Slakthus 5
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor.
Får man skriva så om krig?
Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.
So it goes.
– – –
Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…
Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer.
Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima?
(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.)
Och att Dresden bombades ”bara för att?”
Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.
Mänskligheten. So it goes.
Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)
Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.
Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.
Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel.
Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då.
Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.
100 (+) underbaraste
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”.
1) det är svart
2) har döskallar
3) det står HELENA DAHLGREN på det
Vad troooooor ni?
Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!
Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!” (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla!
Helena borde få göra ”100 [x]”.
”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”?
”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”?
(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)
Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.
att återupptäcka
Det var Maggan som skrev ”vilken spökhistoria!” och inspirerade mig. Hurra för det! Och hurra för möjlighet till omedelbar behovsuppfyllnad via Storytel.
Jag har läst en del av Selmas spökhistorier förut och tyckte mycket om dem då, men jag fortsatte ändå inte med Lagerlöf den gången. Om jag inte minns fel så var det under en av mina mest intensiva zombie/PA-perioder och Selma var inte tillräckligt in your face för en som just hade upptäckt The Walking Dead i serieform.
Herr Arnes penningar. Selma utgick från en sägen om en herr Arne som mördades på Solberga prästgård 1586. Herr Arnes sades ha penningar trots att han utåt sett levde ganska enkelt. Penningar som kanske för otur med sig. Penningar som kan vara lockande att stjäla. I Selmas onda saga händer just det, pengarna stals, tjuvarna mördade alla som befann sig på platsen. Inga vittnen skulle lämnas. Men fick de alla? Och tänk om man kan hämnas även om man är död?
Skummade goodreads och såg massor av låga betyg från gymnasielever som tvingats läsa den här boken. Synd! Så synd med alla dessa klassiker som vi inte alltid är redo att omfamna alldeles när vi ”förväntas” läsa dem. Jag känner litteraturvetare som fortfarande (av)skyr författare och böcker som vi andra älskar just på grund av tidigare tvångsläsning. Å andra sidan vet jag inte hur man ska lösa läroplanen för en viss kurs där läsning och analys av vissa alster ingår. Om man ska kalibrera sina analytiska ”glasögon” så är det ju så mycket lättare att göra det när alla som i stunden ska kalibrera sitt verktyg kalibrerar mot samma preparat (min kliniker kommer ut ur garderoben ;)) och en del av de saker som ska kalibreras kanske bara förekommer i sin renaste form i just vissa preparat. Även om man aldrig mer vill dissekera en viss sorts preparat så vill man ha sitt verktyg kalibrerat. Hum.
Ja, historien vankar fram ganska långsamt, språket är gammeldags sirligt. Det långsamma, stundtals omständliga och sirliga bygger sin sorts stämning. Den sortens stämning är jag sugen på ibland. Ibland inte. Nu är jag det. Nu går jag vidare med Körkarlen.
Elfte krysset – brådmogen tristess
Jag minns inte varför – men jag var inte värst imponerad första gången jag läste Bonjour tristesse. När jag funderade på hur jag ville fylla min ”written by someone under 21”-ruta blev det ändå den som fick äran till slut, jag plockade min fina pocket från 2001 från hyllan och satte igång.
Jag tycker mer om den nu. Visst kan man le en smula trött åt den bortskämda och brådmogna Cécile, men det är stört omöjligt att blunda för Sagans fantastiska observationsförmåga. Hon var 18 år när hon debuterade med den här romanen.
Historien är enkel. Cécile spenderar en lättjefull sommar på Rivieran tillsammans med sin något omogne far, en rik och tjusig kvinnokarl. Cécile är b l a s é, hon blir – trots en förbjuden romans – uttråkad av allt det fina och iscensätter intriger, hon leker med både sin far och de kvinnor som beundrar honom. Det är inte snällt. Det slutar illa.
Jag är glad att jag läste den igen även om jag fortfarande inte tycker att den är fantaaaaaaaastisk. Man måste ju inte tycka att alla klassiker är fantaaaaaastiska, men det ger ändå ofta(st) något att läsa dem.
Eligible
ibland måste man vara kreativ, när man har ont om biologisk familj som kan tipsa refererar man helt enkelt till sina bokliga systrar!
“It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife.”
Känner du igen citatet? Ja, Jane Austen, Pride and Prejudice.
