Flickorna i parken
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)
Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala.
Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.
Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.
Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?
Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!
Lihammer igen – Där gryningen dröjer
iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.
Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!
Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.
Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.
Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.
Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?
Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.
Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).
Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer, är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.
Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.
Kort sammanfattning: läs Lihammer.
*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden
***
PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.
PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.
PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.
störst av allt
Förlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.
I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.
Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?
”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”
Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.
Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.
—
Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!
Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.
Svikaren
Fotbollsspelaren Sebastian Lilja vill få mer speltid och byter lag från Gnaget till Bajen. SVIKARE! Han är Svikaren. För fotboll är på liv och död för somliga. Otvivelaktigt. Han har fått ta emot mycket skit öppet, men han har dessutom fått ta emot hot som han inte riktigt berättat om. Sånt får man ta?
Så var det hat igen. Och död. Blodigt mord. Ett mord som på vissa vis påminner om ett mord (även om jag har för mig att slutresultatet då kallades ”dråp”, vilket kändes groteskt men kunde förklaras bort med juridiskt finl… FULLIR) i Västerås för många år sen. Mer om den kopplingen kan jag inte skriva utan att spoila, så då gör jag inte det.
Mer än sjuttio hugg får Sebastian ta emot. Han hittas död hemma. Hur är det nu, enkelt case eller? Njä. Inte riktigt så enkelt. Men inte jättesvårt heller. Däremot spännande och ännu en gång smart skrivet av Katarina Wennstam i Svikaren. Om våld och våldskultur, om osunda ideal och en patriarkal kultur som (ännu en gång, allihop tillsammans!) BÅDE kvinnor och män skulle tjäna på att slippa. Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå, det där.
Jag läste kritik mot Wennstam, att alla hennes spänningsromaner på något vis mynnar ut i tesen att allt är heteronormens och det patriarkalas fel. Jag vet inte hur heteronormen kom in i det hela (jo, det finns en homosexuell huvudfigur i serien, och heteronorm spelar in i en del – men långt från alla – hennes fiktiva fall) men att hon är sällsynt skicklig på att skildra offer för osunt patriarkat, skulle det vara något fel? Njä. Det kallar jag en styrka. Hon är sällan så ensidig som en del av hennes beclackare vill få det till (hur många av hennes böcker har de läst?), hon om någon är riktigt skicklig på å-ena-sidan/å-andra-sidan-diskussion.
Det har spritts en skämtbild apropå polisen i Östersund som manade kvinnor till försiktighet – det är en bild av massor av snutar som skiljer människor åt. Jag minns inte den exakta bildtexten nu, men det är något i stil med hur polismakten nu sätter in alla klutar för att skydda kvinnorna mot överfall. Nej förresten, det var visst bara svenska män som ska skyddas från varandra på grund av en fotbollsmatch. Jo.
(ja, jag vet kopplat till läktarvåld att inteallamän, jag vet också att endelkvinnor)
Japp, jag drar igenom Wennstams samlade produktion som pendlarlyssning nu. Hennes böcker är perfekta för det, och det blir som en drog att följa Shirin, Charlotta och de andra.
Lördagsnjut och Lagercrantz
Gårdagens lugna (jag är riktigt patetiskt tokförkyld!) långpromenad tog mig till sagobrunnen – Märchenbrunnen – i Volkspark Friedrichshain som ligger på gränsen mellan Prenzlberg och just Fhain. Jag har ofta passerat parken via det jag lite felaktigt brukar kalla ”ringleden” (det är bara en halvring, men den går från Spree/Fhain förbi Prenzlberg bort till Mitte, nästan hela vägen till Hauptbahnhof/Moabit) och alltid tyckt att den ser lite sliten och ruffig ut. Tråkig. Som en ful DDR-rest. Så FEL jag hade! Jag gick genom parken tidigt i våras (snudd på i vintras), men sedan har jag aldrig återvänt och det är dumt, inser jag nu. Jag såg en bild på just Märchenbrunnen tidigare i veckan och den såg så skönt over the top ut att jag ville gå dit och se den. Fontänen ligger i ett hörn av den enorma parken.
(på väg dit förstod jag plötsligt var Rammstein-Flake växte upp – yes, jag läser fortfarande lite i boken varje kväll som roligt tyskatraggel – och kuggarna i skallen började snurra när jag kände igen gatunamn och platser som han nämner)
Fontänen ÄR over the top, helt underbar på ett förfärligt sätt. Det var gott om folk som satt och softade där. Helt klart en mysig plats att stämma träff på nån gång.
Parken är STOR och grön och erbjuder många skilda ”rum” – helt klart en plats att återvända till och utforska mer.
Jag tog en lång omväg hem förbi en massa gamla fula DDR-kvarter så som vi TÄNKER oss DDR-kvarter (anonyma slitna höghus). I höstligt kvällsljus blir alla gator fina på sitt vis.
————-
…och så har jag, precis som BBC-Maggan, just avverkat Det som inte dödar oss. Egentligen har jag inte mycket att tillägga till hennes text (utmärkt sammanfattning!) – det är onekligen årets boksnackis i Sverige. Jag kan tycka att David möjligen stundtals har agerat lite vääääl kränkt oskuld, det kan inte komma som nån enorm överraskning hur mycket bajs som skulle komma att kastas (han lär ändå skratta hela vägen till banken).
Jag läste en intervju med honom där han berättade hur han insett att det är sånt här som är hans grej. Att förvalta någon annans historia, må det vara en biografi eller en utbyggnad av ett redan tidigare existerande persongalleri, så som Salander et al. En insikt så god som någon! Jag tycker inte att Larsson var någon språklig gigant (men jo, han skapade en bunt spännande karaktärer) så David gör alls inget dåligt jobb. Godkänt, vare sig mer eller mindre.
Precis som Maggan lyssnade jag på den här boken. Det blev min första Sauk! Vojne. Jo, han är skicklig, men ibland blev det too much drama. Jag är nog en sån som gillar uppläsare som låter min egna hjärna stå för dramatiken. Som litar på att den lästa texten klarar det.
Och apropå Lagercrantz och att förvalta andras liv – jag uppskattade savant-temat, men kunde inte låta bli att le över hur han med stor sannolikhet återanvände kunskaper som han tillägnade sig när han skrev om Alan Turing. Igen: inget fel i det. Smart!
grå grå grå grå
Det är söndag. Det ska regna hela dagen. Tackar, kära söndag, lediga dag, låtsashemesterdag. Hur tänkte du nu? Jag skulle ju till Wannsee idag, jag skulle plocka med picnic, vandra i skogen och kanske till och med bada lite? Jag ville ju få in lite Sommarlov-med-kulturkollo-vatten denna helg!
(OK OK, vatten som kommer uppifrån är ju också vatten, jag kanske helt enkelt inte var tillräcklig tydlig när jag önskade ”vatten” ;))
Planera om.
Läste just att ”Sommer in Berlin ist keine Jahreszeit, sondern ein Lebensgefühl.”
Sommar i Berlin är inte en årstid, utan en [livs-]känsla. Känsla av liv. Ja, mycket sant. En sån känsla måste man ju försöka fånga också en regnig söndag. Man kan ju läsa? Jag har just gjort mitt första amazonklipp på 1,5 år (vojne, det var ta tre böcker för tio pund” så det blev den del…), så läsning saknas inte. Fast jag är för dagen inte lässugen. Nåja, vi får se. Medan tvättmaskinen snurrar kan jag ju försöka skriva lite om de böcker jag HAR läst. Speciellt om den som jag älskade.
Marie Hermanson, Himmelsdalen. NU förstår jag varför många som nyss läst Skymningslandet blev så besvikna (jag tyckte ju att den var alldeles OK), Himmelsdalen var bara… något ännu mer. Jag älskade den! Galen, spännande, mindboggling.
Himmelsdalen var min handväskbok – men jag kunde inte hålla mig till att ”bara” ha den i handväskan, den var hemmabok också. Här njöts den dock med en Flammkuche på mitt stamställe Gugelhof. Ljuvlig dag.
”Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.
Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?”
Daniel kommer till ”kurorten” Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max. Trots att de är tvillingar har de alltid varit mycket olika i sinnet, om än lika exteriört. De växte inte upp tillsammans – kanske är det därför de är så olika? Eller kanske inte? Nåväl, Max ber Daniel om en tjänst. Max behöver lämna dalen ett tag för att fixa pengar till klinikräkningen, men läkarna vill ju inte skriva ut honom. Voj voj, what to do? Kan inte Daniel och han byta liv i några dagar? Jodå.
Normalt skulle ju en smart kille som Daniel börja undra lite, tänker jag, men nu går han med på dealen och finner snart att denna dal är väldigt väldigt underlig.
