komboläsning

Den, den eller den?


Helgstudie av det lilla livet:

Två katter glada att matte är hemma. De vill inte koppla det där med ”matte är borta från 8-20 må-fre p g a bl a pengar till kattmat och vårt dyra men ekologiska, minst ohälsosamma och välfungerande kattströ” så de tar varje jobbdag som lite av en personlig förolämpning.

Nå, det är lördag och jämfört med förra helgen har jag snudd på ingenting bokat (puh, det var roligt men jag orkar inte full fart två helger på raken) så jag äntrade läshörnan beväpnad med tre böcker. Arbetsuniform: pyjamas. Snabbt fick jag tantkatten i knäet. Spockissen snurrade surt runt. Tantkatten är förvisso frisk nu, börjar äta till sig gammal knubbighet igen, men mest av allt är det ännu gammalt lösskinn som flödar ut över hela mig så knät var ganska fullt 😉 Liten katt allt surare. Lägger sig till slut vid fötterna. Fine.

Tantkatt bestämmer sig för att ”detta är för varmt”, reser sig och går. Liten katt tittar upp. Jag lockar på liten katt som reser sig. Tittar på mitt nu tomma knä. ”Jamen kom då?”. Lyfter upp liten katt, lägger honom i knä. Liten katt ligger kvar i strax under en minut, reser sig sedan och går två dm bort med surt knyckande svans. Fine. Då kan jag skriva. Behöver bl a skriva gästinlägg till annan blogg.

dator i knä

startar dator

börjar skriva

Liten katt TVÄRRESER sig. Va? JAG vill ju ligga i ditt knä. Matte? Hallå? Va? VavavaVA?

Nu försöker jag skriva så gott det går med en katt som prompt ska ligga på min ena arm. ”Ta bort honom?” säger ni. Ja, om jag vill ha en soffkudde nerkissad. Tro INTE att jag bestämmer bara för att jag betalar kattmaten. Den enda som dresseras i detta hus är JAG.

Fast liten katt dresserar mig på roliga vis. På morgonen och när jag kommer hem från jobbet får han godis om han hoppar upp i min famn från hallbänken. Imorse var han otålig, sket i den ”lata” varianten med att hoppa från bänken och hoppade upp i min famn från golvet istället. Världens piggaste lilla hjärtpatient.

Allt fler stadsdelar i Berlin förbjuder cirkus med vilda djur. Frågan är om jag räknas som vilt djur eller om jag anses till fullo domesticerad. Det får vi fundera på en annan dag, så vänta med att anmäla lillskiten till myndigheterna är ni snälla.

Hej lördag! Jag tänker böcker, böcker och böcker. Om jag ORKAR tar jag med en bok till café. Annars duger läshörnan fint 😉


Hohooooo – nu har du chansen! Ta den! Ta den!

pcjersild
Copyright/fotograf: Sara Mac Key

Ni vet det där med idoler. Sådana som nästan aldrig kan göra fel? Så känner jag för herr Jersild, förutom att ni kan stryka ordet ”nästan”.

Han. Gör. Inte. Fel.

Nu kommer Månpocket med ett superklipp. Jersilds bok Ypsilon släpps i pocket OCH du får hans i mitt tyckte allra bästa bok En levande själ med på köpet. En tjock skapelse med två böcker till priset av en, alltså. What’s not to like?

Jag skrev om Ypsilon i januari:

Det börjar med att Jersild slumrar i sin läsfåtölj. I handen har han en bok som han somnat ifrån (skullealdrighändamig). Abrupt uppvaknande: det ringer på dörren. Alltså… den där killen, killen utanför, han är så bekant. Reine sa du? Reine Larsson. Ah, Reine från Barnens ö. Reine letade alltså upp Jersild, men mötet med Reine ger mersmak, trots en liten förvirrad känsla av obehag. Vilken resa det blir, geografiskt så väl som mentalt.

Galet, skruvat, sorgligt, kul. Svart humor. Smart svart humor. Att läsa Jersild är dessutom bildande på det sättet att han serverar små portioner filosofi på ett sätt som får en att vilja lära sig mer (en del av de moderna filosofer han spinner loss på är väldigt välkända, andra kanske inte riktigt är typen som en okulturvetare som jag har koll på – men som jag vill få koll på. böcker som leder vidare in i andra böcker, bästa sorten).

