ljudböcker

Stenhjärtat

9789100125516-276x430Jaaaaa, jag erkänner, jag snortar i mig Wennstams samlade produktion i en hiskelig fart nu.

Jag har blivit Wennstamoholist.

Det känns otäckt, ty nu har jag ”bara” fyra olästa/ohörda kvar, för ja, när jag lyssnat färdigt på Shirin-serien tänker jag gå tillbaka och lyssna på Smuts – som jag troooooor att jag läste när den kom – Dödergök och Alfahannen också. Några av personerna i Shirin-serien dök upp redan där. Lyssningen under påskens planerade Staycation Rumrennerei är räddad!

Jag lyssnar inte längre bara när jag pendlar, jag lyssnar hemma också, och igår promenerade jag hem från jobbet. Med diverse kringelikrokar och stopp tar sju kilometer genom centrala Berlin sin rundliga lilla stund.

För nån vecka sen skrev jag ”tur att jag lyssnade på den sista timmen i ensamhet” om Kanske imorgon. Tja, jag skulle kunna säga samma sak om Stenhjärtat. Fast nu VAR jag inte ensam. Imorse var jag på väg mellan hem och jobb och satt på S-Bahn och bet mig i läppen för att inte börja gråta.

Stenhjärtat berör barnmisshandel, shaken baby syndrome. Liten liten Gloria, sex månader, kommer in på akuten till synes livlös. Stressad trebarnsfamilj, ledsen mamma, till synes bufflig pappa, stissiga bröder. En försvunnen barnflicka. Som vanligt serveras inte den enklaste lösningen på gåtan, men det var inte direkt den största braskklappen heller. Icke desto mindre: spännande, tankeväckande och välskrivet som vanligt. Och hjärtskärande.

Annonser

Kanske imorgon

 ”Ingen får göra besök i mitt huvud just nu, för där har jag inte städat på länge.”

Kanske imorgon av Felicia Welander. Citatet ovan var så bra. Jag började lyssna på den här boken för att den var i så lagom format (runt sex timmar, det är ungefär tre dagars jobbependling) OCH lite för att utmana mig själv. Beskrivningen lät inte som något jag normalt dyker ner i. Det lät skrämmande nära något som skulle kunna bli pekoral (det blev det inte) och sen började jag undra varför jag tänkte så. Bäst att lyssna.

Berättelsen kretsar kring Eva och Monika, som är lika gamla, bor i likadana huskroppar, på samma gata, men i helt olika världar. Båda försöker överleva en stor sorg, men har helt olika strategier för att göra det. Den livsglada Monika försöker njuta allt hon kan. Hon lever i nuet i 180 km/tim Carpe fucking diem och allt där emellan. Den inåtvända Eva går till jobbet, dricker sitt kaffe, handlar sin mat och funderar samtidigt på hur hon ska kunna ta livet av sig. När de här två världarna möts uppstår en ofrivillig vänskap och de ger sig av på en resa på Monikas vrålande motorcykel. En resa som kommer förändra allt för dem båda.

Svåra val och stora händelser. En Thelma och Louise-känsla (trots enormt motstånd från ena parten initialt, jag hajade aldrig riktigt vad som hände när det förändrades, det kanske hände medan jag bytte tåg ;)) som jag verkligen gillar. Föredömligt lagomt format.

Boken är skickligt inläst av Alexandra Rapaport (möjligen kunde hon ha skippat att försöka tala dialekt), men ibland är det svårt att hänga med – det tar en stund innan jag förstår vems röst jag hör. Vems tankar. Vems huvud jag traskar runt i. Det är nackdelen med pendlarläs… lyssning, ska jag överleva kryssandet bland irrande turister, vansinniga cyklister och aggro-bilister så kan jag inte foka på boken jag hör i varje sekund. Ibland inser jag att jag har missat något och hoppar tillbaka, ibland inte. Kanske är hoppen mellan personerna tydligare när man läser.

Oavsett vilket. Skriver Welander mer så läser jag.

Och i ärlighetens namn var jag glad att jag lyssnade på den sista halvtimmen hemma i soffan och inte i ett tåg/ute på gatan nånstans mellan Kreuzberg och Prenzlberg. Jag fulbölade. FULBÖLADE. Det blev till sist så grisigt att katterna vaknade, den gamla luttrade tanten somnade om igen, men lillskiten (Mr Spock) blev så förtvivlad att han pep (!) och klättrade upp i min famn, sen vägrade han lämna mig resten av eftermiddagen.

