Stallo, med alla mina 6,25%
Efter många år av att svara ”nej, vi är inte samer bara för att min mamma föddes i Lappland” fann jag att en relativt avlägsen släkting hade skrivit en bok som visade att där finns lite same ändå. Jag är till 1/16 same, men jag antar att det överskuggas av mina 1/8 ryss som kommer från pappa. Och det i sin tur överskuggas av att mamma var från Lappland och pappa var från Skåne och jag lyckades födas i Värmland. Yada yada.
Nu vet jag bättre. Jag är nog inte 1/16 same. När humöret är som värst är det 1/16 stallo jag är. Minst. Fast jag samlar inte barn.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.
Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.
Åh, Stefan Spjut! Vilken skatt du har i skallen! Stallo är så lovande på så många vis, men det BLIR bara för långt, för spretigt. John Bauer – JA, Sven Jerring – NEJ! (sorry, det där förstår du bara när du läst boken) Jag är lite förvånad, jag inbillade mig att Bonniers är ett ganska stort och tufft förlag. Ett förlag som till exempel skulle kunna tänkas tvinga sina författare att redigera ganska hårt. Kill you darlings – det säger alla. Less is more.
(aaaaahaha, det kom inte direkt från rätt person, men så är jag inte författare heller)
Och trots alla dessa mängder av detaljer så sitter jag ändå där efter 600 sidor: Men…? Vad…? För risken när man lägger ut massor massor av trådar är ju att en del av dem bara slutar i intet. Så känns det för mig. Jag kanske är dum (hint: det är en känsla som läsare sällan uppskattar), jag kanske inte skulle ha läst de sista sidorna efter midnatt (min hjärna blir till en pumpa?) – men det är några för mig tämligen viktiga trådar som bara hänger där, slaka och trista. Om Stefan planerar en fortsättning? Ja, så är det kanske. Jag vet inte, jag har inte läst något om det någonstans än. Finns det planer på en fortsättning så talar det ännu mer för att Stallo kunde ha vunnit på att kortas, slimmas och styras in på ett smalare spår.
Vad jag älskar: den grå vardagen. Stefan kliver in bredvid John AL på tronen, där kan de gott samsas. Skildringen av Lappland/Norrbotten. Och Susso. Jag älskar huvudpersonen Susso. Jag är dessutom ohemult förtjust i att författare plockar upp nordiska myter till urban fantasy. Kiruna by night blir aldrig detsamma igen.
Jag läser hos Bonniers att det ska bli film av Stallo. Mikael Marcimain, regissören bakom Call girl, ska hålla i taktpinnen. Mmmmm. Mmmhmmmmm. Det finns mycket i den här boken som kan bli bra film, bara det inte blir för inspirerat av Trollhunter! (om du inte har sett den – gör det)
Stallo är en gammal samisk myt, eller snarare en samling myter. Hen spretar lite. Ibland är stallo något zombieaktigt som nåjden (shamanen/medicinmannen/den vise) skickar ut för att för att skada den som skadas bör. Ibland är Stallo människoätare. Ibland halvt djävul och halvt människa. Troll. Hamnskiftare. Stallo har t o m jämförts med den som kom vandrande för att driva in skatt. Det kan man fnissa lite åt.
Nu vill jag läsa Fiskarens garn också. Hur kunde den få smyga så obemärkt förbi? Det finns något där, i beskrivningen av boken, som i viss mån tangerar en viktig detalj i Stallo. Slump eller ej? Det ska jag ta reda på.
#Blogg100 – 26
nu med tunnelbana!
”Det enda som fattas är TUNNELBANA” skrev jag när jag hade läst Nene Ormes första bok, Udda verklighet. Hoppsan. Kanske inte tunnelbana per se, men underjordiska tågstationer – ja det kan Malmö bjussa på numera. Jag blir nästan sur på mig själv för att jag inte hade en ANING (tågnörd? jag? med den nollkollen?).
Fast nu var det inte Triangelns station jag skulle skriva om, utan uppföljaren till Udda verklighet: Särskild.
Det är festival i Malmö, och festivalen har lockat mer än bara vanliga människor. De sära har kommit till stan för att jaga, slåss och roa sig. Men bakom musiken, de glättiga scenerna och festivalstånden ruvar mörker och hemligheter.
Udda har börjat drömma igen, och hennes drömmar leder henne tillbaka till den karismatiske hamnskiftaren Hemming och till det enigmatiska Oraklet som bor i toppen av Turning Torso. Uddas förmågor gör henne till både en tillgång och ett hot för de krafter som rör sig i Malmös sära värld. Där finns de som vill utnyttja henne, men också de som fruktar henne och vill förgöra henne.
