Ett besök hos Wolfgang Herrndorf
Detta med mitt påsklov, min HEMESTER, blev lite fiasko. Jag hade visualiserat en påsk som den jag njöt förra året, med massor massor av vårsol och utflykter. Jag skulle ta tåget ut i förorterna! UPPTÄCKA! Prognosen såg lysande ut. Först. Massor av sol och runt 18 C dag efter dag efter dag efter da… men så tog jag fram min jeansjacka från dess vinterförvaring och då jinxade jag naturligtvis allt. Då blev det grått, kallt och REGNIGT.
Ö S R E G N I G T
Den som uppfann uttrycket ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” kan dra nåt gammalt över sig. Men OK, jag har fått mycket gjort hemma och en bok är en bok är en bok.
Idag på eftermiddagen upphörde så regnet (tillfälligt, det ska regna igen imorgon) och det var ju alldeles lysande, för jag ville ge mig ut på tur! Inte jättelångt, jag ville bege mig till min favoritkyrkogård en liten bit bort, för nu skulle jag hälsa på Wolfgang! Dorotheenstädtischer Friedhof är mycket vacker och har många vackra, underliga och intressanta gravvårdar. Gammalt och nytt, vilt blandat. Den togs i bruk redan 1762.
Den lilla kyrkogården i stadsdelen Mitte huserar dessutom många kulturpersonligheter – RIKTIGT många för den som är mer bevandrad i det tyska än jag är, men till och med jag känner ju till Brecht, Hegel och Christa Wolf. Jag är utomordentligt förtjust i kyrkogårdar och har strövat runt där många gånger innan jag ens visste vilka som vilar där. Jag har gått in ibland på väg hem från jobbet, den är så otroligt vacker i eftermiddags-/kvällsljus.
Hej Luther!
…och mitt i allt hade nån kattnappat en övergiven, överväxt grav och ställt dit några små katthus med foliefiltar, vattenskålar och lite mat. Alla katter som vaktar denna kyrkogård – ja, de jag såg – var passande nog vackert svarta. Nästa gång jag går dit tar jag med kattgodis.
Hos Christa ska man lämna pennor.
Så hittade jag äntligen Wolfgangs grav. Någon hade lämnat flaskpost i en champagneflaska. Av mig fick han bara en tulpan. Graven var INTE lätt att hitta, jag var faktiskt på väg att ge upp efter en timmes letande (men OK, det är så vackert så hade det inte varit så kallt kunde jag ha strosat hur länge som helst) men fick plötsligt en ingivelse som visade sig vara korrekt. CU7-2-7 är hans gravnummer, men för att hitta den graven måste man förstå det nååååågot ologiska numreringssystemet. Det finns en infokarta där några av de mest kända gravarna är utmärkta (dock INTE med gravnummer…!) men den är såpass gammal att Herrndorfs grav inte finns med.
Vem är Wolfgang Herrndorf? Jo, han är kultförfattaren som skrivit boken Tschick (finns på svenska under samma namn, på engelska heter den fånigt nog Why We Took The Car). Är och är. VAR. Den döde kultförfattaren. Han drabbades av hjärntumör, levde med den i några år men tog sedan sitt liv 2013, medan han ännu var frisk nog att klara av det. Han sköt sig. En tysk vän (en av medlemmarna i min bokklubb) berättade att han var fullständigt öppen med att han tänkte göra det redan innan det var dags. Han startade en blogg 2011, jag läser den nu, jag vet inte om han skriver om sina planer på att ta sitt liv i bloggen – jag har inte hunnit så långt än.
Wolfgang var en vacker man. Han blev bara 48 år. Hans blogg – så långt jag har hunnit – avslöjar en smart människa med svart svart SVART humor. Det känns märkligt att sitta och garva åt hans ord när man vet hur det blev sen. När han startar bloggen är han inlagd på neuropsyk på Charité (bara två km från mig), i en av de gamla vackra tegelbyggnaderna som jag OCKSÅ går förbi en del kvällar på väg hem från jobbet. Jag har ännu inte förstått om han hamnade där som en följd av tumören, eller om han hade bekymmer redan innan han fick cancerdiagnosen.
Eine einzige Patientin entspricht dem Hollywood-Klischee der Irren: Nachlässige Kleidung, schlappe Haltung, wirre Haare. Nun sitzt sie zusammengesunken auf dem Sofa und starrt auf den nicht eingeschalteten Fernseher, während vor dem Fenster große Flocken fallen.
Jack-Nicholson-Momente:
– der Bällekorb in der Psychiatrie, insbesondere der fast braune, abgegriffene Basketball
– die Diskussion des Fernsehprogramms
– der Duschraum
– Einladung zum Gesprächskreis
– Einladung zum Töpfern und Basteln
– Einladung, am Ausflug in die Stadt teilzunehmen (sehe mich schon den Bus zum Hafen steuern, wo Max’ Boot liegt)Was fehlt: Mildred Ratched.
Ann-Sofie på BBC berättar att bloggen ges ut i bokform på svenska till hösten. Den finns redan i bokform på tyska, enligt Wolfgangs egen önskan. Från början var bloggen inte offentlig, den nu publicerade versionen är något nerkortad, namn är strukna/ändrade.
Jag vet inte varför den här mannen rör mig så. Jag har svårt att förstå, acceptera, att han är död. Han är en sån som man (jaja, JAG) nästan kan bli lite avståndsförälskad i.
Jag har en inte så svag aning om att jag kommer att gå och hälsa på honom ofta.
Ja, men ni ser ju: eftermiddagsljuset på denna plats.
uppsamlingsheat
Jag ligger så GRYMT efter med att skriva om kulturliv och böcker – det finns och har funnits annat som krävt det mesta av min energi den senaste tiden. Men läser – eller allra mest LYSSNAR – gör jag, även om mitt fokus stundtals är aningens grumlat.
Jenny Milewskis Yuko erbjuder den svåremotståndliga kombon aka-porr (studentkorridor i Linköping) och skräck (japansk tradition, mycket känns igen av oss som konsumerat japanska och koreanska skräckfimer). M y c k e t bra, smart snygg skräck, den här boken hade verkligen förtjänat ett eget långt inlägg men eftersom jag inte skrev det genast-nu-med-en-gång när jag hade lyssnat på boken så är det kört.
Aka-porren i Yuko är inte av den mysiga sorten och kanske därför inte kvalar in som klassisk aka-porr, men det där elementet att hitta sin plats i något helt nytt och försöka bolla det med nya krav i studentliv finns där och sånt tycker jag mycket om att läsa.
Malin ska plugga ekonomi i Linköping och blir erbjuden ett rum i studentkorridor med mycket kort varsel. Hennes bästis blir avundsjukt sur över att Malin har badkar i sitt rum, men det visar sig ganska snart att det där badkaret, tja det är inte direkt något att avundas om vi ska uttrycka det milt. Korridorskamraterna är alla lite eljest på olika vis. De beter sig rätt konstigt mot Malin. Alla utom Pelle. Goa Pelle.
Sensmoral: Ibland är Poltergeist att föredra. Det trodde ni inte va?
Nästa storfynd på Storytel var Sofia Nordins En sekund i taget. Här vill jag så snart som möjligt lyfta uppläsaren Disa Östrand. Hurraaaa så bra hon gör det här.
