chick lit

Fler Siv-å-författare

  
Nej, detta ska inte bli nån ny kategori, och jag avskyr egentligen min uppsyn på denna bild (vilket låter taskigt eftersom jag ser ut som min mamma, men jag vill inte se ut som min mamma, jag vill fortsätta se ut som mig själv ett tag till) men Mhairi McFarlane ser lika rar ut som hon är på den här bilden. Och nu vet jag vem skådisen i senaste boken är 😉

  
Lisa Jewell (i den grå koftan) kom också, men henne pratade jag inte med. 

Jewell och McFarlane var väl storstjärnorna, men ett stort antal svenska författare dök generöst nog upp också, bl a Christoffer Holst. Hans nya bok låg i goodiebagen. Bättre än vilket lösgodis som helst!

(Jag har gjort slut med grej efter grej denna helg. Ostbågar var inte så gott som jag hade för mig. Inte lösgodis heller. Så! Nu slipper jag längta!)

Tack till Kulturkollo (puh, jag klarade det – skrev vare sig Kulturkolli eller Kukturkollo!) som fixar allt så fint! 


Första krysset – tack Mhairi!

  

Min dator håller på att dö (den stänger av sig själv utan förvarning bara några minuter efter att jag startat den och den är så uråldrig att reparation inte riktigt lönar sig) och jag hoppas att jag står ut med att vänta till slutet av juli med att köpa en ny. Jag ska till Sverige då och kalla mig kinkig men jag föredrar fortfarande svenskt tangentbord också fysiskt (på jobbet har jag ett kanadensiskt – ! – men har mjukvaruställt om till svenskt, det är ändå irriterande ibland).

Sålunda är jag hänvisad till mobilbloggande. Tålamod till det har jag ibland. Oftast inte.

Mitt första botns16-kryss fick jag iallafall för att jag tog mig igenom Who’s that girl – 500 sidor och lite till.

Mhairis fjärde bok var nog den trögaste hittills  att ta sig igenom. Jag skrev om Lisa Jewell för några dagar sedan, att hon skriver mindre och mindre chicklittigt, Mhairi är färskare och ännu kvar i det yngre, mer vildeskapistiska och tokroliga. Precis vad jag söker ibland, men egentligen inte nu. Utan London (huvudpersonen tvingas för en tid flytta till ursprungsstaden Nottingham) och med liiiiite för fantastiska skeenden blir det godkänt, men inte mycket mer.

Edie, 36, arbetar som copywriter i London. En kollega, Jack, har flirtat med henne lääääänge. De har blivit mycket nära vänner och Edie har berättat saker för honom som ingen annan i London fått veta. Kruxet är att Jack har en annan kvinna, som också jobbar på samma kontor. En dag inser Edie att Jack ska gifta sig med denna kvinna, tvärt emot vad han tidigare sagt.

Fine. Det är bara det att han drar undan Edie under bröllopsfesten. Han kysser henne. De blir ertappade och gissa vem som får skulden? Den moderna tidens häxprocess tar vid. Edie flyr till hemstaden för att spökskriva en biografi åt en av landets up and coming manliga skådespelare. Och sen va…

Familjehemligheter en masse, strul hit och dit, oväntade vänskaper och väntade (för oss läsare) svek. Mentalt lätt men fysiskt tungt (stor tjock inbunden bok är sällan en bra idé om man vill lustläsa). Tja.

Jag fick mitt kryss. Nu får vi se när jag fixar nästa. Jag har otroooooligt många bra böcker på vänt, men det blir mest bara littslattar. Påbörjar, lägger undan. Repeat. Nåja. ”Plötsligt händer det”, ni vet. Ljudböcker är lättare att avsluta eftersom jag tillbringar minst två timmar om dagen (ännu mer de dagar då jag promenerar hem) varje vardag med att ta mig till och från jobbet med sagda ljudböcker i öronen. Nu räknas ljudböcker OCKSÅ in i min botns16-utmaning, men jag är ännu inte lika skicklig på att hitta bra alternativ där och det är ju egeeeeeentligen de fysiska bokhögarna som behöver reduceras. Lyxbekymmer!


Säkert kort? Tydligen inte.

