Matt Haig – Reasons to stay alive
With only words on the cover. Knorvlarna räknas ej. #botns16
Matt Haig. Matt Haig Matt Haig Matt HAIG.
Jag har lovebombat honom förut, för hans fantastiska Humans, an A to Z och för hans barnbok om att vakna upp som… katt.
Jag kände att jag behövde varna mina vänner lite när jag började läsa Reasons to stay alive. Eller snarare lugna dem, lova att ”så illa är det inte!”
Titeln kan ju få folk att undra. Jag tänkte, tänker, inte hoppa framför tåget. Man måste inte vara, ha varit, eller ens känna nån som är deprimerad för att tycka om den här boken. Det är en del biografi, en del filosofi/kartläggning (inkl många tankar om böcker), en del självhjälp, eller åtminstone ”så gjorde jag”. Ibland berättande prosa, ibland listor i punktform. Spretigt! ”Vi gillar spretigt!” sa/skrev några av oss på fejjan igår. Haig berör och filosoferar kring tankar som ”men jag som har ALLT? vad är det för fel på mig som ändå trillar dit?” och många många andra saker som både kan snurra i den deprimerade personens egna huvud och inte minst i (den ibland fullständigt oförstående) folkmassan runtomkring.
Insikter och mycket humor. Ja, jag älskade detta. Men OK: det tog mig en stund att komma in i den, att RIKTIGT förstå alla lovord på omslaget (jaja, vi vet hur det kan vara med blurbar, men ändå), men när ögonblicket kom (tadaaaa) plockade jag upp min penna (ett bra tecken) och ritade, skrev, streckade för, ringade in, molnade in, HJÄRTADE in – nu har boken blivit så djupt personlig att jag aldrig kan eller vill låna ut den till någon annan.
Jag kom ut ur garderoben på Instagram igår. Fast de närmaste har vetat ett tag. Bekanta har förmodligen misstänkt. Den ökända svarta hunden har nog tassat efter mig hela livet, ibland – oftast! – på behörigt avstånd. Ibland har den lagt sig över mig, över hela huvudet, så jag knappt kunnat andas, men så illa har det inte varit på flera år nu (inte nu heller). Jag har jobbat alldeles för mycket övertid det senaste året, para det med att det FORTFARANDE inte är helt lätt att ensam rodda i allt i ett land där jag inte fattar hur allt funkar och att nya besked om kommande uppsägningar har regnat in varje vecka sedan årsskiftet. När min kollega Jarek dog i en tragisk olycka tillsammans med sin son i juni ställdes allt på sin spets och jag slutade sova. Jag kan klara övertid och osäkerhet/ensamt roddande i allt mellan himmel och jord ganska bra så länge jag sover. Med flera nätter i veckan då jag inte somnar alls: nej. Den svarta hunden reste sig från sin viloplats en bit bort och började gå fot igen. Man vill inte att den hunden ska gå fot. Helst.
Nu sover jag tack vare doktorn (eller snarare tack vare Zopiklon, men det hade jag ju inte fått utan doktorn) och tack vare sommar och semestertider har jag kunnat vara out of office sedan mitten av juli. Och ni vet hur det kan vara när man väl lägger sig platt och erkänner, allt kommer på en gång. Sålunda drabbades jag också av en riktigt risig och långdragen luftrörskatarr. Jag hade tänkt bekämpa stress och depp med mycket motion (det är jättebra medicin! det är inte bara något som hurtbullar, läkare och psykologer säger för att vara jobbiga), men på grund av feber och vecka efter vecka av bubblande luftrör (inte alls lika kul som olika sorters bubblor som man kan dricka, med eller utan alkohol) blev det inte mer än ganska stillsamma promenader och mycket sängliggande av denna sommar.
Jag börjar jobba igen om två veckor. Håll en tumme. För att hälsan håller och för att jag får behålla jobbet. (ja, överdos av ”håll” i olika variationer. men dock.)
Han kommer till bokmässan! Koljonen och Haig låter som en drömkombo! Tippar på att du kanske kan hitta honom i Massolits monter också. Hoppas det, om du ska dit. Han är mycket begåvad.
***
Så till kategorin ”Underbara läsplatser”. Den ligger där, på en av mina favoritgator: Baren. Hade passerat ofta. Många gånger var det stängt. När det väl var öppet vågade jag ändå inte gå in ensam. Inte för att det såg läskigt ut (i meningen”pågående slagsmål” eller som en vän sa om vissa kvällar på ett hak i hans stadsdel: ”loads of skinheads with faces full of nasty tattoos”), men alla där inne såg ut att höra HEMMA där, så SJÄLVKLART, på det Berlincoola viset. Jag är ju en tönt. Ni vet (en del av er iallafall) hur dumt man kan tänka.
Så var Ann-Sofie här, vi var i behov av en varsin stol och en paus: ”kan vi gå in här?”. Ann-Sofie, den kloka människan, hakade på. Vi älskade det. Enades om att jo, här kan jag sitta och se Ensam Och Mystisk ut med en bok, en kopp kaffe eller ett glas bubbel. Vi hade hittat den! MIN BAR! Passande nog heter den det. Meine Bar. Bar och café, åtminstone om du kan nöja dig med gott kaffe och inte söker avancerade bakverk. Varning: det är en rökbar (det finns några sådana än, trots att Berlin generellt också är en stad där många barer och restauranger har rökförbud), men nu på sommaren funkar det fint eftersom både dörr och fönster står vidöppna.
Igår återvände jag. Det var nästan tomt när jag kom dit. Jo, bra, då tar jag inte upp plats och förstör för nån coolare som annars kunde ha fått mitt bord. Gick in. Satte mig (fröken ISTJ) vid ”vårt” bord. Det ÄR det näst bästa bordet (om det är något enda bord som alltid är upptaget så är det det vid fönstret. Allra Bästa Bordet.). Plockade upp bok, penna, brevblock och vykort. Beställde. Skrev. Läste. Såg skymningen falla utanför. Barsnubben kom med att stearinljus så att jag skulle kunna läsa lite bättre. Omtänksamt. Plötsligt hördes åska och ett skyfall hamrade ner på Auguststrasse. Vi tittade alla upp och ut. Log mot varandra. Återvände så till vad vi gjorde innan knallen kom.
Musik? Alltid mycket bra. Tänk i termer av Dinah Washington, gammal blues, souliga damer. Blues och åska och en bok om depressioner vid ett rangligt bord i en liten sliten Berlinbar kan låta som Klyschornas Kungarike, men det funkar. Jag satt kvar i tre timmar. Folk kom och gick, aldrig smockfullt. Ingen tittade konstigt. Nån tittade kanske lite nyfiket, men då intalade jag mig att de nog är som jag och undrade ”vad är det där för bok?”. Min bar. Meine Bar. I’ll be back.
Hästar, män och andra djur
Ni har hört det förr – den här stan har en förmåga att sammanföra folk vars verkligheter aldrig ens skulle snudda varandra i många andra städer. Den förmågan ligger högt upp på listan av anledningar att älska Berlin. Jag lär mig så mycket varje dag (att lära mig saker är meningen med livet, för mig) och fyller med råge myten (vi är så många som säger så att det snudd på blir fånigt, och jaaaaa så kan man säkert säga om många många städer, men Berlin: extra knasig stad. jag lovar.) om att ”Berlin har förändrat mig”. Berlin HAR förändrat mig. På vissa vis har jag radikaliserats på sätt jag som aldrig trodde var möjliga. Men jag är ju mitt i livet också, eller snarare redan på andra sidan krönet, och då händer det saker! Ofta relationsmässigt, alltid kroppsligt. Oundvikligen.
Min förändring är förmodligen orsakad av en kombination (stad/historia/liv/umgänge/biologi), men den som tror att man nödvändigtvis behöver vara 22 när man flyttar hit för att suga ur allt det götta har vansinnigt fel!
”Men du är väl på tok för ung för klimakteriet?” sa min relativt nya kompis D apropå en diskussion vi hade. Oh well. Jag drog fakta om hur och varför. Han berättade att en av hans bästa vänner – ”lustigt nog är hon också svensk!” – har skrivit och ännu skriver bl a om klimakteriet. Jag känner bara till två svenska ikoner i ”rätt” ålder som (delvis) lever i Berlin.
”Nina eller Lotta?” undrade jag. Nina. Ah, Nina!
Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har en viss väninna som ofta förser mig med resultatet av sina bokhyllerensningar. Jag måste också sända en tacksam tanke till Suzanns fru som förvägrar henne att helt enkelt köpa fler bokhyllor. Omedelbar behovsuppfyllnad. Jag gick och lade mig 21.30 igår (en lördag i Berlin, jag tar dekadensen till nya höjder!) och sträckläste. Jo, för den fanns ju där i min politik/filosofihylla: Hästar, män och andra djur.
