100 (+) underbaraste
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”.
1) det är svart
2) har döskallar
3) det står HELENA DAHLGREN på det
Vad troooooor ni?
Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!
Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!” (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla!
Helena borde få göra ”100 [x]”.
”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”?
”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”?
(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)
Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.
Serendipity, Gudrun style
Men se där, ena dagen skriver jag om kulturtantsuniformer, nästa dag läser jag om något som låter som en LJUVLIG vill-ha-bok: Gudrun Sjödén – Mina mönster.
Jag kommer alltid ha mer av Martens än av Gudrun (man kan dock handla Gudrun här också, såklart!) men ändå är detta lite av en drömbok. Misstänker att jag skulle få lust att riva ut var och varannan sida för att rama in.
—
PS jag vet inte riiiiiktigt hur jag ska förklara min grova Freudian slip då jag först råkade skriva kuklurtant :-O
Han den där Fager. Och den där Thollin. Och en smutsig kolsvart sommar utanför Borås.
fryslortssöndag i pyjamas troooooots dagsljus – so sue me
Ibland undrar jag vad han går på, den där karln. Noveller, romaner, spel, drama, skitrolig barnbok på vers – och nu ett snyggt snyggt SNYGGT vuxensamarbete med Daniel Thollin. Fager skriver, Thollin bildsätter. Smutsig svart sommar.
gå med i en kult, sa de
det blir kul, sa de
Den smutsiga svarta sommaren baseras på historier ur Samlade svenska kulter, med den för mig oemotståndliga faktorn ”oooooh, du anar inte vad som döljer sig under ytan i den sömniga småstaden” (just här bl a Borås och Lund) och en skruvad sorts girlpower. Vi har sett det förut: riter som går fel och följderna det får. Det går snett för Kari när det äntligen är hennes tur att stå i centrum och dansa med den svarta getens budbärare. De andra vill inte riktigt se vad som händer. Det är nog ingen fara. Det ordnar sig nog. Det gör det såklart inte.
En dansbana ute i skogen mitt mellan tre småstäder. Thollins bilder låter ana den stickande doften av volymgivande hårspray, svettdoft hjälpligt (eller tveksamt) maskerad med Axe och höga halter av könshormoner. En bit bort, där träden står ännu tätare (griper de rent av efter dig…? lite…?), doftar det köttigare. DEFINITIVT köttigare.
Meta-Fager – för den som läser noggrant finns många roliga detaljer att hitta, längre ut på sidan finns ännu en blinkning i form av CeO Molin som föreslagen ”person du kanske känner baserat på dina nuvarande kontakter”
Thollin och Fager kompletterar varandra perfekt och jag har en svag aning om hur kul de måste ha haft när de jobbade med det här. Jag hade gärna tjuvlyssnat.
Det enda jag har att invända LITE mot är textstorleken. Jag var tvungen att använda läsglasögon för att kunna läsa texten i sängen (i dagsljus gick det fortfarande bra utan läsglasögon). Jag känner mig kränkt 😉 Här läser jag en smart, sexig och spännande bok för att få känna mig smart, sexig och spännande (nåja) – men läsglasögonen längst ner på näsan förtog lite av känslan (speciellt när de immade igen).
Sensmoral: Bråka aldrig med småstadstjejer
/köttigt varma hälsningar från småstadstjejen (ursprung Karlstad, och nej – det är inte jag som är ”sola” även om solen skiner i Berlin idag)
Detta är bra skit. Väl värt läsglasögon i sängen. LÄS!
jaja, jag kanske kan liiiite mer än bara Kleine Katze Chi
Mitt självförtroende när de gäller att läsa på tyska är fortfarande tämligen ickeexisterande, så jag tänkte lyda min svensktyska kollega P (tyska föräldrar, född i Tyskland, uppvuxen i Sverige) och testa ett seriealbum – såna gillar jag ju! Jag vet inte om boken var inplastad eller om jag bara inte bläddrade i den, men jag plockade iallafall med mig Konami Kanatas Kleine Katze Chi och tänkte väl något i stil med ”mhmmm, japanskt, coooooool – lite manga och katt kanske, vad kan gå fel?”
Tja, fel och fel. Mitt självförtroende är som sagt rätt lågt och jag skojade om att det var perfekt att prata med 2,5-årige Henrik när han var här (vårt ordförråd var väl ungefär lika utbyggt om vi undantar mina Rammsteinska obsceniteter, mitt uttal är dessutom bättre än hans men jag är fortfarande inte säker på att det mest av allt beror på att jag inte har en ständig napp i truten ;)) men det här var lite VÄL mycket barnbok.
Lilla Chis familj flyttar till ny lägenhet, Chi är arg för hon känner inte igen sig, men så inser hon sakta att det kanske inte är så dumt ändå. Ja, det var det hele. Söt bok, ljuvliga illustrationer, men njä – jag kanske kan satsa LITE högre nästa gång (men OK, nu vet jag vad ”klippa klorna” heter på tyska;)). Nu fick den gå vidare till Henrik och hans syskon som tack för att de hjälpte sin mamma (min chef) att ta hand om Izzy och Spockissen är jag var i Sverige över jul.
