Inlägg taggade “Blogg100

…för att jag ÄLSKAR att hjälpa till!

130304

Dubbla paket idag – mums!

Paket 1: Rysk dystopi, jag är otroligt nyfiken.

Paket 2: Tja. Ni vet. Man är ju en filantrop. Varmhjärtad. Där satt K och pep ”men hur får man gratis frakt då?”. Han hade plockat ihop två cykelböcker hos en viss nätbokhandel och landade runt tjugo pund. Klart man hjälper till. Klart man offrar sig. Jag struntade ju i att köpa Atwood på SF-bokhandelns rea, men det har skavt sedan dess. Nu är hon min!

Ännu mer goda nyheter: Jag sitter just och bokar in en massa jobbmöten i Berlin om två veckor. Nu måste jag kolla vilka tyska böcker som jag absolut inte behöver också, så att jag verkligen kan arbeta på att inte råka köpa dem.

#Blogg100 – 41

Annonser

Code Name Verity

Jag fick mail från Cecilia, min bästa bokbytare i Houston, för ett tag sedan. Hon skrev om den fantastiska YA-boken som hon tänkte skicka. Både hon och sambon R tyckte om den, men C höll mig på halster: inga detaljer.

codenameverityHade jag insett att det var en spionhistoria från andra världskriget som skulle förtrolla mig så hade jag förmodligen blivit ganska förvånad. En av oss i hushållet har många böcker om krigshistoria, men det är inte jag. Min pappas stora intresse hann aldrig smitta, kanske för att jag bara var 12 år när han dog. Samma sak med spionromaner, det finns en hel del av dem i biblioteket, men de är inte köpta av mig (trots att… ja, det kommer längre ner). Böcker om flygplan – yes, samma sak (även om jag sedan barndomen av någon anledning när en förälskelse i Viggen och Spitfire).

When ”Verity” is arrested by the Gestapo, she’s sure she doesn’t stand a chance. As a secret agent captured in enemy territory, she’s living a spy’s worst nightmare. Her Nazi interrogators give her a simple choice: reveal her mission or face a grisly execution.

As she intricately weaves her confession, Verity uncovers her past, how she became friends with the pilot Maddie, and why she left Maddie in the wrecked fuselage of their plane. On each new scrap of paper, Verity battles for her life, confronting her views on courage, failure and her desperate hope to make it home. But will trading her secrets be enough to save her from the enemy?

Elizabeth Wein, Code Name Verity. En spion-YA. Jag faller stenhårt. Första delen, så spännande! En fånge som förtvivlat skriver och skriver och skriver för att förlänga sitt liv. ”Så länge jag kan ge dem något intressant så får jag leva”. Nu kan man konstatera att den ganska spretigt pratiga bekännelsen kanske inte skulle tolereras av alla, men Gestapomannen som läser berömmer sig om att vara litterärt skolad och roas av texterna. Andra delen, när säcken knyts ihop. Bitarna faller på plats (en del bitar faller lite VÄL detaljerat på plats [kod: ”gammelmoster”], det är väl en av ganska få invändningar jag har, men det göööör inget – jag köper paketet, sveps med, för att det är så härligt att bli riktigt riktigt förtjust i något ibland). Åh. En sann sträckläsare.

Hade jag blivit lika fängslad om det hade handlat om två unga män (som det, nb, nästan alltid gör annars)? Blir jag extra förtjust för att det är två kvinnor från vitt skilda vardagsvärldar? För att Maddie är teknisk och analytisk? För att Julie är så modig och rapp i käften? För att det går lite lite utanför ramen om än på ett bitvis på gränsen till klyschigt sätt? Ja. Tja. Nja. Det ÄR kanske inte så klyschigt, det är bara det att det går i perioder, det populärkulturella allmänintresset för kvinnorna som deltog i kriget. Fanns, det gjorde de.

Mina brittiska kollegor och jag fånar oss lite ibland. Vi har kodnamn inspirerade av krigshjältar från andra världskriget. Jag kan naturligtvis inte avslöja de andras identiteter ( 😉 ), men mig gav de namnet Nora Baker. Jag vet inte hur jag ska tolka det där med att mitt alter ego var den enda som inte överlevde kriget (nä, jag lägger inte i något i det, harkel). At your service! I give you Nora:

On 19 November 1940, she joined the Women’s Auxiliary Air Force (WAAF), and as an Aircraftwoman 2nd Class, she was sent to be trained as a wireless operator. Upon assignment to a bomber training school in June 1941, she applied for a commission in an effort to relieve herself of the boring work there. Later she was recruited to join F (France) Section of the Special Operations Executive and in early February 1943 she was posted to the Air Ministry, Directorate of Air Intelligence, seconded to First Aid Nursing Yeomanry (FANY), and sent to Wanborough Manor, near Guildford in Surrey, and from there to various other SOE schools for training, including STS 5 Winterfold, STS 36 Boarmans and STS 52 Thame Park. During her training she adopted the name ”Nora Baker”.

