Förstfödd
Vi har så otroligt många bra fantastikförfattare i Sverige, men en del av böckerna är ganska komplicerade, det är många trådar att hålla reda på. Lite väl många.
Filip Alexanderssons Förstfödd är en av alla dessa vildvuxna historier, jag har sett många skriva ”bra, men lite för komplicerad” om den här boken. Jag kan bara hålla med och undrar sedan lite vad det beror på.
Först tänkte jag att de andra läsarna kanske vara ovana (jag vet att en del av dem har upptäckt genren ganska nyligen), men nu när jag också har läst den kan jag bara hålla med och jag ser mig ändå som en relativt van fantastikläsare. Det var ofta trixigt att hänga med i varje sväng. Om man nu måste det. Jag är en sån som gärna vill det. Det är förmodligen individuellt.
Är svenska redaktörer ovana vid fantastik?
Eller är det konceptet urban fantasy i sig som är svårt att begränsa, just för att genren serverar så otroligt många möjligheter att spinna loss att det är svårt att sålla på smörgåsbordet?
Är det det där med att man skriver något som kan bli en hel serie och vill servera så många lockande munsbitar som möjligt för att hitta nog många läsare för att säkerställa kontrakt för bok två och tre också?
Vet ej! Balansen är svår. Man måste inte förutsätta att läsaren är korkad nog att bara orka följa ett enda rakt spår, men det kan nog ändå vara bra att spara på krutet, att sålla lite – ”kill your darlings” – och spara en del intressanta stickspår till en annan bok. Pål Eggerts Borde vara död ligger för mig på en perfekt nivå i det fallet.
Mitt gnäll om komplexitet till trots – kombinationen högspänning (ja, som i elektricitet), udda personligheter, svensk folktro (den touchas utan att jag vill spoila genom att berätta exakt hur), en välbekant men ändå främmande bild av Stockholm parat med ett spännande sektupplägg gör att jag verkligen hoppas att det kommer en bok till. Minst en.
”Tjugofemårige juridikstudenten Jonas jobbar svart på byggen för att kunna försörja sin sjuka mamma. En dag råkar han ut för en svår olycka men överlever mirakulöst. Hans tillvaro vänds upp och ner och han måste försöka förstå vem han är och vad som händer med honom. Snart inser Jonas att han är jagad och han tvingas ut på en flykt som tar honom in bland Stockholms skuggsidor.
I en annan del av staden är den tidigare polisen Viveca Eldh på jakt efter en person som bränner ut ensamma uteliggare med högspänning. När hon får i uppdrag att utreda ett otäckt ritualmord väcks händelser ur hennes förflutna till liv.”
Jag lyssnade på den här boken som pendlarbok, Filip läste upp den själv och det fungerade fint. Filip är inte bara författare, han är skådespelare också. Det kanske bidrar till känslan jag har: det skulle kunna bli en cool TV-serie av det här. Å andra sidan skulle produktionen bli ganska dyr om man ska göra boken rättvisa. A girl can dream.
en annan sida av Berlin
”Especially in Autumn, Berlin has this magical dreamy feeling. You realize the city is going into hibernation for the next months and somehow everything slows visibly down and becomes obscure, dark and mysterious. Apparently I am not the only one with this vision. Berlin-based visual artist, illustrator and live performer Cosimo Miorelli shows Berlin’s dark and mystical side. In his illustrations and comic books Berlin reminds me more of Gotham City mixed with the Wonderland of Alice and a novel of Edgar Alan Poe. The results are dark and dense illustrations with iconic Berlin buildings surrounded by magical creatures like flying whales or lonely city foxes in search for some human warmth.”
Jag tror att jag behöver exakt allt som Cosimo Miorelli har gjort. Allt. Det är ett Berlin, ett twistat Berlin, ett ibland mörkt, ibland färgglatt, men alltid drömskt och fantastiskt Berlin.
IHeartBerlin.de har seglat upp som min absoluta favoritsajt på sistone. Underbar att browsa, och tänk att få skriva för dem… (dream on dreamer)
seriesöndag – nu testar jag Ransom Riggs, eller snarare Cassandra Jean
Den här boken är så vacker att jag helt sonika drar in omslaget i lite större storlek än vanligt.
Jag började läsa Hollow City för ett tag sedan, men det var besvärligt, jag hade glömt så mycket av den första boken om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn. Jag trillade ändå ner i total Ransom Riggs-fascination, så när jag såg att Yen Press hade gett ut en tecknad version av Miss Peregrine slog jag till. Cassandra Jean, minsann. Först blev jag lite fundersam – så liten boken är? Som en vanlig bok?
Vi är lätt bortskämda med att serier kommer i lite större format. Men boken är tung, vilar fint i handen. När jag slår upp den ler jag. Så in i minsta detalj välgjord.
Alla de fantastiska fotografierna är där, de är inlemmade i berättelsen på ett collage-vis som är svåremotståndligt. Somliga uppslag är i färg, andra är svartvita. Jeans stil är ren, snygg och effektiv. Historien är väldigt avskalad men jag saknar egentigen inte någonting, för mig är detta den perfekta preppen för att ännu en gång ge mig i kast med Hollow City.
(jag kände mig aningens tankspridd som hade glömt så mycket på så kort tid, men jag ser nu att det är mer än 1,5 år sedan jag låste den första boken – det är lååååååång tid i min bokvärld ;))
———
Seriesöndag och Malin Rydén-söndag (del 3 av Stilla kött ligger ute nu!) – apropå samarbeten jag är MYCKET nyfiken på: Breaks.
