spänning

Flickorna i parken

  
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)

Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala. 

Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.

Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.

Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?

Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!


Lihammer igen – Där gryningen dröjer


iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.

Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!

Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.

Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.

Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.

Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?

Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.

Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).

Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer,  är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.

Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.

Kort sammanfattning: läs Lihammer.

*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden

***

PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.

PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.

PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.


störst av allt

storstavallt.jpgFörlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.

I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.

Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?

”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”

Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.

Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.

Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!

Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.


Svikaren

9789100128029

Fotbollsspelaren Sebastian Lilja vill få mer speltid och byter lag från Gnaget till Bajen. SVIKARE! Han är Svikaren. För fotboll är på liv och död för somliga. Otvivelaktigt. Han har fått ta emot mycket skit öppet, men han har dessutom fått ta emot hot som han inte riktigt berättat om. Sånt får man ta?

Så var det hat igen. Och död. Blodigt mord. Ett mord som på vissa vis påminner om ett mord (även om jag har för mig att slutresultatet då kallades ”dråp”, vilket kändes groteskt men kunde förklaras bort med juridiskt finl… FULLIR) i Västerås för många år sen. Mer om den kopplingen kan jag inte skriva utan att spoila, så då gör jag inte det.

Mer än sjuttio hugg får Sebastian ta emot. Han hittas död hemma. Hur är det nu, enkelt case eller? Njä. Inte riktigt så enkelt. Men inte jättesvårt heller. Däremot spännande och ännu en gång smart skrivet av Katarina Wennstam i Svikaren. Om våld och våldskultur, om osunda ideal och en patriarkal kultur som (ännu en gång, allihop tillsammans!) BÅDE kvinnor och män skulle tjäna på att slippa. Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå, det där.

Jag läste kritik mot Wennstam, att alla hennes spänningsromaner på något vis mynnar ut i tesen att allt är heteronormens och det patriarkalas fel. Jag vet inte hur heteronormen kom in i det hela (jo, det finns en homosexuell huvudfigur i serien, och heteronorm spelar in i en del – men långt från alla – hennes fiktiva fall) men att hon är sällsynt skicklig på att skildra offer för osunt patriarkat, skulle det vara något fel? Njä. Det kallar jag en styrka. Hon är sällan så ensidig som en del av hennes beclackare vill få det till (hur många av hennes böcker har de läst?), hon om någon är riktigt skicklig på å-ena-sidan/å-andra-sidan-diskussion.

Det har spritts en skämtbild apropå polisen i Östersund som manade kvinnor till försiktighet – det är en bild av massor av snutar som skiljer människor åt. Jag minns inte den exakta bildtexten nu, men det är något i stil med hur polismakten nu sätter in alla klutar för att skydda kvinnorna mot överfall. Nej förresten, det var visst bara svenska män som ska skyddas från varandra på grund av en fotbollsmatch. Jo.

(ja, jag vet kopplat till läktarvåld att inteallamän, jag vet också att endelkvinnor)

Japp, jag drar igenom Wennstams samlade produktion som pendlarlyssning nu. Hennes böcker är perfekta för det, och det blir som en drog att följa Shirin, Charlotta och de andra.


Lördagsnjut och Lagercrantz

Gårdagens lugna (jag är riktigt patetiskt tokförkyld!) långpromenad tog mig till sagobrunnen – Märchenbrunnen – i Volkspark Friedrichshain som ligger på gränsen mellan Prenzlberg och just Fhain. Jag har ofta passerat parken via det jag lite felaktigt brukar kalla ”ringleden” (det är bara en halvring, men den går från Spree/Fhain förbi Prenzlberg bort till Mitte, nästan hela vägen till Hauptbahnhof/Moabit) och alltid tyckt att den ser lite sliten och ruffig ut. Tråkig. Som en ful DDR-rest. Så FEL jag hade! Jag gick genom parken tidigt i våras (snudd på i vintras), men sedan har jag aldrig återvänt och det är dumt, inser jag nu. Jag såg en bild på just Märchenbrunnen tidigare i veckan och den såg så skönt over the top ut att jag ville gå dit och se den. Fontänen ligger i ett hörn av den enorma parken.

(på väg dit förstod jag plötsligt var Rammstein-Flake växte upp – yes, jag läser fortfarande lite i boken varje kväll som roligt tyskatraggel – och kuggarna i skallen började snurra när jag kände igen gatunamn och platser som han nämner)

Fontänen ÄR over the top, helt underbar på ett förfärligt sätt. Det var gott om folk som satt och softade där. Helt klart en mysig plats att stämma träff på nån gång.

Parken är STOR och grön och erbjuder många skilda ”rum” – helt klart en plats att återvända till och utforska mer.

151003a

151003b

151003c

151003d

Jag tog en lång omväg hem förbi en massa gamla fula DDR-kvarter så som vi TÄNKER oss DDR-kvarter (anonyma slitna höghus). I höstligt kvällsljus blir alla gator fina på sitt vis.

151003e

————-

…och så har jag, precis som BBC-Maggan, just avverkat Det som inte dödar oss. Egentligen har jag inte mycket att tillägga till hennes text (utmärkt sammanfattning!) – det är onekligen årets boksnackis i Sverige. Jag kan tycka att David möjligen stundtals har agerat lite vääääl kränkt oskuld, det kan inte komma som nån enorm överraskning hur mycket bajs som skulle komma att kastas (han lär ändå skratta hela vägen till banken).

Jag läste en intervju med honom där han berättade hur han insett att det är sånt här som är hans grej. Att förvalta någon annans historia, må det vara en biografi eller en utbyggnad av ett redan tidigare existerande persongalleri, så som Salander et al. En insikt så god som någon! Jag tycker inte att Larsson var någon språklig gigant (men jo, han skapade en bunt spännande karaktärer) så David gör alls inget dåligt jobb. Godkänt, vare sig mer eller mindre.

Precis som Maggan lyssnade jag på den här boken. Det blev min första Sauk! Vojne. Jo, han är skicklig, men ibland blev det too much drama. Jag är nog en sån som gillar uppläsare som låter min egna hjärna stå för dramatiken. Som litar på att den lästa texten klarar det.

Och apropå Lagercrantz och att förvalta andras liv – jag uppskattade savant-temat, men kunde inte låta bli att le över hur han med stor sannolikhet återanvände kunskaper som han tillägnade sig när han skrev om Alan Turing. Igen: inget fel i det. Smart!


grå grå grå grå

Det är söndag. Det ska regna hela dagen. Tackar, kära söndag, lediga dag, låtsashemesterdag. Hur tänkte du nu? Jag skulle ju till Wannsee idag, jag skulle plocka med picnic, vandra i skogen och kanske till och med bada lite? Jag ville ju få in lite Sommarlov-med-kulturkollo-vatten denna helg!

(OK OK, vatten som kommer uppifrån är ju också vatten, jag kanske helt enkelt inte var tillräcklig tydlig när jag önskade ”vatten” ;))

Planera om.

Läste just att ”Sommer in Berlin ist keine Jahreszeit, sondern ein Lebensgefühl.”

Sommar i Berlin är inte en årstid, utan en [livs-]känsla. Känsla av liv. Ja, mycket sant. En sån känsla måste man ju försöka fånga också en regnig söndag. Man kan ju läsa? Jag har just gjort mitt första amazonklipp på 1,5 år (vojne, det var ta tre böcker för tio pund” så det blev den del…), så läsning saknas inte. Fast jag är för dagen inte lässugen. Nåja, vi får se. Medan tvättmaskinen snurrar kan jag ju försöka skriva lite om de böcker jag HAR läst. Speciellt om den som jag älskade.

Marie Hermanson, Himmelsdalen. NU förstår jag varför många som nyss läst Skymningslandet blev så besvikna (jag tyckte ju att den var alldeles OK), Himmelsdalen var bara… något ännu mer. Jag älskade den! Galen, spännande, mindboggling.

handvaskhimmel
Himmelsdalen var min handväskbok – men jag kunde inte hålla mig till att ”bara” ha den i handväskan, den var hemmabok också. Här njöts den dock med en Flammkuche på mitt stamställe Gugelhof. Ljuvlig dag.

”Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.

Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?”

Daniel kommer till ”kurorten” Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max. Trots att de är tvillingar har de alltid varit mycket olika i sinnet, om än lika exteriört. De växte inte upp tillsammans – kanske är det därför de är så olika? Eller kanske inte? Nåväl, Max ber Daniel om en tjänst. Max behöver lämna dalen ett tag för att fixa pengar till klinikräkningen, men läkarna vill ju inte skriva ut honom. Voj voj, what to do? Kan inte Daniel och han byta liv i några dagar? Jodå.

Normalt skulle ju en smart kille som Daniel börja undra lite, tänker jag, men nu går han med på dealen och finner snart att denna dal är väldigt väldigt underlig.

”OM du har den boken oläst gratulerar jag dig” skrev Majsan när hon såg en av mina första instagrambilder på det som då var mina nya handväskbok. Jag är böjd att hålla med. Perfekt sommarbok! LÄS!


excesser en masse

flimmerJag har haft ett par böcker i excess-format liggande i olästa-böcker-högen ett tag, jag började lite halvhjärtat på två av dem för ungefär ett år sedan, men fastnade inte riktigt för formatet då. Pappret kändes läskigt tunt och lätt att riva sönder och en del av böckerna har varit svårlästa eftersom texten har legat för nära mittuppslaget. Nu ville jag ändå testa igen så jag tog med mig en av dem som pendlarbok, det lilla lilla formatet gör ju att boken lätt slinker ner i väskan. Jag valde syskonen Holts Flimmer.

Jo. Boken var perfekt som handväskbok och den här gången uppskattade jag formatet – men nu var det ju inte formatet i sig jag ville promota (eller jo, kanske lite).

I Flimmer har Anne Holt alltså tagit hjälp av sin bror, Even. Even är läkare, så du kanske kan gissa att Flimmer tangerar den medicinska världen. Det var just det medicinrelaterade som fick mig att plocka ner boken i väskan boken trots att jag egentligen har tagit en lååååång paus från nordiska deckare.

”Hjärtspecialisten Sara Zuckerman behärskar avancerade ingrepp till fullo. Trots en god prognos dör ändå en av hennes patienter två dagar efter genomförd operation.
Kort därefter dör ytterligare en patient. Det visar sig att det lilla chip – hjärtstartaren – som opererats in i patienterna har varit infekterat av ett datavirus. Någon har medvetet manipulerat den digitala tekniken.

Stora ekonomiska värden står på spel och det framgångsrika amerikanska företaget Mercury Medical, liksom dess grundare och ägare Otto Schultz, ställs inför en annalkande katastrof…”

Familjetragedier, ljuvliga jobbnörderier (en av huvudpersonerna är både läkare och ingenjör, det kallar jag nydelig kombo), ekonomiska tricks och ljuv ljuv hämnd står på menyn. Det var aningens för många trådar och personer för att jag skulle hänga med till 100%, men det har nog mer med mitt fragmentariska läsande än med historien i sig själv att göra. När boken var slut fann jag mig sakna Sara Zuckerman. Jag vill veta mer om henne. Jag har läst att det ska bli en serie om henne, men har ännu inte hittat någon mer Zuckerman-bok utgiven på svenska.

—————————

Om två veckor sammanstrålar delar av Breakfast Book Club på mitt favoritsöndagshäng Gugelhof. Stefano och jag var naturligtvis tvungna att göra en kvalitetscheck idag 😉

141123

Tala om excesser. Vi hade bestämt att det skulle bli en helg fylld av god mat och dryck, mycket prat och planlöst njut-irrande. Vi lydde våra egna planer. Fantastisk helg. JISSES så vi har ätit, jag tror att jag kommer att vara mätt i en vecka, men det är så otroligt roligt att hänga med nån som är så skönt vidöppen för nya intryck vare sig det handlar om mat, Dussmann eller skumma/mysiga bakgårdar.

141122

Min stad har varit råkall men mycket vacker den här helgen. Idag tittade solen fram och det blev lite varmare en stund. Jag längtar redan efter våren…