Fler Siv-å-författare
Nej, detta ska inte bli nån ny kategori, och jag avskyr egentligen min uppsyn på denna bild (vilket låter taskigt eftersom jag ser ut som min mamma, men jag vill inte se ut som min mamma, jag vill fortsätta se ut som mig själv ett tag till) men Mhairi McFarlane ser lika rar ut som hon är på den här bilden. Och nu vet jag vem skådisen i senaste boken är 😉
Lisa Jewell (i den grå koftan) kom också, men henne pratade jag inte med.
Jewell och McFarlane var väl storstjärnorna, men ett stort antal svenska författare dök generöst nog upp också, bl a Christoffer Holst. Hans nya bok låg i goodiebagen. Bättre än vilket lösgodis som helst!
(Jag har gjort slut med grej efter grej denna helg. Ostbågar var inte så gott som jag hade för mig. Inte lösgodis heller. Så! Nu slipper jag längta!)
Tack till Kulturkollo (puh, jag klarade det – skrev vare sig Kulturkolli eller Kukturkollo!) som fixar allt så fint!
Första krysset – tack Mhairi!
Min dator håller på att dö (den stänger av sig själv utan förvarning bara några minuter efter att jag startat den och den är så uråldrig att reparation inte riktigt lönar sig) och jag hoppas att jag står ut med att vänta till slutet av juli med att köpa en ny. Jag ska till Sverige då och kalla mig kinkig men jag föredrar fortfarande svenskt tangentbord också fysiskt (på jobbet har jag ett kanadensiskt – ! – men har mjukvaruställt om till svenskt, det är ändå irriterande ibland).
Sålunda är jag hänvisad till mobilbloggande. Tålamod till det har jag ibland. Oftast inte.
Mitt första botns16-kryss fick jag iallafall för att jag tog mig igenom Who’s that girl – 500 sidor och lite till.
Mhairis fjärde bok var nog den trögaste hittills att ta sig igenom. Jag skrev om Lisa Jewell för några dagar sedan, att hon skriver mindre och mindre chicklittigt, Mhairi är färskare och ännu kvar i det yngre, mer vildeskapistiska och tokroliga. Precis vad jag söker ibland, men egentligen inte nu. Utan London (huvudpersonen tvingas för en tid flytta till ursprungsstaden Nottingham) och med liiiiite för fantastiska skeenden blir det godkänt, men inte mycket mer.
Edie, 36, arbetar som copywriter i London. En kollega, Jack, har flirtat med henne lääääänge. De har blivit mycket nära vänner och Edie har berättat saker för honom som ingen annan i London fått veta. Kruxet är att Jack har en annan kvinna, som också jobbar på samma kontor. En dag inser Edie att Jack ska gifta sig med denna kvinna, tvärt emot vad han tidigare sagt.
Fine. Det är bara det att han drar undan Edie under bröllopsfesten. Han kysser henne. De blir ertappade och gissa vem som får skulden? Den moderna tidens häxprocess tar vid. Edie flyr till hemstaden för att spökskriva en biografi åt en av landets up and coming manliga skådespelare. Och sen va…
Familjehemligheter en masse, strul hit och dit, oväntade vänskaper och väntade (för oss läsare) svek. Mentalt lätt men fysiskt tungt (stor tjock inbunden bok är sällan en bra idé om man vill lustläsa). Tja.
Jag fick mitt kryss. Nu får vi se när jag fixar nästa. Jag har otroooooligt många bra böcker på vänt, men det blir mest bara littslattar. Påbörjar, lägger undan. Repeat. Nåja. ”Plötsligt händer det”, ni vet. Ljudböcker är lättare att avsluta eftersom jag tillbringar minst två timmar om dagen (ännu mer de dagar då jag promenerar hem) varje vardag med att ta mig till och från jobbet med sagda ljudböcker i öronen. Nu räknas ljudböcker OCKSÅ in i min botns16-utmaning, men jag är ännu inte lika skicklig på att hitta bra alternativ där och det är ju egeeeeeentligen de fysiska bokhögarna som behöver reduceras. Lyxbekymmer!
Säkert kort? Tydligen inte.
Jag säger ofta att Jenny Colgan är mitt säkra kort i den lättviktiga delen av att byta liv-genren. Kanske inte fantastisk, men alltid helt OK.
And then came The Little Shop of Happy Ever After.
Det initiala upplägget är snudd på siviskt perfekt: en kvinna blir av med sitt jobb på ett bibliotek i Birmingham och börjar smida nya planer. Detta var extra träffande i hjärtat (eller hjärnan) eftersom nyheten om att min arbetsgivare måste låta 7000 – ja, tre nollor – personer gå kom ut i samband med att jag köpte boken, och alldeles då hade jag ingen aning om vad som skulle hända med mig, tankarna snurrade.
Nina är en riktig bokmal, så fast i sina böcker att hennes vänner finner det omväxlande roande (oroande?) och irriterande. Speciellt hennes flatmate Surinder, som bokstavligen tror att huset ska bågna av alla böcker Nina räddar. Köper. Tar över när bibliotek läggs ner. Ja, hon knarkar böcker.
Nina har som så många av oss andra boktokar drömt drömmar om att öppna en bokhandel. Att bli den som lyckas para rätt bok med rätt köpare. Lokal är förstås ett aber, det är dyrt att hyra affärsyta. En ambulerande butik kanske? Som en food truck, fast med böcker? Hon scannar annonser och hittar Sin Lastbil. Den perfekta lastbilen till bra pris. Enda kruxet är att den finns i en liten håla i Skottland. Ska hon orka åka dit bara för att kolla in en lastbil som hon inte ens vet om hon kan köpa, än mindre köra? Hon tar sitt avgångsvederlag och åker. Sen kan ni gissa resten. Det är ju ändå, som jag skrev i början, en att byta liv-bok.
Länge tyckte jag MYCKET om den här boken, upplägget (en ambulerande boklåda! som säljer”lyckliga slut”! SKOTTLAND! Swooooooon!) MEN så kom kärleken och förstörde allt. Jag har börjat reta mig lite på vad som utkristalliseras som Colgans ständiga recept när hon skriver böcker numera. Nu kan jag inte skriva ner det receptet utan att spoila, men ni får lita på mig. Aaaaargh. Nåja, det är irriterande. ÄNNU mer irriterande är hur platt, taffligt och heteronormativt Kategori 1 A kärleken skildras när allt väl ordnar sig. Utan att gå in på detaljer för att slippa spoila igen så får det väl finnas en gräns för hur pinsamt platt en sexscen kan bli. Colgan kan bättre än så. Det är väl därför jag surar. Något som skulle kunna bli en trevlig sufflé -inget avancerat som man minns länge, men något riktigt gött att sätta tänderna i till en kopp kaffe – pyser ihop och blir trams. Klägg. Det nästan luktar lite bränt (eller så är det bara min bittra hjärna som stinker).
Jag brukar ta med mina lästa Colgan på BBC-resorna för att byta bort dem mot Svenska Saker Jag Saknat, men denna vill jag inte tvinga på nån av de andra. MÖJLIGEN om nån av dem vill lustmörda. Troligtvis hamnar boken i bokträdet. Bokträdet har förövrigt hostat upp sig på sistone, där finns numera ganska bra svenska böcker (länge retade jag mig ju på att jag ställde dit svenska böcker som var borta en timme senare när jag passerade igen, men att det tycktes vara ont om andra expatsvenskar som hade lust att fylla på), så kanske borde jag inte tynga ner det med en halvkass bok på engelska.