Men först, del tre av Stilla kött:
”Någonting knäppte till i väggen, och han mindes vad hans farmor hade berättat om dödsuret som kröp närmare när någon låg för döden och räknade ner de sista andetagen med sitt taktfasta knäppande. Numera hade dödsurets taktfasta knäppande i väggarna förvandlats till klick från maskiner och surrande elektriska apparater. De anhörigas snyftande och suckande och prästens mumlade välsignelser hade bytt skepnad och moderniserats precis som allting annat. Där det tidigare hade krävts en hel ensemble av människor och insekter för att ledsaga en döende mot sitt oundvikliga öde krävdes nu bara en enda. Åtminstone om man skulle följa landstingets kvalitetsnormer om att ingen borde dö ensam även när inga anhöriga fanns tillgängliga. Som i det här fallet.
Istället för prästens böner för själens frälsning fanns nu bara ett morfindropp, den enda lindring som återstod nu när kroppen hade gett upp. Det tysta vinandet från luftkonditioneringen blandades med avlägset trafikbuller till en stilla storm i det lilla rummet. Men trots att ljuden förstorades upp av tystnaden, trots att han kunde höra radion ända borta från dagrummet, trots att prasslet när han vände sida var nästan öronbedövande, så hörde han inte hennes andetag.”
Malin alltså. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Damn.
att ställa till det för sig – a k a trilogiangst
Jag gör det igen och igen. Jag borde ha lärt mig.
1) jag har inget tålamod. ”vänta på något gott?” uff!
2) jag hetsläser men har dåligt minne
3) se punkt 1
Nu sitter jag där i skiten – jag har avslutat Laini Taylors Days of Blood and Starlight och måste vänta ända till april 2014 på att få den sista delen. Den sista delen som bara just by the way råkade presenteras just idag, med omslag och allt.
På vissa vis känns det här som en typisk mellanbok, den var inte liiiiika underbar som första delen Daughter of Smoke and Bone (för lite Prag, för mycket krig), men den är ändå bra nog för att jag ska gräma mig över att behöva vänta på nästa del OCH att jag garanterat har glömt ganska många vitala detaljer innan jag kan slita upp den sista boken ur paketet.
Läsa om, säger ni? Njä. För många böcker, för lite tid. Jag borde snarare lära mig att vänta med att läsa trilogier till den dag då de är färdigskrivna och utgivna.
Once upon a time, an angel and a devil fell in love and dared to imagine a new way of living – one without massacres and torn throats and bonfires of the fallen, without revenants or bastard armies or children ripped from their mothers’ arms to take their turn in the killing and dying. Once, the lovers lay entwined in the moon’s secret temple and dreamed of a world that was a like a jewel-box without a jewel – a paradise waiting for them to find it and fill it with their happiness. This was not that world.
Fyra boktoksflin av fem möjliga. Jag vill ha sista delen NU. Give it to me baby.
Daughter of Smoke and Bone
Resa resa resa. Resa. Resa resa. Jag tjatar om resor. Ofta. Men det bara är så, jag älskar att besöka nya spännande platser och jag är lika såld på författare som på ett fantasieggande vis kan beskriva platser för mig, platser där jag har varit (Prag, Paris) eller platser dit jag vill åka (Marrakech).
Sjuttonåriga Karou – Daughter of Smoke and Bone – är konstudent i Prag. Smart, begåvad och självständig. Den enda som riktigt kommer henne inpå livet är bästisen Zuzana och inte ens hon är i närheten av att veta allt. Karou jobbar nämligen extra också. Hon springer hemliga ärenden åt farbror Brimstone. Brimstone är det närmaste förälder som Karou någonsin har kommit, men han är ingen vanlig man och det är heller inga vanliga ärenden som Karou springer.
Brimstone har en butik, en butik med två dörrar. Den ena har Karou aldrig ens fått gå i närheten av. Den andra leder ut i vår vanliga gamla värld. Det ovanliga är att den där dörren kan leda ut i Prag, St Petersburg, Paris… ja, varhelst Karou behöver komma för att genomföra sitt uppdrag: hon hämtar tänder. Djurtänder, människotänder. Brimstone vägrar att förklara men Karou är lojal och gör det hon ska, trots att det nästan kostar henne livet ibland.
Det är inte lätt att hitta de där dörrarna, du måste veta. Du måste vara godkänd för att dörren ska leda in i butiken. Trots att den lilla exklusiva skaran med tillträde är just liten så är det någon eller några nya som hittar dem. Som sätter en glödande handflata och märker dörren. I Karous verklighet så är änglarna långt från… änglar. Änglarna blir redskap som kostar henne tillträde till butiken och till den enda familj hon känner. Vad är det som händer? Det kanske inte är det envisa idiotexet som är Karous största bekymmer trots allt?
Romeo och Julia goes urban fantasy. Åtrå och svek och en krigshärjad värld som får vår egen att framstå som ett paradis. Det är vackert och spännande och jaa, det är den typ av bok som en ogärna lägger ifrån sig. Just därför kändes det extra lyxigt med söndag idag, för jag kunde göra alldeles det där som jag drömmer om att kunna göra vareeeeviga vardagsmorgon: jag låg helt sonika kvar i sängen och läste ut boken. Bibioholistisk hetsläsning av bästa slag. Inte ens hunger fick mig att kliva upp. Då hajar ni.
Joy and happiness – den 15/8 kommer nästa del i trilogin i pocketutgåva och jag har lagt en förhandsbokning. Det blir en av få anledningar att se fram emot första veckan efter semestern 😉
Nu måste jag hitta nästa handväskbok. Kära besvär.
Maja Grå nr 2 och 3
Vilka dagar! Just nu får väskboken-för-dagen jobba hårt, jag har plockat med mig boken och matlådan ut och njutit solig läsning så snart det har funnits en chans.