Jersild möter Reine, Evy Beck, Bernt Svensson och många fler av de Jersildska romanfigurer som många av oss kommit att älska. Ypsilon då? Hen har en MYCKET speciell roll, och det är där En Levande själ kommer in. Ypsilon är huvudperso… eh, huvudhjärna i En levande själ som gavs ut för första gången 1980. Frågar du mig så är det den bästa svenska sf-boken som skrivits fram till dags dato. Den har periodvis varit ganska svår att få tag på, det är därför du ska passa på nu. Basta.

Spring spring till närmaste boklåda. Du kommer att tacka mig sedan.


Veckans helgkombo: Maus och Hannah Arendt

Art Spiegelmans Maus är något i hästväg. Eller musväg.

”The Pulitzer Prize-winning ”Maus” tells the story of Vladek Spiegelman, a Jewish survivor of Hitler’s Europe, and his son, a cartoonist coming to terms with his father’s story. ”Maus” approaches the unspeakable through the diminutive. Its form, the cartoon (the Nazis are cats, the Jews mice), shocks us out of any lingering sense of familiarity and succeeds in ”drawing us closer to the bleak heart of the Holocaust” (The New York Times)

completemausMaus är alltså den tecknade historien om (främst) Spiegelmans far och dennes umbäranden före, under (Auschwitz) och efter andra världskriget, men det är också lika mycket en historia om Art själv. Hur han förhöll sig till sin far. Hur han ville förstå (Art föddes 1948 och slapp sålunda förintelsen, men han hade en storebror som försvann under kriget – en storebror som blir till ett spöke i sig, en helig bild av Den Gode Sonen som Art som levande och därmed besvärligt – säg den unge som aldrig är besvärlig? – barn aldrig kan leva upp till). Hur han problematiserar det faktum (han har kritiserats för detta) att hans egen bild av fadern ligger farligt nära nidbilden av den snåle juden. Till hans försvar kan en säga att den bild han presenterar av sig själv inte heller är speciellt smickrande.

Varför ska en läsa den här boken? Drunknar vi inte redan i filmer och böcker om förintelsen?

Njä, det gör vi väl inte, men för den som ändå känner så kan jag säga att Spiegelmans berättelse ger mer än bara det (”bara” förintelsen, det där gav en besk smak i munnen när jag skrev det, men iallafall): det är så djupt personligt, så otroligt mänskligt, så snyggt gjort rent tekniskt och så fint beskrivet hur en kan älska en förälder men ändå bli så less och ha så svårt att förstå ibland. Det är också metaboktok i den mening att Art beskriver sina våndor under berättandet/tecknandet. ”Detta kan jag inte teckna” tecknar han. Lite så.

Boken (egentligen böckerna, men K lade tassarna på en komboupplaga i London) har ett antal år på nacken, men den blir knappast inaktuell. Om jag jobbade som lärare så skulle jag rekommendera den till mina elever, just för att det ändå finns en del att problematisera och diskutera.

Som CCL kan jag känna en liten klump i halsen över att de tyska nazisterna är katter, men till och med som kattdyrkare kan jag se att det är perfekt i just det här sammanhanget. Polska ickejudar tecknas som grisar. Inte helt okontroversiellt. Svenskarna ser ut som någon sorts blandning mellan älgar och renar.

—————————————————————

Det var faktiskt en ren slump att jag kunde para läsningen av Maus med att se filmen om professor Hannah Arendt. Jag hade reserverat filmen på bibblan, den råkade trilla in nu. Med facit i hand så blev det en väldigt lyckad, om än tung, kombination. Filmen kretsar främst kring hur Hannah bevakar rättegången mot Eichmann i Jerusalem och hur många av hennes känslor i samband med det förvånade henne. Ondskans banalitet. Hur hennes artiklar om insikterna startade en orkan av protester. Rättegången skildras till stora delar med hjälp av dokumentära bilder från den riktiga rättegången.