Magrete, Hemmings brutala mäster, gillar inte att Udda har svurit sin lojalitet till Oraklet och en sammandrabbning är överhängande. Hamnskiftare, drömmare, lotsar, eldtursar och orakel – vem går segrande ur striden?
Jag köpte faktiskt bara sju böcker på bokmässan, och Särskild var en av dem. Jag hade tänkt vänta tills den kom i pocket (jag har ju redan drygt 650 olästa böcker i, öh, den lilla skattkistan vid sängen), men efter en kort improviserad (me, star-struck, big time) pratstund med Nene så ville jag bara ha den med en gång. Särskild är – för mig – inte lika omedelbar som Udda verklighet var. Jag kan också känna att jag borde ha läst dem tillsammans för det är så många detaljer från den första boken som jag har glömt. Jag känner (rätt eller fel) att jag missar något på grund av allt jag glömt.
…men, kommer inte nästa del snart? (nej, det gör den nog inte, men jag blir OTROLIGT nyfiken när jag läser att Nene Ormes jobbar på två projekt samtidigt nu)
Bokmässefynd: Pojkarna
Jag hade nästan inte köpt något alls, för i bakhuvudet låg den gnagande tanken på trötta fötter och på att SLÄPA. Kassen på axeln var redan tung. I många montrar blev jag tvärsur, för det som kallades bokmässepriser var fortfarande dyrt. Dyrare än nätbokhandeln.
Månpocket lockade med 3 för 100. Ja, men det kanske är dags att börja handla nu? Jag kan ju inte åka hem HELT utan böcker (för alla som känner mig vet ju, uff, att jag aldrig har några olästa böcker på lut hemma). Jag insåg att det var dags att sluta yla om trötta fötter. Upp med plånboken bara!
Nu var det ju inte så svårt att hitta tre böcker som jag ville ha. Svenska böcker för unga vuxna ligger ofta bra till hos mig, och när jag läste baksidestexten på Jessica Schiefahuers Pojkarna var saken klar. Det var den första boken jag plockade åt mig.
Det fanns en tid när jag hade järnkoll på alla vinnare av Augustpriset, men den tiden är förbi. Med lite mer koll hade jag tänkt ”ja, men självklart, Jessica vann 2011 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomsbok”, för det gjorde hon. Nu var det, som sagt, ren och skär tur att jag lade tassarna på den här boken.
Den tangerar mina drömmar (främst den typen av drömmar man drömmer på nätterna, ofrivilligt) – jag har haft perioder när jag drömt att jag är pojke/man om och om igen. Den tangerar min tonårstid, med frustration över en kropp som tog vägen åt underliga håll och med killar som betedde sig vidrigt mot den.
Jag gick tekniskt gymnasium, på en skola där man som tjej var i stark minoritet, och när jag i förtroende berättade för en lärare om äcklet och det ledsna i att varje dag bli nypen både här och var i trängseln och kaoset som skulle föreställa kö utanför matsalen sa hen ”men du är en söt tjej Siv, killar du vet”. Jo, det var 1984 och man pratade inte så mycket om sånt då, om att spräcka ”boys will be boys”-synsättet. Och ja, jag var säkert skitsvag som inte slog eller nöp tillbaka, men hur vet man vem man ska nypa när man omges av en mur av äldreklassare och inte har en aning om vem…? Jag var inte kaxig när jag var 16 år. Ska man behöva vara det…?
(och, for the record: jag var inte ens nån söt tjej. om det nu skulle spela roll.)
Som vaken drömmer jag inte om att vara man, tror jag. Inte nu, och inte – vad jag kan minnas – förut heller (hur sur jag än kan ha varit ibland, surast var jag nog 1990 när jag inte fick följa med de andra nyanställda kollegerna till äventyret i Saudi, där fick jag INTE jobba som tjej).
Kim, Momo och Bella är 14 år, och de är mitt i det där som jag minns med fasa. Hormoner, hur kroppens utveckling kommer i ryck (ingen vill vara först, men ingen vill heller vara sist) och hur pojkarna stundtals med lärarnas tysta medgivande (uppgivenhet?) tar sig friheter som de inte borde få ta. De är en treenighet, ett gäng, en fantastisk trojka som leker egna lekar och rollspel. Inte sällan blir de ”herrar” när de leker. Bella har ett fantastiskt växthus, och en dag får hon något oväntat och ospecat i en av sina växtbeställningar. Upp ur den underliga knölen växer en fantastisk växt. Dess nektar… dess nektar är magi.
”- Låtom oss sluta en pakt, mina herrar, låtom oss brygga ett Magiskt Serum och dricka tillsammans, låtom oss aldrig andas ett ord till någon dödlig om vår dryck, vad som än må ske!