Som tur är så har jag bättre vandra-vidare-böcker som ska jag försöka locka resten av BBC med. Jag ska förvisso till Sverige bara två veckor innan jag träffar de andra i Amsterdam, men vem vet – om jag glömmer att köpa nån av mina längtans-saker kan det vara bra att ha bytesvaluta i bokform!
Söndag och soooool, wohoooo
Söndag och solen skiner som besatt. Det är den gyllene hösten som är här, och vem vet hur länge den stannar? Bäst att fånga den! Jo, jag vet att bilden av discobollen ser mörk ut. Den har några timmar på nacken.
Det är helt absurt, jag tog en kvällspromenad igår och svettades. När jag gick och lade mig strax efter 23.00 var det fortfarande 16 grader varmt ute. Hemma i lägenheten fryser jag. Oh, the irony. Många lägenheter här är kalla på vintern, det är bara att tugga i sig. Jag har gott om svenska expatvänner som gjort samma upptäckt i sina respektive länder. Sverige bygger rent generellt rätt bra hus, inte bara ur vinterperspektiv. Hurra för svensk byggstandard! 🙂
Kände mig ledsen och ynklig i fredags, så jag shoppade två par varma sockor. Sockor, böcker, varma drycker, TV-serieboxar, stearinljus, sjalar, varma koftor, plädar – ah, så ska en Berlinvinter genomlevas! Jag får ofta frågor om var man ska shoppa i Berlin. Kedjan TK Maxx kan erbjuda både toppar och dalar – det är väl en av de kedjor som köper in konkurslager, förra årets/säsongens grejor etc och sen säljer det billigt. Ibland kan man tokfynda, ibland är det bara skit. Mina sockor tillhörde Jeeps kollektion (!) och det struntade jag rätt kraftigt i, men det är varma termosockor, de är färgglada och sköna och jag betalade under fem euro för två par. Taget! På TK Maxx kan du hitta allt från ”no name” till Missoni och Calvin Klein. Tålamod är guld värt där. Det finns flera butiker i stan, bl a en vid Alexanderplatz och en vid Potsdamer Platz. Kläder, inredning, sportprylar, väskor mm mm.
klassisk bok-i-knä-bild 😉
OCH jag läser (och lyssnar! storytel, tänk att jag äntligen upptäckte storytel, jobbpendlingen har fått ett lyft), om än långsamt.
Lucy Dillons senaste, One small act of kindness, utspelas ”som vanligt” i Longhampton, och vi möter ”som vanligt” några av huvudpersonerna från tidigare böcker i små biroller. Det gillar jag! Ännu en bok om vad som till synes är downsizing, att lämna ett – skenbart – tjusigt liv i tjusigt hus i London för att göra något heeeelt annat på landet. Libby och hennes man kommer till Longhampton för att hjälpa Libbys svärmor, nybliven änka, med hennes hotell.
Plötsligt en dag finner Libby en skadad kvinna vid vägkanten. Smitningsolycka. Kvinnan minns inte vem hon är eller vad hon gör där, men i fickan har hon en lapp med adressen till Libby/hotellet. Ingen i Libbys familj har nånsin sett henne förut. Säger de…
Klart godkänd, om än inte fantastisk. Dillon har en jämn nivå, jag vet vad jag får och jag gillar det. Principen i boken är ”pay it forward” och det gillar jag. Att man ibland gör nåt fint för nån utan baktanke och utan att egentligen veta varför. Hur en hel liten stad kommer samman och hjälper på de sätt de kan (kanske lite mer utopiskt än att ”pay it forward” kan funka ;)).
I december flyttar den här boken hem till Ulrica! Att byta grejor med varandra är också en sorts pay it forward som jag gillar! Det är bara några veckor kvar tills jag får hänga med bl a Ulrica och Hanna i London, det ser jag fram emot så otroligt mycket!
Den röda adressboken
Fördelen, om man nu ska hitta en sån, med att vara nedrigt förkyld är att man hinner hyfsa slattar: bokliga slattar, alla dessa påbörjade böcker som oförtjänt blivit liggande i vardagsstressen och egentligen bara ska avslutas och skrivas om.
Det finns folk som kallar mig matchningsfanatiker, men jag valde faktiskt inte lakan efter bok (vad som inte syns är att underlakanet tar upp det röda alldeles perfekt ;)). En mycket vacker bok, för övrigt: Sofia Lundbergs Den röda adressboken.
En bok att längta hem till, skrev jag när jag instagrammade den en dag. En boklig snuttetrasa, smart exekverad. Den röda adressboken tillhör Doris, och Doris genomlever det där som min mormor också talade om under de sista åren då hon kunde tala: smärtan i att stryka namn efter namn. När födelsedagsdatum i adressboken efterföljs av ett kors, och ett annat datum. Historien rör sig i nutid (Doris är gammal, med stor sannolikhet döende – men hon har lyxen att älskas! om än av någon som bor långt bort) och dåtid: det är där adressboken kommer in, namnen formar kapitel av återblickar – vem var den här människan i Doris liv? Hur var det?
Doris levde i Stockholm, Paris, New York, i England – hon levde i sanning ett brokigt liv. Hon fick aldrig några egna barn men knöt tighta band till släktingen Jenny och det är för Jennys skull hon i hemlighet skriver ner sina minnen.
Under resans gång hann jag tröttna lite på allt drama – jag är ju oftast den jordbundna typen som har svårt för böcker som avhandlar otroooligt yviga livsöden (Doris öde är ett sånt), men jag vet precis vilka av mina vänner som skulle älska detta (mer än jag till fullo gör). Lundbergs debutroman är mer än godkänd, men mitt intiala ”wooohoooo” mattas lite. LITE. Den är en fin bok, jag skulle säga att den är perfekt att njuta tillsammans med te, varm pläd, goda ostmackor och höstblåst. Ibland är det alldeles det man vill ha!
—————
JAAAAA. Jag vet vad en del av er tänker. Jag dissar alltför yviga livsöden, men suger i mig böcker om zombier och framtida världar. Bygones!
it’s not me, it’s you
Förra helgen diskuterade jag det där med ”vad orkar man läsa när man är stressad/ledsen/trött/omotiverad” med en god vän. Hennes svar var det som jag alltid trott att mitt för-alltid-svar skulle vara också: skräck och dystopier. Men nu när jag är där, på olika sätt har varit där i ett år, så är mitt svar den här gången chick lit (och där gjorde jag just en rolig Freudian slip eftersom jag först råkade skriva ”chock lit”). Jag har ju redan skivit det hur många gånger som helst, så jag kanske inte behöver upprepa det, men jag gonar mig i att läsa om nyorientering, i det där med att bryta upp och (ändå) landa på fötterna.
I Mhairi McFarlanes It’s not me, it’s you finns inte riktigt min vanliga favoritingrediens ”att starta eget” (butik, bageri, glasstillverkning – mitt favorittema ni vet, med ”starta bokhandel/café” i topp ;)) med, men historien innefattar naturligtvis smärtsamt uppbrott, flytt till ny stad (London, swooooon), söka nytt jobb som känns lite övermäktigt initialt, nyorientering, yada, yada, yada, yadayada.
Paul och Delia har varit tillsammans i tio år, det kanske inte direkt är PASSION längre (kanske aldrig var ens från första början?) och Paul är inte superromantikern som skulle komma på tanken att plocka med en flaska skumpa och fria på stans vackraste bro, men de ÄR ett bra team och han HAR sina poänger, så Delia gör det själv.
Tar med skumpan.
Släpar med en oförstående man till bron.