”OM du har den boken oläst gratulerar jag dig” skrev Majsan när hon såg en av mina första instagrambilder på det som då var mina nya handväskbok. Jag är böjd att hålla med. Perfekt sommarbok! LÄS!
excesser en masse
Jag har haft ett par böcker i excess-format liggande i olästa-böcker-högen ett tag, jag började lite halvhjärtat på två av dem för ungefär ett år sedan, men fastnade inte riktigt för formatet då. Pappret kändes läskigt tunt och lätt att riva sönder och en del av böckerna har varit svårlästa eftersom texten har legat för nära mittuppslaget. Nu ville jag ändå testa igen så jag tog med mig en av dem som pendlarbok, det lilla lilla formatet gör ju att boken lätt slinker ner i väskan. Jag valde syskonen Holts Flimmer.
Jo. Boken var perfekt som handväskbok och den här gången uppskattade jag formatet – men nu var det ju inte formatet i sig jag ville promota (eller jo, kanske lite).
I Flimmer har Anne Holt alltså tagit hjälp av sin bror, Even. Even är läkare, så du kanske kan gissa att Flimmer tangerar den medicinska världen. Det var just det medicinrelaterade som fick mig att plocka ner boken i väskan boken trots att jag egentligen har tagit en lååååång paus från nordiska deckare.
”Hjärtspecialisten Sara Zuckerman behärskar avancerade ingrepp till fullo. Trots en god prognos dör ändå en av hennes patienter två dagar efter genomförd operation.
Kort därefter dör ytterligare en patient. Det visar sig att det lilla chip – hjärtstartaren – som opererats in i patienterna har varit infekterat av ett datavirus. Någon har medvetet manipulerat den digitala tekniken.Stora ekonomiska värden står på spel och det framgångsrika amerikanska företaget Mercury Medical, liksom dess grundare och ägare Otto Schultz, ställs inför en annalkande katastrof…”
Familjetragedier, ljuvliga jobbnörderier (en av huvudpersonerna är både läkare och ingenjör, det kallar jag nydelig kombo), ekonomiska tricks och ljuv ljuv hämnd står på menyn. Det var aningens för många trådar och personer för att jag skulle hänga med till 100%, men det har nog mer med mitt fragmentariska läsande än med historien i sig själv att göra. När boken var slut fann jag mig sakna Sara Zuckerman. Jag vill veta mer om henne. Jag har läst att det ska bli en serie om henne, men har ännu inte hittat någon mer Zuckerman-bok utgiven på svenska.
—————————
Om två veckor sammanstrålar delar av Breakfast Book Club på mitt favoritsöndagshäng Gugelhof. Stefano och jag var naturligtvis tvungna att göra en kvalitetscheck idag 😉
Tala om excesser. Vi hade bestämt att det skulle bli en helg fylld av god mat och dryck, mycket prat och planlöst njut-irrande. Vi lydde våra egna planer. Fantastisk helg. JISSES så vi har ätit, jag tror att jag kommer att vara mätt i en vecka, men det är så otroligt roligt att hänga med nån som är så skönt vidöppen för nya intryck vare sig det handlar om mat, Dussmann eller skumma/mysiga bakgårdar.
Min stad har varit råkall men mycket vacker den här helgen. Idag tittade solen fram och det blev lite varmare en stund. Jag längtar redan efter våren…
Vassa föremål
Minns ni hur jag lovebombade Gillian Flynns Sharp Objects men samtidigt konstaterade att den gamla svenska översättningen verkade vara svår att få tag i? Nu är den inte det, tack vare Modernista! Vassa föremål finns att köpa igen (igen och igen, den hette Vass egg i förra utgåvan, dessutom översatt av en annan översättare på ett annat förlag).
Det här är min favorit-Flynn så nyutgåvan är en välgärning. Jentas förlag hittade denna pärla redan 2006 – Flynn hade ännu inte börjat booma – så det är bra att det verkar ha löst sig fint med transfer av rättigheter. Min inre språknörd tycker att det hade varit skoj att jämföra de båda översättningarna, men det får bli i ett annat liv.
allt du nånsin velat ve… nä, allt du inte ens visste att du ville veta om Anders Fager
Den aningslösa bokbloggaren (med stort trähus fyllt av böcker som när branden ryckte fram som snabbast endast befann sig 11 km bort…): Anders, vi börjar med SVENSKA KULTER och SAMLADE SVENSKA KULTER. Jag svepläste båda böckerna och vet därför att du ser sådant som vi andra ofta missar. Varför började det egentligen brinna i Västmanlands skogar?
Anders Fager: Egentligen är det inte svårare än så att hitta på en spökhistoria. Man ställer sig den där typen av fråga. Vad var det egentligen som hände? Och det går säkert att hitta massor av annorlunda skäl till att det började brinna. Det dräller av gamla gruvhål däruppe. Och vad bor det inte i dem? Och vad är de som tillber det som bor därnere villiga att göra för att sopa bort spåren av något illdåd? En skogsbrand kanske?
Fotograf: Kalle Assbring
Siv: Jag skriver lite skräck ibland men fastnar alltid i ”folk kommer tro att jag är galen, pervers och rent livsfarlig”. Hur ser du på det? Bryr du dig? Lägger du någonsin band på dig?
Anders: Tycker folk att jag är galen, pervers och rent livsfarlig?
Siv: Jag vet inte, Anders. Gör de det?
Anders: Tror det är någon slags image som jag förväntas odla. Att jag äter barn och sover i en kista och så. Undrar om Viveca Sten får sådana här frågor? ”Är du ett monster på fritiden?”
Siv: Nu ska vi inte på något vis insinuera att förfärligheterna du skriver om är på låtsas, men var går gränsen mellan fantasi och verklighet för en skräckförfattare?
Anders: Jag är fullblodsateist. Det är förmodligen därför jag skriver sådant jag gör.
Siv: Skulle du säga att det är normalt för folk som skriver om monster och spöken?
Anders: Jag tror det. De allra flesta i min bransch är jordnära typer. Det uppstår genuint underliga situationer när jag stöter på folk som på allvar tror att jag tror på det jag skriver. Det händer, faktiskt.
Siv: Var får du dina otäckheter från?
Anders: En lite väl överaktiv fantasi. Som alla författare så samlar jag på mig bilder och scener, men det är inte så att jag stryker runt på kyrkogårdar eller gamla tortyrkammare och söker ”sköna vibrationer”. Sådant lämnar jag till posörerna.
Siv: Är du otäck?
Anders: I rätt sammanhang så. Det mesta här i världen är otäckt om det oinbjudet står i någons kök tre på morgonen.
Siv: Du förstår ju att det där lockar fram bilder i huvudet. När stod du senast oinbjuden i någons kök tre på morgonen?
Anders: Jag är som en vampyr. Man måste bjuda in mig om man vill ha mig i köket.
Siv: Men. Ponera att du fick chansen att skrämmas: i vems kök står du?
Anders: Hemma hos någon religiös charlatan. Han killen i Knutby. ”Var är din gud nu?!?”
Siv: I din pågående trilogi (så här långt JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN och EN MAN AV STIL OCH SMAK) tangerar du historien om KB-mannen, bibliotekstjuven. Är det rent av så att du känner honom?
Anders: Det är svårt att känna honom, för han är stendöd. Nej, men jag har pratat med flera som haft med honom att göra. Han var en märklig och väldigt egotrippad figur. Mitt porträtt av honom gör honom mer rättvisa än den otroligt mesiga tv-serie som gjordes för några år sen.
Siv: Formar du relationer till dina karaktärer, eller behåller du rollen som kallsinnig betraktare?
Anders: Klart man gillar sina karaktärer. Men vissa av dem kryper närmare inpå. Vissa är mer skrymmande. My Witt från DROTTNINGEN I GULT i SAMLANDE SVENSKA KULTER är värst. Hon är som att ha Anna Odells dampiga tvillingsyster lös i sitt liv. Dels hänger hon i min lägenhet och möblerar om (köket ser ut som ett medeltida stormhinder och ”titta en installation”) medan jag skriver om henne. Dels så är hon är en karaktär som genererar otroligt mycket prat och babbel. Jag skriver en teaterföreställning om henne nu som ska heta ”Drottningen i Gult” och hon är omständlig. Det blir alltid en massa text över när jag skriver om henne.
Siv: Låter jobbigt.
Anders: Det är värt besväret. Är det någon speciell karaktär du tänker på?
Siv: Cornelia från JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN är speciell. Och så tänker jag på författare som känner att de styrs av sina karaktärer. Som formar snudd på familjära band.
Anders: Låter rätt pretentiöst. Cornelia var kul i början, men blir otäckare ju mer jag skriver om henne. Hon börjar som den där sexiga-trasiga-roliga bruden man gillar (i en viss ålder, före 25 och efter 65) och slutar som en gudarnas budbärare. Jag vet inte om jag gillar henne eller är rädd för henne eller tycker synd om henne.
Siv: Skriver du in egna vänner och ovänner i böckerna?
Anders: Inte avsiktligt. Jag kan låna karaktärsdrag eller olater från folk jag känner, men det blir aldrig några riktiga karikatyrer. Väntar snarare på att någon ska får för sig att jag skrivit om honom fast jag inte har det. Nån galen groupie som säger att ”allt det där du skrev om Cornelia, det var om mig. Och här är jag!!!” Oinbjuden i mitt kök tre på morgonen.
