HBTQ

Ett arabiskt vemod

  
Jag är på bokmässan i Göteborg och bor på hotellet vars bar befolkas av ”ALLA” på kvällarna. Vad gör partydjuret Andersson? Läser, såklart. I säng före 22.00. Det är vad en lååååång luftrörsinfektion och sömnstörningar gör med mig.

Abdellah Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare. Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman om det mest klassiska av alla teman. Längtan och sökande efter kärlek. En roadtrip kantad av brustna drömmar om relationer. Paris. Kairo. Marrakech. Städer där jag varit och en stad jag vill till. Igenkänning på flera plan.

”Du hade med tiden lyckats inpränta tanken hos mig att min kärlek var mindre värd än din. Du var ett mystiskt poem. Jag var bara en liten novell av Guy de Maupassant…”

(Själv kan jag tänka att en sån novell är väl inte det sämsta. Jag känner mig ofta som en taskigt skriven tragisk text ut random Mitt livs novell anno 1983)

En liten tunn bok. Fin!

  
Gissa vem jag träffade idag? 😀 

Jag stod och fingrade på ännu en av hans böcker i montern. Såg på mannen bredvid mig. Tittade igen. ”Det är ju DU”

”How IS your lovelife?” flög det ur mig. 

(It’s complicated. Vi bildade klubb :))


Euphoria

  
Jag har några få boktipsare som alltid träffar rätt när de rekommenderar böcker till mig. Cecilia L är en av dem.

Euphoria? Ett triangeldrama de luxe. 1930-tal. Nya Guinea. King inspirerades av Margaret Mead när hon skrev. Margaret var inte bara en världsberömd kulturantropolog, hon hade dessutom ett spännande kärleksliv. Hon hade relationer med både kvinnor och män i en tid då en så öppen syn på relationer var allt annat än vardagsmat. Precis som huvudpersonen Nell fokuserade hon gärna sin forskning på relationer, sex och kommunikation.

Det här är smart och intressant, speciellt i de situationer då forskarna lämnar djungeln och för en stund landar i det rentvättade västvärlden. Det är svårt att stänga av den antropologiska blicken (två tjusiga kvinnor på båt betraktar den svettiga, skitiga och trasiga Nell som vore hon något katten släpat in. Nell betraktar tillbaka):

 
Nell och hennes man Fen forskar båda. De har haft svårt att enas om vilket folk de vill leva med och lära sig mer om. Nell är den omtalade. Den som presenterat spännande teorier som förtrollat världen. Man inser snart att hon helt enkelt jobbar hårdare, mer prestigelöst. Med öppna ögon. Fens frustration och aggression ställer till det både för Nell och för kvaliteten på hans egen forskning.

Enter britten Bankson. Han har levt ensam länge med ett annat folk, men kommer ingen riktig vart med sin forskning. Han möter Nell och  Fen och får snabbt svårt att släppa tanken på dem. Särskilt Nell. Åh Nell.

Berättarperspektivet är just det: Banksons blick. Nells ”direkta” röst får vi i hennes oändliga brev till den älskade Helen, en kvinna som hon haft en kärleksrelation med. Det funkar väldigt bra att följa alla skeenden på det här sättet.

Mycket bra. Lily King verkar ännu inte finnas översatt till svenska. Kom igen, förlagen. Det här vill ni ha!


om delar av Schöneberg i allmänhet och Mr Jones i synnerhet 

   
 

Nu sitter minnestavlan uppe på Hauptstraße 155 där Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på 70-talet. Det är mycket lätt att hitta dit, ta U7 till Kleistpark, titta efter skylten som pekar mot uppgång Hauptstraße och gå ca 200 m. 

Huset är sannerligen inget särskilt, kvarteren är inte värst spektakulära, men Schöneberg är ganska trevligt. Om jag skulle flytta till väst finns det helt klart gator där som jag kan tänka mig att bo på/nära. Goltzstraße är en av dem, den känns lite som en Winsstraße i väst – gott om barer, fik och småbutiker, ändå inte riktigt en turistgata. 

 
Glasshaket Jones på Goltzstraße är populärt. Mitt omdöme? Två kulor för fyra EUR – inte värt det. Men cucumber & tonic var fräsch när sensommaren drar i med 28 C. 