Friar.
Hans reaktion är so-so men han mumlar ett ja. Delia tänker att det kanske är just det där med att han inte är en man av såna gester, men riktigt så enkelt var det ju inte. En stund senare råkar hon få ett SMS som inte var menat till henne. Andemeningen är ”HJÄÄÄÄLP, hon har friat!”. Messet är formulerat på ett sätt så att det är fullständigt uppenbart att det är riktat till Pauls (unga) älskarinna, som uppenbarligen vet att han redan har ett fast förhållande sedan länge och smärtan i att inse otroheten paras med smärtan i just den insikten, att den andra kvinnan vetat att Delia finns OCH att Paul uttrycker sig som han gör till henne, OM Delia.
(traaaalalaaaaa… no further comments)
Nåväl. Hej då hund och hus i Newcastle, hej nytt liv delandes lägenhet med bästa vännen i London. Hej leta nytt jobb! Delia får ett märkligt jobb på en märklig PR-byrå med en märklig chef men en trevlig kollega. Intriger hit, intriger dit, Delia kommer i kontakt med en man som till att börja med känns som en ovän men som till slut känns som (mer än en) vän.
Nytt liv vs gammalt liv. Vad ska man välja när de olika liven är så vitt skilda och det kanske dyker upp en chans att återvända till det gamla trygga? Better the devil you know?
Oooooh vilken cliffhanger.
Det här är den tredje Mhairi-boken jag läser och också den jag tycker minst om. Stort plus för London (såklart), för mycket humor. Minus för att jag börjar tröttna på huvudprsoner som naturligtvis är skitsnygga och attraktiva fastän de tror annat. Minus också för en ganska tjock bok (över 500 sidor) där somligt dras ut på i oääääändligheeeeet medan annat hastas förbi. Jag hade gärna disponerat den annorlunda, men nu är det ju inte min historia så det kan jag tycka vad jag vill om. Ingen keeper. Vi får se om den går till bokträdet (jag tror inte det) eller om jag spar den till kommande bokbytesevent, jag vet nämligen en del andra kulturtanter som också gillar Mhairi och gärna blandar in den här sortens böcker bland sina mer high-browaktiga läsupplevelser.
(jag SKULLE ju skriva om Kjell Westös Hägring 38 idag, och landade i att skriva om den här boken först. say no more.)
En bit av George
Vad som numera händer i samband med varje hemresa (n b: hem = ARN – TXL, jag börjar äntligen vänja mig): Jag står där, i Pocket Shop på Arlanda, och ältar val så att svetten lackar. Den? Eller DEN? Eller båda? Alla tre? Men oj, DEN också! En klassiker!
Jag som sällan ynkade över svenska böcker förr (jag vet, jag tjatar ofta om detta nu) får plötsligt något vilt i blicken i sista stund och vill hitta BARA NÅGRA POCKETAR TILL som kan rädda mig de stunder då jag längtar efter att läsa om Sverige, eller på svenska. För några veckor sen stod jag där igen. Lotta Lundgren hade jag redan i ett fast grepp, men jag ville ha något mer också. Något lättsamt. Jag har ju blivit en chick-lit-slukare av enorma mått sedan livet ställdes smått på ända (ja, jag tjatar om det också, nej, jag har inte riktigt vant mig).
John Hennius, alltså? En bit av George. Never heard of. Plockade.
Det var omslaget, ser ni. Sara R Acedo har ofta den effekten på mig, hennes omslag hoppar ut på mig. Började läsa baksida: medelålders människa inser att partnern går bakom ryggen, och har så gjort ett tag, tack vare partnerns klantighet på nätet. Nej men, det låter ju VÄLDIGT välbekant! Medelålders människa ger sig ut i nätdejtingdjungeln trots stor tvekan och allmän känsla av ”jag är clueless, JAG ÄR CLUELESS!”. Nej men, det låter ännu mer välbekant.
Hennius fick följa med till Berlin. Att män skriver chick lit är kanske inte helt vanligt (så var vi där igen och jag orkar egentligen inte älta genrebenämningen en gång till: men lättsam relationsroman med stora inslag av humor och dråpliga situationer, företrädesvis med trygg igenkänningsfaktor samt oftast gossigt slut, då), eller så gör de det oftare än jag inser men vi bara etiketterar inte alstren på det sättet. Never mind. Det är inte noga. Jag har ingen lust att döma hunden efter håren, eller lättsamma-relations-romanen-med-humor efter författarens kön.
George jobbar med reklam (men hur han får något gjort på jobbet någonsin undrar jag ibland ;)). Han är tvåbarnsfar. Han var gift med Susanne, men hon lämnade honom för en annan fotbollsfarsa. Han börjar jaga ny kärlek. Hur gör man, i vår ålder? Ja, antingen börjar man leta bland de andra frånskilda i den närmaste kretsen (det kan kännas lätt incestuöst till slut, har jag insett) eller så ger man sig ut och nätdejtar. George kör båda varianterna.
Jo, det är tidvis roligt och en del passager är mycket snyggt skrivna, men jag undrar ofta hur ett så stort förlag som Bonniers kunde gå med på att ge ut den här boken utan att redigera den hårdare. MYCKET hårdare. Det är nästan 500 sidor med vilda spret hit och dit. Det finns material för flera böcker här (vilket blir lite meta, eftersom huvudpersonen George alltid har en ny bok-idé på gång i huvudet, och många av hans idéer nuddar naturligtvis skeendena i boken) och jag undrar väldigt ofta vad somligt spret ska tillföra mer än en provkarta på allt Hennius kan skriva om (resor, vuxen-hjälte-fantasier, inspirerad och relativt avancerad matlagning etc etc). George skriver bland annat väldigt passionerade kärleksbrev, även till kvinnor han ganska nyss mött, och nu är jag en jordnära och tjock halvgammal tågingenjör så jag kanske aldrig skulle ha hamnat på dejt med George från första stund (han fixar alltid väldigt tjusiga kvinnor), men så mycket kan jag säga att hade jag fått ett av de där breven så hade jag lagt benen på ryggen och sprungit.
Den här boken var på väg att gå till bokträdet halvläst just på grund av spretet, men jag läste ut den till slut under en lång natt då jag spydde som en gris (sorry författaren, det kanske inte är din glammigaste back-drop ever men de sista hundra sidorna utgjorde ganska mysig tröst ändå).
Vad jag gillade: Stockholm. Hennius skriver ibland om ett medelklass-snygg-Stockholm på ett sätt som får mig att längta dit: till den färgglada och lite glansiga (jaja: orealistiska) bilden jag får av mitt idealiserade turist-Stockholm, det som jag förhoppningsvis får njuta med en god vän i början av maj: det ska såklart vara varmt och soligt och jag ska få fräknar på näsan och vi ska hinna både Moderna och skärgårdsfärja och mysiga fik… ja, om han nu inte har fotbollsföräldertjänst den helgen då, och/eller att det spöregnar. Gillade också fläckvisa igenkänningsstunder och o-igenkänningsstunder. Om jag bara vill läsa om mig kan jag ju skriva dagbok och läsa den då.