Essäer av det slag som jag tycker så mycket om. Om Nina och om de hästar, män och andra djur som Nina älskar och har älskat. Om hur vi förhåller oss till djur, rent etiskt och moralfilosofiskt. Om litteratur. Om liv! Och hästar och kvinnor och ledarskap. Hon diskuterar och refererar till böcker som jag har läst och tipsar om ännu fler böcker som jag (nu) vill läsa. Vilken skattkista!
Hon petar också in små satser om sitt eget skrivande. Om hur hennes ena livsmentor säger ”skriv om hästar, skit i männen!”. Den andra ger rådet ”skit i hästarna, fokusera på männen!” (n b, det där är inga direktcitat, det är hur min profana hjärna tolkar och minns det hela). Korta meddelanden från hennes förläggare som initialt är tveksam till allt det spretiga. För spretigt ÄR det. Jag gillar det. Så till slut ett erkännande från förläggaren: det funkar faktiskt. Ös på!
Åh gode tid så jag behövde den här boken just nu! Den tangerar så mycket i mitt liv just nu, och så många händelser de senaste åren, att det var med ett lättat ”aaaaah…!” jag läste också en del av de smärtsamma passagerna. Med det sagt: Nina är så jävla rolig. Också.
Nu har jag två horisontella bingorader. Men det känns rätt sekundärt.
***
Nu MÅSTE jag lyssna på Det sista ägget (2010)! Jag tog en barrunda (långt mer prat än öl) med den forna Karlstadbon herr Jörnmark för några veckor sen (han har gjort lite mer än bara råkat födas i Karlstad, men ibland måste man vara lokalpatriot och lyfta det viktiga). Han pratade om sin kompis Katarina och hennes programserie i P1. Han deltog själv i serien på ett hörn. Jag noterade seriens namn men hann sen glömma bort den. Nu skriver Nina också om den, flera gånger, så nu har jag lagt ett bokmärke på hemsidan.
Klimakteriet, den absolut sista ägglossningen, när något är förbi för alltid – trots att det är långt till döden. Ska vi sörja eller skåla i champagne att vi inte är fertila längre, att vi är post-objekt och kan ägna oss åt oss själva i fortsättningen? Hur gammalt är det sista ägget egentligen? Och hur mår männen? Åldras de ensamma? Vad ska man göra när man gjort allt, göra om det eller lägga av?
Bättre upp: screw bokmärket, jag ska börja lyssna nu direkt. Jag har inte tid med er längre. Vi hörs på andra sidan programserien, jag lär binge-lyssna.
***
Har nu binge-lyssnat. Fantastiskt, om än väldigt heteronormativt.
störst av allt
Förlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.
I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.
Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?
”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”
Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.
Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.
—
Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!
Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.
alla snubbar vill ju vara katt?
Mitt fjärde kryss i botns16-bingon blev Matt Haigs To be a cat. ”Middlegrade book, ages 8-12” hette rutan. Jo, jag tycker nog att den kvalar in.
To be a cat är en fin, lite halvsvart (snudd på Roald-Dahl-esque) saga om barns sorg, utanförskap och om nödvändigheten i att acceptera sig själv vare sig man är vuxen eller barn. Tunga ämnen (det är typiskt Matt Haig, han kan konsten att skriva om det tunga på ett vackert och i slutänden positivt vis), men ämnen som funkar fint med och för barn också.
Jag kan tänka mig att det här är en trevlig kapitelbok att läsa tillsammans, om barnen är i lägre änden av skalan (åtta), å andra sidan så tror jag att man som vuxen glömmer hur tunga böcker man själv läste som barn. Alla som läst Lindgren vet ju att både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta är väl så tunga. Jag klämde båda när jag var åtta (pappa var bekymrad, minns jag, men han ville inte stoppa min läshunger och lät mig läsa) och reagerade inte dåligt på något vis alls.
Barney har det tufft i skolan. Han känner sig misslyckad och ful. Lägg därtill att hans föräldrar relativt nyss har genomgått en skilsmässa och att han nu inte har någon som helst kontakt med sin pappa. Pappan är som bortblåst. Omöjlig att hitta.
Huvudläraren på skolan är vidrig och när han en dag måste ta hem en Arg Lapp från henne till sin mamma kommer tanken – oh, to be a cat. Livet som katt, det måste vara enkelt och skönt. Katter är coola. Nu vet Barney kanske inte JÄTTEMYCKET om katter, de har hund hemma, men ändå. To be a cat!
Så blir allt konstigt. Världen blir så stor och Barney blir så liten. Hårig. Han är HÅRIG.
OJ. Han har blivit en katt. Väl som katt inser han att livet är allt annat än enkelt. Han har nämligen blivit en katt hemma hos skolans mobbarkung, en av hans värsta plågoandar. Det är farligt. Han lär sig fler saker också, saker som inga vuxna kan tänkas tro på, ens om han hade kunnat göra annat än att jama fram vad han vet. Det är tur att han, trots sin känsla av att vara ensammast i världen, faktiskt har en sann vän.
Går det ens att bli människa igen?
Matt Haig har skrivit en barnbok, men det är en barnbok av den där typen som vi vuxna också kan ha mycket nöje av. Den är allt annat än trivial. ”Jag vill läsa ALLT av Matt Haig” utbrast jag för några veckor sedan – det gäller än. Några av hans böcker finns på svenska, men den här har jag ännu inte hittat.
För mig är han en typisk originalspråkare, eftersom jag älskar just hur han använder orden. Det finns många bra översättare, men Matt vill jag läsa/lyssna på på engelska. Extra bonus för fin uppläsare (Chris Pawlo). Ännu en anledning att gilla Storytel – de har både svenska och engelska böcker. Om de nu bara kunde börja servera lite tyska också…!
Dora Bruder
Sent omsider vågade jag mig på Patrick Modianos Dora Bruder. Jag vet inte alls varför jag tvekade så länge – eller jo, det vet jag, jag trodde väl som vanligt att den skulle vara för tung och svår för mig.
Det var den inte. Möjligen var den för intensiv och detaljrik att ha i öronen som promenadsällskap (det är lätt att bli distraherad och tvingas ta hänsyn till världsliga ting som spårvagnar, cyklister och irrande turister när man lullar runt i centrala Berlin), så jag funderar på om den är trevlig nog att köpa i gammal hederlig pappersupplaga för att njuta igen, på annat vis. Vi får se.
Vad jag föll för? Så handlöst?
Paris, Paris, Paris och Paris. Besatthet och hängivenhet, snudd på NÖRDIGHET. Författaren såg en notis i en gammal tidning från 1941 – en efterlysning, den då femtonåriga flickan Dora Bruder hade rymt. Har någon sett henne?
En ung judinna på rymmen. Vad hände? Vem var hon? Hur gick det?
De två sista minuterna lyssnade jag på fem gånger. Hjärtat blir tungt även om vem som helst kan ana sig till hur saker slutar i ett land ockuperat av Tyskland under andra världskriget.
Det går långsamt. Jag imponeras av besattheten. Det är en bok att läsa i Paris, att ha i väskan och vandra i Modianos spår när han i sin tur vandrar i Doras.
Långsamt. Långsamt. Långsamt. Men inte tråkigt en enda sekund.
Avd. för grubblerier
Ni vet, jag är fortfarande så fascinerad och fixerad vid att jag plötsligt LYSSNAR på så många böcker. Jag har fortfarande inte lyckats börja tycka om e-böcker, så jag trodde jag var för evigt förlorad till pappersdito. Det är ju lite orättvist mot själva HISTORIEN detta, men livet är inte rättvist. ”Bang bang!” som Rammstein så poetiskt och finstämt uttrycker livets mystik i Feuer Frei.
(nej, låten har ingenting med boken att göra, jag bara kände att det var alldeles för länge sen jag promotade Rammstein och alla kan behöva tömma skallen ibland – Feuer Frei är bra på att blåsa ut det mesta)
När det gäller Avd. för grubblerier av Jenny Offill så var den fin och tänkvärd att lyssna på, men den var för avancerad (för mig!) att ha som pendlarbok. Så många fina detaljer, så många briljanta formuleringar att förmodat läsa igen och igen (och stryka under), så lätt att missa något och tappa bort sig. Grubblerier var ordet, sa Bull. Det är som att få traska runt inne i någons hjärna. Och hjärta.
(apropå hjärta – omslagsbilden! så fin!)
Om ett äktenskap som inte blev som tänkt, varvat med tankar om filosofi, om rymden, om astronauter och kosmonauter, om Voyager (min barndoms FASCINATION! G-u-l-d-s-k-i-v-a-n!), ja om så många ultranördiga ting som jag gillar! Det är på något vis en lärd bok, det är lite av samma beståndsdelar som gjorde att jag älskade Bodil Malmstens loggböcker så mycket. Funderingar, fakta och allt så fint så fint. Ibland förstår jag inte alls i vilken riktning den tar vägen, men jag följer villigt med.