Siv: Nu är vi i köket igen – det är ju där den bästa delen av festen sägs vara! Känner folk i gemen till ditt civila yrke i Försvarsmakten? Det KAN tänkas stoppa dem…
Anders: Det var längesen det var mitt heltidsjobb. Men köket är alltid bäst. Nuförtiden är det ju där man får röka.
Siv: Jag skrev ”trilogi” här ovan, du har redan avslöjat för mig att det BLIR en tredje bok i serien. Vet du redan nu hur det ska sluta i detalj?
Anders: Jag vet vart ”Krig! Barn!” ska landa och vad som ska hända. Ungefär. Sen finns det alltid en del av historien som växer fram under tiden. Det är två parallella processer. Man följer en uttänkt karta och ser vad man hittar längs vägen.
Siv: Personen Anders då. Hur ser skrivandet ut för dig? Livsnödvändighet, ventil, eller kul bisyssla?
Anders: Yrke sen några år tillbaka. Alltså en livsnödvändighet. Fast det säger inte så mycket om själva mig.
Siv: Så vad gör egentligen en Lebeman, detta ord som dyker upp i reklamen för EN MAN AV STIL OCH SMAK? Är det möjligen – med avseende på arbetstider – det alldeles perfekta att vara som författare?
Anders: Med tanke på hur sinnesjukt mycket jag arbetar per vecka så är det bra att ha lebemannafärdigheter när det väl dyker upp lite fritid. Man liksom drar i en spak (i köket) och sen brakar hela partyt igång. Komplett med en skäggig snubbe som står i ett hörn och spelar Spotify på en iMac och dricker IPA.
Siv: Ja, det där är något folk ofta glömmer. Vill du berätta vad du gör när du inte skriver, marknadsför dina alster och minglar med läsare?
Anders: Försöker vara med min fru och mina barn. Träna. Vanliga vuxengrejor.
Siv: Hur tjusigt är livet för en svensk skräckförfattare 2014 egentligen? Är det groupies i drivor, tungt flämtande kulturtanter i Gudrun Sjödén-tunikor som bjussar på rödvin eller är det mest en kall inplastad macka på ortens Scandic som gäller efter en genomsnittlig signering?
Anders: När man väl lämnat fandom-världen bakom sig så är skräckförfattar-livet inte annorlunda än för andra författare. Drivor av jobb, inplastade kulturtanter och rödvin på Scandic. Det är ett väldigt ensamt jobb som då och då avbryts av närmast hysteriska mingel.
Siv: Inplastade kulturtanter – se där var ett fint uppslag till en blodig novell! Frågan är om de blir roligast som offer eller förövare. Som zombieälskare vet jag vad jag tycker.
Anders: En zombiekatastrof på bokmässan? Perfekt.
Siv: Jag håller med! Helt fantastiskt att plasta in tanterna dessutom, zombier är kända för att tappa kroppsdelar vid de mest olämpliga tillfällen och det kan ju bli synnerligen grisigt ihop med böcker. Så… jag ser möjligheterna. Välj din favoritapokalyps. Ryttarna kommer. Hovarna dånar mot asfalten. Vilken sorts katastrof förebådar de?
Anders: Du tänker på naturkatastrof? Eller?
Siv: Naturkatastrof, virus, zombier, vampyrer, jättemaskar som äter upp hela jorden – choose your weapon!
Anders: Skrev en kul novell till FRUKTANS novellantologi STOCKHOLMS UNDERGÅNG som heter FEM TIMMAR som använde något så världsligt som en komet. Och så fick jag använda Bowies makalösa FIVE YEARS som någon slags motor för historien. Den blev jäkligt bra.
Jag och Daniel Thollin som gjorde DEN ELAKA VIKARIEN planerar nu en ny barnbok som nog ska heta ASTRID OCH ZNORK FÖRGÖRAREN. Znork är ett jättemonster som river hela Kungsholmen sen han upptäckt att hans favoritgodis är slut på Lidl. Han ser ut lite som en Lovecraftiansk ”gug”.
Siv: Nästa stora svenska stjärnskott på fantastikhimlen om du får bestämma?
Anders: Jenny Lundin. Alla gånger. Hon får mig att titta i backspegeln och tänka ”skärp dig”. Hon borde få många att tänka det.
Siv: Där är vi rörande överens! Har du samarbetat med henne innan hon debuterade med sin novellsamling nere på Flower & Dean Street?
Anders: Vi är bekanta. Jag har läst ett par av hennes texter och tänkt ”vad ska du med mina synpunkter till?”
Siv: Att hon inte fått kontrakt med ett stort förlag är sjukt, men en del av den verklighet som jag vill köra ner i halsen på de där som tror att det väl löser sig om man ”skriver bra”.
Anders: Vill säga mot dig där och säga att är man så bra så får man kontrakt. Jag vet. Jag var Jenny för fem år sen.
Siv: Vilken bok hade du själv velat skriva – eller har du rent av redan skrivit den boken själv?
Anders: Uppenbarelseboken. Snacka om skumma fans man skulle ha.
Siv: Nu får jag väldigt intressanta bilder i huvudet igen och det är ju alldeles därför jag uppskattar ditt författarskap.
Anders: Tack, tror att det är den bästa komplimang man kan ge mig. ”Du ger mig intressanta bilder.” Det kopplar tillbaka till My Witt och något hon säger om vad ett bra konstverk gör med den som upplever det.
Siv: Tack själv Anders Fager, aktuell med En man av stil och smak och Stockholms undergång – tillika ständig svensk kultskräckmästare. Vi ses på bokmässan! Var hittar vi dig säkrast, vi som vill ha böckerna signerade eller bara jaga dig i största allmänhet när vi äntligen hittar en maskin stor nog att plasta in oss?
Anders: Kommer att återkomma med ett mer exakt schema, men jag finns hos SF-BOKHANDELN varje dag klockan 1400. Vi ses där. Med eller utan plast.
———————-
Va? Du vill fortfarande veta saker om Anders Fager? Men så kom då till Bokmässan!
Varför kom du hit?
Två veckor kvar av ända-in-i-kaklet-tok-jobb. Jag hoppas att bloggen piggnar till sen. Jag är så trött att det är ganska få böcker som blir annat än halvlästa just nu, men Julia Svanbergs Varför kom du hit? fungerade alldeles fantastiskt bra som sträckläsning i natt när jag hade svårt att sova.
För folk i min ålder är det omöjligt att inte tänka att nu har Alex Garlands The Beach fått en värdig efterföljare. En välskriven efterföljare, Latinamerika istället för Asien, mer bakgrundsfakta, mer påläst. Samma spänning dock. Samma grej att det är inte att leka med, det en del turister pysslar med. Att blanda sig i farliga affärer och tro att en går fri för att en är en viting med Rättigheter.
Vi har nittonåriga Ellen som kommer till Bogotá tillsammans med Henrik. De tar in på hostel Papegojan. Bogotá är bara en första knutpunkt, det där där de landar när de kommer från Europa, ingen vettig människa stannar där. Ett ställe att utgå från. Grejen är den att Ellen VILL stanna. På detta hostel träffar hon colombianskan Lila och det är en omedelbar systerskapsförälskele – inte av romantisk art, mer av den där arten ”vi har känt varandra hela livet men ändå inte”. Lite tvillingsjäl. Oh, been there. Ellen stannar kvar på Papegojan utan Henrik och blir en centralfigur i allt som sker där, och SOM det sker.
”Det här är en berättelse om ett mord. Om en främmande kontinent. Om människorna, erfarenheterna och minnena man vinner. Om liv, värdighet och pengar som andra förlorar. Om turism, fattigdom, knarkhandel, klasskillnader och människohandel. Samtidigt en kärleksförklaring till backpackerlivet, till Colombia och Sydamerika, till den romantiska drömmen om att ge sig av på Den Stora Resan.”
En historia som pendlar mellan nu och då, en parallellberättelse som aldrig tappar farten. Jag blir alldeles paff över hur en debutant bara ställer skåpet, knyter ihop säcken. Det är genomtänkt. Det blir ändå aldrig nattsvart, trots död, fattigdom och trafficking.
ÄNTLIGEN, om du frågar mig. Jag älskar den här sortens litteratur. Jag älskar att resa. Jag var aldrig nån ung backpacker, det fanns inte ens på kartan att kunna resa när jag var så ung som huvudpersonerna i den här historien, det är först som medelålders som jag tar mig iväg så det blir inte samma sak (ännu mer anledning att läsa om det då, fåtöljresa). Jag är ingen roughie, men ingen ”spelar roll att vi är i ett fantastiskt land på andra sidan jorden, det är bara öl och sol som lockar så jag vägrar lämna hotellområdet” heller. Jag läser på, vill veta mer, se lite till.
