Inlägg taggade “Blogg100

…för att jag ÄLSKAR att hjälpa till!

130304

Dubbla paket idag – mums!

Paket 1: Rysk dystopi, jag är otroligt nyfiken.

Paket 2: Tja. Ni vet. Man är ju en filantrop. Varmhjärtad. Där satt K och pep ”men hur får man gratis frakt då?”. Han hade plockat ihop två cykelböcker hos en viss nätbokhandel och landade runt tjugo pund. Klart man hjälper till. Klart man offrar sig. Jag struntade ju i att köpa Atwood på SF-bokhandelns rea, men det har skavt sedan dess. Nu är hon min!

Ännu mer goda nyheter: Jag sitter just och bokar in en massa jobbmöten i Berlin om två veckor. Nu måste jag kolla vilka tyska böcker som jag absolut inte behöver också, så att jag verkligen kan arbeta på att inte råka köpa dem.

#Blogg100 – 41


Code Name Verity

Jag fick mail från Cecilia, min bästa bokbytare i Houston, för ett tag sedan. Hon skrev om den fantastiska YA-boken som hon tänkte skicka. Både hon och sambon R tyckte om den, men C höll mig på halster: inga detaljer.

codenameverityHade jag insett att det var en spionhistoria från andra världskriget som skulle förtrolla mig så hade jag förmodligen blivit ganska förvånad. En av oss i hushållet har många böcker om krigshistoria, men det är inte jag. Min pappas stora intresse hann aldrig smitta, kanske för att jag bara var 12 år när han dog. Samma sak med spionromaner, det finns en hel del av dem i biblioteket, men de är inte köpta av mig (trots att… ja, det kommer längre ner). Böcker om flygplan – yes, samma sak (även om jag sedan barndomen av någon anledning när en förälskelse i Viggen och Spitfire).

When ”Verity” is arrested by the Gestapo, she’s sure she doesn’t stand a chance. As a secret agent captured in enemy territory, she’s living a spy’s worst nightmare. Her Nazi interrogators give her a simple choice: reveal her mission or face a grisly execution.

As she intricately weaves her confession, Verity uncovers her past, how she became friends with the pilot Maddie, and why she left Maddie in the wrecked fuselage of their plane. On each new scrap of paper, Verity battles for her life, confronting her views on courage, failure and her desperate hope to make it home. But will trading her secrets be enough to save her from the enemy?

Elizabeth Wein, Code Name Verity. En spion-YA. Jag faller stenhårt. Första delen, så spännande! En fånge som förtvivlat skriver och skriver och skriver för att förlänga sitt liv. ”Så länge jag kan ge dem något intressant så får jag leva”. Nu kan man konstatera att den ganska spretigt pratiga bekännelsen kanske inte skulle tolereras av alla, men Gestapomannen som läser berömmer sig om att vara litterärt skolad och roas av texterna. Andra delen, när säcken knyts ihop. Bitarna faller på plats (en del bitar faller lite VÄL detaljerat på plats [kod: ”gammelmoster”], det är väl en av ganska få invändningar jag har, men det göööör inget – jag köper paketet, sveps med, för att det är så härligt att bli riktigt riktigt förtjust i något ibland). Åh. En sann sträckläsare.

Hade jag blivit lika fängslad om det hade handlat om två unga män (som det, nb, nästan alltid gör annars)? Blir jag extra förtjust för att det är två kvinnor från vitt skilda vardagsvärldar? För att Maddie är teknisk och analytisk? För att Julie är så modig och rapp i käften? För att det går lite lite utanför ramen om än på ett bitvis på gränsen till klyschigt sätt? Ja. Tja. Nja. Det ÄR kanske inte så klyschigt, det är bara det att det går i perioder, det populärkulturella allmänintresset för kvinnorna som deltog i kriget. Fanns, det gjorde de.

Mina brittiska kollegor och jag fånar oss lite ibland. Vi har kodnamn inspirerade av krigshjältar från andra världskriget. Jag kan naturligtvis inte avslöja de andras identiteter ( 😉 ), men mig gav de namnet Nora Baker. Jag vet inte hur jag ska tolka det där med att mitt alter ego var den enda som inte överlevde kriget (nä, jag lägger inte i något i det, harkel). At your service! I give you Nora:

On 19 November 1940, she joined the Women’s Auxiliary Air Force (WAAF), and as an Aircraftwoman 2nd Class, she was sent to be trained as a wireless operator. Upon assignment to a bomber training school in June 1941, she applied for a commission in an effort to relieve herself of the boring work there. Later she was recruited to join F (France) Section of the Special Operations Executive and in early February 1943 she was posted to the Air Ministry, Directorate of Air Intelligence, seconded to First Aid Nursing Yeomanry (FANY), and sent to Wanborough Manor, near Guildford in Surrey, and from there to various other SOE schools for training, including STS 5 Winterfold, STS 36 Boarmans and STS 52 Thame Park. During her training she adopted the name ”Nora Baker”.

Nora. Verity. Där kommer en del av min kärlek till den här boken: jag hade redan läst en del om kvinnorna under WWII.

Författaren är fritidspilot och hon refererar till en del av de böcker som också förekommer i artikeln om Noor Inayat Khan (Nora). När hon skrev boken började hon dessutom sticka kläder efter gamla 40-talsmönster. Underbart nördigt. Kvinnliga piloter fick för övrigt ha slacks när de flög, men sedan måste de byta om till kjol igen. I jobbväskan: kjol och gasmask. Yes.

”Du måste läsa den här sen!” säger jag, om och om igen. Vi får se vad han tycker, den flygingenjörska delen av hushållet som äger de flesta böckerna om WWII och spioner.

X-publishing, Gilla eller Pia Printz: någon av er behöver plocka upp den här boken om ni inte redan har gjort det. GÖR’T!

#Blogg100 – 40


läs och res

130302

Gårdagens googling om varför vuxna människor läser böcker kan till exempel besvaras så här: för att det är ett alldeles fantastiskt sätt att resa i tid och rum. Jag är kvar i Frankrike, och jag stortrivs.