(Det är alltid svårt när vuxna ska läsa in texter som handlar om unga – någon gång strimlades en vacker text sönder för mig bara för att uppläsaren lät så uppenbart medelålders skolad i kontrast till orden som ”skulle” komma ur en ung kvinna med en helt annan bakgrund)
Sidetrack, min svaghet.
Sofia Nordin. Sofia har skrivit en mycket bra men ganska snäll (för en PA-cyniker som mig, men det ÄR en ungdomsbok! rek ålder 12-15.) bok om trettonåriga Hedvig som befinner sig mitt i en mardröm. PA kan som bekant delas in i kategorier: klimatkatastrof, världskrig, virus (…et cetera pp som vi säger här)… detta är virus.
”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.
Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.
Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.
Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.”
Hedvig är så rådig, så mogen. Hon tar sig an allt så sakligt. Jag älskar att läsa om hur hon skapar sig ett liv, hur hon tänker. Hon är urstark. Men en del av styrkan kan bli till svaghet. Får man minnas och älta? Är det en svaghet att inte låta sig göra det IBLAND? Och vilken tonåring har inte undrat när den första kyssen kommer, vem man ska komma att ha sex med första gången, kommer nååååågon kunna älska mig som jag ser ut? Tja, vi kan väl säga att den typen av tankar tar en ny twist i en ny värld där man inte ens vet om man kommer att träffa en levande människa. Alls. Igen.
Detta är den första boken i en trilogi. De andra finns tillgängliga som e-böcker (inte alls lika praktiskt som pendlardistraktion), men ännu inte inlästa som ljudböcker. HOPPAS att de kommer snart! Och HOPPAS det isåfall blir Disa som får ta sig an jobbet igen.
livsleda
Ibland klumpar böckerna ihop sig, av en slump (nä, OK, inte 100% slump, tillgänglighet på Storytel hade en del med saken att göra också) lyssnade jag på Linna Johanssons Lollo, John ALs Rörelsen och i viss mån Jessica Schiefauers När hundarna kommer i ett svep.
Precis som Bokbabbel blir jag lite led på att läsa om ung livsleda (eller för den delen medelålders, eller gammal) som i viss mån genomsyrade samtliga dessa tre böcker på olika vis. Alla böckerna är välskrivna, det måste jag tillägga – och alla har de NÅGOT. John AL briljerar med skräckelement samt Tidsdokument Klass 1 A (Palme!), Linna Johansson med ett antal skarpa formuleringar (Bokbabbel inleder sin text med en av de bästa som träffade mig som en knytnäve i magen – det var min tonårskänsla den beskrev), men den bok som riktigt brann till hos mig var Schiefauers. Den sistnämnda lyssnade jag på som pendlarbok för att delta i Kulturkollos bokcirkel om den.
*Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.
Isak har en lillebror som heter Anton.
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek.
Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”
När Kulturkollo frågade efter tre ord för att beskriva den är boken var det tre enkla ord – ”ont i magen” – som var aktuella för mig. Jag fascinerades av hundarnas roll och hur kvinnorna kändes som birollsinnehavare, trots att de var viktiga och beskrevs fint. Mycket bra bok. Men ”ont i magen” blev det samlade intrycket. Gott så. Vissa saker behöver man få ont i magen av. LÄS! (eller lyssna). Strunta i epitetet ”ungdomsbok”.
Berlin Staycation 15 – pt 2, How to be bad
igår var det en grå grå grå grå GRÅ dag, så jag stannade i soffan länge med katt x 2 och bok och kaffe x [okänt]
Jag kände mig lite blåst när How to be bad landade hos mig – inte blåst som i att nån blåst mig (eller jo, kanske lite, på vissa säljsidor STÅR Lockhart som ensam författare), utan mer blåst som i ”aha, läs heeeela texten”. Jag hade ju letat efter ungefär-eeeeeeverything-lockhart efter att ha blivit så tagen av den fantastiska We Were Liars, så jag missade helt att den här boken var ett samarbete mellan Lauren Myracle, Sarah Mlynowski OCH E. Lockhart.
Nåväl, det är en historia om en roadtrip, om tre unga kvinnor som på var och ett sätt behöver bli lite mindre snälla och fogliga (fast sååå jäkla mjäkigt snälla är de väl inte alla tre tycker jag, kan vara kulturkrock kanske) så konceptet med tre författare är ganska passande på många vis. I slutet av boken får du chansen att gissa vilken författare som skrev vilken person – jag blev förvånad, men å andra sidan har jag bara läst Lockhart förut så jag vet inte varför jag trodde att jag visste. Kanske för att jag så gärna ville att hon skulle ha skrivit om den tjej jag tyckte mest om.
When you’re tired of being good, sometimes you gotta be a little bad…Jesse, Vicks and Mel couldn’t be more different.
Jesse, a righteous Southern gal who’s as thoughtful as she is uptight, is keeping a secret that she knows will change her life forever.
Vicks is a wild-child: seemingly cool, calm and collected on the outside, but inside she’s furious at herself for being so anxious about her neglectful boyfriend.
And Mel is the new girl in town. She’s already been dismissed as just another rich kid, but all she wants is to get over some of her fears and find some true friends.
Så: roadtrip i Florida (vi gillar roadtrips!), tre på ytan myyyycket olika tjejer (men alla tre har naturligtvis egna svåra bekymmer som de ännu inte vågat berätta om), tre livsöden, en gammal bok med ”sevärdheter” – well there you go. Kommer 2 + 1 bli 3? Kommer bilen hålla hela vägen? Kommer allt lösa sig? Kommer tjejerna bli baaaaad?
”We are badass
We have a duckling”
Mja, jag borde lära mig att läsa på. Det är långt från en dålig bok, den var till och med mysig och stundtals ganska rolig (se ovan nämnda citat), men något att mata Lockharthungern med efter We Were Liars? NJÄ! Jag hade helt enkelt fullständigt felaktiga förväntningar. Det får jag ta på mig själv.
Själv försöker jag så gott jag kan. Fast jag gillar inte bad-bad. Jag har inget intresse av att bli ”bad” på vissa vis. Men jag behöver kanske bli lite mer good-bad. Berlin HAR hjälpt mig med det. Eller: Berlin har hjälpt mig att hjälpa mig med det 😉
min motionsrunda igår var rätt tråååååkig, det var motion för motion, rant krasst – ingen mystur. passerade iallafall luftvärnstornen i Humboldthain – det går att kolla in dem närmare för den som vill. jag har inte velat hittills, men Berliner Unterweltens turer rekommenderas rent generellt, det är ofta hög kvalitet på deras guider
Gårdagens staycation då? Oh. Helt misslyckad. Eller inte. Det beror på vad jag lägger i ordet staycation. Det blev inget läsätande ute på lokal. Gjorde närmare bestämt inte av med en enda cent igår och det kan ju vara bra på sitt sätt. Semestrar kan ju tendera att tömma plånboken annars. Jag spar mina pengar till Köpenhamn 🙂
Ibland funkar JFDI och lite örongodis i form av ljudbok rätt bra. Grå dag. Grå grå grå grå. Humöret ännu gråare än vädret, oklart varför men riktigt kass nattsömn under lång tid har förmodligen nåt med saken att göra.