Nora. Verity. Där kommer en del av min kärlek till den här boken: jag hade redan läst en del om kvinnorna under WWII.

Författaren är fritidspilot och hon refererar till en del av de böcker som också förekommer i artikeln om Noor Inayat Khan (Nora). När hon skrev boken började hon dessutom sticka kläder efter gamla 40-talsmönster. Underbart nördigt. Kvinnliga piloter fick för övrigt ha slacks när de flög, men sedan måste de byta om till kjol igen. I jobbväskan: kjol och gasmask. Yes.

”Du måste läsa den här sen!” säger jag, om och om igen. Vi får se vad han tycker, den flygingenjörska delen av hushållet som äger de flesta böckerna om WWII och spioner.

X-publishing, Gilla eller Pia Printz: någon av er behöver plocka upp den här boken om ni inte redan har gjort det. GÖR’T!

#Blogg100 – 40


läs och res

130302

Gårdagens googling om varför vuxna människor läser böcker kan till exempel besvaras så här: för att det är ett alldeles fantastiskt sätt att resa i tid och rum. Jag är kvar i Frankrike, och jag stortrivs.

Dagens bästa googling – ”tecknade fyra svarta svansar mot månen” – kittlar också fantasin måste jag säga. Fast hemma hos oss har vi ”bara” tre svarta svansar. Tre svarta och en fluffig röd. Jag tror inte att någon av katterna siktar mot månen, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.

Blogg100 – 39


när askes tangerar djurplågeri

130301bDen slocknade blicken. Det uppgivna örat. Svansen som inte finner ro. Ja, ni ser ju hur det drabbar värnlösa djur – som dessutom kikat över axeln och sett massor av bilder med lyckliga katter som boar i sina människors bokreakartonger – när matte beställer en bokreabok. En. Enda.

#Blogg100 – 38


min första Castillon, men långt från den sista

insektJag har sneglat på hennes böcker. Länge. Plötsligt dök Insekt upp i byteshyllan på jobbet och jag högg som en kobra.

Man SER den här boken, vare sig man tycker om insekter eller ej. Frågar du mig så är det en utomordentligt snygg bok. En snygg bok som döljer nitton absurda noveller skrivna med ett likaledes utomordentligt snyggt språk.

Samtliga noveller behandlar mor-dotter-förhållanden. ”En del noveller bär även spår av kärlek” står det på omslaget (*. Make no mistake. Detta är en bok om GALNA mor-dotter-förhållanden. Osunda. Våldsamma. Sorgliga. Castillon tar till storsläggan, jag har läst kritik mot henne där man menar att det tar udden av det hela, att man blir avtrubbad, att hon borde ha slutat i tid, det är inte snyggt (go on endlessly) men jag håller absolut inte med. Det är storsläggan som gör det. HUR hon just svingar galet. Bajset skvätter (eller sprutas åtminstone in i en dotters vener).

”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”

Nu ska jag leta upp fler böcker av Claire Castillon att förälska mig i. Jag ska skicka den här boken till en analytisk vän så att vi kan diskutera den (vandringsböcker ftw), sedan behöver jag införskaffa ännu en Castillon. Jag tror minsann att det blir Därunder ett helvete.

Jag tänker mycket på den sura recensionen jag läste. Jag tänker inte länka till den här, den innehåller alldeles för många spoilers, men jag kan inte låta bli att känna ett litet surt ”ja, för kvinnor – speciellt docksöta, som Claire – behöver vara lagom, de ska inte vara galna eller bombastiska, de ska veta att sluta i TID”. Fast jag har väl genusglasögonen på mig igen, de där som alltid förgiftar oss feminister. Tänker lite tankar om att någon hade bett t ex Charles Bukowski att tona ner och vara lite mer lagom, men släpper genast den förfärliga tanken igen.

*) jaa, precis lite som varningen ”kan innehålla spår av nötter” på chokladkakor

#Blogg100 – 35


Only in…

onlyinbudapest

Sssssch, jag drömmer. Tillbaka en annan dag.

#Blogg100 – 34


dagen då det fysiska habegäret vann

elinroster
Elin Wägner har fått fatt i ganska många som skriver på för kvinnlig rösträtt, 350 000 underskrifter insamlade 1913-1914. Fotot kommer från Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg,

Jag skulle vara duktig. Jag skulle läsa Pennskaftet som e-bok och nöja mig med det, men ju längre tiden har gått, desto större har det växt: det pappersfixerade habegäret. Nu gav jag upp. Pocketupplagan, med den fina omslagsbilen, är på väg hem till mig. Äntligen kan jag äga boken, stryka under gyllene oneliners, kommentera och dra dit färgglada utropstecken där jag tycker att de behövs.

Habegäret – e-Siv, 1 – 0

Jag hittade en skattkista: The History of Nordic Women’s Literature

#Blogg100 – 33