Tyskatraggel i övrigt? Tja, i morse kom koncernens CSR-ansvariga förbi och önskade gott nytt år och då tog jag hela storyn om min Sverige-turné under julen SAMT nyårsdiskussionen (inklusive gnäll om dyngraka muppar som drog av raketer mitt inne bland husen utan nån som helst koll) på tyska med henne och det gick finfint. Lite i taget, that’s the shit. ”Plötsligt så händer det”. Att våga prata tyska med nån som jag knappt hade vågat prata med ALLS för ett halvår sen är ett stort steg för mig.
tågnörden älskar Roberta Nateri
Jag ÄR faktiskt inte färskast i stan, även om det ofta känns så. Den italienska fotografen och illustratören Roberta Nateri flyttade hit i juli. Jag älskar att se det hon ser, hennes stil att teckna. Jag har fortfarande inte satt upp en enda tavla, jag vill känna efter och bestämma mig för hur jag VERKLIGEN vill ha det innan jag börjar (slag-)borra i dessa massiva väggar som stått pall för två världskrig.
Takhöjden i mitt gryt är generös men flera väggar täcks redan av skåp och bokhyllor. Jag får fundera ordentligt på om jag verkligen verkligen behöver en tavla till, men hennes Der Zug skulle sannerligen glida in fint i det tågtema som genomsyrar många av mina tavlor. Vi får se. Tills vidare tänker och drömmer jag. Planerar. Jag MÅSTE ju inte direkt äga allt jag älskar. Jag kan surfa in och glo på hennes bilder så ofta jag vill ändå.
(flinade stort åt Club Mate-bilden – a l l a under 40 går runt med såna flaskor, speciellt när det är varmt, och jag blev såklart otroligt nyfiken. stod emot några månader men köpte sedan en flaska för att testa, tog en klunk och spottade sen ut innehållet lika snabbt igen. uff. inte min kopp te (sic!))
en annan sida av Berlin
”Especially in Autumn, Berlin has this magical dreamy feeling. You realize the city is going into hibernation for the next months and somehow everything slows visibly down and becomes obscure, dark and mysterious. Apparently I am not the only one with this vision. Berlin-based visual artist, illustrator and live performer Cosimo Miorelli shows Berlin’s dark and mystical side. In his illustrations and comic books Berlin reminds me more of Gotham City mixed with the Wonderland of Alice and a novel of Edgar Alan Poe. The results are dark and dense illustrations with iconic Berlin buildings surrounded by magical creatures like flying whales or lonely city foxes in search for some human warmth.”
Jag tror att jag behöver exakt allt som Cosimo Miorelli har gjort. Allt. Det är ett Berlin, ett twistat Berlin, ett ibland mörkt, ibland färgglatt, men alltid drömskt och fantastiskt Berlin.
IHeartBerlin.de har seglat upp som min absoluta favoritsajt på sistone. Underbar att browsa, och tänk att få skriva för dem… (dream on dreamer)
Veckans storkap: styleguide Berlin
Jag skulle ha brevpapper. Några vykort. Kanske ett litet anteckningsblock?
Lyckades med vykort och kladdblock. Misslyckades med brevpapper. Är det helt utdött numera? Nåväl. Nu slutade notan strax under 50 euro och sååååå många vykort blev det inte. Det var bara det att jag DROGS mot hyllorna med Berliniana.
Kartbok. En bra kartbok är en mänsklig rättighet. Börjar hitta trevligt folk och vill inte vara den där som ska behöva lotsas och hjälpas om vi ska hänga. Min bästa kollega (själv inflyttad för kanske tio år sen) har järnkoll och jag vill hitta till hans tips. Ja. Kartbok var nödvändig.
Så föll blicken på Styleguide Berlin av Teschendorf och Albert. Tjock bok. Kraftigt brunt papper.
eat
shop
love it
25 euro är inte billigt men boken är värd varenda cent. 256 sidor – allt i färg, fullsmockat med bilder. Intervjuer med nya och gamla Berlinare om deras bästa tips. Så svidande snyggt. Just den sortens lite udda tips som jag letar efter. Denna bok kommer att bli full av post it-notisar. Det är preciiiis en sån bok som jag hade velat göra själv! Högsta betyg!
Mitt exemplar är på tyska, har lightgooglat och t ex hittat den på adlibris men också där bara på tyska. Nivån på språket var alldeles lagom för mig. Kan du inte tyska alls? Köp den som ljuvlig pekbok. Drömbok.
Nu är Berlin en stad som förändras snabbt – det är halva charmen – så den som verkligen vill hitta alla tips i en sån här bok lär se till att få ett nyutgivet exemplar. Somliga tips leder till klassiker som inte lär gå under i första taget men innan man sätter sig på tåget är det bäst att kolla de webadresser som finns till i stort sett varenda tips.
Eftetsom jag är galen i just min Kiez så tycker jag såklart att de har missat en del uppe hos mig men: bygones.
baka bokliga julklappar?
Jag är en aning skeptisk till julens konsumtionshets. Jag köper gärna julklappar till barn, mycket böcker men också prylar (Lego är bra prylar! Rita-och-måla-grejor också). Vuxna får – tadaaaa! – oftast böcker, eller något annat som går att konsumera (jag plockar gärna ihop mys-kit med stearinljus, choklad, raggsockor och badskum till stressade människor som behöver värme och avslappning). Inte en råsaftcentrifug så långt ögat kan nå!
I år blir jag allt sugnare på att baka en del av julklapparna! De flesta jag känner är tämligen julstressade och de senaste åren har hetsen ökat en aning (tycker jag – men jag kanske är färgad av min grundmurade julskepsis?), det syltas och saftas och grejas på sätt som sällats setts på den här sidan femtiotalet. Det stöps ljus och smygklonas tomtar och banne mig om inte folk ska börja föda upp sin egen sill också (nej, OK, där skojade jag kanske lite).
Missförstå mig rätt, mycket av det låter otroligt kul, speciellt det där med att stöpa ljus, men ibland doftar det nästan lite tävling på vissa håll och jag vet många som känner sig otillräckliga (hur onödigt DET är kan vi avhandla en annan gång). Om jag kan underlätta för en människa, eller två, genom att ge dem något hemfixat som de kan bjuda vidare på så vore det kul.
