Jag är nog en Minoo som vill vara en Linnea. Jorå serru.

Sitter hemma i karantän eftersom K kom hem och vräkte ur sig (tralala, jaaa, väldigt bokstavligt om vi säger så) calicivirus i går. Vinterkräksjuka på senvår funkar uppenbarligen det också.

Skriver en presentation inför ett möte i Berlin och känner ett enormt behov av att bryta av med ännu ett boktjöt (för ni vill inte veta allt om KPI:er va?), så då gör jag det. Consider this a fikapaus.

Förra helgen avnjöt jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens underbara ungdomsbok (nåja, den håller finfint för en medelålders boktok också) Cirkeln. Passande nog så läste jag den under vilopauserna mellan hårda duster med ogräs i trädgården. Duster som involverade såväl yxa som jättetänger – jag kände mig som en marvel-hjälte, möjligen med vissa häxistiska inslag. Sol, bråkiga buskar och bra böcker är en underskattad sommarkombo. Bruks/Bergslagsmiljön får jag på köpet tack vare den snålhet som fick oss att köpa hus i Surahammar istället för i centrala Västerås.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.

Det är så finfint detta. Igenkänningsfaktorn är hög, tonårsangsten jagar nästan genom kroppen när jag läser. Det är svårt att INTE fundera på vem av tjejerna jag är/var (se rubriken) och trots att tonåren var allt annat än enkla och roliga så inser jag att det kunde ha varit värre (och då avser jag inte det faktum att jag aldrig blev kallad till Mariebergsskogen i Karlstad för att läras upp till häxa). Jag var lite Anna-Karin också, men klarade mig definitivt bättre.

Cirkeln är den första delen i en trilogi, och det påstås att vi måste vänta ett helt år på nästa del. Smärta. En väldigt välbekant smärta som det ändå går att stå ut med – det känns som om jag är fast i trilogiernas nät just nu. Cirkeln är ingen bråddjup bok, den är underhållningsangst. Man kan invända att tjejerna är onödigt övertydliga stereotyper, ja visst är de det. Men det är alldeles OK. Boken är fin!

En sak retar mig: Sara glöms bort så ofta. Mats Strandberg är en favoritförfattare, han är definitivt den mest kända av de två än så länge, men jag tycker att bibliotekstjänst – som förmodligen stod för anpassning av boken jag lånade – gör väldigt väldigt fel som helt har skippat Saras namn på bokryggen.

PS jag vill se det här som TV-serie, signerad Ulf Malmros. Ingen kan som han fånga småstad och tonårsangst. Han kom från Molkom men var ändå (man måste kanske vara från K-d för att till fullo förstå den passusen *harkel* men jag antar att alla mellanstora tätorter med Stockholmskomplex [sorry Karlstad] har ett eget ”Molkom”) en av de COOLA i Karlstad under mina tonår. Trots att han var just en av de coola svartklädda så var han aldrig någonsin dryg eller otrevlig. Ergo: perfekt regissör för Cirkeln. Strax utanför hans födelseort Molkom finner man dessutom Lindfors Folkets Park som är alldeles den park som jag ser för min inre syn när jag läser boken. Magiskt. Ni ser sambanden va? He.

9 svar

  1. Cirkeln ligger överst i min att-läsa-hög! Just nu läser jag Drougges Bluffen. Den är… ovanlig, minst sagt.! 😀

    26 maj, 2011 kl. 09:39

    • Bluffen är UNDERBAR, jag slukade den med hull och hår och älskade den förbehållslöst 😀

      Cirkeln på det sen – ah, du har fina läsdagar framför dig! Mys!

      26 maj, 2011 kl. 13:18

  2. Man kan komma från en ännu mindre värmländsk ort och ändå förstå Molkompassusen ;)Jag gillade också Cirkeln skarpt, blir irriterad när Sara ignoreras på bokryggen och skulle älska att se en Malmrosregisserad tv-serie av detta.

    26 maj, 2011 kl. 11:33

    • Åååååh. Nu blir jag nyfiken – Deje? Blombacka? Var var var?

      26 maj, 2011 kl. 13:18

  3. Snart snart snart ska jag också läsa Cirkeln och se om jag också är en Minoo/Linnea.

    26 maj, 2011 kl. 13:12

    • Om jag är 75-25 så är du 60-40. Tror jag.

      26 maj, 2011 kl. 13:15

  4. LM

    Jag gillade tonårsskildringen, men inte magin. Jag kanske är för gammal för den… i den sorgligt mentala bemärkelsen. 🙂 Försökte också hitta mig själv i boken, men har redan glömt vem som var vem och hur jag tänkte.

    26 maj, 2011 kl. 19:54

    • Inressant! Nu när du säger det så fokuserade jag väldigt lite på magin.

      Jag känner mig som en Minoo för att jag alltid var Duktig med stort D, men aldrig stack ut och var nummer ett i något enda jäkla sammanhang/för någon alls. På samma sätt som Minoo sörjde att hon inte hade någon identifierbar kraft har jag banne mig känt hela livet (nu blev jag lite deppigt bitter, känner jag ;)).

      26 maj, 2011 kl. 20:04

  5. Adam Attano

    Min favorit bok men kan dock inte sätt mig i deras situationer ( jag är 12 hehe) Jag är nog en Minoo.

    22 maj, 2014 kl. 15:35

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s