Cons: omslaget på min pocketutgåva citerar en recension som talar om diskbänksrealism. Nja. Jag vet inte. Medelsvennebananen kan inte riktigt ha det så här tjusigt efter en separation, tror jag. George går till synes ekonomiskt obemärkt ur detta på ett sätt som få i åtminstone min vänkrets kan göra, men det är å andra sidan få av mina vänner som går på nyårsfest på Östermalm heller så vi lever i lite olika verkligheter, George och jag (jaja, jag är numera högavlönad och bor i en nyrenoverad sekelskifteslägenhet på Tjusig Gata I Berlin, så det går sannerligen ingen nöd på mig, men uppväxtränderna går visst aldrig ur). Nu kanske man ska läsa Alakoski istället om det är sann diskbänksrealism man är ute efter, detta är en underhållningsroman och det är knappast Hennius fel att den som stod bakom citatet inte har en bild av diskbänksrealism som stämmer överens med min. Jag ville ha verklighetsflykt och jag fick det.
(jag får korrigera mig själv: det stod DISKBÄNKSROMANTIK, inte -realism. Ah, men då så! ;))
Slutbetyg 2,5 av 5 och en biljett till bokträdet på söndag. Någon annan nordisk Berlinare ska också få njuta Stockholm och medelålders dejtingvånda. Pass it on!
——————————–
Jag kommer att passera Arlanda två gånger på två veckor framöver, men den första vändan är (bytes-)stoppet så kort att jag redan ältar hur jag ska hinna skutta från flight till flight så jag tror inte att jag hinner passera någon boklåda. Det blir förmodligen inte förrän i början av maj som jag står där på Pocket Shop och svettas igen. Jag hoppas naturligtvis alltid (Ms Control Freak at your service!) att jag ska ha handlat av mig INNAN jag kommer till Arlanda, att jag ska ha hunnit hitta allt jag vill hitta i en vanlig boklåda ute på stan, men den där hamstringspaniken kommer ändå när jag kliver förbi säkerhetskontrollen. Och det finns ju en Pocket Shop på Vanta också, även om deras utbud av böcker på svenska inte sägs vara enormt. Vi får se. Det går egentligen ingen nöd på mig. Tippar på att ungefär hälften av de böcker som fick flytta med mig ner till Berlin i oktober kommer från hyllorna och högarna av oläst (jag hade 700+ olästa böcker senast jag vågade räkna för något/några år sedan). Fast att jag har många olästa böcker har aldrig hindrat habegäret förr.
Vivien’s Heavenly Ice Cream Shop
Nej men se så det blev – det blev ännu en gullenuttig chicklittare modell ”byta liv helt, fightas fightas fightas but all well that ends well”.
Två på raken. Har jag blivit galen?
Nej, inte mer än vanligt, men det är mycket som snurrar i skallen nu och simpel simpel verklighetsflykt enligt konceptet ”allt kastas upp och ner och ingenting blir som man trott men ooooooj det ordnar sig ändå” är vad jag har velat ha.
Den andra varianten vore väl att plöja PA, ”allt går åt helvete PÅ RIKTIGT och det kanske vore synd att säga att det ordnar sig, men…” – många skulle säga att den varianten vore ännu listigare att ägna sig åt. Jag kan till och med hålla med. Fast nu har jag inte varit sugen på PA. Punkt.
Enter Vivien’s Heavenly Ice Cream Shop. Två systrar ärver en glassbar i Brighton från sin älskade farmor. Farmodern har varit sjukare än någon i familjen har insett, så när de kliver in i butiken är den aaaaaningens mer nergången än de trodde. Och kundkretsen är inte direkt ymnig, butiken ligger lite i ”fel” del av Brighton. Fixa, repa, dona. Lära sig göra egen glass. Försöka hitta en kundkrets. Försöka laga trasig familj. Försöka hantera relationer. Ja, där har ni plotten i korta ordalag.
Jag är vansinnigt förtjust (no shit, Sherlock) i ”starta-ny-verksamhet”-stories men detta är tyvärr ingen av de bättre jag har läst. STORT plus i kanten dock för
1) Brighton (jag har aldrig varit där men det finns på listan)
2) FLORENS (oooooh, FINNS PÅ LISTAN, ”vi MÅSTE åka till Florens” gastade jag till min förskräckte italienske gode vän i lördags).
Minus för gaaaaaaanska platta karaktärer och aningens för tillrättalagt slut. Jo, vi som läser sånt här kanske vill att det ska sluta lyckligt, men den här boken kör tyvärr ner i pekoraldiket. Big time. Eller så är jag bara bitter 😉
En dålig bild av en bra helg
En nuttig bok och Stefanos ljuvliga katt. En filt och en påse lakritsdumle. Mer behövs inte.
Neil the Puffin II
Nä, jag vet. Boken heter inte alls Neil the Puffin II, men nu är Neil en favorit och då blir det likförbaskat så jag tänker. Ja, jag behövde en boklig snuttetrasa. Ja, jag älskade att återvända till Cornwall. Och, jag tycker om att läsa om nån som bakar. Om VAD hon bakar. Ja, jag faller för den omöjliga, opraktiska men ändå myyyyyysiga idén att köpa och bo i en fyr. På en halvö. I havet.
Det känns märkligt att jag läste Neil the Puffin I när jag höll på att flytta till den här lägenheten. Det känns som en evighet sen – ja, både flytten och boken. Tänk hur jag trodde att allt skulle bli då. Och hur det (inte) blev.
Att byta liv, hörni. Snacka om att jag har gjort det. Snacka om att det är bekväm verklighetsflykt att läsa om nån annan som gör det. Nån som har det tufft. Och detta (ja, boken, inte mitt liv ;)) är safe safe chick lit, så jag spoilar nog inte ens när jag avslöjar att Allt Ordnar Sig. Ooooh vad jag behövde läsa om det nu. Älskar’t.
Escape to Cornwall
Roliga saker i klump blir också till stress. Lägenhetsbyte parat med deadlinepress på jobbet parat med tusen osäkerheter (fyllde jag i rätt nu när jag försökte byta adress hos Vattenfall? Varför får jag inte igång girokontot? Varföööööör finns bara infon på tyska? Det där sista snörpte jag lite extra på munnen åt när jag äntligen fick röstkortet och såg den lååååånga listan med information på alla möjliga språk). Att fatta rätt i såna kontakter är nåt helt annat än att glädjetolka Rammsteins galna texter eller nästan förstå en skönlitterär text.
Igår kånkade jag grejor till nya lägenheten, den ligger 700 meter bort så det där med att flytta per apostlahäst är mest som ett bra träningspass. Idag skulle jag fortsätta, men sunkade ihop med en bok. En snuttetrasa. Byta-liv-eskapism igen.
Alla stories om att byta liv betyder inte att gå till lyx. I Little Beach Street Bakery är det tvärtom. Engelskt yuppiepar har det knackigt, den gemensamma firman kursar och de flyttar isär. Polly får inget nytt jobb och det lilla hon har kvar att leva på räcker inte till någon fräsch lägenhet. Dela, i hennes ålder? Njä. Så finner hon ett sunkigt gryt ute vid kusten i en liten märklig stad, deltid ö, deltid halvö. Jo. Vid högvatten är det båt som gäller, den lilla vägen ut till staden är ofarbar stora delar av dygnet. Polly räknar inte direkt med att vare sig hitta jobb eller att bli bofast. Hon vill mest unna sig några veckors stilla ro, och i den lilla lägenheten har hon råd att bo ett tag även om hon inte har någon inkomst.
Till att börja med är det fruktansvärt ensamt. Hennes första kompis blir en liten lunnefågelunge och sen… rullar det på. Boktiteln spräcker den stooooora överraskningen förstås 😉
Det är vare sig nytt eller innovativt, men det är mysigt. Jag gråter när jag läser. Det gör jag mycket sällan. Nu kan stress och fet huvudvärk påverka tårkanalerna, jag ser en liten pekoralvarningslampa blinka i ögonvrån, men det gör inget alls. Jag behövde den här ynklostunden. Den mysiga ynklostunden. .