Jag säger ofta att Jenny Colgan är mitt säkra kort i den lättviktiga delen av att byta liv-genren. Kanske inte fantastisk, men alltid helt OK.

And then came The Little Shop of Happy Ever After.

Det initiala upplägget är snudd på siviskt perfekt: en kvinna blir av med sitt jobb på ett bibliotek i Birmingham och börjar smida nya planer. Detta var extra träffande i hjärtat (eller hjärnan) eftersom nyheten om att min arbetsgivare måste låta 7000 – ja, tre nollor – personer gå kom ut i samband med att jag köpte boken, och alldeles då hade jag ingen aning om vad som skulle hända med mig, tankarna snurrade.

Nina är en riktig bokmal, så fast i sina böcker att hennes vänner finner det omväxlande roande (oroande?) och irriterande. Speciellt hennes flatmate Surinder, som bokstavligen tror att huset ska bågna av alla böcker Nina räddar. Köper. Tar över när bibliotek läggs ner. Ja, hon knarkar böcker.

Nina har som så många av oss andra boktokar drömt drömmar om att öppna en bokhandel. Att bli den som lyckas para rätt bok med rätt köpare. Lokal är förstås ett aber, det är dyrt att hyra affärsyta. En ambulerande butik kanske? Som en food truck, fast med böcker? Hon scannar annonser och hittar Sin Lastbil. Den perfekta lastbilen till bra pris. Enda kruxet är att den finns i en liten håla i Skottland. Ska hon orka åka dit bara för att kolla in en lastbil som hon inte ens vet om hon kan köpa, än mindre köra? Hon tar sitt avgångsvederlag och åker. Sen kan ni gissa resten. Det är ju ändå, som jag skrev i början, en att byta liv-bok.

Länge tyckte jag MYCKET om den här boken, upplägget (en ambulerande boklåda! som säljer”lyckliga slut”! SKOTTLAND! Swooooooon!) MEN så kom kärleken och förstörde allt. Jag har börjat reta mig lite på vad som utkristalliseras som Colgans ständiga recept när hon skriver böcker numera. Nu kan jag inte skriva ner det receptet utan att spoila, men ni får lita på mig. Aaaaargh. Nåja, det är irriterande. ÄNNU mer irriterande är hur platt, taffligt och heteronormativt Kategori 1 A kärleken skildras när allt väl ordnar sig. Utan att gå in på detaljer för att slippa spoila  igen så får det väl finnas en gräns för hur pinsamt platt en sexscen kan bli. Colgan kan bättre än så. Det är väl därför jag surar. Något som skulle kunna bli en trevlig sufflé -inget avancerat som man minns länge, men något riktigt gött att sätta tänderna i till en kopp kaffe – pyser ihop och blir trams. Klägg. Det nästan luktar lite bränt (eller så är det bara min bittra hjärna som stinker).

Jag brukar ta med mina lästa Colgan på BBC-resorna för att byta bort dem mot Svenska Saker Jag Saknat, men denna vill jag inte tvinga på nån av de andra. MÖJLIGEN om nån av dem vill lustmörda. Troligtvis hamnar boken i bokträdet. Bokträdet har förövrigt hostat upp sig på sistone, där finns numera ganska bra svenska böcker (länge retade jag mig ju på att jag ställde dit svenska böcker som var borta en timme senare när jag passerade igen, men att det tycktes vara ont om andra expatsvenskar som hade lust att fylla på), så kanske borde jag inte tynga ner det med en halvkass bok på engelska.

Som tur är så har jag bättre vandra-vidare-böcker som ska jag försöka locka resten av BBC med. Jag ska förvisso till Sverige bara två veckor innan jag träffar de andra i Amsterdam, men vem vet – om jag glömmer att köpa nån av mina längtans-saker kan det vara bra att ha bytesvaluta i bokform!


Söndag och soooool, wohoooo

discobollenigen

Söndag och solen skiner som besatt. Det är den gyllene hösten som är här, och vem vet hur länge den stannar? Bäst att fånga den! Jo, jag vet att bilden av discobollen ser mörk ut. Den har några timmar på nacken.