Dags att plocka upp Mattias Kristianssons succé Bake my may. Första budordet (skapar-evangeliet enligt Mattias) är ”HA KUL”. Det märks.
I en tid när det känns som om varenda TV-kändis – oavsett vad de blev kända för från början – ska släppa någon form av livsstilsbok (som det ärligt talat ibland inte ens känns som om de har varit i närheten av att skriva själva) så är Kristianssons bok så befriande skön. Mattias är en multibegåvning. Han komponerar, bakar, fotograferar, skriver och layoutar. Ingen detalj känns ogenomtänkt. Underbart!
Mattias bjussar inte bara på recept och fina bilder, längst bak i boken hittar du bland annat mallar till dekorationer och en bild som visar vilka prylar och böcker som har inspirerat honom själv. Han tänker utanför lådan, det står klart: filmerna Kill Bill 1 & 2 ligger också i den ljuvliga inspirationshögen. En detaljerad bildserie om hur enkelt (nåja) det är att göra proffsiga marsipanrosor får mig också att drömma om kommande stor(bak)verk. NÅGON gång kanske jag får chansen att dekorera med vanliga rosor och inte BARA rosenljuvliga vaginor (det blir så ofta något åt det hållet när den hulda Suzann och jag gör saker tillsammans…)
Jag tycker om Mattias mod! En del av bakverken sticker ut och kan vara kontroversiella för den som råkar röra sig i konservativa kretsar (han visar bl a begravningsfika med fantastiskt söta små kistor fyllda med vit chokladtryffel), det gör att boken lyfter. Vacker design i all ära, men detta är den clou som verklien får mig på fall. Andra inspirerande bakverk är Armageddon, Beach 20XX och Rubiks kub. Tro mig. Du BEHÖVER bläddra i den här boken.
————————————————————–
Min far var konditor ända tills hans astma satte stopp för det när han var i femtioårsåldern. Jag var bara ett barn när han dog, så jag hann aldrig pumpa honom på tips och tricks, men en av de saker som jag sparade från mitt barndomshem när jag blev tvungen att tömma det var hans finaste lärobok. Mattias underbara bok fick mig att återigen bläddra i denna gamla ”Konditorns Uppslagsbok” från 1940-talet och det tackar jag lite extra för. Det är dumt att fastna i det förflutna, men en visit då och då skadar inte. Bjussar på en bildkavalkad, kanske är det någon mer än jag som tycker om gamla böcker med lite suddiga och handkolorerade bilder?
Recepten är klassiska och det mesta skulle med stor sannolikhet funka finfint än – men för julens bak föredrar jag nog ändå Mattias uppdaterade varianter! Nu ska jag bara bestämma mig. Fast en sak vet jag. Jag ska ha kul.
dagens
– – – Samtidigt förstod jag, att utåt sett gestaltade jag just en tonårstjej. Det ansågs fascinerande att en medelålders man kunde göra det med sådan övertygelse och det pratades om ”en lek med könsroller”. En lek med könsroller? Jag skapade ju en sort, en person, inte ett kön, en flicka.
Just så, David Wiberg. Mycket, mycket bra.
Linneas dagbok, från källarhålet – läs den. Om att det är svårt att vara tonåring, men också om att det är svårt att vara vuxen. Mycket metaboktok dessutom, eftersom Linneas svenskalektioner har en viktig roll.
Åh herregud vad jag hade glömt hur man kan fixera sig vid någon man inte ens känner.
From here to there
Mina stundtals rätt planlösa associationsvandringar (en bok om det som pekar på en bok om det och titta där är en bok om DET) runt amazons sortiment har kostat mig många hun… tusenlappar genom åren, men ack vilka pärlor jag har snubblat över också. Detta är en av dem. Kris Harzinski, From here to there.
Hos Kris landade jag tack vare London Underground som ledde mig till LUs affischer som ledde mig till LUs kartor som ledde mig till den här boken. Något annat, men ändå inte. Fortfarande kartor. Fortfarande konst. Nu med små korta historier knutna till varje bild.
För det var det Kris insåg när han hittade den första bortkastade handritade kartan: nån hade ritat den här till nån (eller sig själv) av en anledning. På en del handritade kartor läggs det ner kärlek och möda, på andra inte. En del kartor ledde rätt, andra inte.
Vilken pärla, som sagt! Färgbilder. Kartor från hela världen om än med stark amerikansk övervikt. Kartor för att leda någon rätt, en karta över någons myrvärld (!) från barndomen. Sagovärldar (hur många gånger har man inte älskat kartor i fantasyböcker? eller för den delen, tunnelbanekartan i Metro 2033?). Kartor ritade på servetter, på fönster och varför inte på baksidan av en blankett för att anmäla att en videofilm är trasig (den var snudd på oläslig och ledde heller inte rätt, men blev i många år favoritbokmärke hos han och hon som skulle till ställe ifråga). En jättesnygg karta till en finsk möhippa (men ni HÖR ju!). Många kartor är som sagt otroligt vackra, men det är den lilla historien bakom som gör DET. Katjinget.
Kris leder oss också till Yumi Roth, som tar handritad till ännu en nivå. Ritad i handen. Mycket vackert.
how do I love thee?
let me count the ways.
Alltså, hörni. Claire Dobbins London Underground Maps – vilken BOK!
Claire Dobbin är kurator på London Transport Museum, de har just stängt utställningen Mind the Map och det äääääter mig att jag inte hann se den, men man kan som bekant inte göra allt som är kul! Att äga boken – som också innehåller mycket information (och naturligtvis många fantastiska bilder) som presenterades på utställningen – får vara gott nog den här gången.