Hade förvisso tvättat och fixat måsten hemma, läst lite – men när klockan blev fem hade jag fortfarande inte ens varit utanför dörren. Vad är det för hälsosemester? Ett armpass på förmiddagen räknades inte riktigt.
På med skorna och ut på gatan. Det var sannerligen ingen mysig nöjestur men dryga sju raska kilometrar blev det, med Nessers senaste i öronen och banne mig fick jag inte ihop en och annan ny gatstump, om än FUL, också. Känns gött. Humöret är fortfarande dåligt, men åtminstone inte sämre än innan. JFDI. Underskatta aldrig den förkortningen.
Sommarlov med Kulturkollo – skugga och augusti
Sommaren i Berlin har gått upp och ner i en hastighet som är svår att hänga med i. 38 C kl 22 på kvällen, sen 15 C och regn i några dagar, så uppåt de 30 igen. Den gångna veckan var kall och regnig – nu ska det bli varmt igen. Idag ”lagom” (26 tror jag), fr o m imorgon drar det över 30 några dagar igen. Vad far jag efter även om det blir långsökt?
Skugga. Jag har ingen vacker bild på skugga att posta (tänker annars skira och somriga drömbilder i termer av den där grönskimrande skuggan under lövträd, eller skugga under ett parasoll, eller skugga för att solen skyms av nån man tycker så mycket om att man hellre ser den människan än skaffar sig ännu fler fina fräknar i solen) men jag har under veckan som gick plöjt två vackra böcker som också kvalar in under begreppet skugga.
Först ut var E Lockharts We Were Liars (jodå, finns på svenska: Kanske är det allt du behöver veta, nu också i pocket)
Ni ser ju, det var inte bara jag som älskade den boken. We Were Liars beskriver den sortens familj som jag egentligen inte är så intresserad av att läsa om: the all American family Sinclair. Gamla pengar, men ändå anständigt röstande demokrater. De är långa, blonda, förmodligen har alla jämna kritvita tänder – och de har en egen Ö. En egen sommar-ö. En patriark och hans tre döttrar, alla har de sina egna hus på ön. I centrum för berättelsen står barnen, eller snarare ungdomarna. Patriarkens barnbarn. De börjar se den fula baksidan av det förment blanka och tjusiga, och de vill göra något åt det. Mot det. Det slutar i katastrof.
Möt Cadence Sinclair Eastman, ta del av hennes somrar på ön. En ö som går från barnsligt sommarparadis, till en plats där hon möter den första kärleken, till… Den är STARK, snudd på förgörande, denna ö. Den ÄR förgörande. När du läser den här boken får du händelserna serverade på ett snyggt snyggt sätt – det låter ju inte så tjusigt när jag uttrycker det att det är som att skala en lök, men lager på lager av lögner skalas bort. Du serveras en bit i taget. Du börjar förstå i takt med att Cadence börjar förstå.
Ouch.
Läs! Den är fin. Jag gav den en fyra på Goodredas, men för mig en det en fyra-och-en-halva.
Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.
Beckomberga: alla vi i vår generation minns väl hur vi tänkte? En plats av ångest där ingen borde behöva vara. Men så vet vi hur det gick efter psykiatrireformen. Kanske är det inte så enkelt att alla mår bäst av att vara ”fria”? Beckomberga tillhandahöll trygghet också. En av de trådar i historien som smärtar mest är den om Olof som varit där sedan han var barn och som också är en av de sista som lämnar bygget. Han vill inte.
(jag tänker lite på en av personerna Funder talade med när hon skrev Stasiland, en av männen som längtade tillbaka till sitt trygga DDR och sa något i stil med ”nej, vi fick inte åka till Mallorca, men det kan jag ju inte nu heller, jag skulle aldrig ha råd” – och att det DDR han längtade tillbaka till kanske delvis var en illusion: tja, det är/var väl samma med Beckomberga, och så många andra saker ur det förflutna. ni vet det där med svart, vitt, och alla gråzoner däremellan…)
Alice Teodorescu (av alla) använde ett bra ord i sitt sommarprogram. Arvssorg. Inte arvssynd, den är vi less på (åtminstone jag, speciellt om min endometrios kommer av det där SATANS äpplet som Eva åt, kunde hon inte ha gjort cider av det istället eller nåt? eller ätit ett körsbär? det är godare än äpplen.) Arvssorgen vilar tung i den här boken, framförallt runt flickan Jackie och hennes föräldrar Lone och Jim. Jim är den som ofta är på Beckomberga. Han super och har ångest. Lone reser som en galning och lämnar den unga Jackie ensam, så Jackie gör Beckomberga till sitt hem också, sitt egna sorts daghem. Där skaffar hon vänner och finner trygghet. Någon sorts glädje, allt är inte nattsvart. Men arvssorgen, går den att stoppa?
Den här boken tassade in i mig på speciella sätt. Många vet redan hur min familj såg ut, att där också fanns psykisk sjukdom och självmedicinering med både alkohol och droger, tabletter, röka, sprutor. Alla de mina är döda nu och jag vill tro att jag åtminstone på något vis har brutit vår familjs kedja av arvssorg och lyckats skaffa mig ett helt annat liv (som är långt från fritt från sorg, men det är åtminstone inte på DET viset). Fast nu har jag inga barn heller, så det skulle ändå inte ha funnits någon som kunnat ärva min sorg. Som /behövt/ skapa sin egen sorg på grund av vad min sorg ställt till med. Katternas existensiella grubblerier är förmodligen mer av typen ”blir det fisk- eller lammsmak på godiset jag får nu?” och det hanterar de fint, verkar det som.
MEN, till följd av min egen uppväxt (på grund av bl a missbruket inte direkt strösslad med monetära rikedomar), tänker jag ofta ”men hur har de RÅD?” när jag läser den här boken. Hur har Lone råd att resa så mycket, hur har Jim råd att köpa en hus vid havet i södra Europa efter alla år av ångest, missbruk och hospitalisering? Jag vet att det är en petitess i en stor stor historia, men jag fastnade där, i det, ofta. Man får aldrig riktigt förstå vilket (vardags-)liv de lever bortanför Beckomberga. Jim går ibland till ett ”kontor” (där han somnar vid fikabordet). Nåja. Bygones.
Se där, två skuggiga men/och vackra böcker. Båda är definitiva keepers! De får bo kvar i mina bokhyllor.
——————-
Augusti – det är idag det. HJÄLP! Sommaren, sakta ner, jag hinner inte med! Å andra sidan så får jag semester de två sista veckorna i augusti, och till semestern är det ju svårt att inte längta!
Mitt i min semester åker jag till Köpenhamn för att träffa BBC. Började läsa A Long Winter (från Mothers and Sons) som vi ska diskutera i på litteraturfestivalen. Oj. Voj. ÄNNU mer skugga, och det under vad som blev en av årets jobbigaste dagar hittills. Nej, den får vila några dagar innan jag ger mig på den igen!
