En vass Niklas Ekdal är tillbaka igen – yay

När de godaste avsikter får de vidrigaste konsekvenser

Svenskt 1950-tal, folkhemmets födelse, en ung pojke i Skåne utsätts för ett fruktansvärt övergrepp. Femtio år senare är han ett psykiskt vrak och bearbetar det förflutna genom att skriva noveller. Hans psykiater My Bring på Karolinska sjukhuset är den enda som får läsa de märkliga berättelserna. Finns det någon sanning bakom de groteska scenerna eller är det bara fantasier i en sjuk mans hjärna?

När patienten blir mördad, och Mys tonårsdotter Juni samtidigt försvinner i Oxford, dras hon in i en medicinsk mardröm från det förflutna. Tillsammans med sin närmaste väninna, polisen Johanna Tott, tvingas hon konfrontera krafter som har både vetenskapen, staten och kapitalet på sin sida. De inser att något som hände för femtio år sedan i Sverige har kopplingar till det som idag sker i England i nutid. För att rädda Juni måste My och Johanna kliva in i ett mörker som hotar att förgöra dem båda.

(Niklas Ekdal, Kvinnan utan egenskaper – en thriller om makt, medicin och mord)

Helt slumpmässigt är det andra boken på raken som tangerar ämnet ”utilitarism vs den enskilda människans eget värde” (Källströms bok Offerrit berör samma tankar, men på ett ack så annorlunda vis – KUL komboläsning!) och det är ett ämne som tål att stötas och blötas. Man behöver inte vara någon högtflygande etikfilosof för att ha tankar kring detta, och det är med tidens gång något man bör fundera på igen och igen.

Niklas Ekdals andra bok om Johanna Tott är i mitt tycke mycket bättre än I döden dina män (det var, förlåt Niklas, snudd på lite Dan Brown-varning på den) – och då var den ändå inte dålig. Visst finns det ett och annat samband som är väl fantastiskt eller långsökt även här, men det gööör inget. Oxford. Medicin. Etiska spörsmål. Ett stycke svensk historia som tål att påminnas om. I love it.

Precis som min storfavorit Karin Alfredsson är Niklas Ekdal utomordentligt påläst (tja, han var politisk redaktör på DN i MÅNGA år) och han berättar i sitt efterord också om vad som är sant och vad som är hittepå. Deprimerande mycket är sant, och vederbörligen belagt.

PS någon gång hoppas jag ändå att folk ska lära sig något om transvestiter. Nej, en kastrerad man är INTE en transvestit. Han skulle kunna vara det för all del, men då har det inte med hans stympade könsorgan att göra. DÄR klev min inre text-polis in och muttrade en aning under läsningen.

Annonser

4 svar

  1. Bokmoster

    Det där lät lite intressantare (än Offerrit alltså …) Men What?! – på det där med transvestit?

    14 december, 2010 kl. 12:07

    • Har du läst hans första bok? Man måste inte läsa dem i följd, jag var mer nyfiken på vad du tyckte om den.

      Ja, det var nåt konstigt som stod på ett ställe – ”han var transvestit, hans underliv var helt slätt” och… ja, DUH! 🙂

      14 december, 2010 kl. 16:24

  2. Bokmoster

    Nej, har inte läst, men han hamnar på min lista nu. Kanske inte allra högst upp, men dock på listan 🙂

    15 december, 2010 kl. 11:12

    • Oh, jag vet allt om såna listor. ”Så många böcker, så lite tid…”

      15 december, 2010 kl. 11:17

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s