Traska Goltzstraße norrut – bang, plötsligt är du på Winterfeldplatz (DÄR är det gott om turister!) som har en jättefin matmarknad varje lördag (det är marknad där andra dagar också, men lördagarna är mest berömda). Där finns dessutom ett riktigt smarrigt falafelställe (Habibi) och du är mitt i de gayvänliga kvarteren kring Nollendorfplatz. Have fun!


Lihammer igen – Där gryningen dröjer


iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.

Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!

Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.

Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.

Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.

Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?

Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.

Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).

Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer,  är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.

Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.

Kort sammanfattning: läs Lihammer.

*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden

***

PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.

PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.

PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.


Hoffmanns äventyr, den ljudliga stumfilmsversionen

Jag är ju sannerligen ingen kulturell finsmakare (RAMMSTEIN FTW!), men jag kan njuta det mesta om det paketeras i en för mig attraktiv variant. Enter Opera on Tap! Jag var på en vinprovning i höstas och började prata med en snubbe som visade sig vara operadirigent och röstcoach. Han bjöd in mig att komma och kolla på ett event – öl och opera, alldeles gratis (jaja, ölen kostar), på en snygg bar i Neukölln. Öl och opera? Jag var nyfiken och drog med mig två svenska operaälskande vänner som var i stan av en slump just den tisdagen. The rest is history.

Där satt vi, tre medelålders tanter (vi höjde medelåldern radikalt), med tappade hakor. Det var ungt och opretentiöst. Sångarna är ännu icke superetablerade, men skolade, och har en passion och en energi som kan frälsa de flesta. Jag skojar inte. Jag har sett dem några gånger till sedan dess och när de drog igång en kickstarter-kampanj för att sponsra rep och lokal för en alldeles speciell uppsättning fanns ingen tvekan. Take my money!

Hoffmanns äventyr är erotisk fantastik, rätt och slätt. Offenbach, Barbier och Carré baserade historien på den gotiska skräckförfattarens E T A Hoffmanns liv (han var både tonsättare och författare, men det skrivna är det mest berömda). Hoffmann dog i Berlin 1822 bara 46 år gammal, aningens försupen.

OOT-gänget hade hittat den perfekta skådeplatsen för helgens spektakel (ja, tyvärr, de har ännu bara råd att leverera två uppsättningar – det är tragiskt för detta förtjänas att ses av MÅNGA): Ehemaliges Stummfilmkino Delphi i Weissensee. Vilka lokaler!  Stumfilmsbiografen Delphi hade sin storhetstid på 1920-talet, stängdes och glömdes bort. Den undgick att bombas under kriget, men förblev stängd under hela DDR-eran. Det finns ingenting som antyder lokalens skönhet från utsidan så den fick relativt sett vara ifred i en stad som på den tiden hade GOTT om stängda och glömda hus i denna då sunkiga del av stan.


  
Tur för oss, och tur att den som till slut öppnade upp hade vett att inte renovera sönder det hela (Weissensee gränsar till det vrålgentrifierade Prenzlberg – ja, mina hoods, så varenda hus kan teoretiskt sett bli värt en mindre förmögenhet. Priserna har rusat här i många år nu.) Lokalerna är PERFEKTA för uppsättningar av lite ovanligare slag i nuvarande skick. Renovera och det blir bara en lokal i mängden.

Opera, säger ni. Är inte det torrt?

Nej. Det har varit utmanande och könsöverskridande sedan långt innan Christer Lindarw rakade benen för första gången. Unga män spelas ofta av kvinnor, många roller är flytande – är det en kvinna, är det en man? Whoooo caaaares! Gidon Saks och Caroline Staunton har dragit det könsöverskridande ett varv till. Min vän dirigenten – som för kvällen satt vid flygeln i bästa stumfilmsstil – spelade iklädd glittrig topp, vadlång tantkjol och stilettklackar. Det var rätt jobbigt att hantera pedaler i stilettklackar misstänker jag, men Tim gjorde det med den äran. Ensemblen har en ljuvlig sopran som dessutom är make up-artist, så hon såg till att leverera en extra twist: alla var sminkade till gråskala för att hylla stumfilmstemat. Mycket snyggt, även om mejken suddades ut under kvällen, det är en väldigt fysisk föreställning.