IMG_8168

tänker du börja böla igen? nej? säker? jag finns här vettu matte, inte böla mer nu.


Innan jag glömmer…

Ja, nu var jag ju himla lustig när jag valde titel på blogginlägget. Nä, jag vet, inte speciellt, men det ligger en stor sanning i det: om jag inte skriver om mina böcker väldigt snabbt så glömmer jag allt. Eller det mesta. Det är synd. Jag vill inte konsumera böcker som jag kastar i mig en smaklös kopp automatkaffe på jobbet, men så blir det ibland.

”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”

Allt jag inte minns gjorde Jonas till vinnare av Augustpriset 2015. Jag har många vänner som dyrkar hans författarskap, men jag har varit ganska sval hittills. Jag ser alltid att hans texter är utmärkta hantverk, jag har aldrig haft tråkigt tillsammans med den här författarens böcker, men jag har inte upplevt det faaaantaaaaaastiska. Jag kanske inte tänker ”FANTASTISKT” (ja, ni vet, MED VERSALER) nu heller, men det här blir min bästa Hassen Khemiri hittills.

Vad hände med Samuel? Varför? Hassen Khemiri låter rösterna lägga ett pussel, rösterna, vännerna, folk runtomkring. Människor som har läst boken säger att de fick kämpa lite först att det är svårt att förstå vems röst vi hör [läser]. Jag kan väl säga att det var inte direkt enklare att LYSSNA på boken. Rösterna kommer i ett flöde och ibland vet jag inte när en röst slutar och en annan börjar, speciellt inte som jag lyssnade på den här boken på väg till och från jobbet – hur mycket jag än vill så går det inte alltid att ha fullt fokus på det jag hör, åtminstone inte om jag inte vill bli överkörd/påcyklad/gå in i stolpar. Ni vet. Vardagskaos. Med allt det sagt: Hamadi Khemiri som läser boken gör ett mycket mycket bra jobb! Jag tänker/antar att det helt enkelt ska vara så här: en ström av tankar och röster. Det är inte alltid viktigt vem som säger vad. Eller så är det det. För mig blev det egalt.

Kärlek smärta sorg – livet. En fin bok om att inte alltid lyckas med det man tänker. Att man vill bra men så blir det skit. Att man vill bra och det blir bra (ibland). Rolig bonus: mycket Berlin, stundtals det där unga och lite skitnödiga Berlin som jag som medelålders tråktråk fnissar åt och/men har svårt att relatera till. (jo, det finns medelålders svenneBerlinare som OCKSÅ vill vara så där arty-coola men jag hänger gubevars inte med dem heller).

———

Annat i telefonen på sistone: En ganska kort berättelse om hur andra världskriget ödelade Budapest, sett genom en femtonårig flickas ögon: Jag är femton år och jag vill inte dö. Det är såklart smärtsamt. Mycket smärtsamt.

Jag läser/lyssnar på mycket som har med andra världskriget att göra. Det blir som extra viktigt i den här stan. Ändå tänker jag alltid att Tyskland och Ryssland (de har dominerat berättelserna jag läst/lyssnat på) var aktiva. Ungern blev som så många andra länder en ofrivillig tummelplats. Människorna i den här boken kan inte lita på nån. Ryssarna som tränger undan tyskarna är inga befriare. De är minst lika jävliga mot lokalbefolkningen.

Detta speglas också i Terrormuseet i Budapest. Lika stor del ägnas åt tyskar och ryssar.

memorbudaHär mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.

way back then

 


ljudböckernas lov, del 38517106

vinterkvallber

Jag har mitt beting att jag ska gå minst 12000 steg per dag och det är oftast inte svårt att hålla om det inte alldeles är vråååålskräpväder (lite regn eller normalt regn räknas inte dit, men ösösregn och/eller halv storm gör – det kan dra till och blåsa VÄLDIGT hårt här tack vare slätterna runt stan). Min närmaste linje – U2 – är oftast så fullknökad på morgonen att jag undviker den. Jag tar S-Bahn istället, det betyder dessutom 2,5 m promenad redan innan jag kommit till jobbet och det är ett bra sätt att vakna till (nu lät jag just spyframkallande hurtig va?). Hem från jobbet promenerar jag, åtminstone ett par gånger i veckan (vår och sommar snudd på varje kväll).

