klassiker

Slakthus 5

   
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor. 

Får man skriva så om krig? 

Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.

So it goes.

– – –

Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…

Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer. 

Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima? 

(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.) 

Och att Dresden bombades ”bara för att?”

Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.

Mänskligheten. So it goes.
  Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)

  Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.

 Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.

Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel. 

             

Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då. 

Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.

Annonser

100 (+) underbaraste 

  
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”. 

1) det är svart 

2) har döskallar 

3) det står HELENA DAHLGREN på det

Vad troooooor ni?

Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!

Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!”  (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla! 

Helena borde få göra ”100 [x]”. 

”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”? 

”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”? 

(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)

Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?

  
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.


att återupptäcka

herrarneDet var Maggan som skrev ”vilken spökhistoria!” och inspirerade mig. Hurra för det! Och hurra för möjlighet till omedelbar behovsuppfyllnad via Storytel.

Jag har läst en del av Selmas spökhistorier förut och tyckte mycket om dem då, men jag fortsatte ändå inte med Lagerlöf den gången. Om jag inte minns fel så var det under en av mina mest intensiva zombie/PA-perioder och Selma var inte tillräckligt in your face för en som just hade upptäckt The Walking Dead i serieform.

Herr Arnes penningar. Selma utgick från en sägen om en herr Arne som mördades på Solberga prästgård 1586. Herr Arnes sades ha penningar trots att han utåt sett levde ganska enkelt. Penningar som kanske för otur med sig. Penningar som kan vara lockande att stjäla. I Selmas onda saga händer just det, pengarna stals, tjuvarna mördade alla som befann sig på platsen. Inga vittnen skulle lämnas. Men fick de alla? Och tänk om man kan hämnas även om man är död?

Skummade goodreads och såg massor av låga betyg från gymnasielever som tvingats läsa den här boken. Synd! Så synd med alla dessa klassiker som vi inte alltid är redo att omfamna alldeles när vi ”förväntas” läsa dem. Jag känner litteraturvetare som fortfarande (av)skyr författare och böcker som vi andra älskar just på grund av tidigare tvångsläsning. Å andra sidan vet jag inte hur man ska lösa läroplanen för en viss kurs där läsning och analys av vissa alster ingår. Om man ska kalibrera sina analytiska ”glasögon” så är det ju så mycket lättare att göra det när alla som i stunden ska kalibrera sitt verktyg kalibrerar mot samma preparat (min kliniker kommer ut ur garderoben ;)) och en del av de saker som ska kalibreras kanske bara förekommer i sin renaste form i just vissa preparat. Även om man aldrig mer vill dissekera en viss sorts preparat så vill man ha sitt verktyg kalibrerat. Hum.

Ja, historien vankar fram ganska långsamt, språket är gammeldags sirligt. Det långsamma, stundtals omständliga och sirliga bygger sin sorts stämning. Den sortens stämning är jag sugen på ibland. Ibland inte. Nu är jag det. Nu går jag vidare med Körkarlen.

 


Elfte krysset – brådmogen tristess

Jag minns inte varför – men jag var inte värst imponerad första gången jag läste Bonjour tristesse. När jag funderade på hur jag ville fylla min ”written by someone under 21”-ruta blev det ändå den som fick äran till slut, jag plockade min fina pocket från 2001 från hyllan och satte igång.

Jag tycker mer om den nu. Visst kan man le en smula trött åt den bortskämda och brådmogna Cécile, men det är stört omöjligt att blunda för Sagans fantastiska observationsförmåga. Hon var 18 år när hon debuterade med den här romanen.

Historien är enkel. Cécile spenderar en lättjefull sommar på Rivieran tillsammans med sin något omogne far, en rik och tjusig kvinnokarl. Cécile är b l a s é, hon blir – trots en förbjuden romans – uttråkad av allt det fina och iscensätter intriger, hon leker med både sin far och de kvinnor som beundrar honom. Det är inte snällt. Det slutar illa.

Jag är glad att jag läste den igen även om jag fortfarande inte tycker att den är fantaaaaaaaastisk. Man måste ju inte tycka att alla klassiker är fantaaaaaastiska, men det ger ändå ofta(st) något att läsa dem.

 


Eligible 

ibland måste man vara kreativ, när man har ont om biologisk familj som kan tipsa refererar man helt enkelt till sina bokliga systrar!

“It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife.”

Känner du igen citatet? Ja, Jane Austen, Pride and Prejudice.

Curtis Sittenfeld har INTE valt att använda just den här öppningen i sin Eligible, men det kommer en liten löst tolkad blinkning till citatet på slutet, i koppling till en sexleksak. På sitt vis speglar det stämningen i boken, hennes lek med ramhistorien och hur hon anpassat den till en satir över livet idag.

Familjen Bennet – de flesta av dem – lever nu i Cincinnati. Jane och Liz har slitit sig loss och flyttat till New York, men de återvänder till hemstaden när fadern drabbas av sjukdom. Liz, miss fix it all, upptäcker många saker som behöver åtgärdas. Den bortskämda familjen lever långt långt över sina tillgångar och sjukhusräkningarna kan inte betalas. ÄNNU större anledning då för mamma Bennet att anse att hennes döttrar behöver rädda situationen genom att göra sig lämpliga och åtråvärda för giftermål med Rika Män!