Curtis Sittenfeld har INTE valt att använda just den här öppningen i sin Eligible, men det kommer en liten löst tolkad blinkning till citatet på slutet, i koppling till en sexleksak. På sitt vis speglar det stämningen i boken, hennes lek med ramhistorien och hur hon anpassat den till en satir över livet idag.
Familjen Bennet – de flesta av dem – lever nu i Cincinnati. Jane och Liz har slitit sig loss och flyttat till New York, men de återvänder till hemstaden när fadern drabbas av sjukdom. Liz, miss fix it all, upptäcker många saker som behöver åtgärdas. Den bortskämda familjen lever långt långt över sina tillgångar och sjukhusräkningarna kan inte betalas. ÄNNU större anledning då för mamma Bennet att anse att hennes döttrar behöver rädda situationen genom att göra sig lämpliga och åtråvärda för giftermål med Rika Män!
In susar Chip Bingley, här (motvillig) läkare med fagert utseende och ett förflutet som hjärtekrossare i Bachelor-ripoffen ”Eligible”. Med sig har Chip den trulige Darcy, en förment torr och allt annat än motvillig (gentemot yrket, vill säga) hjärnkirurg. Sen brakar det lös.
”— They didn’t get married to spite you guys. They’re in love.”
Mr Bennet smiled wryly. ”I suppose they are, ” he said. ”But that’s a condition that’s acute and not chronic.”
Och OH så jag älskar det. ”Förälskelse är ett tillstånd som är akut, inte kroniskt.”
Det var en bok att längta hem till (hem? varför prompt hem? jo, som så många nyutgivna böcker på engelska kom denna – i alla fall i min butik – i gigantiskt, tungt och otympligt format som jag var för lat för att bära med mig i väskan) och jag kände seriös separationsångest när den var utläst.
Det finns såklart mycket att reta sig på, beroende på hur man läser. Boken är fortfarande fylld av ytliga, bortskämda och rika människor. Det är lysande satir, en svart skrattspegel. Den har fått blandad kritik och medelbetyget på goodreads just nu är förvånande lågt. För mig var det en solklar femma.
Maratonmarschen
Det blir ovedersägligen lite meta att välja en bok som heter Maratonmarschen som pendlarsällskap. OK, jag åker tåg TILL jobbet (även om transport till/från S1/S2/S25 betyder 2,5 km promenad enkel resa när jag väljer det färdsätt jag oftast nyttjar) på morgonen, men hem går jag oftast större delen av vägen om det inte är åska, hagel och drivis eller jag har en stor säck kattsand eller motsvarande att släpa på. Sådana dagar är det inga större bekymmer att få ihop en mil på stegräknaren. Sådana dagar är det dessutom välkommet att ha något bra i lurarna ty hur mycket jag än älskar Berlins (mestadels fula) innerstad och hur fantasifulla omvägar jag än tar så börjar många långa sträckor kännas trista och been there done that efter två års kajkande. Ibland tar jag rent av tåg åt fel håll för att få lite variation när jag kliver av och går resten av sträckan.
Amerika i en obestämd framtid. Mörk dito. Vi anar något totalitärt i samhällsskicket. Varför skulle folk annars acceptera det de gör i den här boken? Men OK, med nutidens allt mer groteska reality-TV-koncept kanske det är en dum fråga även om kidsen som deltar nu kanske inte dödar något mer än sitt rykte (än så länge).
Varje år arrangeras en lång lång marsch – inget givet slutmål, men vinnaren vinner allt han (för ja, det är bara unga män som går) kan önska sig. Hundra startar. De måste hålla en viss hastighet, annars får de en varning. Tre varningar? Pang. You’re gone. Därav inget givet slutmål, de går helt enkelt tills alla utom en är borta. Somliga som går är statistiknördar. De vet hur långt tidigare års vinnare tagit sig. Kan vi slå det?
Vi är med på färden. Vi följer samtal, vänskaper som hinner formas och bryta upp. Varför är just den personen med? Och den? Vad drömmer den om? Och den? Vi läser om onda fötter, om krampande tarmar och lunginflammationer som utvecklas på rekordtid på grund av sömnbrist och överansträngning.
Jag vet. Det låter aptrist.
Det är det inte.
Men det gör ont att läsa. Den som bara har läst LITE King tänker onda clowner och övernaturligheter, men han är väldigt väldigt skicklig på att skriva obehag i det ”lilla” formatet också. AJ!
