det där är ingen killbok va?

Frågan i rubriken dök upp på fejjan efter att nån i vänkretsen hade lagt upp en bild av boken ifråga. Det bästa av allt, Rona Jaffe, debutboken från 1958.

”Det är som om Joanie i Mad Men skulle skriva dagbok” svarade jag. Den nämns ibland tillsammans med Elin Wägners Norrtullsligan, det är inte helt fel det heller även om Wägners Stockholmsvariant av flickor på kontor skrevs femtio år FÖRE Det bästa av allt.

New York, 50-tal, ett antal unga kvinnor börjar arbeta på samma förlag. Det är en tid då arbetande kvinnor ännu är något lite pikant. De får gärna vara kuttersmycken på kontor i några år tills de gifter sig, får barn och därmed ägnar sig åt sin riktiga sysselsättning. Ja, så kan man raljera, och även om boken kom ut 1958 så känns den inte alldeles daterad. Unkna värderingar, javisst, men det finns ju som bekant 2012 också.

Det är som att dyka ner i en RIKTIGT stor hög av mammas gamla FICK-journalen.

Det är en tid då sex före äktenskapet är något ganska fult – åtminstone om det utövas av kvinnor. Männen är äldre, inte sällan gifta, bjuder på restaurang och förför.

Jag känner med och för April, Caroline och de andra. De drömmer, dejtar, vill komma nån vart. Innan boken är slut har flera av dem hunnit bli blåsta. Nån av dem blir blåst och sen jättekär igen och glömmer drömmarna om redaktörsjobbet – hon ska ju till hemstaden och gifta sig. Nån får göra abort i New Jersey. Nån blir galen. Nån dör. Nästan alla gifter sig till slut (lite trist, men OK: 1958)

När jag ser vad jag skriver – och funderar på hur jag ska beskriva vad boken egentligen handlar om – så förstår jag inte riktigt varför jag tyckte så mycket om den, men det gjorde jag. Jag hör Joanie (jag vet, Mad Men är 60-tal, men det spelar ingen roll). Det är en bok av den typ som jag brukar tänka att jag aldrig läser (nu tänker ni kanske ”mäh, hon läser ju chick lit”, men det är inte samma sak! bara för att en bok handlar om kärlek och har kvinnor i huvudrollerna är det inte chick lit). Jag får nog skaffa mig bättre självkännedom (eller öva upp minnet en aning ;)). Det var ingen sträckläsningsbok, men det var en bok som det var enkelt att återvända till varje gång jag plockade upp den. Den är lättläst utan att på minsta vis vara simpel.

Flera gånger lade jag fingret i uppslaget där jag just läste och tittade på omslaget. Det finns ingen direkt koppling (mer än stilmässigt), men ändå undrar jag vem som skulle kunna vara vem. Mycket vacker bild!

Metaboktok: kvinnorna i boken talar ofta om F Scott Fitzgerald och hans texter, jag tror att hans böcker kan vara utomordentlig komboläsning. Annan kul komboläsning – den finns i min ägo, påbörjad – kan nog vara Artighetsreglerna av Amor Towles.