Och medan hon talade sträckte hon teglaset mot himlen, och vi sträckte också våra glas mot himlen, och Bella tog ett skutt fram till mig, böjde försiktigt ner blommans huvud.
– Ja, jag svär, jag svär!
Vi svor vår ed och vi sträckte fram våra glas, jag punkterade en av de små blåsorna med min pekfingerklo och den tjocka nektarn flöt ut.
Bara en droppe i varje glas.
Vi skålade. Sedan drack vi i djupa klunkar för teet smakade plötsligt oemotståndligt sött och kryddigt, vi drack ur i ett enda drag och slickade oss om läpparna. Vi såg upp ur våra glas, vi fick syn på varandra och en djup tystnad sänktes inom oss.”
Plötsligt är de pojkar. Alla tre tjejerna är pojkar. Kims dröm om att hitta ett blixtlås någonstans på kroppen har slagit in: hon har klivit ur sitt flickjag och blivit en pojke. Hon kan gå genom stan med självsäkra steg, hon hävdar sig bland de tuffa och börjar umgås med Tony.
Det är bara ett krux. Så snart tjejerna somnar så blir de sina flickjag igen. Bella tröttnar först, hon tröttnat på nattliga utfärder. Hon tycker inte att det är coolt att röka och dricka öl och försöka passa in i det pojkjag som nu blev (det finns ju andra pojkjag att anta… men nu handlar inte den här sköna sagan om killar som bygger modeller eller läser böcker hela natten eller som syr kläder eller – ja, ni vet). Momo drar sig också undan när hon ser vart det börjar barka. Men Kim, Kim… åh, hon vill vara med Tony hela tiden. Tony tar med Kim på allt farligare påhitt. Tony kittlar, på ALLA vis. Kim blir så otroligt attraherad av Tony och är NÄSTAN beredd att göra vad som helst.
Vilken bok! Snyggt snyggt språk, en historia som jag gärna hade sett utvecklad på några hundra sidor till men som ändå är så exakt och lagom alldeles som den är. Jag vet PRECIS vem jag ska skicka den här boken till nu! Och jag vet precis vilka jag skulle vilja diskutera boken med (Lia, Suzann!) så egentligen önskar jag att jag hade tre-fem-sjutton böcker TILL att skicka iväg, men nu får det bli så här.
julklappar
K och jag försöker avskaffa det där med julklappar vuxna människor emellan, men det lyckas inte riktigt. Kvarvarande släkt tycker att vi är tråkiga. Och HELT sant är det ju inte hemma hos oss heller, men vi bestämmer tillsammans vad vi gemensamt ska införskaffa till hushållet/oss själva (i år blir det en gymbänk och en matberedare, men nu hördes det rykten om att vi ska strunta i matberedaren för nån av jultomtens nissar ska ha fixat en sån till oss).
(märkligt nog så hade IZZY köpt en massa fina tuber med akrylfärg till mig igår… inte illa. vems visakort snodde hon?)
Jag är BIG fan av ”köpa julklappar till sig själv”. Det har t o m hänt att jag fått dem inslagna. Innan vi åkte till Egypten beställde jag ett gäng böcker från amazon – till mig – med den fasta övertygelsen att jag skulle ha hunnit glömma VILKA böcker jag beställde innan de kom fram (det hade jag).
En av dessa julklappar var Ben Aaronovitchs ”Rivers of London”. Kolla det underbara omslaget! Den underbara Londonkartan signerad Stephen Walter, en detalj av hans konstverk The Island. Det känns som en bild jag skulle kunna se på MÅNGA timmar och ändå hitta nya saker hela tiden. Perfekt tapet till utedasset (om än väldigt dyr, och vänta nu – vi har inget utedass!)
Jag köpte boken ”on a whim” – enbart baserat på att den poppade upp som ett tips på amazon (”people who bought this book also bought…” – en fuktion som ännu aldrig gjort mig besviken!). London, CSI a la urban fantasy. Hur kan det INTE vara bra? För fyra pund kan man chansa!
Det VAR bra. Annorlunda, ljuvligt mycket London och.. ja, det var BRA. Inte fantastiskt, men väldigt bra. Som tur var – 😉 – kan jag genast fortsätta med nästa bok i serien (”Moon over Soho”), ty jag chansade och köpte BÅDA böckerna osedda.
”My name is Peter Grant and until January I was just probationary constable in that mighty army for justice known to all right-thinking people as the Metropolitan Police Service (as the Filth to everybody else). My only concerns in life were how to avoid a transfer to the Case Progression Unit – we do paperwork so real coppers don’t have to – and finding a way to climb into the panties of the outrageously perky WPC Leslie May.