In susar Chip Bingley, här (motvillig) läkare med fagert utseende och ett förflutet som hjärtekrossare i Bachelor-ripoffen ”Eligible”. Med sig har Chip den trulige Darcy, en förment torr och allt annat än motvillig (gentemot yrket, vill säga) hjärnkirurg. Sen brakar det lös.

”— They didn’t get married to spite you guys. They’re in love.”

Mr Bennet smiled wryly. ”I suppose they are, ” he said. ”But that’s a condition that’s acute and not chronic.”

Och OH så jag älskar det. ”Förälskelse är ett tillstånd som är akut, inte kroniskt.”

Det var en bok att längta hem till (hem? varför prompt hem? jo, som så många nyutgivna böcker på engelska kom denna – i alla fall i min butik – i gigantiskt, tungt och otympligt format som jag var för lat för att bära med mig i väskan) och jag kände seriös separationsångest när den var utläst.

Det finns såklart mycket att reta sig på, beroende på hur man läser. Boken är fortfarande fylld av ytliga, bortskämda och rika människor. Det är lysande satir, en svart skrattspegel. Den har fått blandad kritik och medelbetyget på goodreads just nu är förvånande lågt. För mig var det en solklar femma.

 


Maratonmarschen

mmking.jpg

Det blir ovedersägligen lite meta att välja en bok som heter Maratonmarschen som pendlarsällskap. OK, jag åker tåg TILL jobbet (även om transport till/från S1/S2/S25 betyder 2,5 km promenad enkel resa när jag väljer det färdsätt jag oftast nyttjar) på morgonen, men hem går jag oftast större delen av vägen om det inte är åska, hagel och drivis eller jag har en stor säck kattsand eller motsvarande att släpa på. Sådana dagar är det inga större bekymmer att få ihop en mil på stegräknaren. Sådana dagar är det dessutom välkommet att ha något bra i lurarna ty hur mycket jag än älskar Berlins (mestadels fula) innerstad och hur fantasifulla omvägar jag än tar så börjar många långa sträckor kännas trista och been there done that efter två års kajkande. Ibland tar jag rent av tåg åt fel håll för att få lite variation när jag kliver av och går resten av sträckan.

Amerika i en obestämd framtid. Mörk dito. Vi anar något totalitärt i samhällsskicket. Varför skulle folk annars acceptera det de gör i den här boken? Men OK, med nutidens allt mer groteska reality-TV-koncept kanske det är en dum fråga även om kidsen som deltar nu kanske inte dödar något mer än sitt rykte (än så länge).

Varje år arrangeras en lång lång marsch – inget givet slutmål, men vinnaren vinner allt han (för ja, det är bara unga män som går) kan önska sig. Hundra startar. De måste hålla en viss hastighet, annars får de en varning. Tre varningar? Pang. You’re gone. Därav inget givet slutmål, de går helt enkelt tills alla utom en är borta. Somliga som går är statistiknördar. De vet hur långt tidigare års vinnare tagit sig. Kan vi slå det?

Vi är med på färden. Vi följer samtal, vänskaper som hinner formas och bryta upp. Varför är just den personen med? Och den? Vad drömmer den om? Och den? Vi läser om onda fötter, om krampande tarmar och lunginflammationer som utvecklas på rekordtid på grund av sömnbrist och överansträngning.

Jag vet. Det låter aptrist.

Det är det inte.

Men det gör ont att läsa. Den som bara har läst LITE King tänker onda clowner och övernaturligheter, men han är väldigt väldigt skicklig på att skriva obehag i det ”lilla” formatet också. AJ!

Solklar Hungerspelenkänsla även om jag läst att ”näää, Hungerspelen är nåt heeeelt annat”. OH well, detta (ungdomar som tävlas till döds) har blivit ett tema i många serier (vi har fått lite temporär trilogisjuka i den dystopiska YA-världen igen?), men King/Bachman (pseudonymen han använde när den först gavs ut) gör det mycket bra.

————

Anders på Följeslagarna skrev mycket bra om den här boken en gång i tiden.


Påsklooooov! Jag kör bingobricka igen.

 #påsklovsbingo

Fortsätter min kampanj med att suga i mig vacker vacker tyska.

Rilke besvarar brev från en man som skickat honom sina verser för ett utlåtande. Rilke svarar med ord om konsten, om att konsten inte (om det är Riktig Konst) låter sig bedömas. Inte med ord. Många saker är så ofattbara, outsägliga, att de tar plats i ett rum dit inga ord har tillträde. Det ni 😉 inget dåligt brev till ledsen snubbe som aldrig får sina verser publicerade i tidningarna han skickar dem till.

Mindre poetiskt, men mycket användbart, hittar du HÄR (fast en del av del är ”brittiskt” stavat, vilket är ironiskt om man vill promota tyska)