Detta är verrrrrrkligen den sorts bok som tvingar mig att vara sträng mot mig själv med mina fulla bokhyllor i åtanke. Detta är en bok att äga, att som jag skrev ovan stryka under i. Jag har hittills lyckats undvika att springa till Dussmann och köpa den. Jag vill försöka fortsätta att låta bli att göra det. Men det blir svårt. Mycket svårt.
Att få vara besvärlig
Jag är mitt i en gigantisk lojalitetskonflikt. Jag har läst och älskat Kerstin Thorvall i många år. Det är en fantastisk blast from the past att kunna höra henne själv läsa upp Det mest förbjudna från 1976, men saken är den att uppläsningen stundtals får mig att avsky henne. Jag vill inte avsky henne.
Hon är en hjälte på så många vis.
När hon är briljant är hon B R I L J A N T. Och vass. Och så jäkla rolig.
Denna inläsning gjordes långt innan ljudböcker började booma (1987), så för oss lite bortskämda nytillkomna ljudboksläsa…lyssnare störs upplevelsen en smula av prasslande papper, stakande, underliga pauser, stundtals snabbt snabbt snabbt tal. Thorvall är ofta forcerad, gränsande till MANISK. Hon ropar och skriker så att jag hoppar till ibland, så att folk runt mig på tåget (detta var en av alla mina kära pendlarböcker) tittar till på mig för att de plötsliga ropen läcker ut ur hörlurarna. Jag tror att en nutida producent skulle se till att jämna ut ljudnivån lite.
Men Kerstin kan ju sin text, ÄR sin text. Historien om Anna är självbiografisk. Ibland undrar jag varför hon ens bryr sig om att kalla huvudpersonen Anna. Jag kanske får lära mig mer om det om jag äntligen läser Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart som står i en av mina väntehyllor. Mina väntehyllor som är GULD värda.
Thorvall är not for the fainthearted. Anna knullar, skriker, bråkar, är otrogen, hatar, gör fel, VILL göra fel, vill göra rätt.
Repeat.
Kvinnlig bekännelselitteratur var så nytt, detta chockade människor när boken kom 1976. Folk rasade, men köpte och läste boken. Bekännelselitteratur i allmänhet är mer normalt idag, men ni minns väl Carina Rydberg och hur folk skällde ut några av hennes böcker på nittiotalet? Det är oundvikligt, fortfarande år 2016, att inte fundera över spelreglerna mellan kvinnor och män. Män hyllas, gullas med (jag blir alldeles paff när jag ser normalt vettiga kvinnor runt mig få något mjukt och hungrigt i blicken när de t ex talar t om en person som Persbrandt. och Knausgård, nån? Ulf Lundell?), för samma saker som fortfarande i viss mån skandaliserar kvinnor. Det är inte rättvist. Världen är inte rättvis.
Kerstin var nog inte heller rättvis. Hennes mamma får stryk. MYCKET stryk. Pappan dog när Kerstin var elva. Han var psykiskt sjuk (bipolär?) och det är lätt att tänka sig hur ”enkelt” det var för Kerstins mamma att vara den tråkiga som försökte hålla allt samman.
Jag relaterar till min egen mamma. Pappa var kul ibland när han var full (men oftast var han INTE kul när han var full), lovade saker vitt och brett (klart jag skulle få börja spela piano! klart jag skulle FÅ ett piano! klart vi skulle skaffa det, det och det.) och så blev mamma den tråkiga som var tvungen att säga nej, den som tvingades hålla fast vid nån sorts reality check. Min pappa dog när jag var tolv. Då var jag stor nog att redan ha börjat genomskåda pappa, att börja förstå min mamma.
Kerstin kritiserar sin mamma, men svär sig samtidigt fri från den kritik hon får av sin egen familj när hon behandlar DEM som skit. Självinsikt – not always so much. Hon gör bara det hon måste för att överleva.
(Det gjorde väl hennes mamma också)
Men människa. Kerstin var människa. Må den som är fri från skuld kasta första stenen. Det lär bli tyst om folk lever upp till det. Inte ett ljud torde höras av stenar som slår i marken…
Jag har själv, precis som Kerstin, hamnat i en försenad pubertet (se ovan, jag blev vuxen snabbt när jag var tolv, jag förvandlades till en liten tant i den stund vi fick veta att pappa skulle dö) – aningens komiskt att den senkomna puberteten inträdde ihop med klimakteriet, men det är nog inte helt ovanligt – och även om jag inte lever lika vilt som Kerstin så gör jag också saker som jag inte borde (om du hade frågat min mamma medan hon levde ;)). Jag kallar mig Schlampe mit Moral (jag måste nog snart läsa den boken) och har mycket mycket kul.
Jag tackar Kerstin för all igenkänningsfaktor hon OCKSÅ serverar. För ett brett, häftigt och aldrig aldrig tråkigt konstnärsskap.
KUL bonus: TV-serien Det mest förbjudna har premiär till påsk. HOPPAS att den går att se även från Tyskland!
hur piffigt det blev med bok, svart katt och hans skära bästis på deras favoritfilt i läshörnet – ja, ni ser ju
Sophie, Sophie
Kalla mig ytlig, men jag stod i en trappa och föll för hennes profil.
Sophie Scholl. Det var den tjugonde februari förra året – en söndag lika grå som söndagen idag – och jag besökte muséet över den tyska motståndsrörelsen. Jag hade aldrig hött talas om henne förut, men något i hennes profil fångade mig. Slängluggen. Nacken. När jag jagade barn-och ungdomsböcker på tyska fann jag Hermann Vinkes biografi. Fem ynka euro. Taget.
Det är en riktigt fin liten bok, den funkar både för ungdomar och vuxna (och den tron har ingenting med min fortfarande aningens infantila tyska att göra), det finns något för alla här. Det är snyggt samlat och intressant upplagt. Vinke har fått tillgång till brev, foton, teckningar – Scholl var en skicklig konstnär. Men hon var inte den jag trodde. Nej, varför skulle hon vara det? Jag visste ju nästan ingenting.
Sophie och hennes syskon var ganska vanliga tyska barn, deras far var möjligen ovanligt fritänkande och hamnade stundtals i trubbel för det, men pojkarna var med i Hitlerjugend och Sophie var med i Bund Deutscher Mädel. De var tvungna, men de älskade också sitt Tyskland och tyckte inte att allt var fel – så småningom började dock Sophies storebror Hans (tre år äldre) att ifrågasätta vad som EGENTLIGEN var bra för Tyskland. Delar av syskonskaran, och deras vänner (bl a Sophies pojkvän), skickades till fronten och det blev så påtagligt vilket tröstlöst krig det var. Sophies tankar om motstånd växte också och hon gick upp i föreningen Vita Rosen. Lärare och studenter gick samman.
Det var ganska harmlöst. Flygblad. Vita Rosen skrev, tryckte och spred flygblad om hur Hitler och hans regering förstörde Tyskland, om att regimen måste stoppas. Det räknades som högförräderi.
”On 18 February 1943, coincidentally the same day that Nazi propaganda minister Joseph Goebbels called on the German people to embrace total war in his Sportpalast speech, the Scholls brought a suitcase full of leaflets to the university. They hurriedly dropped stacks of copies in the empty corridors for students to find when they flooded out of lecture rooms. Leaving before the class break, the Scholls noticed that some copies remained in the suitcase and decided it would be a pity not to distribute them. They returned to the atrium and climbed the staircase to the top floor, and Sophie flung the last remaining leaflets into the air. ”
Hans Scholl, storebror, var 24 år. Sophie var 21. Den där dagen när de spred flygblad igen och skolans vaktis ertappade dem… Sophie hade inte ens varit aktiv speciellt länge.
Vaktis larmade polis. Gestapo kom. Syskonen Scholl dömdes. Senare hävdade vaktisen, Jakub Schmied, att det var nerskräpningen i sig han upprördes över. Inte nödvändigtvis budskapet. Han gjorde bara sitt jobb.
På eftermiddagen måndagen den 22 februari 1943 halshöggs Hans, Sophie och deras vän Christoph Probst i ett fängelse i München. På. Grund. Av. FLYGBLAD. Tänk tillbaka på det nästa måndag. Det ska åtminstone jag göra.
Föräldrarna Scholl, så det blev för dem. Två barn mördade av nazisterna. Nej, tre indirekt. Brodern Werner dog i kriget.
Systern Elisabeth lever än. Hon kan berätta.
Innan jag glömmer…
Ja, nu var jag ju himla lustig när jag valde titel på blogginlägget. Nä, jag vet, inte speciellt, men det ligger en stor sanning i det: om jag inte skriver om mina böcker väldigt snabbt så glömmer jag allt. Eller det mesta. Det är synd. Jag vill inte konsumera böcker som jag kastar i mig en smaklös kopp automatkaffe på jobbet, men så blir det ibland.
