Senaste

Happy 70 – with Kirchner

Idag skulle Bowie ha fyllt 70 år. Några år före sin död släppte han en väldigt Berlin-nostalgisk skiva som med facit i hand får mig att undra vad han visste eller anade om sin sjukdom redan då. 

En sak som fångade mig när jag läste boken om Bowie var hans fascination för konstnärsgruppen Die Brücke och deras frontfigur Ernst Ludwig Kirchner

   
 Nu är det så fint – seeeeerendipityyyy – att Hamburger Bahnhof just nu har en separatutställning med just Kirchners verk. Min kompis Guille är också konstintresserad, han kände inte till Kirchner alls men har ett öppet sinne och hakade på. Hurra! Konst kan man njuta ensam, men Guille har en PhD i psykologi och är fantastisk att bolla tankar och analyser med!

Vilken multikonstnär Kirchner visade sig vara! Målade verk, fotografi, skulptur… ja, det är väl väntat även om ganska få utövar alla dessa uttryckssätt, men att han dessutom ägnade sig åt textilkonst och möbelbyggande hade jag ingen aning om. Utställningen var fint kurerad, men väldigt liten, så jag blev lite sur över att det kostade 8 EUR. Funderar på att kosta på mig ett årskort till stans statliga muséer. Lyxvarianten, som täcker separatutställningar också, lönar sig om man gör ett ynka besök i månaden. Det kan nog få lov att bli ett nyårslöfte att köpa det där kortet 😉

   
 
Hamburger Bahnhof ligger en tjugominuterspromenad från mig, det är en vacker plats (och Berlins äldsta f d järnvägsstation som ännu är i bruk, om än icke med tåg) och jag går dit relativt ofta utan att gå in i utställningssalarna. De har en otroligt fin butik (maaaaaassor av böcker om konst och arkitektur) och i en del av byggnaden finns en fantastiskt vacker restaurang. Jag tror egentligen att jag skulle kunna få pengarna tillbaka för det där kortet enbart där!

Kirchner föddes inte i Berlin, men bodde här i perioder. Vi ooooh:ade och aaaaah:de åt några av hans verk från Berlin och sa båda för umpte gången i ordningen ”TÄNK att få ha sett stan under Weimar-åren!”

Berlin under 20-talet. Vi tänker dekadens, ett land i kris efter första världskriget, alla lever och festar som om varje dag var den sista. Vad vi inte alltid minns eller vet är att det inte bara var fest, konst och kultur som blommade under dessa år, krisen till trots (eller kanske tack vare) så var det en fantastisk period för vetenskapen också. Sen kom 30-talet. Nazismen. Vilken konst, vilka vetenskapliga upptäckter har vi missat på grund av all idioti under 30- och 40-talet? Det är sorgligt.

(Jag såg den där Diversity Destroyed-utställningen 2013. Den borde förvandlas till fast utställning och multipliceras, den borde resa runt världen, varv på varv på varv)

  
Oh well. Jag stod och klämde på flera böcker om Kirchner i museibutiken. Jag köpte ingen. Tänkte att jag kanske kanske kunde få åka till Den Stora Röda Butiken nere på stan för att kolla vad de hade om Kirchner, men oooooj – då hittade jag den här istället! DEN fick följa med hem. Den är underbar. 

Och jag är lycklig. Det känns inte längre som en hemläxa att läsa på tyska. Nu är det avkoppling och njutning. Den frihetskänslan är svår att förklara, men den är underbar och jag b e h ö v d e den.

Dagens tyskatraggel (mit Tokböl!)

Jag vet inte ens om den finns utanför tyska Netflix, men om – om du behöver böla, om du vill se en skvätt Tyskland utanför Berlin, om du står ut med nåt liiiiiite klyschigt (men ändå inte helt tillrättalagt): Hin und weg.

Om en ung man med en obotlig sjukdom, och om hans cykeltripp med sina bästa vänner. Ett bra sätt för mig att göra dagens tyskaläxa. Det är bra att rensa bihålorna också. Hum.