Tate Gallery by Tube av David Airey är en favorit för många, den är och har varit en storsäljare i många år. Jag blir mer och mer sugen på att försöka få tag på den till en av hallväggarna – vi har lite karttema där. (OJ, nu gjorde jag det – jag beställde den!) <— edit igen: nej, det gjorde jag inte alls det för när jag väl fick tummen ur och försökte beställa så kom det ett meddelande att denna plansch skickar de inte till Sverige. Jaja, nähä, det får lösas på annat vis då.
Det SÄMSTA med att jag köpte den här boken är förslagen som kommer, heeeela tiden från amazon, om andra böcker att titta på. Tunnelbanenörderi är en nisch som kan dra en DJUPT ner i bokmissbruket, men uj uj – kartnörderi är ju lika illa. Så många vackra böcker.
Kartor, tänker ni, – är hon knäpp? …men ibland, OFTA, blir de till konst (om nu inte kartan i sig är lockande nog), underbara bilder att titta länge på, få egna knasiga idéer av och framförallt – de är underbara galgar att hänga drömmar på. Drömmar om resor man kan göra, drömmar om resor man INTE kan göra.
Du tror mig fortfarande inte?
med en doft av ett svunnet sekel (ja, nästan två…!)
Det känns lite som om jag balanserar på eggen till att skrämma bort alla ”vanliga” bokälskare, det blir mycket tåg och tunnelbana den här veckan. Skrapar man lite på ytan så blir det ändå lite bredare än ”bara” rälsbundna fordon. Tåg i sig – enbart -är inte grejen med Lorna Frosts bok Railway Posters. Den är ett stycke industrihistoria, designhistoria och ett tidsdokument över en era när det där med att kunna resa spreds till en större folkgrupp i UK.
Jag är inte nörd på det korrekta sättet, tror jag. VET jag. Trots min fäbless för London Underground så är jag ingen ren kalenderbitare. Jag kan inte rabbla accelerationstider, jerk rates eller ens antal fordon av specifika fordonstyper. Jag älskar ORGANISMEN tunnelbanan, hela konceptet och allt vad den kan göra för mig.
Jag har konstruerat (delsystem i) tunnelbanetåg till Delhi (det var så jag började för fem och ett halvt år sedan!) och vet eventuellt en del om C20 i Stockholm, men DET är inte grejen. I London-fallet är det allt från historien om hur stationerna fick sina namn (Elephant & Castle, nån?), var man kan hitta nerlagda stationer (vem spökar var?) och vem som egentligen ska hyllas för den funktionella linjekartan (Harry! Harry Beck! I love you Harry, lite postumt, men bara så du vet) – det är mer allt det tillsammans med luftpuffen ur tunneln när tåget är på gång in till plattformen, att kunna smygtitta på vad folk läser. Sånt.
Den första järnvägsreklamen dök upp redan runt 1820, men då var det inte i form av färgglada posters. Det var förvisso tryckta, men ändå ganska enkla anslag. Trettio år senare började boomen, och ännu några årtionden senare var affischerna big business.
Lyckligvis (för oss nutida affischälskare) utvecklades det hela till en veritabel konstutställning, med eller utan tåg, en tävling i att dra till sig presumtiva kunders ögon. Det var dags att sälja in ett nytt livsstilskoncept, titta här, se här hur roligt den här familjen har på stranden/i skogen/i bergen. Friluftsliv var en lyx som blev till mode, plötsligt en lyx som lite lite fler kunde få tillgång till.
Boken är liten och tunn, men den dräller av vackra bilder och roliga anekdoter. Att läsa den är som att beställa in en avsmakningsmeny på en finare restaurang, den viskar och lockar och hintar en väg ner i ett djupare nörderi, då man *harkel* kan snöa in på enskilda konstnärer (min största favorit är Tom Purvis). Ja. Det kan man. Hmf.
PS det kan faktiskt alltid bli ännu nördigare. är det nu jag ska erkänna att jag sparar på mina tågbiljetter från hela världen? nej, jag struntar i det…
Saker jag inte hade en aning om innan jag läste den här boken
årets julklapp
Du behöver faktiskt gå till en bokhandel och bläddra i Nina Ulmajas ABC å allt om D. Du måste det. Du ska FULLSTÄNDIGT strunta i etiketten ”9-12 år” och bara låta dig svepas med. Du ska ge den till någon, barn eller vuxen, som du unnar lite (mycket) bokstavskärlek.
Skulle HÖRLURAR vara årets julklapp? Ha, glöm det. UlmajaulmajaulmajaULMAJA! NINA ULMAJA!
Nina Ulmaja skriver att hon älskade Richard Scarrys böcker som barn. Det märks! Jag älskade också Scarry, jag kunde sitta i TIMMAR och studera alla detaljer i hans böcker, och precis samma känsla får jag av Ninas bok: oändligt många saker att upptäcka i otroligt roliga bilder. Det här en är faktabok för alla som älskar bokstäver och allvarligt talat, visst gör du det också?
PS jag måste köpa en till. jag köpte den här som en julklapp till en liten flicka i Östra Deje, men jag behöver en själv också. hoppsan.
kärleken till böcker
Man misstar sig ibland: man är vuxen (jaja, enligt födelsedatumet på körkortet om inte annat), man tror att bilderböcker är något för barn bara. Ack o ve. Glöm det! Dyk ner i något alldeles underbart, dyk ner i Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna. Det är boktok de luxe, det är bilder som är så vackra att jag vill ha varenda en inramad på väggen.