Byteshyllan, den berömda
I fredags läste jag ut Tistelblomman på en bänk utanför jobbet. ”Maja Grå nr 3”. Sedan var det payback. Tistelblomman hamnade i byteshyllan, jag blurbade den tillsammans med Döden på en blek häst som jag ju hittade just där från första början. Jag vet fortfarande inte vilken kollega jag ska tacka för att jag äntligen fick tummen ur och läste mer än bara en novell av Hellberg, men jag är glad att jag gjorde det, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Hellbergs godispåse (en nypa spöken, en nypa snudd-på-deckare, ganska mycket kärlek) borde egentligen INTE vara något för mig, när jag läser de kritiska rösterna så ser jag vad de menar, men det finns något där. Något: utomordentligt vackert språk, fina miljöskildringar, kreativa huvudrollsinnehavare.
Min senaste läsvecka i korta drag: Maja Grå är konstnärlig. En skicklig illustratör. Så skicklig att hon får ett stipendium till (swooooon) Oxford. Plugga i UK: yay yay yay, men det är inte helt ickekomplext – Majas mamma, som stack när Maja var barn, har nämligen hittats mördad i Brighton. Maja ser saker. Känner. De döda kommunicerar med henne, även om hon inte alltid förstår varför, att de vill varna henne. I Oxford kommer hon nära en galning och utsätts naturligtvis för fara. Hon utsätts dessutom, mot alla odds, för kärlek. Det är kärleken som sedan tar henne till Skottland, där hon kommunicerar med döda och ännu en gång utsätts för fara + (annan) galning utan att förstå varför.
Usch, vad jag än skriver så låter det så raljant, men jag tycker om det här. Det pysmysiga som jag annars ofta dissar. Jag ser fram emot utgivningen av Snögloben (nr 4) och jag ska försöka få fatt på Styggelsen (nr 1, men enligt ryktet väldigt annorlunda än 2 och 3) också. Snögloben kan bli lite av en vattendelare för mig, det känns som om Maja Grå kan ta två vägar och en av dem känns klart mer lockande än den andra för mig (jag vill inte spoila genom övertydligheter).
Jag älskar att resa, och det måste inte vara fysiskt, den som kan ta mig till en intressant miljö bokledes har plockat många gratispoäng. Hellberg kan det där. Den deckaraktiga biten kan jag ha och mista.
——————————————-
…och så är det det där med böcker som jackar i varandra: NÄSTA väskbok handlar nämligen också om en skicklig illustratör med udda förmågor.
Men det berättar jag mer om senare. Nu ska jag njuta Åsa Schwarz en stund.
Svart och snyggt i Göteborg
Pål Eggerts tredje bok Borde vara död plockar med mig till ett Göteborg som ligger väldigt långt från mina vanliga upplevelser (gissa vad: Bokmässan). Vad Nene Ormes har gjort för ”mitt” Malmö gör nu Pål för ”mitt” Göteborg. Nene och Pål ligger båda på Styxx förlag, det är väl inte direkt en slump. Båda två skriver snygg svensk urban fantasy.
Sebastian arbetar på ett slitet boende för missbrukare, psykiskt sjuka och rotlösa människor av den typ som sällan håvar in förstahandskontrakt på fräscha hyresrätter i trevliga områden. En vanlig kille – eller kanske inte? – med patos som torkar skit utan att gnälla och ger support utan att moralisera, han vakar över ”sina” boende och han gör det på att sätt som får mig att jubla (jag har ett förflutet i socialsvängen, jag vickade som behandlingsassistent på ett boende för utsatta människor parallellt med studierna i Uppsala för snart tio år sedan). Trist helyllekille? Njet. Knappast. Sebastian har sina sidor.
Människorna på boendet lever förvisso ett hårt liv per default, men när en efter en hittas död börjar Sebastian fatta misstankar. Har det något samband med den nyinflyttade och mystiska Isa? Isa gör helst inget väsen av sig, men hon är svår att missa: hon har en tämligen udda kroppsmodifikation i form av en svans. En svans som saknar muskulatur och hud, en skelettsvans som sticker ut genom byxorna och vajar nedanför kappan.
Bristen på resurser är skriande, men det var ju inte riktigt så här det skulle frigöras boende till de behövande som köar. Sebastian ger sig ut på jakt.
Gräv där du står, heter det. Pål arbetar inom social omsorg och hans kunskaper skänker boken en aura av autenticitet som jag uppskattar väldigt mycket. Att kunna leverera något som osar så mycket socialt patos utan att ta i från tårna, utan att snuttifiera och utan att falla för frestelsen att måla allting svart-vitt, är mycket värdefullt. Det är det där ”jordade” i kombination med Sebastians och Isas magiska värld som är grejen. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta det, men jag fastnar för uttrycket ”saklig” magi. Motsägelsefullt? Knappast. Påls sakliga magi är snarare det bästa sättet att nyttja de möjligheter som genren urban fantasy ger om du frågar mig. Jag har dessutom en barnslig, om än inte helt ovanlig, drift: jag vill hitta någon att tycka om. Att heja på. Sebastian och Isa är lätta att tycka om mitt i all svärta.
När jag slog igen boken kände jag ett glupskt ”jag vill ha mer”, och jag tycker definitivt att historien lämnar plats för en fortsättning. Jag blev väldigt nöjd när jag läste hos Swedish Zombie att Pål också verkar hålla med mig om att det finns mer att berätta. Det blir onekligen lättare att få som man vill om författaren vill skriva mer.
Fyra vassa skelettsvansar av fem möjliga. Jag gillade Påls sätt att skriva redan i De döda fruktar födelsen och det blir bara bättre och bättre.
I väntan på…
Livet leker för alla oss som gillar svensk fantastik. Pål släpper nytt, och det BUBBLAR i Engelsfors (inspirerat av en håla mycket mycket nära mig…).
Jag tjuvläser både Eggert och Starobinets och vet därmed att jag har en kalashelg framför mig.
