kontraster? jajamensan!

Det blir ofta vilt blandat när man står där på biblioteket. Hyllan med nyutkomna böcker kan få en att grabba tag i publikationer som man aldrig annars skulle ha lagt tassarna på. ”Man” och ”en” i all ära – jag menar egentligen JAG. Mig. Fast jag tror att ganska många är likadana.

I love it.

Under en sömnlös natt den gångna helgen så betade jag av Carolina Gynning och Birgitta Stribe (yes, båda på en natt – det är inga tunga och svårlästa böcker direkt). Carolina känner väl de flesta till, men Birgitta är relativt ny som romanförfattare, hon är (frilans-)journalist i grunden.

Böckerna har på sitt vis ett likartat tema – att skapa ett nytt liv efter någons död. Att skapa om sig själv. Framgång, men med bieffekter av inte i alla avseenden enkel karaktär. Skenbart lika alltså, men också – naturligtvis – så olika. Perfekt komboläsning med andra ord.

Att Laura och Vanessa är enäggstvillingar är obegripligt. Inte nog med att Vanessa är en strålande skönhet medan Laura ser ganska alldaglig ut, Vanessa äger och styr över Glory, Sveriges mest framgångsrika magasin, medan Laura guidar besökare på Moderna Museet i Stockholm.

Julen 2004 reser tvillingarna och deras föräldrar till Thailand för att fira pappans 60-årsdag. När föräldrarna dör och Vanessa försvinner under tsunamin, faller det sig nästan naturligt för Laura att ta sin systers plats. Efter alla år i skuggan av den fantastiska Vanessa, kan Laura äntligen stiga fram som den framgångsrika kvinna hon skulle ha varit. Om bara inte hemligheten drabbat henne.

Hennes imitation av Vanessa är nästintill perfekt men det finns de som misstänker att allt inte står rätt till. Och vad är det egentligen för affärer Vanessa varit inblandad i? När märkliga människor från det förflutna dyker upp tvingas Laura inse att hon inte vet allt om sin perfekta tvillingsyster. Långt därifrån. Hennes bedrägeri börjar bli farligt för henne själv, men nu är det för sent att dra sig ur. Nu finns ingen återvändo.

Vad alla (nåja, men de som läser) undrar: jaha, exakt hur många av de här grejorna är självbiografiska? Det snurrar många rykten om CG och hennes tidigare äventyr i Paris och på Rivieran. Call-girl med grava drogproblem är det rykte som återkommer oftast. Lauras/Vanessas pojkvän har inte så få likheter med CGs ex Mattias Trotzig. (en rolig ”cameo” är när CG låter en av sina huvudpersoner intervjua den där bröligt stökiga blonda och storbystade skånska tjejen som var med i Big Brother :))

I don’t care. Egentligen. Men visst får skandaldelen av hjärnan en del smarr att tugga i sig.

”Den är bättre än jag trodde” läser jag lite överallt när det gäller ”Laura, flickan från havet”. Ja. Jo. Det är inte alldeles uruselt, alls. En del knäppa fel (nej, det var INTE Duran Duran som gjorde ”The Sun Always Shines on TV”, och låter man sin huvudperson strössla sitt språk med engelska uttryck så ska den som redigerar se till så att de åtminstone är i NÄRHETEN av att vara rättstavade) men i övrigt klart snasksmarrig chic-lit kryddad med maffia och död. Idén ”skaffa sig ett nytt liv efter Thailands-tsunamin” är inte ny, men den ger chanser till vilda livsöden och CG nyttjar konceptet till fullo.

Från Manolos till Birkenstock: över till ”Endera dan” av Birgitta Stribe. På adlibris kallas genren tant-lit – jag föredrar att kalla det hela för Birken-chic.

Britt-Marie är femtio plus, minst. Hon väntar fortfarande på att livet ska börja.

Endera dan ska Britt-Marie åka jorden runt, kanske kommer hon till Danmark. Endera dan ska Britt-Marie skriva en bok, under tiden skriver hon krönikor i ett kattmagasin, om Sessan som är påhittad (man måste ju försörja sig, säger Britt-Marie).

Endera dan ska Britt-Marie ha röda remsandaler, men tyvärr tillverkas de inte för knöliga hallux valgus-fötter.

Hon bor i den lilla staden Stingslinge med sin man Leffe som arbetar i en sportbutik och är maniskt intresserad av maratonlöpning. Från soffan.

När Britt-Marie en dag, av en slump, går med i ”Kvartisjuklubben, den lokala hundklubben, verkar det som endera dan faktiskt är på väg.

Jaaa. Jahaja. Nu undrar vi: HUR mycket av Britt-Marie är Stribe själv (frustrerad frilans etc) och framförallt: VEM är den kvinnliga akademiledamoten med de fula fötterna?

(den som läser boken hajar)

Endera dan är på vissa vis precis som Laura – en alldeles OK sommarnatts-bok, om än inte fantastisk. Cred till Stribe är att skrivfelen är något färre. Hon hamnar i samma liga som Katarina Mazetti och Karin Brunk-Holmqvist och det är alls inget dåligt sällskap.

PS jag har själv hallux valgus på ena foten men vägrar att kalla min knöl för FUL. Det är en anatomisk avvikelse, inte alltid helt bekväm, men FUL? Nope, jag vägrar…!

6 svar

  1. Birken-chic, vilket fantastiskt uttryck! Det ska jag sprida vidare 🙂

    Men herre gud vad ogärna jag skulle byta ett museijobb-typ-vilket-som-helst mot en stressig chefsposition på en tidning som heter Glory! 😀 Där hade jag och Gynning lite olika smak, känner jag.

    27 juli, 2011 kl. 21:20

    • siv

      Jag HÅLLER MED! Hur man kan nämna en tjänst på Moderna i ett sammanhang som nåt töntigt och oglammigt… hrm, ja. No further comments 😉

      27 juli, 2011 kl. 21:42

  2. Tycker Gynnings bok verkar lite intressant! 😀 Eventuella faktafel och sånt borde en vettig redaktör ha upptäckt och korrigerat… Jag har tidigare läst en av hennes självbiografiska böcker, men de är ju skrivna av Ingrid Carlqvist. Den andra boken du skriver om känns lite trist. Som mitt liv, ungerfär… 😦

    28 juli, 2011 kl. 08:17

    • siv

      Det var en av hennes barndomsvänner som gav ut boken på sitt eget lilla förlag – vem vet hur gott om redaktörer de har :-/

      Stribe har sina poänger, boken är rätt fyndig och kul, men man måste vara in the moooood for birkenchic, och det ÄR man inte de där dagarna då det – precis som du skriver – känns som om baksidestexten fångar ens eget liv. Du har i alla fall en mycket roligare käresta än Britt-Marie i boken 😀

      28 juli, 2011 kl. 18:34

  3. Birkenchic, vilket bra uttryck!

    30 juli, 2011 kl. 16:37

  4. Ann-Sofie (ooofbok.se)

    mamma(76) lyssnade till Laura och tyckte den var riktigt bra. Hon recenserar den här
    http://www.ooofbok.se/2011/06/det-har-med-ljudbocker/

    1 augusti, 2011 kl. 16:20

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s