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns gjorde Jonas till vinnare av Augustpriset 2015. Jag har många vänner som dyrkar hans författarskap, men jag har varit ganska sval hittills. Jag ser alltid att hans texter är utmärkta hantverk, jag har aldrig haft tråkigt tillsammans med den här författarens böcker, men jag har inte upplevt det faaaantaaaaaastiska. Jag kanske inte tänker ”FANTASTISKT” (ja, ni vet, MED VERSALER) nu heller, men det här blir min bästa Hassen Khemiri hittills.
Vad hände med Samuel? Varför? Hassen Khemiri låter rösterna lägga ett pussel, rösterna, vännerna, folk runtomkring. Människor som har läst boken säger att de fick kämpa lite först att det är svårt att förstå vems röst vi hör [läser]. Jag kan väl säga att det var inte direkt enklare att LYSSNA på boken. Rösterna kommer i ett flöde och ibland vet jag inte när en röst slutar och en annan börjar, speciellt inte som jag lyssnade på den här boken på väg till och från jobbet – hur mycket jag än vill så går det inte alltid att ha fullt fokus på det jag hör, åtminstone inte om jag inte vill bli överkörd/påcyklad/gå in i stolpar. Ni vet. Vardagskaos. Med allt det sagt: Hamadi Khemiri som läser boken gör ett mycket mycket bra jobb! Jag tänker/antar att det helt enkelt ska vara så här: en ström av tankar och röster. Det är inte alltid viktigt vem som säger vad. Eller så är det det. För mig blev det egalt.
Kärlek smärta sorg – livet. En fin bok om att inte alltid lyckas med det man tänker. Att man vill bra men så blir det skit. Att man vill bra och det blir bra (ibland). Rolig bonus: mycket Berlin, stundtals det där unga och lite skitnödiga Berlin som jag som medelålders tråktråk fnissar åt och/men har svårt att relatera till. (jo, det finns medelålders svenneBerlinare som OCKSÅ vill vara så där arty-coola men jag hänger gubevars inte med dem heller).
———
Annat i telefonen på sistone: En ganska kort berättelse om hur andra världskriget ödelade Budapest, sett genom en femtonårig flickas ögon: Jag är femton år och jag vill inte dö. Det är såklart smärtsamt. Mycket smärtsamt.
Jag läser/lyssnar på mycket som har med andra världskriget att göra. Det blir som extra viktigt i den här stan. Ändå tänker jag alltid att Tyskland och Ryssland (de har dominerat berättelserna jag läst/lyssnat på) var aktiva. Ungern blev som så många andra länder en ofrivillig tummelplats. Människorna i den här boken kan inte lita på nån. Ryssarna som tränger undan tyskarna är inga befriare. De är minst lika jävliga mot lokalbefolkningen.
Detta speglas också i Terrormuseet i Budapest. Lika stor del ägnas åt tyskar och ryssar.
Här mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.
jag soffreser
På fejjan och instagram njuter jag just nu bilder från Tasmanien, Thailand, Barcelona och Österrike. Drömmer om egna kommande resor (två inbokade under 2016, om än inte riiiiktigt lika långväga och exotiska!). Och så har jag ljudboksrest, från Nigeria till Finland. Eller från livet som kvinna till livet som mumintroll. Nu är det inte samma lika att vara kvinna i Nigeria, London, New York eller Berlin, men en del ganska grundläggande upptäckter går genom alla kulturer fortfarande. Och att vara mumintroll? Oh, det är min vardag 😉
Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie var från början ett TED-talk och är sålunda en ganska kort och kärnfull text, runt 40 minuter bara. Jag lyssnade på den uppläst av Katarina Wennstam. I tryckt form delas den ut till alla andraringare i gymnasiet. Det är bra! För oss redan frälsta är texten tämligen basic, men ändå väl värd att lyssna på.
Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. ”Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism.'” Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.
Julens bästa bokliga upplevelse hittills fick jag tack vare Tove Jansson, jag är så glad att Scylla påminde och att boken bara fanns där, redo att lyssnas på – omedelbar behovsuppfyllnad igen.
Trollvinter. Jag föll inte för mumintrollen som barn. Det var nog för blekt och subtilt för mig då. Jag ville ha Narnia och Katla, flygande drakar och talande mumier. Bokliga fyrverkerier! Men nu är det ju så att Janssons böcker har lager, så många lager, och NU njuter jag dem. Böckerna. Lagren.
Om att vakna mitt i vintern när hela familjen sover sin vintersömn. Om att inte kunna somna om och om att tro att man är ensammast i världen, i stort sett utan familj (även om mumintrollets familj ju ska vakna igen så småningom). Om att upptäcka, bit för bit, att så inte är fallet. Om att hitta oväntade vänner. Om att ta hand om varelser som kommer över bergen för att det är kallt och det inte finns mat där de bor annars. Ja, man kanske tömmer hela mammas syltförråd men det är ingen katastrof. Man kan koka mer sylt. Om att vara väldigt väldigt introvert och försöka lära sig att hantera en Hemul så extrovert att man för en stund tror att man MÅSTE åka skidor för att den övertygande Hemulen säger så, men att till slut lära sig ett förhållningssätt till det också. Om integritet. 1957 eller 2015, det är egalt. Vilken fantastisk historia.
Ännu en kort lyssning, bara lite över tre timmar, och fint läst av Mark Levengood.
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Plötsligt så händer det – Nobelpriset tilldelas någon vars alster jag redan hade i bokhyllan. Det kanske händer somliga ofta, men inte mig. Och så blir jag glad för att ett ofta underskattat förlag som jag gillar kanske kan få lite extra schwung nu. Hoppas hoppas!
Jag brukar skriva att jag behöver enkla saker i öronen på väg till och från jobbet. Den gångna veckan har jag lyssnat på Kriget har inget kvinnligt ansikte, och det vore synd att kalla den enkel. Lätt. Men: den är TUNG, men sällan har något så tungt varit så lättillgängligt. Jag BORDE gråta när jag lyssnar, men allt är så sakligt. JO, saklighet kan ofta verka mer rörande än rena pekoral för mig, men det var faktiskt bara en enda gång som det kom en stor tung klump i halsen när jag lyssnade. För det mesta reagerade jag på alla förfärligheter med att trycka på ännu lite hårdare där jag gick. Det är svårt att beskriva känslan.
De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg.
Män kan inte våldtas
Män kan inte våldtas har 40 år på nacken nu, ändå känns den inte på minsta vis daterad eller omodern. Det är snudd på deprimerande att inse hur mycket som INTE har ändrats vad gäller attityder och könsroller – MEN, tack gode gud, numera inser även rättsväsendet att även män kan våldtas, även om de flesta förmodligen fortfarande tänker sig en man som förövare även i det fallet.
”Stå i bredd.
Tovas honnörsord som hon brukar ta till när hon ska förklara hur hon tycker mänskor ska ha det med varann.
Inte undertrycka och förneka hos varandra och sej själv. Aldrig foga sej och trivas i sin brunn med locket på. Veta vad man vill och göra det.
Vara rädd som fan och tala om det ändå.”
Tova Randers, bibliotekarie och tvåbarnsmamma, går av stundens ingivelse in på en dansrestaurang för att fira sin födelsedag. Hon äter grillbiff, hon dansar med en man, hon följer med honom hem.
Och blir våldtagen.
Tova Randers bestämmer sig för att hämnas. Hon ska våldta mannen, och sedan anmäla sig till polisen.
Tikkanens klassiker är lättläst trots det tunga ämnet, ändå kunde jag inte sträckläsa. Den fanns med i väskan, den låg vid huvudkudden – den lästes på restauranger och fik såväl som hemma i soffan iklädd pyjamas med en katt i knät. Den funkade överallt.
Extra bonus som jag inte ens tänkte på när jag började läsa: HELSINGFORS! Gatunamn och stadsdelar, jag njöt av att läsa om denna fina stad och ”såg” den igen med aprilresan i färskt minne. Jag är så glad att Suzann fyndade denna bok till mig, den var kurslitteratur på en högskolekurs som jag unnade mig för snart tio år sedan och när fjorton Billysar skulle reduceras till fem och en halv när ag flyttade till Berlin var den en SJÄLVKLAR keeper.
livsleda
Ibland klumpar böckerna ihop sig, av en slump (nä, OK, inte 100% slump, tillgänglighet på Storytel hade en del med saken att göra också) lyssnade jag på Linna Johanssons Lollo, John ALs Rörelsen och i viss mån Jessica Schiefauers När hundarna kommer i ett svep.