Vad läser du den här helgen?
Stallo, med alla mina 6,25%
Efter många år av att svara ”nej, vi är inte samer bara för att min mamma föddes i Lappland” fann jag att en relativt avlägsen släkting hade skrivit en bok som visade att där finns lite same ändå. Jag är till 1/16 same, men jag antar att det överskuggas av mina 1/8 ryss som kommer från pappa. Och det i sin tur överskuggas av att mamma var från Lappland och pappa var från Skåne och jag lyckades födas i Värmland. Yada yada.
Nu vet jag bättre. Jag är nog inte 1/16 same. När humöret är som värst är det 1/16 stallo jag är. Minst. Fast jag samlar inte barn.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.
Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.
Åh, Stefan Spjut! Vilken skatt du har i skallen! Stallo är så lovande på så många vis, men det BLIR bara för långt, för spretigt. John Bauer – JA, Sven Jerring – NEJ! (sorry, det där förstår du bara när du läst boken) Jag är lite förvånad, jag inbillade mig att Bonniers är ett ganska stort och tufft förlag. Ett förlag som till exempel skulle kunna tänkas tvinga sina författare att redigera ganska hårt. Kill you darlings – det säger alla. Less is more.
(aaaaahaha, det kom inte direkt från rätt person, men så är jag inte författare heller)
Och trots alla dessa mängder av detaljer så sitter jag ändå där efter 600 sidor: Men…? Vad…? För risken när man lägger ut massor massor av trådar är ju att en del av dem bara slutar i intet. Så känns det för mig. Jag kanske är dum (hint: det är en känsla som läsare sällan uppskattar), jag kanske inte skulle ha läst de sista sidorna efter midnatt (min hjärna blir till en pumpa?) – men det är några för mig tämligen viktiga trådar som bara hänger där, slaka och trista. Om Stefan planerar en fortsättning? Ja, så är det kanske. Jag vet inte, jag har inte läst något om det någonstans än. Finns det planer på en fortsättning så talar det ännu mer för att Stallo kunde ha vunnit på att kortas, slimmas och styras in på ett smalare spår.
Vad jag älskar: den grå vardagen. Stefan kliver in bredvid John AL på tronen, där kan de gott samsas. Skildringen av Lappland/Norrbotten. Och Susso. Jag älskar huvudpersonen Susso. Jag är dessutom ohemult förtjust i att författare plockar upp nordiska myter till urban fantasy. Kiruna by night blir aldrig detsamma igen.
Jag läser hos Bonniers att det ska bli film av Stallo. Mikael Marcimain, regissören bakom Call girl, ska hålla i taktpinnen. Mmmmm. Mmmhmmmmm. Det finns mycket i den här boken som kan bli bra film, bara det inte blir för inspirerat av Trollhunter! (om du inte har sett den – gör det)
Stallo är en gammal samisk myt, eller snarare en samling myter. Hen spretar lite. Ibland är stallo något zombieaktigt som nåjden (shamanen/medicinmannen/den vise) skickar ut för att för att skada den som skadas bör. Ibland är Stallo människoätare. Ibland halvt djävul och halvt människa. Troll. Hamnskiftare. Stallo har t o m jämförts med den som kom vandrande för att driva in skatt. Det kan man fnissa lite åt.
Nu vill jag läsa Fiskarens garn också. Hur kunde den få smyga så obemärkt förbi? Det finns något där, i beskrivningen av boken, som i viss mån tangerar en viktig detalj i Stallo. Slump eller ej? Det ska jag ta reda på.
#Blogg100 – 26
böcker om böcker igen: Bläckhjärta
Bläckhjärta? Jag hittade den i en lista: böcker om böcker.
Jag tycker att meta-nästan-allting-i-hela-världen är väldigt kul, och metaboktok är sannerligen inget undantag. Bläckhjärta är den första delen i en trilogi och det känns alldeles underbart att veta att det finns mer! Den här gången tänker jag emellertid inte hetsläsa. Jag var på god väg att äntra OPAC för att boka del två och tre nuuuuu-pronto-med-en-gång-helst-igååååår, men jag hejdade mig. Den här trilogin tänker jag njuta i lagom takt. Upplägget är för lovande för att jag ska vilja riskerna att bli trött på böckerna av fel anledning.
Vi tar det med en gång – den här boken beslås med etiketten 9-12 år. Oooooh, om jag hade fått den här boken (varför knussla? hela trilogin!) när jag var tolv år, den hade passat perfekt i min samling. Böckerna om Lånarna, Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Maria Gripes böcker; Bläckhjärta hade suttit som en smäck. Den är dock – precis som de flesta böckerna av ovan nämnda författare och en diger guldklimpsbunt till – en bok som man kan njuta av som vuxen också. Vilken tur att det i vissa avseenden aldrig är försent att skaffa sig en lycklig barndom…!
Jag tolkade titeln Bläckhjärta som något man kan hitta bultande i bröstet på en skribent som brinner för den hen gör. Bläck som något positivt. Pennans makt, och allt det där. Det var en feltolkning. Bläckhjärtat är en man med ett hjärta svart som kol. En iskall vidrig typ.
Meggie står på gränsen till tonåren när hon får lära sig allt om honom och hans terrorvälde. Fram tills dess har hon levt sitt liv relativt lugnt tillsammans med sin far, bokbindaren Mo. Hennes mor är borta sedan många år, Meggie känner en saknad men verkar på något vis vila i en sorts acceptans, hon lever ett bra liv med sin far och mängder av böcker. Plötsligt en kväll får de besök av en underlig man och efter den kvällen blir ingenting mer som förut. Det är fara å färde och Meggie är den som kan rädda det mesta. Snudd på allt. Den kommande tiden bjuder på smärta, resor, faror och äventyr MEN också på bekantskap med en äldre släkting, Elinor. Elinor är en tjurig medelålders kvinna som lever i ett stort hus med massor massor massor av böcker, och man kan lätt tro att hon tycker mer om böcker än om människor. (um… hette hon Siv? nej, OK, vilken tur)
Författaren älskar också böcker, det inser jag när jag läser. Varje kapitel inleds med ett citat ur en annan bok, ett citat som knyter an till kommande kapitel och det är ingen överraskning (vare sig med tanke på kärleken till böcker eller hur man kan facka in också denna bok) att det är bl a Ende, Lindgren och Lewis som citeras.