William Joyce historia om den ordälskande herr Lessmore och hans magiska äventyr med de flygande böckerna är en pärla, ett litet mästerverk, och den animerade kortfilmen belönades också med en välförtjänt Oscar.
Kabusa firar 10 år och ger ut boken som en hyllning till böcker i allmänhet och den här underbara boken i synnerhet. En månad före jul. Japp, det är den perfekta julklappen till en boktok som vill ha något vackert att bläddra i, igen och igen. Det är alltså så HÄR vårt bibliotek ska vara! Jag får kolla riktigt noga på alla våra böcker en gång till, för att se om det är någon av dem som vibrerar lite. Som är sugen på att flyga.
Pretty Monsters
Åh Kelly Link. Kära Kelly. VAD kan jag skriva om henne, och om Pretty Monsters, som inte alla andra redan har skrivit? Jag känner att jag är om inte sist så åtminstone väldigt SEN på den här bollen.
Ingenting smart kan jag komma på, inget mer än att jag instämmer i att hon är svår att beskriva, att hon skriver de allra underbaraste mest absurda sagor för alla åldrar som man man tänka sig. Pretty Monsters samlar en bunt historier som spretar vilt, på det trivsamma sättet. En barnvakt som visar sig vara död, en snubbe som gräver upp sin döda flickväns grav för att ta tillbaka dikterna som han sent omsider ångrar att han lämnade i hennes kista. Det milt sagt udda mamman som visar sig vara en gudinna. En handväska som rymmer ÄNNU mer än t o m min blytunga dito. Ylande systrar.
Ja, ni hör ju.
Hur beskriver man det här? Det är not for the fainthearted, inte för de som vill ha ordning och reda och sansat och klokt. Det är för den som vill dras med i något underligt. Jag rynkar pannan ibland när jag läser, men jag har aldrig tråkigt. Det kallas ”Young Adult” men det stör som vanligt inte mig.
Bonus: finfina illustrationer av Shaun Tan. Man gillar honom. Muchos. Man blir också attans glad över att inse att kära favoritbibblan har ännu en Kelly Link-samling i gömmorna. Man reserverar den också. Man vill ha mer.
Och nu ska jag göra lasagne – för ni märker det redan: i dag är inte min bästa skriva-om-böcker-dag. Jag hoppas att jag för dagen är bättre på att göra en lasagne än på att skriva om Kelly Link. Annars får det väl bli ett besök på pizzerian, då.
LondiniumLängtet
Spitalfields Life: In the Midst of Life I Woke to Find Myself Living in an Old House Beside Brick Lane in the East End of London – ja, men det var väl en dröm att flytta in i, nu när jag tänker efter. Jag filosoferade ju lite kring det i går, vad man väljer om man får välja en bok att flytta in i.
Boken ligger alltid på bordet brevid min läsfåtölj. Den är så skönt bläddervänlig. Läsa ett kapitel här, ett där.
I dag behövde jag ännu mer. Nytt. Det är då det är så ohemult bra att hen bloggar också – The Gentle Author. Här finns alltid något fint, fult, kul eller intressant att titta på och läsa om.
vad man hinner när man inte ser på TV
När jag hämtade min finfina Augustprisfångst på biblioteket tidigare i veckan så sa jag mig att till helgen, då…! DÅ ska jag läsa! Läsaläsaläsa.
Jag hade fullständigt glömt bort de flyttaktiviteter som var inbokade sen länge – en god vän flyttar från Uppsala till Sollentuna – så på fredagskvällen insåg jag att hoppsan, jag kommer inte att hinna läsa så mycket som jag trodde den här helgen.
TRODDE jag. För när vi väl satte fart (Uppsala och Sollentuna kl 9-18 i går) så hann vi ju massor ändå. Nyckeln till all läsning som ändå blev var hur mycket jag frös när vi kom hem (den goa vännens radhus är mycket mindre än vårt stora och otäta kråkslott från 1922, och eftersom vännen och hans sambo har två småbarn så är de inte riktigt lika snåla med fjärrvärmen som vi är ;)), det blev en smärre chock att komma hem till vår vanliga temperatur.
Brasa. Öppna spisen är i ett rum, TV:n i ett annat. Gott så, för den ena stör ut den andra, de gör sig bäst var för sig. Den som har läst min lyckliga drapa om Rekviem för en vanskapt vet redan vad jag gjorde i går. Nydelig! Det är att vara aaaaaningens övertydlig, och jag talar [skriver] ju till de redan frälsta, men eftersom jag så ofta får frågan (”men huuuuuur hinner du läsa så mycket?”) så ger jag svaret igen: det är inte klokt hur mycket man hinner läsa en lördagskväll när man INTE tittar på TV.
När det blev dags att sova var jag fortfarande så uppe i varv, så jag låg vaken till fyra i morse och lyckades då svepa Elin under havet och Only väg is upp också.
Sofia Malmberg är författare och illustratör. Hon har tecknat och skrivit en otroligt vacker grafisk roman. Hon får ofta frågan om huruvida det är manga hon tecknar, och doften av öst var väl ungefär det första jag tänkte på också. Estetiken, den fantastiska.
(”otroligt”, ”fantastiska”, vilka på gränsen till fånigt überstarka ord jag tar till i ett och samma stycke, men du behöver inte bläddra många minuter i den här boken för att förstå vad jag menar, tror jag)
Elin är ensam. Hennes mamma är oftast upptagen och hennes pappa jobbar hela tiden. När Elin söker efter en kampsportstudio får hon kontakt med tränaren André. Han verkar snäll och inte för framfusig. Efter att ha chattat om sport några gånger föreslår han att Elin ska komma förbi studion så att han kan få visa hur det går till. Elin känner sig både glad och sedd och anar inget ont, men det visar sig att André har helt andra tankar med mötet.
