Bokmässeankedoter

Flickorna i parken

  
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)

Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala. 

Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.

Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.

Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?

Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!


Bokcirkel med Kim Thuy

   
Kim tyckte att vi kulturtanter hade så tjusig stil. Jag påpekade att hon minsann matchar skor med läppfärg och var minst lika stilig själv. ”Det tänkte jag inte ens på själv! Ta en bild!”

Jag är lydig.

 Internskämt. Kim skriver om medicinstudenter. Alla vietnamesiska invandrare vill bli läkare, de vill inte bli nåt slappt som typ ingenjör. Påpekade att jag inser min miss då jag övergivit medicinstudier för att återvända till ingenjörande, på Bombardier dessutom (min lilla firma startades i hennes nuvarande hemstad och är minst sagt känd där). Gapskratt.

Så kom äntligen grejen som fick mig att åka till Göteborg, bokcirkel med husgudinnan Kim Thuy. Alla hennes böcker är… gudomliga. Extra bonus var att hennes svenska översättare Ulla Linton deltog också. Kul!

Kim sa precis som Abdalleh: franska är mitt andraspråk. Jag måste väga varje ord på guldvåg. Jag KAN inte alla ord. Därför skriver jag kort. Korta meningar. Ibland är jag kreativ, ibland använder jag mitt nya språk på oheliga men egentligen inte inkorrekta vis. 

Jag skulle säga att det är det som är deras super-power. Det som ger det lilla extra. 

Thuys böcker är skenbart tunna, men ibland är det orden som INTE skrivs ut som ger tyngden. Få kan (be-)skriva så mycket med så få ord. 

Kim Thuy framstår som exakt och lite reserverad när man läser henne. Live är hon ett energiknippe. Vi blev KÄRA i henne. Allihop! Öppen, snabb i tanken, snabb i repliken och mycket mycket rolig. Jag kunde ha lyssnat på henne i flera dagar.

Idoler som håller måttet. Som t o m överträffar ens förväntningar. Uuuuhuhu. Jag fick tårar i ögonen.


Fler Siv-å-författare

  
Nej, detta ska inte bli nån ny kategori, och jag avskyr egentligen min uppsyn på denna bild (vilket låter taskigt eftersom jag ser ut som min mamma, men jag vill inte se ut som min mamma, jag vill fortsätta se ut som mig själv ett tag till) men Mhairi McFarlane ser lika rar ut som hon är på den här bilden. Och nu vet jag vem skådisen i senaste boken är 😉

  
Lisa Jewell (i den grå koftan) kom också, men henne pratade jag inte med. 

Jewell och McFarlane var väl storstjärnorna, men ett stort antal svenska författare dök generöst nog upp också, bl a Christoffer Holst. Hans nya bok låg i goodiebagen. Bättre än vilket lösgodis som helst!

(Jag har gjort slut med grej efter grej denna helg. Ostbågar var inte så gott som jag hade för mig. Inte lösgodis heller. Så! Nu slipper jag längta!)

Tack till Kulturkollo (puh, jag klarade det – skrev vare sig Kulturkolli eller Kukturkollo!) som fixar allt så fint! 


nu BÖRJAR det…

…och jag är inte där. BOKMÄSSAN. Det strömmar in lägesrapporter i både insta- och fejjanfeed. Jag bokade inte i år för vi skulle ha En Stor Och Skitviktig Review nästa vecka som skulle blocka även denna veckan fullständigt – när det stod klart att Den Stora Döööviktiga Reviewen inte blir av var det redan för sent att dra igång hela apparaten. Otroligt surt, men sånt är livet.

Jag får träna på – igen, det skadar ju aldrig – att glädjas med andra. Och så får jag delta på mitt egna vis, via Mix Förlag. Kul grej! SMS-noveller! Svårt att välja vad jag ska börja med bara, jag älskar ju BÅDE Anders Fager och Jenny Lundin.

Du kan endast läsa en novell åt gången, men så fort du läst färdigt en novell kan du beställa nästa. Novellerna går att beställa 21/9-27/9. Självklart lämnar vi inte ut ditt telefonnummer till tredje part.

(nu får vi se om det funkar till tyskt nummer också, jag har inte vågat testa än ;))


Fallna kvinnor

krookodahlgren

När Suzann och jag var på Bokmässan för två år sen så lyssnade vi på Caroline Krook och Eva F Dahlgren när de talade om Evas då nyutkomna bok Fallna kvinnor. Inte hade jag väl tänkt att det skulle behöva gå två år innan jag läste den boken! Nu är det förvisso ett på vissa vis tidlöst stycke kvinnohistoria som skildras, så det spelade väl inte nån större roll när jag läste boken. Huvudsaken är ATT jag läste.

Eva började gräva i Sveriges smutsiga historia i samband med arbetet med Farfar var rasbiolog, men hon blev inte färdig när hon gav ut den boken. Det fanns fortfarande bilder kvar, kvinnoblickar som satte sig i minnet. Ja, du behöver antagligen bara se kvinnan på omslaget för att relatera. Jag förstår åtminstone precis hur hon kände. Eva började läsa brev, journaler och bläddrade i rasbiologens gamla fotoalbum. Anstalten i Landskrona, där hamnade många utsatta kvinnor. De hade varit prostituerade, lösaktiga, pilska eller helt enkelt hemlösa. Intagna för lösdriveri. Diagnosticerade som undermåliga, både fysiskt och prykiskt. I Landskrona skulle de få arbeta bort sina syndiga lustar och fackas in i ledet på rätt sätt.

