botns16

Näääst sista rutan kryssad!

  
I mitt hjärta är det sommar än… Eller nåt 😉

Ä n t l i g e n har jag mitt YA-kryss. Huuuuuur kunde det gå så segt? Bara eländiga cozy mystery kvar nu.

The Disreputable History of Frankie Landau Banks har så många element som jag normalt gillar och söker. Aka-porr. Campus. Smart och driftig ung kvinna ifrågasätter skolans politik, traditioner, stämning och inte minst den exklusivt manliga klubb för inbördes beundran som i alla år fått sätta agendan för det mesta. Hon gör en plan och sätter den i verket. Den får effekt. S t o r effekt. Ändå tycks inte rätt personer se och inse det politiska elementet i det hon gör.

På plussidan: äntligen en roman om en otroligt priviligerad människa som inser hur priviligerad hon är och slutligen agerar därefter. En cool och modig geek.

Annonser

Slakthus 5

   
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor. 

Får man skriva så om krig? 

Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.

So it goes.

– – –

Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…

Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer. 

Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima? 

(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.) 

Och att Dresden bombades ”bara för att?”

Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.

Mänskligheten. So it goes.
  Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)

  Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.

 Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.

Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel. 

             

Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då. 

Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.


Euphoria

  
Jag har några få boktipsare som alltid träffar rätt när de rekommenderar böcker till mig. Cecilia L är en av dem.

Euphoria? Ett triangeldrama de luxe. 1930-tal. Nya Guinea. King inspirerades av Margaret Mead när hon skrev. Margaret var inte bara en världsberömd kulturantropolog, hon hade dessutom ett spännande kärleksliv. Hon hade relationer med både kvinnor och män i en tid då en så öppen syn på relationer var allt annat än vardagsmat. Precis som huvudpersonen Nell fokuserade hon gärna sin forskning på relationer, sex och kommunikation.

Det här är smart och intressant, speciellt i de situationer då forskarna lämnar djungeln och för en stund landar i det rentvättade västvärlden. Det är svårt att stänga av den antropologiska blicken (två tjusiga kvinnor på båt betraktar den svettiga, skitiga och trasiga Nell som vore hon något katten släpat in. Nell betraktar tillbaka):

 
Nell och hennes man Fen forskar båda. De har haft svårt att enas om vilket folk de vill leva med och lära sig mer om. Nell är den omtalade. Den som presenterat spännande teorier som förtrollat världen. Man inser snart att hon helt enkelt jobbar hårdare, mer prestigelöst. Med öppna ögon. Fens frustration och aggression ställer till det både för Nell och för kvaliteten på hans egen forskning.

Enter britten Bankson. Han har levt ensam länge med ett annat folk, men kommer ingen riktig vart med sin forskning. Han möter Nell och  Fen och får snabbt svårt att släppa tanken på dem. Särskilt Nell. Åh Nell.

Berättarperspektivet är just det: Banksons blick. Nells ”direkta” röst får vi i hennes oändliga brev till den älskade Helen, en kvinna som hon haft en kärleksrelation med. Det funkar väldigt bra att följa alla skeenden på det här sättet.

Mycket bra. Lily King verkar ännu inte finnas översatt till svenska. Kom igen, förlagen. Det här vill ni ha!


100 (+) underbaraste 

  
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”. 

1) det är svart 

2) har döskallar 

3) det står HELENA DAHLGREN på det

Vad troooooor ni?

Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!

Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!”  (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla! 

Helena borde få göra ”100 [x]”. 

”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”? 

”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”? 

(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)

Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?

  
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.


Kråkan Bråkan

 Överlevnadskit denna sommar: bok, penna, brevblock. Te. 

Om en triad. Pappan, Kråkan och Pojkarna (ja, de är en enhet, behandlas som en enhet – när vi bara hör en röst vet vi ändå inte vems). 

Mamma är död. Pappa är en annan utan sin partner. Kråkan sveper upp far och söner i sin märkliga fjäderfamn. Kråkan knasar och kraar, många år hanteras på få sidor men någonstans ska det bli en nyorientering.

