Ett arabiskt vemod
Jag är på bokmässan i Göteborg och bor på hotellet vars bar befolkas av ”ALLA” på kvällarna. Vad gör partydjuret Andersson? Läser, såklart. I säng före 22.00. Det är vad en lååååång luftrörsinfektion och sömnstörningar gör med mig.
Abdellah Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare. Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman om det mest klassiska av alla teman. Längtan och sökande efter kärlek. En roadtrip kantad av brustna drömmar om relationer. Paris. Kairo. Marrakech. Städer där jag varit och en stad jag vill till. Igenkänning på flera plan.
”Du hade med tiden lyckats inpränta tanken hos mig att min kärlek var mindre värd än din. Du var ett mystiskt poem. Jag var bara en liten novell av Guy de Maupassant…”
(Själv kan jag tänka att en sån novell är väl inte det sämsta. Jag känner mig ofta som en taskigt skriven tragisk text ut random Mitt livs novell anno 1983)
En liten tunn bok. Fin!
—
Gissa vem jag träffade idag? 😀
Jag stod och fingrade på ännu en av hans böcker i montern. Såg på mannen bredvid mig. Tittade igen. ”Det är ju DU”
”How IS your lovelife?” flög det ur mig.
(It’s complicated. Vi bildade klubb :))
Euphoria
Jag har några få boktipsare som alltid träffar rätt när de rekommenderar böcker till mig. Cecilia L är en av dem.
Euphoria? Ett triangeldrama de luxe. 1930-tal. Nya Guinea. King inspirerades av Margaret Mead när hon skrev. Margaret var inte bara en världsberömd kulturantropolog, hon hade dessutom ett spännande kärleksliv. Hon hade relationer med både kvinnor och män i en tid då en så öppen syn på relationer var allt annat än vardagsmat. Precis som huvudpersonen Nell fokuserade hon gärna sin forskning på relationer, sex och kommunikation.
Det här är smart och intressant, speciellt i de situationer då forskarna lämnar djungeln och för en stund landar i det rentvättade västvärlden. Det är svårt att stänga av den antropologiska blicken (två tjusiga kvinnor på båt betraktar den svettiga, skitiga och trasiga Nell som vore hon något katten släpat in. Nell betraktar tillbaka):
Nell och hennes man Fen forskar båda. De har haft svårt att enas om vilket folk de vill leva med och lära sig mer om. Nell är den omtalade. Den som presenterat spännande teorier som förtrollat världen. Man inser snart att hon helt enkelt jobbar hårdare, mer prestigelöst. Med öppna ögon. Fens frustration och aggression ställer till det både för Nell och för kvaliteten på hans egen forskning.
Enter britten Bankson. Han har levt ensam länge med ett annat folk, men kommer ingen riktig vart med sin forskning. Han möter Nell och Fen och får snabbt svårt att släppa tanken på dem. Särskilt Nell. Åh Nell.
Berättarperspektivet är just det: Banksons blick. Nells ”direkta” röst får vi i hennes oändliga brev till den älskade Helen, en kvinna som hon haft en kärleksrelation med. Det funkar väldigt bra att följa alla skeenden på det här sättet.
Mycket bra. Lily King verkar ännu inte finnas översatt till svenska. Kom igen, förlagen. Det här vill ni ha!
om delar av Schöneberg i allmänhet och Mr Jones i synnerhet
Nu sitter minnestavlan uppe på Hauptstraße 155 där Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på 70-talet. Det är mycket lätt att hitta dit, ta U7 till Kleistpark, titta efter skylten som pekar mot uppgång Hauptstraße och gå ca 200 m.
Huset är sannerligen inget särskilt, kvarteren är inte värst spektakulära, men Schöneberg är ganska trevligt. Om jag skulle flytta till väst finns det helt klart gator där som jag kan tänka mig att bo på/nära. Goltzstraße är en av dem, den känns lite som en Winsstraße i väst – gott om barer, fik och småbutiker, ändå inte riktigt en turistgata.
Glasshaket Jones på Goltzstraße är populärt. Mitt omdöme? Två kulor för fyra EUR – inte värt det. Men cucumber & tonic var fräsch när sensommaren drar i med 28 C.
Traska Goltzstraße norrut – bang, plötsligt är du på Winterfeldplatz (DÄR är det gott om turister!) som har en jättefin matmarknad varje lördag (det är marknad där andra dagar också, men lördagarna är mest berömda). Där finns dessutom ett riktigt smarrigt falafelställe (Habibi) och du är mitt i de gayvänliga kvarteren kring Nollendorfplatz. Have fun!
Lihammer igen – Där gryningen dröjer
iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.
Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!
Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.
Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.
Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.
Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?
Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.
Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).
Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer, är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.
Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.
Kort sammanfattning: läs Lihammer.
*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden
***
PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.
PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.
PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.
Hoffmanns äventyr, den ljudliga stumfilmsversionen
Jag är ju sannerligen ingen kulturell finsmakare (RAMMSTEIN FTW!), men jag kan njuta det mesta om det paketeras i en för mig attraktiv variant. Enter Opera on Tap! Jag var på en vinprovning i höstas och började prata med en snubbe som visade sig vara operadirigent och röstcoach. Han bjöd in mig att komma och kolla på ett event – öl och opera, alldeles gratis (jaja, ölen kostar), på en snygg bar i Neukölln. Öl och opera? Jag var nyfiken och drog med mig två svenska operaälskande vänner som var i stan av en slump just den tisdagen. The rest is history.
Där satt vi, tre medelålders tanter (vi höjde medelåldern radikalt), med tappade hakor. Det var ungt och opretentiöst. Sångarna är ännu icke superetablerade, men skolade, och har en passion och en energi som kan frälsa de flesta. Jag skojar inte. Jag har sett dem några gånger till sedan dess och när de drog igång en kickstarter-kampanj för att sponsra rep och lokal för en alldeles speciell uppsättning fanns ingen tvekan. Take my money!
Hoffmanns äventyr är erotisk fantastik, rätt och slätt. Offenbach, Barbier och Carré baserade historien på den gotiska skräckförfattarens E T A Hoffmanns liv (han var både tonsättare och författare, men det skrivna är det mest berömda). Hoffmann dog i Berlin 1822 bara 46 år gammal, aningens försupen.
OOT-gänget hade hittat den perfekta skådeplatsen för helgens spektakel (ja, tyvärr, de har ännu bara råd att leverera två uppsättningar – det är tragiskt för detta förtjänas att ses av MÅNGA): Ehemaliges Stummfilmkino Delphi i Weissensee. Vilka lokaler! Stumfilmsbiografen Delphi hade sin storhetstid på 1920-talet, stängdes och glömdes bort. Den undgick att bombas under kriget, men förblev stängd under hela DDR-eran. Det finns ingenting som antyder lokalens skönhet från utsidan så den fick relativt sett vara ifred i en stad som på den tiden hade GOTT om stängda och glömda hus i denna då sunkiga del av stan.
Tur för oss, och tur att den som till slut öppnade upp hade vett att inte renovera sönder det hela (Weissensee gränsar till det vrålgentrifierade Prenzlberg – ja, mina hoods, så varenda hus kan teoretiskt sett bli värt en mindre förmögenhet. Priserna har rusat här i många år nu.) Lokalerna är PERFEKTA för uppsättningar av lite ovanligare slag i nuvarande skick. Renovera och det blir bara en lokal i mängden.
Opera, säger ni. Är inte det torrt?
Nej. Det har varit utmanande och könsöverskridande sedan långt innan Christer Lindarw rakade benen för första gången. Unga män spelas ofta av kvinnor, många roller är flytande – är det en kvinna, är det en man? Whoooo caaaares! Gidon Saks och Caroline Staunton har dragit det könsöverskridande ett varv till. Min vän dirigenten – som för kvällen satt vid flygeln i bästa stumfilmsstil – spelade iklädd glittrig topp, vadlång tantkjol och stilettklackar. Det var rätt jobbigt att hantera pedaler i stilettklackar misstänker jag, men Tim gjorde det med den äran. Ensemblen har en ljuvlig sopran som dessutom är make up-artist, så hon såg till att leverera en extra twist: alla var sminkade till gråskala för att hylla stumfilmstemat. Mycket snyggt, även om mejken suddades ut under kvällen, det är en väldigt fysisk föreställning.
Historien i korthet: Hoffmann sitter på en bar med två studenter. Han är rätt full och minns tillbaka – han berättar om de tre största kärlekarna: Olympia, Antonia och Giulietta. Nu är han lite sugen på Stella. Hela tiden finns hans musa och bästa vän där för honom: Nicklaus/Nicklausse. Igår gjordes karaktären av Anne Byrne i korsett och tunn mustasch (nej, den syns inte på bilden nedan). När ska Hoffmann förstå vem han VERKLIGEN borde välja som sin partner?
