urban fantasy

Förstfödd 

forstfoddVi har så otroligt många bra fantastikförfattare i Sverige, men en del av böckerna är ganska komplicerade, det är många trådar att hålla reda på. Lite väl många.

Filip Alexanderssons Förstfödd är en av alla dessa vildvuxna  historier, jag har sett många skriva ”bra, men lite för komplicerad” om den här boken. Jag kan bara hålla med och undrar sedan lite vad det beror på.

Först tänkte jag att de andra läsarna kanske vara ovana (jag vet att en del av dem har upptäckt genren ganska nyligen), men nu när jag också har läst den kan jag bara hålla med och jag ser mig ändå som en relativt van fantastikläsare. Det var ofta trixigt att hänga med i varje sväng. Om man nu måste det. Jag är en sån som gärna vill det. Det är förmodligen individuellt.

Är svenska redaktörer ovana vid fantastik?

Eller är det konceptet urban fantasy i sig som är svårt att begränsa, just för att genren serverar så otroligt många möjligheter att spinna loss att det är svårt att sålla på smörgåsbordet?

Är det det där med att man skriver något som kan bli en hel serie och vill servera så många lockande munsbitar som möjligt för att hitta nog många läsare för att säkerställa kontrakt för bok två och tre också?

Vet ej! Balansen är svår. Man måste inte förutsätta att läsaren är korkad nog att bara orka följa ett enda rakt spår, men det kan nog ändå vara bra att spara på krutet, att sålla lite – ”kill your darlings” – och spara en del intressanta stickspår till en annan bok. Pål Eggerts Borde vara död ligger för mig på en perfekt nivå i det fallet.

Mitt gnäll om komplexitet till trots – kombinationen högspänning (ja, som i elektricitet), udda personligheter, svensk folktro (den touchas utan att jag vill spoila genom att berätta exakt hur), en välbekant men ändå främmande bild av Stockholm parat med ett spännande sektupplägg gör att jag verkligen hoppas att det kommer en bok till. Minst en.

”Tjugofemårige juridikstudenten Jonas jobbar svart på byggen för att kunna försörja sin sjuka mamma. En dag råkar han ut för en svår olycka men överlever mirakulöst. Hans tillvaro vänds upp och ner och han måste försöka förstå vem han är och vad som händer med honom. Snart inser Jonas att han är jagad och han tvingas ut på en flykt som tar honom in bland Stockholms skuggsidor.

I en annan del av staden är den tidigare polisen Viveca Eldh på jakt efter en person som bränner ut ensamma uteliggare med högspänning. När hon får i uppdrag att utreda ett otäckt ritualmord väcks händelser ur hennes förflutna till liv.”

Jag lyssnade på den här boken som pendlarbok, Filip läste upp den själv och det fungerade fint. Filip är inte bara författare, han är skådespelare också. Det kanske bidrar till känslan jag har: det skulle kunna bli en cool TV-serie av det här. Å andra sidan skulle produktionen bli ganska dyr om man ska göra boken rättvisa. A girl can dream.


en annan sida av Berlin

”Especially in Autumn, Berlin has this magical dreamy feeling. You realize the city is going into hibernation for the next months and somehow everything slows visibly down and becomes obscure, dark and mysterious. Apparently I am not the only one with this vision. Berlin-based visual artist, illustrator and live performer Cosimo Miorelli shows Berlin’s dark and mystical side. In his illustrations and comic books Berlin reminds me more of Gotham City mixed with the Wonderland of Alice and a novel of Edgar Alan Poe.  The results are dark and dense illustrations with iconic Berlin buildings surrounded by magical creatures like flying whales or lonely city foxes in search for some human warmth.”

Jag tror att jag behöver exakt allt som Cosimo Miorelli har gjort. Allt. Det är ett Berlin, ett twistat Berlin, ett ibland mörkt, ibland färgglatt, men alltid drömskt och fantastiskt Berlin.

IHeartBerlin.de har seglat upp som min absoluta favoritsajt på sistone. Underbar att browsa, och tänk att få skriva för dem… (dream on dreamer)


seriesöndag – nu testar jag Ransom Riggs, eller snarare Cassandra Jean

graphicransom

Den här boken är så vacker att jag helt sonika drar in omslaget i lite större storlek än vanligt.