Dagens bästa googling – ”tecknade fyra svarta svansar mot månen” – kittlar också fantasin måste jag säga. Fast hemma hos oss har vi ”bara” tre svarta svansar. Tre svarta och en fluffig röd. Jag tror inte att någon av katterna siktar mot månen, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.

Blogg100 – 39


när askes tangerar djurplågeri

130301bDen slocknade blicken. Det uppgivna örat. Svansen som inte finner ro. Ja, ni ser ju hur det drabbar värnlösa djur – som dessutom kikat över axeln och sett massor av bilder med lyckliga katter som boar i sina människors bokreakartonger – när matte beställer en bokreabok. En. Enda.

#Blogg100 – 38


min första Castillon, men långt från den sista

insektJag har sneglat på hennes böcker. Länge. Plötsligt dök Insekt upp i byteshyllan på jobbet och jag högg som en kobra.

Man SER den här boken, vare sig man tycker om insekter eller ej. Frågar du mig så är det en utomordentligt snygg bok. En snygg bok som döljer nitton absurda noveller skrivna med ett likaledes utomordentligt snyggt språk.

Samtliga noveller behandlar mor-dotter-förhållanden. ”En del noveller bär även spår av kärlek” står det på omslaget (*. Make no mistake. Detta är en bok om GALNA mor-dotter-förhållanden. Osunda. Våldsamma. Sorgliga. Castillon tar till storsläggan, jag har läst kritik mot henne där man menar att det tar udden av det hela, att man blir avtrubbad, att hon borde ha slutat i tid, det är inte snyggt (go on endlessly) men jag håller absolut inte med. Det är storsläggan som gör det. HUR hon just svingar galet. Bajset skvätter (eller sprutas åtminstone in i en dotters vener).

”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”

Nu ska jag leta upp fler böcker av Claire Castillon att förälska mig i. Jag ska skicka den här boken till en analytisk vän så att vi kan diskutera den (vandringsböcker ftw), sedan behöver jag införskaffa ännu en Castillon. Jag tror minsann att det blir Därunder ett helvete.

Jag tänker mycket på den sura recensionen jag läste. Jag tänker inte länka till den här, den innehåller alldeles för många spoilers, men jag kan inte låta bli att känna ett litet surt ”ja, för kvinnor – speciellt docksöta, som Claire – behöver vara lagom, de ska inte vara galna eller bombastiska, de ska veta att sluta i TID”. Fast jag har väl genusglasögonen på mig igen, de där som alltid förgiftar oss feminister. Tänker lite tankar om att någon hade bett t ex Charles Bukowski att tona ner och vara lite mer lagom, men släpper genast den förfärliga tanken igen.

*) jaa, precis lite som varningen ”kan innehålla spår av nötter” på chokladkakor

#Blogg100 – 35


Only in…

onlyinbudapest

Sssssch, jag drömmer. Tillbaka en annan dag.

#Blogg100 – 34


dagen då det fysiska habegäret vann

elinroster
Elin Wägner har fått fatt i ganska många som skriver på för kvinnlig rösträtt, 350 000 underskrifter insamlade 1913-1914. Fotot kommer från Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg,

Jag skulle vara duktig. Jag skulle läsa Pennskaftet som e-bok och nöja mig med det, men ju längre tiden har gått, desto större har det växt: det pappersfixerade habegäret. Nu gav jag upp. Pocketupplagan, med den fina omslagsbilen, är på väg hem till mig. Äntligen kan jag äga boken, stryka under gyllene oneliners, kommentera och dra dit färgglada utropstecken där jag tycker att de behövs.

Habegäret – e-Siv, 1 – 0

Jag hittade en skattkista: The History of Nordic Women’s Literature

#Blogg100 – 33


jag ringer mina bröder

jagringermina[Följande mening utgör en stor fet klyscha, men vad kan man göra när det är så det är:] Det finns stora, tjocka, tuuuuunga och påträngande böcker som säger väldigt lite, och så finns det små, tunna skrifter som säger massor. Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder tillhör den senare kategorin. 125 sidor i en liten bok. En liten bok med stort slut.

Den sista sidan är en käftsmäll i sig. Jag blev tvungen att fotografera den, gjorde en fin bild: jag ville ha den kvar, men jag tänker inte beröva dig upptäckten genom att lägga ut bilden.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).

Det är en extremt dialogdriven historia (telefon, inre dialog, kundtjänstdialog) så jag kan ana att storyn sitter som en smäck i Malmö Stadsteaters uppsättning med samma namn. Jag kan tänka att den till och med passar ännu bättre uppsatt på scen än i läst form, åtminstone för en sån som mig. Jag hade svårt att hänga med i vem som sa vad i de långa dialogerna. Jonas låter orden bara vara, replikerna hänger där i luften – äh, vadå HÄNGER: de susar fram och tillbaka mellan de kommunicerande utan att eskorteras av några ”sa han”, ”sa hon” eller ”sa jag”.

Jag är fortfarande inte helsåld, det blir inga överbetyg, men jag tycker att du ska läsa den här boken. Läs och fundera. Känn paranoian. Det gjorde jag. Kudos för det: att lyckas plantera en så obehaglig känsla i läsaren, med så få ord. Nyttigt att känna på.

#Blogg100 – 31


tysk torsdag och when it rains it pours

Bokmoster brukar köra tysk torsdag emellanåt, jag var sugen på att hänga på idag men var inte helt säker på hur jag skulle få ihop det, men SE – där dök kollegan D upp med en smarrig påse böcker som hans sambo KvinnanMedDenGodaBoksmaken S hade samlat ihop. I påsen fanns en bunt presumtiva pärlor och en av de böcker jag roffade åt mig var Elke Schmitters Fru Sartoris. En vanlig kvinna. Lycka! Jag har hört bra saker om den, men eftersom den inte är helt pinfärsk så snubblar man sällan över den av en slump när man vältrar sig över butikshyllorna i jakt på något inspirerande.