Marly’s Ghost
Jag erkänner. Trots att jag inte firar alla hjärtans dag så köpte jag fredag-den-trettonde-presenter till mig själv den trettonde februari, dagen innan… ni vet. Ja. Det blev dessutom tre böcker om kärlek (! vem var det som intog min kropp den dagen?), Colgan-boken som jag skrev om för några dagar sedan var en av dem, detta är en annan. Den tredje får vi se när jag ids läsa. Jag kanske inte ska överdosera 😉
Plotten? Ben saknar sin döda flickvän Marly. Han är arg och ledsen och bitter och tänker att kärlek är skit, livet är skit. Han kan luuuuuugnt tänka sig att sumpa alla andras upplevelse av alla hjärtans dag, han hjälper dem ju bara ändå för (alla i en kör nu): kärlek är bara nåt som gör en ledsen. Men så på kvällen… (jaa, punkt punkt punkt)
Jag läste någonstans att David Levithan ofta skriver korta historier om kärlek (eller hum, han skriver väl alltid om kärlek) just kopplade till alla hjärtans dag och detta är en av dessa historier. Makes sense. Han har plockat Dickens klassiska julsaga om Ebeneezer Scrooge och placerat den i nutida valentintid. Illustratören har till och med inspirerats – starkt – av John Leechs illustrationer i originalet.
Levithan är tämligen trogen originalet (nästan lite för trogen, det är lätt att tänka ”var ligger utmaningen?”) men moderniserar ändå en smula och lyckas på trevligt Levithan-manér rucka på heteronormativiteten också. Gilla på det! Detta var min pendlarbok under den gångna veckan, jag har läst den på tåg och sittandes i väntrum på Orthopädiezentrum på Potsdamer Platz (medelålders förströdda människor ska gå försiktigt på morgonfrostiga durkplåtar på det att det annars slutar med slaskigt skrapsår på knä samt röntgen och bandagering, hmf) och jag vet inte var mitt cyniska jag tog vägen – men jag blev rörd och blöt i ögonen av och till och det kanske INTE är vad jag normalt önskar när jag läser på tåg/i väntrum. Jag kan knappast klandra boken, snarare min egen brist på Fingerspitzengefühl i val av lagomt lättsam pendlarförströelse.
Mina Levithan-favoriter är fortfarande Every Day och Dash & Lily’s Book of Dares. Levithan/Selznick i Dickenstappning är snyggt och smart och rätt gulligt, men jag kunde ha och mista den här läsupplevelsen. Eller nej, jag ångrar inte läsupplevelsen, men det är ingen KEEPER. Detta blir en passa-vidare-bok. Inget ont i det. Jag åker till Sverige i slutet av nästa vecka och jag tror minsann jag vet vem som ska få den här boken som överraskning i brevlådan 😉
(egentligen var det The Lover’s Dictionary jag ville köpa, men den fanns inte i någon av de fyra (!) boklådor jag besökte, jag får leta i Sverige)
bättre sent än aldrig
Sent omsider har jag joinat John Green-kulten bland YA-älskare. Jag började med Paper Towns (omslaget! oh, ni hajar ju att en kartnörd blir till sig) som utgjorde pendlarbok ett tag. Den fungerade bra till det men jag fastnade inte riktigt för berättelsen. Boken snurrar kring en spännande jakt efter en älskad försvunnen ung kvinna – mitt ganska barnsliga problem var att jag tyckte att hon var så förfärlig att jag inte kunde förstå hur hon kunde vara så dyrkad.
Jag visste att jag skulle ha den hittills största succén – The Fault In Our Stars – någonstans i gömmorna. Den är het i Tyskland (också) nu. Stekhet, förmodligen på grund av filmen. Har petat på den ett par gånger. Tänkt ”jag kan ju köpa den och ge bort dubletten när jag hittar den”. Gjorde inte. Höll fast vid hoppet om att hitta den.
Jag vill inte ens erkänna för mig själv hur länge jag har letat efter boken hemma (det avslöjar 1) hur ohemult många olästa böcker jag har och likförbaskat fortsätter jag likt en shoppingmissbrukare att mata på med fler 2) vilken nollkoll jag har på dem) men i förrgår föll min blick plötsligt på den. Har den verkligen legat där hela tiden, i en hög strax norr om HUVUDKUDDEN?
Nåja. Älta det? Nope, nu hade jag den.
Jag har haft svårt att sova på nätterna under semestern, då kommer en bok som den här väl till pass. Det är en sträckläsare. Unga människor med cancer. Hazel, 16 år, med obotlig dito. En sorts ny mirakelmedicin lyckas hålla metastastillväxten vilande för stunden, men alla som levt nära cancersjuka vet att cancern i sig bara är en liten del av lidandet. Biverkningar, sidoeffekter, svaghet, smärta. Trötthet. Omgivningens attityder. Folk som vill så väl att de slår knut på sig. Känslan av att utsätta ANDRA för sorg och lidande. Att av misstag råka höra sin mamma gråta över att hon snart kanske inte ÄR någons mamma längre. Att inte vilja binda sig eller ge av sig själv i skräck för att människan en knyter till sig ska må dåligt sen. När en dör. För det gör en ju, förr eller senare – oftast ”förr” när en har lungorna fulla av mestastaser och därför mycket mycket nedsatt lungkapacitet.
Allt detta skulle kunna vara odrägligt sentimentalt om det inte vore för en förkrossande saklighet och flera ton svart, nattsvart, humor. Stort extraplus för metaboktok i form av en spännande författarjakt.
Oh. Jag kanske inte sällar mig till skaran som dyyyyyrkar den här boken, men det var en av mina finaste YA-upplevelser på länge. Jag kommer definitivt att leta upp fler Greenar (allra helst den han har skrivit tillsammans med en annan YA-favorit, David Levithan)
How to build a superstar
Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå. Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.
Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.
”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”
Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska. Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?
Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?
I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉
Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers. Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.
Det skiter jag i.
Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet. That’s my shit.
seriesöndag – nu testar jag Ransom Riggs, eller snarare Cassandra Jean
Den här boken är så vacker att jag helt sonika drar in omslaget i lite större storlek än vanligt.
Jag började läsa Hollow City för ett tag sedan, men det var besvärligt, jag hade glömt så mycket av den första boken om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn. Jag trillade ändå ner i total Ransom Riggs-fascination, så när jag såg att Yen Press hade gett ut en tecknad version av Miss Peregrine slog jag till. Cassandra Jean, minsann. Först blev jag lite fundersam – så liten boken är? Som en vanlig bok?
Vi är lätt bortskämda med att serier kommer i lite större format. Men boken är tung, vilar fint i handen. När jag slår upp den ler jag. Så in i minsta detalj välgjord.
Alla de fantastiska fotografierna är där, de är inlemmade i berättelsen på ett collage-vis som är svåremotståndligt. Somliga uppslag är i färg, andra är svartvita. Jeans stil är ren, snygg och effektiv. Historien är väldigt avskalad men jag saknar egentigen inte någonting, för mig är detta den perfekta preppen för att ännu en gång ge mig i kast med Hollow City.
(jag kände mig aningens tankspridd som hade glömt så mycket på så kort tid, men jag ser nu att det är mer än 1,5 år sedan jag låste den första boken – det är lååååååång tid i min bokvärld ;))
———
Seriesöndag och Malin Rydén-söndag (del 3 av Stilla kött ligger ute nu!) – apropå samarbeten jag är MYCKET nyfiken på: Breaks.