Historien i korthet: Hoffmann sitter på en bar med två studenter. Han är rätt full och minns tillbaka – han berättar om de tre största kärlekarna: Olympia, Antonia och Giulietta. Nu är han lite sugen på Stella. Hela tiden finns hans musa och bästa vän där för honom: Nicklaus/Nicklausse. Igår gjordes karaktären av Anne Byrne i korsett och tunn mustasch (nej, den syns inte på bilden nedan). När ska Hoffmann förstå vem han VERKLIGEN borde välja som sin partner?


  

Lindorf kommer till baren där Hoffmann orerar om sitt liv. Han vill också ha Stella. Han är rätt tydlig med det och tänker att Hoffmann ska bli så packad att Stella väljer rätt snubbe.

Men nu minns vi tillbaka: OLYMPIA. I de flesta uppsättningarna är Olympia en docka som ska förvrida huvudet på män. Igår var hon en looooove machine. Anne Sorbara hade korsett, strumpeband/strumpor, anständiga (storleksmässigt) men sexiga trosor. Bara. Utan att bli explicita kan vi säga att fröken Sorbara kan förvrida huvudet på vem som helst – mig vann hon redan i november.

OOT-gänget nyttjar hela lokalen. Vi sitter alla på ett golv vid vanliga bord och stolar, plötsligt dyker någon upp i mörkret bakom oss och sjunger. Olympia själv hade smugit upp på en stol på ett bord medan vi andra var upptagna med vad som hände i andra änden av lokalen. Plötsligt en spot på Olympia. Hon åmar sig på stolen och det råder inga tvivel om vilken stämning hon är i. Hoffmann dras till henne och det tar ingen lång stund förrän han bär henne runt sittande på axlarna. Han har ansiktet begravt i hennes skrev och plötsligt förstår vi verrrrrkligen varför hon tar de allra högsta tonerna i sin aria (länken leder till en mer traditionell och betydligt tristare uppsättning). Sorbara levererar felfri koloratur med en dansande karl i skrevet. KUDOS till Sorbara! Efteråt halvligger hon på stolen, blossande på en cig. Det tar dock inte lång stund innan hon studsar vidare till nästa karl. Loooove machine, sa jag.

Trist nog så befann sig Olympia för långt bort  för att jag skulle få nån riktigt bra bild. Telefonen hade immat igen vart fall om jag hade suttit närmare. Ni ser ju flinet. Hon är nöjd.

Jag har inte många riktigt bra bilder från akterna om Antonia och Giulietta (de utspelades mestadels på den faktiska scenen en bit bort), men la voix de mère uppe på balkongen var fin.

Antonia? Fantastisk sångerska. Hoffmann och hon var förlovade, men hon försvann plötsligt. Hon är inspärrad hemma, hennes far vill gömma henne. Modern hade förtrollats av den onde Dr Miracle, varje ton hon tog gjorde henne allt sjukare och hon sjöng sig till döds. Antonia hotas av samma öde och förses bokstavligen med munkavle. Hoffmann hittar henne, lockar henne att sjunga men förstår snart varför hon inte kan göra det. Den onde doktorn hittar dem, trollar fram en skenbild av Antonias mamma (sjung min dotter sjung!) och lurar Antonia att sjunga sig till döds.

IMG_7784

Elak doktor, förtvivlad Hoffmann, döende Antonia och sörjande far.

IMG_7783

Giulietta, den fagra kurtisanen i Venedig. Ni ser ju det där med att nyttja hela lokalen. Medan Giulietta berättar sin historia sitter de tre varianterna Hoffmann – ung, mindre ung, inte alls ung – alldeles bredvid oss nere på golvet. Akten om henne är ganska rörig – här mördas det i parti och minut. Giulietta snor själar (”spegelbilder”) åt den onde Dapertutto. Hon betalar såklart med tjäääärlek och snärjer sudd på Hoffmann också – men han klarar sig på håret. Tyvärr är han dubbelmördare innan den kvällen är över. Det var inte direkt vad hans trasiga själ behövde.