Lindorf kommer till baren där Hoffmann orerar om sitt liv. Han vill också ha Stella. Han är rätt tydlig med det och tänker att Hoffmann ska bli så packad att Stella väljer rätt snubbe.
Men nu minns vi tillbaka: OLYMPIA. I de flesta uppsättningarna är Olympia en docka som ska förvrida huvudet på män. Igår var hon en looooove machine. Anne Sorbara hade korsett, strumpeband/strumpor, anständiga (storleksmässigt) men sexiga trosor. Bara. Utan att bli explicita kan vi säga att fröken Sorbara kan förvrida huvudet på vem som helst – mig vann hon redan i november.
OOT-gänget nyttjar hela lokalen. Vi sitter alla på ett golv vid vanliga bord och stolar, plötsligt dyker någon upp i mörkret bakom oss och sjunger. Olympia själv hade smugit upp på en stol på ett bord medan vi andra var upptagna med vad som hände i andra änden av lokalen. Plötsligt en spot på Olympia. Hon åmar sig på stolen och det råder inga tvivel om vilken stämning hon är i. Hoffmann dras till henne och det tar ingen lång stund förrän han bär henne runt sittande på axlarna. Han har ansiktet begravt i hennes skrev och plötsligt förstår vi verrrrrkligen varför hon tar de allra högsta tonerna i sin aria (länken leder till en mer traditionell och betydligt tristare uppsättning). Sorbara levererar felfri koloratur med en dansande karl i skrevet. KUDOS till Sorbara! Efteråt halvligger hon på stolen, blossande på en cig. Det tar dock inte lång stund innan hon studsar vidare till nästa karl. Loooove machine, sa jag.
Trist nog så befann sig Olympia för långt bort för att jag skulle få nån riktigt bra bild. Telefonen hade immat igen vart fall om jag hade suttit närmare. Ni ser ju flinet. Hon är nöjd.
Jag har inte många riktigt bra bilder från akterna om Antonia och Giulietta (de utspelades mestadels på den faktiska scenen en bit bort), men la voix de mère uppe på balkongen var fin.
Antonia? Fantastisk sångerska. Hoffmann och hon var förlovade, men hon försvann plötsligt. Hon är inspärrad hemma, hennes far vill gömma henne. Modern hade förtrollats av den onde Dr Miracle, varje ton hon tog gjorde henne allt sjukare och hon sjöng sig till döds. Antonia hotas av samma öde och förses bokstavligen med munkavle. Hoffmann hittar henne, lockar henne att sjunga men förstår snart varför hon inte kan göra det. Den onde doktorn hittar dem, trollar fram en skenbild av Antonias mamma (sjung min dotter sjung!) och lurar Antonia att sjunga sig till döds.
Elak doktor, förtvivlad Hoffmann, döende Antonia och sörjande far.
Giulietta, den fagra kurtisanen i Venedig. Ni ser ju det där med att nyttja hela lokalen. Medan Giulietta berättar sin historia sitter de tre varianterna Hoffmann – ung, mindre ung, inte alls ung – alldeles bredvid oss nere på golvet. Akten om henne är ganska rörig – här mördas det i parti och minut. Giulietta snor själar (”spegelbilder”) åt den onde Dapertutto. Hon betalar såklart med tjäääärlek och snärjer sudd på Hoffmann också – men han klarar sig på håret. Tyvärr är han dubbelmördare innan den kvällen är över. Det var inte direkt vad hans trasiga själ behövde.
Wrap up nedan. Nicklausse hälper till att summera. Nå, hur går det nu då – fattar Hoffmann att Nicklauss/Nilausse är the one?
DET berättar jag inte.
One week to go!
Det är bara en vecka kvar nu! Heike och jag ska gå på den gamla stumfilmsbiografen Delphi och se vad som verkar bli en alldeles magisk uppsättning av Hoffmanns äventyr. Hoffmann ligger egentligen LITE för nära operett för att jag ska ha varit riktigt intresserad av den förut, men är det några som kan göra den så är det unga och opretentiösa Opera on Tap. Att dyka ner i Offenbach är väl dessutom ännu en del i att tyskifiera mig 😉
Holden Madagame har gjort en fin intervju med regissören Gidon Saks om gender bender, hur man inte sällan flyter genusmässigt i opera. Befriande! Det inte alls ovanligt att kvinnor spelar unga män i opera (och jag själv skulle väl snudd på kunna gå in och göra en krallig baryton ;)), vi såg en fantastisk uppvisning på Prachtwerk i november då en cis-kvinna utan att ta till andra yttre attribut än att leka med röst och kroppspråk (hur hon använde HÄNDERNA…! och steg!) sjöng en ung vredgad man som fick alla oss tre medelålders kvinnor att halvt trilla av stolen. No lösmustasch needed. Det fanns inget som andades pastisch eller komik i det hela (det gör mig annars lite ledsen att många av oss omfamnat cis-män i drag som leker med kvinnliga stereotyper [både när det görs med glimten i ögatoch mer seriöst], men cis-kvinnor i drag ses sällan som en lika ädel konst.).
Throughout the production, Gidon has made it clear that almost every character is playing with gender, whether it’s obvious or not. Nicklausse is decidedly gender fluid, Giulietta controls every man on stage, Schlemil walks confidently on stage in a silvery skirt, male corset, and leather bolero, etc. None of the characters are apologizing or capitalizing on their gender variance, and it’s not for shock effect. The opera seems to celebrate gender in all its subtle and complex forms.
Holden själv är transaktivist och i en FTM-process. En av mina vänner hemma i Sverige är mitt i samma resa. Jag kommer att fortsätta följa Holdens blogg.
Nästa lördag alltså! GALA! Jag är så exalterad. Jag brukar inte vara paljettig, men jag är RIKTIGT sugen på att leta upp något billigt hardcoreglitter att dra över min normalt ganska svartklädda festlekamen. Eller så gör jag som vanligt, svart svart svart och ett VÄLDIGT glittrigt halsband.
(ja, spänningen är olidlig. oder nicht.)
——-
Oooooch – tadaaaaa! – nu har mina första Queerlequin landat här! Min dandykatt ville såklart vara med på bild. Rolig slump att mina två första kickstarterkampanjer någonsin (Hoffmann-föreställningen finansieras också delvis på det viset- eller rättare sagt repetitioner och förberedelser finansierades med hjälp av kickstarter). Det ger en välsmakande air av att få vara en liten skvätt Madame Mecenat, Kulturtant de Luxe. I love it!
Böckerna är dessutom i perfekt format för att bli handväskböcker. Jag tror att de kommer att trivas finfint tillsammans med mig på några av Berlins alla mysiga caféer!
Queering the world pt 37505387
Queerlequin är ett så fantastiskt namn att det är underligt att vi inte har sett det tidigare. Ett fantastiskt namn på en fantastisk idé. Romantiskt, sexigt och dunkande varmt litterärt lösgodis – som är normbrytande. Befriat från trötta strukturer som vi nästan aaaaaalltid ser.
Jag är med i kickstarterkampanjen för att förlaget ska kunna ge ut fler böcker. Gå med du också! Du kan ge hur mycket eller (nästan) hur lite du vill. Om du inte vill ge utan att veta att du får något fysiskt tillbaka kan du ge genom att placera ett förköp eller genom att boka en annons.
Att supporta förlag man uppskattar smakar lika gött som en kyss från nån man gillar att hångla med. Try it! You’ll like it!
…och hör sen!
När ork och koncentrationsförmåga fattas för läsning-läsning är det ändå bra att jag har mina ljudböcker i öronen på väg till och från jobbet. Storytel har ett bra – allt bättre – utbud på engelska också (undrar när det kommer tyska? :)), men nu är det ju svenskan jag vill åt. Mitt språk. Engelskspråkiga böcker kan jag enkelt köpa här. Nu är det så där igen jag har inte pratat svenska på flera veckor. Att lyssna på svenska är extra mysigt då.
Den gångna veckan har jag avverkat en debutant och en milt sagt etablerad författare. Häng med!
Vi börjar med debutanten: Christoffer Holst och hans Mitt hjärta går på. Ja titeln låter lite knasig, men den får sin förklaring.
Chavve och Pontus, Pontus och Chavve. Jag tänker på serien Skilda världar – för det är på vissa vis många mil mellan deras liv om än inte rent geografiskt. Chavve som är så ensam i livet. Han älskar bakverk och att baka. Begåvad. Han törs sin begåvning till trots inte riktigt drömma sina drömmar heeeela vägen ut.
Och Pontus som fortfarande bor med sin kärnfamilj på Östermalm. Han har levt ett liv som på vissa vis möjliggör drömmar av en kaliber som inte ens finns på Chavves karta, men Pontus har andra bekymmer och Pontus vågar kanske inte LIVET i alla avseenden.
De hittar varandra via en dejtingapp. Kan vi hoppas att de liksom nuddar vid varandra mer än bara fysiskt? Att den ene kan få den andre att våga drömma stort i utbyte mot att utmana rädslor och börja våga livet?