Dagens läsplats #1
Första läsplatsen för dagen blir en solstol vid Spree, i Monbijou Park. K har shoppingfyndat lite, men en ljuvlig sommardag är ju aningens bortslösad med att bara göda Mammon så vi passar på att få en stund på en av favoritplatserna också. Det är för en gångs skull INTE kallt och regnigt när K är här så nu jäklar ska vi passa på och HETSSITTA här när vi kan 😉
Är paff över min Lucy Dillon. Det är en bok att längta till, så har jag inte känt för den här typen av bok på många år.
The Boot Camp
Chick lit om military training – kan det vara nåt? Jovars. Kate Harrison gör det ganska bra.
En nästan allt igenom mjuk och kvinnlig miljö (nåja, tränarna är ”naturligtvis” män) på lyxigt hotell i vacker brittisk natur. Fast hotellet kanske inte ÄR så fräscht. Och det kanske är lite dumt att den inte alltför välorganiserade ägaren inte haft råd att betala gasräkningen. Det är ändå köldknäpp, mitt i vintern.
Nej, det är inte mycket som blir som förväntat för det dussin kvinnor som samlas för att få blodsmak i munnen tillsammans, ändå ordnar sig det mesta till slut på olika vis – det är ju ändå feelgood-lit vi snackar om. Den genren kan som alla vet stundtals vara så sockrigt gullenuttig att en klöks, men jag tycker att Harrison levererar. ALLA är inte där för att skaffa sig en kropp som ska behaga män. Jag har en del invändningar om hur stora träningsresultat som kan uppnås på sex dagar, men: bygones! I genren ”nytt liv” duger denna bootcamp fint.
Och nu ska jag själv ut och motionera. Den här stan gör underverk för formen. MIN fysiska och mentala bootcamp.
Men hoppla. En DNF.
Jo. Jag tänkte ju att jag behövde nåt snällt och harmlöst. Gulligt. Nicholas Barreaus En engelsman i Paris såg lovande ut. Kärlek och Paris med en rejäl skvätt förvecklingar i bokförlagsmiljö (!), men det funkar inte. T-r-å-k-i-g-t. Jag är på tok för oromantisk för sånt här.
Jag gav den drygt 100 sidor men nu ger jag upp. Den får gå till byteshyllan i Sverige (jobbar i Västerås på skärtorsdagen) för jag är inte helt säker på att bokträdet på Sredzkistraße är redo för chick lit på svenska än. Å andra sidan så skulle det vara så illans kul att ställa dit nåt och se om och när det försvinner. Å TREDJE sidan så hör jag svenska överallt i stan. Otroligt mycket svenskar här. Å fjärde sidan: trädet är mycket nedgånget och ska en gå efter skicket på det mesta som står där nu så är det inte många som bryr sig om det längre. Schade!
Before I Met You
Så är allt som vanligt igen. När jag tittar ut ser jag en snötäckt (men mycket vacker) ek, inte palmer. Det tog oss 28 timmar från dörr till dörr, jag är mör efter hemresan men det gick smidigare än befarat. Jag saknar stranden, havet, vågorna (VÅGORNA! jag har aldrig varit med om något liknande, de slog mina tidogare mexikanska regerande-bästa-vågor med råge), vårt lilla hus med alla söta geckoödlor och den goda nattsömnen men nu är vi hemma igen med många sköna minnen (och två kg gott kaffe :)).
Allt är som vanligt igen skrev jag – så också sömnstörningarna. De får förvisso hjälp på traven av två ivriga katter (matte. MATTE! ni har varit borta, klockan är 02.00 och jag vill gosa NU!) samt en skvätt jet lag (jag trodde att jag fixat det bra eftersom jag kom in rätt med en gång och höll mig vaken ända till 21.30 första kvällen hemma, men där fick jag), men fine, då får jag ju äntligen lite läst. Och skrivet. Hmf. Nej, det är klart att jag hellre skulle sova, men nu gör jag inte det. Punkt.
Dags då att avsluta boken som fick stanna hemma när vi åkte till Vietnam på grund av att jag hade för få sidor kvar (bagageviktsekonomin; för få läsbara sidor per gram som isåfall berövar en annan presumtiv semesterbok platsen), Before I Met You av Lisa Jewell. Med facit i hand kunde den gott ha fått följa med eftersom så många av de andra böckerna förblev olästa, men det visste jag ju inte när jag packade.
(hur tänker du? hur många böcker skulle du ta med för två veckor? hur väljer du?)
Jag måste nästan garva åt mig själv, detta är så klassisk Siv-eskapism modell 1 A. Ung kvinna ger sig av hemifrån, byter liv. Skaffar någonstans att bo. Hittar jobb om än till en början inget direkt glammigt. Det finns något att upptäcka, en annan story längre bak i tiden (1995 vs 1920, så ja, TVÅ unga kvinnor lämnar hemmet och byter liv, om än med mer än sjuttio års mellanrum). Slutligen: London, min ultimata eskapism.
Klyschigt, huh? Men si nu är det så att den här boken är en av de böcker som får mig att fundera på hur länge vi ska tala om chick lit, vad som ÄR chick lit, om det alltid måste ses som sekunda vara och var gränsen går. Den här boken om Betty som lämnar Guernsey för London efter att hennes excentriska styvfarmor avlidit och lämnat henne ett litet arv (nog för att förverkliga drömmen om en liten tid i London samtidigt som hon letar rätt på den RIKTIGA arvtagaren, den för hela familjen okända Clara Pickle) är nämligen riktigt bra.
I jakten på Clara inser Betty att det där som farmor Arlette sa – att hon aldrig lämnat Guernsey, inte varit i London – det är ju inte alls sant. Men varför skulle Arlette ljuga om en sån sak?
Från Guernsey till Soho via Primrose Hill, Chelsea och Green Park. Oooooh, den Londonrelaterade anglomanin FRODAS. Tjugotalets jazzklubbar. För tiden relativt massiva gränsöverskridanden. Jo, visst finns där element av saker som är väldigt mycket för bra för att vara sanna. Bygones! Lisa Jewell är lite ojämn, men det här är nog ändå den av hennes böcker som jag har tyckt allra mest om. En av få chicklittare som INTE går till byteshyllan på jobbet. Den här får bo kvar hos oss, i väntan på någon gäst som kan behöva lite förströelse. Jag brukar nämligen ha en för gästen anpassad liten bokhög i gästrummet. Nu när gästrummet är renoverat känns det extra kul. Undrar just i vems hög den här borde ligga överst…?
Doom and gloom
Genommulet i dag igen, då passar det fint att börja med lite hederlig PA. Det är nåt alldeles speciellt med postapokalyps som tar sin början på Hilton Heathrow.
————————
Slutomdöme om Amelia’s Fireside Dreams? Jo, inte pjåkig alls, den höll sig från de djupaste klyschdikena. Möjligen kan jag invända lite mot att en sextonåring målar och tapetserar ett rum ensam på nån timme, det är mer overkligt än zombier i min mönsterpassningsluttrade värld 😉 Rent ekonomiskt kändes renoveringsprojektet inte heller helt rimligt, men jag mumlar ”eskapism, eskapism” och nöjer mig med det. Nu fick jag iallafall lite välbehövlig motivation att slutföra hallen och påbörja planerna för matsalen när vi kommer hem. Det som tar tre månader i en bok är nämligen fortfarande inte färdigt efter 3,5 år hos oss!