Det är helt absurt, jag tog en kvällspromenad igår och svettades. När jag gick och lade mig strax efter 23.00 var det fortfarande 16 grader varmt ute. Hemma i lägenheten fryser jag. Oh, the irony. Många lägenheter här är kalla på vintern, det är bara att tugga i sig. Jag har gott om svenska expatvänner som gjort samma upptäckt i sina respektive länder. Sverige bygger rent generellt rätt bra hus, inte bara ur vinterperspektiv. Hurra för svensk byggstandard! 🙂

Kände mig ledsen och ynklig i fredags, så jag shoppade två par varma sockor. Sockor, böcker, varma drycker, TV-serieboxar, stearinljus, sjalar, varma koftor, plädar – ah, så ska en Berlinvinter genomlevas! Jag får ofta frågor om var man ska shoppa i Berlin. Kedjan TK Maxx kan erbjuda både toppar och dalar – det är väl en av de kedjor som köper in konkurslager, förra årets/säsongens grejor etc och sen säljer det billigt. Ibland kan man tokfynda, ibland är det bara skit. Mina sockor tillhörde Jeeps kollektion (!) och det struntade jag rätt kraftigt i, men det är varma termosockor, de är färgglada och sköna och jag betalade under fem euro för två par. Taget! På TK Maxx kan du hitta allt från ”no name” till Missoni och Calvin Klein. Tålamod är guld värt där. Det finns flera butiker i stan, bl a en vid Alexanderplatz och en vid Potsdamer Platz. Kläder, inredning, sportprylar, väskor mm mm.

dillonigen
klassisk bok-i-knä-bild 😉

OCH jag läser (och lyssnar! storytel, tänk att jag äntligen upptäckte storytel, jobbpendlingen har fått ett lyft), om än långsamt.

Lucy Dillons senaste, One small act of kindness, utspelas ”som vanligt” i Longhampton, och vi möter ”som vanligt” några av huvudpersonerna från tidigare böcker i små biroller. Det gillar jag! Ännu en bok om vad som till synes är downsizing, att lämna ett – skenbart – tjusigt liv i tjusigt hus i London för att göra något heeeelt annat på landet. Libby och hennes man kommer till Longhampton för att hjälpa Libbys svärmor, nybliven änka, med hennes hotell.

Plötsligt en dag finner Libby en skadad kvinna vid vägkanten. Smitningsolycka. Kvinnan minns inte vem hon är eller vad hon gör där, men i fickan har hon en lapp med adressen till Libby/hotellet. Ingen i Libbys familj har nånsin sett henne förut. Säger de…

Klart godkänd, om än inte fantastisk. Dillon har en jämn nivå, jag vet vad jag får och jag gillar det. Principen i boken är ”pay it forward” och det gillar jag. Att man ibland gör nåt fint för nån utan baktanke och utan att egentligen veta varför. Hur en hel liten stad kommer samman och hjälper på de sätt de kan (kanske lite mer utopiskt än att ”pay it forward” kan funka ;)).

I december flyttar den här boken hem till Ulrica! Att byta grejor med varandra är också en sorts pay it forward som jag gillar! Det är bara några veckor kvar tills jag får hänga med bl a Ulrica och Hanna i London, det ser jag fram emot så otroligt mycket!


Den röda adressboken

Fördelen, om man nu ska hitta en sån, med att vara nedrigt förkyld är att man hinner hyfsa slattar: bokliga slattar, alla dessa påbörjade böcker som oförtjänt blivit liggande i vardagsstressen och egentligen bara ska avslutas och skrivas om.

denrodaadressboken

Det finns folk som kallar mig matchningsfanatiker, men jag valde faktiskt inte lakan efter bok (vad som inte syns är att underlakanet tar upp det röda alldeles perfekt ;)). En mycket vacker bok, för övrigt: Sofia Lundbergs Den röda adressboken.

En bok att längta hem till, skrev jag när jag instagrammade den en dag. En boklig snuttetrasa, smart exekverad. Den röda adressboken tillhör Doris, och Doris genomlever det där som min mormor också talade om under de sista åren då hon kunde tala: smärtan i att stryka namn efter namn. När födelsedagsdatum i adressboken efterföljs av ett kors, och ett annat datum. Historien rör sig i nutid (Doris är gammal, med stor sannolikhet döende – men hon har lyxen att älskas! om än av någon som bor långt bort) och dåtid: det är där adressboken kommer in, namnen formar kapitel av återblickar – vem var den här människan i Doris liv? Hur var det?