Solklar Hungerspelenkänsla även om jag läst att ”näää, Hungerspelen är nåt heeeelt annat”. OH well, detta (ungdomar som tävlas till döds) har blivit ett tema i många serier (vi har fått lite temporär trilogisjuka i den dystopiska YA-världen igen?), men King/Bachman (pseudonymen han använde när den först gavs ut) gör det mycket bra.
————
Anders på Följeslagarna skrev mycket bra om den här boken en gång i tiden.
Påsklooooov! Jag kör bingobricka igen.
#påsklovsbingo
Fortsätter min kampanj med att suga i mig vacker vacker tyska.
Rilke besvarar brev från en man som skickat honom sina verser för ett utlåtande. Rilke svarar med ord om konsten, om att konsten inte (om det är Riktig Konst) låter sig bedömas. Inte med ord. Många saker är så ofattbara, outsägliga, att de tar plats i ett rum dit inga ord har tillträde. Det ni 😉 inget dåligt brev till ledsen snubbe som aldrig får sina verser publicerade i tidningarna han skickar dem till.
—
Mindre poetiskt, men mycket användbart, hittar du HÄR (fast en del av del är ”brittiskt” stavat, vilket är ironiskt om man vill promota tyska)
Att få vara besvärlig
Jag är mitt i en gigantisk lojalitetskonflikt. Jag har läst och älskat Kerstin Thorvall i många år. Det är en fantastisk blast from the past att kunna höra henne själv läsa upp Det mest förbjudna från 1976, men saken är den att uppläsningen stundtals får mig att avsky henne. Jag vill inte avsky henne.
Hon är en hjälte på så många vis.
När hon är briljant är hon B R I L J A N T. Och vass. Och så jäkla rolig.
Denna inläsning gjordes långt innan ljudböcker började booma (1987), så för oss lite bortskämda nytillkomna ljudboksläsa…lyssnare störs upplevelsen en smula av prasslande papper, stakande, underliga pauser, stundtals snabbt snabbt snabbt tal. Thorvall är ofta forcerad, gränsande till MANISK. Hon ropar och skriker så att jag hoppar till ibland, så att folk runt mig på tåget (detta var en av alla mina kära pendlarböcker) tittar till på mig för att de plötsliga ropen läcker ut ur hörlurarna. Jag tror att en nutida producent skulle se till att jämna ut ljudnivån lite.
Men Kerstin kan ju sin text, ÄR sin text. Historien om Anna är självbiografisk. Ibland undrar jag varför hon ens bryr sig om att kalla huvudpersonen Anna. Jag kanske får lära mig mer om det om jag äntligen läser Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart som står i en av mina väntehyllor. Mina väntehyllor som är GULD värda.
Thorvall är not for the fainthearted. Anna knullar, skriker, bråkar, är otrogen, hatar, gör fel, VILL göra fel, vill göra rätt.
Repeat.
Kvinnlig bekännelselitteratur var så nytt, detta chockade människor när boken kom 1976. Folk rasade, men köpte och läste boken. Bekännelselitteratur i allmänhet är mer normalt idag, men ni minns väl Carina Rydberg och hur folk skällde ut några av hennes böcker på nittiotalet? Det är oundvikligt, fortfarande år 2016, att inte fundera över spelreglerna mellan kvinnor och män. Män hyllas, gullas med (jag blir alldeles paff när jag ser normalt vettiga kvinnor runt mig få något mjukt och hungrigt i blicken när de t ex talar t om en person som Persbrandt. och Knausgård, nån? Ulf Lundell?), för samma saker som fortfarande i viss mån skandaliserar kvinnor. Det är inte rättvist. Världen är inte rättvis.
Kerstin var nog inte heller rättvis. Hennes mamma får stryk. MYCKET stryk. Pappan dog när Kerstin var elva. Han var psykiskt sjuk (bipolär?) och det är lätt att tänka sig hur ”enkelt” det var för Kerstins mamma att vara den tråkiga som försökte hålla allt samman.
Jag relaterar till min egen mamma. Pappa var kul ibland när han var full (men oftast var han INTE kul när han var full), lovade saker vitt och brett (klart jag skulle få börja spela piano! klart jag skulle FÅ ett piano! klart vi skulle skaffa det, det och det.) och så blev mamma den tråkiga som var tvungen att säga nej, den som tvingades hålla fast vid nån sorts reality check. Min pappa dog när jag var tolv. Då var jag stor nog att redan ha börjat genomskåda pappa, att börja förstå min mamma.