Bowie i Berlin

  
Hurraaaaaaa för den första tyska boken som jag NJÖT av, som jag kunde läsa utan att panikslaget tänka ”vojne, fattar jag allt”? 

Bowie bodde tre ynka år i Berlin, men det var tre viktiga år. Man kan debattera hans låtskatt i all oändlighet, men att Heroes är en viktig del av rockhistorien kan ingen förneka, tror jag. 

Boken skrevs innan hans död, men nu är den inte helt överraskande återutgiven, med ett nyskrivet sista kapitel. Om man tänker på allt drama skapat av ett visst svenskt rockband innan och under deras avskesturné så blir Bowies lågmälda avsked ännu mer tjusigt. Men det är ju vad jag tycker. Jag brukade gilla det där rockbandet ända till de gick upp i det där dramat. Bowie har jag gillat längre än så. Bilden nyanseras dock. Han trillar ner en smula från piedestalen. Innan han flyttade till Berlin närde han någon sorts nassefetisch som är svår att förstå. Den gick över.

  
Jag jobbar alldeles vid Hansa Tonstudio. Meistersaal var inte lika snajdig back in the days, när Köthener Str var en liten återvändsgata vid muren, men mycket har hänt sen 70-talet. U2, Depeche – många har varit här. Om du är i stan kan du kolla hemsidan, det går att få en guidad tur då och då.
PS boken finns på engelska också

Roadtrip x 2

   
 
Att jag älskar roadtrips är nog ingen nyhet – både att läsa om och att göra själv. Sålunda packade jag en bunt böcker och åkte till Visby! Har aldrig varit här förut, så ett vilsamt vinter-Visby passar perfekt.

Julens första bok blev Thommie Bayers Fallers stora kärlek. Fallers große Liebe. Två män på en roadtrip genom en (för mig) Annan Del Av Tyskland. De känner inte varandra när resan börjar. Alexander, sann bokälskare, har ett antikvariat. En dag tittar Herr Faller in. Vill Alexander köpa hans böcker?? Alexander slänger en blick och konstaterar att oj. Not within financial reach. Kan diskuteras, menar Faller. Under tiden, vill Alexander tjäna en extra slant och göra Faller en tjänst? Faller har blivit av med körkortet, men behöver göra en roadtrip. 

Två män i en Jaguar. Ingen av dem kommer ut ur detta oförändrad.

Samtal om liv, konst, litteratur. Ljuvligt!

  Min läshörna under julen
  Och jag ser haaaaaavet från mitt rum
   
   
   
    
 
Ni ser ju. Njutjul! Nu väntar jag på kaffe med Dame Breakfast Book Club!

Gooood Juuuuul!

Flickan och skammen

  
De senaste dagarna har jag lyssnat på Lo Kauppi som har läst Katarina Wennstams Flickan och skammen för mig. Har laddat för ett jätteinlägg, men så skrev Suzann det jag ville skriva – och lite till! Hurra! Läs!

Ännu en Åsbrink

Jag har en ny idol, hon heter Elisabeth Åsbrink. Jag föll stenhårt för 1947, naturligtvis ville jag ha mer av hennes berättande alldelesbumsomedelbartpåengångnuuuuuu. Storytel kan stundtals dela ut omedelbar behovsuppfyllnad, jag gick därför vidare med Och i Wienerwald står träden kvar. En sorts brevroman, en historieskrivning, en rörande blick tillbaka till en tid då några barn kunde räddas undan judeutrotningen. En tid då nazismen var ganska accepterad i Sverige. En pojke från Wien. En pojke från Småland. En otippad vänskap. En av dem blev så småningom miljardär. Den andre fick om inte annat behålla livet.

Har du fortfarande inte upptäckt Åsbrink? Ge henne en stund. Det låter kanske tungt och svårt – tungt: ja. Svårt: nej. Åsbrink är fantastisk. Ännu en folkbildare att älska.

 

Flickorna i parken

  
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)

Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala. 

Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.

Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.

Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?

Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!