Veckans helgkombo: Maus och Hannah Arendt

Art Spiegelmans Maus är något i hästväg. Eller musväg.

”The Pulitzer Prize-winning ”Maus” tells the story of Vladek Spiegelman, a Jewish survivor of Hitler’s Europe, and his son, a cartoonist coming to terms with his father’s story. ”Maus” approaches the unspeakable through the diminutive. Its form, the cartoon (the Nazis are cats, the Jews mice), shocks us out of any lingering sense of familiarity and succeeds in ”drawing us closer to the bleak heart of the Holocaust” (The New York Times)

completemausMaus är alltså den tecknade historien om (främst) Spiegelmans far och dennes umbäranden före, under (Auschwitz) och efter andra världskriget, men det är också lika mycket en historia om Art själv. Hur han förhöll sig till sin far. Hur han ville förstå (Art föddes 1948 och slapp sålunda förintelsen, men han hade en storebror som försvann under kriget – en storebror som blir till ett spöke i sig, en helig bild av Den Gode Sonen som Art som levande och därmed besvärligt – säg den unge som aldrig är besvärlig? – barn aldrig kan leva upp till). Hur han problematiserar det faktum (han har kritiserats för detta) att hans egen bild av fadern ligger farligt nära nidbilden av den snåle juden. Till hans försvar kan en säga att den bild han presenterar av sig själv inte heller är speciellt smickrande.

Varför ska en läsa den här boken? Drunknar vi inte redan i filmer och böcker om förintelsen?

Njä, det gör vi väl inte, men för den som ändå känner så kan jag säga att Spiegelmans berättelse ger mer än bara det (”bara” förintelsen, det där gav en besk smak i munnen när jag skrev det, men iallafall): det är så djupt personligt, så otroligt mänskligt, så snyggt gjort rent tekniskt och så fint beskrivet hur en kan älska en förälder men ändå bli så less och ha så svårt att förstå ibland. Det är också metaboktok i den mening att Art beskriver sina våndor under berättandet/tecknandet. ”Detta kan jag inte teckna” tecknar han. Lite så.

Boken (egentligen böckerna, men K lade tassarna på en komboupplaga i London) har ett antal år på nacken, men den blir knappast inaktuell. Om jag jobbade som lärare så skulle jag rekommendera den till mina elever, just för att det ändå finns en del att problematisera och diskutera.

Som CCL kan jag känna en liten klump i halsen över att de tyska nazisterna är katter, men till och med som kattdyrkare kan jag se att det är perfekt i just det här sammanhanget. Polska ickejudar tecknas som grisar. Inte helt okontroversiellt. Svenskarna ser ut som någon sorts blandning mellan älgar och renar.

—————————————————————

Det var faktiskt en ren slump att jag kunde para läsningen av Maus med att se filmen om professor Hannah Arendt. Jag hade reserverat filmen på bibblan, den råkade trilla in nu. Med facit i hand så blev det en väldigt lyckad, om än tung, kombination. Filmen kretsar främst kring hur Hannah bevakar rättegången mot Eichmann i Jerusalem och hur många av hennes känslor i samband med det förvånade henne. Ondskans banalitet. Hur hennes artiklar om insikterna startade en orkan av protester. Rättegången skildras till stora delar med hjälp av dokumentära bilder från den riktiga rättegången.

Filmen berör också generationen som föddes efter kriget och deras fläckvisa tvekan inför de överlevande föräldrarna. Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad? Maus knyter också an en smula till de här tankarna. Smärtsamma frågor som inte har något svar annat än att det nog var blandad pott som alltid. Visst fanns profitörer, men väldigt ofta var det slump som staplades på slump som staplades på…

Barbara Sukowa (till vänster på bilden nedan) som spelar Hannah är otroligt karimatisk. En vill finnas i hennes (elles snarare hennes Hannahs) krets. Jag kan för lite om Hannah Arendt för att kunna bedöma om Sukowa gör ett bra jobb, men det går inte att släppa henne med blicken.

(”alla kan inte bara vilda berlinare som ni” fick mig att flina med tanke på den ofta omtalade berlinska dekadensen, en del av historien är den om Hannahs inte alltid helt enkla förhållande till Heinrich Blücher, Mary McCarthy ifrågasätter hur Hannah orkar och… ja)

Scenografin är dessutom underbar och Hannahs och Heinrichs lägenhet med utsikt över Hudsonfloden får mig att sukta…! Kläderna är vackra, alla kedjeröker och skildringen av diskussionerna på The New Yorker är som en intellektuell version av Mad Men. Filmen dräller av snygga och smarta oneliners. Ja, jag är lite salig.

vildaberlinare

Jag har minsann en ”best of Hannah Arendt” liggande (nåja, rent tekniskt så heter den inte så, men det är lite så jag betraktar den), det är ingen bok jag läser från pärm till pärm, jag använder den mer som uppslagsbok. ”Skrev hon verkligen så?”. Jag vet alldeles för lite om denna filosof och politiska teoretiker, men min ständigt lika vetgiriga hjärna har henne på listan över personer som bör utforskas. Filmen var ett fint tillskott till intrycksbanken.

Denken ist ein einsames Geschäft säger Heidegger (ännu ett av Arendts icke helt okomplicerade förhållanden) i filmen. Ja, kanske. Men att diskutera diskutera diskutera sina tankar, det är fina grejor det. Fast det föredrar jag egentligen att göra ansikte mot ansikte, inte skriftligt.

tidenharen

Arendt och Heidegger

Annonser

3 svar

  1. Ping: dagen i dag | (inte så) Anonyma Biblioholister

  2. Ping: Männen med rosa triangel | (inte så) Anonyma Biblioholister

  3. Ping: Sofia Z-4515 | (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s