Filmen berör också generationen som föddes efter kriget och deras fläckvisa tvekan inför de överlevande föräldrarna. Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad? Maus knyter också an en smula till de här tankarna. Smärtsamma frågor som inte har något svar annat än att det nog var blandad pott som alltid. Visst fanns profitörer, men väldigt ofta var det slump som staplades på slump som staplades på…

Barbara Sukowa (till vänster på bilden nedan) som spelar Hannah är otroligt karimatisk. En vill finnas i hennes (elles snarare hennes Hannahs) krets. Jag kan för lite om Hannah Arendt för att kunna bedöma om Sukowa gör ett bra jobb, men det går inte att släppa henne med blicken.

(”alla kan inte bara vilda berlinare som ni” fick mig att flina med tanke på den ofta omtalade berlinska dekadensen, en del av historien är den om Hannahs inte alltid helt enkla förhållande till Heinrich Blücher, Mary McCarthy ifrågasätter hur Hannah orkar och… ja)

Scenografin är dessutom underbar och Hannahs och Heinrichs lägenhet med utsikt över Hudsonfloden får mig att sukta…! Kläderna är vackra, alla kedjeröker och skildringen av diskussionerna på The New Yorker är som en intellektuell version av Mad Men. Filmen dräller av snygga och smarta oneliners. Ja, jag är lite salig.

vildaberlinare

Jag har minsann en ”best of Hannah Arendt” liggande (nåja, rent tekniskt så heter den inte så, men det är lite så jag betraktar den), det är ingen bok jag läser från pärm till pärm, jag använder den mer som uppslagsbok. ”Skrev hon verkligen så?”. Jag vet alldeles för lite om denna filosof och politiska teoretiker, men min ständigt lika vetgiriga hjärna har henne på listan över personer som bör utforskas. Filmen var ett fint tillskott till intrycksbanken.

Denken ist ein einsames Geschäft säger Heidegger (ännu ett av Arendts icke helt okomplicerade förhållanden) i filmen. Ja, kanske. Men att diskutera diskutera diskutera sina tankar, det är fina grejor det. Fast det föredrar jag egentligen att göra ansikte mot ansikte, inte skriftligt.

tidenharen

Arendt och Heidegger


Siri – Siv, 1 – 0

sommarenutanmanpocketJag vet inte HUR många gånger jag började läsa Vad jag älskade. ”Alla” sa att den var ett måste. Siri och Paul, de var själva essensen av smart och coolt och allt gott som tänkas kan.

Jag klarade ingen av dem. Jag försökte många gånger. Jag började läsa både Paul och Siri men fastnade aldrig. Jag köpte att jag vare sig var smart eller cool nog och lät mig nöja med det – det fanns ju så många andra författare som jag ”klarade”. Ingen ko på isen.

Men visst blir man nyfiken. Jag ville ju också nosa på det där braiga. Plotten i Sommaren utan män (medelålders kvinna lämnas av sin man som vill ha en paus för att testa livet tillsammans med en ung kollega, kvinna blir galen av sorg och slickar såren i den forna hemstaden tillsammans med sin mor och hennes vänner samtidigt som hon lotsar en grupp tonåriga flickor genom en skrivkurs) lät inte som en given Sivroman (för lite odödingar, en annan sorts postapokalyps… nej, jag ska inte raljera) men av någon anledning så köpte jag den ändå. Det var tur.

”En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus. Han sa inte Jag vill aldrig se dig mer eller Det är slut, men efter trettio års äktenskap räckte det med paus för att förvandla mig till en galning vars tankar exploderade, rikoschetterade och krockade mot varandra likt popcorn i en mikrovågsugn.”

Detta är metaboktok de luxe! En bok om böcker! En bok om galna biologiska teorier! En bok med årets bästa birollsinnehavare (pensionerad och [vid första anblicken] harmlös bildlärare visar sig vara en illistigt fantastisk konstnär med fokus på subversiv textilkonst). En bok som ger hopp om att det är sant som jag tror: att man kan ha otroligt kul när man är 80 år, men också en bok som bekräftar det jag också såg hos mormor: smärtan när älskade vänner blir sjuka och dör. Tänk att vara den sista, den som blir ensam kvar! (*

En bok att skratta åt, med underbart torr och sarkastisk humor, en bok som man ska läsa med pennan i handen (NB: bara om man äger den själv då, och det ska man: äga den), en bok att sätta utropstecken i, en bok där man streckar långa stycken som man egentligen vill ta en bild av (!) och instagramma för att man inte orkar skriva av och citera hela texten själv. Jag tror att jag lätt kunde ha instagrammat 15-20 bilder av textsjok som orsakade ett katjing!, ett tänkt badababooooom eller en mental high five. En bok som påminner mig om Bodil Malmsten (husgudinna extraordinaire) när hon är som bäst. Oh Siri, ett bättre betyg kan du inte få.