Jag började läsa Hollow City för ett tag sedan, men det var besvärligt, jag hade glömt så mycket av den första boken om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn. Jag trillade ändå ner i total Ransom Riggs-fascination, så när jag såg att Yen Press hade gett ut en tecknad version av Miss Peregrine slog jag till. Cassandra Jean, minsann. Först blev jag lite fundersam – så liten boken är? Som en vanlig bok?

Vi är lätt bortskämda med att serier kommer i lite större format. Men boken är tung, vilar fint i handen. När jag slår upp den ler jag. Så in i minsta detalj välgjord.

Alla de fantastiska fotografierna är där, de är inlemmade i berättelsen på ett collage-vis som är svåremotståndligt. Somliga uppslag är i färg, andra är svartvita. Jeans stil är ren, snygg och effektiv. Historien är väldigt avskalad men jag saknar egentigen inte någonting, för mig är detta den perfekta preppen för att ännu en gång ge mig i kast med Hollow City.

(jag kände mig aningens tankspridd som hade glömt så mycket på så kort tid, men jag ser nu att det är mer än 1,5 år sedan jag låste den första boken – det är lååååååång tid i min bokvärld ;))

mipgr

———

Seriesöndag och Malin Rydén-söndag (del 3 av Stilla kött ligger ute nu!) – apropå samarbeten jag är MYCKET nyfiken på: Breaks.

Men först, del tre av Stilla kött:

”Någonting knäppte till i väggen, och han mindes vad hans farmor hade berättat om dödsuret som kröp närmare när någon låg för döden och räknade ner de sista andetagen med sitt taktfasta knäppande. Numera hade dödsurets taktfasta knäppande i väggarna förvandlats till klick från maskiner och surrande elektriska apparater. De anhörigas snyftande och suckande och prästens mumlade välsignelser hade bytt skepnad och moderniserats precis som allting annat. Där det tidigare hade krävts en hel ensemble av människor och insekter för att ledsaga en döende mot sitt oundvikliga öde krävdes nu bara en enda. Åtminstone om man skulle följa landstingets kvalitetsnormer om att ingen borde dö ensam även när inga anhöriga fanns tillgängliga. Som i det här fallet.

Istället för prästens böner för själens frälsning fanns nu bara ett morfindropp, den enda lindring som återstod nu när kroppen hade gett upp. Det tysta vinandet från luftkonditioneringen blandades med avlägset trafikbuller till en stilla storm i det lilla rummet. Men trots att ljuden förstorades upp av tystnaden, trots att han kunde höra radion ända borta från dagrummet, trots att prasslet när han vände sida var nästan öronbedövande, så hörde han inte hennes andetag.”

Malin alltså. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Damn.


att ställa till det för sig – a k a trilogiangst

daysofbloodJag gör det igen och igen. Jag borde ha lärt mig.

1) jag har inget tålamod. ”vänta på något gott?” uff!
2) jag hetsläser men har dåligt minne
3) se punkt 1

Nu sitter jag där i skiten – jag har avslutat Laini Taylors Days of Blood and Starlight och måste vänta ända till april 2014 på att få den sista delen. Den sista delen som bara just by the way råkade presenteras just idag, med omslag och allt.

På vissa vis känns det här som en typisk mellanbok, den var inte liiiiika underbar som första delen Daughter of Smoke and Bone (för lite Prag, för mycket krig), men den är ändå bra nog för att jag ska gräma mig över att behöva vänta på nästa del OCH att jag garanterat har glömt ganska många vitala detaljer innan jag kan slita upp den sista boken ur paketet.

Läsa om, säger ni? Njä. För många böcker, för lite tid. Jag borde snarare lära mig att vänta med att läsa trilogier till den dag då de är färdigskrivna och utgivna.

Once upon a time, an angel and a devil fell in love and dared to imagine a new way of living – one without massacres and torn throats and bonfires of the fallen, without revenants or bastard armies or children ripped from their mothers’ arms to take their turn in the killing and dying. Once, the lovers lay entwined in the moon’s secret temple and dreamed of a world that was a like a jewel-box without a jewel – a paradise waiting for them to find it and fill it with their happiness. This was not that world.

Fyra boktoksflin av fem möjliga. Jag vill ha sista delen NU. Give it to me baby.