130221

Ja, ni ser ju. Tre fynd gjorde jag. Därmed trodde jag att dagens boklycka var gjord – men icke! Senaste Eskapix-boken, min nyligen beställda (om man får ett presentkort på alla hjärtans dag så FÅR man handla böcker för det, även om man borde ha bokinköpsstopp) Levithan OCH en bok från Suzann OCH en bok från Cecilia väntade i brevlådan. Wooohooooo!

Annan bra-sak är att det verkar bli en tripp till Berlin om några veckor. Gött! Jag behöver lite tysk luft under vingarna. Vi får se om jag hinner uppsöka Dussmann denna gång. De har onekligen generösa öppettider, så det hänger väl snarare på ork än tid (ska jag verkligen behöva ARBETA också? va? vavavava?).

#Blogg100 – 30


retro (eller antik)

image

Jag plockade den idag, min färgglada pappersblomma. Bokreakatalogen. Den för mig klassiska (sorry Bokia, men ni slås ju ändå snart ihop) från Akademibokhandeln. Det är faktiskt första gången på flera år som jag plockar åt mig den! Nu har jag FORTFARANDE inget jättesug efter att handla, men vi bläddrar väl lite och ser vad vi hittar?

Vad jag tycker att du ska köpa:

Rona Jaffe: Det bästa av alltdärför
Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap – en nördig underbar pärla
Max Brooks: Världskrig Z – har du inte testat zombieana, gör det nu
Anders Fager: Samlade svenska kulter – för att du behöver mer svensk skräck

Vad jag skulle köpa OM jag köpte något:

Inger Edelfeldt: Samtal med djävulen – för att jag aldrig har blivit besviken på henne
Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen – metaboktok!
Marie Hermanson: Himmelsdalen – eftersom jag litar på Anna
Thomas Mann: Bergtagen – för att jag har tänkt köpa den i så många år
Babro Alving: Personligt 1 & 2 – för att jag vill ha allt allt allt av denna kvinna

Kruxet är att många av de böcker jag vill ha redan finns utgivna som pocket. Det är mycket få böcker som jag älskar så mycket att jag absolut vill ha dem inbundna numera. Alltså: hellre pocket än billig rea även om priset i stort sett är detsamma. Och hur var det nu då? Jag skrev ju så nostalgiskt om det där med att bläddra i papperskatalog för ett tag sedan. Är det som förr?

Nej. Fast det är snajdigare papper i katalogen numera 😉
(det kanske är DET som förstör känslan? nej, såklart inte. I’ve lost that loving feeling, så är det bara. oh yes I have.)

—————————————–

Sorg: mitt bibliotek meddelade idag att de har slagit i penningtaket så nu stänger de e-boksutlåningen till den 2/4. Senast det hände var när alla skulle läsa Zlatans bok. Någon gång i ett annat liv så kanske jag kan förstå mig på förlagens prissättning. Eller så gör jag aldrig det. Någonsin.

#Blogg100 – 29


the perks II

En fin bok blir en fin filmse den! Fin story, skön humor, underbart soundtrack och Ezra Miller – EZRA MILLER. Vilken stjärna.

#Blogg100 – 28


Nördens hårda liv, del 2752609476

Jag var så otroligt trött igår så jag tog The Group och gick upp för att lägga mig och läsa strax efter 21. Jag började inte läsa med en gång, men när jag väl började läsa Candace Bushnells förord (hon var väl het när den gavs ut för umpte gången 2009 och ansågs antagligen därför som helt rätt person att skriva förordet till denna ”Sex and the City”-prequel anno 1933) så tog det bara några minuter innan jag spratt upp igen. Candace skriver nämligen om Mary McCarthys fantastiska förmåga att föra historien framåt genom soliloquy.

Soliloquy? WHAT?
(jag anade inte ens att Bushnell kunde så fina ord ;))

Kutade nerför trappan (K såg paff ut, jag springer sällan i onödan) – detta måste googlas.
NU! NUMEDENGÅÅÅÅÅNG! Jo. Sånt är livet som nörd utan tålamod.

A soliloquy (from Latin: ”talking by oneself”) is a device often used in drama when a character speaks to himself or herself, relating thoughts and feelings, thereby also sharing them with the audience.

Soliloquy motsvarar det jag trodde var en monolog – men det visar sig att en monolog ändå har en (tigande) motpart. Världens mest kända exempel?

Tack vare den ursköna sidan howjsay.com så kan man lyssna på hur det låter också. Gör’t.

Jag var så trött så jag kom inte mer än femtio sidor i boken igår, jag kan inte säga att jag hunnit notera någon ”soliloquy” ännu. So far so good. Det är inte en fantastisk bok, men jag tycker om den.

#Blogg100 – 27


Stallo, med alla mina 6,25%

Efter många år av att svara ”nej, vi är inte samer bara för att min mamma föddes i Lappland” fann jag att en relativt avlägsen släkting hade skrivit en bok som visade att där finns lite same ändå. Jag är till 1/16 same, men jag antar att det överskuggas av mina 1/8 ryss som kommer från pappa. Och det i sin tur överskuggas av att mamma var från Lappland och pappa var från Skåne och jag lyckades födas i Värmland. Yada yada.

Nu vet jag bättre. Jag är nog inte 1/16 same. När humöret är som värst är det 1/16 stallo jag är. Minst. Fast jag samlar inte barn.

spjutstallo

Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.

Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.

Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.

Åh, Stefan Spjut! Vilken skatt du har i skallen! Stallo är så lovande på så många vis, men det BLIR bara för långt, för spretigt. John Bauer – JA, Sven Jerring – NEJ! (sorry, det där förstår du bara när du läst boken) Jag är lite förvånad, jag inbillade mig att Bonniers är ett ganska stort och tufft förlag. Ett förlag som till exempel skulle kunna tänkas tvinga sina författare att redigera ganska hårt. Kill you darlings – det säger alla. Less is more.

