ska man ha ont i magen så ska man… ja, vad ska man?

deododa

Man ska låta bli att ha ont i magen. Ska man. Helst.

Men nu styr man ju inte alltid över hälsan och ska man nu ligga vaken en natt för att man har ont i magen så ska man åtminstone ha bra boksällskap. Jag hann både börja och avsluta De odöda, och komma halvvägs genom ännu en otäck bok som jag inte tänker berätta om nu (cliffhanger, cliffhanger). De odöda är en novellsamling från Semic (SEMIC? jag visste knappt att de fanns utanför jultidningsvärlden längre, än mindre anade jag väl att de skulle kunna förmå stora delar av den svenska skräckeliten att bidra med varsin novell).

Laguppställning? John Ajvide Lindqvist, Caroline L. Jensen, Johan Theorin, Amanda Hellberg, Åke Edwardson, Anders Fager, Andreas Roman, Edgar Allan Poe, H P Lovecraft och Selma Lagerlöf. Ja si det var väl en salig blandning det.

Just denna blandning har fått ganska svala recensioner på många håll, men jag ansluter mig till Ela och Eli (!) – jag tyckte att det var tämligen OK. Jo, jag surar lite över att de bara bytt namn på JALs novell (tidigare publicerad i Pappersväggar) men fnyser sedan lite åt mitt eget surande. Ja, visst är det drygt med återanvändandet (ännu inte så utbrett i Sverige, men jag tror att en och samma Max Brooks-novell förekommit i minst tre olika amerikanska zombie-samlingar vid tillfälle, och sånt blir rätt trist till slut) av samma texter med ny titel, men nu 1) kom jag ju inte ihåg den 2) tyckte jag ju att den var bra. Varför sura då? Men det är principen, antar jag. Att klämma dit Poes klassiker om den svarta katten kändes kanske inte heller helt nytt och fräscht, men OK. Lovecraft är alltid Lovecraft, och Lagerlöf förtjänar att återta sin berömmelse som skrämmande sagoförfattare.

Caroline L Jensen går från klarhet till klarhet. Jag gillade hennes roligt sarkastiska historia om fru Bengtsson för några år sedan, i den här boken bidrar hon med Sju års olycka, en novell där hon faktiskt serverar mig en äckelfaktor som är av Stephen King-kvalitet (back in the days, under hans bästa stunder). Riktigt nasty! Jag har ännu inte läst Vargsläkte, men nu hoppade den upp några snäpp på kanske-listan.

Samlat omdöme? Inte fantastiskt, inte jättejätteläskigt, men fullt funktionellt. Många fina enskilda prestationer, men en minst sagt spretig helhet. För den som ännu inte börjat utforska genren kanske den kan agera smörgåsbord: smaka lite JAL, tag en nypa Fager, sniffa lite Roman och vräk sedan i dig en skopa Jensenska tentakler till efterrätt. Och så gillar jag att Selma får vara med. Hon förtjänar ett uppsving igen.

Annonser

Ett svar

  1. Ping: Maja Grå nr 2 och 3 | (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s