Daughter of Smoke and Bone

Resa resa resa. Resa. Resa resa. Jag tjatar om resor. Ofta. Men det bara är så, jag älskar att besöka nya spännande platser och jag är lika såld på författare som på ett fantasieggande vis kan beskriva platser för mig, platser där jag har varit (Prag, Paris) eller platser dit jag vill åka (Marrakech).

daughterofSjuttonåriga Karou – Daughter of Smoke and Bone – är konstudent i Prag. Smart, begåvad och självständig. Den enda som riktigt kommer henne inpå livet är bästisen Zuzana och inte ens hon är i närheten av att veta allt. Karou jobbar nämligen extra också. Hon springer hemliga ärenden åt farbror Brimstone. Brimstone är det närmaste förälder som Karou någonsin har kommit, men han är ingen vanlig man och det är heller inga vanliga ärenden som Karou springer.

Brimstone har en butik, en butik med två dörrar. Den ena har Karou aldrig ens fått gå i närheten av. Den andra leder ut i vår vanliga gamla värld. Det ovanliga är att den där dörren kan leda ut i Prag, St Petersburg, Paris… ja, varhelst Karou behöver komma för att genomföra sitt uppdrag: hon hämtar tänder. Djurtänder, människotänder. Brimstone vägrar att förklara men Karou är lojal och gör det hon ska, trots att det nästan kostar henne livet ibland.

Det är inte lätt att hitta de där dörrarna, du måste veta. Du måste vara godkänd för att dörren ska leda in i butiken. Trots att den lilla exklusiva skaran med tillträde är just liten så är det någon eller några nya som hittar dem. Som sätter en glödande handflata och märker dörren. I Karous verklighet så är änglarna långt från… änglar. Änglarna blir redskap som kostar henne tillträde till butiken och till den enda familj hon känner. Vad är det som händer? Det kanske inte är det envisa idiotexet som är Karous största bekymmer trots allt?

Romeo och Julia goes urban fantasy. Åtrå och svek och en krigshärjad värld som får vår egen att framstå som ett paradis. Det är vackert och spännande och jaa, det är den typ av bok som en ogärna lägger ifrån sig. Just därför kändes det extra lyxigt med söndag idag, för jag kunde göra alldeles det där som jag drömmer om att kunna göra vareeeeviga vardagsmorgon: jag låg helt sonika kvar i sängen och läste ut boken. Bibioholistisk hetsläsning av bästa slag. Inte ens hunger fick mig att kliva upp. Då hajar ni.

Joy and happiness – den 15/8 kommer nästa del i trilogin i pocketutgåva och jag har lagt en förhandsbokning. Det blir en av få anledningar att se fram emot första veckan efter semestern 😉

Nu måste jag hitta nästa handväskbok. Kära besvär.


Maja Grå nr 2 och 3

Vilka dagar! Just nu får väskboken-för-dagen jobba hårt, jag har plockat med mig boken och matlådan ut och njutit solig läsning så snart det har funnits en chans.

130712Byteshyllan, den berömda

I fredags läste jag ut Tistelblomman på en bänk utanför jobbet. ”Maja Grå nr 3”. Sedan var det payback. Tistelblomman hamnade i byteshyllan, jag blurbade den tillsammans med Döden på en blek häst som jag ju hittade just där från första början. Jag vet fortfarande inte vilken kollega jag ska tacka för att jag äntligen fick tummen ur och läste mer än bara en novell av Hellberg, men jag är glad att jag gjorde det, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Hellbergs godispåse (en nypa spöken, en nypa snudd-på-deckare, ganska mycket kärlek) borde egentligen INTE vara något för mig, när jag läser de kritiska rösterna så ser jag vad de menar, men det finns något där. Något: utomordentligt vackert språk, fina miljöskildringar, kreativa huvudrollsinnehavare.

Min senaste läsvecka i korta drag: Maja Grå är konstnärlig. En skicklig illustratör. Så skicklig att hon får ett stipendium till (swooooon) Oxford. Plugga i UK: yay yay yay, men det är inte helt ickekomplext – Majas mamma, som stack när Maja var barn, har nämligen hittats mördad i Brighton. Maja ser saker. Känner. De döda kommunicerar med henne, även om hon inte alltid förstår varför, att de vill varna henne. I Oxford kommer hon nära en galning och utsätts naturligtvis för fara. Hon utsätts dessutom, mot alla odds, för kärlek. Det är kärleken som sedan tar henne till Skottland, där hon kommunicerar med döda och ännu en gång utsätts för fara + (annan) galning utan att förstå varför.