(aaaaahaha, det kom inte direkt från rätt person, men så är jag inte författare heller)

Och trots alla dessa mängder av detaljer så sitter jag ändå där efter 600 sidor: Men…? Vad…? För risken när man lägger ut massor massor av trådar är ju att en del av dem bara slutar i intet. Så känns det för mig. Jag kanske är dum (hint: det är en känsla som läsare sällan uppskattar), jag kanske inte skulle ha läst de sista sidorna efter midnatt (min hjärna blir till en pumpa?) – men det är några för mig tämligen viktiga trådar som bara hänger där, slaka och trista. Om Stefan planerar en fortsättning? Ja, så är det kanske. Jag vet inte, jag har inte läst något om det någonstans än. Finns det planer på en fortsättning så talar det ännu mer för att Stallo kunde ha vunnit på att kortas, slimmas och styras in på ett smalare spår.

Vad jag älskar: den grå vardagen. Stefan kliver in bredvid John AL på tronen, där kan de gott samsas. Skildringen av Lappland/Norrbotten. Och Susso. Jag älskar huvudpersonen Susso. Jag är dessutom ohemult förtjust i att författare plockar upp nordiska myter till urban fantasy. Kiruna by night blir aldrig detsamma igen.

Jag läser hos Bonniers att det ska bli film av Stallo. Mikael Marcimain, regissören bakom Call girl, ska hålla i taktpinnen. Mmmmm. Mmmhmmmmm. Det finns mycket i den här boken som kan bli bra film, bara det inte blir för inspirerat av Trollhunter! (om du inte har sett den – gör det)

Stallo är en gammal samisk myt, eller snarare en samling myter. Hen spretar lite. Ibland är stallo något zombieaktigt som nåjden (shamanen/medicinmannen/den vise) skickar ut för att för att skada den som skadas bör. Ibland är Stallo människoätare. Ibland halvt djävul och halvt människa. Troll. Hamnskiftare. Stallo har t o m jämförts med den som kom vandrande för att driva in skatt. Det kan man fnissa lite åt.

Nu vill jag läsa Fiskarens garn också. Hur kunde den få smyga så obemärkt förbi? Det finns något där, i beskrivningen av boken, som i viss mån tangerar en viktig detalj i Stallo. Slump eller ej? Det ska jag ta reda på.

#Blogg100 – 26


insnöad

Åsa skrev en kommentar på gårdagens bloggpost som fick mig att börja tänka. Det är en bra sak med Åsa – hon får mig ofta att just tänka. Ibland på stort, ibland på smått.

Intressant så stort utbud det finns av böcker. Jag känner inte igen någon av de böckerna som du nämner här.

Konstigt att många säger att de aldrig hört talas om nobelpristagaren? 🙂

(det där var en raritet dessutom, eftersom Åsa normalt ogillar smileys)

Åsa har ju rätt, ibland skriver jag om ganska smala böcker. Vi blir förvisso fler och fler som gillar postapokalyps och dystopier. Zombier var på stark frammarsch för några år sedan, men de blev (tack gode gud) aldrig riktigt lika populära och därmed gullifierade och ihjälkramade som de numera ganska impotenta (ta det inte så bokstavligt) vampyrerna.

Missförstå mig rätt. Den delen av min smak vill inte snobba eller spela svår, det är inte så att jag vill svänga mig med smala titlar från obskyra förslag (inte för att Coltso på minsta vis är ett obskyrt förlag, men de är inte Bonniers precis – tack och lov! oh ljufva mångfald, hur vi älskar dig!) för att vara märkvärdig. Jag bara tycker att det är så oemotståndligt att läsa om äventyr som kopplar till nyorientering och överlevnad i en värld där snudd på alla bekvämligheter som vi njuter av idag är ett minne blott.

Jag skulle med stor sannolikhet få fler engagerade bloggläsare om jag skrev mer om ”vanliga” böcker. Kruxet är att jag skriver den blogg som jag själv vill läsa. Jag vill hellre göra det än att ha många läsare.

Jag snöar lätt in på saker. Det går inte ens att hitta ett mönster. Jo, tunnelbana ledde mig till kartor. Tunnelbanan är dessutom en perfekt spelplats för skräck och/eller postapokalyps. Hur man ska få in särintresset ”unga människor i New York” i den smeten vet jag inte, men det är heller inte intressant. Jag skriver ofta om det, hur en bok leder mig in i en annan. Jag börjar dra i en tråd och vet aldrig var jag hamnar. Rona Jaffe ledde mig till Amor Towles som leder mig till The Great Gatsby (två pund hör ni, TVÅ PUND) och nu sitter jag här med The Group bredvid mig.

image

Jag antar att jag inte ens behöver avslöja att jag just har börjat kolla på Girls på SVT?

Den ljuva ironin i allt detta är att jag vet att jag är alldeles för svennebanan-mainstream för att passa en helt bunt andra läsare. Det sköna med att vara 45 år och rätt luttrad (jag blev det alldeles för sent, en del är inte lika mesiga som jag var väldigt länge) är ju att återkomma till detta: jag skriver den blogg jag vill läsa. Jag skriver om min älskade popkultur. Det är helt OK att vara konstig eller svennebanantrist.

————————

Warm Bodies var en av mina absoluta favoritböcker under 2011 och nu läser jag att Isaac Marion har skrivit mer, en prequel till denna min älsklingsbok: The New Hunger. Det är en kortis (en ”novella” – hur översätter man? hjärnsläpp! långnovell? kortroman?) och den finns tyvärr bara som e-bok än så länge, och bara hos Zola. Jag skrev så sent som igår att jag kanske borde bojkotta amazon, men nu gnisslar jag tänder. Jag är konservativ! Det är ju alldeles nyss som jag har börjat köpa e-böcker, ska jag nu börja vänja mig vid en helt ny leverantör också? Uuuhuhu. Jobbigt. Mitt gnäll till trots så tycker jag om det jag ser. Jag blir sugen på Zola. Har reggat konto.