Julia ger på sitt vis en välriktad och elegant liten knäpp på näsan till alla typer av resenärer. Naiva do-gooders. Kokaintorsken (”lever gott i fattigt land på att hyra ut sin lägenhet i London – knarket är ju så billigt!”), kalenderbitarpetimätern (”va? blir det roligheter i kväll? näää, det går inte, enligt min resplan måste vi resa vidare NU om vi ska hinna allt under det här halvåret”) och de aningslösa bortskämda ungarna som försöker förklara för lokalbefolkningen att de minsann är ”fattiga” också (”jag reser lite i väntan på att komma på vad jag vill plugga på universitetet”), misärturismen som älskar exotism… Jag? Va, nä jag… Jo. Jag landar någonstans mellan kalenderbitarpetimätern och den där som tycker att en bild på färgglada grönsaker i en plastskål på en sliten bänk vid en flagad vägg i en liten gränd i Saigon är tjusigt att plåta. Lite exotism-varning också, alltså. Och så inbillar en sig att en är en lite mera do-gooder för att en hellre handlar hos lilla tanten i hålet i väggen än i den större och mer upplysta stället en bit bort, det där som ägs av ryssar.
Jag har en kollega som tar semester och volontärbygger brunnar och skolor i Colombia varje vinter. I två års tid har jag sagt ”nån gång ska jag med”. Det är en lyx att ha råd att göra såna saker. Det glömmer en del (dock inte hon).
———————-
Julia Svanberg bloggar (precis den sortens blogg som jag älskar, deluxe-fynd) på Mammas machete.
———————-
Mer fyndat i samma genre:
Simon Lewis Dra från 2000
Katy Gardners Losing Gemma från 2002
Om döda ont
Forgive me bokbloggen, because I have been a very bad boknörd. It has been almost one week since my last post.
Äääääh, det där vart ju inget bra, men trots min ateism har jag alltid dragits till religiösa ritualer och det där katolska med att kunna viska sina synder i lönndom, OCH få förlåtelse (efter lämpligt straff), låter ju svåremotståndligt. I mitt fall får bot och bättring ske genom att, öh, jag får komma på nåt. Jag kanske kan falla på knä framför bokhyllan 25 gånger och lova att sortera bokhögarna? Illa nog för medelålders människa med dåliga knän.
Läst har jag ändå gjort under vakna nattimmar. Där ligger väl problemet. De sista veckorna på nuvarande jobb tar lite musten ur mig. Det ska bli nån slags hälsovecka efter den 14/3, innan jag drar tag i nästa grej.
Slut på gnället! Vad har jag läst då? Jo, sånt som rinner lätt lätt in i hjärnan.
Hans Koppel – eller Petter Lidbeck då – är ett säkert kort för mig. Han tycks ha trillat ur litteraturens finrum (han verkar emellertid inte speciellt ledsen för det), men jag gillar hans effektiva berättarteknik. Driv driv driv, groteska personligheter, svart humor. Pulp. En dödssjuk mans sista idé om hur livet ska levas (eller avslutas – go out in style) sätter igång en kedja händelser som slutar med många döda. En till synes oskyldig veckotidningsintervju i en helt annan del av Sverige eldar på skeendet.
Om döda ont är den tredje psykologiska thrillern på kort tid. En psykopatisk nattklubbsdrottning, en dödssjuk tjyv, en sympatisk journalist med låg credd och en vilsen mamma som saknar och eventuellt glorifierar en död son och ständigt tävlar med kollegan om att vara bäst (eller värst). Vilken lysande samling, va? En kan gnälla på att Koppel drar personligheterna in absurdum, men: pulp. Det ska vara så här.
Kudos för kul intervju längre ner på förlagssidan, missa inte den.
Uuuuhuhu, jag läser att Medicinen – som jag gillade mycket – ska filmas av paret Bergström-Nutley. Neeeeeeej! Film jaaa, men… jag hade nog velat se storyn i händerna på någon annan. Några andra. Nutleyfabriken känns aningens för likriktande emellanåt. Men jag kan ha fel. Jag har haft fel förr.
Listan
Just nu har vi en ny generation författare(* i Sverige som kan tänka sig att sprida sina böcker på nya sätt. Åsa Schwarz gav bort sin senaste bok gratis i e-boksformat för ett tag sedan, och när Robert Kviby släppte Listan körde han samma sak (eller snarare ”ladda ner och betala vad du vill, om du vill”) de första tio dagarna som boken fanns ute. Jag missade det då, så jag köpte den relativt färska pocketutgåvan när den kom.
Jag tror att det är smart att få ut e-böcker gratis under en period. Konkurrensen är svidande hård nu, det räcker inte att vara bra eller ens suverän – jag tror att flera av oss kan räkna upp ett antal skickliga skribenter som vi undrar vart tusan de tog vägen. Omsättningstiden är kort, en bok blir gammal snabbt så det gäller att hitta och bli upptäckt av de där läsarna som kan tänka sig att hålla koll på en. Järnkoll. Du ska nog vara extremt etablerad för att förlagen ska tolerera ”mellanböcker” som säljer lite så där. Om du förlorar pengar på att ge bort en bok under en tid så är det ingenting mot vad du förlorar på att inte få ge ut nästa bok. Alls. Eller så har jag bara väldigt svart syn på saken, men jag tror tyvärr inte det.
Nu gillar jag redan Robert Kviby (hans De korrupta fick det otroligt exakta betyget 3.75 av 5 efter en regnig helg i Torsmo).
Listan då. Jo, det är en fristående fortsättning på De korrupta, Annie och Max har varit på flykt sedan den historien fick sin våldsamma upplösning. Ett antal år i exil, relativ frid och ro, men det är lätt att ana att de saknar sonen Mingus som blivit kvar hos vänner i Sverige. Annie och Max är internationellt efterlysta. De har ett pris på sina huvuden.
Nu får inte allting förbli lugnt i lilla grekiska Patras. Annie och Max blir upphittade av en pensionerad amerikanske krigskorre, Thurston Richards. Han hävdar att han har bevis på att legosoldater som deltog i Balkan-konflikten var involverade i systematiska våldtäkter riktade mot bosniska flickor, att en del av soldaterna var svenskar och att hela sörjan tangerar människor i Annies förflutna. Trion börjar leta upp människor som kan tänkas veta mer, men folk mördas på löpande band. Dags att fly igen.
Ännu en gång en spännande historia, ännu en gång det jag gillar – stänk (eller snarare vågor) av real story. Många ”säkerhetsföretag”, privata aktörer, deltar i konflikter numera och beter sig ganska nasty (minns ni Blackwater-skandalen?). Många feta pengar, smutsiga pengar, sticker iväg till högt positionerade personer. Politiker. Finanslejon. Vilka faciliterar? Snutar och jurister, bland annat. Många kan köpas.
Mer. Jag vill ha mer. NU. Och den går alldeles utmärkt att läsa fristående från den första boken. Jag mindes nämligen ingenting från den, mer än att jag tyckte om den. Attention span som en genomsnittlig guldfisk, det är jag det.
*) jag vet, det är ganska många år sedan Åsa släppte sin första bok, men jag tänker ”ny” som i lite nytt tankesätt
Sharp Objects
Starten var inte den bästa. Jag låg i badkaret och hetshulkgrät, veterinären hade just ringt och hennes prognos för älskade katten var dyster. Även om det inte var helt kört så hade jag nog mycket medicinsk koll för att inse att jag lika gärna kunde ställa in mig på det värsta. Klamrade mig fast vid boken. Det ska en bok som Sharp Objects till i en sån sits. Inte för att den är nuttegullig, tröstande, fin, mysig – nej, för att den är så skruvat förfärlig att den fångar från sida 1.
This family isn’t nuclear.
It’s toxic.
Camille Preaker längtar inte hem till Missouri. Hem? Chicago är hemma. Reporterkarriären går kanske inte lysande, tidningen är kanske inte den mest välkända men –
Men. Hon. Slipper. Missouri.
WICKED above her hipbone, GIRL across her heart
Camilles chef har ett uppdrag till henne. ”Ey, du är ju från den där lilla stan?” Den lilla tidningen är alltid minst tvåa på bollen när det gäller alla maffiga fall. De kan inte konkurrera med de större tidningarnas överlägsna resurser. Men den lilla hålan söderut, där ett barn hittats strypt till döds, med alla tänder utdragna – DÄR kan de vara etta på bollen. Camille med sin lokalkännedom kan ju krama ur det lilla extra. Snyftiga reportage med familj och vänner. Hon är ju en local, om än förrymd. Henne måste de ju lita på?
NASTY on her kneecap, BABYDOLL on her leg
Han tycker ju om henne. Han vet att hon är trasig, att hon ganska nyss kommit på fötter. Han vet att hon knappast längtar hem. Men han kunde aldrig ana, han chefen, vad han utsätter henne för när han skickar ”hem” henne. Hennes rika mamma har ju ett stooooort fint hus. Gratis boende och en tårfylld familjereunion, what’s not to like? Det är dags att glömma och förlåta, dags att gå vidare.