Usch, vad jag än skriver så låter det så raljant, men jag tycker om det här. Det pysmysiga som jag annars ofta dissar. Jag ser fram emot utgivningen av Snögloben (nr 4) och jag ska försöka få fatt på Styggelsen (nr 1, men enligt ryktet väldigt annorlunda än 2 och 3) också. Snögloben kan bli lite av en vattendelare för mig, det känns som om Maja Grå kan ta två vägar och en av dem känns klart mer lockande än den andra för mig (jag vill inte spoila genom övertydligheter).

Jag älskar att resa, och det måste inte vara fysiskt, den som kan ta mig till en intressant miljö bokledes har plockat många gratispoäng. Hellberg kan det där. Den deckaraktiga biten kan jag ha och mista.

——————————————-

…och så är det det där med böcker som jackar i varandra: NÄSTA väskbok handlar nämligen också om en skicklig illustratör med udda förmågor.

Men det berättar jag mer om senare. Nu ska jag njuta Åsa Schwarz en stund.


Svart och snyggt i Göteborg

bordevaradodPål Eggerts tredje bok Borde vara död plockar med mig till ett Göteborg som ligger väldigt långt från mina vanliga upplevelser (gissa vad: Bokmässan). Vad Nene Ormes har gjort för ”mitt” Malmö gör nu Pål för ”mitt” Göteborg. Nene och Pål ligger båda på Styxx förlag, det är väl inte direkt en slump. Båda två skriver snygg svensk urban fantasy.

Sebastian arbetar på ett slitet boende för missbrukare, psykiskt sjuka och rotlösa människor av den typ som sällan håvar in förstahandskontrakt på fräscha hyresrätter i trevliga områden. En vanlig kille – eller kanske inte? – med patos som torkar skit utan att gnälla och ger support utan att moralisera, han vakar över ”sina” boende och han gör det på att sätt som får mig att jubla (jag har ett förflutet i socialsvängen, jag vickade som behandlingsassistent på ett boende för utsatta människor parallellt med studierna i Uppsala för snart tio år sedan). Trist helyllekille? Njet. Knappast. Sebastian har sina sidor.

Människorna på boendet lever förvisso ett hårt liv per default, men när en efter en hittas död börjar Sebastian fatta misstankar. Har det något samband med den nyinflyttade och mystiska Isa? Isa gör helst inget väsen av sig, men hon är svår att missa: hon har en tämligen udda kroppsmodifikation i form av en svans. En svans som saknar muskulatur och hud, en skelettsvans som sticker ut genom byxorna och vajar nedanför kappan.

Bristen på resurser är skriande, men det var ju inte riktigt så här det skulle frigöras boende till de behövande som köar. Sebastian ger sig ut på jakt.

Gräv där du står, heter det. Pål arbetar inom social omsorg och hans kunskaper skänker boken en aura av autenticitet som jag uppskattar väldigt mycket. Att kunna leverera något som osar så mycket socialt patos utan att ta i från tårna, utan att snuttifiera och utan att falla för frestelsen att måla allting svart-vitt, är mycket värdefullt. Det är det där ”jordade” i kombination med Sebastians och Isas magiska värld som är grejen. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta det, men jag fastnar för uttrycket ”saklig” magi. Motsägelsefullt? Knappast. Påls sakliga magi är snarare det bästa sättet att nyttja de möjligheter som genren urban fantasy ger om du frågar mig. Jag har dessutom en barnslig, om än inte helt ovanlig, drift: jag vill hitta någon att tycka om. Att heja på. Sebastian och Isa är lätta att tycka om mitt i all svärta.

När jag slog igen boken kände jag ett glupskt ”jag vill ha mer”, och jag tycker definitivt att historien lämnar plats för en fortsättning. Jag blev väldigt nöjd när jag läste hos Swedish Zombie att Pål också verkar hålla med mig om att det finns mer att berätta. Det blir onekligen lättare att få som man vill om författaren vill skriva mer.

Fyra vassa skelettsvansar av fem möjliga. Jag gillade Påls sätt att skriva redan i De döda fruktar födelsen och det blir bara bättre och bättre.