Men först, del tre av Stilla kött:
”Någonting knäppte till i väggen, och han mindes vad hans farmor hade berättat om dödsuret som kröp närmare när någon låg för döden och räknade ner de sista andetagen med sitt taktfasta knäppande. Numera hade dödsurets taktfasta knäppande i väggarna förvandlats till klick från maskiner och surrande elektriska apparater. De anhörigas snyftande och suckande och prästens mumlade välsignelser hade bytt skepnad och moderniserats precis som allting annat. Där det tidigare hade krävts en hel ensemble av människor och insekter för att ledsaga en döende mot sitt oundvikliga öde krävdes nu bara en enda. Åtminstone om man skulle följa landstingets kvalitetsnormer om att ingen borde dö ensam även när inga anhöriga fanns tillgängliga. Som i det här fallet.
Istället för prästens böner för själens frälsning fanns nu bara ett morfindropp, den enda lindring som återstod nu när kroppen hade gett upp. Det tysta vinandet från luftkonditioneringen blandades med avlägset trafikbuller till en stilla storm i det lilla rummet. Men trots att ljuden förstorades upp av tystnaden, trots att han kunde höra radion ända borta från dagrummet, trots att prasslet när han vände sida var nästan öronbedövande, så hörde han inte hennes andetag.”
Malin alltså. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Damn.
Flyttar lite. Lite.
Eftermiddag betyder poolen eftersom havet – yes, ända in till strandkanten – kokar av kitesurfare. Det är lugnare och skuggigare här uppe och jag som är gammalt kakelvrak uppskattar lite turkost mot ögonen.
Trots löften till mig själv om att inte köpa fler böcker på ett tag så smyger jag runt bland nätbokhandlarna. Jag är nämligen så förtjust i Tom Eastons postapokalyptiska samhällsbygge att jag inte alls vill lämna gänget. Jag har tio sidor kvar och kan omöjligt nöja mig med det. Inte för att det är något paradis, det som blev. När pandemin tonat ut är någon galen. Någon med mycket makt. Det är snajdigt när en av de få som vågar ifrågasätta förser de unga med böcker i smyg. George Orwell.
Vad är överlevnad värd?
”… what’s the good of us carrying on at all if we can’t be human?”
Jag tror att detta är YA, men som vanligt spelar det ingen roll alls. Gillar’t. Nu ska vi se om de sista sidorna får mig att ändra åsikt.
när en dålig nyhet ändå vänds till någonting ganska OK
Jag sörjer fortfarande X-publishing, men lösningen blev den jag smyghoppades på: Gilla böcker tar över deras utgivning:
– Det känns både naturligt och givet att valet föll på Gilla Böcker, säger Hanna Larsson, förläggare på X Publishing.
– Ada har tidigare varit delägare i X Publishing, hon kan vår utgivning, och Gilla Böcker ligger förlagsmässigt väldigt nära X Publishing. Vi vet att Ada och Anna kommer att förvalta våra författarskap och vår utgivning på bästa tänkbara sätt, det har varit helt avgörande.
Läs hela pressmeddelandet här. Backlisten är räddad och med lite tur möter vi större delen av X-publishings fina författargäng myvket snart igen, i nya böcker med Gilla böckers logga på.
mitt perfekta liv
Många utser ett sommartema för läsningen – det har jag aldrig gjort hittills, men när jag ser tillbaka på sommaren så konstaterar jag att det har blivit väldigt mycket YA. Nu läser jag förvisso OFTA YA, men koncentrationen känns ovanligt hög de senaste veckorna.
I fallet Sarah Dessen så var det baksidestexten om en sommar på bibliotek som lockade allra först. Det och en svag aning om att det tuggummirosa omslaget var lite ironiskt.
Det var det.
Klassisk historia som enkelt kan avfärdas som ”till synes omöjlig kärlek visar sig vara…” (insert: vadtrordu?) är något mycket tilltalande i Dessens upplaga. Jag tänker ”men KYSS VARANDRA DÅÅÅÅÅÅ” i ungefär 400 sidor. Det var ungefär så djupsinnig jag ville och orkade vara i hängmattan.
Om att tro att en måste vara perfekt, om hur skruvat allt kan bli när en förälder dör (igen) och en tvingas bli vuxen alldeles för abrupt, om att…
Fyra boktoksflin av fem. Jag vill ha mer av Dessen.
en tid för mirakel
.Jag hade nog inte riktigt förstått vilken kultbok jag hade i handväskan. Hon gjorde mig lunchsällskap på en bänk utanför jobbet sista veckan före semestern och hon fick följa med till London också. Där blev jag paff: Karen Thompson Walkers En tid för mirakel syntes nämligen ÖVERALLT i stan. Gigantiska affischer i tunnelbanan. På hedersplats i varenda boklåda, vare sig det var en indiebutik eller en stor kedja. Jag ser henne här och var i vännernas feed, men det där stora genombrottet i Sverige låter vänta på sig. Det borde komma. Hon förtjänar det.
Jordens rotation har plötsligt blivit långsammare och ingen vet varför. Varje dygn blir längre och längre – dagarna och nätterna får fler minuter och timmar. Är världen på väg mot en katastrof?
I detta tumult lever tolvåriga Julia tillsammans med sina föräldrar och två katter. Som alla andra i hennes ålder känner hon en viss osäkerhet när det gäller vänner, inte minst killar.
Det är inte heller alltid så lätt att bli förstådd av sin familj. Och hur ska man kunna se framåt när livet på jorden blir allt mer overkligt? Snart visar naturen tydliga tecken på att något är allvarligt fel. Gravitationen avtar, fåglarna dör – går det att rädda livet på jorden?
It’s the end of the world as we know it sjöng Michael Stipe för ett antal år sedan. Det är lätt att fundera på hur det skulle vara. Något händer, allt förändras, alla vet att det kommer att gå åt skogen om än inte exakt när.
Anarki? Kaos? Nej, de som forskar på sånt här brukar påstå att de allra flesta skulle fortsätta som vanligt när den första paniken har lagt sig. Krishantering i de fyra faserna, där nyorientering står för det nya ”normala”. Normalt som t ex innebär en värld utan fåglar. Där det inte går att vara ute oskyddad i dagsljus. Det går inte att ha vrålpanik över den stora katastrofen hur länge som helst, förr eller senare så är det de ”små” problemen som ältas vart fall.
Att vara tolv år kan vara en liten minikatastrof i sig. För mig var det omtumlande att pappa dog efter ganska kort tids sjukdom, men det där med att byta skola, att heta ”plankan”, att inte ha fått mens än, att ens tidigare bästis glider bort och knyts till någon annan, att kanske bli lite kär i nån och inte våga hoppas – det överskuggade nästan nyorienteringen till ett liv med bara mig och mamma. Kanske lite underligt, men förmodligen mycket mänskligt.
Julia tolv år tangerar Siv tolv år på MÅNGA vis (men byt dödsfall mot eventuell skilsmässa). Jag tyckte mycket om den här boken. Drama utan överdriva brösttoner. Hur saker inte skrivs oss på näsan. Vilken debutbok!