Elin under havet handlar om en ung flicka som utsätts för grooming på nätet. Man vill slakta karljäveln. Sofia ger oss berättelsen utan att skriva på näsan, det finns inte minsta spår av övertydlighet. Mycket skickligt!
Nu har jag inte läst alla de nominerade böckerna, men jag hoppas att hon vinner. Boken är så bra, och det vore ännu ett steg mot en utveckling där grafiska romaner smäller lika högt som vanliga ”textromaner”. Smäller högt var ett dumt ordval, de smäller ju i många sammanhang t o m HÖGRE (det beror väl alldeles på vem man frågar), men mot en utveckling där man inte nödvändigtvis separerar berättandet så onödigt mycket som man fortfarande ofta gör. En story är en story, vare sig den är skriven, tecknad eller bådadera.
—————————-
Only väg is upp då? Det är också en Augustprisnominerad ungdomsbok, också en historia om en lite osäker (åtminstone enligt första kapitlet – men när jag läser om huvudpersonen Filippa kan jag tänka att jäklar, jag hade inte ens vågat försöka mig på en tiondel av det där som artonåring) som råkar illa ut på olika vis och men hittar sätt att landa på fötterna ändå. Slemmiga killar, sviniga hyresvärdar, London – jag tänkte mycket på (den också underbara) Banglatown av Daniela Wilks (bra komboläsning för den som är sugen).
Filippa Karlsson drömmer om att bli skådespelare. Hon tar sina sparpengar och drar till London för att söka in på den absolut bästa skolan i den absolut bästa staden på hela jorden (oj, det där sista var visst min egen personliga åsikt). London är en dyr stad, du får betala massor av pengar för att dela ett råtthål, det blir Filippa mycket snart varse. Sparpengarna räcker med andra ord inte så länge. Det är dags att hitta ett jobb.
I London dräller det av skyltar som lyder ”help wanted”, men det är inte så lätt att få napp som alla de där desperata skyltarna antyder. Filippa skulle vilja hitta en cool kille också, och det är ju inte alltid så lätt (jisses, det tog mig nästan 40 år att hitta en riktigt bra ;)). Riktiga, sunda, vänner är också bra att ha. Var hittar man dem?
Ja, det är inte enkelt, trots det förment glammiga i att kunna dra till London bara sådär. Emmy Abrahamsons anslag är lätt, fjäderlätt, och det är en otroligt rolig bok, den flödar in i hjärnan och jag blir också tonåring igen när jag läser.
Två böcker, så lika och så olika och så bra båda två. Kul!
Det var en väldigt lyckat val, det där med att ta sig en helg med ungdomsböcker.
Gone fishing
Finfin Augustprisnominerad fångst på biblioteket i dag! Vill börja bläddra numedengång, men Drougge och Vargas Llosa ligger före i kön. Hoppas på att kunna dyka ner i ungdomslittearturen kommande helg. Ett längt så gott som något!
Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Då och då hittar man en bok där det visuella och det skrivna är som hand i handske. Miss Peregrine är en av dem. Författaren Ransom Riggs har samlat gamla foton – konstiga foton, jag antar att man kan sortera in dem i facket ”kuriositeter” – och han har fått låna ännu fler foton från andra samlare. Han hittade en historia i alla de här bilderna. En fin en.
Idén att berätta en historia om udda barn med likaledes udda färdigheter som samlas på en särskild plats för att undkomma en oförstående omvärld är inte helt ny (hej X-men!), men tillsammans med alla dessa underbara bilder blir det till något som jag älskar, slukar och vill veta mer om. Det här var en av de där böckerna som jag längtade hem från jobbet för att få fortsätta läsa i. Ett kort tag ville jag flytta in i den, men det gick över. Say no more.
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.”
Envisa rykten säger att Tim Burton gör film av det här nästa år – woohoooo! Det kan bli hur bra som helst om det är sant. Helenas roll är redan gjuten isåfall, och japp – det går nog att squeeza in herr Depp också 😉
Miss Peregrine gavs ut på svenska i augusti, men som vanligt tycker jag att du ska prova att läsa den på originalspråk. I trailern nedan kan du se en del av bilderna från boken. Det är en otroligt snygg bok! Fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga. Äh, fyra plus! Fyra-å-ett halvt! Här ska inte knusslas.
lyckan när man finner det DÄR… DET.
Vet du vart vattenbuffeln i slutet av vår gata tog vägen, eller den där dykaren som vi hittade nära den underjordiska gången? Vet du varför hundar skäller om natten och vad som blir av alla dikter som ingen läser?
Jag läste om Shaun Tans Berättelser från yttre förorten och tänkte ”Hm…! Hm…?”
Varför hundar skäller om natten kan man ju gissa, vattenbuffeln i slutet av gatan – ja, det är kanske normalt i Australien (vi ser det sällan här i Brukshåla! vi har kossor nån kilometer utanför stan, men det är ju inte riktigt samma sak. nån kringirrande dykare har jag inte heller sett på länge) – men killen har ju fått en massa prestigefyllda PRISER, det måste ju finnas nåt där. DET.
Oh yes. ”Det” är bland annat illustrationer. VILKA illustrationer. Spännvidden, de olika uttryckssätten, idéerna. Det låter sig inte riktigt beskrivas, du behöver faktiskt slå upp boken och titta själv.
Ibland är illustrationerna just det vi vanligtvis tänker om en illustration, en liten bild som visar en scen ur berättelse, men minst lika ofta ÄR illustrationerna berättelsen.