Grundhistorien – hur ska det gå med Mias relation till Boris? – blir inte alls viktig för mig. Jag älskar småpratet, filosoferandet, utvikningarna, det metalitterära. Jag skrattar högt när Mia talar om Miss Brodie för just Miss Brodie var en av de första referenserna som dök upp i mitt huvud också när det gällde Mias poesikurs för de unga kvinnorna i den forna hemstaden.

I stand corrected, men jag gör det med glädje! Vem vet, snart kanske jag t o m vågar mig på Vad jag älskade igen 😉 Den finns ännu kvar i gömmorna.

Komboläsning? Detta är en strålande komboläsningsbok! Jag läste den tillsammans med Will Schwalbe. Strålande kombination. Så strålande att jag ska sluta jiddra nu, jag ska ta med mig Will ut i solen ty skatten Bokklubben vid livets slut är fortfarande inte utläst. Det är min trädgårdsbok att njuta mellan ogräsrivarsessionerna.

*) det snurrade en bild på fejjan för några dagar sedan som fick mig att gråta. Kvinna 80+ hade satt upp en lapp i någon affär, ”alla mina vänner har dött, jag vill ha någon att umgås med, fika, gå promenader”. Det låter kanske inte så rörande eller märkvärdigt men bilden satt som en knytnäve i min mage för det var precis precis den smärtan som min mormor också berättade om.


Tabula Rasa Hotels

Jag vet att jag tjatar ganska mycket om mitt bokinköpsstopp – jag antar att det är ett behov jag har av att 1) berätta för hela världen hur duktig jag är 2) befästa kravet att hålla löftet genom att upprepa det offentligt om och om igen 3) känner ett behov av att försöka övertyga mig själv om att det är ett löfte värt att hålla 4) vill komma ut för andra i samma situation – men jag kan erkänna att jag tar återfall, om och om igen, så här före jul. Jag ger bort många böcker i julklapp och då är det så lätt så lätt att det slinker ner något litet till mig också när jag ändå pillar på ”bekräfta beställning”-knappen.

tabularasahotelsEtt av alla dessa ful-pillanden resulterade i att Jonas Joelsons Tabula Rasa Hotels landade i brevlådan. Jag blev sugen på att läsa den redan under bokkollot i Syninge förra vintern, Petra läste den och den lät så skönt absurd (det var roligt att följa minspel och kommentarer när hon läste. ja, man måste testa kollektivt bokläsande innan man förstår exakt hur kul det är, och varför).

Jag behövde inte läsa många sidor (jag måste såklart provläsa lite innan, för att vara säker!) innan jag insåg att detta var var det perfekta sällskapet att ta med på min snabbresa till Berlin.

Det är liksom inte vad som helst som funkar då. Det ska vara något som är nog lättsmält för att jag ska orka engagera mig trots malande jobbtankar, det ska vara något lagom glammigt för att kunna glittra till tillvaron trots oro (jag vet, det är inte sunt, men mina resor till Berlin är ofta kopplade till aktiviteter som jag angstar över på förhand trots att jag borde kunna vara lite mer cool efter alla dessa år), det ska vara nog snyggt och smart för att hålla för läsning flera timmar i ett sträck om jag skulle fastna någonstans i snöinducerade förseningar, det ska… ja, listan kan göras lång. Mindre boktokiga människor kan sucka djupt över hur jag kan göra en så stor grej av att välja rätt resebok.