Det är när jag läser böcker som Bläckhjärta som jag inser (ännu fler av) fördelarna med e-böcker. Detta är en tjock bok, nästan 600 sidor, och den VÄGER. Den väger närmare bestämt 848 gram och nu är jag förvisso en vän av styrketräning och smygmotion och sånt, men den här boken är på gränsen. Jag fick den i ansiktet när jag somnade. Say no more.
Bläckhjärta är skriven av den tyska författaren Cornelia Funke – hälsa på henne! Hon bor, precis som bokens Elinor, i ett fint fint web-hus.
Ännu fler läslustskapande bloggposter om Cornelia Funkes trilogi om Meggie, Mo och de andra hittar du hos Bokstävlarna.
Andra böcker-om-böcker-boken för i år, samt #Blogg100 – 12
Äntligen! Stockholms tunnelbana dystopieras. Wooohoooo.
Hittar en otroligt glad nyhet hos Swedish Zombie, tack vare Oskar Källners Vägen till stjärnorna så tar Stockholms tunnelbana steget över till de metronät som spinner loss i framgångvågorna efter Metro 2033. Som jag har väntat!
”Oskar Källners novell Vägen till stjärnorna är handlingsdriven urban fantasy med fokus på äventyr och förvecklingar. En njutbar anrättning kryddad med dystopi. Om du letar ett stycke text att deppa ihop till (tänk McCarthys The Road) har du inte mycket att hämta, men om du är sugen på strapatser i Stockholms tunnelbana i en tid då det mesta gått snett, har du så att säga hamnat rätt.”
Jag hade önskat mig en fet roman, jag fick en novell, men joy joy and happiness! Nu måste jag bara försöka förstå hur man får tag på e-boken. Smashwords, alltså. Spännande!
en teaser som heter duga
I senaste Utopi Magasin: serienovellen Tornet. En nyyyyydelig försmak av det som kommer i april – Berättelser från Engelsfors. Längtan.
Under(Helsing)fors
Jag har fått så många tips om den här boken: Underfors av Maria Turtschaninoff. YA, urban fantasy, Helsingfors – boken plockar många poäng på förhand redan där. Pinsamt nog så har jag vansinnigt svårt att minnas författarens efternamn (ja, fortfarande, trots att jag tagit anatomimetoden(* till hjälp för att försöka memorera), så när jag nu väl bestämde mig för att det var dags att läsa den så var det lite trixande innan jag googlade rätt på Maria, fantasy och Finland (jag kan tippa på att hon är vaaaansinnigt less på att folk kommenterar hennes efternamn, men… ja). Klantigt av mig!
Jag har länge lekt med en idé om att starta ett i evighet uppdaterat inlägg där jag listar alla tips jag vill minnas, men jag är rädd att den listan skulle bli pinsamt lång, en sorts hög av teoretiska dåligt-samvete-hyllvärmare och det är ju på vissa vis det sista jag behöver. Att läsa är min avkoppling, min tröst. Att läsa ska aldrig bli en stress (så länge det inte handlar om arbete eller studier, där är stressen snudd på oundviklig och det är väl bara att tugga i sig).
”Ända sedan Alva var liten har hon sett till att alltid ha full kontroll över sin omgivning hemma i Helsingfors. Hon kommer ihåg alla hon möter, memorerar flyktvägar, är den som ser utan att bli sedd. Men varför hon gör så vet hon inte. De första tre åren av sitt liv kan hon nämligen inte minnas.
Därför blir hon inte misstänksam när läderklädda Nide dyker upp. Hon dras ohjälpligt till honom. Han kommer från hennes förflutna och han vill visa henne vem hon egentligen är. Nide för henne ner till Underfors, staden där hon är född – och där kommer hennes minnena ikapp henne. Men lite försent. Nide är inte den han ser ut att vara. Till att börja med har han svans…
Joel går i Alvas parallellklass och har varit hemligt kär i henne hur länge som helst. När han ser henne försvinna med en läderklädd främling tvekar han inte att följa efter. Tillsammans blir de indragna i ett halsbrytande äventyr där de måste kämpa mot en ofattbar ondska samtidigt som tiden håller på att rinna ut.
Underfors handlar om våra fäders synder och hur de påverkar våra öden. Vem är jag, vem vill jag vara, vem får jag bli? Dagens Finland möter varelser ur vår folktro i en berättelse där kärlek och lojalitet spelar en stor roll.”
Just det där med varelserna ur den nordiska folktron uppskattar jag mycket. Väldigt mycket. Vi har många fina folksagor att rota i, många spännande oknyttisar som är halvt bortglömda och det är alldeles oförtjänt. Jag hoppas och tror att Underfors kan agera lite avsmakningsmeny där, att den unge som läser blir sugen på att läsa mer om den där Bäckahästen, den där Lunkentussen, de där trollen. Triangeldramat, åtrån, kärleken… ja, det var inte riktigt min kopp te, men där känner jag att jag som cynisk 44-åring är lite felsorterad rent målgruppsmässigt. I övrigt så kände jag mig faktiskt aldrig för gammal för den här boken. Den var spännande. Jag kommer helt klart att läsa mer av Maria Tur… Turtsch… av Maria!