Lever han bara på sina fantastiska bilder då? Nej. ”Det” finns också i berättelsen, hur han lyckas sätta ord på hur annorlunda man tänkte och tolkade saker när man var barn. Verkligheten tar lite andra vägar i ett barns huvud, även om det är lätt att glömma det som vuxen (men nu när jag läser så minns jag nåt som de vuxna sa var en rot – vi VISSTE att vi hade grävt fram en del av ett skelett från stenåldern vid tomtestugan i Mariebegrsskogen! hur en sten som enligt mor och far satt fast i marken faktiskt kunde flyta iväg ut i en sjö så att man satt där på stenen och var alldeles otroligt skeppsbruten i flera timmar. TACK Shaun Tan för att du fick mig att minnas mina egna absurditeter från 197x).
Jag faller som en sten för vattenbuffeln i slutet av gatan (Uppsynen. UPPSYNEN!). Det absurda, en del skulle kanske säga poänglösa. Vi tänker ofta att en historia måste ha en poäng, ett katjing, en tydlig slutpunkt, ett ”aha!”. Jag blir normalt frustrerad när det där tydliga saknas, även om jag börjar lära mig. Många av Tans historier är… ja, inte poänglösa, men inte helt glasklara heller. De bara ÄR, och när jag skriver det så vet jag att jag inte kan förklara det på ett sätt som en skulle ha fått mig själv att vilja läsa.
Jag antar att jag egentligen inte tillhör den primära målgruppen. Kanske är barn bättre på att ”ta” det där som jag initalt ser som det absurda och poänglösa eftersom de inte har drunknat i den vuxna platta ”verkligheten” än? Fast nu spelar det ju ingen roll om jag tillhör målgruppen eller inte. Jag faller, som sagt, som en sten. Den här boken går inte in i bokhyllan efter läsning. Den ligger kvar framme och bläddras i OFTA. Preciiiis så här önskar jag att jag kunde skapa.
Jag tror att en del av historierna kan vara lite för svåra eller otäcka för mindre barn (stickgubbarna, de är läskiga, uff), men bläddra i boken kan man göra med vilken unge som helst. En del av uppslagen inbjuder till en lång lång stund av betraktande. Det är väldigt lätt att hitta sina egna sagor i Shaun Tans bilder.
Katjing. En solklar hemma till Shaun Tan från mig. FYND.
PS han jobbade med Wall-E också. Bara en sån sak.
Karlstad 2033?
Loppisfynd på riktigt eller PR-grej? Oavsett vilket så blir jag otroligt förtjust i bilderna i artikeln om Christian Gabel. Min barndomsstad i postapokalyptiska ruiner.
De dystopiska konstverken föreställer välkända platser i den värmländska residensstaden: Pappersmassefabriken i Skoghall. Det vidsträckta Stora torget med dess fredsmonument. Järnvägsstationen som ritades av Hjalmar Kumlien och stod färdig för Nordvästra stambanan 1869. Och Sandgrund, det modernistiska nöjesetablissemanget intill Klarälvens flöde där både lokalbor och långväga dansare roat sig sedan 1960. Dessutom stadsparken Mariebergsskogen i vars spelhall Gabel flipprade som liten.
Mycket vackert. Och väldigt creepy. En skön kombination.
torkat blod är brunt (det är choklad också) men påsken måste vara färskt blodig. också.
Jag har ju lagt upp ett antal chokladiga gottebilder för monsterdiggare (och för all del alla andra också), men monsterdiggare tarvar BLOD också.
Kläggigt.
Sån’t som får en att tänka ”ouch”.
Tom Bakers The boy who kicked pigs kallas kultklassiker när jag läser om den i efterhand, och antingen så är det en väldigt generös benämning eller så har jag nollkoll, för jag hade aldrig ens hört talas om den innan blicken föll på den i ”folk som köpte x köpte y också, det borde du också göra”-fältet på amazon. Jaa, för detta var ännu en få-ihop-till-25-pund-bok.
Den sparkande pojken heter Robert Caligari och är minst sagt sjuk i huvudet. Genom-ond.
Att sparka spargrisar är väl ganska harmlöst (även om en av sparkarna resulterar i att en polis får hjärnskakning, och lite annat), men sparkandet eskalerar och Robert utvecklar ett genuint hat gentemot mänskligheten. Fortfarande intet nytt under solen. Psykopater har vi sett förr.
Däremot har vi sällan sett så blodiga följder av en liten liten pil som sänds iväg i ett hästarsel. Massivt! En massmördare med stil. Straffet… straffet. Det är när straffet kommer som jag säger ”ouch” och för första gången (detta kallas ändå skräck!) ryser.
Det har sagts ”Grotesque and depraved and above all very funny” och ja, den är sjuk. Och rolig. Och vansinnigt knäpp. Jag såg att boken någonstansminnsintevar kallades BARNBOK, och oj – ja, vill man lära barnen en osedvanligt tuff läxa så, ja visst (straffet. STRAFFET!). Annars, njäe va. Spar den här boken några år, trots de roliga illustrationerna (kudos till David Roberts). Det är en liten tunn bok som du läser i ett nafs, den är helt sjuk och känns emellanåt tveksamt genomtänkt i all sin galenskap, men är man på rätt humör så är den alldeles perfekt.
…och vad den åsikten säger om mig vill jag inte ens fundera på. He. Glad påsk!
Wooohooooo!
Jag brukar INTE vilja främja bokslakt, men det här är suverääääänt för en medicin-nörd som jag!