En fin bok som lovar mer. Skriv, Christoffer! Jag tycker om dialogen. Jag tycker om värmen. Det är en bok som får mig att vilja bli kär, trots att den är långt från genomgående rosenröd.
————————
Från ung kärlek till medelålders skilsmässa. OFFENTLIG skilsmässa.
Jag har sett rubriker som har kallat Martina Haags senaste bok Det är något som inte stämmer för ”bitter hämnd”. Njäe, va? Jo, sin vana trogen skiner mycket Martina igenom och historien känns igen – men det är ingen ensidig slakt. Huvudpersonen, den svikna, är ingen from ängel. Huvudpersonen får vara manisk och tänka knasiga tankar. För det gör man ju när man känner att något inte stämmer. När man undrar om man blivit knäpp. Och när man känner sig så dum så dum så DUM för att man litade på någon som man levt med i många år.
Det är en bok om att ta sig igenom ett sorgeår, om hur man hittar en annan nivå och om den där drömmen som så många av oss har (men inte alla av oss vågar): att ta några få utvalda grejor (och en katt :)) och dra ut i vildmarken några veckor. Ingen smartphone. Inget internet. Bara vara.
Felice
Lika underbar som den förra helgen var, lika förfärlig är denna. Mycket melankoli rent generellt (alla dessa döda…) och det spetsas till av att älskade gammelkatten är så sjuk så sjuk, det har rasat snabbt utför. Jag måste nog be om en akuttid hos vetten imorgon och även om förnuftet vet att det är så det är att ha fyrbenta vänner så är det förbaskat jobbigt.
—————–
Stress och ledsenkänslor gör att vare sig läsande eller skrivande är på topp, det är svårt med koncentrationen, men noveller kan man alltid försöka få i sig för att få lite känslomässig näring. Fick plötsligt längt efter Amanda Hellberg, hittade en ljudnovell på Storytel men insåg mitt i att den här ”kan” jag redan, jag läste den redan för två år sedan. Nu är Blå linjer förvisso värd en repris, men det var ändå finfin tajming att det dök upp en puff från Swedish Zombie förlag. Puffen? Felice av Lupina Ojala.
Längtan finns i en dröm.
Catrin får sällskap om nätterna. Någon eller någonting kommer på besök, smeker och lockar. Sömnen blir lustfylld, men kanske också farlig. Det som börjar som en lek i drömmen blir snart allvar och förändrar hennes liv.
Felice är en vacker vacker novell som inte alls tar vägen dit jag initialt tror att den ska ta vägen. Jag hoppades på att bli skrämd, jag blev mer berörd – jag antar att mitt för helgen melankoliska jag svarade lite extra känslosamt på det här.
Nu låter det kanske som om jag är besviken över att inte bli skrämd men så är det inte. Jag fick något annat som jag kanske inte hajade att jag längtade efter. Skrämsel finns det ännu tid att fixa innan dagen är slut.
Jag älskar det här med att det finns så många bra noveller, så lättillgängligt, nu. Jag har sagt det förut: det är som att plocka ihop en påse smågodis. Felice är en mörk pralin. Elegant bitter choklad (hög kakaohalt!) med varmt innehåll som smakar rött. Jag skulle kunna säga körsbär i likör (jag är en av få som ÄLSKAR körsbär i likör) men det skulle få alla oförstående människor (såna som INTE älskar körsbär i likör) att missuppfatta mig.
A Long Winter
Det finns både bra och dåliga saker med att joina en bokklubb för ett kontrollfreak som jag.
Bra sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst
Dålig sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst
Ah, jag driver lite med min egen kantighet nu. Det hajar ni va?
För det mesta finns det ju BARA bra saker med det där tvånget. Jag skulle aldrig joina ett gäng där det muttras för att man inte läst (ut) boken ifråga, när/om så händer. I Berlin var vi flera som inte läst allt, det funkade finfint ändå. En av damerna i klubben dyrkar Lundell och hans tes om att en inställd spelning är också en spelning (eller hur det nu var) har förmodligen felciterats fler gånger än en del av de stora och creddiga mästerverken har lästs – den kan appliceras även här. Man kan ju alltid diskutera varför man INTE läste ut, eller ens påbörjade, boken 😉
Men nu var det Colm Tóibín jag skulle skriva om. Hans kortroman/långnovell A Long Winter (jag plockade min ur novellsamlingen Mothers and Sons, men den finns utgiven som egen bok på många språk också).
En by i bergen. Spanien. En liten familj blir ännu mindre när Miquels lillebror ger sig av för att göra sin värnplikt. Dynamiken i den till synes alltid tigande familjen skakas om, och då fattar Miquel att mamman är alkoholist. Ett stort gräl, mamman försvinner. I samma stund kommer vintern. Vintern i bergen kan vara grym. Finns det en chans att hon hann till nästa by?
Detta är en historia som jag ALDRIG skulle ha läst på egen hand, tror jag. Tung utan att vara svårläst! Men där finns några varma toner. En överraskande homoerotisk ton som förvånade mig en smula tills jag läste att Colm är öppet homosexuell.
Sällan har så mycket sagts med så få ord, Tóibín är en mästare språkligt sett. Jag kände nästan en doft av Nobelpriskandidat, jag fick dessutom samma ont-i-magen-känsla som när jag läste Coetzees Onåd. Det där med ett utsökt språk som kombineras med en tryckande känsla av förfärliga ting.
Jag är jätteglad att BBC plockade ut den här läsningen, trots att jag rynkade pannan och tänkte ”men töser, det är sommar och sol och glada dagar nu…” när jag först började läsa.
Kommer jag att läsa resten av novellerna? Otvivelaktigt. Men inte nu. Nu har jag semester. Nu vill jag läsa gulligt fluff (…hann jag tänka och så föll blicken på Fallna kvinnor som är allt annat än fluff, hm) och låta bli att tänka för mycket i några dagar till.
Breakfast Book Club på vift i Köpenhamn och på Louisiana
Sommarens resa för mig – en helg i Köpenhamn! Löst häng med delar av Breakfast Book Club, massor av god mat, sol sol sol från knallblå himmel och en av de mysigaste sommarstäderna jag vet. TOPPEN!
Jag vore ju inte jag om jag inte gick ut hårt med en bild av den vackra Hovedbangården i Köpenhamn. Snyggt både inne och ute! Det är så smidigt att ta sig till och från Kastrup, det går att ta vanliga tåg eller metro – jag testade såklart båda varianterna 😉 Vanligt tåg går snabbast (runt sju minuter) men metron är kul för en tågnörd, på den här linjen har de nämligen förarlösa tåg.
TW alla boktokar – Arnold Busck uppe vid Rundetårn är en grym bokhandel. Jag kan stolt säga att jag inte gjorde av med så mycket som en spänn här, men det var en rolig butik att titta runt i.
Rent generellt: ditcha Ströget! Njut av Latinerkvarteren (runt just Rundentårn) istället. Och Christianshavn.
Vad jag gjorde mer än åt? Jag gick. Gick gick gick gick. Spridda intryck nedan, gott om båtar och vatten.
Louisiana då, själva Litteraturfestivalen och boksnacket? (tips: Anna skriver bra om festivalen) Tja, jag var inte jättesugen på seminarieprogrammet men jag VAR jättesugen på att se konstmuséet (det är en så otroligt bra idé att gifta ihop boktok och konst – de flesta boktokar jag känner gillar nämligen båda grejorna), både de fasta utställningarna och en del av de tillfälliga som bjöds nu. Första intrycket: det var mindre än jag trodde, men det som fanns var utsökt (och museishopen…. aaaaargh). Nedan bl a Giacometti, Miró och Kennermeyer. Precis som Anna föll jag dessutom som en sten för Terry Winters grafik.
Åter till Köpenhamn och åka BÅT! Det kostar 80 DKK, tar ungefär en timme och är så mysigt [iallafall i det kalasväder som det alltid varit när jag gjort det]. Maggan, Marie, Ann-Sofie och jag tog en tur under sen eftermiddag och det var nyyyyydelig. På bilden nedan synes Olafur Eliassons Cirkelbron, snyggsnyggSNYGG och alldeles nyinvigd när vi passerade under den. Det regnade ännu serpentiner!
Dronningens lilla jolle till vänster.
Herr Andersen måste jag ju hälsa på, såklart!
….till sist: min nya ring. Jag hade bestämt att Min Souvenir (om jag hittade den) från Köpenhamn skulle bli en ring. jag visste PRECIS hur den skulle se ut. Jag har ofta liknande planer, men hittar nästan aldrig det jag bestämt mig för. Den här gången gjorde jag det! I museishopen i Louisiana låg den och väntade på bara mig ( 😉 ), priset var mycket lägre än jag trott (210 DKK) och nu sitter den på min högerhand och glänser. Ett fint minne av en fin helg!