————————

Två personer delar med två timmars mellanrum ut en fyra till Julian Barnes The Sense of an Ending på Goodreads. ”Wow”, tänker jag, ”måste läsa!”. Så kommer den jobbiga stunden: har jag redan köpt den, ligger den i någon av jättehögarna, eller tänkte jag bara köpa den? Om jag nu inte ens vet om jag redan har köpt den, vill jag verkligen läsa den nog mycket då? Då är den kanske inte mer angelägen än att jag kan stå ut med att vänta med att läsa den ett tag till?

Bekännelse: det har hänt att jag har köpt böcker trots att jag inte kommer ihåg om jag har dem eller ej. Jag letar, men finner inte. Letar lite till. Är jag på mitt tålmodiga humör så kanske jag letar en tredje gång innan jag beställer. Betänk att drygt 600 olästa böcker i x antal högar kan medföra att mindre färgglada böcker är svårhittade. Hittar jag sedan en dublett så blir någon av mina vänner lycklig ägare av boken. Slutet gott allting gott, eller är det bokmissbrukaren i mig som talar igen?

#Blogg100 – 25 (2)


ännu en fredag

image

Veckorna bara flyger, men det de har gemensamt är att de numera alltid avslutas med ett besök på biblioteket. OK, det är bara fredag, veckan är rent tekniskt inte helt slut än – men arbetsveckan, inne i stan, den är slut!

Idag blev jag lite extra glad, för i snabblånehyllan stod Stallo och glänste. Jag fick ju lämna tillbaka mitt exemplar halvläst förra veckan, nu högg jag den här och lyckas jag inte läsa ut den under kommande två veckor så får jag nog bara tugga i mig att jag ska strunta i den. Snabblånehyllan är en pärla, man vet aldrig vilka skatter man kan finna. Böcker som man kan få köa månadsvis för att få tag i – *pjoiiiiing* så står de där helt plötsligt, det är bara att grabba tag i sina fynd och se glad ut. Det gjorde jag.

———————————

Amazon är i blåsväder och jag, superamazonisten, gnisslar tänder. Bojkotta eller ej? Jo, man kan alltid misstänka att det finns en hake med väldigt väldigt bra priser, men det är ju inte bara pengarna: UTBUDET. Där finns ju ALLT, eller åtminstone så nära ”allt” som man kan komma.

———————————

Jag skrev om min kärlek till skelett igår. Ett av mina favoritställen i London, Hunterian Museum, lade ut en underbar bild på facebook tidigare idag: konstnären Aaron Kuehn har gjort en snygg snygg bild. Vill ha!

———————————

Coltso har förnyat hemsidan och bjuder samtidigt på nyheten att Andrej Djakov släpper nytt i vår. Andra boken om Gleb heter Resan till mörkret. Har jag tröttnat på ryska Metro 2033-spinoffare nu? Jag vet inte. Resan till mörkret släpps i april, så jag har en stund på mig att bestämma mig. Jag var inte helt nöjd med den första boken, Resan till ljuset, så jag kommer inte att kasta mig över köpknappen, men ett inköpsförslag till biblioteket kan det kanske tänkas bli.

Tre nya författare finns i stallet – allra mest nyfiken blir jag på Anna Starobinets bok Den levande som släpps i mars.

En global katastrof som kallas Stora reduktionen har fixerat antalet människor som lever på jorden till exakt 3 miljarder. Det finns inte längre någon död, bara en kort paus eller »fem sekunder mörker«, varpå individen återföds med en inkod som innehåller informationen om alla tidigare inkarnationer. Människorna är bara partiklar av en sammansatt organism, Den levande, och alla är uppkopplade direkt från hjärnan till det sociala nätverket Socio, där familjen och nationen inte har någon som helst betydelse. Samhället är globalt och alla känsloyttringar mellan föräldrar och barn förkastas som avvikande beteende.

En dag föds »Zero«, en individ utan inkod. Den levandes antal ökar med en och den globala harmonin är hotad. tillsammans med några oliktänkande placeras Zero på ett korrektionshem. Men vem är denne Zero? Och kommer Den levande att gå under i en ny reduktion?

#Blogg100 – 24


den nakna sanningen

stvalentinustack till Johnny som lånar ut bilden

Nu tänker ni ”men happy halloween, kanske lite fel årstid?” men då säger jag ”nej nej, det är Valentine’s Day”. Detta är nämligen den nakna sanningen om St Valentinus. Mycket naknare än så här blir vi inte, vi människor.

Dessa kvarlevor finner du i den gamla kyrkan Santa Maria in Cosmedin i Rom, och det var också där som Johnny plåtade honom. Kyrkan är annars mest känd för att husera la Bocca della Verità (sanningens mun – där man helst bara ska sticka in tassarna om man har för vana att tala sanning, annars hugger den!) men just idag kan väl herr Valentin få stå i centrum?

Valentinus var kristen präst i en tid då romarna gärna slaktade kristna, och myten säger att kejsar Claudius verkligen gillade snubben – trots att han var kristen – men när Valentinus försökte värva Claudius till sin tro så fick kejsaren nog. Off with the head! Detta ska alltså ha skett den 14/2, men eftersom ingen verkar veta om det var den 14/2 år 269, 270 eller 273 e Kr så kan man ju undra hur det ens är säkert att det var den 14/2. Va? Är jag tråkig? Borde jag inte kinka om myter? Nä, OK då.

Hur denna halshuggning kom att kopplas till romantik och sedermera landade i dagens kommersialiserade choklad- och rosmissbruk? Chaucer påstås ha något med saken att göra, men det får ni kolla upp själva. Så långt sträcker sig inte MIN vetgirighet.

Rom är, för att uttrycka det aningens vulgärt men fullständigt sanningsenligt, fullsketet med kuriösiteter av den här typen. Det är lite lätt kontroversiellt att erkänna att man fascineras av skelett numera, men jag gör ju det (allra helst skallar). Cappuccinerkryptan (nej, det har inte med kaffe att göra, däremot med munkar, och nu skäms jag nästan ty detta börjar bli buskis) är väl värd ett besök för den som gillar knotor. Stället är förvisso inte riktigt lika bentätt som ossuariet strax utanför Kutna Hora, men klart värt ett besök.