Libraries of Health, 2008, Altered Books, 10-3/4″ x 10-1/4″ x 8-1/2″ – Image Courtesy of the Artist and Toomey Tourell Fine Art
Brian Dettmer ftw!
Är det nu min Sobotta borde bli… VÄLDIGT orolig?
Dear Me (ett brev till mig själv som 16-åring)
Det händer ibland, egentligen pinsamt ofta, att jag absoluuuut vill ha en bok, köper den och sen likförbaskat lämnar den bortglömd och oläst i *host* några år. ”Dear Me” var en sån bok.
”Dear Me: A letter to my sixteen-year-old self” har närmare bestämt blivit liggande sedan 2009, men i dag föll blicken på den och jag plockade med den till divanen för en stunds kontemplation.
Elton John står som ”samlande farsa”, och hans brev är väl att betrakta som ett av de personligaste – han skriver bl a till sitt 16-åriga jag om hur han ångrar att han miste oskulden som 23-åring. Överskottet av försäljningen går till hans ”The Elton John AIDS-foundation”.
En del brev är långa (Stephen Fry), andra är korta (James Nesbitt), en del är rörande, en del är pretetntiösa (ämnet inbjuder nästan till det) och en del är jäkligt roliga. Patsy Kensit vinner fnisstävlingen med sin påminnelse till sig själv om att man inte MÅSTE gifta sig med alla rockstjärnor som man har haft på en affisch i tonårsrummet.
(hon har bl a varit gift med Jim Kerr från Simple Minds [ah, de var mina hjältar när jag var 16!] och Liam Gallagher från Oasis)
För en ickebritt som jag är det ganska många okända namn, men bland de jag känner till återfinns t ex trevliga människor som Alison Moyet, Annie Lennox, Emma Thompson, Yoko Ono, Fay Weldon och Desmond Tutu. Året efter kom ännu en utgåva med ännu fler brev men då hade jag redan hunnit tröttna på konceptet trots att jag alltså inte ens hade läst den första boken då. I bok nummer två känns kändisfaktorn lite högre, grejen kanske var en Grej med stort G då så att fler ville vara med.
Boken är liten och relativt tunn, den är väldigt snyggt layoutad och innehåller en hel del roliga bilder och handskrivna brev så som de trillade in från författarna. Man kan konstatera att en del av dem har otroligt vacker handstil – andra inte (nuff said) Jag är inte jätteimponerad av den här boken, men det var inte bortkastad läsning. Hade jag köpt den igen, med facit i hand? Nej.
bilden – framkallad av mig själv i skolans fotolabb – är tyvärr fläckig och eländig, därav suddet
I slutet av boken finns lite plats där man kan skriva ett brev till sig själv som 16-åring. Jag gör det här istället. JÄKLAR vad jag hade behövt läsa detta 1984:
Hej Siv!
Nej, du är inte knäpp – detta ÄR faktiskt ett brev från dig själv, skrivet 2012. Jag vet att det låter helt sjukt långt fram i framtiden, men jag kan berätta att åren har rasslat på jäkligt fort. Du kan aldrig ana.
Jag har egentligen massor att skriva, men jag tänker inte bli långrandig. Några saker bara:
Nej, du är INTE fet. Du har närmare bestämt en alldeles bedårande vacker liten kropp. Du kommer däremot att BLI tämligen fet med åren, och det beror faktiskt delvis på de där idiotiska grejorna du nyss har startat med. Hur smart du än tror att du är – fast du egentligen VET bättre, det vet jag – så är det där med att sluta äta helt INTE någon hållbar metod för att vara smal och pigg i längden. Muppunge! Stryk skulle du ha.
Gymnasiet kommer att bli skit, shit vad du kommer att gråta och bara vilja DRA många gånger, det blir fyra års plåga, men du kommer att överleva och vad du än tror så kommer du att vara glad över att du trots allt blev ingenjör MÅNGA gånger i framtiden. Jag antar att det är helt meningslöst att jag påpekar att du borde plugga mer (haha, att du borde plugga ÖVERHUVUDTAGET). Du gör som du vill. Du är rätt vass i huvudet, men du är rätt lat också. Onödigt!
Simhoppet skulle du lika gärna kunna lägga av med. 18 timmar i veckan på badhuset är för mycket (och nej, du kommer ALDRIG att få hångla med Mats eller Clas) och de sköna vänner du får genom idrotten känner du redan nu. Du kommer aldrig att komma över din prestationsångest, så du slår aldrig igenom på tävling oavsett hur bra du faktiskt är på alla träningar. Lägg av nu, så undviker du en hel del skador (och en knäoperation 1985).
Fortsätt låta bli att röka. Dina kompisar kommer att vara avundsjuka på dig med tiden när de själva försöker sluta. Det där med killar tänker jag inte ens gå in på, du har många misstag att göra men man lär sig nåt av allt och vare sig du tror det eller ej så kan jag berätta att jag har en jättesnäll och snygg kille nu. 1984 är han ännu bara sju år, men glöm det så länge. Ni träffas inte på många år än.
Du, det ordnar sig. Allt ordnar sig. Det gör faktiskt det, fast du kommer att tvivla. Ofta.
Kram från Siv, inte alls så tantig som du nog tror
PS men snälla BLI punkare på riktigt, klä dig åtminstone lite svartare än du egentligen törs. Jag ångrar mig så BITTERT att jag inte tog chansen när det var lite mindre ”mutton dressed as lamb” att gå i svart emo-outfit med sjukt höga platåstövlar och tvättbjörnsmake-up.
PPS jag har trots allt sju par Dr Martens. Coolt va?
Vad hade du velat berätta för dig själv som 16-åring?
(inte så) Anonyma Biblioholister 