urban fantasy

I väntan på…

Livet leker för alla oss som gillar svensk fantastik. Pål släpper nytt, och det BUBBLAR i Engelsfors (inspirerat av en håla mycket mycket nära mig…).

Jag tjuvläser både Eggert och Starobinets och vet därmed att jag har en kalashelg framför mig.

Vad läser du den här helgen?

Annonser

Stallo, med alla mina 6,25%

Efter många år av att svara ”nej, vi är inte samer bara för att min mamma föddes i Lappland” fann jag att en relativt avlägsen släkting hade skrivit en bok som visade att där finns lite same ändå. Jag är till 1/16 same, men jag antar att det överskuggas av mina 1/8 ryss som kommer från pappa. Och det i sin tur överskuggas av att mamma var från Lappland och pappa var från Skåne och jag lyckades födas i Värmland. Yada yada.

Nu vet jag bättre. Jag är nog inte 1/16 same. När humöret är som värst är det 1/16 stallo jag är. Minst. Fast jag samlar inte barn.

spjutstallo

Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.

Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.

Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.

Åh, Stefan Spjut! Vilken skatt du har i skallen! Stallo är så lovande på så många vis, men det BLIR bara för långt, för spretigt. John Bauer – JA, Sven Jerring – NEJ! (sorry, det där förstår du bara när du läst boken) Jag är lite förvånad, jag inbillade mig att Bonniers är ett ganska stort och tufft förlag. Ett förlag som till exempel skulle kunna tänkas tvinga sina författare att redigera ganska hårt. Kill you darlings – det säger alla. Less is more.

(aaaaahaha, det kom inte direkt från rätt person, men så är jag inte författare heller)

Och trots alla dessa mängder av detaljer så sitter jag ändå där efter 600 sidor: Men…? Vad…? För risken när man lägger ut massor massor av trådar är ju att en del av dem bara slutar i intet. Så känns det för mig. Jag kanske är dum (hint: det är en känsla som läsare sällan uppskattar), jag kanske inte skulle ha läst de sista sidorna efter midnatt (min hjärna blir till en pumpa?) – men det är några för mig tämligen viktiga trådar som bara hänger där, slaka och trista. Om Stefan planerar en fortsättning? Ja, så är det kanske. Jag vet inte, jag har inte läst något om det någonstans än. Finns det planer på en fortsättning så talar det ännu mer för att Stallo kunde ha vunnit på att kortas, slimmas och styras in på ett smalare spår.

Vad jag älskar: den grå vardagen. Stefan kliver in bredvid John AL på tronen, där kan de gott samsas. Skildringen av Lappland/Norrbotten. Och Susso. Jag älskar huvudpersonen Susso. Jag är dessutom ohemult förtjust i att författare plockar upp nordiska myter till urban fantasy. Kiruna by night blir aldrig detsamma igen.

Jag läser hos Bonniers att det ska bli film av Stallo. Mikael Marcimain, regissören bakom Call girl, ska hålla i taktpinnen. Mmmmm. Mmmhmmmmm. Det finns mycket i den här boken som kan bli bra film, bara det inte blir för inspirerat av Trollhunter! (om du inte har sett den – gör det)

Stallo är en gammal samisk myt, eller snarare en samling myter. Hen spretar lite. Ibland är stallo något zombieaktigt som nåjden (shamanen/medicinmannen/den vise) skickar ut för att för att skada den som skadas bör. Ibland är Stallo människoätare. Ibland halvt djävul och halvt människa. Troll. Hamnskiftare. Stallo har t o m jämförts med den som kom vandrande för att driva in skatt. Det kan man fnissa lite åt.

Nu vill jag läsa Fiskarens garn också. Hur kunde den få smyga så obemärkt förbi? Det finns något där, i beskrivningen av boken, som i viss mån tangerar en viktig detalj i Stallo. Slump eller ej? Det ska jag ta reda på.

#Blogg100 – 26


böcker om böcker igen: Bläckhjärta

Bläckhjärta? Jag hittade den i en lista: böcker om böcker.