Kerstin kritiserar sin mamma, men svär sig samtidigt fri från den kritik hon får av sin egen familj när hon behandlar DEM som skit. Självinsikt – not always so much. Hon gör bara det hon måste för att överleva.
(Det gjorde väl hennes mamma också)
Men människa. Kerstin var människa. Må den som är fri från skuld kasta första stenen. Det lär bli tyst om folk lever upp till det. Inte ett ljud torde höras av stenar som slår i marken…
Jag har själv, precis som Kerstin, hamnat i en försenad pubertet (se ovan, jag blev vuxen snabbt när jag var tolv, jag förvandlades till en liten tant i den stund vi fick veta att pappa skulle dö) – aningens komiskt att den senkomna puberteten inträdde ihop med klimakteriet, men det är nog inte helt ovanligt – och även om jag inte lever lika vilt som Kerstin så gör jag också saker som jag inte borde (om du hade frågat min mamma medan hon levde ;)). Jag kallar mig Schlampe mit Moral (jag måste nog snart läsa den boken) och har mycket mycket kul.
Jag tackar Kerstin för all igenkänningsfaktor hon OCKSÅ serverar. För ett brett, häftigt och aldrig aldrig tråkigt konstnärsskap.
KUL bonus: TV-serien Det mest förbjudna har premiär till påsk. HOPPAS att den går att se även från Tyskland!
hur piffigt det blev med bok, svart katt och hans skära bästis på deras favoritfilt i läshörnet – ja, ni ser ju
Män kan inte våldtas
Män kan inte våldtas har 40 år på nacken nu, ändå känns den inte på minsta vis daterad eller omodern. Det är snudd på deprimerande att inse hur mycket som INTE har ändrats vad gäller attityder och könsroller – MEN, tack gode gud, numera inser även rättsväsendet att även män kan våldtas, även om de flesta förmodligen fortfarande tänker sig en man som förövare även i det fallet.
”Stå i bredd.
Tovas honnörsord som hon brukar ta till när hon ska förklara hur hon tycker mänskor ska ha det med varann.
Inte undertrycka och förneka hos varandra och sej själv. Aldrig foga sej och trivas i sin brunn med locket på. Veta vad man vill och göra det.
Vara rädd som fan och tala om det ändå.”
Tova Randers, bibliotekarie och tvåbarnsmamma, går av stundens ingivelse in på en dansrestaurang för att fira sin födelsedag. Hon äter grillbiff, hon dansar med en man, hon följer med honom hem.
Och blir våldtagen.
Tova Randers bestämmer sig för att hämnas. Hon ska våldta mannen, och sedan anmäla sig till polisen.
Tikkanens klassiker är lättläst trots det tunga ämnet, ändå kunde jag inte sträckläsa. Den fanns med i väskan, den låg vid huvudkudden – den lästes på restauranger och fik såväl som hemma i soffan iklädd pyjamas med en katt i knät. Den funkade överallt.
Extra bonus som jag inte ens tänkte på när jag började läsa: HELSINGFORS! Gatunamn och stadsdelar, jag njöt av att läsa om denna fina stad och ”såg” den igen med aprilresan i färskt minne. Jag är så glad att Suzann fyndade denna bok till mig, den var kurslitteratur på en högskolekurs som jag unnade mig för snart tio år sedan och när fjorton Billysar skulle reduceras till fem och en halv när ag flyttade till Berlin var den en SJÄLVKLAR keeper.
In Transit
En av alla mina pågående handväskböcker just nu har några år på nacken – Märta Tikkanens Män kan inte våldtas. Det kan tyckas brutalt att njuta god mat med en så tung bok, men ibland är det alldeles så det ska och måste ske.
Jag testade Transit (krypavstånd från Rosenthaler Platz) förra helgen och blev inte besviken. Som nån sorts asiatiska fusion-tapas – du kan beställa många smårätter eller en stor – bra utbud vare sig du vill ha vego eller kött. Inte jättebilligt (med Berlinmått mätt) men gott. Lite rörig miljö, men snyggt ställe. Jag gillade det även om det nog inte kommer att bli något nytt stamställe.
Teleny – Wilde eller ej?
När Suzann var här i somras så bytte vi böcker. Hon fick Jenny Lundins fantastiska novellsamling av mig, jag fick Teleny av henne. På många vis var det ett alldeles logiskt byte, för båda böckerna är av det slag som lätt får det att börja bulta tungt i kroppen trots att det en läser på vissa vis känns alldeles alldeles förbjudet.
