Svart och snyggt i Göteborg

bordevaradodPål Eggerts tredje bok Borde vara död plockar med mig till ett Göteborg som ligger väldigt långt från mina vanliga upplevelser (gissa vad: Bokmässan). Vad Nene Ormes har gjort för ”mitt” Malmö gör nu Pål för ”mitt” Göteborg. Nene och Pål ligger båda på Styxx förlag, det är väl inte direkt en slump. Båda två skriver snygg svensk urban fantasy.

Sebastian arbetar på ett slitet boende för missbrukare, psykiskt sjuka och rotlösa människor av den typ som sällan håvar in förstahandskontrakt på fräscha hyresrätter i trevliga områden. En vanlig kille – eller kanske inte? – med patos som torkar skit utan att gnälla och ger support utan att moralisera, han vakar över ”sina” boende och han gör det på att sätt som får mig att jubla (jag har ett förflutet i socialsvängen, jag vickade som behandlingsassistent på ett boende för utsatta människor parallellt med studierna i Uppsala för snart tio år sedan). Trist helyllekille? Njet. Knappast. Sebastian har sina sidor.

Människorna på boendet lever förvisso ett hårt liv per default, men när en efter en hittas död börjar Sebastian fatta misstankar. Har det något samband med den nyinflyttade och mystiska Isa? Isa gör helst inget väsen av sig, men hon är svår att missa: hon har en tämligen udda kroppsmodifikation i form av en svans. En svans som saknar muskulatur och hud, en skelettsvans som sticker ut genom byxorna och vajar nedanför kappan.

Bristen på resurser är skriande, men det var ju inte riktigt så här det skulle frigöras boende till de behövande som köar. Sebastian ger sig ut på jakt.

Gräv där du står, heter det. Pål arbetar inom social omsorg och hans kunskaper skänker boken en aura av autenticitet som jag uppskattar väldigt mycket. Att kunna leverera något som osar så mycket socialt patos utan att ta i från tårna, utan att snuttifiera och utan att falla för frestelsen att måla allting svart-vitt, är mycket värdefullt. Det är det där ”jordade” i kombination med Sebastians och Isas magiska värld som är grejen. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta det, men jag fastnar för uttrycket ”saklig” magi. Motsägelsefullt? Knappast. Påls sakliga magi är snarare det bästa sättet att nyttja de möjligheter som genren urban fantasy ger om du frågar mig. Jag har dessutom en barnslig, om än inte helt ovanlig, drift: jag vill hitta någon att tycka om. Att heja på. Sebastian och Isa är lätta att tycka om mitt i all svärta.

När jag slog igen boken kände jag ett glupskt ”jag vill ha mer”, och jag tycker definitivt att historien lämnar plats för en fortsättning. Jag blev väldigt nöjd när jag läste hos Swedish Zombie att Pål också verkar hålla med mig om att det finns mer att berätta. Det blir onekligen lättare att få som man vill om författaren vill skriva mer.

Fyra vassa skelettsvansar av fem möjliga. Jag gillade Påls sätt att skriva redan i De döda fruktar födelsen och det blir bara bättre och bättre.

Annonser

5 svar

  1. Nu skriver du så innerligt att till och med jag blir sugen att läsa denna bok. Otroligt spännande upplägg!

    23 mars, 2013 kl. 11:28

    • LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄS!

      23 mars, 2013 kl. 11:30

  2. Visst gräver Pål Eggert där han står, det var en bra iakttagelse av dig. Och det är kul att han gör bra urban fantasy av det.

    Ps: du har som vanligt utmärkt smak!

    =)

    23 mars, 2013 kl. 14:45

    • Med risk för att vi låter som klubben för inbördes beundran så måste jag säga att det var en väldigt bra intervju du gjorde.

      23 mars, 2013 kl. 16:43

  3. =)

    23 mars, 2013 kl. 17:39

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s