Jonas skriver så jäkla bra. Han skriver om David, begåvad reklamare med svår livsleda. Framgångar och motgångar, det går skitbra eller skitdåligt och David festar och ligger runt som en galning för att hitta NÅGOT. Eller springa iväg från något. Allt. (yes, den här boken känns väldigt Sophie Adolfsson på många sätt, det är nästan så att man kan misstänka att de möts någonstans i natten, Anna och David). David är stjärna på Byrån, och karusellen som snurrade rätt fort redan från början snurrar svindlande snabbt när Byrån försöker pitcha en kampanj för den exklusivt märkliga och (i rätt kretsar) mytomspunna kedjan Tabula Rasa Hotels.

Dekadens och samtidsreferenser, en hedonistisk orgie. Spänn fast säkerhetsbältet och åk med!

Boktipset.se har intervjuat Jonas. Jag gillar det han säger (jaja, skriver) om skrivandet, även om en del av det kan tolkas klyschigt. Verkligheten ÄR trång. Att sätta samman ord till meningar till en historia (alternativt att läsa resultatet av samma övning) är ett sätt att buffa ut bubblan nån meter i taget.

Vem är Jonas Joelson?
Jag? Jag är som alla andra moderna varelser – vill ha allt, samtidigt. Bryr mig inte och bryr mig jättemycket. Kräver ha både frid och extas, jag nöjer mig aldrig. Vill vara fri men trygg. Känd men anonym. Om jag ska säga något specifikt tror jag att jag är en person som kräver alldeles för mycket av livet. Det är nog därför jag skriver – drömmarna får inte plats i verkligheten. Det är för trångt här.

Urskön nördbonus: en referenskarta.

Det måste vara jäkligt svårt att följa upp en sån här debut, men jag hoppas att Jonas gör det. Jag vill läsa mer.


vad som påbörjades i hängmattan…

Usch, jag känner mig lite skamlig (tänk ”snaskig katastrofturism”), men det var stormen Sandy som fick mig att äntligen ta tag i Amor Towles Artighetsreglerna igen. Jag började läsa den – med hela kroppen full av njut – i hängmattan i somras, men sedan blev den bara liggande halvläst. Det där är ett MYCKET vanligt Sivsyndrom. Bra böcker kan bli liggande. KANONBRA böcker kan bli liggande. Jag är oförbätterlig. Jag förlåter mig för det.

Jag tänkte på den, igen, när jag läste Rona Jaffe i augusti. Perfekt komboläsning! Räckte tanken hela vägen? Nope, uppenbarligen inte.

När jag nu slog igen Artighetsreglerna tänkte jag ta komboläsningen ännu ett steg (”gör det NU!”) – Franklin Scott Fitzgerald – och jag var säker på att jag visste exakt var jag hade Den store Gatsby men tji fick jag. Knäpp på näsan. Jag får leta lite till, eller strunta i det. Det kan inte vara en slump att jag alltid hittar en bok som jag gett upp hoppet om att hitta när jag letar efter en ANNAN bok, så jag får kanske bara lära mig något av det; låta lämplig tidsrymd löpa och sen leta igen, skenbart efter nåt annat 😉

Nyårsafton 1937 i New York. På en jazzbar i Greenwich Village lär Katey och hennes väninna Eve känna den framgångsrike, världsvane och charmerande bankmannen Tinker Grey. Eve och Tinker tillhör överklassen och vet allt om de oskrivna reglerna i societeten, men för Katey är det en helt främmande värld. Hon arbetar som sekreterare, kommer från mycket enkla förhållanden och har inga fina anor.

Trots sina olika bakgrunder blir de tre oskiljaktiga vänner. Men en tragisk olycka förändrar allt och snart är Katey indragen i ett komplicerat triangeldrama med de två människor hon älskar mest av allt. Hon försöker att finna sig tillrätta i sin nya tillvaro men upptäcker att under den polerade ytan frodas avundsjuka, svek, åtrå och hänsynslösa ambitioner.

Stormen Sandy, sa vi. Två vänner var i NYC när det begav sig tidigare i veckan. Den ena var där med sin man, den andra med sin son. Jag följde deras uppdateringar på Facebook, de diffade rejält (det förstår jag verkligen, jag skulle också ha mått sämre om jag var där med ett barn än med en annan vuxen) rent upplevelsemässigt och mitt i allt triggade det ett New York-längt som alltså fick mig att plocka upp Artighetsreglerna igen. Gott så.