Doris levde i Stockholm, Paris, New York, i England – hon levde i sanning ett brokigt liv. Hon fick aldrig några egna barn men knöt tighta band till släktingen Jenny och det är för Jennys skull hon i hemlighet skriver ner sina minnen.

Under resans gång hann jag tröttna lite på allt drama – jag är ju oftast den jordbundna typen som har svårt för böcker som avhandlar otroooligt yviga livsöden (Doris öde är ett sånt), men jag vet precis vilka av mina vänner som skulle älska detta (mer än jag till fullo gör). Lundbergs debutroman är mer än godkänd, men mitt intiala ”wooohoooo” mattas lite. LITE. Den är en fin bok, jag skulle säga att den är perfekt att njuta tillsammans med te, varm pläd, goda ostmackor och höstblåst. Ibland är det alldeles det man vill ha!

—————

JAAAAA. Jag vet vad en del av er tänker. Jag dissar alltför yviga livsöden, men suger i mig böcker om zombier och framtida världar. Bygones!


it’s not me, it’s you

Förra helgen diskuterade jag det där med ”vad orkar man läsa när man är stressad/ledsen/trött/omotiverad” med en god vän. Hennes svar var det som jag alltid trott att mitt för-alltid-svar skulle vara också: skräck och dystopier. Men nu när jag är där, på olika sätt har varit där i ett år, så är mitt svar den här gången chick lit (och där gjorde jag just en rolig Freudian slip eftersom jag först råkade skriva ”chock lit”). Jag har ju redan skivit det hur många gånger som helst, så jag kanske inte behöver upprepa det, men jag gonar mig i att läsa om nyorientering, i det där med att bryta upp och (ändå) landa på fötterna.

itsnotmeI Mhairi McFarlanes It’s not me, it’s you finns inte riktigt min vanliga favoritingrediens ”att starta eget” (butik, bageri, glasstillverkning – mitt favorittema ni vet, med ”starta bokhandel/café” i topp ;)) med, men historien innefattar naturligtvis smärtsamt uppbrott, flytt till ny stad (London, swooooon), söka nytt jobb som känns lite övermäktigt initialt, nyorientering, yada, yada, yada, yadayada.

Paul och Delia har varit tillsammans i tio år, det kanske inte direkt är PASSION längre (kanske aldrig var ens från första början?) och Paul är inte superromantikern som skulle komma på tanken att plocka med en flaska skumpa och fria på stans vackraste bro, men de ÄR ett bra team och han HAR sina poänger, så Delia gör det själv.
Tar med skumpan.
Släpar med en oförstående man till bron.
Friar.

Hans reaktion är so-so men han mumlar ett ja. Delia tänker att det kanske är just det där med att han inte är en man av såna gester, men riktigt så enkelt var det ju inte. En stund senare råkar hon få ett SMS som inte var menat till henne. Andemeningen är ”HJÄÄÄÄLP, hon har friat!”. Messet är formulerat på ett sätt så att det är fullständigt uppenbart att det är riktat till Pauls (unga) älskarinna, som uppenbarligen vet att han redan har ett fast förhållande sedan länge och smärtan i att inse otroheten paras med smärtan i just den insikten, att den andra kvinnan vetat att Delia finns OCH att Paul uttrycker sig som han gör till henne, OM Delia.

(traaaalalaaaaa… no further comments)

Nåväl. Hej då hund och hus i Newcastle, hej nytt liv delandes lägenhet med bästa vännen i London. Hej leta nytt jobb! Delia får ett märkligt jobb på en märklig PR-byrå med en märklig chef men en trevlig kollega. Intriger hit, intriger dit, Delia kommer i kontakt med en man som till att börja med känns som en ovän men som till slut känns som (mer än en) vän.

Nytt liv vs gammalt liv. Vad ska man välja när de olika liven är så vitt skilda och det kanske dyker upp en chans att återvända till det gamla trygga? Better the devil you know?