Wrap up nedan. Nicklausse hälper till att summera. Nå, hur går det nu då – fattar Hoffmann att Nicklauss/Nilausse är the one?

DET berättar jag inte.



One week to go!

oothoffmann.jpg

Det är bara en vecka kvar nu! Heike och jag ska gå på den gamla stumfilmsbiografen Delphi och se vad som verkar bli en alldeles magisk uppsättning av Hoffmanns äventyr. Hoffmann ligger egentligen LITE för nära operett för att jag ska ha varit riktigt intresserad av den förut, men är det några som kan göra den så är det unga och opretentiösa Opera on Tap. Att dyka ner i Offenbach är väl dessutom ännu en del i att tyskifiera mig 😉

Holden Madagame har gjort en fin intervju med regissören Gidon Saks om gender bender, hur man inte sällan flyter genusmässigt i opera. Befriande! Det inte alls ovanligt att kvinnor spelar unga män i opera (och jag själv skulle väl snudd på kunna gå in och göra en krallig baryton ;)), vi såg en fantastisk uppvisning på Prachtwerk i november då en cis-kvinna utan att ta till andra yttre attribut än att leka med röst och kroppspråk (hur hon använde HÄNDERNA…! och steg!) sjöng en ung vredgad man som fick alla oss tre medelålders kvinnor att halvt trilla av stolen. No lösmustasch needed. Det fanns inget som andades pastisch eller komik i det hela (det gör mig annars lite ledsen att många av oss omfamnat cis-män i drag som leker med kvinnliga stereotyper [både när det görs med glimten i ögatoch mer seriöst], men cis-kvinnor i drag ses sällan som en lika ädel konst.).

Throughout the production, Gidon has made it clear that almost every character is playing with gender, whether it’s obvious or not. Nicklausse is decidedly gender fluid, Giulietta controls every man on stage, Schlemil walks confidently on stage in a silvery skirt, male corset, and leather bolero, etc. None of the characters are apologizing or capitalizing on their gender variance, and it’s not for shock effect. The opera seems to celebrate gender in all its subtle and complex forms.

Holden själv är transaktivist och i en FTM-process. En av mina vänner hemma i Sverige är mitt i samma resa. Jag kommer att fortsätta följa Holdens blogg.

Nästa lördag alltså! GALA! Jag är så exalterad. Jag brukar inte vara paljettig, men jag är RIKTIGT sugen på att leta upp något billigt hardcoreglitter att dra över min normalt ganska svartklädda festlekamen. Eller så gör jag som vanligt, svart svart svart och ett VÄLDIGT glittrigt halsband.

(ja, spänningen är olidlig. oder nicht.)

——-

Oooooch – tadaaaaa! – nu har mina första Queerlequin landat här! Min dandykatt ville såklart vara med på bild. Rolig slump att mina två första kickstarterkampanjer någonsin (Hoffmann-föreställningen finansieras också delvis på det viset- eller rättare sagt repetitioner och förberedelser finansierades med hjälp av kickstarter). Det ger en välsmakande air av att få vara en liten skvätt Madame Mecenat, Kulturtant de Luxe. I love it!

Böckerna är dessutom i perfekt format för att bli handväskböcker. Jag tror att de kommer att trivas finfint tillsammans med mig på några av Berlins alla mysiga caféer!


Queering the world pt 37505387

Queerlequin är ett så fantastiskt namn att det är underligt att vi inte har sett det tidigare. Ett fantastiskt namn på en fantastisk idé. Romantiskt, sexigt och dunkande varmt litterärt lösgodis – som är normbrytande. Befriat från trötta strukturer som vi nästan aaaaaalltid ser.

Jag är med i kickstarterkampanjen för att förlaget ska kunna ge ut fler böcker. Gå med du också! Du kan ge hur mycket eller (nästan) hur lite du vill. Om du inte vill ge utan att veta att du får något fysiskt tillbaka kan du ge genom att placera ett förköp eller genom att boka en annons.

Att supporta förlag man uppskattar smakar lika gött som en kyss från nån man gillar att hångla med. Try it! You’ll like it!