HARMFUL on her wrist, WHORE on her ankle
Camilla möter en blek man på trottoaren, han har just hittat lik nummer två. Ännu en död liten flicka. Strypt. Utdragna tänder. Och det, mina vänner, är ändå bland det minst vidriga som händer Camille när hon kommer hem. Gillian Flynn är Queen of Dysfunc skrev jag för några dagar sedan, och hennes familj är så vidrig att Flynn fann sig manad att skriva att hon visserligen är från Missouri, men att hennes egen familj är TREVLIG-tackar-så-mycket i efterordet.
Den där chefen som gillar Camille, han visste inte vad han gjorde. Nu är det Camille som svävar i livsfara. Hon, som skurit sig själv halvt sönder och samman, är det sundaste i familjen. Ohotat.
Linda skrev vid ett tillfälle att Sharp Objects var hennes favorit-Flynn och jag är böjd att hålla med. Den är inte lika ordrik som Dark Places och Gone Girl (”bara” 320 sidor), den är lite slankare, lite snabbare. En lean, mean horror machine. Alla tre böckerna bjussar på suveräna historier, men den här hamnar på topp just på grund av det smidiga formatet. Flynn får in så mycket ändå, även när hon inte skriver låååångt.
MODERNISTAAAAAA! Översätt! NU!
Edit: den FINNS på svenska, berättar herr S: Vass egg. Den gavs ut 2006 men jag känner inte igen förlaget Jentas och boken verkar vara halvsvår att få tag i.
little dysfunk me
Kära fina Salo och company. Jag gillar den här låten.
För snart en vecka sedan satt vi och väntade i sju långa timmar på att få träffa en veterinär i Strömsholm (det är som vilket akutsjukhus som helst och det var kaos för de stackare som jobbade helg då), jag hade med mig Karl Pilkington och trots att han är så hysteriskt kul så förstördes nog den boken en smula av upplevelsen i sig. Det är tur att det är så full fart på jobbet att jag inte riktigt hinner grubbla dygnet runt för little Ms Dysfunk is my middle name kan jag säga. Det är så tomt så tomt. Mina nattvak är trista när jag inte kan borra ner snoken i kattsingens mjuka päls och jag har inte ens någon riktig ro att läsa. NÄR jag väl läser så är det ännu en av födelsedagspresenterna till mig själv: Gillian Flynns Sharp Objects.
Flynn är The Queen of Dysfunc. Fantastisk. Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att Mordernista -som hade den goda smaken att börja ge ut Flynn på svenska – bör plocka upp hennes debutbok också.
Kyss mig först
Lottie Moggach debuterar med romanen Kyss mig först och jag läser idel lovord – den ska vara här och nu och fånga den digitala erans fram- och baksidor. Ja. Tja. Nja. Låt oss kolla lite:
Leila är en ensamvarg med hög intelligens. Det skrivs inte rakt ut, men det är snudd på oundvikligt att tänka högpresterande autist. Efter moderns död är hon ensammare än någonsin – inte för att det gör henne något. Hon både arbetar och umgås på nätet. Det passar henne finfint! Hon snubblar över forumet Red Pill (yes, namnet travesterar the Matrix), ett high brow diskussionsforum om bl a etik och moraliska dilemman. Känslor göre sig icke besvär, här regerar intellektet och Leila blir stolt när hon fångar forumets grundare Adrians uppmärksamhet med sitt torra och analytiska sätt att betrakta omvärlden. Hon rankas snart som en av elittänkarna, de som får tillgång till egna låsta forum, och Adrian vill dessutom träffa henne. Han har ett alldeles särskilt uppdrag till Leila.
En central frågeställning i frihetens namn är nämligen den om våra egna liv. Om vi vill avsluta vårt liv, kan vi inte få hjälp att göra det lagligt? Ska någon lägga sig i det? Rådande normer förändras vare sig snabbt eller lätt, men säg att någon vill försvinna: är det moraliskt fel att hjälpa till att dölja spåren? Att lägga rökridåer för att inte göra anhöriga ledsna? Leila dras in i ”Projekt Tess” och det kommer att förändra henne för all framtid.
Kyss mig först är en roman om dupering och fixering och världens bästa stad London (Leila flyttar till Rotherhithe, en del av London som jag ännu inte kan) har en liten men viktig och trevlig biroll. Jag kan inte påstå att jag instämmer i de starka orden om Första Romanen Om Den Rådande Digitala Eran (testa Anna Starobinets Den levande, aningens mer hardcore – men i ärlighetens namn: hon skriver en helt annan genre också. Nan McCarthy var också väldigt tidigt ute. tja, det är meningslöst att rabbla namn och titlar, men jag studsade på de där onödigt stora orden… eller retar jag mig kanske på att Leila framställs som så udda [och så fet!] när hon och hennes liv [eller storlek på kläder] inte känns jätteJÄTTEudda i mina nätnördskretsar?), men det är spänning och det är stundtals riktigt välskrivet. Ändå är det något som skaver. Mina förväntningar var skyhöga, men Moggach landar någonstans på en trea. Godkänt. Jag ger henne gärna ännu en chans om/när hon skriver mer.
Efternamnet Moggach klingar välbekant säger du? Yes, Lottie är dotter till Deborah Moggach som slog igenom med buller och bång när hon släppte romanen Tulpanfeber för drygt tio år sedan.
PS ”en ska aldrig döma hunden efter håren, det kanske inte ens är en hund” – utseendet är inte allt, men Lars Sundh slår ännu en gång till med ett snyggt omslag som kopplar finfint till innehållet på sitt alldeles egna vis. Moggach borde låna designen när hon ger ut sin debut i pocket worldwide om några månader.
Gone Girl
Girl meets boy, boy meets girl. Tjääääärlek uppstår. Vem kan inte bli blixtkär i NYC? Två kreativa människor som skrattar, älskar, gör allting ihop. En charmigt hus i Brooklyn, varsitt jobb som skribent. Livet leker. Men så får en av dem sparken. Och nästa. Föräldrar blir sjuka, andra föräldrar har överskattat sina tillgångar och behöver pengar. Fem år senare är det så måttligt kreativt, skrattigt och älskigt hemma hos herr och fru Dunne.
Amy och Nick måste överge det älskade huset i Brooklyn för att flytta västerut till Nicks gamla hemstad i Missouri. Nicks mamma har cancer och hans pappa har Alzheimers. Nick startar en bar med sin tvillingsyster Go, livet kanske inte direkt är strålande, men det funkar. Han undervisar lite vid sidan av, på det lokala universitetet kan han fortfarande låtsas att han är En Lyckad Skribent, endast hemflyttad från the big apple i några år för att ta hand om mor och far.
Det är dags för den femte bröllopsdagen, Nick sticker hemifrån tidigt och när han kommer hem står ytterdörren vidöppen, den lagomt ickevärldsvana (inne-)katten sitter på trappan och ser förvirrad ut. Inne i huset är möbler välta och Amy är som bortblåst.
Gone. Gone girl. Kidnappad? Rymt? Mördad?
Nick får väldigt mycket sympati till att börja med – kanske lite mer än han förtjänar, om du frågar honom själv – men han är inte direkt smart. Han förvaltar inte sitt plötsliga kändisskap speciellt väl. Å andra sidan så är det inte lätt att göra rätt. Var lite liiiite för kall mot kvinnan som vill ”trösta” dig och hon förbyts till din fiende. Med tiden ledsnar gamarna och Nick förvandlas från tragisk hjälte till arrogant idiot till skurken som förmodligen gjorde’t.
Gillian Flynn är en jäkel på intriger, hon kan konsten att bygga en historia. Gone girl är en varannanbok (jag gillar ofta sådana), varannat kapitel är Nick Nu (den stackars mannen som blev ensam kvar) och varannat kapitel är Amy Då i en dagbok som långsamt leder mot nuet. Ytan krackelerar.
Gone girl är en bok om hur otroligt dåligt två människor kan känna varandra efter flera år tillsammans. Flynn behärskar perspektivbyten, offer och förövare, ond och god. Historien är spännande men vägen fram mot upplösningen blir lite VÄL lång (och det trodde jag aldrig att jag skulle komma att skriva om Queen Flynn) – där tappar hon en femma ner till en fyra för mig.
Alla har väl en eller flera glammiga typer i fejjanfeeden som alltid har det STRÅLANDE? Eller de där glamourbloggarna. De som alltid äter exklusivt, aldrig har jäkligt trista dagar på jobbet och framförallt alltid har ångande hett sex varvat med djupa samtal och varma skratt med sin partner? Hur har de det EGENTLIGEN? Ja, det var ju ingen djupsinnig fråga för en behöver ju inte vara mycket mer än 23 år (om ens det) för att se igenom sådant. Men OM en nu skulle känna sig lite less och ond någon dag så är det en veritabel mardröm åt detta hållet en kan fantisera ihop. Orkas inte fantisera? Men så ta och läs Gillian Flynn då. Om du redan nu börjar fila på en julklappslista så är detta boken du kan köpa till någon översocial människa som du kanske vill vila lite från. Boken är tjock, om personen ifråga fastnar i den (det gör nog de flesta) så kan du räkna med flera dagars lugn och ro. Eller så ger du den helt enkelt till någon du gillar. Ni kanske kan läsa tillsammans? Dela filt och chokladkartong?