Bonus: omslagsbilden! underbar! den tittade jag länge på.
*) en del benbitar var svårare än andra att få in i skallen, men nu kommer jag nog aldrig att glömma processus pterygoideus. jag satt på dåvarande 804:an och sa det – högt – igen och igen, stavelse för stavelse. Jag skrev det, för hand, plitade noga, och sa det högt (minst) tio gånger till. jag hoppades alltid att bussbullret överröstade mitt grekiska latin (jäss, det är alltid de jävligaste namnen, de latiniserade grekiska prylarna), för det måste ha låtit ganska vansinnigt det där.
nu med tunnelbana!
”Det enda som fattas är TUNNELBANA” skrev jag när jag hade läst Nene Ormes första bok, Udda verklighet. Hoppsan. Kanske inte tunnelbana per se, men underjordiska tågstationer – ja det kan Malmö bjussa på numera. Jag blir nästan sur på mig själv för att jag inte hade en ANING (tågnörd? jag? med den nollkollen?).
Fast nu var det inte Triangelns station jag skulle skriva om, utan uppföljaren till Udda verklighet: Särskild.
Det är festival i Malmö, och festivalen har lockat mer än bara vanliga människor. De sära har kommit till stan för att jaga, slåss och roa sig. Men bakom musiken, de glättiga scenerna och festivalstånden ruvar mörker och hemligheter.
Udda har börjat drömma igen, och hennes drömmar leder henne tillbaka till den karismatiske hamnskiftaren Hemming och till det enigmatiska Oraklet som bor i toppen av Turning Torso. Uddas förmågor gör henne till både en tillgång och ett hot för de krafter som rör sig i Malmös sära värld. Där finns de som vill utnyttja henne, men också de som fruktar henne och vill förgöra henne.
Magrete, Hemmings brutala mäster, gillar inte att Udda har svurit sin lojalitet till Oraklet och en sammandrabbning är överhängande. Hamnskiftare, drömmare, lotsar, eldtursar och orakel – vem går segrande ur striden?
Jag köpte faktiskt bara sju böcker på bokmässan, och Särskild var en av dem. Jag hade tänkt vänta tills den kom i pocket (jag har ju redan drygt 650 olästa böcker i, öh, den lilla skattkistan vid sängen), men efter en kort improviserad (me, star-struck, big time) pratstund med Nene så ville jag bara ha den med en gång. Särskild är – för mig – inte lika omedelbar som Udda verklighet var. Jag kan också känna att jag borde ha läst dem tillsammans för det är så många detaljer från den första boken som jag har glömt. Jag känner (rätt eller fel) att jag missar något på grund av allt jag glömt.
…men, kommer inte nästa del snart? (nej, det gör den nog inte, men jag blir OTROLIGT nyfiken när jag läser att Nene Ormes jobbar på två projekt samtidigt nu)
mer blandad bokmässa
Jag satte nivån redan på tåget ner till Göteborg. HUR kunde jag veta att jag skulle tvingas att åka i ett av konkurrentens tåg när jag valde reselektyr?
Styxx är bra på att göra snygga böcker, och Nene Ormes Särskild är inget undantag. Började jag läsa den med en gång? japp, det gjorde jag.
Kass bild från Apart förlags snack på seriescenen. Det var fullsmockat och jag är en tvärhand hög, så det var svårt att få bra bild.
Men HOPPSAN, så det blev! Hur hamnade den häääär påsen i min hand? Det går lätt och fort att spendera 400 spänn i SF-bokhandelns monter. Jag hade nog kunnat tänka mig att spendera det fyrdubbla, men det var det där med att orka släpa…
Vem skrev en bok om OSS? Det var ju snällt att åtminstone kallas oss YNGRE vrak. Efter två dagar på bokmässan kände vi oss som urgamla rööööötna vrak.
Suzann, Bob och jag befann oss plötsligt i en diskussion om att få bajsblöjor i ansiktet. Jag vet inte riktigt vart den diskussionen tog vägen.
En av mässans TYNGSTA kändis-spaningar!
Vi lyssnade på ett väldigt intressant – men på tok för kort! – föredrag om hur man anlägger ett genusperspektiv på biologi av Malin Ah-King.
Sist men inte minst: vi lyssnade på Mariebergsskolans stolthet Jan Jörnmark som pratade om sin och Annika von Hausswolffs bok Avgrunden. Jan har också gett ut två otroligt uppskattade böcker om Övergivna platser. Jag kallar honom The Robert Plant of Ekonomisk Historia, jag tror att han är rätt nöjd med den titeln.
Seeeeeeg lördag
Jag nästan bävade på förhand: bokmässelördagen är verkligen mayhem, folk packas som sillar och det är tröstlöst att ta sig mellan vissa montrar. Och så vaknar jag med feber och ont i halsen. Uff…
Kristoffer kom med tåget strax före elva, vi fikade och strosade och njöt av att det faktiskt inte regnade i Blöteborg! Framåt eftermiddagen vågade vi oss mot mässan. Vi köpte inte ett jota i dag! Vi tittade runt och nöjde oss med just det: se men inte röra, det är trötta typers göra.
Sara och Mats släppte roooooolig bomb: det blir grafisk roman av Engelsfors också. De samarbetar med tre av Sveriges bästa tecknare: Kim W Andersson, Lina Neidestam och Karl Johansson. Det ser jag fram emot MYCKET!
Vi letade upp samma tysta och sköna (fåtöljförsedda ;)) hörn som Suz och jag nyttjade i torsdags. Lade mig ner mot ryggstödet och dog en stund. Sen orkade vi ta oss mot nåt gott att äta och dricka.
Står han och myser med polarns nya bok om honom själv tro?
Medicinsk Margarita. Kall och god för ond ond hals. Ju.