Precis som Bokbabbel blir jag lite led på att läsa om ung livsleda (eller för den delen medelålders, eller gammal) som i viss mån genomsyrade samtliga dessa tre böcker på olika vis. Alla böckerna är välskrivna, det måste jag tillägga – och alla har de NÅGOT. John AL briljerar med skräckelement samt Tidsdokument Klass 1 A (Palme!), Linna Johansson med ett antal skarpa formuleringar (Bokbabbel inleder sin text med en av de bästa som träffade mig som en knytnäve i magen – det var min tonårskänsla den beskrev), men den bok som riktigt brann till hos mig var Schiefauers. Den sistnämnda lyssnade jag på som pendlarbok för att delta i Kulturkollos bokcirkel om den.
*Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.
Isak har en lillebror som heter Anton.
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek.
Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”
När Kulturkollo frågade efter tre ord för att beskriva den är boken var det tre enkla ord – ”ont i magen” – som var aktuella för mig. Jag fascinerades av hundarnas roll och hur kvinnorna kändes som birollsinnehavare, trots att de var viktiga och beskrevs fint. Mycket bra bok. Men ”ont i magen” blev det samlade intrycket. Gott så. Vissa saker behöver man få ont i magen av. LÄS! (eller lyssna). Strunta i epitetet ”ungdomsbok”.
om du som jag tycker om att lyssna
I somras läste jag Sara Stridsbergs ”Beckomberga, ode till min familj” och blev tämligen tagen av den. För några dagar sedan kom ett fint pressmeddelande från Sveriges Radio, boken blir radioföljetong i P1 och får därmed chansen att hitta nya fans.
”Beckomberga – ode till min familj” är Sara Stridsbergs roman om välfärdssamhällets ambitioner att bygga bort psykisk ohälsa. Men också om den tunna gränsen mellan normalitet och galenskap. Och om ett barn som längtar efter sin pappa, som alltid är någon annanstans. Nu blir ”Beckomberga – ode till min familj” radioföljetong i 17 delar i P1 med premiär 19 oktober.
19 oktober kl. 11.35 i P1, alltså. L y s s n a, hörni. Den här historien är så värd det.
Kort sammanfattning av hur jag tyckte i somras: Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.
Uppläsaren, Nanny Nilsson, blir en ny upptäckt för mig.
Radioföljetongen. Nanny Nilsson läser Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj. Foto Ulla Strängberg/Sveriges Radio
Timme noll
Ibland tar det märkligt lång tid att läsa ut böcker som de facto förtjänar att slukas. Fast i fallet Timme noll är det en sanning med modifikation, den förtjänar mer än att ”bara” slukas, den förtjänar tid och eftertanke, men jag drog det aningens långt ändå. I månader fanns den där. Ofta på bordet bredvid mig på Gugelhof. Ofta i väskan, sedan i min hand när jag försökte blockera trängsel och oljud i U2 på väg till jobbet. Stundtals låg den bredvid mig i sängen.
”Berlin 1945. Författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur den sönderslagna staden till ett kloster. Något år tidigare har hennes dotter gjort en helvetesvandring. Var finns hon nu, flickan som hon lämnade bort? Lever hon?
2005. Ingrid har gett upp sin praktik för att flytta till skärgården och bli prästfru. Maken är sjuk och kräver hennes omsorger. Men på ön finns också Hanna, författaren som Karl Erik verkar komma allt närmare.
1983. Isa klipper sönder sin docka och hamnar som tonåring hos en psykolog. En dag bestämmer hon sig för att göra Det Stora Terapispelet – med stakar, hjärtan och kors. Om man hamnar på fel ruta får man gå i Kaos, men det finns sätt att laga världen.”
Det var Suzann som fann den här boken åt mig och som tyckte att jag behövde läsa den. Fullständigt korrekt! Detta är en sån där ”tre historier i en”-bok som jag så ofta gillar, tre öden som hänger ihop och där funderingen på hur och varför driver läsandet framåt. Mitt problem var att jag nästan bara ville läsa om Hedwig. Efterkrigets Tyskland, inte minst kvinnornas lott, fascinerar mig. Skrämmer mig. Gör mig ont.
Lundbergs språk, så utsökt in i minsta detalj. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Purt fantastiskt.
Den finns i pocket nu. En höstpresent till dig själv?
Ester igen – ”tiden är din vän”
Ester. Ester Ester Ester, min vän. SOM jag unnar dig något enkelt, men frågan är om du vill ha det?
Jag trodde att jag skulle sluka Utan personligt ansvar i snudd på en enda glupsk GLUPSK sittning, men ack så fel jag hade. Trots att boken på något vis är mildare än Egenmäktigt förfarande så gör det fysiskt ont att läsa den. Plotten är dessutom så ohemult snyggt exekverad – IGEN (Lena, I bow to you) – att det vore dumt att missa saker på grund av textrelaterad mättnad.
”Än en gång befann hon sig vid den nåderika nollpunkt där lite var bättre än inget och otillräckligt inte existerade. Den kan bara uppstå ur brist och upphör med bristen, så fort tillgången släpps på stiger förväntningarna och lite är sämre än inget och allt är otillräckligt.”
Oh, the pain, Ester. Vem har inte varit där?
Ester är alltså tillbaka med ännu en komplicerad kärlek, FIXERING, den inte alltför uppburne men ändå i Esters ögon åtråvärde skådespelaren Olof är gift med den adliga läkaren Ebba – men nog funderar han på att lämna henne? Hur kan kan annars bete sig som han gör mot Ester, igen och igen och igen? Drygt tvåhundra sidor snyggt skriven konflikt ska mynna i ett resultat: kommer Ester att segra? Och vad är en seger?
Jag är så trött på tiden. Så trött på att vänta.
Ja, att vänta på någon. Hur lång tid är för länge? Jag skulle aldrig ha samma tålamod som Ester, det är en sak som är säker, men ändå ekar frågan: hur lång tid är för länge? Och för den delen, om nu Ester fick något enkelt – som jag skrev att jag unnade henne – ja, då finns det ju ingenting kvar att läsa om. Ingenting med den här sortens intensitet iallafall.
Jag antar att spekulationerna redan är igång, finns Olof Sten, vem är han? Jag har inte noterat några diskussioner, men det KAN bero på att jag läser så få bloggar nu. Nästan inga bloggar och nästan inga tidningsrecensioner. Jag kollar knappt de svenska kulturprogrammen på SVT Play längre.
Ester II levererar inte till fullo samma spark i magen som Ester I, men nog är även den här boken en spark i magen. Och Lenas språk, som jag älskar det. Det är en bok för understrykningar av långa stycken, för utropstecken och små kommentarer i marginalen.
Nu måste jag läsa något snällt och harmlöst. Jag är helt slut.
—————————
Mer högintressant från Natur och Kultur, i januari kommer Åsa Nilsonnes nya, H.
H är en roman om minnet. Om förälskelse och en dörr som står öppen. Vågar jag?
H är hjärnforskare med hippocampus, den del av hjärnan som organiserar våra minnen, som specialområde. Vetenskapen har gått snabbt framåt och H befinner sig mitt uppe i denna våg, med en prestigetjänst som professor och en rad hängivna studenter. Deras mål är att förstå minnets funktion och dess betydelse för hur vi fattar beslut. Men H är också uppe på en annan våg. Han håller på att bli förälskad i D – som egentligen inte verkar vara hans typ. H utspelar sig under ett dygn i H:s liv när frågorna om vem han är och vad han vill med sitt liv ställs på sin spets.
H berättar själv sin historia, men inte på något konventionellt sätt…
What’s not to love? Jag tycker att det låter som Åsa Nilsonne när hon gör det hon gör som allra bäst.
att fullständigt förtrolla
Idén är lika skenbart enkel som uppenbart genial: skriv en ordbok. En egen, med ord som betyder något för dig. Några delar (allmän-)bildning. Några delar fantasi. Några delar pur poesi (sån som till och med jag förstår att njuta). Några rörande glimtar ur ett verkligt liv. Ett liv som ur vissa sorgehänseenden liknar mitt eget.
Karln är ett geni. Pontus Lindh, Appendix. Ett inofficiellt och extraordinärt tillägg till de där officiella ordböckerna från Den Där Akademin, du vet. Det här är en bok för alla människor som älskar ord (det gör du nog om du älskar böcker och läser bokbloggar?).
Du, just du, behöver leta upp den här boken och bläddra lite i den. Slå till exempel upp blod-hjärnbarriären, facit, fantombotten, ko, pingislunga eller skälvet. Eller välj vad du vill, vilken sida du vill, du blir knappast besviken. Läs. Njut.
Det tog tid att läsa den här boken. Å ena sidan är den lite som comfort food (vad säger vi på svenska? tröstemat? njäe va?), jag vill ha lite till och lite till. Å andra sidan så vill jag vara skärpt och njuta av varje liten utsökt nyans. Jag tar det i små portioner. Längtar efter nästa. Det är få böcker jag läser om numera, men det här är en bok jag kommer att hoppa fram och tillbaka i, läsa en dutt här och en dutt där igen och igen. Det här är djupt personligt, fyllt av hjärta och hjärna. Det är roligt och djupt rörande. Lärt och varmt. Jag tror att det är årets ohotat finaste läsupplevelse hittills.