Vertigo ger som bekant (?) ut en serie med erotiska klassiker, och för första gången har nu boken Teleny översatts till svenska (mycket vackert utfört av KG Johansson som dessutom har skrivit ett mycket läsvärt efterord). Det är ingen som riktigt vet vem som skrev boken, men Vertigo väljer att fronta med den mesta kända (och mest spännande) gissningen: Oscar Wilde. De flesta tror emellertid på någon slags grupparbete, och det finns anledningar att tro på den teorin – kapitlen skiljer sig en smula åt rent stilistiskt, men inte direkt på något sätt som stör.
Boken kom ut 1893 och är vacker, hemsk, eggande, skrämmande och alldeles fantastisk. Erotiska berättelser med homosexuella relationer i centrum skrevs och såldes i hemlighet. Homosexualitet var straffbart. Straffen var hårda. Teleny? Teleny är en pianist, en ungrare i Paris. Han dyrkas av kvinnor, han dyrkas av män, och han blir Camille des Grieux stora passion. Kärlek, passion, dekadens och ond bråd död. Våldtäkter och backanaler.
Teleny är en bok som jag är mycket glad över att ha läst, inte bara för att jag älskar Oscar Wilde (…om han nu var inblandad), det är en klassiker som står alldeles finfint på egna ben oavsett. Jag bor sedan en vecka tillbaka på 55 ljuvliga kvadratmeter, en oceaaaaaan av rymd (speciellt som takhöjden är, pja… 3,5 meter?) jämfört med mitt första Berlingryt, men det är ändå en viss utrymmes-skillnad jämfört med huset hemma så jag sållar ganska hårt bland böckerna. Den här boken kommer dock INTE att hamna hos vänner eller i bokträdet vid Kollwitzplatz. Denna bok stannar med MIG.
a walk down memory lane
En vän postade en recension av filmen Lånaren Arrietty på Facebook, och det klack till i mig.
Arrietty! Lånarna! Mary Norton! Hur har jag kunnat glömma hjältinnan från en (alldeles för kort) bokserie som jag älskade i så många år?
Jag formligen dyrkade böckerna om Lånarna och läste dem igen och igen och igen. Det gick så långt att jag medvetet råkade tappa, ”glömma” och gömma saker som de kunde tänkas ha nytta av. För de fanns, klart att de FANNS!
Åh, barndomen och dess starka tro på saker. Jag är nästan ännu mer nostalgisk över den känslan än över böckerna i sig… vad som var så fantastiskt med Lånarna? Jo, men det var väl uppfinningsrikedomen. De var små minihumanoider och de använde våra saker på helt nya sätt. En trådrulle blev ett fint bord (eller om en ska tro bilden: en pall). En tekanna blev en farkost.
Jag hade aldrig fina (eller snarare dyra) Lundbymöbler i mitt dockskåp, men de prylar jag hade (inklusive trådrullebord :)) ställde jag nogsamt i ordning med en gnagande längtan efter att en lånarfamilj skulle se potentialen och flytta in.
Jag älskar termen ”regression i jagets tjänst” och överväger faktiskt att köpa några av Nortons böcker till mig själv som hösttröst. Jag brukade samla på mig nyutgåvor av böcker från barndomen för att kunna ge till mina kommande barn – de där barnen som sedan aldrig kom – men det finns ju andra barn att vårda och skola in i kärleken till böcker. Gissa om min guddotter har en enorm boksamling redan som fyraåring?
Och det viktigaste barnet att vårda, vilket är det om inte barnet inuti en själv? En billig samlingsvolym om Lånarna är på väg hem till mig i detta nu. Det tog som vanligt ungefär fem minuter från tanke till handling i detta fallet.
Om jag mot förmodan skulle börja känna mig för vuxen/mogen för att njuta av boken så har jag en bunt tvåspråkiga barn i min närhet som kan tänkas få ta över den, men chansen är nog inte stor.
dagen då det fysiska habegäret vann
Elin Wägner har fått fatt i ganska många som skriver på för kvinnlig rösträtt, 350 000 underskrifter insamlade 1913-1914. Fotot kommer från Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg,
Jag skulle vara duktig. Jag skulle läsa Pennskaftet som e-bok och nöja mig med det, men ju längre tiden har gått, desto större har det växt: det pappersfixerade habegäret. Nu gav jag upp. Pocketupplagan, med den fina omslagsbilen, är på väg hem till mig. Äntligen kan jag äga boken, stryka under gyllene oneliners, kommentera och dra dit färgglada utropstecken där jag tycker att de behövs.