Jag tycker att meta-nästan-allting-i-hela-världen är väldigt kul, och metaboktok är sannerligen inget undantag. Bläckhjärta är den första delen i en trilogi och det känns alldeles underbart att veta att det finns mer! Den här gången tänker jag emellertid inte hetsläsa. Jag var på god väg att äntra OPAC för att boka del två och tre nuuuuu-pronto-med-en-gång-helst-igååååår, men jag hejdade mig. Den här trilogin tänker jag njuta i lagom takt. Upplägget är för lovande för att jag ska vilja riskerna att bli trött på böckerna av fel anledning.

blackhjartaVi tar det med en gång – den här boken beslås med etiketten 9-12 år. Oooooh, om jag hade fått den här boken (varför knussla? hela trilogin!) när jag var tolv år, den hade passat perfekt i min samling. Böckerna om Lånarna, Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Maria Gripes böcker; Bläckhjärta hade suttit som en smäck. Den är dock – precis som de flesta böckerna av ovan nämnda författare och en diger guldklimpsbunt till – en bok som man kan njuta av som vuxen också. Vilken tur att det i vissa avseenden aldrig är försent att skaffa sig en lycklig barndom…!

Jag tolkade titeln Bläckhjärta som något man kan hitta bultande i bröstet på en skribent som brinner för den hen gör. Bläck som något positivt. Pennans makt, och allt det där. Det var en feltolkning. Bläckhjärtat är en man med ett hjärta svart som kol. En iskall vidrig typ.

Meggie står på gränsen till tonåren när hon får lära sig allt om honom och hans terrorvälde. Fram tills dess har hon levt sitt liv relativt lugnt tillsammans med sin far, bokbindaren Mo. Hennes mor är borta sedan många år, Meggie känner en saknad men verkar på något vis vila i en sorts acceptans, hon lever ett bra liv med sin far och mängder av böcker. Plötsligt en kväll får de besök av en underlig man och efter den kvällen blir ingenting mer som förut. Det är fara å färde och Meggie är den som kan rädda det mesta. Snudd på allt. Den kommande tiden bjuder på smärta, resor, faror och äventyr MEN också på bekantskap med en äldre släkting, Elinor. Elinor är en tjurig medelålders kvinna som lever i ett stort hus med massor massor massor av böcker, och man kan lätt tro att hon tycker mer om böcker än om människor. (um… hette hon Siv? nej, OK, vilken tur)

Författaren älskar också böcker, det inser jag när jag läser. Varje kapitel inleds med ett citat ur en annan bok, ett citat som knyter an till kommande kapitel och det är ingen överraskning (vare sig med tanke på kärleken till böcker eller hur man kan facka in också denna bok) att det är bl a Ende, Lindgren och Lewis som citeras.

Det är när jag läser böcker som Bläckhjärta som jag inser (ännu fler av) fördelarna med e-böcker. Detta är en tjock bok, nästan 600 sidor, och den VÄGER. Den väger närmare bestämt 848 gram och nu är jag förvisso en vän av styrketräning och smygmotion och sånt, men den här boken är på gränsen. Jag fick den i ansiktet när jag somnade. Say no more.

Bläckhjärta är skriven av den tyska författaren Cornelia Funke – hälsa på henne! Hon bor, precis som bokens Elinor, i ett fint fint web-hus.

Ännu fler läslustskapande bloggposter om Cornelia Funkes trilogi om Meggie, Mo och de andra hittar du hos Bokstävlarna.

Andra böcker-om-böcker-boken för i år, samt #Blogg100 – 12


Äntligen! Stockholms tunnelbana dystopieras. Wooohoooo.

Hittar en otroligt glad nyhet hos Swedish Zombie, tack vare Oskar Källners Vägen till stjärnorna så tar Stockholms tunnelbana steget över till de metronät som spinner loss i framgångvågorna efter Metro 2033. Som jag har väntat!

”Oskar Källners novell Vägen till stjärnorna är handlingsdriven urban fantasy med fokus på äventyr och förvecklingar. En njutbar anrättning kryddad med dystopi. Om du letar ett stycke text att deppa ihop till (tänk McCarthys The Road) har du inte mycket att hämta, men om du är sugen på strapatser i Stockholms tunnelbana i en tid då det mesta gått snett, har du så att säga hamnat rätt.”

