vad som påbörjades i hängmattan…

Usch, jag känner mig lite skamlig (tänk ”snaskig katastrofturism”), men det var stormen Sandy som fick mig att äntligen ta tag i Amor Towles Artighetsreglerna igen. Jag började läsa den – med hela kroppen full av njut – i hängmattan i somras, men sedan blev den bara liggande halvläst. Det där är ett MYCKET vanligt Sivsyndrom. Bra böcker kan bli liggande. KANONBRA böcker kan bli liggande. Jag är oförbätterlig. Jag förlåter mig för det.

Jag tänkte på den, igen, när jag läste Rona Jaffe i augusti. Perfekt komboläsning! Räckte tanken hela vägen? Nope, uppenbarligen inte.

När jag nu slog igen Artighetsreglerna tänkte jag ta komboläsningen ännu ett steg (”gör det NU!”) – Franklin Scott Fitzgerald – och jag var säker på att jag visste exakt var jag hade Den store Gatsby men tji fick jag. Knäpp på näsan. Jag får leta lite till, eller strunta i det. Det kan inte vara en slump att jag alltid hittar en bok som jag gett upp hoppet om att hitta när jag letar efter en ANNAN bok, så jag får kanske bara lära mig något av det; låta lämplig tidsrymd löpa och sen leta igen, skenbart efter nåt annat 😉

Nyårsafton 1937 i New York. På en jazzbar i Greenwich Village lär Katey och hennes väninna Eve känna den framgångsrike, världsvane och charmerande bankmannen Tinker Grey. Eve och Tinker tillhör överklassen och vet allt om de oskrivna reglerna i societeten, men för Katey är det en helt främmande värld. Hon arbetar som sekreterare, kommer från mycket enkla förhållanden och har inga fina anor.

Trots sina olika bakgrunder blir de tre oskiljaktiga vänner. Men en tragisk olycka förändrar allt och snart är Katey indragen i ett komplicerat triangeldrama med de två människor hon älskar mest av allt. Hon försöker att finna sig tillrätta i sin nya tillvaro men upptäcker att under den polerade ytan frodas avundsjuka, svek, åtrå och hänsynslösa ambitioner.

Stormen Sandy, sa vi. Två vänner var i NYC när det begav sig tidigare i veckan. Den ena var där med sin man, den andra med sin son. Jag följde deras uppdateringar på Facebook, de diffade rejält (det förstår jag verkligen, jag skulle också ha mått sämre om jag var där med ett barn än med en annan vuxen) rent upplevelsemässigt och mitt i allt triggade det ett New York-längt som alltså fick mig att plocka upp Artighetsreglerna igen. Gott så.

Jag tycker inte att den är fantaaaastisk, men den är bra. Snudd på mycket bra. Jag läste om någon som ville flytta IN i den. Jag hade det i bakhuvudet när jag läste, jag letade efter den känslan hos mig också (jag älskar tanken på böcker att flytta in i), men jag fick mest ont i magen av svek, halvlögner och besvikelser. Jag är dålig på att längta efter det dekadenta och depraverade. Det låter kanske tjusigt i teorin (om inte annat så är det ju väldigt långt från mitt inrutade ingenjörsliv), men jag börjar bli gammal nog att inse att jag är så simpelt svennig att det räcker finfint att bara LÄSA om det. Jag vill inte ens försöka övertala mig själv om att det är dagdrömmar som jag vill skvalpa bort i för att glömma storhandling på Willys, det där med att laga samma pastasås (IGEN) och en förhatlig väckarklocka som får mig att sucka fem dagar i veckan.

(nu började jag fundera på vilken bok jag VERKLIGEN skulle vilja flytta in i om en god häxa lät mig välja, men jag går bet, jag har inget svar. jag återkommer, kanske. tills vidare för du gärna berätta vilken som är DIN flytta-in-i-bok.)