Habegäret – e-Siv, 1 – 0
Jag hittade en skattkista: The History of Nordic Women’s Literature
#Blogg100 – 33
långt innan Wallraff var så mycket som en glimt i sin faders öga
Vi talar ofta om Bang, men Ester Blenda Nordström var också en kvinnlig journalist som tidigt gick sina egna vägar. Ester reste vida världen runt och körde både bil och motorcykel innan Bang ens hade börjat skolan. Under åren 1911-1917 skrev hon kåserier och reportage i SvD under signaturen Bansai. Inget märkvärdigt i dag, men för hundra år sedan var det det.
Synd att hon blivit så bortglömd! Kanske kan återutgivningen av en av hennes mest uppmärksammade böcker råda bot på det?
Rubrikens Wallraff? Han föddes 1942. De flesta känner till honom. Nu är det väl ingen som direkt påstår att Wallraff var först med det han gjorde, men det han gjorde har satt spår i litteraturhistorien så till den grad att det han gjorde fortfarande kallas just för att wallraffa. Han skrev en mängd reportage och böcker som byggde på att han, ofta utklädd, levde som en annan person, i en annan miljö, för att komma sanningen närmare.
Det var precis det Ester Blenda Nordström gjorde också, flera gånger dessutom.
I boken En piga bland pigor från 1914 skriver hon om sin månad som piga på en bondgård i Sörmland. Storstadsbönan, den för tiden mycket moderna och djärva fröken Nordström, ville skildra livet som tjänstefolk på landet som insider. Hon sökte jobb som piga på en relativt stor gård och satte igång. Jobbade och smygskrev. Smög också med tandborstandet, för såna fjompigheter hotade annars att avslöja henne. Hon började tala dialekt och bondade med gårdens andra piga som hon delade bäddsoffa med.
Många gånger fick hon bita sig i tungan för att inte avslöja sig när hon behandlades som mindre vetande. Ni minns en sån där liten grej som det där med kvinnlig rösträtt va? Det var bara några få som talade om det 1914, och de betraktades som tokstollar, inte minst på gården där Nordström arbetade.
Vilket slit. Vilket liv. Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Drängarna har mer ledigt än pigorna, av någon outgrundlig anledning. Bonnmoran sliter också hund, men husbonn han ligger mest och läser veckotidningar. Ester Blenda får löss i håret, blåsor på fötterna och evighets-sår på händerna och hon är så trött att hon skulle kunna somna stående, ändå konstaterar hon hur vilsamt det är att inte ha tid eller ork att älta pseudobekymmer. Att veta varje dag exakt vad som ska göras och sen bara göra det. Beta av grej efter grej. Att det där med att ätajobbasova ätajobbasova ätajobbasova ändå är helt OK. Nu kan man väl ganska krasst konstatera att det är rätt lätt att känna så om man bara behöver leva det livet i en månad, men jag kan i viss mån relatera till det hon skriver.
Efter en månad fabricerade Nordström en älskad mosters död så att hon kunde lämna gården och återvända till Stockholm igen. Hon skrev en reportageserie om livet på gården, alls inte speciellt elak eller degraderande (ja, hon var eventuellt lite kritisk mot ouppfostrade ungar och den där lata husbonn då), men när någon trots hennes dimridåer lyckades avslöja vilken gård hon hade arbetat på så blev bonden inte glad.
Det är emellertid en annan historia. Reportageserien blev berömd och hon sålde massor av böcker. Jag förstår det, hennes texter håller alldeles utmärkt att läsa ännu i dag, 99 år senare.
Jag önskar att jag kunde säga att hennes gärning blev lång, men hon drabbades tråkigt nog av en hjärnblödning redan 1938. Hon hämtade sig aldrig efter det och dog tio år senare – nersupen, bitter och utfattig sägs det.
#Blogg 100 – 8
vass tunga, vassa tänder
Jag blev nästan rädd till slut.
Jag började på Muriel Sparks Miss Jean Brodies bästa år, och (snudd på) det enda jag hörde från andra boktokar var ”iiiiih, jag får ångest bara av att se den där, den var ett måste när jag pluggade engelska för några år sedan”.