Tröööööötta fötter…
…men vi hade en fin första dag på mässan.
Nene Ormes skriver urban fantasy, hon skriver om ett Malmö som du (förmodligen) aldrig anade att det fanns. Hon är bra! Hennes nya bok Särskild kommer att få följa med hem på lördag.
Ulrika Dahl är alltid kul att lyssna på. Och, öhm, titta på. Från hennes monter följde det senaste numret av Ottar med. Ja, och då fick jag en bok av Fanny Ambjörnsson på köpet. Och en av Anna-Maria Sörberg. Har alltså INTE köpt böcker i dag. Fick dem på köpet. Ju. Jo.
Här fick jag känna mig som en hjälte en stund. Vi pratade tåg (no shit) och jag visade lite Västtrafik-Reginor i en av deras böcker.
en elefant som inte gick att äta upp i en enda middagssittning
Det är inte det att den inte är spännande – Hungerspelstrilogin – men jag förmådde inte riktigt sträckläsa den så som många andra tycks göra. Det tog tid att läsa den, och jag har varvat med mycket annat i bokväg.
Dels så var den där fyrtiokronorsklumpen som jag fick tag på rätt osmidig, den lyckades rent tillverkningsmässigt kombinera storlek och tyngd med dålig kvalitet och instabilitet (joooo, jag vet, man väntar sig nästan inget annat av en billig reaspecial), dels så tyckte jag att historien tappade fart en smula efter att det första fyrverkeriet (bok 1, Hungerspelen) var över.
Jag vet inte huuuuuur många gånger jag har fått kommentaren ”kolla på Battle Royal istället”, lustigt nog (eller kanske inte) så kommer den enbart från folk som INTE har sett/läst Hungerspelen, för Hungerspelen ÄR ju inte bara själva Hungerspelen.
Det är faktiskt lite fler trådar än så invävda i storyn, även om den första filmen kanske (jag har inte sett den än!) fokar på själva spelen i sig, jag har ingen aning.
24 deltagare. Allt direktsänds. Bara en överlever.
För att kväsa uppror och påminna befolkningen om regimens makt arrangeras varje år Hungerspelen. Reglerna är enkla: Den som överlever får åka hem.
Som en av deltagarna i Hungerspelen hamnar Katniss snart i rampljuset. Hon förs till huvudstaden, där hon tränas, stylas och intervjuas. För att klara sig måste hon bryta mot spelets regler och sätta sig upp mot landets makthavare. Men Katniss blir snart en bricka i ett spel. Vad hon än gör verkar det föra med sig våld och lidande, och hon vet hon inte längre vem hon kan lita på. Fångad mellan den gryende revolutionen och Panems president inser Katniss att hennes handlingar har satt saker och ting i rörelse som hon inte längre kan kontrollera…
En trea, en klar trea. Ibland var det en klar femma, jag lunde längta hem till boken, men som helhet blir det en trea. Det blev lite tjatigt ibland, Katniss förträfflighet (lite för Lisbeth Salander) och skönhet och och och, ibland var det dessutom lite för många karaktärer inblandade för min simpla skalle. Trea. Jaaa. OK: tre plus.
(rubriken? nån av mina ickesvenska kolleger använder alltid just det uttrycket – ”you can’t eat the whole elephant at one time” – och jag älskar’t)
Vad får man för 260 spänn nuförtiden?
Jo, detta (om man shoppar på rätt ställe):
En del vilda chansningar, en del som jag varit sugen på (bl a Netherland, Shakespeare Undead, Anathem) ganska länge, en del säkra kort som jag köper för att ge bort (mina två främsta bokstorasystrar behöver lära sig nåt nytt).
2-6-0 kronor.
julklappar
K och jag försöker avskaffa det där med julklappar vuxna människor emellan, men det lyckas inte riktigt. Kvarvarande släkt tycker att vi är tråkiga. Och HELT sant är det ju inte hemma hos oss heller, men vi bestämmer tillsammans vad vi gemensamt ska införskaffa till hushållet/oss själva (i år blir det en gymbänk och en matberedare, men nu hördes det rykten om att vi ska strunta i matberedaren för nån av jultomtens nissar ska ha fixat en sån till oss).
(märkligt nog så hade IZZY köpt en massa fina tuber med akrylfärg till mig igår… inte illa. vems visakort snodde hon?)
Jag är BIG fan av ”köpa julklappar till sig själv”. Det har t o m hänt att jag fått dem inslagna. Innan vi åkte till Egypten beställde jag ett gäng böcker från amazon – till mig – med den fasta övertygelsen att jag skulle ha hunnit glömma VILKA böcker jag beställde innan de kom fram (det hade jag).
En av dessa julklappar var Ben Aaronovitchs ”Rivers of London”. Kolla det underbara omslaget! Den underbara Londonkartan signerad Stephen Walter, en detalj av hans konstverk The Island. Det känns som en bild jag skulle kunna se på MÅNGA timmar och ändå hitta nya saker hela tiden. Perfekt tapet till utedasset (om än väldigt dyr, och vänta nu – vi har inget utedass!)
Jag köpte boken ”on a whim” – enbart baserat på att den poppade upp som ett tips på amazon (”people who bought this book also bought…” – en fuktion som ännu aldrig gjort mig besviken!). London, CSI a la urban fantasy. Hur kan det INTE vara bra? För fyra pund kan man chansa!
Det VAR bra. Annorlunda, ljuvligt mycket London och.. ja, det var BRA. Inte fantastiskt, men väldigt bra. Som tur var – 😉 – kan jag genast fortsätta med nästa bok i serien (”Moon over Soho”), ty jag chansade och köpte BÅDA böckerna osedda.