Oooooh vilken cliffhanger.

Det här är den tredje Mhairi-boken jag läser och också den jag tycker minst om. Stort plus för London (såklart), för mycket humor. Minus för att jag börjar tröttna på huvudprsoner som naturligtvis är skitsnygga och attraktiva fastän de tror annat. Minus också för en ganska tjock bok (över 500 sidor) där somligt dras ut på i oääääändligheeeeet medan annat hastas förbi. Jag hade gärna disponerat den annorlunda, men nu är det ju inte min historia så det kan jag tycka vad jag vill om. Ingen keeper. Vi får se om den går till bokträdet (jag tror inte det) eller om jag spar den till kommande bokbytesevent, jag vet nämligen en del andra kulturtanter som också gillar Mhairi och gärna blandar in den här sortens böcker bland sina mer high-browaktiga läsupplevelser.

(jag SKULLE ju skriva om Kjell Westös Hägring 38 idag, och landade i att skriva om den här boken först. say no more.)


En bit av George

Vad som numera händer i samband med varje hemresa (n b: hem = ARN – TXL, jag börjar äntligen vänja mig): Jag står där, i Pocket Shop på Arlanda, och ältar val så att svetten lackar. Den? Eller DEN? Eller båda? Alla tre? Men oj, DEN också! En klassiker!

Jag som sällan ynkade över svenska böcker förr (jag vet, jag tjatar ofta om detta nu) får plötsligt något vilt i blicken i sista stund och vill hitta BARA NÅGRA POCKETAR TILL som kan rädda mig de stunder då jag längtar efter att läsa om Sverige, eller på svenska. För några veckor sen stod jag där igen. Lotta Lundgren hade jag redan i ett fast grepp, men jag ville ha något mer också. Något lättsamt. Jag har ju blivit en chick-lit-slukare av enorma mått sedan livet ställdes smått på ända (ja, jag tjatar om det också, nej, jag har inte riktigt vant mig).

enbitavgeorgeJohn Hennius, alltså? En bit av George. Never heard of. Plockade.

Det var omslaget, ser ni. Sara R Acedo har ofta den effekten på mig, hennes omslag hoppar ut på mig. Började läsa baksida: medelålders människa inser att partnern går bakom ryggen, och har så gjort ett tag, tack vare partnerns klantighet på nätet. Nej men, det låter ju VÄLDIGT välbekant! Medelålders människa ger sig ut i nätdejtingdjungeln trots stor tvekan och allmän känsla av ”jag är clueless, JAG ÄR CLUELESS!”. Nej men, det låter ännu mer välbekant.

Hennius fick följa med till Berlin. Att män skriver chick lit är kanske inte helt vanligt (så var vi där igen och jag orkar egentligen inte älta genrebenämningen en gång till: men lättsam relationsroman med stora inslag av humor och dråpliga situationer, företrädesvis med trygg igenkänningsfaktor samt oftast gossigt slut, då), eller så gör de det oftare än jag inser men vi bara etiketterar inte alstren på det sättet. Never mind. Det är inte noga. Jag har ingen lust att döma hunden efter håren, eller lättsamma-relations-romanen-med-humor efter författarens kön.

George jobbar med reklam (men hur han får något gjort på jobbet någonsin undrar jag ibland ;)). Han är tvåbarnsfar. Han var gift med Susanne, men hon lämnade honom för en annan fotbollsfarsa. Han börjar jaga ny kärlek. Hur gör man, i vår ålder? Ja, antingen börjar man leta bland de andra frånskilda i den närmaste kretsen (det kan kännas lätt incestuöst till slut, har jag insett) eller så ger man sig ut och nätdejtar. George kör båda varianterna.