De sista kapitlen läste jag liggande på rygg i gräset nere vid Themsen utanför Eton. Hur det kunde vara så lugnt och folktomt bara några hundra meter från det vansinnigt turistinfesterade slottet i Windsor var för oss en gåta, det var nästan tur att Heathrow försåg luftrummet med ett stadigt flöde av lyftande plan som bröt tystnaden med någon minuts mellanrum. De sista kapitlen i boken och sedan 45 minuters tupplur med K just där i gräset är ett av de bästa minnena från årets semester.
ja, resten FÅR du ta reda på själv
Jag försöker ta några avsluta-påbörjat-dagar. Det ligger halvlästa böcker i högar överallt och jag behöver om inte annat bestämma mig för om jag tänker läsa ut dem alls. Lauren Olivers Resten får du ta reda på själv var en av alla de där halvlästa, övergiven för något annat. Den började bra, ett strålande upplägg och så ”pfffffft” gick luften ur ballongen och jag vet inte riktigt vad som hände.
Sam och hennes tre kompisar är skolans absoluta innegäng. Jag vill tycka om Sam men hon och hennes polare är en bunt mobbare. Riktigt jävliga mobbare.
Det är den 12/2, Cupid Day, en av årets viktigaste dagar för Populära Elever (en av de värsta för övriga skulle jag tippa) och kvällens avslutas med fest. Mitt i natten dör Sam i en olycka. Det är bara det att sedan vaknar hon igen, det är den 12/2, Cupid Day, och…
Sam vaknar om igen om igen. Alltid 12/2. Sju gånger vaknar hon. Sju chanser att göra allt annorlunda, så mycket annorlunda en nu kan göra på en enda dag efter åratal av skräp. Det är där någonstans som det spricker för mig. Alldeles för många av de där sju dagrna blir för lika. Jisses. Slarva bort! Men OK, i ärlighetens namn: om en inte fattar vad som pågår, vad en kan ändra och inte, så kanske det inte är så lätt att fatta exakt hur mycket som kan göras annorlunda.
Jag plockade som sagt upp den igen efter några veckors paus och visst tar den sig igen på slutet. Lite. 2,5 av 5 får den. Svag trea. För är det nåt jag gillar ännu sämre än en trist bok (den kan jag ju bara dissa rakt av, överge) så är det ett presumtivt bra upplägg som slarvas bort.
Daughter of Smoke and Bone
Resa resa resa. Resa. Resa resa. Jag tjatar om resor. Ofta. Men det bara är så, jag älskar att besöka nya spännande platser och jag är lika såld på författare som på ett fantasieggande vis kan beskriva platser för mig, platser där jag har varit (Prag, Paris) eller platser dit jag vill åka (Marrakech).
Sjuttonåriga Karou – Daughter of Smoke and Bone – är konstudent i Prag. Smart, begåvad och självständig. Den enda som riktigt kommer henne inpå livet är bästisen Zuzana och inte ens hon är i närheten av att veta allt. Karou jobbar nämligen extra också. Hon springer hemliga ärenden åt farbror Brimstone. Brimstone är det närmaste förälder som Karou någonsin har kommit, men han är ingen vanlig man och det är heller inga vanliga ärenden som Karou springer.
Brimstone har en butik, en butik med två dörrar. Den ena har Karou aldrig ens fått gå i närheten av. Den andra leder ut i vår vanliga gamla värld. Det ovanliga är att den där dörren kan leda ut i Prag, St Petersburg, Paris… ja, varhelst Karou behöver komma för att genomföra sitt uppdrag: hon hämtar tänder. Djurtänder, människotänder. Brimstone vägrar att förklara men Karou är lojal och gör det hon ska, trots att det nästan kostar henne livet ibland.
Det är inte lätt att hitta de där dörrarna, du måste veta. Du måste vara godkänd för att dörren ska leda in i butiken. Trots att den lilla exklusiva skaran med tillträde är just liten så är det någon eller några nya som hittar dem. Som sätter en glödande handflata och märker dörren. I Karous verklighet så är änglarna långt från… änglar. Änglarna blir redskap som kostar henne tillträde till butiken och till den enda familj hon känner. Vad är det som händer? Det kanske inte är det envisa idiotexet som är Karous största bekymmer trots allt?
Romeo och Julia goes urban fantasy. Åtrå och svek och en krigshärjad värld som får vår egen att framstå som ett paradis. Det är vackert och spännande och jaa, det är den typ av bok som en ogärna lägger ifrån sig. Just därför kändes det extra lyxigt med söndag idag, för jag kunde göra alldeles det där som jag drömmer om att kunna göra vareeeeviga vardagsmorgon: jag låg helt sonika kvar i sängen och läste ut boken. Bibioholistisk hetsläsning av bästa slag. Inte ens hunger fick mig att kliva upp. Då hajar ni.
Joy and happiness – den 15/8 kommer nästa del i trilogin i pocketutgåva och jag har lagt en förhandsbokning. Det blir en av få anledningar att se fram emot första veckan efter semestern 😉
Nu måste jag hitta nästa handväskbok. Kära besvär.
flopp
Jahaja. Jag sitter på flygbussen, Berlin står på agendan och jag har glööööömt min fina resedagbok som jag ju skulle inviga nu. Fail. Med i väskan finns åtminstone Sommaren utan män och Jellicoe Road. Det borde räcka till två nätter 😉
Sommaren utan män är min första Hustvedt (jaa, jag veeet ;)) och hundra sidor in i boken älskar jag henne. Bättre sent än aldrig.
Earthfall
Postapokalyptisk YA-science fiction – kan det vara något?
– förutom en ganska lång etikett, en del skulle köpa ”PA YA SF”, men då kanske jag blir onödigt snäv ändå –
…ja, det kan det definitivt. Mark Waldens Earthfall ger mersmak.
Sam är femton år och har levt ensam i Londons kloaker i 1.5 år. Han gör korta raider upp till ytan – det finns ännu en och annan konservburk med vita bönor att hitta, även om det blir svårare och svårare – men han har ett kyffe där han inrättat det närmaste ett liv man kan komma efter den där dagen. Kyffet är fyllt av böcker. Böcker är nyckeln till ett vettigt liv, dels för att hitta de överlevnadskunskaper han behöver men också för att ha någon form av sällskap, intellektuell stimulans. Han har slutat tala med sig själv, det fick bara hans bunker att eka så ännu mycket tommare.
På ytan härskar… ja, det är inte direkt robotar, men någon sorts teknologiska varelser. Plötsligt en dag var himlen fylld av stora farkoster, och då
Och då. Han vet inte varför, men alla blev konstiga utom Sam själv. Viljelösa. Zombieliknande. Finns det ens någon annan kvar som är som han?
(insert: dramatisk musik)
Det är YA, det är ganska simpel YA (nästan all YA kanske kommer att te sig simpel efter Codename Verity?), men det är snärtigt och effektivt. Jag tycker om att läsa om Sam så jag hade gärna läst ännu mer om överlevnaden i sig, den ensamma. De där första 1,5 åren. Nu blir det inte så, det är en i PA-sammanhang ganska tunn bok, historien är koncentrerad (kanske just för att fånga också den som skyr alltför tjocka böcker?) och det går från 0-100 på 6,7 sekunder. Som den Londongalning jag är blir jag också lite besviken över bristen på geografiska referenser, jag tycker om att kunna med-orientera mig i städer som jag känner till. Att tänka mig just den delen av stan, den gatan, den stationen efter att allt hände. Vi får en referens, kanske den fetaste av dem alla, men vilken roll X spelar kan jag såklart inte avslöja. På plussidan? En spännande fiende. Jag har svårt att få en riktigt klar inre bild, filmen i huvudet medan jag läser, men det jag ”ser” är ganska ovant för mig. Jag läser oftast virus/kärnvapen-PA, jag är mer van vid mutanter och zombies än vid teknologiskt hyperavancerade utomjordingar. Jag gillar omväxlingen även om den ställer till det för mig.