…och så började jag frysa
Så kom då dagen då en varm och solig morgon blev till genommulen och lite blåsig dag, ”bara” runt 25 grader varmt. Jag fryser!
Vilken tur då att ha nära hem till lillstugan där vi bor. En sjal, lite torkat kokosgodis och min bok. Kryper upp på schäslongen på terrassen och myser. Hör fortfarande havet och rasslande palmer. Hibiskusen som får sin svenska kusin hemma i vår trädgård att rodna harmset. Paradiset är paradis också när det är kallt. Jaja, ”kallt” 🙂
Abby Clements bok om Amelia och Jack som rustar hus levererar. En del igenkänning. Jag är glad att vi har vårt kråkslott därhemma om andan faller på, för hade vi INTE haft det så hade jag – trots allt strul som naturligtvis inträffar – blivit vansinnigt sugen.
Och så undrar jag igen var gränsen går för chick lit. Saknar (eller rättare sagt: uppskattar frånvaron av) en del av de ”markörer” som jag ibland retar mig på i genren.
Avslutningsvis lite fiskerelaterade bilder från dagens morgonpromenad. Då var det ännu varmt och soligt. Raskade på, svettiga 40 minuter. Mina stela vinterfötter får bra träning i sanden, många små muskler att träna upp.
Strandläsning
Trådlöst så att det går att mobilblogga på stranden – jisses.
(jag är en bokmisshandlare, se bara så bokstackaren ser ut. klantig boktok plus ett badkar har en del med saken att göra.)
I dag kör jag bok om Londonbaserad engelskalärare som försöker intressera studenterna för den klassiska littersturen. Går lite so-so. Mitt i allt drömmer hon om att lämna den trånga lägenheten i Hackney. Hon vill ha ett eget litet hus på landet innan hon fyller 30. Amelia och hennes man Jack hittar vad som verkar vara ett drömhus…
So far so good. Jag inser ju att de kommer att få ett helsike på något vis, nu får vi se vilket.
Läsa om att renovera hus när vi just åkt på semester från vårt eget evighetsprojekt? You bet!
voffo, voffo, voffo, voffo GÖÖÖÖÖR jag på detta viset?
OK, jag börjar lära mig en sak: kanske chick lit, men oftare brittisk än amerikansk. Den man älskar doftade för mig så reaktionärt att jag bara gapade.
Ellen och hennes man Andy bor i en liten mysig lägenhet i New York. Ellen är fotograf och det går ganska bra för henne. Andy är jurist och har massor av (främst ärvda) pengar egentligen, men han har tonat ner det rika för arbetarklass-Ellens skull och paret tycks ha det ganska bra. Snudd på perfekt.
Så plötsligt en regnig dag så möter Ellen sitt ex Leo på ett övergångsställe. MJAU, LEEEO. The one that got away. Snubben hon hade ett passionerat förhållande med innan hon träffade Andy, men som kändes lite fjär och som sårade henne djupt till slut. De har inte setts sedan dess och mötet skakar om hennes trots att allt är så finfint med Andy. Hon sätter sig på ett fik för att lugna nerverna.
*pling* – ett SMS från Leo. ”Var det dig jag just mötte?”
…och från och med nu måste jag utfärda en liten spoilervarning om jag ska kunna berätta varför jag inte tyckte om den här boken. Läs på egen risk.
Ellen vill hålla Leo på avstånd men när han fixar århundradets photo shoot till henne så måste hon bara ta chansen. Hon mörkar detaljerna för Andy, han behöver inget veta, det är ju ingenting mellan henne och Leo. Men tankarna. Ja, visst händer det något i henne.
För det är ju så att den där Andy, han kanske har något (mer än en perfekt rutig mage och en massa pengar) men inte lyckas då författaren riktigt få MIG att fatta vad det är han har. När så Andy vill flytta hem till Atlanta, där hans rika fina föräldrar och likaledes rika fina syster (som dessutom råkar vara Ellens bästis sedan de delade rum under universitetsstudierna) bor, så blir det än mer en gåta för mig. Ellen klättrar på väggarna, hon känner sig inte hemma i överklassidyllen, hon har övergivit en lovande karriär som fotograf i en av världens mest spännande städer för ett stort fint hus där hon går och stryker sin mans pyjamas för att ha något att göra på dagarna. WHAT? Hur? Hur ska en som läsare INTE känna ”bah, hur kan du gå med på det där?”. Andy spelar mest golf med sina polare och Ellen finner sig i att hans mamma lägger sig i allt från inredning till… ja ALLT.
Utan att gå in på detaljer så blir det naturligtvis förvecklingar när Leo fixar ÄNNU ett rätt sjysst knäck till Ellen och alla får henne att framstå som den mest illojala i hela världen och så tvingas hon göra ett VAL. Ja, gissa vilket, liksom.
Bah, nej detta gillade jag inte alls. Jag minns inte att jag köpt boken, när, eller ens varför. Det lät lovande med duktig fotograf och New York, men det var inte min kopp te. Inte illa skrivet per se, men kanske lite för unket för mig. Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet, det kanske finns någon mer romantiskt lagd människa som tycker mer om detta än jag gör. Eller så tvingar jag Suzann att läsa den, bara för att hennes veritabla lustmord på plotten efteråt skulle roa mig något oerhört. Jag hör redan ett ”gode TIIIIIID” från Skarpnäckshållet, tror jag minsann.
Och nu undrar jag: voffo voffo voffo voffo LÄSER jag ens böcker som retar mig så? Ja vem vet. Det tar jag reda på en annan dag. Jag är nämligen redan igång och läser nästa chick lit (bra jobbat Siv, men jag behöver underlag till min skräckhistoria ;)) fast en BRITTISK denna gång. Lisa Jewell brukar vara ett relativt säkert kort. En vet vad en får.
———————–
JA, jag såg Ronja Rövardotter i förrgår. Nu kommer jag att låta som en rumpnisse i flera veckor. Skjut mig, nån.
när verkligheten tränger sig på
Bridget Jones är tillbaka för tredje gången! Jag kan erkänna att jag fnös lite och undrade om Helen Fielding hade drabbats av plötslig penningbrist för att mjölka ur ännu en Bridgetvända, men när kundvagnen skulle fyllas lite till för att få fri frakt och Mad about the boy var relativt sett snorbillig så tänkte jag ”ja, men det är en epok, Bridget är kult, låt oss se vad hon tar sig för”.
Och Bridget har åldrats med någorlunda värdighet. Hon jagar förvisso fortfarande kilon och det kan tyckas trist, trött och bakåtsträvande men i ärlighetens namn så känner jag många starka kvinnor som gör det – en del erkänner, andra inte (ibland anses starka kvinnor förväntas stå över sånt, och det gör en del av dem, men att falla för grupptryck är mänskligt och skall icke hållas emot enskilda individer). Hon jagar numera dessutom twitterföljare och DET vet jag många fler som gör.
Och så jagar hon kärlek. Igen.