Som ett skrivet kollage. Ibland en lek med rytm och ljud, inte sällan visuellt med hjälp av layout, ibland korta ”normala” texter, noveller kokade ner i några få meningar. Några stycken är svindlande vackra, spot on. Andra är äckliga. Eller knäppa. 

Max Porters Grief is the Thing with Feathers är ett märkligt projekt orkestrerat i meta-takt. Det underlättar om du har lite koll på Ted Hughes och hans Crow, men boken talar lite till oss i Team Plath också. En intressant pusselbit. Titeln är också en lek med Dickinsons ”Hope is the thing with feathers”. Meta sa jag! Så mycket meta att det riskerar att sippra meeeeta ut ur öronen om man läser för snabbt.

Jag är kluven. Å ena sidan fascinerad över det märkliga. Samtidigt läste jag ett omdöme på goodreads som var så sant för mig: ibland är det som en märklig installation som doftar mer prestation än riktig känsla.

Den här skickar jag in i poesirutan på min botns16-bricka. 


Matt Haig – Reasons to stay alive

 With only words on the cover. Knorvlarna räknas ej.  #botns16

Matt Haig. Matt Haig Matt Haig Matt HAIG.

Jag har lovebombat honom förut, för hans fantastiska Humans, an A to Z och för hans barnbok om att vakna upp som… katt.

Jag kände att jag behövde varna mina vänner lite när jag började läsa Reasons to stay alive. Eller snarare lugna dem, lova att ”så illa är det inte!”

Titeln kan ju få folk att undra. Jag tänkte, tänker, inte hoppa framför tåget. Man måste inte vara, ha varit, eller ens känna nån som är deprimerad för att tycka om den här boken. Det är en del biografi, en del filosofi/kartläggning (inkl många tankar om böcker), en del självhjälp, eller åtminstone ”så gjorde jag”. Ibland berättande prosa, ibland listor i punktform. Spretigt! ”Vi gillar spretigt!” sa/skrev några av oss på fejjan igår. Haig berör och filosoferar kring tankar som ”men jag som har ALLT? vad är det för fel på mig som ändå trillar dit?” och många många andra saker som både kan snurra i den deprimerade personens egna huvud och inte minst i (den ibland fullständigt oförstående) folkmassan runtomkring.

Insikter och mycket humor. Ja, jag älskade detta. Men OK: det tog mig en stund att komma in i den, att RIKTIGT förstå alla lovord på omslaget (jaja, vi vet hur det kan vara med blurbar, men ändå), men när ögonblicket kom (tadaaaa) plockade jag upp min penna (ett bra tecken) och ritade, skrev, streckade för, ringade in, molnade in, HJÄRTADE in – nu har boken blivit så djupt personlig att jag aldrig kan eller vill låna ut den till någon annan.

Jag kom ut ur garderoben på Instagram igår. Fast de närmaste har vetat ett tag. Bekanta har förmodligen misstänkt. Den ökända svarta hunden har nog tassat efter mig hela livet, ibland – oftast! – på behörigt avstånd. Ibland har den lagt sig över mig, över hela huvudet, så jag knappt kunnat andas, men så illa har det inte varit på flera år nu (inte nu heller). Jag har jobbat alldeles för mycket övertid det senaste året, para det med att det FORTFARANDE inte är helt lätt att ensam rodda i allt i ett land där jag inte fattar hur allt funkar och att nya besked om kommande uppsägningar har regnat in varje vecka sedan årsskiftet. När min kollega Jarek dog i en tragisk olycka tillsammans med sin son i juni ställdes allt på sin spets och jag slutade sova. Jag kan klara övertid och osäkerhet/ensamt roddande i allt mellan himmel och jord ganska bra så länge jag sover. Med flera nätter i veckan då jag inte somnar alls: nej. Den svarta hunden reste sig från sin viloplats en bit bort och började gå fot igen. Man vill inte att den hunden ska gå fot. Helst.