”My name is Peter Grant and until January I was just probationary constable in that mighty army for justice known to all right-thinking people as the Metropolitan Police Service (as the Filth to everybody else). My only concerns in life were how to avoid a transfer to the Case Progression Unit – we do paperwork so real coppers don’t have to – and finding a way to climb into the panties of the outrageously perky WPC Leslie May.
Then one night, in pursuance of a murder inquiry, I tried to take a witness statement from someone who was dead but disturbingly voluable, and that brought me to the attention of Inspector Nightingale, the last wizard in England. Now I’m a Detective Constable and a trainee wizard, the first apprentice in fifty years, and my world has become somewhat more complicated: nests of vampires in Purley, negotiating a truce between the warring god and goddess of the Thames, and digging up graves in Covent Garden …and there’s something festering at the heart of the city I love, a malicious vengeful spirit that takes ordinary Londoners and twists them into grotesque mannequins to act out its drama of violence and despair.
The spirit of riot and rebellion has awakened in the city, and it’s falling to me to bring order out of chaos – or die trying.”
Jag läste omdömet ”som om Harry Potter blivit vuxen och sökt jobb vid Metropolitan Police” nånstans. Neeeej. Inte så. Harry är Harry och Peter är Peter.
PS jag vill också bo i The Folly
don’t jugde a book by its cover
eller jo, GÖR det, åtminstone om du befinner dig på sf-bokhandeln
svart katt
Neil Gaiman
69:-
*katjing*
den är min
the name of Neil Gaiman speaks louder than words
Neil Gaiman. Min kära Elizabeth I, om än bara i periferin och alldeles för kort (MÖRDA old Bessie? vafalls?). London, min favoritstad. 1600-tal, min favoritepok. Marvel. Snyggt snyggt SNYGGT tecknat.
TACK snälla Bokstävlarna för att du drog ner mig i det här fördärvet! Det är ett fördärv jag vill vältra mig i, återvända till igen: jag har hittat två delar till som jag vill klicka hem omedelbums men jag ska försöka sansa mig. Neil Gaiman är INTE inblandad i de följande delarna, men de fortsätter i hans, öh, anda. Fungerar ibland. I’m willing to take the chance.
Här träffar du en helt bunt välkända Marvlar på ett uppfriskande och ickekonservativt Gaimanskt vis, lite innan de blev det de är i dag: en liten Peter som gillar spindlar. En Banner som blir stor och grön efter ett udda… tja, naturfenomen. Ni hajar. Jaa, tågordningen bryter en aning mot andra Marvelrelaterade ”skapelseberätterlser”, men vem bryr sig?
Bokstävlarna sa (jaja, skrev) det, jag håller med: Marvellous. Jag kan inte säga annat.
Jag är nog en Minoo som vill vara en Linnea. Jorå serru.
Sitter hemma i karantän eftersom K kom hem och vräkte ur sig (tralala, jaaa, väldigt bokstavligt om vi säger så) calicivirus i går. Vinterkräksjuka på senvår funkar uppenbarligen det också.
Skriver en presentation inför ett möte i Berlin och känner ett enormt behov av att bryta av med ännu ett boktjöt (för ni vill inte veta allt om KPI:er va?), så då gör jag det. Consider this a fikapaus.
Förra helgen avnjöt jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens underbara ungdomsbok (nåja, den håller finfint för en medelålders boktok också) Cirkeln. Passande nog så läste jag den under vilopauserna mellan hårda duster med ogräs i trädgården. Duster som involverade såväl yxa som jättetänger – jag kände mig som en marvel-hjälte, möjligen med vissa häxistiska inslag. Sol, bråkiga buskar och bra böcker är en underskattad sommarkombo. Bruks/Bergslagsmiljön får jag på köpet tack vare den snålhet som fick oss att köpa hus i Surahammar istället för i centrala Västerås.
Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.
En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.
Det är så finfint detta. Igenkänningsfaktorn är hög, tonårsangsten jagar nästan genom kroppen när jag läser. Det är svårt att INTE fundera på vem av tjejerna jag är/var (se rubriken) och trots att tonåren var allt annat än enkla och roliga så inser jag att det kunde ha varit värre (och då avser jag inte det faktum att jag aldrig blev kallad till Mariebergsskogen i Karlstad för att läras upp till häxa). Jag var lite Anna-Karin också, men klarade mig definitivt bättre.
Cirkeln är den första delen i en trilogi, och det påstås att vi måste vänta ett helt år på nästa del. Smärta. En väldigt välbekant smärta som det ändå går att stå ut med – det känns som om jag är fast i trilogiernas nät just nu. Cirkeln är ingen bråddjup bok, den är underhållningsangst. Man kan invända att tjejerna är onödigt övertydliga stereotyper, ja visst är de det. Men det är alldeles OK. Boken är fin!
En sak retar mig: Sara glöms bort så ofta. Mats Strandberg är en favoritförfattare, han är definitivt den mest kända av de två än så länge, men jag tycker att bibliotekstjänst – som förmodligen stod för anpassning av boken jag lånade – gör väldigt väldigt fel som helt har skippat Saras namn på bokryggen.
PS jag vill se det här som TV-serie, signerad Ulf Malmros. Ingen kan som han fånga småstad och tonårsangst. Han kom från Molkom men var ändå (man måste kanske vara från K-d för att till fullo förstå den passusen *harkel* men jag antar att alla mellanstora tätorter med Stockholmskomplex [sorry Karlstad] har ett eget ”Molkom”) en av de COOLA i Karlstad under mina tonår. Trots att han var just en av de coola svartklädda så var han aldrig någonsin dryg eller otrevlig. Ergo: perfekt regissör för Cirkeln. Strax utanför hans födelseort Molkom finner man dessutom Lindfors Folkets Park som är alldeles den park som jag ser för min inre syn när jag läser boken. Magiskt. Ni ser sambanden va? He.
(inte så) Anonyma Biblioholister 