Åh, jag kan tänka ut en hel bunt vänner vars egna ordböcker jag vill läsa. Lia, Towe My. Fredrike och Tea. Fredrike och Tea är döda sedan många år, men de var ordmagiker av en kaliber som skulle gå i land med det här på fantastiska vis. Och Pontus själv? Ja, han får gärna göra en årlig utgåva. Minst. Appendix till appendix. Metaappendix.
The Emperor was divine – och Otsuka förblir det
Det är världskrig.
Landet du övergav för tjugo år sedan anfaller landet du lever i nu.
Rör det dig?
Om du var japan i USA 1942 så: JA.
Julie Otsuka snuddade vid det redan i Vi kom över havet, i debutromanen When the Emperor Was Divine är det händelserna efter Pearl Harbor som står i centrum.
Sent en kväll rullar en bil fram utanför huset. Den stannar. En far förs bort. Familjen strävar på, skriver brev till den fängslade fadern, står ut med att hejdas på gatan av okända som frågar ”Chink or Jap?”. Svara Chink! Bli kines! Bränn dina morgonrockar från hemlandet. Riv sönder gamla brev, foton, minnen. Stå ut med flaskor och tegelstenar som krossar dina fönster på nätterna. Gå till posten, finn ett uppsatt anslag, packa allt, ta dina barn och åk till ett interneringsläger långt bort i en saltöken.
Redan på sidan 11 kommer en klump i halsen. En kvinna som helt osentimentalt slår ihjäl familjens gamla hund när barnen har somnat, ty husdjur får icke följa med till interneringslägren. Jo, jag vet. Långt värre öden kan drabba en människa i krig, men det är grymt nog.
Jag har läst kritik mot Otsuka, hon GRÄVER ju inte i känslorna, hon snuddar bara vid ytan – men det är ju det hon är så bra på. Hon klär känslor i ord så lätta att de ligger som en slöja av… uff, av tunnaste siden (kanske som en av sidenmorgonrockarna som kvinnan trodde sig vara tvungen att bränna för att ta avstånd från sitt forna hemland?), men det outsagda, mellanrummen mellan de slöjlätta orden är BLYTUNGA. Kanske måste en älska henne redan från början för att se det? Nej, hon är nog omedelbar kärlek för många, men en ska nog inte vara storkonsument av övertydliga skandal-boats om en ska uppskatta berättartekniken.
Vilken dag som helst släpps den här boken på svenska, När kejsaren var gudomlig. Berättarstilen är en annan än massiva symfonin av anonyma röster i Vi kom över havet, men det exakta, osentimentala och distanserade: det finns här. Ingen fullpoängare, men bra nära.
————————————-
…och så lär jag mig igen att jag inte ska låta mig luras av boktitlar. Jag hade dömt ut Hotel on the Corner of Bitter and Sweet som något gullenuttigt a la En engelsman i Paris (i e inget för mig), men den tangerar ju samma händelser som Otsuka beskriver. Nu ska jag träna mig på att INTE köpa den omedelbums.
En lärorik dag med herr He
I dag blev det en heldag i historiens tecken. Vi fann snart ett annat svenskt par som också ville veta mer och det var lyxigt att vi fyra hade en alldeles egen mycket skicklig ciceron. Vi hann besöka Återföreningspalatset, Krigsminnesmusėet och sedan blev det fem mils färd genom landsbygden för att komma till tunnelsystemet i Cu chi. Omskakande dag, men det är banne mig inte svart eller vitt – vem som hade rätt, vem som var grymmast och vad som är befrielse. Segrarna skriver som bekant historien! Herr He var befriande öppen och ickedocerande.
Läste på lite i solen utanför krigsminnesmusėet. Lugn och ro trots alla bomber, stridsvagnar och flygplan som prydde gårdsplanen framför mig.
Det hände så nyss. Jag minns ju, även om jag var barn när Sydvietnam till sist kapitulerade.
Ett ovanligt boklöst bibliotek i Återföreningspalatset.
kosmos konspirerar
Ingens mamma. – en bok om barnfrihet. En bok som inte fokar på ordsammansättningen barnlöshet. Först läste jag om den hos Prickiga Paula, tänkte ”wow, den måste jag läsa”. Tänkte omedelbumsbeställa den på sekunden på mitt vanliga, måttliga tålmodiga vis, men sansade mig. Nu skriver Suzann OCKSÅ om boken och habegäret slår i taket ännu en gång. Jag har förstått att den kanske inte direkt presenterar några världsomvälvande teorier och texter, men just nu kan jag tänka mig att läsa lite vad som helst som berör just det ämnet. Jag ska vänta till i slutet av januari så får vi se. Jag kanske inte måste äga den. Jag kanske kan nöja mig med ett bibliotekslån.
Från Birgitta Stenberg till Annina Rabe via Lena Andersson och Jane Magnusson – what’s not to like?
Alla dessa föreställningar om oss om inte har barn, oavsett vad det beror på, får mig att vilja lägga en stor, fet och mycket offentlig kräka ibland. Det värsta jag vet är orden ”den som inte har barn blir aldrig vuxen”. Lustigt nog så sägs det oftast av folk som får mig att undra hur barnsliga DE måste ha varit innan de själva välsignades med sina ättlingar, ty de tillhör sällan de mognaste exemplaren ens som föräldrar. Jag har aldrig hört de orden från vettiga föräldrar runt mig. Kanske har de bara haft den goda smaken att inte säga just de orden så att jag hör.
Du blir inte vuxen förrän du begravt dina föräldrar, ett syskon och ett flertal vänner.
Du blir inte vuxen förrän du har testat att leva och arbeta i ett land i krig.
Du blir inte vuxen förrän någon hittar vävnadsklumpar i dig som inte ska vara där. Såna som får dig att undra ”är det min tur nu?”
Eller så ska ingen annan bestämma när och hur någon är vuxen eller inte.
——————————-
PS, rent allmänt och nu när jag ändå är på mitt lite sura humör: NEJ VI BEHÖVER INGEN FJÄRDE BOK I MILLENIUMTRILO… ni HÖR ju. Trilogi. Hur näriga kan folk få bli? Låt herr Larsson vila i frid.
Ru, den lilla stora boken
Så slumpade det sig så fint att sömnlösheten – den som oftast yttrar sig i att jag blir klarvaken vid helt fel tidpunkt – ändå var ganska snäll idag. Att få vakna bara en timme innan klockan ringer, och därför faktiskt kunna unna sig att vakna på riktigt, läsa ut en älskad bok och sedan inleda dagen med att skriva om den: bliss.
I teorin är Ru en bok att njuta i små små munsbitar, likt en utsökt bit choklad eller något annat exklusivt. Ni vet det där måttfulla som alltid låter så tjusigt. I teorin. Som alla andra lyckas med. Inte jag. Tjusig is not my middle name.
Denna lilla stora bok på blott 140 alls icke tättskrivna sidor räcker ändå oväntat länge eftersom jag läser, läser igen, går tillbaka och läser en fjärde gång. Femte, på vissa sidor. Som så ofta numera blir min beskrivning en sådan som skulle få mig själv att sky en bok. Detta är ingen bok som serverar en sammanhängande historia från punkt A till C via B.
Ru serverar brottstycken, situationer, en ström känslor och iakttagelser i en allt annat än kronologisk ordning. Hanoi, Saigon, en strand i Malaysia, lilla Granby i snöiga Kanada, hit och dit, härs och tvärs. Just det som min stundtals lätt autistiska ingenjörssjäl kan tänkas INTE uppskatta alltså. Precis så och förmodligen just därför.
Kommande veckor så tänker jag ge dig tips på böcker att ge bort i julklapp. Detta är en av dem. Ru ska du ge till någon som vill resa i fantasin sent om natten. Någon som klarar att kastas från smärtsamma minnen av en stad där små barn runkade av gubbar för en billig skål soppa till matminnen så doftstarka att du vill resa dig och göra vårrullar eller kryddig papayasallad.
Kudos också till Marianne Tufvesson. Att översätta detta jonglerande med ord kan inte ha varit lätt. Mycket fin översättning.
Jag inbillade mig att jag skulle kunna ge bort den här boken, MIN bok (allt för att lätta ballasten av böcker ni vet: 14 Billysar and counting) men INTE EN CHANS. Denna bok stannar med mig. Hos mig. Den är fylld av små små hundöron. Den ska läsas igen.
Och den är ju så liten och tunn ändå. Tar ingen plats alls, mer än i hjärnan lång tid efter att den blivit läst. Solklar femma för mig.
Ru betyder vaggsång. Ironin i det va? Kärlek.