Kvällar som den i onsdags (se ovan) är det ljuvligt att gå hem från jobbet. Det är runt 7 km närmaste vägen, men det var inte den jag valde då. Närmaste vägen tar mig bitvis genom väldigt mysiga kvarter, men efter ett år av promenader börjar jag t o m tröttna lite på dem 😉

I onsdags tog jag tåget en bit och klev av på fel station åt liiiite fel håll och gick därifrån. Bra grej! Rent tekniskt kunde man säga att tystnad eller fågelsång skulle vara bästa ”här och nu”-receptet för att göra en promenad optimal, men som ni kanske kan gissa är det ont om sån lyx både på tåg och trottoar i centrala Berlin, därav hörlurar på. Köpte ganska dyra lurar för två år sen och det är jag glad över nu. De är superbekväma och blockar omvärlden tämligen bra till och med när jag inte lyssnar på något!

Men nu ÄR det ju skönt att lyssna på något. Då var nästa upptäckt att det var svårare än jag trodde att hitta det optimala att lyssna på. För ett tag sedan började jag lyssna på Cilla Naumanns Bära barnet hem, jag hörde mycket snart att detta är en fantastisk bok MEN den fick mig att störtgråta på fem minuter blankt. Att gråta är nyttigt, men kanske inte vad jag vill göra på väg till och från jobbet. Det måste också vara något ”lagom komplicerat” (läs okomplicerat) eftersom pendlandet är extra fyllt av distraktioner. Hur drygt det än är måste jag ta hänsyn till omvärlden för att t ex inte bli överkörd.

(jag råkade bli lite tyskt arg igår morse, en gubbe vrålade på mig och då vrålade jag visst tillbaka. på TYSKA. tyska är ett brabraBRA språk att vråla på. ;))

Såååålunda har jag torskat på svensk chick lit, eller åtminstone lättvikt, de senaste veckorna.

Stockholm Confidential är en sån där bok där man kan gissa vem som är vem (den dynamiske flickfotografen t ex, inte så svårt att koppla vem som inspirerat honom, men vi får hoppas att originalet är lite oskyldigare). Mycket Stockholm, mycket mediavärld, många mord. Kul och fartfyllt. Funkade bra som pendlarlyssning.

Ett tunt blått streck är också mycket Stockholms mediavärld och uteliv, den erbjuder också chanser att gissa vem som inspirerat vad – men det är mer kärlek än thriller. Oväntad graviditet och osäker kärlek. Tankar om hur man vågar släppa in nån på riktigt när man är bortskämd med att leva ensam och bara ta sig tillfälliga älskare (oh, touche…!) när det passar in. I slutänden var den inte RIKTIGT lika ultralight som jag tänkte från början och jag blev glatt överraskad.

Bloggdrottningen 2 började och slutade och började jag igen på. Började igen? Jo, det talades om London och London vill jag alltid höra om. Mja. Nja. Författaren kan tänkas vara ute efter att tillhandahålla 100% underhållning och eskapism, men jag är nog helt fel målgrupp. Till och med eskapism ska vara mer ”lagom” för mig. Detta blev mest som en chicklittiga varianten av såna där slänga-i-dörren-farser som sätts upp på utescener på sommaren. Jag lyssnade till slutet för att se om jag skulle börja tycka bättre om den odrägliga huvudpersonen, men nej.

Den här veckan började jag lyssna på något HELT annat – den som har koll på mitt instagramkonto vet vad – men detta helt andra funkar också. Mer om det och varför en annan dag!


…och hör sen!

När ork och koncentrationsförmåga fattas för läsning-läsning är det ändå bra att jag har mina ljudböcker i öronen på väg till och från jobbet. Storytel har ett bra – allt bättre – utbud på engelska också (undrar när det kommer tyska? :)), men nu är det ju svenskan jag vill åt. Mitt språk. Engelskspråkiga böcker kan jag enkelt köpa här. Nu är det så där igen jag har inte pratat svenska på flera veckor. Att lyssna på svenska är extra mysigt då.

Den gångna veckan har jag avverkat en debutant och en milt sagt etablerad författare. Häng med!

mitthajrtagarpa

Vi börjar med debutanten: Christoffer Holst och hans Mitt hjärta går på. Ja titeln låter lite knasig, men den får sin förklaring.

Chavve och Pontus, Pontus och Chavve. Jag tänker på serien Skilda världar – för det är på vissa vis många mil mellan deras liv om än inte rent geografiskt. Chavve som är så ensam i livet. Han älskar bakverk och att baka. Begåvad. Han törs sin begåvning till trots inte riktigt drömma sina drömmar heeeela vägen ut.