Jag tycker inte att den är fantaaaastisk, men den är bra. Snudd på mycket bra. Jag läste om någon som ville flytta IN i den. Jag hade det i bakhuvudet när jag läste, jag letade efter den känslan hos mig också (jag älskar tanken på böcker att flytta in i), men jag fick mest ont i magen av svek, halvlögner och besvikelser. Jag är dålig på att längta efter det dekadenta och depraverade. Det låter kanske tjusigt i teorin (om inte annat så är det ju väldigt långt från mitt inrutade ingenjörsliv), men jag börjar bli gammal nog att inse att jag är så simpelt svennig att det räcker finfint att bara LÄSA om det. Jag vill inte ens försöka övertala mig själv om att det är dagdrömmar som jag vill skvalpa bort i för att glömma storhandling på Willys, det där med att laga samma pastasås (IGEN) och en förhatlig väckarklocka som får mig att sucka fem dagar i veckan.

(nu började jag fundera på vilken bok jag VERKLIGEN skulle vilja flytta in i om en god häxa lät mig välja, men jag går bet, jag har inget svar. jag återkommer, kanske. tills vidare för du gärna berätta vilken som är DIN flytta-in-i-bok.)


snacka om avslutarhelg

Jag har en tendens att börja på väldigt många böcker samtidigt, sedan kan de bli liggade ett bra tag och så tar jag ett riktigt avslutarrejs. Så har det blivit den här helgen.

Karin Boye tillhör på många vis tonåren. Visst gör det ont när knoppar brister?

Vi vårdade våra diktsamlingar ömt, lite Karin Boye greatest hits (men mest var det det där två – I rörelse och Ja visst gör det ont – som vi läste igen och igen). Det var Gigi som introducerade oss, legendariska svensklärar-Gigi som jag alltid kommer att minnas som bästa läraren någonsin.

(i början av åttiotalet när jag började högstadiet var det relativt OK att vara boknörd – Ola gav mig utrangerade historieböcker, Gigi såg till att plocka med mig i skolans bibliotekskommitté: jag kände mig så tagen på allvar! det var finfint.)

Så började vi avverka dystopier, Goldings Flugornas herre och Orwells 1984 såklart (det var ju snart! jag började sjuan 1981) och så småningom också Kallocain.

Boye gav ut Kallocain 1940, mitt i brinnande andra världskrig, och det var som hade hon en aning om vad som komma skulle. Nej. Vad som redan fanns. Det är lätt att tänka ”livet bakom järnridån”, STASI, KGB, you name it: angiveri, men det har väl funnits i alla tider. Det fanns ju t ex en period i den europeiska historien då det inte var lätt att veta från vecka till vecka om det var protestant eller katolik man skulle vara för att slippa bli avlivad. Karin bodde i Berlin på 30-talet, när nazismen fick fäste i landet.

”Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog [Kallocain] har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.”

Bonniers gav ut Kallocain i klassikerpocket för två år sedan, då slog jag till. Diktsamlingen har jag kvar, men den här boken hade jag inte – jag ville ha! Jag kunde kanske ha kostat på mig en finare upplaga, men nu fick det bli så här.

Jag var nog inte färdig för Kallocain när jag var 14, för den gav mig onekligen mer nu (det kanske inte var någon direkt överraskning). Eller så gav den annat, annorlunda. Det är väl det som är så fint med att läsa om sina klassiker med ett antal års mellanrum. Förförståelsen förändras, referensramarna vidgas, och samma bok (eller film för den delen) kan de helt olika upplevelser fastän den – bokstav för bokstav – är densamma som den var då. Jag tänkte t ex MYCKET på boken under sommarens kortresa till Moskva. Man kan också tänka lite Kallocain i samband med Echelon, alla korttransaktioner vi gör, hur enkelt man kan spåra oss med hjälp av mobilen etc. Sanningsserum finns än, men sällan har vi varit så lätta att övervaka som nu, helt utan injektioner.

—————————————-

…fast när det skulle till att skrivas på hattar – hade ni det så också? när vi gick ur nian hade vi hattar med långa band där alla skulle skriva hälsningar – så tog Gigi till Kirkegaard:

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv

Det var ett fint ord att skicka iväg oss med.