Ljudmila från Tjernobyl
Det är den där tiden på året då jag är ständigt hurvig och sällan helt frisk. Igår tog jag en av mina starkare värktabletter och lade mig i badkaret (uff, det där lät som upptakten till något helt annat) för att unna mig det som numera är en ganska sällsynt lyx – ett bubbelbad. Nu kunde en ju tycka att jag skulle lyxa till det hela vägen ut och läsa något glammigt, men det behövdes nog ett varmt bubbelparadis för att jag skulle orka ta tag i Ljudmila.
Ordfront gav ut historien om Ljudmila 2011, det skulle vara en timestamp – 25 år hade förflutit sedan katastrofen inträffade i reaktor 4 i det gigantiska Tjernobylverket i den dåvarande Sovjetrepubliken Ukraina. När boken skulle ut inträffade ännu en katastrof, Japan drabbades av en tsunami som dödade tusentals människor. Den ställde också till det i kärnkraftverket i Fukushima. Ingen visste då om det skulle bli ännu ett Tjernobyl av det. Med facit i hand blev det aldrig så illa, men det blev illa nog för att vi alla ska behöva ta oss en funderare igen. Detta med kärnkraft. Är det värt det?
Boken inleds med en saklig beskrivning av vad som egentligen hände i Tjernobyl. Det var säkerhetstester som skulle göras, tester som redan skulle ha gjorts innan reaktorn fick gå i kommersiell drift (redan där reser sig håren på mina armar eftersom jag har ett förflutet som beräkningsingenjör med avseende på reaktorhärdens [säkra] beteende och dynamik) men som av en eller annan anledning inte hade gjorts. Nu skulle reaktorn ställas av för årligt underhåll och de tänkte passa på att göra testerna eftersom dessa skulle göras i lågeffektläge. Mitt i testet sker ett skiftbyte och de nytillkomna skiftarbetarna förstod aldrig var i testet reaktorn befann sig. De fortsatte skjuta in styrstavar för att få ner effekten men insåg att de hade tagit ner den för lågt för att testet skulle kunna göras och drog därefter ut styrstavar (stavarna ”lugnar” aktiviteten i reaktorn när de är inskjutna) i ett tempo som aldrig någonsin skulle kunna vara OK. Någon måste ha fått ett jävla hjärnsläpp helt enkelt. Och det gick åt helvete. Eftersom den här reaktortypen modereras av grafit (svenska reaktorer är vattenmodererade. ledtråd: vatten brinner inte lika bra som grafit. det är en ”fördel”.) så sa det ”poff”. Det var mitt i natten, den varma vårnatten, och en katastrof hade inträffat.
Här träder Ljudmila in i historien. Ljudmila var relativt nygift med brandmannen Vasia, de hade slagit sig ner i den stad som byggts upp för verkets anställda en bit bort. Pripyat. Du kanske känner igen namnet? Numera är det ”alla” (nåja) urbexares drömresemål nummer ett, det har gjorts åtminstone en skräckfilm (rätt usel, men jo – jag hoppade till rejält ett par gånger) om stan. Nåväl, det var sista natten före en tids ledighet, fyra timmar senare skulle paret sätta sig på tåget till Vasias föräldrar. Vasia hade jour de sista timmarna och den här gången togs hans tjänster i anspråk. Det brann. Han åkte för att släcka.
Ingen fattade! Jo, det var med stor sannolikhet en hel bunt styrande höjdare som fattade, men ingen berättade. Livet pågick som vanligt i flera dagar i Pripyat, barnen sprang barfota på gatorna. Det tog tid innan folk började evakueras. De där första som deltog i släckningsarbetet gömdes undan. En del kroppar kunde aldrig ens hittas i verket. Såklart. Ett brinnande inferno är illa nog. Ett radioaktivt dito? Inte värt att leta döda kroppar om det ens fanns något kvar att begrava.
Ljudmila ljuger sig in på sjukhuset. Hon får vara ganska mycket tillsammans med sin man innan han dör en plågsam död. Hon ljuger bland annat om sin mage. I magen vilar nämligen deras barn. Ett barn som sedan dör fem dagar efter födseln många månader senare. En läkare påstår i efterhand att det barnet räddade Ljudmilas liv. Radioaktiviteten samlades i hennes barn istället för i henne. Ja, det var väl en vacker tröst om den en sär/skulle vara sann.
Ljudmila sitter där nu, i en stadsdel i Kiev där nästan bara överlevare från Pripyat/Tjernobyl-området bor. Nån gång då och då får hon hjälp att kunna åka till Moskva för att besöka hjältegraven där Vasias kvarlevor är begravda. Ljudmila och hennes grannar lever, men de är sjuka och de får ingen hjälp med mediciner eller uppehälle. De är bortglömda. Undangömda. Det är för jävligt. Ljudmilas ord letar sig djupt in i hjärtat. Hon är så saklig. Det är då det svider mest.
Ordfront ger naturligtvis ut boken med en åsikt klar. Mot kärnkraft. De som känner mig vet att jag inte ser lika svartvitt på det. Jag tror att vi måste ta oss en funderare i ett vidare perspektiv. Hur vill vi ha det? Inget av de tillgängliga alternativen är nog, eller är ens nog säkra (vad händer med åldrande kraftdammar? Niemi har skrivit en skräckis om det). Fråga alla de miljontals människor i Kina som blev av med sina hem på grund av Three Gorges-dammen hur de har det. Fråga de svenskar som kämpar för att slippa vindparker i sin närhet. UNESCO hotar att neka Alvaret status som världsarv om en vindpark byggs.
”Så ska vi ha’t, men var ska vi ta’t?” (pluspoäng för den som plockar referensen, fast den kanske mest är en värmländsk internangelägenhet – författaren har producerat andra, betydligt mer välkända, alster)
Vi tar så mycket för givet. Vi vill ha det varmt, ljust, vi vill kunna tvätta, laga mat, dammsuga, läsa e-böcker, lyssna på musik. Det är inte bara vi som vill det heller. I enorma länder som Indien och Kina får allt fler det allt bättre och tro mig: de vill ha det vi har. Ett kylskåp till exempel. Familjen Zhang vill också ha ett kylskåp, och vem är vi att neka dem det? Men hur känner vi för att deras land bygger en massa kraftverk för att kunna tillgodose det ökade energibehovet? Vill vi att de ska bränna kol? Nej, också det är en humanitär katastrof – både utsläppsmässigt och produktionsmässigt (nån som minns alla gruvkatastrofer de senaste åren?). Känner vi oss bekväma med att alla länder hanterar kärnkraft? Nej. Det är inte bara kärnkraften i sig, det är vad som kan göras av avfallet från en del reaktortyper också.
Jag skriver om böcker här, och jag vill säga att boken är mycket bra, men jag vill inte fortsätta orera om kärnkraftens vara eller icke vara. Jag vill bara påpeka att lösningen inte är enkel på något vis alls. Och de 40 människor i Gävle som sedan 1980-talet kan ha dött i cancer relaterat till Tjernobyl (det är omöjligt att räkna ut en säker siffra) är långt färre än de som varje år (varje dag) dör av cancer orsakad av andra saker som vi säljer helt lagligt på ICA. Eller till följd av andra energiformer. Men vi kan ju lugnt fortsätta puttra runt i gamla bilar… eller? Och inte gör det väl nåt om vi bränner nåt annat än bara ved i öppna spisen ibland? Dioxiner? Vad är det? Det är lätt att se kärnkraft som något lite okänt men mycket ont och jag håller med om att förvaringsfrågan är ett stort svårt problem (jag önskar att vi hade fått forska på transmutation för länge sen!) men jag ser faktiskt fortfarande inget riktigt fullskalealternativ så länge vi inte är beredda, allihop, att gå tillbaka till ett helt annat liv. När det gäller ljuskällor har marknaden kommit fram med många bra lågenergialternativ (älska LED!) men allt går inte lika snabbt att lösa.
Finns det en lösning på ekvationen? Ingen vet. Ge upp? Aldrig. Jag känner mig stolt över att arbeta med frågan hur vi kan transportera många människor på ett energisnålare sätt. Jag arbetar mycket för en bättre miljö i mina privata val såväl som ”propagandamässigt” (ja, jag är en sån som tjatar på folk ibland). Kärnkraften vill jag behålla ett tag till, ”trots” eller ”tack vare” (välj själv) det jag tror och vet och tänker.
Ett varmt tack till Suzann som gav mig boken! Jag hade helt missat den annars och det hade varit väldigt synd. Gunnar Bergdahl har skrivit en mycket bra bok även om vi inte är helt överens i våra slutsatser.
Livets härlighet
Livets härlighet av Michael Kumpfmüller är romanen – inte biografin! – om Franz Kafka och hans sista kärlek, Dora Diamant. De fick inte lång tid tillsammans och ärligt talat så känns det som om det var tur för Franz att han mötte den femton år yngre Dora. Jag undrar hur hans döende hade sett ut om han inte hade haft henne vid sin sida. Han hade förvisso ett fint förhållande till systrarna men tycktes nästan rädd för sin mor och far.