Weirdo
”Jag är inte anglofil, jag lider av ANGLOMANI” sa en skön kvinna som jag talade med i påskas. Anglomani – underbart! Jag ligger någonstans i gränslandet jag också, men nu var det ett tag sedan jag dök ner i en engelsk kriminalroman. Cathi Unsworths Weirdo fick lov att ändra på den saken.
Liten kuststad i östra England, egentligen inte känd för mycket alls annat än ett gammalt mord. En tonåring mördar en tonåring. Slaktar. Pentagram målade med blod, en massakrerad kropp.
Tjugo år senare hittar en envis advokat bevis för att den flicka som dömdes för mordet förmodligen inte var ensam i den gamla bunkern när det gräsliga skedde. Hon anlitar den f d polisen – numera detektiven – Sam Ward. Han sätter sig i bilen och finner en ganska sömnig liten stad med (bokstavligen) snudd på incestuösa maktförhållanden, en stad styrd av en samling sjuka människor. En stad där det utövas magi och där mer hederliga människor skrämts till tystnad. När Sam anländer verkar tiden emellertid vara mogen, det är dags att börja glänta på locket.
Weirdo är Unsworths första bok på svenska, och när jag kollar runt bland hennes andra böcker verkar samtliga involvera hennes kunnande om populärkultur på ett eller annat vis. Guld! Det var en av de saker som fångade mig – hennes offer/förövare är lika gamla som jag, så deras tonår är mina tonår, ner till favoritgrupper, (önske-)frisyrer, klädstil och Drömmen Om Ett Coolare Liv.
”Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.”
Cathi Unsworths berättande påminner mig lite om Gillian Flynn ibland. Hon är snäppet mindre skoningslös, men nästan lika bra på att förvalta trasiga ungdomar. Vill jag läsa mer av Cathi? Oh yes. Yes yes yes.
Stallo, med alla mina 6,25%
Efter många år av att svara ”nej, vi är inte samer bara för att min mamma föddes i Lappland” fann jag att en relativt avlägsen släkting hade skrivit en bok som visade att där finns lite same ändå. Jag är till 1/16 same, men jag antar att det överskuggas av mina 1/8 ryss som kommer från pappa. Och det i sin tur överskuggas av att mamma var från Lappland och pappa var från Skåne och jag lyckades födas i Värmland. Yada yada.
Nu vet jag bättre. Jag är nog inte 1/16 same. När humöret är som värst är det 1/16 stallo jag är. Minst. Fast jag samlar inte barn.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.
Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.
Åh, Stefan Spjut! Vilken skatt du har i skallen! Stallo är så lovande på så många vis, men det BLIR bara för långt, för spretigt. John Bauer – JA, Sven Jerring – NEJ! (sorry, det där förstår du bara när du läst boken) Jag är lite förvånad, jag inbillade mig att Bonniers är ett ganska stort och tufft förlag. Ett förlag som till exempel skulle kunna tänkas tvinga sina författare att redigera ganska hårt. Kill you darlings – det säger alla. Less is more.
(aaaaahaha, det kom inte direkt från rätt person, men så är jag inte författare heller)
Och trots alla dessa mängder av detaljer så sitter jag ändå där efter 600 sidor: Men…? Vad…? För risken när man lägger ut massor massor av trådar är ju att en del av dem bara slutar i intet. Så känns det för mig. Jag kanske är dum (hint: det är en känsla som läsare sällan uppskattar), jag kanske inte skulle ha läst de sista sidorna efter midnatt (min hjärna blir till en pumpa?) – men det är några för mig tämligen viktiga trådar som bara hänger där, slaka och trista. Om Stefan planerar en fortsättning? Ja, så är det kanske. Jag vet inte, jag har inte läst något om det någonstans än. Finns det planer på en fortsättning så talar det ännu mer för att Stallo kunde ha vunnit på att kortas, slimmas och styras in på ett smalare spår.
Vad jag älskar: den grå vardagen. Stefan kliver in bredvid John AL på tronen, där kan de gott samsas. Skildringen av Lappland/Norrbotten. Och Susso. Jag älskar huvudpersonen Susso. Jag är dessutom ohemult förtjust i att författare plockar upp nordiska myter till urban fantasy. Kiruna by night blir aldrig detsamma igen.
Jag läser hos Bonniers att det ska bli film av Stallo. Mikael Marcimain, regissören bakom Call girl, ska hålla i taktpinnen. Mmmmm. Mmmhmmmmm. Det finns mycket i den här boken som kan bli bra film, bara det inte blir för inspirerat av Trollhunter! (om du inte har sett den – gör det)
Stallo är en gammal samisk myt, eller snarare en samling myter. Hen spretar lite. Ibland är stallo något zombieaktigt som nåjden (shamanen/medicinmannen/den vise) skickar ut för att för att skada den som skadas bör. Ibland är Stallo människoätare. Ibland halvt djävul och halvt människa. Troll. Hamnskiftare. Stallo har t o m jämförts med den som kom vandrande för att driva in skatt. Det kan man fnissa lite åt.
Nu vill jag läsa Fiskarens garn också. Hur kunde den få smyga så obemärkt förbi? Det finns något där, i beskrivningen av boken, som i viss mån tangerar en viktig detalj i Stallo. Slump eller ej? Det ska jag ta reda på.
#Blogg100 – 26
En inställd spelning är en spelning det också
Den andra januari deklarerade jag att nu, nu är det nya tag.
(igen)
Inga fler bokinköp förrän tidigast den första februari.
den här bilden är rykande aktuell, based on a true story, ett nedslag i inboxen 130128
Nu är jag där och tullar. Drar lite. Töjer. För nu är det förvisso bara den tjugoåttonde januari men jag beställde ju långsam gratisfrakt. Böckerna landar inte i Brukshåla förrän… ja, tidigast flera DAGAR efter den första februari. Och då är kanske det där inställda löftet inte helt inställt ändå? LITE mindre inställt än Lundells spelning den där gången, om inte annat?
—————————-
I väntan på mitt syndiga paket från amazon så läser jag en lånebok. Inte en av de fem redan påbörjade biblioteksböckerna. Nej då. Jag kastar glupskt i mig den senast nerladdade: Mikael Niemis Fallvatten. Jag hinner knappt tugga. Jag bara sväljer.
I dessa dagar är det det perfekta katastrofscenariot: naturen hämnas. Nu ska vi få, vi människor.
Det är inget virus. Ingen atombomb.
Det är vatten. Bara vanligt vatten. Lule älv.
Egentligen är det kanske ett utslag av människans inneboende omnipotens, av vår tro på oss själva som skapelsens krona (att vi därmed skulle vara ”värda” att hämnas på), som lurar mig att skriva att naturen hämnas. Naturen skiter nog i oss. Den bara är. Hot som bara är, är nog de läskigaste av dem alla. Välkommen till mardrömmen.
”En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg.
Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan – och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimren vem som faktiskt är starkast.
Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen.”
Jag tvekar en lång stund. Hur genrebestämmer man den här boken? Niemi behäftas ofta med två ord som snudd på garanterar att jag inte vill läsa en bok när de kombineras (”mustig skröna”), så just de orden bör jag undvika.
Jag landar i skräck. Och spänning. För han är effektiv, den där Niemi. Han får mig att läsa vidare och vidare fast det är äckligt, fastän håren reser sig (nu skojar jag inte, någon sällsynt grafisk beskrivning av sönderskurna senor triggade faktiskt den innervering som får de små små musklerna som reser kroppsbehåringen att arbeta. ”swooosh” sa det, impulsen sköljde över kroppen och jag såg ut som ett ulligt piggsvin innan jag ens hann rynka pannan och tänka ”äckelpäckel”) vid ett flertal tillfällen. Snabba beslut, panik, mord och våldtäkter.
Är det bra då? Jag vet inte. Det är på tok för spretigt. För många människor att följa, eller snarare för många kast mellan hopp och förtvivlan per capita. Men han fick mig fast, det får jag ge honom. Och det vidrigaste i boken är såklart inte älven, det är människorna. Vi, skapelsens krona (ja, jag upprepar mig). Han är inte direkt subtil. Det mänskliga förfallet i stunder av stress och panik, det är inte tjusigt. Allt är draget in absurdum (”in absurdum” är förvisso orden jag tänker om det mesta jag har läst av Niemi, även om detta nog är det mest extrema jag har läst av honom hittills), men han har nåt. Hans sarkasmer vet var de tar.
Snacka om kontraster. Åsa Ericsdotter fick mig att rysa med få men välriktade ord igår. Idag forsar en pladdrigt mångordig Niemi, hårt drabbad av cliffhangersjuka, över mig med samma resultat. Båda får mig att rysa, om än av vitt skilda anledningar.
(åh jisses. ”forsar”, det var faktist en pun alldeles alldeles unintended)
—————————-
Bokbulimiker, hojtade den värmländske exkollegan till mig på en fikarast för femton år sen. FEMTON ÅR SEN, ni hör ju, jag ältar det än. Han menade inget illa, men ibland har han lite rätt. Nåja, det är till de nuvarande kollegernas fromma. På samma sätt som andra missbrukare skamset gömmer uppslitna godispåsar i strumplådan eller smyger till glasholken och krossar sina tomma ölflaskor i skydd av mörkret, på samma vis bär jag iväg många av de urvattnade pappersresterna till byteshyllan på jobbet.
Men jag har det under kontroll. Jag kan sluta när jag vill.
#Blogg100 – 6
How I Live Now
Det händer att man snubblar över en författare som man anser borde vara Omtalad med stort O. Nu har jag läst min andra bok av Meg Rosoff, nu känner jag mer och mer att hon borde vara det. Omtalad. OMTALAD.
(ja, jag är på mitt ÖVERTYDLIGA HUMÖR idag)
Kanske har hon bara inte hunnit slå i Sverige? Hon kanske är jättestor i hemlandet? Vet inte.
Fifteen-year-old Daisy is sent from Manhattan to England to visit her aunt and cousins she’s never met: three boys near her age, and their little sister.
Her aunt goes away on business soon after Daisy arrives. The next day bombs go off as London is attacked and occupied by an unnamed enemy.
As power fails, and systems fail, the farm becomes more isolated. Despite the war, it’s a kind of Eden, with no adults in charge and no rules, a place where Daisy’s uncanny bond with her cousins grows into something rare and extraordinary.
But the war is everywhere, and Daisy and her cousins must lead each other into a world that is unknown in the scariest, most elemental way.
I Rosoffs böcker (ja, alla de två som jag har läst hittills – jag kände i samma stund som jag skrev det där att jag kanske uttrycker mig lite väl svepande nu) finns något absurt, diskret magiskt. Något lite skevt. I How I Live Now är det bland annat tidsbestämningen som ställer till det för mig. Av någon anledning vill jag prompt veta ”men, vilket krig?”
När man ser vilken miljö Daisy landar i är det lätt att först tänka ”andra världskriget!” men så tänker jag ett förnumstigt och lätt överanalyserande ”men då flög folk fortfarande inte riktigt vardagsaktigt över Atlanten än?” och när Daisy så deppar ihop över att hennes mobil inte fungerar i UK så inser jag att njä, OK, det är nutid, eller framtid. Undrar varför det känns så viktigt att tidsbestämma? Varför jag lägger energi på det? Inte heller får vi veta något specifikt om själva kriget. Vem och varför?
Varför lockas jag så av boken då, trots alla dessa obesvarade frågor? Det är överlevnad, punkt slut. Barnens överlevnad, för när bomberna smäller i London stängs landets gränser och en bunt tonåringar samt en nioåring får klara sig själva eftersom moster Penn inte kan ta sig tillbaka in i landet just då. Jag tänker nästan på Barnen från Frostmofjället ibland, fastän det är många många år sen jag läste den boken. Som en lite förgrening från Carhullan Army, men lite snällare, i fjortisvarianten. Därmed inte sagt att det är vare sig snällt eller oskyldigt. Så, det är en bok som besvarar (alldeles för) få frågor, men som enligt mig är ett alldeles underbart äventyr, en sträckläsare. Det här kunde plättlätt ha blivit en tjock bok, en riktigt maffig tegelstensroman, men nu blev det inte så. Jag blir inte klok på om jag är imponerad eller besviken över Rosoffs val att servera oss historien på det sparsmakade vis hon nu väljer att göra det.
(jag gillade Justin Case också. mycket. YA med udda twist, what’s not to like? bokar ännu en bok signerad Rosoff på biblioteket och ser sannerligen fram emot att få läsa den.)
#Blogg100 – 2
Kom ska vi tycka om varandra
Nu har jobbet dragit igång igen, full fart med RÅGE, och då är det ju ganska dumt att jag inte kan sova på nätterna. Bra för lässtatistiken, jodå, men min hälsa går snabbt åt fel håll.
Jag har ganska många enkla böcker på hemlån nu. Spännande, snabblästa, inget direkt tuggmostånd men ändå – de har något. ”Det”. Hans Koppel har det, fortfarande. Del två i hans trilogi med fristående thrillers heter Kom ska vi tycka om varandra. Anna, medelålders journalist med trevlig man och rar dotter, springer ihop med ung vacker man på en konferens. De hamnar i säng, insert [fyrverkerier], men Anna vill ändå inte ha mer än så. Det vill han. Erik. Erik är lite som Glenn Close. Mycket. Hoppas Hans (eller Petter Lidbeck som han egentligen heter) att vi ska ha glömt den där gamla filmen tro? Det har vi inte.
Ganska kompetent, en riktig bladvändare, men det som retar mig lite är att jag tror att Hans/Petter kan så mycket mer än så här.
paranoia
Jag vet inte varför, men jag var så säker på att S J Watson var kvinna. Det kanske bara är en automatkoppling, min hjärna kopplar ihop ”S J” med S J Bolton. Nåja, strunt samma – han eller hon – Before I Go To Sleep är Watsons debutbok, och den har slagit ner som en mindre bomb i stora delar av världen.
Memories define us. So what if you lost yours every time you went to sleep? Your name, your identity, your past, even the people you love–all forgotten overnight. And the one person you trust may be telling you only half the story.
Welcome to Christine’s life.
Christine wakes up every morning in an unfamiliar bed with an unfamiliar man. She looks in the mirror and sees an unfamiliar, middle-aged face. And every morning, the man she has woken up with must explain that he is Ben, he is her husband, she is forty-seven years old, and a terrible accident two decades earlier decimated her ability to form new memories.
En av de där dagarna när Christine försöker förstå vad som har hänt (Ben, den trevlige mannen som presenterade sig som just HENNES man, har åkt till jobbet och lämnat henne med sitt telefonnummer – om hon får panik, om hon måste fråga om något – en bunt fotografier på dem tillsammans och en tavla där han skrivit upp vad hos ska göra den dagen) kontaktas hon av Dr Nash. Klart hon inte minns honom heller, men han förklarar att de arbetat tillsammans för att försöka komma runt hennes minnesförlust med nya metoder. Han har idéer.
Christine vågar till slut träffa honom, han övertalar henne att börja skriva ner vad hon är med om. De små fragment av minnen som ibland flashar förbi. Hon gömmer boken, det är hennes bok, den vill hon inte dela med den vänlige Ben. Han är så trött efter alla år av behandlingar, han är tveksam till att träffa läkare igen – hon brukar stundtals bli sämre, må riktigt dåligt – så hon inser att hon bör hålla Dr Nash hemlig också. Ett tag. Sen ska hon berätta, såklart.
Varje dag ringer han henne, denne Dr Nash. Varje dag påminner han henne om att leta upp den hemliga dagboken, varje dag läser hon och förvånas. Små små upptäckter knyts samman till större insikter. Hon inser att Ben ljuger om en del saker, men när hon konfonterar honom så förklarar han att det varit lättast så, en del sanningar gör för ont för henne att få upptäcka varje dag men visst kan han berätta för henne om allt som hände om hon verkligen vill. No big deal. Paranoia är en del av hennes sjukdom efter olyckan då hon miste minnet.
En dag går fort. Tänk dig själv, du har en dag på dig att försöka förstå vad som hänt i ditt liv. Du har en dag på dig att försöka ta reda på varför det skaver. Vad som känns fel. Vem som… vill dig illa?
(oh no, det där sista jag just skrev känns som en fånig cliffhanger värdig vilken Harlequinroman som helst. sorry.)
Ja jäklar. Hur följer man upp en sån här debut? Upplägget är smart. Snyggt. Vi får förstå lite i taget tillsammans med Christine och hennes dagbok. Lite segt en stund men sedan tar det fart…
Boken finns på svenska, Innan jag somnar Ännu en gång känns det som om jag legat och sovit under en sten, för jag hade nog trott att den här boken skulle vara lite omtalad – jag visste inte ens att den fanns översatt förrän jag hittade den på adlibris nu. Det är synd. Den är läsvärd. Värd att talas om! Det ryktas att den ska filmas med Nicole Kidman i huvudrollen. Det kan nog bli bra.
Divergent
Vi drar till Chicago i en grå och ogästvänlig framtid. Vi har ingen aning om vad det är som har hänt, men det är inte många människor kvar. Stora delar av staden ligger i ruiner. Sjön – den stora – är reducerad till ett träsk.
De människor som finns kvar lever i fem uttalade samhällen, fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda.
Beatrice föds in i den falang som styr samhället: de osjälviska (osjälviska politiker? just det låter snarare som en UTOPI *host*). Mamma, pappa, brorsan och hon… alla de andra i familjen är så mycket bättre på att vara osjälviska. Beatrice tvekar och retar sig på de regler hon måste följa som God Osjälvisk. Hon känner sig inte alltid hemma i sin familj. (nää, och vilken fjortis gör det då, tänker jag lite cyniskt. en på fem?)
Det sextonde året får – tvingas! – man göra ett val. Då har man chansen att välja väg, vuxenliv, att gå in i en annan falang. En falang som passar en bättre. Varje elev går igenom ett lämplighetstest för att få hjälp med valet, men i slutänden väljer man själv.
Klarar man inte av att inordna sig i sin falang blir man falanglös. Kastsystemet i Indien är officiellt avskaffat, men att vara falanglös är på många sätt som att vara en paria, en dalit, en oberörbar. Fattigt, oönskat. Falanglös vill man INTE vara, så det gäller att välja rätt, att välja det man både vill och KAN klara av. Det låter kanske lite enklare än det är. Alla falanger behövs i ”totalsamhället” och alla har sin plats, sina sysslor att göra, men ingen har rätt att leva med sin falang. You gotta earn it, och det kostar.
Beatrice ar alltid betraktat de tappra på lagom avstånd och känt både ett och två styng av avund. De verkar ha så kul, de gör det ingen annan vare sig får eller törs göra. Å andra sidan, väljer hon att byta falang som måste hon lämna sin familj. Chicago är segregerat, man umgås inte över falang-gränserna. Falang går före blod, och trots att falangerna har sina platser så kokar det, missnöjet pyr, någon planerar en revolution.
Få se nu… unga människor tvingas göra svåra val och kämpa mot varandra. En kamp på liv och död. Kasta in några nypor romantik och svårhanterliga, motstridiga känslor. Starta ett KRIG också. Tadaaaaa!
Ja. Det är omöjligt att INTE tänka på Hungerspelen när man läser, men jag försöker ändå att låta bli.
Divergent är den första delen i en YA-trilogi signerad Veronica Roth. Det må vara hur det vill med likheterna med Hungerspelen (som i SIN tur anklagas för att plagiera Battle Royale, som… ja, ni vet), men de stunder då jag lyckas tvinga undan det tvångsmässiga jämförandet så har jag jäkligt kul när jag läser. Det ÄR spännande. Jag vill veta hur Beatrice – senare Tris – ska klara sig. Jag VILL att hon ska klara sig. Jag är dessutom MYCKET mer sugen på att hon ska hångla upp sin kärlek än jag någonsin var när jag läste om Katniss och hennes grabbar.
Kan jag säga att den ena trilogin är bättre än den andra?
Nej. Inte än.
Men på samma sätt som jag vräkte i mig Hungerspelstrilogin, på samma sätt kommer jag att hetsläsa de här böckerna. Enda skillnaden är att den här trilogin ännu inte är färdigskriven, så jag kan inte dra i mig alla tre delarna på en gång. Jag får stå ut med det. Det gör jag.
Det är omöjligt att motstå funderingar på vilken falang jag skulle ha valt. Jaaa, det verkar kul att hoppa av och på tåg i farten (sånt får de tappra ägna sig åt, när de inte äter läckra bakverk förstås), men ack så jobbigt. Mitt ingenjöriska jag kan eventuellt ha drag av de lärda, men fy sickna dryga skitstövlar de är. De ärliga går runt och säger sanningar hela tiden, på gott och ont. Nej, usch, jag har tröttnat på att vara budbäraren som blir skjuten. Osjälvisk? Ja, lobotomera mig så kanske jag kan tänkas klara av att leva upp till den titeln sen.
Njä. Mitt trötta november-jag tänker ett tråkigt men förmodat boktoksvänligt ”de fridfulla”. Jag joinar de fridfulla och plockar äpplen och ler snällt när jag nu inte sitter i ett hörn och läser.
Tråkigt i längden? Det kan jag fundera på en annan dag.
Vad skulle du välja?
PS men alltså va, falangmärket – MÅSTE det påminna så mycket om härmskrikan att man nästan tar fel på böckerna när man tittar snabbt?
Något helt nytt inom spänningslitteraturen?
Alldeles så – ”något helt nytt inom spänningslitteraturen” – presenterade Bonniers boken ”Den sista goda människan” av A J Kazinsky när den släpptes på svenska hösten 2011.
Helt nytt? Knappast. Dinosauriens fjädrar. För den delen Änglar och demoner. Otaliga är de underhållningsböcker som mixar myter, mord och och cliffhangers (min favorit hittills är fortfarande Dinosauriens fjädrar, vilket påminner mig om att det borde komma – redan ha kommit? – en efterföljare. man hoppas.).
”Niels Bentzon arbetar vid Köpenhamnspolisen som gisslanförhandlare. Han är den som får rycka ut i desperata gisslansituationer när man fruktar dödlig utgång och han är van vid att möta både förtvivlade och rent ondskefulla människor. Men så ställs han inför något som kanske inte ens han kan rå på. Interpol larmar om en serie ovanliga mord som har inträffat på olika ställen i världen. Någon eller några tar livet av ”goda människor”. Det handlar om barnläkare, nödhjälpsarbetare och människorättskämpar. De döda är alla brännmärkta med ett nummer på ryggen.
Niels uppdrag blir att hitta och varna goda människor i Danmark. Men vem förtjänar egentligen ett sådant epitet? Niels får snart erfara att de till synes goda också har mörka sidor och börjar tvivla på människans inneboende godhet. Så möter han astrofysikern Hanna Lund och allting ställs på ända. Hannah menar att hon kan se ett system i de siffror som offren har blivit märkta med – ett system av närmast gudomlig karaktär. Det finns nämligen ständigt trettiosex verkligt goda människor i världen, människor som vi behöver för vår överlevnad – och nu har trettiofem av dem dödats. Niels inser att de har att göra med en mördare vars besatthet inte känner några gränser och fruktar att de inte kommer att kunna hindra denne från att döda världens sista goda människa.”
A.J. Kazinski är en pseudonym för filmaren och författaren Anders Rønnow Klarlund och författaren Jacob Weinreich. De har båda haft stora framgångar som författare i hemlandet Danmark. Den sista goda människan är deras första gemensamma roman.
Min inledning låter ju inte måttligt sur, riktigt så illa är det inte. Långt från. Det är väl bara det att jag blir så aptrött på branschens klyschigt överdrivna rubriker ibland. Det eskalerar. Bra böcker får inte tillåtas vara bara bra böcker längre, alldeles för många av dem ska lanseras med så stora gester att man till slut undrar om förlaget själva vågar tro på litteraturens egen bärkraft. För min del har det t ex blivit så att allt det överdrivna tjatandet om Lars Kepler vaccinerade mig effektivt FRÅN att vilja läsa en endaste Kepler-bok so far. Men nu svävade jag ut. Åter till BOKEN.
Jag ville ha en ren spänningsroman och jag fick det. Jag fick också bilder från spännande Venedig och ljuvliga Köpenhamn (och jag vill återvända till båda städerna, besöka kyrkogårdsön i Venedig och Assistens Kirkegården i Köpenhamn). Jag fick mer nys om en spännande myt (förlåt alla troende, men för mig är det en myt om än en spännande) från Talmud, om de 36 rättfärdiga människorna i varje generation som håller uppe jorden, världen, som hejdar apokalypsen. Om de alla dör går världen under.
För mig sa det ”pling” på sidan 136 av väääääldigt många sidor (det är ett gaska stort minus, vissa skeenden blir utdragna i det oääääändliga och det är en ganska tjock bok. missriktad välmening antar jag. författarna ville inte skära i spänningen. kan slå åt båda hållen. slog åt fel håll för mig i just den här boken.) och resterande 400 dito blev mest en resa för att se hur det hela skulle landa där jag misstänkte att det skulle landa. Välkänt trick. En del författare vill hålla oss på sträckbänken in i det sista, andra försöker få oss att känna att vi nog är rätt smarta som fattar redan tidigt i boken 😉 Jag tror inte längre att jag är smart när jag hajar tidigt. Jag funderar mest bara på det jag just skrev. ”Jaha, de vill få mig att tro att…”.
En perfekt bok när regnet smattrar på fönsterbrädan. Eller om man sitter i en solstol (helst utan smattrande regn då, men har man ett sjysst parasoll är jag inte knusslig, då funkar det också med regn). Ickekrävande cliffhangerknarkande. En trea.
Vart går den härnäst? Kristoffer står etta. Vill inte han läsa den går den till Houston om C är intresserad (nu undrar ni kanske varför jag kan tänka mig att skicka en bok över halva världen när den inte ens är i närheten av att vara perfekt? jo, men så är det. Ibland kan en inte-helt-perfekt-bok om en stad nära ens hem/hemland – t ex Köpenhamn – vara alldeles ljuvlig när man bor långt bort). Tredje alternativet är byteshyllan.
PS jag har alldeles för mig att myten om Tzadikim Nistarim förekommer i någon annan spänningsroman som jag har läst de senaste åren. Ja, apropå det där med något heeelt nytt 😉
(inte så) Anonyma Biblioholister 