Jo, det är bra, men det finns potential för ännu mer!
Mark Walden skriver på ännu en bok och jag håller ögonen öppna. Jag vill veta mer. Allra helst skulle jag se att han skrev en fully blown nörd-PA, en tjock och fet en, fylld av överlevnad och smarriga Londondetaljer. Såklart.
dagens
– – – Samtidigt förstod jag, att utåt sett gestaltade jag just en tonårstjej. Det ansågs fascinerande att en medelålders man kunde göra det med sådan övertygelse och det pratades om ”en lek med könsroller”. En lek med könsroller? Jag skapade ju en sort, en person, inte ett kön, en flicka.
Just så, David Wiberg. Mycket, mycket bra.
Linneas dagbok, från källarhålet – läs den. Om att det är svårt att vara tonåring, men också om att det är svårt att vara vuxen. Mycket metaboktok dessutom, eftersom Linneas svenskalektioner har en viktig roll.
Åh herregud vad jag hade glömt hur man kan fixera sig vid någon man inte ens känner.
Code Name Verity
Jag fick mail från Cecilia, min bästa bokbytare i Houston, för ett tag sedan. Hon skrev om den fantastiska YA-boken som hon tänkte skicka. Både hon och sambon R tyckte om den, men C höll mig på halster: inga detaljer.
Hade jag insett att det var en spionhistoria från andra världskriget som skulle förtrolla mig så hade jag förmodligen blivit ganska förvånad. En av oss i hushållet har många böcker om krigshistoria, men det är inte jag. Min pappas stora intresse hann aldrig smitta, kanske för att jag bara var 12 år när han dog. Samma sak med spionromaner, det finns en hel del av dem i biblioteket, men de är inte köpta av mig (trots att… ja, det kommer längre ner). Böcker om flygplan – yes, samma sak (även om jag sedan barndomen av någon anledning när en förälskelse i Viggen och Spitfire).
When ”Verity” is arrested by the Gestapo, she’s sure she doesn’t stand a chance. As a secret agent captured in enemy territory, she’s living a spy’s worst nightmare. Her Nazi interrogators give her a simple choice: reveal her mission or face a grisly execution.
As she intricately weaves her confession, Verity uncovers her past, how she became friends with the pilot Maddie, and why she left Maddie in the wrecked fuselage of their plane. On each new scrap of paper, Verity battles for her life, confronting her views on courage, failure and her desperate hope to make it home. But will trading her secrets be enough to save her from the enemy?
Elizabeth Wein, Code Name Verity. En spion-YA. Jag faller stenhårt. Första delen, så spännande! En fånge som förtvivlat skriver och skriver och skriver för att förlänga sitt liv. ”Så länge jag kan ge dem något intressant så får jag leva”. Nu kan man konstatera att den ganska spretigt pratiga bekännelsen kanske inte skulle tolereras av alla, men Gestapomannen som läser berömmer sig om att vara litterärt skolad och roas av texterna. Andra delen, när säcken knyts ihop. Bitarna faller på plats (en del bitar faller lite VÄL detaljerat på plats [kod: ”gammelmoster”], det är väl en av ganska få invändningar jag har, men det göööör inget – jag köper paketet, sveps med, för att det är så härligt att bli riktigt riktigt förtjust i något ibland). Åh. En sann sträckläsare.
Hade jag blivit lika fängslad om det hade handlat om två unga män (som det, nb, nästan alltid gör annars)? Blir jag extra förtjust för att det är två kvinnor från vitt skilda vardagsvärldar? För att Maddie är teknisk och analytisk? För att Julie är så modig och rapp i käften? För att det går lite lite utanför ramen om än på ett bitvis på gränsen till klyschigt sätt? Ja. Tja. Nja. Det ÄR kanske inte så klyschigt, det är bara det att det går i perioder, det populärkulturella allmänintresset för kvinnorna som deltog i kriget. Fanns, det gjorde de.
Mina brittiska kollegor och jag fånar oss lite ibland. Vi har kodnamn inspirerade av krigshjältar från andra världskriget. Jag kan naturligtvis inte avslöja de andras identiteter ( 😉 ), men mig gav de namnet Nora Baker. Jag vet inte hur jag ska tolka det där med att mitt alter ego var den enda som inte överlevde kriget (nä, jag lägger inte i något i det, harkel). At your service! I give you Nora:
On 19 November 1940, she joined the Women’s Auxiliary Air Force (WAAF), and as an Aircraftwoman 2nd Class, she was sent to be trained as a wireless operator. Upon assignment to a bomber training school in June 1941, she applied for a commission in an effort to relieve herself of the boring work there. Later she was recruited to join F (France) Section of the Special Operations Executive and in early February 1943 she was posted to the Air Ministry, Directorate of Air Intelligence, seconded to First Aid Nursing Yeomanry (FANY), and sent to Wanborough Manor, near Guildford in Surrey, and from there to various other SOE schools for training, including STS 5 Winterfold, STS 36 Boarmans and STS 52 Thame Park. During her training she adopted the name ”Nora Baker”.
Nora. Verity. Där kommer en del av min kärlek till den här boken: jag hade redan läst en del om kvinnorna under WWII.
Författaren är fritidspilot och hon refererar till en del av de böcker som också förekommer i artikeln om Noor Inayat Khan (Nora). När hon skrev boken började hon dessutom sticka kläder efter gamla 40-talsmönster. Underbart nördigt. Kvinnliga piloter fick för övrigt ha slacks när de flög, men sedan måste de byta om till kjol igen. I jobbväskan: kjol och gasmask. Yes.
”Du måste läsa den här sen!” säger jag, om och om igen. Vi får se vad han tycker, den flygingenjörska delen av hushållet som äger de flesta böckerna om WWII och spioner.
X-publishing, Gilla eller Pia Printz: någon av er behöver plocka upp den här boken om ni inte redan har gjort det. GÖR’T!
#Blogg100 – 40
läs och res
Gårdagens googling om varför vuxna människor läser böcker kan till exempel besvaras så här: för att det är ett alldeles fantastiskt sätt att resa i tid och rum. Jag är kvar i Frankrike, och jag stortrivs.
Dagens bästa googling – ”tecknade fyra svarta svansar mot månen” – kittlar också fantasin måste jag säga. Fast hemma hos oss har vi ”bara” tre svarta svansar. Tre svarta och en fluffig röd. Jag tror inte att någon av katterna siktar mot månen, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Blogg100 – 39
Every Day
VISS spoilervarning (mest detaljer om grundregler) utfärdas
Du är sexton år och vaknar i en ny säng varje morgon. Vem är du idag? Flicka? Pojke? Rik? Fattig? Olyckligt kär? Hetero? Homo? Asexuell? Skolans snyggaste? Sex dagar från ett självmord?