Jo, det är tidvis roligt och en del passager är mycket snyggt skrivna, men jag undrar ofta hur ett så stort förlag som Bonniers kunde gå med på att ge ut den här boken utan att redigera den hårdare. MYCKET hårdare. Det är nästan 500 sidor med vilda spret hit och dit. Det finns material för flera böcker här (vilket blir lite meta, eftersom huvudpersonen George alltid har en ny bok-idé på gång i huvudet, och många av hans idéer nuddar naturligtvis skeendena i boken) och jag undrar väldigt ofta vad somligt spret ska tillföra mer än en provkarta på allt Hennius kan skriva om (resor, vuxen-hjälte-fantasier, inspirerad och relativt avancerad matlagning etc etc). George skriver bland annat väldigt passionerade kärleksbrev, även till kvinnor han ganska nyss mött, och nu är jag en jordnära och tjock halvgammal tågingenjör så jag kanske aldrig skulle ha hamnat på dejt med George från första stund (han fixar alltid väldigt tjusiga kvinnor), men så mycket kan jag säga att hade jag fått ett av de där breven så hade jag lagt benen på ryggen och sprungit.

Den här boken var på väg att gå till bokträdet halvläst just på grund av spretet, men jag läste ut den till slut under en lång natt då jag spydde som en gris (sorry författaren, det kanske inte är din glammigaste back-drop ever men de sista hundra sidorna utgjorde ganska mysig tröst ändå).

Vad jag gillade: Stockholm. Hennius skriver ibland om ett medelklass-snygg-Stockholm på ett sätt som får mig att längta dit: till den färgglada och lite glansiga (jaja: orealistiska) bilden jag får av mitt idealiserade turist-Stockholm, det som jag förhoppningsvis får njuta med en god vän i början av maj: det ska såklart vara varmt och soligt och jag ska få fräknar på näsan och vi ska hinna både Moderna och skärgårdsfärja och mysiga fik… ja, om han nu inte har fotbollsföräldertjänst den helgen då, och/eller att det spöregnar. Gillade också fläckvisa igenkänningsstunder och o-igenkänningsstunder. Om jag bara vill läsa om mig kan jag ju skriva dagbok och läsa den då.

Cons: omslaget på min pocketutgåva citerar en recension som talar om diskbänksrealism. Nja. Jag vet inte. Medelsvennebananen kan inte riktigt ha det så här tjusigt efter en separation, tror jag. George går till synes ekonomiskt obemärkt ur detta på ett sätt som få i åtminstone min vänkrets kan göra, men det är å andra sidan få av mina vänner som går på nyårsfest på Östermalm heller så vi lever i lite olika verkligheter, George och jag (jaja, jag är numera högavlönad och bor i en nyrenoverad sekelskifteslägenhet på Tjusig Gata I Berlin, så det går sannerligen ingen nöd på mig, men uppväxtränderna går visst aldrig ur). Nu kanske man ska läsa Alakoski istället om det är sann diskbänksrealism man är ute efter, detta är en underhållningsroman och det är knappast Hennius fel att den som stod bakom citatet inte har en bild av diskbänksrealism som stämmer överens med min. Jag ville ha verklighetsflykt och jag fick det.

(jag får korrigera mig själv: det stod DISKBÄNKSROMANTIK, inte -realism. Ah, men då så! ;))

Slutbetyg 2,5 av 5 och en biljett till bokträdet på söndag. Någon annan nordisk Berlinare ska också få njuta Stockholm och medelålders dejtingvånda. Pass it on!

——————————–

Jag kommer att passera Arlanda två gånger på två veckor framöver, men den första vändan är (bytes-)stoppet så kort att jag redan ältar hur jag ska hinna skutta från flight till flight så jag tror inte att jag hinner passera någon boklåda. Det blir förmodligen inte förrän i början av maj som jag står där på Pocket Shop och svettas igen. Jag hoppas naturligtvis alltid (Ms Control Freak at your service!) att jag ska ha handlat av mig INNAN jag kommer till Arlanda, att jag ska ha hunnit hitta allt jag vill hitta i en vanlig boklåda ute på stan, men den där hamstringspaniken kommer ändå när jag kliver förbi säkerhetskontrollen. Och det finns ju en Pocket Shop på Vanta också, även om deras utbud av böcker på svenska inte sägs vara enormt. Vi får se. Det går egentligen ingen nöd på mig. Tippar på att ungefär hälften av de böcker som fick flytta med mig ner till Berlin i oktober kommer från hyllorna och högarna av oläst (jag hade 700+ olästa böcker senast jag vågade räkna för något/några år sedan). Fast att jag har många olästa böcker har aldrig hindrat habegäret förr.