Jag är nog en Minoo som vill vara en Linnea. Jorå serru.

Sitter hemma i karantän eftersom K kom hem och vräkte ur sig (tralala, jaaa, väldigt bokstavligt om vi säger så) calicivirus i går. Vinterkräksjuka på senvår funkar uppenbarligen det också.

Skriver en presentation inför ett möte i Berlin och känner ett enormt behov av att bryta av med ännu ett boktjöt (för ni vill inte veta allt om KPI:er va?), så då gör jag det. Consider this a fikapaus.

Förra helgen avnjöt jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens underbara ungdomsbok (nåja, den håller finfint för en medelålders boktok också) Cirkeln. Passande nog så läste jag den under vilopauserna mellan hårda duster med ogräs i trädgården. Duster som involverade såväl yxa som jättetänger – jag kände mig som en marvel-hjälte, möjligen med vissa häxistiska inslag. Sol, bråkiga buskar och bra böcker är en underskattad sommarkombo. Bruks/Bergslagsmiljön får jag på köpet tack vare den snålhet som fick oss att köpa hus i Surahammar istället för i centrala Västerås.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.

Det är så finfint detta. Igenkänningsfaktorn är hög, tonårsangsten jagar nästan genom kroppen när jag läser. Det är svårt att INTE fundera på vem av tjejerna jag är/var (se rubriken) och trots att tonåren var allt annat än enkla och roliga så inser jag att det kunde ha varit värre (och då avser jag inte det faktum att jag aldrig blev kallad till Mariebergsskogen i Karlstad för att läras upp till häxa). Jag var lite Anna-Karin också, men klarade mig definitivt bättre.

Cirkeln är den första delen i en trilogi, och det påstås att vi måste vänta ett helt år på nästa del. Smärta. En väldigt välbekant smärta som det ändå går att stå ut med – det känns som om jag är fast i trilogiernas nät just nu. Cirkeln är ingen bråddjup bok, den är underhållningsangst. Man kan invända att tjejerna är onödigt övertydliga stereotyper, ja visst är de det. Men det är alldeles OK. Boken är fin!

En sak retar mig: Sara glöms bort så ofta. Mats Strandberg är en favoritförfattare, han är definitivt den mest kända av de två än så länge, men jag tycker att bibliotekstjänst – som förmodligen stod för anpassning av boken jag lånade – gör väldigt väldigt fel som helt har skippat Saras namn på bokryggen.

PS jag vill se det här som TV-serie, signerad Ulf Malmros. Ingen kan som han fånga småstad och tonårsangst. Han kom från Molkom men var ändå (man måste kanske vara från K-d för att till fullo förstå den passusen *harkel* men jag antar att alla mellanstora tätorter med Stockholmskomplex [sorry Karlstad] har ett eget ”Molkom”) en av de COOLA i Karlstad under mina tonår. Trots att han var just en av de coola svartklädda så var han aldrig någonsin dryg eller otrevlig. Ergo: perfekt regissör för Cirkeln. Strax utanför hans födelseort Molkom finner man dessutom Lindfors Folkets Park som är alldeles den park som jag ser för min inre syn när jag läser boken. Magiskt. Ni ser sambanden va? He.