A plaque in one of the chapels reads, in three languages,
”What you are now, we once were; what we are now, you shall be.”

Memento mori. Minns döden.

moussakaverkstadEn mycket mycket dyr bokhög – så när studierna var avslutade fick dessa böcker ett nytt liv som tyngder till exempel när vätska ska pressas ur aubergineskivor till moussaka. Sobottan (rent tekniskt: Sobottorna) är en guldgruva för den som vill nörda loss på anatomi.

Skallarna och jag då? Jag gillade skallar och skelett redan innan jag började plugga medicin, men det var under anatomin som jag trillade dit rejält på ben rent generellt och skallar speciellt. Det var både fascinerade och frustrerande att plugga in alla fåror och utskott, och skallstrukturerna var värst av dem alla. Jag var såld. Sulcus sinus sagittalis superioris är möjligen onödigt många bokstäver för att beskriva en skåra som man förmodligen skulle negligera om man inte visste att den fanns där (don’t try that at home, den sitter på insidan av skallbenet så den tillhör inte de strukturer du ska klämma på nån närstående för att hitta, helst) men namnet är fullständigt logiskt när man knäckt koden och det fanns något ohemult tillfredsställande i att göra just det. Knäcka koden.

Nej, det blev ju ingen läkare av mig, jag återvände till tekniken, men fascinationen för anatomi och fysiologi finns där än. Jag hänger inte i mondo, gore och bizarre-forumet på flashback, men finns det ett spännande medicinmuseum, en knasig krypta eller gamla katakomber att besöka när vi är på semester så råkar vi ofta hamna där.

——————–

Man blev neddragen i konsumtionsträsket också. 25:- i wrapprabatt från fröken sexolog blev till ett inköp, nu väntar jag ivrigt på David Levithans senaste bok.

#Blogg100 – 23


om man nu ska propagera för meningslösa konsumtionsrelaterade ”högtidsdagar”

Vi firar inte alla hjärtans dag, min sambo och jag, men jag skickade åtminstone vykort till min halvsyster och till min lilla guddotter. Rosor är inte min grej, choklad är förvisso alltid gott, men på något vis blir motvallskärringen i mig extra ointresserad av choklad som ska ges bort på grund av Vääääälentaaaaajns Däjj.

OM man nu vill köpa något till någon man tycker om? Ja, man kunde ju tro att jag prompt skulle rekommendera en bok med mycket tjäääärlek i, och det är ju en ganska bra present för det mesta (ja, inte nödvändigtvis med kärlek i, men ni hajar), men om man tänker kärlek just imorgon så skickar jag hellre iväg er till t ex UNICEF. Där kan man köpa fältprodukter från pocketbokspris (ett myggnät kanske?) upp till inbundet (1500 blyertspennor, skolmaterial? vi måste fostra ännu fler boktokar!) och lite till (en jeep för 252410:- om man känner att man kan avvara det).

Boktema då? Ja, traumatiserade barn behöver också sagoböcker.

När en mycket älskad liten flicka skulle ha fyllt två år så köpte jag en cykel åt henne. Nu skulle hon aldrig ha kunnat cykla ens om hon hade fått leva, men på något vis kändes det just därför lite extra mysigt att något annat barn skulle kunna få det hon aldrig fick.

Ha nu en fin alla hjärtans dag imorgon, vare sig du tycker om grejen eller inte.

hjartebodhikattva

#Blogg100 – 22


men hur usel kan den vara, tänkte jag

mittlivsombokJag läste om Paul Desalmands bok Mitt liv som bok både här och var, och alla som skrev om den var så märkvärdigt svala. Så svala att jag snudd på blev nyfiken just DÄRFÖR, eftersom själva grundidén (en bok skriver sina memoarer) lät rätt kul. Födsel, liv och död. Stulen, såld, läst, sönderskuren. Lagad.

Ett vackert barn är fött: den 17 juni 1983, klockan 16.37 pressades den fram. 165 mm lång, eller snarare hög. Vikt: 230 gram. Förlossningskliniken är ett tryckeri, där den på bara någon halvtimme fick 799 syskon.

Ganska lugn inledning, och jag tänker just det där i rubriken: men hur usel kan den vara? Så gasar den. Wrooom. Den viskar inte direkt med någon blygsam röst, den här boken. Nej, detta är en plump och pretentiös liten illbatting till bok. Lite gubbig och unken. Möjligen roande för riktiga frankofiler (eller aspirerande diton), men till den skaran räknas inte jag.

Visst finns där spridda fyndigheter, men jag håller med alla som skriver att en så bra idé känns lite bortslösad när den exekveras med detta halvtaffliga handlag. Ni vet uttrycket ”Your Ego Is Writing Cheques Your Body Can’t Cash”? Lite så är det.

Med tilltagande ålder förstår Boken att slutet nalkas. Ska det ändå bli papperstuggen?

Jag är så less på den där dryga boken till slut att jag unnar den en ganska elak död.
Papperstuggen? För milt.

Efterordet är långt. Fotnot på fotnot. Jag älskar fotnoter, men jag gillar inte när de är samlade i slutet. Ska det vara fotnot så har jag mest utbyte av den om jag finner den längst ner på sidan som den pekar på. Sen blir det… ja, det blir knasigt med fotnoter där man inser att vissa saker är omstuvade eller rent av felciterade samtidigt som man bland följande noter finner ett lite mästrande ”I slutet av texten hoppas jag att alla såg blinkningen till Alpheus från Mytilene” eller ett ”De bildade uppfattar i bakgrunden [yadayada]…”

(va? om jag känner mig kränkt över bokens antydning om att jag är obildad? nä, inte värst.)

Just det lite gubbiga och unkna (solkrämsdoftande kvinnosköten, islam, Afrika) gör att jag blir paff över att det är Ordfront som ger ut boken i Sverige, och dessutom med de överord som fäster vid den. De brukar väl ha ganska gott omdöme? Jag har sällan blivit så besviken på en Ordfrontare förut.