Nej, hon har inte varit otrogen. Hon har inte gjort bort sig eller strulat till allt. Hon har heller inte blivit sviken. Det avslöjas ganska snart i boken, så jag känner mig inte som farligt en elak spoilare: hon är änka. Den typ femtioåriga fd Jonesy, numera Mrs Darcy, lever ensam i ett stort hus. NEJ det gör hon inte. I huset bor också en son och en dotter. I Bridgets fall är det inte ekonomin som är det tyngsta med att vara ensamstående mor – de flesta bekymren är kopplade till den londonitiska medelklassens (t o m övre medelklassens) statushets. Barn ska underhållas på de mest intrikata vis, och Bridget själv får pikar för att hon inte är botoxad – ”oh, a natural face, you never see them nowadays” (nej, det var ingen komplimang). Utrymme för kräkpåse för många, men fine: jag köper storyn och uppskattar sarkasmerna. Den håller NÄSTAN in i mål – men den coola Bridget måste naturligtvis RÄDDAS. Av en men med starka armar som kan det där med ordning och reda. Där ville jag också ha en liten spypåse. Frånsett det blev det godkänt, många plus för ljuuuuuvliga Londonscener och vassa samtidsbetraktelser. Ms Fielding is fluent in sarcasm, som en säjer.
Jag skriver ofta om chick-lit som en tröst, ett alternativ till godis, kakor eller andra berusningsmedel och de senaste dygnen har det verkligen varit så. Min trogna kattvän sen mer än tolv år tillbaka, Astor, är mycket sjuk och jag har vaknat ofta ofta de senaste nätterna. Boken har legat vid kudden som distraktion. Den här typen av litteratur lämpar sig tämligen väl när en som jag just nu har koncentrationsförmåga som varar max fem sekunder i taget.
Imorgon får han ”domen”. Det är inte helt kört, men det ser mörkt ut. Ibland är det hårt att vara djurägare, detta är en stor, kärleksfull katt som skulle lämna ett mycket stort tomrum om vi måste ta det jobbiga beslutet att låta honom få somna in nu. Med tanke på att vi båda har mist föräldrar de senaste åren så kanske en del skulle tycka ”det är ju bara en katt” men för oss är det inte riktigt så.
Utan Astor skulle vi behöva vrida upp värmen flera snäpp… han är inte diskret i sitt närhetstörstande.
Här syns dessutom den enorma röra som uppstår när en har fler böcker än en kan förvara snyggt. Inte vackert, men en guldgruva.
att vara på väg till ett land och läsa om ett annat
Förra helgen åkte vi på en helgkryssning till Riga för att fira att vi fyllde 81 år sammanlagt. Det är något så vilsamt med att ha sin lilla egna hytt på en båt, att timme efter timme kunna sitta och glo ut i skärgården och peka ut fina/knäppa/konstiga saker för varandra. När mörkret föll (det gör det ju tyvärr ganska tidigt den här tiden på året) kröp jag upp med ryggen mot hyttväggen och läste Jenny Colgans The Loveliest Chocolate Shop in Paris – TROTS att jag muttrade surt att jag hade överdoserat just den typen av böcker efter att ha läst en annan Colgan för bara elva månader sedan.
I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?
VARFÖR, Siv?! Det verkar vara något med hösten och chick lit för mig. Mörker och kyla triggar min lust att tröstäta och eftersom jag bara får göra det fredag kväll till lördag kväll (ja, jag behandlar mig själv som ett barn, för att jag måste. frågor på det?) och när jag nu inte kan vräka i mig kakor, godis och snabbmat varje kväll i veckan så kan jag åtminstone läsa det som för mig är böckernas svar på kakor och lösgodis.
Paris då? Där måste jag skylla på tunnelbanan igen. Jag åkte ganska mycket tunnelbana när jag var där 1988, men då var jag ganska ointresserad av vagnarna och stationerna per se. Jag var där igen för… sju-åtta år sedan? Strunt samma, då gick vi. Gick, gick och gick. Är det någonstans (och någon gång) en kan tänka sig att promenera så är det i centrala Paris några ljuvliga dagar i början av juni. Nu var det en fotoserie i The Guardian som triggade mig. Paris. Paris Métro. Och Père Lachaise.
(de andra tunnelbanesystemen? jag är lycklig nog att ha besökt flera av dem, men ännu aldrig det i Buenos Aires. I den stan längtar jag dessutom efter att få besöka Recoleta – apropå Père Lachaise)
Boken. Du kanske inte kommer hit för att läsa om metrosystem och kyrkogårdar? Boken låg där i en av väntehyllorna bland alla de andra mer än ööööööh 600 olästa böckerna och ordet ”PARIS” studsade ut från bokryggen, in genom pupillen och FORSADE genom synnerven in i hjärnan (med en divergerande signal som tog avstickare ner i reptilhjärnan också för säkerhets skull, ett ”tjong” och en känsla som inte gick att styra).
(- – – jag känner emellertid några bloggpolare nog väl för att veta att de hundra gånger hellre läser om kyrkogårdar än om boken jag just har läst…!)
Jo. Ja. Jag visste ungefär vad jag skulle få, och jag fick det. Jenny kan sin sak när det gäller att förse mig med recept som får mig att dregla. Hon kan det där med att skriva om Paris på ett sätt som OCKSÅ får mig att dregla. Hon är inte otroooooligt insatt (eller jo, det kanske hon är, men hon säljer inte in jätteJÄTTEinsidertips om stan i sig i boken åtminstone), men jag har inte varit nog många gånger i Paris för att riktigt reta mig på eventuellt banala beskrivningar av Turistfällor Klass 1 A.
(Notre Dame har till exempel alltid lockat mig oavsett Turistfällestatus Med Stort T – jag älskar att gå upp på taket och klappa på gargoylerna, speciellt på en som äter en hund. då ska ni veta att jag gillar hundar. också.)
Anna råkar ut för en liten olycka på jobbet (trist engelsk chokladfabrik) och drabbas på sjukhuset av något som nästan bara måste vara MRSA (det skrivs aldrig rakt ut, tror jag) och mister två tår som en följd av detta. Dessa två amputerade tår får aningens stort utrymme i historien (eller så har jag bara blivit avtrubbad av alla sjukdomar i min familj, ty jag har svårt att se att två amputerade tår skulle behöva vara the end of the world as we know it), men dock: sjukdomen gör så att den unga kvinnan återfår kontakten med en av sina gamla lärare. Favoritläraren. Claire, som undervisade i franska.
Claire har cancer, och när de ligger där sida vid sida på sjukhuset börjar de prata franska för att ha något att göra. Anna var jättebegåvad i skolan (förstås!), men hon förstod det aldrig själv och gjorde aldrig något av sin begåvning (förstå… ja, ni fattar). Nu är hon trettio år, singel, arbetslös: Claire bestämmer sig för att Anna ska flytta till Paris. Claire har naturligtvis kontakter så att Anna kan få sommarjobb i stans mest exklusiva chocolaterie OCH rum i en liten charmig lägenhet som bebos av fantastisk partytransa de luxe och… Ja, men ESKAPISM. Don’t knock it. Just swallow. Jag säger som vanligt när det gäller chicklittare – kärlekshistorien är jag gärna utan (tror’u att Anna är singel när boken är slut?) men jag gillar det runtomkring. Ny stad, nyorientering, nytt liv, bitterljuv historia från förr berättad av äldre mentor etc etc etc i oändlighet. So sue me.
Ingen femma, ingen fyra, men med chicklittarmått mätt åtminstone en liten småskakig trea. Den går raka vägen till byteshyllan, men för de ynka pund jag betalade var den värd priset så läsningen var långt från helt bortkastad.
Spiken i kistan när det gäller Parislängt efter den där metrobildserien var för övrigt att det började komma statusuppdateringar, blogginlägg och instafrestelser från Dame Breakfast Book Club herself; fru Lindholm. När denna veritabla propaganda drabbade mig var jag dock redan en bra bit in i boken också, så ALLT är inte fru Lindholms fel.