Det vandrar lite buzzwords i sociala medier, det är inget nytt. Jag gillar’t! Ett av orden som snurrat under sommaren – åtminstone i min facebook-feed – är ordet ”klassikerskräck”. Jag tyckte att det var ganska befriande. Det var riktiga bokproffs som medgav att de tvekar och lägger bort många av ”måste-böckerna” som en riktigt litterärt bevandrad person(* annars ska kunna stänka ur sig omfattande och intrikata omdömen om om man så väcker dem klockan tre på natten. Själv är jag bara en simpel ingenjör, en teknokrat, som fuskat mig fram i den litterära djungeln med enstaka littvet-kurser i bagaget. Om inte ens DE orkar, då kan jag andas ut…
Ni vet. Fast nu är det ju ingen tävling, detta med att älska böcker. Tycker man att det OCKSÅ är en tävling, där man ska tycka rätt och läsa rätt, då är det synd.
Miss Jean Brodie då. Hon som är i i sina bästa år. Det är ju jag också, så vi har ju något gemensamt! Bara DET bereder ju vägen för succé!
Miss Jean Brodie undervisar på en flickskola. Vi skriver Edinburgh (on a different note: den här boken får mig att lägga till några poäng till Edinburghs score på listan över städer jag vill besöka – stan låg relativt högt upp redan sen förut), mellankrigstid. Både nazister och fascister vädrar morgonluft i fastlands-Europa. Miss Brodie har för vana att välja ut ett antal flickor, de blir HENNES gäng, hon formar dem till sina flickor som får veta allt enligt HENNES filosofi.
Hon håller konsten högt. Kärleken. Hon är ogift men vet att berätta om romantiska utomäktenskapliga kärleksaffärer, både med skolans manliga lärare och med män hon träffar på sina resor (hon tycker om Rom. I Rom har dessutom Mussolini gjort ett bra jobb, han och hans svartskjortor: gatorna är numera prydligt rena och arbetslösheten är låg!).
”Håll upp era böcker”, sa Miss Brodie ofta den här hösten, ”håll upp dem ordentligt ifall det skulle komma någon inkräktare.” Om det kommer någon inkräktare har vi historielektion… läser poesi… engelsk grammatik.”
Rektorn vet ju vad som pågår även om det är svårt att riktigt få bevis. Den förfärliga Jean Brodie förstör unga flickor och förför manliga lärare, det kan inte få fortgå. Till slut blir det ändå så att en av Brodies flickor förråder henne och Miss Brodie åker ut i kylan. Ett antal år senare sitter hon fortfarande och undrar vem av flickorna det var. Vem var det som inte uppskattade bildningen, äventyren och den ganska påtagliga puffen in i vuxenlivet (läs ”det köttsliga vuxenlivet” ;))?
I våra nutidsöron så skaver det inte så LITE när Miss Brodie säger ”Tryggheten är inte det viktigaste. Godhet, Sanning och Skönhet är det viktigaste. Följ mig.” samtidigt som hon hyllar diktatoriska män med bruna och svarta skjortor, men tidsandan var sådan att fler än vi vill tro (här i Sverige också) duperades av de förfärliga männen. Miss Brodie är ingen klockren mentor, hon framstår som ganska narcissistisk, som en ensam människa med behov av att spegla sig i en bunt beundrande flickors ögon. Det är det som räddar boken från att bli så händelselös som den ibland har anklagats för att vara. Historier om rättrådiga och osjälviskt renhjärtade (ouppnåeliga…) förebilder finns det redan så gott om. Miss Brodie är rent ut elak ibland och man undrar hur hon egentligen väljer ut sina flickor om en del av dem nu är så förfärliga att de förtjänar spott och spe.
Behöver man vara rädd för Miss Brodie? Ger hon ett stort och fläskigt utslag på klassikerskräck-skalan? Nope. Boken är tunn och lättläst, språket är smidigt. Så länge man slipper skriva en uttömmande analys som ska betygssättas av en lärare så är den alldeles alldeles OK. Kudos till Modernista som ger ut böcker som annars kan vara relativt svåra att få tag i.
*) min gymnasielärare i svenska och engelska – Dr Pihlström – hade en lista med hundra böcker som han tyckte att man skulle läsa. De ingick inte som obligatorium, men hade man läst dem kunde man med gott samvete kallas sig BILDAD, ansåg han. Ååååååh, om jag ändå kunde hitta den listan nu, jag är så nyfiken! Dr Pihlström var sannerligen fast i det förflutna så det skulle vara vääääldigt intressant att se listan med mina vuxenögon 2012. Han om någon kunde skrämma bort en från böcker som egentligen är läsvärda. Stackars Sven. Det var nog inte så han hade tänkt, egentligen.