Jag hade önskat mig en fet roman, jag fick en novell, men joy joy and happiness! Nu måste jag bara försöka förstå hur man får tag på e-boken. Smashwords, alltså. Spännande!


en teaser som heter duga

image

I senaste Utopi Magasin: serienovellen Tornet. En nyyyyydelig försmak av det som kommer i april – Berättelser från Engelsfors. Längtan.


Under(Helsing)fors

Jag har fått så många tips om den här boken: Underfors av Maria Turtschaninoff. YA, urban fantasy, Helsingfors – boken plockar många poäng på förhand redan där. Pinsamt nog så har jag vansinnigt svårt att minnas författarens efternamn (ja, fortfarande, trots att jag tagit anatomimetoden(* till hjälp för att försöka memorera), så när jag nu väl bestämde mig för att det var dags att läsa den så var det lite trixande innan jag googlade rätt på Maria, fantasy och Finland (jag kan tippa på att hon är vaaaansinnigt less på att folk kommenterar hennes efternamn, men… ja). Klantigt av mig!

Jag har länge lekt med en idé om att starta ett i evighet uppdaterat inlägg där jag listar alla tips jag vill minnas, men jag är rädd att den listan skulle bli pinsamt lång, en sorts hög av teoretiska dåligt-samvete-hyllvärmare och det är ju på vissa vis det sista jag behöver. Att läsa är min avkoppling, min tröst. Att läsa ska aldrig bli en stress (så länge det inte handlar om arbete eller studier, där är stressen snudd på oundviklig och det är väl bara att tugga i sig).

underfors

”Ända sedan Alva var liten har hon sett till att alltid ha full kontroll över sin omgivning hemma i Helsingfors. Hon kommer ihåg alla hon möter, memorerar flyktvägar, är den som ser utan att bli sedd. Men varför hon gör så vet hon inte. De första tre åren av sitt liv kan hon nämligen inte minnas.

Därför blir hon inte misstänksam när läderklädda Nide dyker upp. Hon dras ohjälpligt till honom. Han kommer från hennes förflutna och han vill visa henne vem hon egentligen är. Nide för henne ner till Underfors, staden där hon är född – och där kommer hennes minnena ikapp henne. Men lite försent. Nide är inte den han ser ut att vara. Till att börja med har han svans…

Joel går i Alvas parallellklass och har varit hemligt kär i henne hur länge som helst. När han ser henne försvinna med en läderklädd främling tvekar han inte att följa efter. Tillsammans blir de indragna i ett halsbrytande äventyr där de måste kämpa mot en ofattbar ondska samtidigt som tiden håller på att rinna ut.

Underfors handlar om våra fäders synder och hur de påverkar våra öden. Vem är jag, vem vill jag vara, vem får jag bli? Dagens Finland möter varelser ur vår folktro i en berättelse där kärlek och lojalitet spelar en stor roll.”

Just det där med varelserna ur den nordiska folktron uppskattar jag mycket. Väldigt mycket. Vi har många fina folksagor att rota i, många spännande oknyttisar som är halvt bortglömda och det är alldeles oförtjänt. Jag hoppas och tror att Underfors kan agera lite avsmakningsmeny där, att den unge som läser blir sugen på att läsa mer om den där Bäckahästen, den där Lunkentussen, de där trollen. Triangeldramat, åtrån, kärleken… ja, det var inte riktigt min kopp te, men där känner jag att jag som cynisk 44-åring är lite felsorterad rent målgruppsmässigt. I övrigt så kände jag mig faktiskt aldrig för gammal för den här boken. Den var spännande. Jag kommer helt klart att läsa mer av Maria Tur… Turtsch… av Maria!

Bonus: omslagsbilden! underbar! den tittade jag länge på.

*) en del benbitar var svårare än andra att få in i skallen, men nu kommer jag nog aldrig att glömma processus pterygoideus. jag satt på dåvarande 804:an och sa det – högt – igen och igen, stavelse för stavelse. Jag skrev det, för hand, plitade noga, och sa det högt (minst) tio gånger till. jag hoppades alltid att bussbullret överröstade mitt grekiska latin (jäss, det är alltid de jävligaste namnen, de latiniserade grekiska prylarna), för det måste ha låtit ganska vansinnigt det där.


Bild

en annan sorts resa

image