———–
Whut? Vad jag tyckte om boken/långnovellen/kortromanen vi diskuterade på bokfrullen? Det kommer i ett eget inlägg. Stay tuned.
äntligen kom hela USA in i matchen (bättre sent än aldrig)
Boktips dagen till ära:
25 Must-Read YA Books Featuring Gay Protagonists
True Colors: Mighty Girl Books for Pride Month
Och hurra igen för Västerås stadsbibliotek, idag är de ute på Prideparad i Västerås, men hyllan skapades för länge sedan.
Mina relaterade tips hittar ni i en strid ström här.
Än skyddar natten
såhär har vi ofta haft det under denna semestervecka, boken och jag
Det var en ren slump att jag upptäckte Anna Lihammers första kriminalroman, och när jag väl gjorde det kunde jag inte begripa varför den inte var mer omtalad än den var. Jag skriver ofta om hur less jag är på svenska kriminalromaner, men Annas politiskt medvetna 1930-tal gav mig en nytändning och jag blev väldigt glad när jag insåg att jag kunde få mer av radarparet Gustavsson och Hell.
Än skyddar natten är alldeles nyutkommen och tar vid en tid efter att Medan mörkret faller tagit slut. Gustavsson och Hell kommer från vitt skilda världar och de har inte haft någon riktig anledning att arbeta tillsammans sedan seriemorden 1934 heller, men när det bränner till med ett politiskt hett mord är det ändå Maria som får uppdraget att stötta Carl igen, till många manliga polisers förtret.
Nazisterna stärker sin makt i Tyskland, och år 1935 inför Hitler antisemitiska raslagar. Samtidigt reser en tysk SS-expedition till Sverige. I sina vanföreställningar om ariska förfäder söker de sitt ursprung i hällristningar och runstenar. En mörk höstnatt hittas en tysk journalist brutalt mördad vid den berömda Sigurdsristningen. Kommissarie Carl Hell blir utsedd att utreda mordet och till sin hjälp tar han än en gång polissyster Maria Gustavsson. Med den tyska makten i hälarna försöker de hitta förövaren, men snart pockar andra våldsbrott på deras uppmärksamhet.
Ett mord blir till två, tre, fyra… ja, det är många som bragts om livet innan den här historien är slut.
Lihammers andra roman om Gustavsson/Hell är inte lika omedelbar – för mig – som hennes första bok. Det är enkelt: Medan mörkret faller rör sig i miljöer som jag ”kan” och minns. Uppsala, rasbiologen, anatomilabb och allt det som hör till. Än skyddar natten tar en lite längre stund att komma in i, men när jag väl kommer in i den så blir den som en drog igen. Bok nummer två serverar ännu mer av Berlin, ännu mer tysk mellankrigstid och det slukar jag ju av lätt insedda skäl med hull och hår. Lihammer känns ännu en gång gediget påläst och kryddar historien med smarta och intressanta detaljer, många av en typ som dessutom är en blinkning till gräsliga skeenden i det helyllesvenska nuet. Anna är den typ av skribent som får mig att googla saker och det tycker jag om. Spänningen kryddas med politisk medvetenhet, historia och ickenormativa relationer. Detta blev ett perfekt påskekrim.
Jag ser många många svenska författare i bestseller-listorna här. Jag kan bara hoppas att Anna plockas upp av en tysk agent (om det inte redan skett), för när läsande kollegor pratar om Läckberg så önskar jag att kunde sätta något annat i händerna på dem. Jag vill ge dem Lihammer. Medan mörkret faller är fortfarande favoriten, men… kommer inte del tre snart? Jag vill ha mer. Nu med en gång.
———————–
(här kan du läsa mer om Sigurdsristningen)
Marly’s Ghost
Jag erkänner. Trots att jag inte firar alla hjärtans dag så köpte jag fredag-den-trettonde-presenter till mig själv den trettonde februari, dagen innan… ni vet. Ja. Det blev dessutom tre böcker om kärlek (! vem var det som intog min kropp den dagen?), Colgan-boken som jag skrev om för några dagar sedan var en av dem, detta är en annan. Den tredje får vi se när jag ids läsa. Jag kanske inte ska överdosera 😉
Plotten? Ben saknar sin döda flickvän Marly. Han är arg och ledsen och bitter och tänker att kärlek är skit, livet är skit. Han kan luuuuuugnt tänka sig att sumpa alla andras upplevelse av alla hjärtans dag, han hjälper dem ju bara ändå för (alla i en kör nu): kärlek är bara nåt som gör en ledsen. Men så på kvällen… (jaa, punkt punkt punkt)
Jag läste någonstans att David Levithan ofta skriver korta historier om kärlek (eller hum, han skriver väl alltid om kärlek) just kopplade till alla hjärtans dag och detta är en av dessa historier. Makes sense. Han har plockat Dickens klassiska julsaga om Ebeneezer Scrooge och placerat den i nutida valentintid. Illustratören har till och med inspirerats – starkt – av John Leechs illustrationer i originalet.
Levithan är tämligen trogen originalet (nästan lite för trogen, det är lätt att tänka ”var ligger utmaningen?”) men moderniserar ändå en smula och lyckas på trevligt Levithan-manér rucka på heteronormativiteten också. Gilla på det! Detta var min pendlarbok under den gångna veckan, jag har läst den på tåg och sittandes i väntrum på Orthopädiezentrum på Potsdamer Platz (medelålders förströdda människor ska gå försiktigt på morgonfrostiga durkplåtar på det att det annars slutar med slaskigt skrapsår på knä samt röntgen och bandagering, hmf) och jag vet inte var mitt cyniska jag tog vägen – men jag blev rörd och blöt i ögonen av och till och det kanske INTE är vad jag normalt önskar när jag läser på tåg/i väntrum. Jag kan knappast klandra boken, snarare min egen brist på Fingerspitzengefühl i val av lagomt lättsam pendlarförströelse.
Mina Levithan-favoriter är fortfarande Every Day och Dash & Lily’s Book of Dares. Levithan/Selznick i Dickenstappning är snyggt och smart och rätt gulligt, men jag kunde ha och mista den här läsupplevelsen. Eller nej, jag ångrar inte läsupplevelsen, men det är ingen KEEPER. Detta blir en passa-vidare-bok. Inget ont i det. Jag åker till Sverige i slutet av nästa vecka och jag tror minsann jag vet vem som ska få den här boken som överraskning i brevlådan 😉
(egentligen var det The Lover’s Dictionary jag ville köpa, men den fanns inte i någon av de fyra (!) boklådor jag besökte, jag får leta i Sverige)
Medan mörkret faller
”Det enda dumma med att promenera hem från jobbet nästan varje kväll är att jag får för lite lästid med min suveräna pendlarbok.” postade jag på instagram förra veckan.
Det är inte BARA för att få motion som jag promenerar, det är för att försöka ducka förkylning/flunsa också, för när S1, S2 och S25 är ersatta med bussar (ledtråd, man undviker helst gatutrafik i Berlin under vissa tider på dygnet så det är snällt att det finns ersättningsbussar men de är inte direkt ett bra alternativ) så blir den stackars kvarvarande U2 som ännu rälsrullar något episkt som vissa tider på dygnet liknar såna där videor från Tokyo där folk i stort sett staplas på höjden i tunnelbanevagnen. Så här ska det vara fram till maj och jag HOPPAS att behovet för tunnelarbetena verkligen uppkom akut, för hur de annars tänkte när de inte sköt på det hela till mer cykelvänliga tider vete tusan.
Till slut gav jag upp och fuskade (ja, det kändes lite som att fuska – som att äta upp lördagsgodiset redan på fredagskvällen, jag vet då sannerligen att hålla mig själv i herrans tukt och förmaning ;)). Lihammer plockades ur väskan och hamnade på kudden istället. När jag nu hade läst ut Marwood måste jag ha något annat att trösta mig med under nattvaken. Lihammer fick det bli.
Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.
Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.
Ja, ännu en kriminalroman. En ANNORLUNDA dito. Välresearchad, med många bottnar. Banne mig – här dyker dofter av ett ljuvligt dekadent Berlin upp, minnen av ett Berlin som jag önskar att jag hade fått uppleva (i e ett Berlin före nassarna). Här dyker också rasbiologiska institutet i Uppsala upp. I de lokalerna har jag genomlidit en och annan föreläsning, även om det naturligtvis inte heter just rasbiologen numera.
Jag har också bligat beklagande på en del av de skelett och andra preparat som pryder korridorerna på BMC där anatomilektionerna hålls och de skalade preparaten numera ”bor”. Jag minns alldeles speciellt en ”puckelryggig pojke från Älvdalen” (eller var han nu kom från) som jag tyckte så synd om där han hängde, aningens torr om benen.