Det finns ganska mycket biografiskt material om Kafka bevarat, men inte om just det där sista året. Doras och Franz korrespondens under de perioder då de var skilda åt togs efter hans död om hand av Dora (såklart, det var ju hennes kärlek, hennes korrespondens), anteckningarna och breven försvann sedan efter en Gestaporaid i början av trettiotalet. Både Franz och Dora var av judisk härkomst, det bar också stor tyngd i deras relation. Exakt hur vill jag inte skriva – det är på sitt vis en av bokens få cliffhangers.
Detta är en stillsam och lågmäld historia, men icke desto mindre är den omskakande och rörande. Det finns ingenting tråkigt i ”stillsam och lågmäld” i det här fallet. Sommaren 1923, Franz är vid havet i Müritz med sin syster för att vila upp sig, han lider av tuberkulos och har varit svag i många år. På samma badort har en judisk förening i Berlin ett sommarläger för judiska barn och där arbetar Dora. De möts och det är kärlek vid första ögonkastet. De börjar drömma om en framtid tillsammans – kanske i Berlin? – men vägen dit är inte spikrak.
Jo, de fick några månader i Berlin tillsammans, men det var en svår tid med galopperande inflation och en ständig kamp för att hitta ett boende de kan ha råd med. De tvingades byta lägenhet ganska ofta. Franz var begåvad men inte direkt intensiv i sitt skapande. Han fick ekonomisk hjälp från föräldrarna i Prag, men inflationen var så aggressiv att pengarna snudd på hann bli värdelösa innan han hann växla in dem. Kafkas hälsa blev allt sämre och cirkusen drog igång: vart ska de ta honom? Prag? Davos? Wien (skickliga läkare, fin luft)? På den här tiden fanns inga luftkonditionerade ambulanser, så en undrar i sitt stilla sinne hur flängandet i sig förkortade Franz liv.
För mig är Kumpfmüller bättre på att skriva döden än kärleken. Han lyckas aldrig riktigt få mig att förstå hur de älskar eller riktigt varför, åtminstone inte under tiden i Müritz och Berlin, men döendet: han är så spot on. DÄR kommer också kärleken och värmen. Underligt. Eller kanske inte. Allting ställs på sin spets.
Hon kommer att förlora allt när han är borta, hans händer och hans mun, det skydd han har skänkt henne, som vore kärleken ett hus som någon stod i begrepp att för alltid driva ut henne ifrån.
De sista tjugo sidorna fulgråter jag. Hulkgråter infernaliskt. Nog kan tårarna rinna tyst ibland när jag läser rörande texter, men hulkgråter gör jag sällan av läsning. Värsta hulkandet orsakas av efterordet, elva rader av verklighet: vad hände sedan. Den där jävla Hitler och den där jävla Stalin. Jag hade ingen aning om hur Kafkas hela syskonkull mördades i Chelmno och Auschwitz. Dora flydde och tvingades byta land gång efter annan. Hon levde fram till 1952. Jag undrar hur många tårar hon hann gråta i sitt liv.
Kvinnan Dora Diamant, eller egentligen Dworja Dymant (hon ändrade sitt namn när hon flyttade från Polen till Tyskland). Hennes liv är en historia i sig, värd ganska många böcker. Du kan läsa mer här, men det fina var att hon fann kärlek igen efter Franz, hon gifte sig och fick en dotter med tillnamnet Franziska, även om hennes liv sedan blev vare sig lugnt eller långt.
Veckans helgkombo: Maus och Hannah Arendt
Art Spiegelmans Maus är något i hästväg. Eller musväg.
”The Pulitzer Prize-winning ”Maus” tells the story of Vladek Spiegelman, a Jewish survivor of Hitler’s Europe, and his son, a cartoonist coming to terms with his father’s story. ”Maus” approaches the unspeakable through the diminutive. Its form, the cartoon (the Nazis are cats, the Jews mice), shocks us out of any lingering sense of familiarity and succeeds in ”drawing us closer to the bleak heart of the Holocaust” (The New York Times)
Maus är alltså den tecknade historien om (främst) Spiegelmans far och dennes umbäranden före, under (Auschwitz) och efter andra världskriget, men det är också lika mycket en historia om Art själv. Hur han förhöll sig till sin far. Hur han ville förstå (Art föddes 1948 och slapp sålunda förintelsen, men han hade en storebror som försvann under kriget – en storebror som blir till ett spöke i sig, en helig bild av Den Gode Sonen som Art som levande och därmed besvärligt – säg den unge som aldrig är besvärlig? – barn aldrig kan leva upp till). Hur han problematiserar det faktum (han har kritiserats för detta) att hans egen bild av fadern ligger farligt nära nidbilden av den snåle juden. Till hans försvar kan en säga att den bild han presenterar av sig själv inte heller är speciellt smickrande.
Varför ska en läsa den här boken? Drunknar vi inte redan i filmer och böcker om förintelsen?
Njä, det gör vi väl inte, men för den som ändå känner så kan jag säga att Spiegelmans berättelse ger mer än bara det (”bara” förintelsen, det där gav en besk smak i munnen när jag skrev det, men iallafall): det är så djupt personligt, så otroligt mänskligt, så snyggt gjort rent tekniskt och så fint beskrivet hur en kan älska en förälder men ändå bli så less och ha så svårt att förstå ibland. Det är också metaboktok i den mening att Art beskriver sina våndor under berättandet/tecknandet. ”Detta kan jag inte teckna” tecknar han. Lite så.
Boken (egentligen böckerna, men K lade tassarna på en komboupplaga i London) har ett antal år på nacken, men den blir knappast inaktuell. Om jag jobbade som lärare så skulle jag rekommendera den till mina elever, just för att det ändå finns en del att problematisera och diskutera.
Som CCL kan jag känna en liten klump i halsen över att de tyska nazisterna är katter, men till och med som kattdyrkare kan jag se att det är perfekt i just det här sammanhanget. Polska ickejudar tecknas som grisar. Inte helt okontroversiellt. Svenskarna ser ut som någon sorts blandning mellan älgar och renar.
—————————————————————
Det var faktiskt en ren slump att jag kunde para läsningen av Maus med att se filmen om professor Hannah Arendt. Jag hade reserverat filmen på bibblan, den råkade trilla in nu. Med facit i hand så blev det en väldigt lyckad, om än tung, kombination. Filmen kretsar främst kring hur Hannah bevakar rättegången mot Eichmann i Jerusalem och hur många av hennes känslor i samband med det förvånade henne. Ondskans banalitet. Hur hennes artiklar om insikterna startade en orkan av protester. Rättegången skildras till stora delar med hjälp av dokumentära bilder från den riktiga rättegången.
Filmen berör också generationen som föddes efter kriget och deras fläckvisa tvekan inför de överlevande föräldrarna. Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad? Maus knyter också an en smula till de här tankarna. Smärtsamma frågor som inte har något svar annat än att det nog var blandad pott som alltid. Visst fanns profitörer, men väldigt ofta var det slump som staplades på slump som staplades på…
Barbara Sukowa (till vänster på bilden nedan) som spelar Hannah är otroligt karimatisk. En vill finnas i hennes (elles snarare hennes Hannahs) krets. Jag kan för lite om Hannah Arendt för att kunna bedöma om Sukowa gör ett bra jobb, men det går inte att släppa henne med blicken.
(”alla kan inte bara vilda berlinare som ni” fick mig att flina med tanke på den ofta omtalade berlinska dekadensen, en del av historien är den om Hannahs inte alltid helt enkla förhållande till Heinrich Blücher, Mary McCarthy ifrågasätter hur Hannah orkar och… ja)
Scenografin är dessutom underbar och Hannahs och Heinrichs lägenhet med utsikt över Hudsonfloden får mig att sukta…! Kläderna är vackra, alla kedjeröker och skildringen av diskussionerna på The New Yorker är som en intellektuell version av Mad Men. Filmen dräller av snygga och smarta oneliners. Ja, jag är lite salig.
Jag har minsann en ”best of Hannah Arendt” liggande (nåja, rent tekniskt så heter den inte så, men det är lite så jag betraktar den), det är ingen bok jag läser från pärm till pärm, jag använder den mer som uppslagsbok. ”Skrev hon verkligen så?”. Jag vet alldeles för lite om denna filosof och politiska teoretiker, men min ständigt lika vetgiriga hjärna har henne på listan över personer som bör utforskas. Filmen var ett fint tillskott till intrycksbanken.
Denken ist ein einsames Geschäft säger Heidegger (ännu ett av Arendts icke helt okomplicerade förhållanden) i filmen. Ja, kanske. Men att diskutera diskutera diskutera sina tankar, det är fina grejor det. Fast det föredrar jag egentligen att göra ansikte mot ansikte, inte skriftligt.
Arendt och Heidegger
(inte så) Anonyma Biblioholister 