Allt var inte kolsvart. I boken anas en vilja – på vissa håll – att hjälpa, samt ett ifrågasättande från delar av samhället: varför var det så få som fick ett ”normalt” liv efter vistelsen på anstalten? Var det så att man kunde hamna där på rätt luddiga grunder och en var man VERKLIGEN brännmärkt och dömt? Oh yes. Så var det.

Tung läsning, men aldrig svårläst. Eva levandegör kvinnoöden och det blir till en kombination av historielektion, dramatisering (ett utbroderande av en del av de öden som tonar fram i brev och journaler) och reflektion över hennes egna tankar och känslor under processen. Det lär kosta att skriva en sån här bok. Jag är glad att Dahlgren tar den kostnaden. Sånt här behöver vi läsa, ser ni, när vi ondgör oss över vad andra länder gör och har gjort.


Den som väntar

densomvantar(jag tänkte inte på det alldeles när jag lade upp bilden – men när min flight hem till Berlin blev två timmar försenad igårkväll lade jag upp en bild med en räkmacka, en Hof samt denna bok: ”hur man hanterar en försening”. ”Den som väntar”, minsann. men jag väntade åtminstone inte för länge, även om ”dramat” fortsatte på Tegel med trasiga bagageband – TVÅ – och meeeeeer väntan)

Ja! Jag har haft en myshelg i Sverige och då är det svårt att komma hem utan pappersböcker. Jo, det är fortfarande så, mitt nya storytel-liv till trots.

Vilken superhelg, som en hel minisemester. Toppenväder, trädgårdsskötsel, grillat som blev löjligt gott, kattgos, shopping, mälarnjut på segelbåt (om än vid brygga) och inte minst häng och samtal med två personer som jag räknar till mina allra bästa vänner. Tack livet! Och tack vännerna.”

Ja, så var det. Och så här:

apocalypsenowirsta

En del kollade bröllop, vi passade på att fixa i trädgården innan middagen. I den officiella versionen slog jag ner brännässlor runt Stefanos kompost. I verkligheten vet ni ju: träningsläger inför zombieapokalypsen.

Men boken då, dags att komma till saken. Jo, jag kanske vrider mig lite som en metmask, för jag älskade ju den första boken om Amanda, Äta kakan och ha den kvar. Jag måste ha läst den på S25:an under den intensiva finna-mig-till-rätta-i-Berlin-perioden förra sommaren, för jag kan inte hitta någon text om den. Men jag gillade! TOKGILLADE. Att den kommit ut en bok till om Amanda kom som en glad överraskning, så jag nöp den direkt och började läsa redan medan jag var kvar i Irsta. Min klassiska grej där numera, svenskt lösgodis, (den svarta) katten Snövit på fötterna och en chicklittare i handen. Jag är ett vanedjur. Det är helt OK.

Plotten i första boken (mild spoiler, sluta läs om du är känslig) var den att Amanda tröttnat ur lite på sitt snygga Brommaliv. När hon får kicken vill hon inte berätta det för sin lätt elitistiske man, hon låtsas istället att hon fått ett uppdrag i Tyskland som kräver veckopendling, så packar hon sin rullväska och lämnar familjen till förmån för ett… helt annat liv som hon otroligt nog lyckas bygga upp på Kungsholmen, inkl helt annat jobb, helt annat umgänge etc. PERFEKT ESKAPISM! Det hade kanske inte ens behövts någon mer bok om Amanda.

Men, nu blev det ju en bok till ändå. Den som väntar. Att börja om med småbarn är kanske inte alltid lätt. Bromma är fortfarande Bromma. Hur får vi in eskapismen här?

Jodå, det går, men trots fånga-in-Siv-grejor som t ex bokmässa stänger jag boken med ett tveksamt ”mja” efter att ha avslutat den. Jag hade roligt medan jag läste, men den kändes inte alls lika katjiiiiing som ettan. Jag vill ha mer Emilsson, men nu vill jag lämna Amanda ifred.

Den här boken går till bokträdet vid Anna Blume, nån lär bli nöjd över att hitta något relativt nyutkommet där.


Nästa bloggambassadör – Anna: och dagarna går…

Nu är min månad i rampljuset på Bokmässewebbens förstasida över – Anna med bloggen ”och dagarna går…” tar över!

Jag har träffat Anna några gånger förut, så det är jätteroligt att få vara boblamb-kollega med henne i år! Anna skriver mycket om världslitteratur, det tilltalar mig också (jag med mitt lätt maniska reseintresse…!), så för mig finns det alltid något intressant att hitta i Annas blogg.

I bokmässans diskussionsforum har hon startat en grupp som heter Vardagsrum för världslitteratur – kom dit och diskutera du också!

joannaoch