Med facit i hand så var det den alltid lika underbara Jenny Lindhs förord som var det bästa av allt i den här boken. Kan ingen se till att den kvinnan skriver en egen bok istället?

Om det BLIR papperstuggen? Nä, det tänker jag inte berätta, men vill du vara riktigt elak så kan du göra det som Boken avskyr mest av allt: leta upp den, bläddra, läs slutet, och lägg sen tillbaka den igen. Det kan den gott ha! 😉

#Blogg100 – 21

Böcker om böcker nr 3


En storm kom från paradiset

Det var Bodil Malmsten som påpekade nödvändigheten i att läsa Johannes Anyuru för mig. Nej, inte personligen – förstås – även om hon har ett anslag i sina texter som känns djupt personligt, som om hon skriver något alldeles till mig, eller till och med som om hon uttalade orden till mig över en stor kopp kaffe på ett fik.

Om Anyuru skrev hon i sin senaste bok Så gör jag. Läs allt av honom!

enstormkomfranJag har inte haft järnkoll på Anyuru, men när han har passerat medvetandet så har jag mest tänkt på honom som poet.

Poesi och jag är – Malmsten till trots (hennes poesi tycker jag om, även om det är hennes skönlitterära texter jag uppskattar allra mest. ja, och loggböckerna. förstås.) – inte bästisar. Jodå, jag har fortfarande som så många andra tonårens obligatoriska Boyesamling stående i bokhyllan, och lite Fröding (jag är ändå född i Värmland), kanske en skvätt Öijer – men annars: poesi, jag, nej, sällan, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.

Så passerade jag snabblånehyllan på biblioteket och såg en stjärtfena i ögonvrån (ja, så jag är en obotlig tekniknörd… men K är värre, han plockade modellen på en halv sekund blankt, men då är han å andra sidan flygingenjör, jag är blott starkströmmare). Tvärvände. Ah, det är ju den DÄR! Johannes Anyurus senaste bok. INTE poesi. Den tar jag!

(nej, inte poesi, men ofta väldigt poetisk – jag funderar fortfarande över meningen ”Regnet låter som en applåd under jorden”, smakar på den, försöker höra det – men misslyckas ärligt talat!)

Johannes skriver om sin far, den artonårige pojken som på vinst och förlust cyklar iväg till en uttagning där det ska sållas fram presumtiva stridspiloter. Han blir antagen och åker till Aten (sent sextiotal) för att påbörja sin utbildning. När hans utbildning närmar sig sitt slut tar Amin makten hemma i Uganda och Anyurus far, P, vill inte flyga för Amin. Han flyr till Rom, letar andra pilotjobb, får ett anställningskontrakt för att flyga besprutningsplan (!) i Zambia (han vill flyga, vill vill vill!) och återvänder söderut. Fast det skulle han inte ha gjort. Han blir tillfångatagen.

Därifrån och hur han till slut hamnar i Sverige, det får ni läsa om själva. Vägen till Göteborg är inte direkt spikrak.

Jag var ett barn när Idi Amin kuppade till sig makten i Uganda. Nyhetsflödet var inte lika massivt på den tiden, så de stora nyheter som kom kändes desto mer intensiva (katastrofer, diktatorer, krig någonstans i Afrika idag? det drunknar. tänk efter.) och Idi Amin satte sig i minnet. Hur vi kallade honom Idi-ot Amin hemma. Pappa försökte förklara vad som hände (ja, pappa, patriarken, men det är en annan historia till en annan text. kanske.) men det var inte direkt enkelt att förstå. Alla dessa döda. Räckte det inte med svältkatastrofen i andra delar av Afrika? Denna enorma kontinent, jag greppade inte storleken som barn, om jag ens gör det nu.

Det är andra gången på kort tid som jag läser en man som skriver om sin fars livsresa. Johannes mamma verkar uttryckligen ha bett sin son att inte skriva om henne, så hon figurerar bara så snabbt som hon måste för att man ska förstå hur P kom till Sverige och hur Johannes kom till. Jag hoppas att hans mamma ändrar sig någon gång. Jag vill läsa om hennes resa också, från socialhögskolan ut i världen.

Kommer jag att läsa mer Anyuru nu? Otvivelaktigt. Jag sveptes inte med i stormen, men nog är han bra. Det finns många många frågetecken kvar efter att jag har läst klart, men det kanske finns fler böcker som tangerar detta som vill ut ur Johannes huvud? Det är omöjligt för mig att läsa de sista orden, om att stå där bredvid en död förälder, utan att gråta. Kanske för att jag har gjort det två gånger, eller ännu troligare: för att Johannes kan skriva så att det känns. Det kan han.

En av mina f d kollegor flydde från Uganda med sin familj. De var rika, en fin familj, kunde betala, så deras väg gick inte via ett hemlöst liv på en busstation i Nairobi, men det är ändå en resa att göra. Hon återvände till Uganda på semester för några år sedan, hon har varit i Sverige i nästan hela sitt liv så hon beskrev det som något otroligt exotiskt.

Den där livsresan som så många gör. Alldeles för få har någon som Johannes som kan föreviga den åt dem.

#Blogg100 – 20


blandad tidsanda

Idag blandar jag Wägners Stockholm 1910 med Anyurus Grekland/Uganda/Tanzania 1971. Nånstans mitt i allt ska vi kajka iväg för att njuta av Salo i JCS också. När mycket händer runtomkring är det skönt att ha en egen söndagskokong, bara vi två.

stormen

—————————————–

…och på sidan 69 i Pennskaftet börjar jag fundera på om en av kvinnorna från Norrtullsligan möjligen gör en kameo. Nörd, var det ja.

—————————————–

”jag smög mig in som ett tryckfel” – Elin Wägner regerar. Upptäck henne, du som är rädd för klassiker. Hon bits inte. Jo, det gör hon kanske, men bara på ett sätt som får dig att be henne att ta en tugga till.

(nej, sätt inte den där sista meningen i samband med min zombieana-fixering. jag menade inte så.)

ettfruntimmer

#Blogg100 – 19


Bokmoster ftw

”Hur ska man kunna göra någon nytta, då man utgår från en så egoistisk förutsättning, som att få något att fylla sitt liv med? Då är det ju bara en slump om det blir kvinnosak eller bridge.”