Spik 1
Spik 2
Spik 3
PANG, kistan är igenspikad (trots att fru Lindholm alltså inte begriper sig på den finfina Code name Verity)
Just nu drömmer jag om Paris på Kristi Flygare. Vi får se. Drömma är halva nöjet.
Mina favvoställen i Paris, förutom Notre Dame? Katakomberna och Panthéon.
Riga: vackert men skrämmande och sorgligt. Det där med hur Lettland ska klara framtiden är ingen lätt (jag motstod frestelsen att göteborgsvitsa mig till ett ”lett”) nöt att knäcka. Ja, det är väl ingen av de baltiska staterna som har som det enkelt men nu var det just Lettland som vi fick höra mer om. Huvva.
MEN – redan när vi stävade in mot stan så såg vi en siluett som såg välbekant ut – jodå, även i Riga återfinns en av Stalins ”gåvor”. Jag har en inte så liten aning om att letterna helst hade sluppit både Stalin och gåvan, men nu står den där, läskig och vacker på en och samma gång. Alla som har läst Metro 2033 minns (förhoppningsvis) varför Stalins systrar känns så märkliga och skrämmande. Rigavarianten var förhållandevis liten och diskret men ändå fullständigt omisskännlig.
…och hur går det med byteshyllan?
Mina dagar fylls numera med ett nytt, stooooort och spännande projekt på jobbet. Plötsligt är vi i blickfånget och vi är överösta med besökare från koncernens alla hörn världen över (ibland känns det ärligt talat lite som en gräshoppssvärm, men det borde jag kanske inte yttra offentligt. oj, nu gjorde jag det ändå!). Inte helt otippat har vi gott om tyska besökare, och någon av dem tycks ha fastnat för byteshyllan för plötsligt en dag så stod det första tyskspråkiga bidraget där. Roligt!
Jag stod och bläddrade i den några gånger, men ställde tillbaka den igen. Den är skriven med ett språk som jag kan tänkas klara av, men det är dags att sluta bunkra. Jag har så otroligt många bra olästa böcker nu. Jag behöver inte ännu ett dåligt samvete, det är bättre att någon annan får fynda.
Ett annat relativt nytt tillskott i sagda byteshylla är Lauren Weisbergers Revenge Wears Prada. Efter all uppmärksamhet som hon fick med The Devil Wears Prada så måste det kännas lite underligt att denna uppföljare gör så lite väsen av sig. Ingen av böckerna som släppts efter The Devil… har blivit någon jättesuccé, kanske hoppades hon på att denna uppföljare skulle få henne att studsa tillbaka upp på listorna, men icke.
Hur är den då? Tja, mitt mellanmjölkiga tråkjag förstod aldrig riktigt den första bokens/filmens storhet (OK, men inte sååå fantastisk? blev paff över en del normalt ganska kräsna konsumenter som gav höga betyg) och jag förstår heller inte riktigt varför uppföljaren blir så sågad som den har blivit (inte av alla, men av många – ja, de få som nu har läst den eller ens vet att den finns). Tvåan är nämligen också OK men inte fantastisk. ”Bruks-chicklit” helt enkelt.
Tio år har gått sedan stackars Andrea hunsades av Miranda Priestly på Det Magiska Glossiga Magasinet. Ny kärlek, nytt (framgångsrikt) jobb på ny egenstartad tidning. Delvis nya vänner men samma gamla New York (NYC är alltid ett plus). Allt tycks gå som på räls tills – tadaaaa – Miranda dyker upp igen. Passion och svek, intet nytt under solen. Lättsmält underhållning.
Jag ställde in boken i byteshyllan för några veckor sedan och är lite paff över att den står kvar än. Mina engelska chicklittare brukar försvinna relativt snabbt, men folk kanske bara ser ”Prada” och tror att det är den första boken, vad vet jag. Det är nog dags för en postitblurb. Alla böcker som jag har postitblurbat hittills har försvunnit inom några dagar. Hoppas alltid att fler ska börja blurba, men det är väl bara att envist fortsätta tills fler hakar på.
there’s no such thing as a free lunch
Chick-lit-skräck, kan det vara nåt? Japp, det kan det, åtminstone när den serveras av Åsa Schwarz. Lust. Dåtid, nutid, legenden Aleister Crowley och en hunger efter framgång på alla plan som får tillvaron att snurra snabbtsnabbt, så snabbt att petitesser som samvete och empati slungas ut i perifierin som drivna av en magisk centrifugalkraft.
Sara är författare, karriären går lite halvknackigt fram till den dag då hon halvt på skoj utför en av sin mormors gamla ritualer. Skoj eller ej, plötsligt rinner orden ur skallen och Sara skriver en bästsäljare. När det är dags för uppföljare så… ja, det kan ju inte skada att utföra den där ritualen igen. Och igen.
Sara skriver och raderar och skriver igen, hon knattrar som i trans och byter inriktning och skriver saker som till att börja med förvånar både henne själv och hennes agent, men det känns så bra, så attans bra. Allt finns plötsligt inom räckhåll. Lyxhotell i NYC, exklusiva kläder som plötsligt sitter som en smäck, dyra middagar och inte minst sex. Att Anders, föremålet för åtrån, är gift – behöver det vara ett hinder? Den nya Sara borde väl vara värd ett sprucket äktenskap?
Kan så mycket framgång verkligen vara gratis?
Jag har gillat Åsa i ganska många år nu, detta är en lite ny inriktning men åh, underhållsvärdet är STORT. Många snygga pikar till författar-/förlags-världen, en och annan roande kollegial cameo (Träff och Jensen) och en massa referenser till min mellanstadiefixering: Aleister Crowley (åh mamma och pappa, om ni bara hade vetat vad som stod i den där boken av Poul Fersling som jag fick i julklapp efter att den stått på plats 1-5 på önskelistan. TACK för att ni inte läste baksidestexten utan bara KÖPTE ;)).
Nu blir jag sugen på att läsa Viskningar också – jag vill ju se vad Sara värkte fram med den dyrköpta magin…
The justice of this hits me like a tin of Spam in a swinging sock
Jag veeeeet vad jag har sagt om chick lit, men vi har inte RIKTIGT gjort slut, vi har bara en paus från varandra. När La Camilla på Mind the Book (Camilla Gloriana, the Queen of Anglomania) skriver bra om You had me at hello – då blir man sugen. Addera Manchesterfaktorn: Cold Feet gav mig en hint om att jag kanske borde ge något annat än London en chans. Nu har inte staden Manchester i sig någon speciellt framträdande roll i just den här boken, men ändå. Det var värt ett försök.
Polare sen college, det blev aldrig något då – det var alltid alltid iiiilite fel tajming mellan Ben och Rachel. När Rachel så äntligen dumpar den karl som jag inte kan fatta att hon varit tillsammans med i tretton år så får hon veta att Ben har flyttat tillbaka till Manchester. De har inte setts på tio år, det slutade inte direkt toppenbra senast de sågs – men *katjing*, hon ”råkar” träffa honom på bibblan och han är sååååå attraktiv än. Attraktiv och GIFT. Damn.
Mhairi McFarlane är ganska rolig och det är en riktigt rar historia. Utgången är förvisso inte helt svårförutsägbar, det är inte stor litteraur, men det är min bästa chick lit på länge (jag vet, jag vet – du sitter där med rynkad panna och tänker att ”bästa chick lit på länge? det säger väl ingenting”) men jag ville ha en fix och jag fick den. Punkt. Extraplus för en bunt riktigt sköna oneliners. Det är ingen keeper, den går till byteshyllan på jobbet. Gott så.
(inte så) Anonyma Biblioholister 