(N B! numera kommer kropparna från FRIVILLIGA donatorer, det är en m y c k e t speciell process som föregår att en kropp ska få hamna i händerna på medicinstudenter i Uppsala! väl på plats behandlas kropparna med kärlek och respekt, åtminstone när jag gick där och jag tror inte att det har förändrats – vi insåg att det var en ynnest att nån lät sig grävas i för att vi skulle få lära oss muskler och ben)
I boken plöjer vi ner trynena i trettiotalets Stockholm/Uppsala, med de otäcka strömningar som minsann fanns i Sverige också. Tvångssteriliseringsdiskussioner. Galna experiment utförda på skyddslösa människor som föll utanför den trånga normen. I den här historien finns dessutom HBTQ-medvetenhet och en gryende feminism. Det är mycket lätt att tycka om huvudpersonerna Carl och Maria. Det är lika lätt att vilja ha MER av dem. En liten varning bör dock utfärdas: den här boken innehåller slaskiga och grymma detaljer kopplade till mord. Äckelmagade kan eventuellt bli lite gröna i ansiktet. Det kanske är lätt för mig att säga (jag är inte äckelmagad), men det är värt det!
Jag. Älskar. Den. Här. Boken. Jag är avundsjuk på den som ännu har den oläst. Vilken tur då att det kommer en fristående uppföljare senare i vår: Än skyddar natten.
————————
Läs också Eva F Dahlgren: Farfar var rasbiolog
Blekingegatan 32
Ibland drar jag mig för att skriva om en bok som jag älskar, enbart för att jag inte med ord kan göra den rättvisa. Blekingegatan 32 är en sån bok. Jag ber på förhand om ursäkt för alla plattityder jag kommer att rapa.
Greta, den gudomliga Garbo. Jag kan inte påstå att jag hade någon riktig relation till henne alls innan min blick föll på omslagsbilden som pryder denna bok. Kolla. Blicken. Handen. Eller BLICKARNA. Mimi Pollacks underluggenbläng, så full i fan. Greta, så ung men redan så full av värdighet, alldeles bakom. Fantastiskt. (hela bilden hittar du bl a här).
Boken följer två parallella spår, ett ”då” med en tonårig Greta Gustafsson som säljer mode på PUB men drömmer om något annat och tar sig in på Dramaten. Utanförskapet där, hon är den fattiga utan riktigt finkulturella referenser, hon saknar de självklara manér som de andra, rikare, studenterna fått gratis med modersmjölken (och fadersplånboken). Ett ”senare” när hon redan är på andra sidan Atlanten med sin Moje (Stiller). Jag tycker mer om ”då” än ”senare” och hade velat ha fem-sexhundra… tusen sidor TILL om det, men det är det inre glupska barnet som talar och inte den mer vuxna som inser hur en roman behöver byggas upp 😉
Och så kärleken. Mimi. Åh.
Det är ju det där med att skapa en roman. Att klippa i tid. Einhorns tolkning av Gretas liv tar slut långt tidigare än Garbos filmkarriär gjorde det, men det är ju så – det är inte en karriärbeskrivning vi vill ha. Eller JO, jag vill veta mer, om än kanske inte om karriären. Vad händer sen? Men OK, jag kan inte kräva att Lena ska skriva just DEN boken, och det är inte som om det inte finns fler böcker om den mystiska stjärnan som drog sig tillbaka tidigt. Men jag vill ha Lenas blick, Lenas varsamhet och skoningslöshet och Lenas ORD.
…och ooooooh, den finns på tyska också! Här kanske jag kan hitta fler bra tips!
kan inte sluta tänka på kombon Garbo och Dietrich
Veckans pendlarbok är Lena Einhorns mästerverk om Greta Garbo och Mimi Pollack och deras år tillsammans som elever på Dramaten. Oh the joy. Jag älskar den och slits mellan suget att bara VRÄKA i mig allt samtidigt, samtidigt som den försiktigare lilla ordningsminstern i mig viskar ”men det är väl bättre att ransonera, allt som gör den där svettiga tunnelbaneturen på 2 x 20 minuter per dag bättre är väl lämpat att vara en karamell att suga på lääääänge?”.
Som boende i Berlin och dyrkare av Dietrich är det naturligtvis omöjligt att inte tänka på dessa sköna damer tillsammans. Det går massor massor av rykten och internet dräller av snygga fotomontage. MJAU!
————–
Jag kan ärligt säga att just före jul krisade jag rejält i min relation till det nya livet i Berlin (eller snarare till allt som måste fixas och tyngden i att fatta och fixa precis allt ensam). Jag var ungefär så här —> xx <— nära att ge upp och flytta till Sverige igen, men nu känns det bättre. Igår hade jag en "break through day" och lyckades fixa massor av saker som jag haft ont i magen över (bankgrejor, försäkringar, yada yada). Med tanke på att jag fick ett åttasidigt häfte om hur man VÄDRAR tillsammans med lägenhetskontraktet så kanske ni kan gissa hur bank- och försäkringskontrakt ser ut? På kanslityska? I ett VI-ÄLSKAR-REGLER-OCH-GÄRNA-STRIKTA-OCH-KONSTIGA-DITO-land?
Nästa heta potatis är deklarationen. Här skickar man även som privatperson in sina papper med en låda kvitton. Papperskvitton. Skojar inte. Men det får bli då det. *frossa*
Igår var det som vår här. Oblåsigt för Berlin, 10 grader varmt (ända tills jag kom hem vid 19.15 faktiskt) och soooool. Stämplade ut redan 16.15 och promenerade sen i tre timmar. Inget lulla, det var bra tempo – men då och då smet jag in nånstans. Kan dock stolt säga att vare sig Dussmann eller Dr Martens (butiken här är verkligen välsorterad!) fick mig att glänta på plånkan.
Stannade till en stund vid minnesmärket över de mördade judarna. Skymningen var blå (klockan var 16.30, dagarna är rejält mycket längre än i Sverige här än men snart ändras det) och det är en plats som manar till eftertanke om vad som hände då och vad som händer nu och vad som händer sen.
Jag har aldrig plågat er med bilder av den här linslusen förut. There you go!
Frankrikes ambassad på Pariser Platz.
Rälsfordon. Otippat.
Rälsfordon II. Otippat II.
😉
————–
DrS är i annan stad långt bort men jag nästan garvade här i veckan, för det kom ett lååååångt mail som i stort sett var ett svar på allt jag gnölat om här. Han påstår att han tänker fortsätta göra mig förvånad (på det bra sättet) igen. Och igen. Och igen. Nåja, vi får väl se. Det kom också en passus om att hans skrivna kommunikatonsförmåga inte riktigt är lika vass som min. Båda kajkar vi runt i andraspråksdammen och min engelska är förvisso jäkligt bra, men det ÄR inte mitt förstaspråk. Hans engelska är bra för att vara tysk (förlåt, det där låter muppigt men svenskar i genomsnitt är långt bättre än tyskar i genomsnitt – vi MÅSTE ju) men inte riktigt som min. Skriven kommunikation är en kraftigt minerad väg oavsett språkkunskap, till och med för de som känner varandra väl sen förr.
Vi får se. Igen. Vi ska försöka se om vi kan ses till veckan, men nu är det jag som har en massa aktiviteter på kvällarna (jobbmåsten – drygt).
…och ikväll bär det hem till pojkarna A och G på middag. A hade bjudit in nån mer också, men kön eller läggning redovisades ej (jag vet att han vill hitta en tjej till mig, men han känner inga lediga flator, han känner knappt några flator alls :)) och jag hoppas sannerligen att det inte är nån oannonserad blind date. Jag tror inte det, Alex är inte den typen.
Bis gleich. Jag strävar på.
nej, men såna dära summeringsposter gör mig nervös! (varning: jätteinlägg)
Min chef varnade mig för att mitt kvarter kommer att låta som valfri natt under blitzen ikväll, så jag är hemma och vaktar djuren. Det fanns alternativ (vi erbjöds t o m att kasta oss i taxi – jag och djuren – för att fira i lugnare del av stan, men jag litar inte riktigt på unge herrns uppförande ihop med tvåmånadersbebis) men jag valde detta med frid i hjärtat, det finns gott om tid för dekadens längre fram. Eftersom jag är som jag är så lyxar jag till det för mig själv och gör snygg, jäkligt god och nyttig mat. Katterna fick Sheba för en gångs skull (”schlooooorp” sa det så var det borta) Har t o m köpt en halvflaska Moët för att fira in ett spännande nytt år. Jag ser fram emot det med tillförsikt efter ett aningens tufft 2014.
Blockar oljudet utifrån litegrand med Depeche på hög volym (wtf, det är nyår) – apropå att se framåt även musikmässigt 😉 – och slås återigen av hur fantastisk den här låten är. Rent otrooooligt sensuell (även om en del kan ha svårt att höra det bakom blippbloppet)!