Så ser livet ut för ”A”, huvudpersonen i David Levithans senaste bok Every Day. Så har livet ALLTID sett ut för A. Kan man vänja sig vid en sån tillvaro? Jo, A tror det, men å andra sidan så vet hen inget annat, det finns ingenting att jämföra med.
A anpassar sig snabbt. Hen har access till vissa grundminnen som finns i ”värdkroppen” – det är mest av allt en fråga om hur mycket hen ids ta reda på. Med åren har hen blivit tämligen duktig på att bara flyta med, ta saker som de kommer. Hen har bestämt sig för att aldrig försöka ändra sina värdars liv, hur lockande det än kan vara. Hen vill heller inte skada sin värd, så efter ett misslyckat äventyr i en slalombacke (bruten fotled, aj aj) så drar hen sig ur alltför äventyrliga aktiviteter.
A vaknar alltid i en jämnårig kropp, och alltid på en plats inom några tiotal mils radie från den förra värden, såvida inte värdkroppen själv reser långt bort under det dygn då A huserar i den. Då fastnar A inom några tiotals mil från DEN platsen. Skiftet sker vid midnatt, och A har lärt sig den hårda vägen att det är bäst att se till att sova då. Hur tror DU att det känns att slitas ur en kropp och tryckas ner i en annan?
Allt flyter på till dag 5994. Det som inte får hända händer. Dagens värd heter Justin, och A förälskar sig i Justins flickvän Rhiannon. Att bli kär i någon som är upptagen är illa nog (och ämne för en young adult-roman i sig), men HUR hanterar man en sån sak, hur hanterar man kärlek ALLS, när man är fångad i As loop? Varje morgon en ny kropp, vet inte vem, vet inte var?
”Det låter lite skruvat” tänker du, ”Jodu, men du blir förvånad över hur snabbt A känns normal” svarar jag.
Jag föll som en fura för den här berättelsen. Det är otroligt spännande att följa As liv dag för dag, hur hen hanterar det liv som serveras för dagen (snacka om ”Life is like a box of chocolate”), men framförallt hur A hanterar sin EGEN förändring. Every Day är ingen fullpoängare, men den är mycket bra, och kudos till Levithan som undviker ett och annat uppenbart floskelscenario som slut.
TACK Suzann för att du skickade en 25-kronors-wrapp till Adlibris på alla hjärtans dag så att jag kom mig för att köpa den här boken. Jag, den oromantiska, har svårt att tänka mig en finare bok om kärlek.
#Blogg100 – 37
the perks II
En fin bok blir en fin film – se den! Fin story, skön humor, underbart soundtrack och Ezra Miller – EZRA MILLER. Vilken stjärna.
#Blogg100 – 28
Nick och Norah, filmvarianten
Seg och rastlös – what to do? Fiiiiilmtajm. Jag var sugen på att kolla på något lättsmält och New York-doftande, gärna bokrelaterat, och resultatet Nick and Norah’s Infinite Playlist var inte så tokigt alls. Vi fnissade, höll för ögonen (jag säger tuggummi och Port Authority så hajar den som har sett filmen vad jag menar) men… här letades det efter Fluffy i en hel film och sen fick vi inte HÖRA resultatet? Va?
Jag avverkade bokvarianten av Nick & Norah i somras, den är inte min favorit-Cohn/Levithan, men bok vs film: jo, men de är helt OK båda två. Det är lätt (speciellt för en boktok de luxe) att slentrianmässigt tänka att boken är bättre än filmen, men i det här fallet är det hugget som stucket för mig. Kudos för sjuk humor och bra musik.
#Blogg100 – 13
böcker om böcker igen: Bläckhjärta
Bläckhjärta? Jag hittade den i en lista: böcker om böcker.
Jag tycker att meta-nästan-allting-i-hela-världen är väldigt kul, och metaboktok är sannerligen inget undantag. Bläckhjärta är den första delen i en trilogi och det känns alldeles underbart att veta att det finns mer! Den här gången tänker jag emellertid inte hetsläsa. Jag var på god väg att äntra OPAC för att boka del två och tre nuuuuu-pronto-med-en-gång-helst-igååååår, men jag hejdade mig. Den här trilogin tänker jag njuta i lagom takt. Upplägget är för lovande för att jag ska vilja riskerna att bli trött på böckerna av fel anledning.
Vi tar det med en gång – den här boken beslås med etiketten 9-12 år. Oooooh, om jag hade fått den här boken (varför knussla? hela trilogin!) när jag var tolv år, den hade passat perfekt i min samling. Böckerna om Lånarna, Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Maria Gripes böcker; Bläckhjärta hade suttit som en smäck. Den är dock – precis som de flesta böckerna av ovan nämnda författare och en diger guldklimpsbunt till – en bok som man kan njuta av som vuxen också. Vilken tur att det i vissa avseenden aldrig är försent att skaffa sig en lycklig barndom…!
Jag tolkade titeln Bläckhjärta som något man kan hitta bultande i bröstet på en skribent som brinner för den hen gör. Bläck som något positivt. Pennans makt, och allt det där. Det var en feltolkning. Bläckhjärtat är en man med ett hjärta svart som kol. En iskall vidrig typ.
Meggie står på gränsen till tonåren när hon får lära sig allt om honom och hans terrorvälde. Fram tills dess har hon levt sitt liv relativt lugnt tillsammans med sin far, bokbindaren Mo. Hennes mor är borta sedan många år, Meggie känner en saknad men verkar på något vis vila i en sorts acceptans, hon lever ett bra liv med sin far och mängder av böcker. Plötsligt en kväll får de besök av en underlig man och efter den kvällen blir ingenting mer som förut. Det är fara å färde och Meggie är den som kan rädda det mesta. Snudd på allt. Den kommande tiden bjuder på smärta, resor, faror och äventyr MEN också på bekantskap med en äldre släkting, Elinor. Elinor är en tjurig medelålders kvinna som lever i ett stort hus med massor massor massor av böcker, och man kan lätt tro att hon tycker mer om böcker än om människor. (um… hette hon Siv? nej, OK, vilken tur)
Författaren älskar också böcker, det inser jag när jag läser. Varje kapitel inleds med ett citat ur en annan bok, ett citat som knyter an till kommande kapitel och det är ingen överraskning (vare sig med tanke på kärleken till böcker eller hur man kan facka in också denna bok) att det är bl a Ende, Lindgren och Lewis som citeras.
Det är när jag läser böcker som Bläckhjärta som jag inser (ännu fler av) fördelarna med e-böcker. Detta är en tjock bok, nästan 600 sidor, och den VÄGER. Den väger närmare bestämt 848 gram och nu är jag förvisso en vän av styrketräning och smygmotion och sånt, men den här boken är på gränsen. Jag fick den i ansiktet när jag somnade. Say no more.
Bläckhjärta är skriven av den tyska författaren Cornelia Funke – hälsa på henne! Hon bor, precis som bokens Elinor, i ett fint fint web-hus.
Ännu fler läslustskapande bloggposter om Cornelia Funkes trilogi om Meggie, Mo och de andra hittar du hos Bokstävlarna.
Andra böcker-om-böcker-boken för i år, samt #Blogg100 – 12
(inte så) Anonyma Biblioholister 