Nu sover jag tack vare doktorn (eller snarare tack vare Zopiklon, men det hade jag ju inte fått utan doktorn) och tack vare sommar och semestertider har jag kunnat vara out of office sedan mitten av juli. Och ni vet hur det kan vara när man väl lägger sig platt och erkänner, allt kommer på en gång. Sålunda drabbades jag också av en riktigt risig och långdragen luftrörskatarr. Jag hade tänkt bekämpa stress och depp med mycket motion (det är jättebra medicin! det är inte bara något som hurtbullar, läkare och psykologer säger för att vara jobbiga), men på grund av feber och vecka efter vecka av bubblande luftrör (inte alls lika kul som olika sorters bubblor som man kan dricka, med eller utan alkohol)  blev det inte mer än ganska stillsamma promenader och mycket sängliggande av denna sommar.

Jag börjar jobba igen om två veckor. Håll en tumme. För att hälsan håller och för att jag får behålla jobbet. (ja, överdos av ”håll” i olika variationer. men dock.)

Han kommer till bokmässan! Koljonen och Haig låter som en drömkombo! Tippar på att du kanske kan hitta honom i Massolits monter också. Hoppas det, om du ska dit. Han är mycket begåvad.

***

Så till kategorin ”Underbara läsplatser”. Den ligger där, på en av mina favoritgator: Baren. Hade passerat ofta. Många gånger var det stängt. När det väl var öppet vågade jag ändå inte gå in ensam. Inte för att det såg läskigt ut (i meningen”pågående slagsmål” eller som en vän sa om vissa kvällar på ett hak i hans stadsdel: ”loads of skinheads with faces full of nasty tattoos”), men alla där inne såg ut att höra HEMMA där, så SJÄLVKLART, på det Berlincoola viset. Jag är ju en tönt. Ni vet (en del av er iallafall) hur dumt man kan tänka.

Så var Ann-Sofie här, vi var i behov av en varsin stol och en paus: ”kan vi gå in här?”. Ann-Sofie, den kloka människan, hakade på. Vi älskade det. Enades om att jo, här kan jag sitta och se Ensam Och Mystisk ut med en bok, en kopp kaffe eller ett glas bubbel. Vi hade hittat den! MIN BAR! Passande nog heter den det. Meine Bar. Bar och café, åtminstone om du kan nöja dig med gott kaffe och inte söker avancerade bakverk. Varning: det är en rökbar (det finns några sådana än, trots att Berlin generellt också är en stad där många barer och restauranger har rökförbud), men nu på sommaren funkar det fint eftersom både dörr och fönster står vidöppna.

Igår återvände jag. Det var nästan tomt när jag kom dit. Jo, bra, då tar jag inte upp plats och förstör för nån coolare som annars kunde ha fått mitt bord. Gick in. Satte mig (fröken ISTJ) vid ”vårt” bord. Det ÄR det näst bästa bordet (om det är något enda bord som alltid är upptaget så är det det vid fönstret. Allra Bästa Bordet.). Plockade upp bok, penna, brevblock och vykort. Beställde. Skrev. Läste. Såg skymningen falla utanför. Barsnubben kom med att stearinljus så att jag skulle kunna läsa lite bättre. Omtänksamt. Plötsligt hördes åska och ett skyfall hamrade ner på Auguststrasse. Vi tittade alla upp och ut. Log mot varandra. Återvände så till vad vi gjorde innan knallen kom.

Musik? Alltid mycket bra. Tänk i termer av Dinah Washington, gammal blues, souliga damer. Blues och åska och en bok om depressioner vid ett rangligt bord i en liten sliten Berlinbar kan låta som Klyschornas Kungarike, men det funkar. Jag satt kvar i tre timmar. Folk kom och gick, aldrig smockfullt. Ingen tittade konstigt. Nån tittade kanske lite nyfiket, men då intalade jag mig att de nog är som jag och undrade ”vad är det där för bok?”. Min bar. Meine Bar. I’ll be back.
    
 


Lihammer igen – Där gryningen dröjer


iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.

Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!

Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.

Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.

Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.

Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?

Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.

Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).

Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer,  är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.

Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.

Kort sammanfattning: läs Lihammer.

*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden

***

PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.

PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.

PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.