Stallo, med alla mina 6,25%

Efter många år av att svara ”nej, vi är inte samer bara för att min mamma föddes i Lappland” fann jag att en relativt avlägsen släkting hade skrivit en bok som visade att där finns lite same ändå. Jag är till 1/16 same, men jag antar att det överskuggas av mina 1/8 ryss som kommer från pappa. Och det i sin tur överskuggas av att mamma var från Lappland och pappa var från Skåne och jag lyckades födas i Värmland. Yada yada.

Nu vet jag bättre. Jag är nog inte 1/16 same. När humöret är som värst är det 1/16 stallo jag är. Minst. Fast jag samlar inte barn.

Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.

Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.

Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.

Åh, Stefan Spjut! Vilken skatt du har i skallen! Stallo är så lovande på så många vis, men det BLIR bara för långt, för spretigt. John Bauer – JA, Sven Jerring – NEJ! (sorry, det där förstår du bara när du läst boken) Jag är lite förvånad, jag inbillade mig att Bonniers är ett ganska stort och tufft förlag. Ett förlag som till exempel skulle kunna tänkas tvinga sina författare att redigera ganska hårt. Kill you darlings – det säger alla. Less is more.

(aaaaahaha, det kom inte direkt från rätt person, men så är jag inte författare heller)

Och trots alla dessa mängder av detaljer så sitter jag ändå där efter 600 sidor: Men…? Vad…? För risken när man lägger ut massor massor av trådar är ju att en del av dem bara slutar i intet. Så känns det för mig. Jag kanske är dum (hint: det är en känsla som läsare sällan uppskattar), jag kanske inte skulle ha läst de sista sidorna efter midnatt (min hjärna blir till en pumpa?) – men det är några för mig tämligen viktiga trådar som bara hänger där, slaka och trista. Om Stefan planerar en fortsättning? Ja, så är det kanske. Jag vet inte, jag har inte läst något om det någonstans än. Finns det planer på en fortsättning så talar det ännu mer för att Stallo kunde ha vunnit på att kortas, slimmas och styras in på ett smalare spår.

Vad jag älskar: den grå vardagen. Stefan kliver in bredvid John AL på tronen, där kan de gott samsas. Skildringen av Lappland/Norrbotten. Och Susso. Jag älskar huvudpersonen Susso. Jag är dessutom ohemult förtjust i att författare plockar upp nordiska myter till urban fantasy. Kiruna by night blir aldrig detsamma igen.

Jag läser hos Bonniers att det ska bli film av Stallo. Mikael Marcimain, regissören bakom Call girl, ska hålla i taktpinnen. Mmmmm. Mmmhmmmmm. Det finns mycket i den här boken som kan bli bra film, bara det inte blir för inspirerat av Trollhunter! (om du inte har sett den – gör det)

Stallo är en gammal samisk myt, eller snarare en samling myter. Hen spretar lite. Ibland är stallo något zombieaktigt som nåjden (shamanen/medicinmannen/den vise) skickar ut för att för att skada den som skadas bör. Ibland är Stallo människoätare. Ibland halvt djävul och halvt människa. Troll. Hamnskiftare. Stallo har t o m jämförts med den som kom vandrande för att driva in skatt. Det kan man fnissa lite åt.

Nu vill jag läsa Fiskarens garn också. Hur kunde den få smyga så obemärkt förbi? Det finns något där, i beskrivningen av boken, som i viss mån tangerar en viktig detalj i Stallo. Slump eller ej? Det ska jag ta reda på.

#Blogg100 – 26