—————————
Från Miss Brodies vassa tunga till Carrie Ryans vassa tänder: vi såg Hungerspelen för några dagar sedan, och den fick mig att längta efter mer ”ung kvinnlig hjältinna som utstår elände i en fattig by” – 😉 – så jag trollade fram ”The Forest of Hands and Teeth” ur Ljuvliga Högen Vid Sängen.
I går slog vi till med Battle Royal, den japanska filmen som Suzanne Collins ofta ofta anklagas för att ha plagierat. Unga människor förs bort och tvingas kriga mot varandra tills en vinnare återstår. Check. Ung kärlek. Check. En förfärlig vuxenvärld som faciliterar dödandet. Check. Men sen? Nej. Collins böcker är inte bara själva spelen, själva dödandet. Det finns mycket mer omkring. Om det är plagiat så kan nog de flesta populärkulturentusiaster rapa upp många många MÅNGA fler exempel som borde beslås med samma dom.
Jag tror inte att någon som faktiskt har LÄST böckerna pratar lika mycket plagiat – jag har nästan bara hört det från folk som sett (och dyrkat) Battle Royal och som sen har bara hört talas om Hungerspelen [filmen]. Vad tycker du?
snacka om avslutarhelg
Jag har en tendens att börja på väldigt många böcker samtidigt, sedan kan de bli liggade ett bra tag och så tar jag ett riktigt avslutarrejs. Så har det blivit den här helgen.
Karin Boye tillhör på många vis tonåren. Visst gör det ont när knoppar brister?
Vi vårdade våra diktsamlingar ömt, lite Karin Boye greatest hits (men mest var det det där två – I rörelse och Ja visst gör det ont – som vi läste igen och igen). Det var Gigi som introducerade oss, legendariska svensklärar-Gigi som jag alltid kommer att minnas som bästa läraren någonsin.
(i början av åttiotalet när jag började högstadiet var det relativt OK att vara boknörd – Ola gav mig utrangerade historieböcker, Gigi såg till att plocka med mig i skolans bibliotekskommitté: jag kände mig så tagen på allvar! det var finfint.)
Så började vi avverka dystopier, Goldings Flugornas herre och Orwells 1984 såklart (det var ju snart! jag började sjuan 1981) och så småningom också Kallocain.
Boye gav ut Kallocain 1940, mitt i brinnande andra världskrig, och det var som hade hon en aning om vad som komma skulle. Nej. Vad som redan fanns. Det är lätt att tänka ”livet bakom järnridån”, STASI, KGB, you name it: angiveri, men det har väl funnits i alla tider. Det fanns ju t ex en period i den europeiska historien då det inte var lätt att veta från vecka till vecka om det var protestant eller katolik man skulle vara för att slippa bli avlivad. Karin bodde i Berlin på 30-talet, när nazismen fick fäste i landet.
”Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog [Kallocain] har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.”
Bonniers gav ut Kallocain i klassikerpocket för två år sedan, då slog jag till. Diktsamlingen har jag kvar, men den här boken hade jag inte – jag ville ha! Jag kunde kanske ha kostat på mig en finare upplaga, men nu fick det bli så här.
Jag var nog inte färdig för Kallocain när jag var 14, för den gav mig onekligen mer nu (det kanske inte var någon direkt överraskning). Eller så gav den annat, annorlunda. Det är väl det som är så fint med att läsa om sina klassiker med ett antal års mellanrum. Förförståelsen förändras, referensramarna vidgas, och samma bok (eller film för den delen) kan de helt olika upplevelser fastän den – bokstav för bokstav – är densamma som den var då. Jag tänkte t ex MYCKET på boken under sommarens kortresa till Moskva. Man kan också tänka lite Kallocain i samband med Echelon, alla korttransaktioner vi gör, hur enkelt man kan spåra oss med hjälp av mobilen etc. Sanningsserum finns än, men sällan har vi varit så lätta att övervaka som nu, helt utan injektioner.
—————————————-
…fast när det skulle till att skrivas på hattar – hade ni det så också? när vi gick ur nian hade vi hattar med långa band där alla skulle skriva hälsningar – så tog Gigi till Kirkegaard:
Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv
Det var ett fint ord att skicka iväg oss med.
(inte så) Anonyma Biblioholister 