De som är nyfikna på den där parallella chick-lit-storyn kan tänkas flina lite åt att hjältinnan har övertalats till dejt med annan Depeche-älskare. Han har snärjt hjältinnans intresse bl a med hjälp av nattliga maildiskussioner om muskler och benutskott, samt word battles om vilken anatomiatlas som är bäst om man vill skrämma och äckla vanligt folk en smula. Vi får se. Protagonistens tillit är skadad, en snygg läkare i lagom ålder (13 månader äldre) som dessutom är rolig (inte berlinare, men bor här sedan några år tillbaka) – vad ska han med henne till, nåt måste vara fel? Seriemördare eller kattvåldtäktsman? Men en kaffe på stan är väl harmlöst… och protagonisten finner sig mitt i allt vara otroligt smickrad över att nån är så jäkla TYDLIG med att han VILL träffa henne. Hon är inte riktigt van vid den sortens rättframhet. Men hon är skeptisk. Jävligt skeptisk. Det kommer hon förbli tills motsatsen bevisats.
(var han är ikväll? hos sin bror i annan del av landet)
Om inte han är nåt att ha så finns det andra. En av dem serverade en nyårshälsning med hjälp av T S Eliot idag, och det är sällan fel:
For last year’s words belong to last year’s language
And next year’s words await another voice
And to make an end is to make a new beginning
Och viktigast av allt är ju att trivas i sitt eget sällskap.
(den där tidigare nämnda storyn? protagonisten älskar människan i centrum av den, men känner nu att hon OCKSÅ bara vill vara vän tills vidare, det får finnas nån gräns för hur mycket man kan krångla till sitt liv både känslomässigt och logistiskt)
———————————————
Jag LÄSER lite igen, hörni! Orken att skriva och analysera finns inte riktigt, men några korta ord ska jag väl kunna prestera.
Roxberg – Min pappa Ann-Christine, vilken liten pärla. Den här blev årets näst sista pendlarbok (den allra sista blir också nästa års första, den tar vi då) och jag njöt av att kunna plocka upp den och läsa på U2 till och från jobbet. Esters språk är alltid lika vackert och i en känslig historia om det där med att försöka förstå och acceptera att skäggiga stora pappan vill vara en mindre skäggig kvinna gör det sig alldeles extra fint. Ester hymlar inte med initialt svarta känslor, hon målar ingen tjusig bild av sig själv, men utan att spoila alltför mycket så kommer det känslor av acceptans och försoning även om det inte är alldeles enkelt. En mycket fin bok.
”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
– Ja, det ska vi ordna.
– Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
– Ja, helt okej, vad heter han?
– Ann-Christine Roxberg.
– Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
– Ja.
– … Jaha.”
Det finns många (nåja, men relativt sett) böcker som snuddar homo/bi, men trans hittar jag fortfarande alldeles för sällan. Det här är som sagt en liten pärla, men jag vill höra ÄNNU mer av Ann-Christine själv, av hennes röst, hennes sida. Fast hon kanske kan skriva en egen bok. Den människa som lyser igenom Esters berättelse tycks sannerligen ha ordets gåva själv också.
(3.5 av 5)
———————————————
Moa Herngren – Hon hette Jennie blev en av mina julklappar till mig själv när jag var i Sverige. Det blev visst åtta svenska pocket (jag är stolt över mig själv, en vecka i Sverige med endast handbagagestor väska OCH jag fick ner 11 böcker med hem till Berlin – tog med tre till från huset också) för att vila den stackars hjärna som annars snurrar i ett ständigt sammelsurium av engelska och tyska numera.
Klockan tickar och Sara längtar efter att få en familj. Konstnärslivet är kul men börjar kännas tomt och när den något äldre advokaten John dyker upp och de inleder ett passionerat förhållande känner hon för första gången på länge att hon har hittat rätt. Ganska snart förstår Sara dock att det finns en tredje part i förhållandet, och det inte är Johns hund Pärson som på alla sätt visar sitt missnöje med Saras intåg i hemmet. John förlorade sin fru i cancer för ett år sedan och Jennie finns kvar i hans lägenhet och liv på ett mycket påtagligt sätt.
Vilken sträckläsare! Moa Herngren är ännu en favorit i genren som jag brukar säga att jag inte gillar (”rena relationsromaner) och hon blir bara bättre och bättre. Tänker på en vän som försöker bygga en relation med en änkling (där finns dessutom en liten dotter att ta hänsyn till) och önskar att hon läste böcker, för den här boken vill jag sätta i händerna på henne även om den tjusigt medelklassiga advokat-och-konstnärsvärlden inte direkt är hennes (eller kanske just därför). Eskapism.
(3 av 5)
———————————————
David Nicholls – Us, ÄNTLIGEN läste jag så ut den, det gick trögt och det var iiiinte enbart bokens fel. När det väl blev så blev det lite halvt i panik över att lillkatten helt sonika börjat äta upp den. Bäst att skynda sig.
”Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.”
”Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?”
Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån.
Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.
Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.
Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision.
Vad skulle kunna gå snett?
Svart humor (om en nörd som många av mina medboktokar ser som hopplös, men som jag ser som min kvinnl… eh, OK, manliga tvilling – ja, jag är Douglas, den überplanerande logistikmuppen som vill väl men oftast ses som en lite töntig torris) och en reseroman i ett, perfekt! Dels resan från festen där de möttes till den natt då Connie plötsligt säger att hon vill skiljas, dels den där faktiska resan genom Europa då Douglas ska vinna fru och barn tillbaka och bli number one! ”Vad skulle kunna gå snett?” Aaaahaha. Allt.
(Nicholls berättade att förvånansvärt många av katastroferna HAR hänt honom eller vänner till honom)
(Ännu en 3.5 av 5)
Jag är svårflörtad, men boken är en rar pärla för den som gillar rara pärlor. Och ja, den finns på svenska också.
Teleny – Wilde eller ej?
När Suzann var här i somras så bytte vi böcker. Hon fick Jenny Lundins fantastiska novellsamling av mig, jag fick Teleny av henne. På många vis var det ett alldeles logiskt byte, för båda böckerna är av det slag som lätt får det att börja bulta tungt i kroppen trots att det en läser på vissa vis känns alldeles alldeles förbjudet.
Vertigo ger som bekant (?) ut en serie med erotiska klassiker, och för första gången har nu boken Teleny översatts till svenska (mycket vackert utfört av KG Johansson som dessutom har skrivit ett mycket läsvärt efterord). Det är ingen som riktigt vet vem som skrev boken, men Vertigo väljer att fronta med den mesta kända (och mest spännande) gissningen: Oscar Wilde. De flesta tror emellertid på någon slags grupparbete, och det finns anledningar att tro på den teorin – kapitlen skiljer sig en smula åt rent stilistiskt, men inte direkt på något sätt som stör.
Boken kom ut 1893 och är vacker, hemsk, eggande, skrämmande och alldeles fantastisk. Erotiska berättelser med homosexuella relationer i centrum skrevs och såldes i hemlighet. Homosexualitet var straffbart. Straffen var hårda. Teleny? Teleny är en pianist, en ungrare i Paris. Han dyrkas av kvinnor, han dyrkas av män, och han blir Camille des Grieux stora passion. Kärlek, passion, dekadens och ond bråd död. Våldtäkter och backanaler.
Teleny är en bok som jag är mycket glad över att ha läst, inte bara för att jag älskar Oscar Wilde (…om han nu var inblandad), det är en klassiker som står alldeles finfint på egna ben oavsett. Jag bor sedan en vecka tillbaka på 55 ljuvliga kvadratmeter, en oceaaaaaan av rymd (speciellt som takhöjden är, pja… 3,5 meter?) jämfört med mitt första Berlingryt, men det är ändå en viss utrymmes-skillnad jämfört med huset hemma så jag sållar ganska hårt bland böckerna. Den här boken kommer dock INTE att hamna hos vänner eller i bokträdet vid Kollwitzplatz. Denna bok stannar med MIG.
En man av stil och smak
Trilogier och jag, jag och trilogier, det är ett ständigt aber och föremålet för mer än en ynkande bloggpost i det förflutna. Jag vet ju egentligen att jag aldrig ska börja läsa en trilogi förrän den är utgiven från start till mål, crash boom bang. Dels på grund av tålamodet. Bristen på. Dels på grund av minnet. Också bristen på. Jag vill inte tänka på hur många eleganta blinkningar som går mig spårlöst förbi helt enkelt för att jag aldrig minns de där allra klurigaste detaljerna från föregående del när jag äntligen får tassarna på nästa, ett år (oftast) senare.
Nu sitter jag i skiten igen. Mitt enda försvar är att när jag började läsa den HÄR gången så visste jag inte ens att det skulle bli en trilogi.
Jag läste Anders Fagers Jag såg henne idag i receptionen förra året och jag var aningen sträv i mitt omdöme då, för jag tyckte så mycket mer om hans Samlade svenska kulter. Jag tyckte att han var en novellformatets mästare, men att hans första roman blev för spretig.