Och Pontus som fortfarande bor med sin kärnfamilj på Östermalm. Han har levt ett liv som på vissa vis möjliggör drömmar av en kaliber som inte ens finns på Chavves karta, men Pontus har andra bekymmer och Pontus vågar kanske inte LIVET i alla avseenden.

De hittar varandra via en dejtingapp. Kan vi hoppas att de liksom nuddar vid varandra mer än bara fysiskt? Att den ene kan få den andre att våga drömma stort i utbyte mot att utmana rädslor och börja våga livet?

En fin bok som lovar mer. Skriv, Christoffer! Jag tycker om dialogen. Jag tycker om värmen. Det är en bok som får mig att vilja bli kär, trots att den är långt från genomgående rosenröd.

————————

Från ung kärlek till medelålders skilsmässa. OFFENTLIG skilsmässa.

Jag har sett rubriker som har kallat Martina Haags senaste bok Det är något som inte stämmer för ”bitter hämnd”. Njäe, va? Jo, sin vana trogen skiner mycket Martina igenom och historien känns igen – men det är ingen ensidig slakt. Huvudpersonen, den svikna, är ingen from ängel. Huvudpersonen får vara manisk och tänka knasiga tankar. För det gör man ju när man känner att något inte stämmer. När man undrar om man blivit knäpp. Och när man känner sig så dum så dum så DUM för att man litade på någon som man levt med i många år.

Det är en bok om att ta sig igenom ett sorgeår, om hur man hittar en annan nivå och om den där drömmen som så många av oss har (men inte alla av oss vågar): att ta några få utvalda grejor (och en katt :)) och dra ut i vildmarken några veckor. Ingen smartphone. Inget internet. Bara vara.

 


Dag tre med Storytel

”Här finns ju ALLT!” tänkte jag först när jag botaniserade på Storytel, men inte riktigt.

Jag tänkte ju mest i termer av e-böcker när jag reggade mig, var bl a sugen på att börja utforska Öbergs Västerås-psykopat, men jag hittar t ex inte Djävulens tonsteg. Bygones.

Att lyssna då? Jo, när jag lyssnar mig igenom Den andra kvinnan har jag mycket svårt att sluta tänka på att jag helst hade velat äga den. På PAPPER. Det är en bok som gjord för hundöron, understrykningar och utropstecken. Mycket intressant!

Jag irriterar mig till att börja med också på uppläsningen.
mycket vacker röst, ja
mycket tydligt talat, ja
mycket SNYGG uppläsning, ja
…passar till hur jag ”ser” historien inne i min Kopfkino(*? NEJ.

Jag antar att jag vänjer mig. Nästa ljudbok jag tänker ge mig på (ni får se sen ;)) blir intressant, för den läses av författaren själv.

Andra svårigheter med ljudbok kontra papper/e-bok: när tankarna fladdrar iväg. Det gör de ofta just nu 😉 – med e/papper har jag lätt att bläddra tillbaka till den punkt där jag tappat bort mig, men ljudboken blir det värre. Jag tippar på att det också är en vanesak.

Att ha händerna fria till att hålla i sig (som jag sagt förut, att åka tunnelbana, spårvagn eller s-bahn i Berlin är stundtals lika magsnurrande som valfri attraktion på vilket tivoli som helst) är kanon, likaså det där med att blocka oljud. Stort plus på det.

*) Kopf = huvud, Kino = bio – Kopfkino är det fantastiska tyska ordet för att se bilder i huvudet

#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador


Dags att buzza Storytel

Jag är seeeeeg både när det gäller ljudböcker och e-böcker, men när Buzzador kom med ett erbjudande om att testa en gratismånad med Storytel så hakade jag på.

Att ta mig till och från jobbet tar mig minst 70 minuter (ännu mer de dagar då jag promenerar de sju kilometrarna hem, och det blir ganska ofta), tunnelbanan är ofta så fullknökad att det är svårt att läsa då jag inte får sittplats. Berlins tunnelbanetåg kränger och slänger och förarna verkar göra en sport av att köra som galningar. Att stå och hålla i sig och samtidigt hålla i/bläddra en bok är inte det smidigaste. Om jag kan blocka morgonsurr med en bra bok i öronen – bonus.

Det första jag laddade ner var Therese Bohmans Den andra kvinnan. Den har jag varit sugen på länge. Ska hålla mig till imorgon…!

Om jag fortsätter med Storytel kommer det att kosta mig 169:- i månaden. Har bläddrat runt och måste säga att utbudet av svenska och engelska ljud- och e-böcker var tämligen imponerande (och FÄRSKT) så chansen är nog stor att jag stannar.

#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador