tankefrämjande

Matt Haig – Reasons to stay alive

 With only words on the cover. Knorvlarna räknas ej.  #botns16

Matt Haig. Matt Haig Matt Haig Matt HAIG.

Jag har lovebombat honom förut, för hans fantastiska Humans, an A to Z och för hans barnbok om att vakna upp som… katt.

Jag kände att jag behövde varna mina vänner lite när jag började läsa Reasons to stay alive. Eller snarare lugna dem, lova att ”så illa är det inte!”

Titeln kan ju få folk att undra. Jag tänkte, tänker, inte hoppa framför tåget. Man måste inte vara, ha varit, eller ens känna nån som är deprimerad för att tycka om den här boken. Det är en del biografi, en del filosofi/kartläggning (inkl många tankar om böcker), en del självhjälp, eller åtminstone ”så gjorde jag”. Ibland berättande prosa, ibland listor i punktform. Spretigt! ”Vi gillar spretigt!” sa/skrev några av oss på fejjan igår. Haig berör och filosoferar kring tankar som ”men jag som har ALLT? vad är det för fel på mig som ändå trillar dit?” och många många andra saker som både kan snurra i den deprimerade personens egna huvud och inte minst i (den ibland fullständigt oförstående) folkmassan runtomkring.

Insikter och mycket humor. Ja, jag älskade detta. Men OK: det tog mig en stund att komma in i den, att RIKTIGT förstå alla lovord på omslaget (jaja, vi vet hur det kan vara med blurbar, men ändå), men när ögonblicket kom (tadaaaa) plockade jag upp min penna (ett bra tecken) och ritade, skrev, streckade för, ringade in, molnade in, HJÄRTADE in – nu har boken blivit så djupt personlig att jag aldrig kan eller vill låna ut den till någon annan.

Jag kom ut ur garderoben på Instagram igår. Fast de närmaste har vetat ett tag. Bekanta har förmodligen misstänkt. Den ökända svarta hunden har nog tassat efter mig hela livet, ibland – oftast! – på behörigt avstånd. Ibland har den lagt sig över mig, över hela huvudet, så jag knappt kunnat andas, men så illa har det inte varit på flera år nu (inte nu heller). Jag har jobbat alldeles för mycket övertid det senaste året, para det med att det FORTFARANDE inte är helt lätt att ensam rodda i allt i ett land där jag inte fattar hur allt funkar och att nya besked om kommande uppsägningar har regnat in varje vecka sedan årsskiftet. När min kollega Jarek dog i en tragisk olycka tillsammans med sin son i juni ställdes allt på sin spets och jag slutade sova. Jag kan klara övertid och osäkerhet/ensamt roddande i allt mellan himmel och jord ganska bra så länge jag sover. Med flera nätter i veckan då jag inte somnar alls: nej. Den svarta hunden reste sig från sin viloplats en bit bort och började gå fot igen. Man vill inte att den hunden ska gå fot. Helst.

Nu sover jag tack vare doktorn (eller snarare tack vare Zopiklon, men det hade jag ju inte fått utan doktorn) och tack vare sommar och semestertider har jag kunnat vara out of office sedan mitten av juli. Och ni vet hur det kan vara när man väl lägger sig platt och erkänner, allt kommer på en gång. Sålunda drabbades jag också av en riktigt risig och långdragen luftrörskatarr. Jag hade tänkt bekämpa stress och depp med mycket motion (det är jättebra medicin! det är inte bara något som hurtbullar, läkare och psykologer säger för att vara jobbiga), men på grund av feber och vecka efter vecka av bubblande luftrör (inte alls lika kul som olika sorters bubblor som man kan dricka, med eller utan alkohol)  blev det inte mer än ganska stillsamma promenader och mycket sängliggande av denna sommar.

Jag börjar jobba igen om två veckor. Håll en tumme. För att hälsan håller och för att jag får behålla jobbet. (ja, överdos av ”håll” i olika variationer. men dock.)

Han kommer till bokmässan! Koljonen och Haig låter som en drömkombo! Tippar på att du kanske kan hitta honom i Massolits monter också. Hoppas det, om du ska dit. Han är mycket begåvad.

***

Så till kategorin ”Underbara läsplatser”. Den ligger där, på en av mina favoritgator: Baren. Hade passerat ofta. Många gånger var det stängt. När det väl var öppet vågade jag ändå inte gå in ensam. Inte för att det såg läskigt ut (i meningen”pågående slagsmål” eller som en vän sa om vissa kvällar på ett hak i hans stadsdel: ”loads of skinheads with faces full of nasty tattoos”), men alla där inne såg ut att höra HEMMA där, så SJÄLVKLART, på det Berlincoola viset. Jag är ju en tönt. Ni vet (en del av er iallafall) hur dumt man kan tänka.

Så var Ann-Sofie här, vi var i behov av en varsin stol och en paus: ”kan vi gå in här?”. Ann-Sofie, den kloka människan, hakade på. Vi älskade det. Enades om att jo, här kan jag sitta och se Ensam Och Mystisk ut med en bok, en kopp kaffe eller ett glas bubbel. Vi hade hittat den! MIN BAR! Passande nog heter den det. Meine Bar. Bar och café, åtminstone om du kan nöja dig med gott kaffe och inte söker avancerade bakverk. Varning: det är en rökbar (det finns några sådana än, trots att Berlin generellt också är en stad där många barer och restauranger har rökförbud), men nu på sommaren funkar det fint eftersom både dörr och fönster står vidöppna.

Igår återvände jag. Det var nästan tomt när jag kom dit. Jo, bra, då tar jag inte upp plats och förstör för nån coolare som annars kunde ha fått mitt bord. Gick in. Satte mig (fröken ISTJ) vid ”vårt” bord. Det ÄR det näst bästa bordet (om det är något enda bord som alltid är upptaget så är det det vid fönstret. Allra Bästa Bordet.). Plockade upp bok, penna, brevblock och vykort. Beställde. Skrev. Läste. Såg skymningen falla utanför. Barsnubben kom med att stearinljus så att jag skulle kunna läsa lite bättre. Omtänksamt. Plötsligt hördes åska och ett skyfall hamrade ner på Auguststrasse. Vi tittade alla upp och ut. Log mot varandra. Återvände så till vad vi gjorde innan knallen kom.

Musik? Alltid mycket bra. Tänk i termer av Dinah Washington, gammal blues, souliga damer. Blues och åska och en bok om depressioner vid ett rangligt bord i en liten sliten Berlinbar kan låta som Klyschornas Kungarike, men det funkar. Jag satt kvar i tre timmar. Folk kom och gick, aldrig smockfullt. Ingen tittade konstigt. Nån tittade kanske lite nyfiket, men då intalade jag mig att de nog är som jag och undrade ”vad är det där för bok?”. Min bar. Meine Bar. I’ll be back.
    
 


Hästar, män och andra djur

Ni har hört det förr – den här stan har en förmåga att sammanföra folk vars verkligheter aldrig ens skulle snudda varandra i många andra städer. Den förmågan ligger högt upp på listan av anledningar att älska Berlin. Jag lär mig så mycket varje dag (att lära mig saker är meningen med livet, för mig) och fyller med råge myten (vi är så många som säger så att det snudd på blir fånigt, och jaaaaa så kan man säkert säga om många många städer, men Berlin: extra knasig stad. jag lovar.) om att ”Berlin har förändrat mig”. Berlin HAR förändrat mig. På vissa vis har jag radikaliserats på sätt jag som aldrig trodde var möjliga. Men jag är ju mitt i livet också, eller snarare redan på andra sidan krönet, och då händer det saker! Ofta relationsmässigt, alltid kroppsligt. Oundvikligen.

Min förändring är förmodligen orsakad av en kombination (stad/historia/liv/umgänge/biologi), men den som tror att man nödvändigtvis behöver vara 22 när man flyttar hit för att suga ur allt det götta har vansinnigt fel!

”Men du är väl på tok för ung för klimakteriet?” sa min relativt nya kompis D apropå en diskussion vi hade. Oh well. Jag drog fakta om hur och varför. Han berättade att en av hans bästa vänner – ”lustigt nog är hon också svensk!” – har skrivit och ännu skriver bl a om klimakteriet. Jag känner bara till två svenska ikoner i ”rätt” ålder som (delvis) lever i Berlin.

”Nina eller Lotta?” undrade jag. Nina. Ah, Nina!

Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har en viss väninna som ofta förser mig med resultatet av sina bokhyllerensningar. Jag måste också sända en tacksam tanke till Suzanns fru som förvägrar henne att helt enkelt köpa fler bokhyllor. Omedelbar behovsuppfyllnad. Jag gick och lade mig 21.30 igår (en lördag i Berlin, jag tar dekadensen till nya höjder!) och sträckläste. Jo, för den fanns ju där i min politik/filosofihylla: Hästar, män och andra djur.

Essäer av det slag som jag tycker så mycket om. Om Nina och om de hästar, män och andra djur som Nina älskar och har älskat. Om hur vi förhåller oss till djur, rent etiskt och moralfilosofiskt. Om litteratur. Om liv! Och hästar och kvinnor och ledarskap. Hon diskuterar och refererar till böcker som jag har läst och tipsar om ännu fler böcker som jag (nu) vill läsa. Vilken skattkista!

Hon petar också in små satser om sitt eget skrivande. Om hur hennes ena livsmentor säger ”skriv om hästar, skit i männen!”. Den andra ger rådet ”skit i hästarna, fokusera på männen!” (n b, det där är inga direktcitat, det är hur min profana hjärna tolkar och minns det hela). Korta meddelanden från hennes förläggare som initialt är tveksam till allt det spretiga. För spretigt ÄR det. Jag gillar det. Så till slut ett erkännande från förläggaren: det funkar faktiskt. Ös på!

Åh gode tid så jag behövde den här boken just nu! Den tangerar så mycket i mitt liv just nu, och så många händelser de senaste åren, att det var med ett lättat ”aaaaah…!” jag läste också en del av de smärtsamma passagerna. Med det sagt: Nina är så jävla rolig. Också.

Nu har jag två horisontella bingorader. Men det känns rätt sekundärt.

***

Nu MÅSTE jag lyssna på Det sista ägget (2010)! Jag tog en barrunda (långt mer prat än öl) med den forna Karlstadbon herr Jörnmark för några veckor sen (han har gjort lite mer än bara råkat födas i Karlstad, men ibland måste man vara lokalpatriot och lyfta det viktiga). Han pratade om sin kompis Katarina och hennes programserie i P1. Han deltog själv i serien på ett hörn. Jag noterade seriens namn men hann sen glömma bort den. Nu skriver Nina också om den, flera gånger, så nu har jag lagt ett bokmärke på hemsidan.

Klimakteriet, den absolut sista ägglossningen, när något är förbi för alltid – trots att det är långt till döden. Ska vi sörja eller skåla i champagne att vi inte är fertila längre, att vi är post-objekt och kan ägna oss åt oss själva i fortsättningen? Hur gammalt är det sista ägget egentligen? Och hur mår männen? Åldras de ensamma? Vad ska man göra när man gjort allt, göra om det eller lägga av?

Bättre upp: screw bokmärket, jag ska börja lyssna nu direkt. Jag har inte tid med er längre. Vi hörs på andra sidan programserien, jag lär binge-lyssna.

***

Har nu binge-lyssnat. Fantastiskt, om än väldigt heteronormativt.

 


störst av allt

storstavallt.jpgFörlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.

I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.

Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?

”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”

Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.

Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.

Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!

Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.


alla snubbar vill ju vara katt?

tobeacatMitt fjärde kryss i botns16-bingon blev Matt Haigs To be a cat. ”Middlegrade book, ages 8-12” hette rutan. Jo, jag tycker nog att den kvalar in.

To be a cat är en fin, lite halvsvart (snudd på Roald-Dahl-esque) saga om barns sorg, utanförskap och om nödvändigheten i att acceptera sig själv vare sig man är vuxen eller barn. Tunga ämnen (det är typiskt Matt Haig, han kan konsten att skriva om det tunga på ett vackert och i slutänden positivt vis), men ämnen som funkar fint med och för barn också.

Jag kan tänka mig att det här är en trevlig kapitelbok att läsa tillsammans, om barnen är i lägre änden av skalan (åtta), å andra sidan så tror jag att man som vuxen glömmer hur tunga böcker man själv läste som barn. Alla som läst Lindgren vet ju att både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta är väl så tunga. Jag klämde båda när jag var åtta (pappa var bekymrad, minns jag, men han ville inte stoppa min läshunger och lät mig läsa) och reagerade inte dåligt på något vis alls.

Barney har det tufft i skolan. Han känner sig misslyckad och ful.  Lägg därtill att hans föräldrar relativt nyss har genomgått en skilsmässa och att han nu inte  har någon som helst kontakt med sin pappa. Pappan är som bortblåst. Omöjlig att hitta.

Huvudläraren på skolan är vidrig och när han en dag måste ta hem en Arg Lapp från henne till sin mamma kommer tanken – oh, to be a cat. Livet som katt, det måste vara enkelt och skönt. Katter är coola. Nu vet Barney kanske inte JÄTTEMYCKET om katter, de har hund hemma, men ändå. To be a cat!

Så blir allt konstigt. Världen blir så stor och Barney blir så liten. Hårig. Han är HÅRIG.

OJ. Han har blivit en katt. Väl som katt inser han att livet är allt annat än enkelt. Han har nämligen blivit en katt hemma hos skolans mobbarkung, en av hans värsta plågoandar. Det är farligt. Han lär sig fler saker också, saker som inga vuxna kan tänkas tro på, ens om han hade kunnat göra annat än att jama fram vad han vet. Det är tur att han, trots sin känsla av att vara ensammast i världen, faktiskt har en sann vän.

Går det ens att bli människa igen?

Matt Haig har skrivit en barnbok, men det är en barnbok av den där typen som vi vuxna också kan ha mycket nöje av. Den är allt annat än trivial. ”Jag vill läsa ALLT av Matt Haig” utbrast jag för några veckor sedan – det gäller än. Några av hans böcker finns på svenska, men den här har jag ännu inte hittat.

För mig är han en typisk originalspråkare, eftersom jag älskar just hur han använder orden. Det finns många bra översättare, men Matt vill jag läsa/lyssna på på engelska. Extra bonus för fin uppläsare (Chris Pawlo). Ännu en anledning att gilla Storytel – de har både svenska och engelska böcker. Om de nu bara kunde börja servera lite tyska också…!


Dora Bruder

dorabruder
Sent omsider vågade jag mig på Patrick Modianos Dora Bruder. Jag vet inte alls varför jag tvekade så länge – eller jo, det vet jag, jag trodde väl som vanligt att den skulle vara för tung och svår för mig.

Det var den inte. Möjligen var den för intensiv och detaljrik att ha i öronen som promenadsällskap (det är lätt att bli distraherad och tvingas ta hänsyn till världsliga ting som spårvagnar, cyklister och irrande turister när man lullar runt i centrala Berlin), så jag funderar på om den är trevlig nog att köpa i gammal hederlig pappersupplaga för att njuta igen, på annat vis. Vi får se.

Vad jag föll för? Så handlöst?

Paris, Paris, Paris och Paris. Besatthet och hängivenhet, snudd på NÖRDIGHET. Författaren såg en notis i en gammal tidning från 1941 – en efterlysning, den då femtonåriga flickan Dora Bruder hade rymt. Har någon sett henne?

En ung judinna på rymmen. Vad hände? Vem var hon? Hur gick det?

De två sista minuterna lyssnade jag på fem gånger. Hjärtat blir tungt även om vem som helst kan ana sig till hur saker slutar i ett land ockuperat av Tyskland under andra världskriget.

Det går långsamt. Jag imponeras av besattheten. Det är en bok att läsa i Paris, att ha i väskan och vandra i Modianos spår när han i sin tur vandrar i Doras.

Långsamt. Långsamt. Långsamt. Men inte tråkigt en enda sekund.


Avd. för grubblerier

Ni vet, jag är fortfarande så fascinerad och fixerad vid att jag plötsligt LYSSNAR på så många böcker. Jag har fortfarande inte lyckats börja tycka om e-böcker, så jag trodde jag var för evigt förlorad till pappersdito. Det är ju lite orättvist mot själva HISTORIEN detta, men livet är inte rättvist. ”Bang bang!” som Rammstein så poetiskt och finstämt uttrycker livets mystik i Feuer Frei.

(nej, låten har ingenting med boken att göra, jag bara kände att det var alldeles för länge sen jag promotade Rammstein och alla kan behöva tömma skallen ibland – Feuer Frei är bra på att blåsa ut det mesta)

När det gäller Avd. för grubblerier av Jenny Offill så var den fin och tänkvärd att lyssna på, men den var för avancerad (för mig!) att ha som pendlarbok. Så många fina detaljer, så många briljanta formuleringar att förmodat läsa igen och igen (och stryka under), så lätt att missa något och tappa bort sig. Grubblerier var ordet, sa Bull. Det är som att få traska runt inne i någons hjärna. Och hjärta.

(apropå hjärta – omslagsbilden! så fin!)

Om ett äktenskap som inte blev som tänkt, varvat med tankar om filosofi, om rymden, om astronauter och kosmonauter, om Voyager (min barndoms FASCINATION! G-u-l-d-s-k-i-v-a-n!), ja om så många ultranördiga ting som jag gillar! Det är på något vis en lärd bok, det är lite av samma beståndsdelar som gjorde att jag älskade Bodil Malmstens loggböcker så mycket. Funderingar, fakta och allt så fint så fint. Ibland förstår jag inte alls i vilken riktning den tar vägen, men jag följer villigt med.

Detta är verrrrrrkligen den sorts bok som tvingar mig att vara sträng mot mig själv med mina fulla bokhyllor i åtanke. Detta är en bok att äga, att som jag skrev ovan stryka under i. Jag har hittills lyckats undvika att springa till Dussmann och köpa den. Jag vill försöka fortsätta att låta bli att göra det. Men det blir svårt. Mycket svårt.

 


Att få vara besvärlig 

Jag är mitt i en gigantisk lojalitetskonflikt. Jag har läst och älskat Kerstin Thorvall i många år. Det är en fantastisk blast from the past att kunna höra henne själv läsa upp Det mest förbjudna från 1976, men saken är den att uppläsningen stundtals får mig att avsky henne. Jag vill inte avsky henne.

Hon är en hjälte på så många vis.

När hon är briljant är hon B R I L J A N T. Och vass. Och så jäkla rolig.

Denna inläsning gjordes långt innan ljudböcker började booma (1987), så för oss lite bortskämda nytillkomna ljudboksläsa…lyssnare störs upplevelsen en smula av prasslande papper, stakande, underliga pauser, stundtals snabbt snabbt snabbt tal. Thorvall är ofta forcerad, gränsande till MANISK. Hon ropar och skriker så att jag hoppar till ibland, så att folk runt mig på tåget (detta var en av alla mina kära pendlarböcker) tittar till på mig för att de plötsliga ropen läcker ut ur hörlurarna. Jag tror att en nutida producent skulle se till att jämna ut ljudnivån lite.

Men Kerstin kan ju sin text, ÄR sin text. Historien om Anna är självbiografisk. Ibland undrar jag varför hon ens bryr sig om att kalla huvudpersonen Anna. Jag kanske får lära mig mer om det om jag äntligen läser Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart som står i en av mina väntehyllor. Mina väntehyllor som är GULD värda.

Thorvall är not for the fainthearted. Anna knullar, skriker, bråkar, är otrogen, hatar, gör fel, VILL göra fel, vill göra rätt.

Repeat.

Kvinnlig bekännelselitteratur var så nytt, detta chockade människor när boken kom 1976. Folk rasade, men köpte och läste boken. Bekännelselitteratur i allmänhet är mer normalt idag, men ni minns väl Carina Rydberg och hur folk skällde ut några av hennes böcker på nittiotalet? Det är oundvikligt, fortfarande år 2016, att inte fundera över spelreglerna mellan kvinnor och män. Män hyllas, gullas med (jag blir alldeles paff när jag ser normalt vettiga kvinnor runt mig få något mjukt och hungrigt i blicken när de t ex talar t om en person som Persbrandt. och Knausgård, nån? Ulf Lundell?), för samma saker som fortfarande i viss mån skandaliserar kvinnor. Det är inte rättvist. Världen är inte rättvis.

Kerstin var nog inte heller rättvis. Hennes mamma får stryk. MYCKET stryk. Pappan dog när Kerstin var elva. Han var psykiskt sjuk (bipolär?) och det är lätt att tänka sig hur ”enkelt” det var för Kerstins mamma att vara den tråkiga som försökte hålla allt samman.

Jag relaterar till min egen mamma. Pappa var kul ibland när han var full (men oftast var han INTE kul när han var full), lovade saker vitt och brett (klart jag skulle få börja spela piano! klart jag skulle FÅ ett piano! klart vi skulle skaffa det, det och det.) och så blev mamma den tråkiga som var tvungen att säga nej, den som tvingades hålla fast vid nån sorts reality check. Min pappa dog när jag var tolv. Då var jag stor nog att redan ha börjat genomskåda pappa, att börja förstå min mamma.

Kerstin kritiserar sin mamma, men svär sig samtidigt fri från den kritik hon får av sin egen familj när hon behandlar DEM som skit. Självinsikt – not always so much. Hon gör bara det hon måste för att överleva.

(Det gjorde väl hennes mamma också)

Men människa. Kerstin var människa. Må den som är fri från skuld kasta första stenen. Det lär bli tyst om folk lever upp till det. Inte ett ljud torde höras av stenar som slår i marken…

Jag har själv, precis som Kerstin, hamnat i en försenad pubertet (se ovan, jag blev vuxen snabbt när jag var tolv, jag förvandlades till en liten tant i den stund vi fick veta att pappa skulle dö) – aningens komiskt att den senkomna puberteten inträdde ihop med klimakteriet, men det är nog inte helt ovanligt – och även om jag inte lever lika vilt som Kerstin så gör jag också saker som jag inte borde (om du hade frågat min mamma medan hon levde ;)). Jag kallar mig Schlampe mit Moral (jag måste nog snart läsa den boken) och har mycket mycket kul.

Jag tackar Kerstin för all igenkänningsfaktor hon OCKSÅ serverar. För ett brett, häftigt och aldrig aldrig tråkigt konstnärsskap.

KUL bonus: TV-serien Det mest förbjudna har premiär till påsk. HOPPAS att den går att se även från Tyskland!

hur piffigt det blev med bok, svart katt och hans skära bästis på deras favoritfilt i läshörnet – ja, ni ser ju