Sen tänkte jag inte värst mycket mer på det förrän jag kontaktades av en Begåvad Skribentvän Med Tillförlitlig Smak som absolut tyckte att jag skulle läsa bok nummer två om Cornelia, CeO och de andra: En man av stil och smak. Jo, varför inte. Fagers skräckmästargloria kan halas upp en våning igen – på’t bara!
”Huvudperson i denna skräckroman är CeO Molin. Han har tidigare levt ett rikt liv och haft ett omfattande umgänge. Hans spektakulära fester i paradvåningen vid Johannes kyrkogård i centrala Stockholm är vida beryktade. Han har varit en lebeman, en man av stil och smak, och dessutom en gentlemannatjuv på jakt efter ovärderliga inkunabler.
När vi nu möter honom håller hans förflutna på att komma ifatt honom. För CeO Molin kommer alldeles säkert att kunna knytas till stölderna på sin arbetsplats vid Kungliga Biblioteket. Allt detta överskuggas dock av ett virvlande och alltmer skrämmande skeende där dunkla makter slåss om kontrollen över såväl hans liv som död och vad som eventuellt kan komma därefter.
Herr Fager själv avslöjade sedermera att jo, en trilogi är det, det blir en tredje del.
Jag körde ändå.
”Jag kan hantera det, jag kan sluta när jag vill.”
Ha.
Ha.
Ha.
Ha.
Sitter. I. Skiten.
Jag gick en ledarskapskurs en gång, en stor del av tiden ägnade vi åt så kallade ”motivational speeches”. Hur skulle vi få med oss folk på tåget (ja, betänk att på den tiden jobbade jag inte ens med tåg), hur skulle vi få dem att kasta sig över vardagens ganska trista arbetsuppgifter med energisk hunger yada yada yada. ”Börja i en händelse” var receptet hos just den här amerikanska teoretikern (hen är också känd för att vilja göra citrondricka när livet ger en citroner, men inga namn ;)).
Börja i en händelse, var det. I Fagers romantvåa händer det sig i en hemlig källarvåning under ett hus på Ignatiigränd i Gamla Stan. Skenbart småputtrigt, förberedelser pågår för ett coolt lajvkoncept som ska serveras till likaledes coola människor, en elegant äldre bög lotsar en yngre dito nerför en trapp och det är skön erotik i luften. Fler ansluter till skaran och sen
…går det åt helvete. Som vanligt är det nån som leker med saker hen inte borde leka med.
Det är ett elände att sälja sin själ. Först är det lätt. Man skriver på längs den prickade linjen och går på en rolig fest. Sedan blir det värre. Folk dör. Monster har ihjäl ens barn. Man blir ihjälsparkad på gatan.
Jag var fast innan tionde sidan hade passerats. Jag snortade hela boken på 24 timmar blankt. Tack gode gud att det var lördag när jag började.
Fager har ett korthugget och effektivt språk, men det där snabba och effektiva hindrar honom inte från att leka med ord på ett sätt som jag älskar (och eventuellt förfaller till att göra själv också med jämna mellanrum). Rågsvedsgrå. Södermalmsironisk. Playboybibliotekarie (det sistnämnda är extra oemotståndligt)
Torr, smart och nattsvart humor. Jag brukar beklaga mig över ymniga humorelement gränsande till buskisnivå (speciellt i en del zombieana) i somlig fantastik, men hanterat på det här viset hänger spridda stänk av humor som en perfekt cynisk backdrop i en historia om mycket cyniska människor. Det är metaboktok de luxe (såklart – CeO är ändå bibliotekarie!) och hårt strösslat med referenser till såväl samtidskultur som historiska anekdoter, sanna och påhittade.
CeO funderar över tunga gangsterrepliker. Han borde ha läst Lapidus istället för Knausgård.
Fager promenerar hemtamt runt i 1900-talets mest skandalomsusade HBTQ-historier, från den lesbiska härvan via Nothin (dock utan att passera Haijby, men den storyn är redan in absurdum urmjölkad) till nutida homoerotik och han har det där som får mig att vilja googla. Jag gillar att vilja googla. Jag vet vad waterboard är nu. Jag hoppas jag slipper använda kunskapen, men jag vet.
Fager gör det där som Boel Bermann också är så bra på, det som är sant och det som är påhittat är så snyggt ihopflätat att det ofta är svårt att hitta skarven, paketet håller ihop. När det gäller fantasy väljer jag Urban Fantasy framför att läsa om långhåriga män i spetsig hatt som springer runt i magiska skogar och ägnar sig åt enhörningsexcesser varje gång, och det är samma sak med skräck. Den bästa skräcken för mig är den där vansinniga saker händer i en i övrigt alldeles vanlig miljö. Ett Stockholm som jag känner igen, men med en avig skavande twist. När hela tillvaron blir så där skev som den kan bli de första sekunderna när man sätter på sig ett par splitter nya glasögon. När allt ser rätt OK ut så länge man glor stint rakt fram, men något som gör en lite illamående anas i ögonvrån.
Jag är såld. Jag kunde inte hantera det. Jag kommer att få ett helsike innan del tre kommer och när den kommer skulle jag behöva en specialutgåva med tre-i-en, för jag som sällan läser om böcker numera vill också se de där snygga sakerna som annars bara susar över skallen på mig.
Såpass, serru.
Grattis Fager. Glorian sitter som en smäck igen.
—————————————————————–
Teaser: kom tillbaka om några dagar så får du läsa mer om Anders Fager. Du VILL veta mer om hans förhållande till inplastade kulturtanter och i vems kök han kan tänka sig att stå och se otäck ut klockan tre på morgonen…
Konsten att bli lesbisk
Min skönaste vän skickade mig en bok – ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Tudor/Lodalen. Det är en utomordentligt snygg bok, så jag kastade mig över den med en gång.
En handbok i konsten att bli lesbisk? Varför då? Vet en så vet en?
Nej, jag håller inte helt med. Vi är väldigt fast i våra konventioner om vad som är möjligt och inte. Ofta mer än vi inser själva.
Kvinnorna som skrev boken hade stått där i köket på fest efter fest och hört kvinnor sucka över sina män med orden ”om jag ändå kunde bli lesbisk…” – Sagt och gjort. Nu finns boken!
Mest av allt är den för mig en handbok i vardagsfeminism. Den är ganska ”light”, aningens för light för mig som är både övertygad feminist och öppen med att jag inte stänger dörren för vare sig män eller kvinnor, men för den som känner sig mer nybörjare, eller bara nyfiken och vill veta mer, är det en pärla.
Nu är det väl ingen som inbillar sig att allt trillar på plats och blir enkelt bara för att en kommer ut och lever tillsammans med en person av samma kön (jag tippar nämligen på att andelen män som stundtals suckar över kvinnor också är rätt hög). Sen kan jag känna att många avsnitt är lite för inriktade mot det butchiga. ”Klipp håret, släng kjolarna och kör loss” liksom. Friheten att få se ut och vara som jag vill är för mig central också i HBTQ-kampen. Jag skulle aldrig vika där. Jag är en stolt macho-femme som nån kallade mig en gång. För ska en nu generalisera så är det i mina ögon mer butch att ha kört tåg än att alltid ha kortklippta naglar… 😉 Fast det där med kortklippta naglar är förvisso inte så mycket ett politiskt statement som en praktisk åtgärd för att slippa det där med att råka klösa sin partner i känsliga slemhinnor.
Jag läste den här boken med stort nöje, den är som jag skrev tidigare väldigt snyggt layoutad och många många röster kommer till tals. Jag är kanske delvis partisk eftersom listan över folk som har bidragit dräller av vänner och bekanta (så även min kära vän Suzann som gav mig boken och som får ett extra varmt tack av författarna i efterordet), men jag sätter på mig de ”utomstående” glasögonen och finner att jag tycker om den ändå. Den kan läsas av ALLA, män som kvinnor. För mig handlar den inte om att bli lesbisk. För mig handlar den om att öppna ögonen för våra omedvetna beteenden i vardagen, och att välja sin väg – hur den än ser ut.
————————-
Det var ett tag sedan jag läste boken nu, dags att passa på att tokblogga de här få dagarna som jag har tillgång till uppkopplad dator (mobilbloggande är som jag tidigare nämnt inte direkt något som göder vare sig flit eller kreativitet i mitt fall) och jag insåg att jag hade glömt att blogga om den här boken när jag läste och gapskrattade åt Suzanns fejjanuppdatering idag:
Sitter på T-banan och bläddrar hektiskt i boken ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Mian Lodalen och Matilda Tudor. (Diskretion har aldrig varit någon hederssak för mig). Förbereder morgonens deltagande i RFSU:s spanarpanel då en kille lite försynt frågar om jag har bråttom? Jag säger Va? Han replikerar, ja att bli lesbisk nu till Pride! Dagens ASG! Så är det naturligtvis!
Den förträffliga Suzann (hon är en fantastisk föredragshållare som du inte bör missa om du får chansen att lyssna på henne) håller/deltar i hela nio seminarier under Stockholm Pride och ville som vanligt förbereda sig in i det sista.
What happened on S25
Pendlarboken ska inte ta för stor plats i väskan, men det måste alltid finnas nog många sidor kvar för att den ska räcka Hennigsdorf t o r – och gärna lite dötid på perrongen också. Speciellt den här veckan. Spårarbeten, inställda tåg, försenade, på plötsligt ny perrong etc etc. Ni ser. Inte bara i Sverige. Den ska vara kul eller intressant nog att få en att stå ut med värme, fuktighet, trängsel, stress och variationer därav. I vinter blir det kyla. Vinter-Berlin är inte alltid glamour och hur bra tågen här går vid en cm snö behöver vi inte nämna nu.
Sara Lövestams Udda var perfekt. Jag fick roat läsa lektionen i hur en slickar en tjej som kom nånstans mellan Heiligensee och Schulzendorf. Om nån av de som läser över axeln kan svenska så får jag väl bjussa på att de också lärde sig nåt, om de nu inte redan excellerar i konsten.
Jag älskar Lövestam för hennes fantastiska språk, för hennes humor och för hennes ständiga förmåga att se och beskriva det där lilla extra. Det där som en anar men inte alltid kan klä i ord själv. Hur hennes huvudpersoner är långt från perfekta men/och så älskvärda. Hur de är irriterande och underbara på en och samma gång, ni vet – som folk är. Jag älskar att hon efter fyra skönlitterära böcker fortfarande inte upprepar sig.
Udda var hennes debutbok. Hon vann bok-SM med den 2009. Det är en historia om tre till synes vitt skilda personligheter. Partyflatan som obekymrat tycks konsumera sex i racertempo. Ken-dockan, den rare, som aldrig går loss på Barbiedockor. Forskaren: tillknäppt, ultrasmart och otroooooligt less på att tala om sin fysiska funktionsstörning. Hur ingen av dem är vad de synes vara (vem är det?) och hur saker kan ordna sig fint fastän inte allt ordnar sig. En bok för alla, helt enkelt.
Nu får jag bekymmer att hitta en lika bra kompis för kommande turer på S25. Vi får se.
Vilka är vi, de där feministerna?
en underbar tavla signerad Kalle Reilert
Los feministas? We come in all shapes and sizes.
Suzann har skrivit ett bra inlägg som kopplar till skräckslagna reaktioner på en nyutkommen bok: Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Vi feminister, vi vill minsann skaka om hela världsordningen, promota onaturligt leverne och hota människorasens fortlevnad (allt för att vi som älskar postapokalyps ÄNTLIGEN ska få nytta av alla överlevnadskunskaper vi tillägnat oss genom åratal av pa-läsande). Eller hur det nu var.
Vi ska alla bli lesbiska zombies som hasar runt och lämnar slemmiga spår av slidsekret och hest stönar ”mutta… muuuuttaaaaaaa…”. Japp. Det är PRECIS det Lodalen och Tudor menar.
(det måste vara jobbigt att vara så rädd som kristen. ska inte Jesus ta en i handen och få en att fatta mod i alla lägen? nu känner jag som tur är gott om kristna som inte tänker så här, men en är en för mycket)
Jag är en av de där som röstar rosa i EU-valet. Det kommer nog inte att bli så i riksdagsvalet i höst, men jag vill absolut att Fi ska åka till Bryssel.
Männen med rosa triangel
Männen med rosa triangel gavs ut 1972 av pseudonymen Heinz Heger. Heger hette egentligen Hans Neumann, men mannen bakom historien – överlevaren – var Josef Kohout.
Josef Kohout var mannen som överlevde sex år i ett antal olika koncentrationsläger (bl a Sachsenhausen utanför Berlin), han levde och ville berätta men ansåg sig inte ha talangen att fånga sina upplevelser i skrift. Där kom Neumann in.
Kohout dikterade under ett antal sessioner, Neumann formulerade. Kohout korrläste aldrig texten innan boken gavs ut, så den innehåller en del ganska stora faktafel, men ingenting som förtar historien, grymheten.
Varför pseudonym så långt efteråt, lägerfångarna befriades ju redan 1945?
Jo, det är lätt att glömma (läs: förtränga), men homosexualitet är olagligt i många länder än idag – i Österrike var homosexuella handlingar olagliga fram till 1971 och boken som dikterades i slutet av sextiotalet kunde alltså slå tillbaka på offren och deras familjer. Igen. Det tog dessutom några år innan något förlag vågade ge ut den, men 1972 gjorde Merlin Verlag slag i saken.
I denna svenska nyöversättning finns ett vackert och känslosamt förord skrivet av Jonas Gardell, dessutom ett mycket värdefullt efterord signerat den österrikiske gayaktivisten Kurt Krickler.
Lägren. Vilka hamnade egentligen där? Det fanns så många mer märken än de gula som vi oftast har sett på bild. I boken finns en liten lista, men wikipedia erbjuder en mer omfattande lista för den som är intresserad (det är du!). Som titeln på boken antyder så fick de homosexuella männen en rosa triangel. Just därför har den återtagits att bli en symbol för gayaktivism, tillsammans med bl a regnbågar och lambdatecken. Jonas Gardell berättade under ett seminarium på Bokmässan 2013 om en episod då han som ung stolt nålade fast sin rosa triangel varpå hans far sa något i stil med ”ska du skylta med eländet också?”.
Som sagt: det är lätt att förtränga, men så var det nyss, så är det än i dag för alldeles för många. Kärlek, för helvete! Hur kan en frisk människa vilja beröva någon annan det? Den som för en sekund inbillar sig att det är nuttigt i Sverige av i dag ”FÖR PK-MAFFIAN OCH FEMINISTERNA OCH BÖGARNA BESTÄMMER JU ALLT!!” ombeds vänligen men bestämt att läsa Johan Hiltons reportagebok No tears for queers.
Åter till Josefs överlevnad. Boken är naturligtvis smärtsam läsning. Det finns ingen ände på människans förslagenhet och uppfinningsrikedom när det kommer till att plåga andra. Boken vidrör också en annan viktig aspekt av det hela – överlevarna, hur överlevde de? Många av dem tvingades att göra saker som de i efterhand ifrågasatts för. En del av dem borde kanske skämmas, andra inte. Det finns lika många historier om det som det finns överlevare (duh, stating the obvious), när jag såg filmen om Hannah Arendt förstod jag för första gången hur ifrågasatta många överlevare blivit, till och med av sina egna anhöriga. När den insikten slog mig kände jag mig mer än olovligt naiv (igen), men en lär så länge en lever.
Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad?
Josef Kohout skämdes inte en sekund över hur han tog sig fram och överlevde. Jag har tänkt mycket på det där. Vad skulle en göra? Hur? Finns det någon enda som kan prediktera sitt eget beteende innan de sitter där i rävsaxen? Njäe va? Nu kan sanningen vara friserad i boken, men mannen i historien verkar inte ha gjort några stora övertramp, trots att han till slut också blev en av de fångar som hade viss makt över sina medfångar. Det var ju det djävulska, att fångarna tvingades att organisera sig. Någon var den som ibland fick ta beslut om vilken av medfångarna som skulle straffas, skickas iväg, mördas eller torteras. En tortyr i sig. Det underströk också den interna hierarkin i lägret – vanliga brottslingar och politiska fångar stod relativt högt i rang. Judar och homosexuella lågt. Homosexuella allra lägst..
Nu är det ju så att ett övergrepp kan begås igen och igen, om än i mildare form. Många överlevare fick ursäkter och ekonomisk ersättning (om än aldrig i paritet med lidandet de utsatts för) åren efter kriget, men de homosexuella förvägrades detta, de var ju brottslingar. Fortfarande!
En absurditet av rang var att offren inte fick räkna in åren i koncentrationsläger i sin pensionsgrundande inkomst – det fick däremot SS-vakterna! Ja, såvida det inte gick att leda i bevis att de begått något brott under sin tjänstetid. En del av oss skulle kanske påstå att tjänsten i sig var ett brott, men så bedömdes det inte enligt reglementet.
Kohout kämpade livet ut. Han fick aldrig uppleva det han såg som full ekonomisk upprättelse. När beslutet äntligen kom så kom det så sent att det var snudd på omöjligt att finna någon överlevare som ännu var vid liv.
Vad fick han då? Han fick kärlek. Josef fick 48 år tillsammans med sin man Willi. Den 30/11 2009 invigdes Heinz Heger Platz(* i Wien (varför inte Josef Kohout Platz, kan jag undra?) i området där de bodde fram tills Josefs död, och Willi var där.
*) Bokhyllor! Där finns bokhyllor! Underbart. Vi vet ju redan det, alla vi bokälskare. Kunskap är vägen till förståelse.
(inte så) Anonyma Biblioholister 