Then one night, in pursuance of a murder inquiry, I tried to take a witness statement from someone who was dead but disturbingly voluable, and that brought me to the attention of Inspector Nightingale, the last wizard in England. Now I’m a Detective Constable and a trainee wizard, the first apprentice in fifty years, and my world has become somewhat more complicated: nests of vampires in Purley, negotiating a truce between the warring god and goddess of the Thames, and digging up graves in Covent Garden …and there’s something festering at the heart of the city I love, a malicious vengeful spirit that takes ordinary Londoners and twists them into grotesque mannequins to act out its drama of violence and despair.
The spirit of riot and rebellion has awakened in the city, and it’s falling to me to bring order out of chaos – or die trying.”
Jag läste omdömet ”som om Harry Potter blivit vuxen och sökt jobb vid Metropolitan Police” nånstans. Neeeej. Inte så. Harry är Harry och Peter är Peter.
PS jag vill också bo i The Folly
bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011
Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.
Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.
Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.
Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.
Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…
…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.
(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)
Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?
Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.
Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.
(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)
Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.
Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.
DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..
Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.
…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.
Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.
God jul!
Queen Victoria, Demon Hunter
(Victoria vs demoner… det hade man aldrig anat ;))
”There were many staff at Kensington Palace, fulfilling many roles; a man who was employed to catch rats, another whose job it was to sweep the chimneys. That there was someone expected to hunt demons did not shock the new Queen; that it was to be her was something of a surprise.
London, 1838. Queen Victoria is crowned; she receives the orb, the scepter, and an arsenal of bloodstained weaponry. If Britain is about to become the greatest power of the age, there’s the small matter of the undead to take care of first. Demons stalk the crown, and political ambitions have unleashed ravening hordes of zombies even within the nobility itself.
But rather than dreams of demon hunting, Queen Victoria’s thoughts are occupied by Prince Albert. Can she dedicate her life to saving her country when her heart belongs elsewhere?
With lashings of glistening entrails, decapitations, zombies, and foul demons, this masterly new portrait will give a fresh understanding of a remarkable woman, a legendary monarch, and quite possibly the best demon hunter the world has ever seen.”
Få se nu. Jag gillar:
- brittisk (allra helst engelsk) historia – check
- zombiefajter – check
- pun intended-skämt – check
We have a homerun!
A E Moorats (egentligen heter han Andrew Holmes och skriver ”vanliga thrillers också) böcker nämns ofta i samma sammanhang som t ex Pride and Prejudice and Zombies, men det tycker jag är väldigt orättvist – Moorat/Holmes har gjort mer jobb själv. Han har inte bara tagit en existerande bok och bytt ut vissa attribut – ”et voilà!”, ni vet. Han har utgått från delar av Victorias liv, använt många historiska personer men också skapat ett antal egna, viktiga (och flippade…) karaktärer. I like it! Förutom alla blodiga slagsmål så är det väldigt gott om humor i den här boken.
OK. Den victorianska eran har inte intresserat mig så mycket förut (det hände för… tja, det var för NYSS helt enkelt), men i samband med besöket på Highgate förra hösten insåg jag att det hände ganska mycket spännande då, trots allt.
Victoria? Tja, jag visste att hon var kär i Albert, att hon lät resa ett ganska tacky monument till hans ära och så förknippade jag det hela med snipig (a-)sexualitet och höljda pianoben. Not so true tycks det om man tittar runt.
Min historiska tokfavorit är ju Henrik VIII, och – tadaaaa! – Moorat har en historia om honom också. (och jaaa, det är en av de böcker jag läser nu). Eftersom jag kan mer om salig herr Tudor så är det lättare att se vilka friheter författaren tar sig där (tiden tänjs och trycks ihop i omgångar etc).
Om man nu inte brinner för your friendely neighbourhood zombie så kan jag meddela att Victoria möter många många fler mörksens varelser i den här boken. Det är gott om varulvar och demoner. Och vem veeeeet egentligen varför rara Victoria visar sig ha en sån otroligt fallenhet för just… slakt? I boken finner man också några roliga referenser till ännu ett av mina obskyra (ännu ganska outforskade) Londonintressen: Bedlam. Tack vare käre Ks födelsedagspresent till mig (presentkort hos Amazon) så råkar det väl, öööööh, vara en bok om Bedlam, en bok om Victoria OCH en bok Londons horhus back in the days på väg hem till mig nu. Tralalaaaaa.
”Queen Victoria, Demon Hunter” får fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga av mig.
when in London…
Jo, men är man på konferens i gamla stan så är man ju DUM om man inte slinker in på sf-bokhandeln – eller hur? Jag hittade ingenting av det jag letade efter. Märkligt nog så kom jag ändå ut med tre böcker. Vilka? He, det kan ni undra. Sug på den till i morgon, ni 😉
(inte så) Anonyma Biblioholister 