Bokmoster tipsade och satte mig på banan. Det är alldeles underbart att kunna läsa Elin Wägner pang-bom när suget kommer. E-bok igen. Elin. E-bok. Två bra lördagssaker på E. Och en på B alltså: Bokmoster.

Hur jag älskar denna bok. Åter till läsningen.

————————————

Ännu en stund senare: Jisses, jag tror att jag behöver den här boken som pappersbok. Att äga. Den är som GJORD för att kladdas i, för utropstecken i marginalen och långa stycken som får stråla illgult efter att man gått en vända med överstrykningspennan.

Alla dessa knivskarpa oneliners. Hon skrev boken 1910, men hennes uttryckssätt känns på många vis tidlöst. Jag brukar prata om Strindberg, Fröding, Bang och Nietzsche som drömbloggare. Lägg till Elin Wägner.

#Blogg100 – 18


Den pinsamt präktiga boksvullarens extrajulafton

Brottas med svåra funderingar. Jag vill verkligen läsa ut Stallo. Jag kommer inte att ha en chans att hinna göra det. Min inre sexåring (hon är stark) som får en ångestklump i magen när hon tänker tanken ”lämna tillbaka försenad bok till bibblan” är helt inne på att betala 99:- för att köpa den som e-bok istället för att betala 5:- i förseningsavgift. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Författaren ser väl hellre att jag köper boken, antar jag. OCH min inre sexåring då.

Detta veritabla nödrop skrev jag på fejjan för några dagar sedan. Jag fick massor av stöd i min menlösa ängslighet, samt några styrkande tillrop: jag borde testa att busa. Att läsa ut boken, rakryggat ta mina böter och inte skämmas.

”YES” tänkte jag, ”nu ska jag äntligen ta tag i saken och utöva en välbehövlig skvätt civil olydnad”.

Men icke.

Jag kröp till korset och lämnade tillbaka den halvläst idag och bokade den genast om igen. Tippar på att jag får tillbaka den om några veckor. Jag har nog många bra böcker som väntar för att jag ska kunna tänkas stå ut med det glappet. Olydig får jag vara en annan dag. På andra sätt.

…***¤¤¤…***¤¤¤***…¤¤¤***…

130208b
Idag kunde jag hämta den senaste amazonlådan, full av billiga fynd. The Great Gatsby SKA jag ha i min ägo redan, det vet jag – men VAR? Har letat ända sedan jag läste Rona Jaffe och Amor Towles. Nu fanns den att köpa för två ynka pund. Hittar jag den gamla så får jag väl ge bort den då.

130208aNi fattar ju. Jag var tvungen.

…***¤¤¤…***¤¤¤***…¤¤¤***…

Jag har köpt ännu en e-bok: Wool. Men nej Poo, ingen Kindle. Än.

#Blogg100 – 17


ja, varför BLEV Mary Ingalls blind egentligen? [varför vi älskar nördar som inte släpper taget]

En del saker, allra helst minnen av böcker och film/TV, sitter verkligen hårt i sedan barndomen. Ibland inbillar jag mig att det sitter extra hårt i oss som nu är medelålders (och äldre). Det fanns förvisso många böcker när jag var liten också (vi hade just övergivit kilskriften och det blev enklare att transportera det skrivna ;)) men utbudet (och hur lätt det var att få tag i det utbud som fanns) går inte att jämföra.

(nej, jag ska inte älta det där med svartvita tjeckiska skuggfigurer. det är så gjort.)

Minns ni Lilla huset på prärien?
Det kanske är en generationsfråga, men för mig som är född 1968 var det en OTROLIG grej, jag var elva år när TV-serien gjordes. Både mamma och jag satt klistrade. Jag älskade böckerna, jag älskade TV-serien. Jag läste böckerna igen och igen och igen och igen. Och igen.

En av de där dramatiska sakerna som satte sig var när Lauras storasyster Mary blev blind. Scharlakansfeber alltså. Jag som var barn och visste att det var en barnsjukdom blev livrädd, men mamma lyckades väl mumla nåt om ”inga mediciner på den tiden och hum hum hum”.

ÄNTLIGEN har nån grävt i hur det EGENTLIGEN gick till.

Dr. Beth Tarini, one of the co-authors of the paper, became intrigued by the question as a medical student.

”I was in my pediatrics rotation. We were talking about scarlet fever, and I said, ‘Oh, scarlet fever makes you go blind. Mary Ingalls went blind from it,'” recalls Tarini, who is now an assistant professor of pediatrics at the University of Michigan. My supervisor said, ”I don’t think so.”

Tarini started doing research. Over the course of 10 years, she and her team of researchers, pored over old papers and letters written by Laura Ingalls Wilder, local newspaper accounts of Mary’s illness and epidemiological data on blindness and infectious disease in the late 19th century. What they found was intriguing…

Vad? Nej du. Lösningen på mysteriet får du läsa själv!

Tack till J som länkade till lösningen! 🙂

#Blogg100 – 14


Nick och Norah, filmvarianten

nicknorahfilm

Seg och rastlös – what to do? Fiiiiilmtajm. Jag var sugen på att kolla på något lättsmält och New York-doftande, gärna bokrelaterat, och resultatet Nick and Norah’s Infinite Playlist var inte så tokigt alls. Vi fnissade, höll för ögonen (jag säger tuggummi och Port Authority så hajar den som har sett filmen vad jag menar) men… här letades det efter Fluffy i en hel film och sen fick vi inte HÖRA resultatet? Va?

Jag avverkade bokvarianten av Nick & Norah i somras, den är inte min favorit-Cohn/Levithan, men bok vs film: jo, men de är helt OK båda två. Det är lätt (speciellt för en boktok de luxe) att slentrianmässigt tänka att boken är bättre än filmen, men i det här fallet är det hugget som stucket för mig. Kudos för sjuk humor och bra musik.

#Blogg100 – 13