Flickorna i parken
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)
Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala.
Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.
Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.
Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?
Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!
Bokcirkel med Kim Thuy
Kim tyckte att vi kulturtanter hade så tjusig stil. Jag påpekade att hon minsann matchar skor med läppfärg och var minst lika stilig själv. ”Det tänkte jag inte ens på själv! Ta en bild!”
Jag är lydig.
Internskämt. Kim skriver om medicinstudenter. Alla vietnamesiska invandrare vill bli läkare, de vill inte bli nåt slappt som typ ingenjör. Påpekade att jag inser min miss då jag övergivit medicinstudier för att återvända till ingenjörande, på Bombardier dessutom (min lilla firma startades i hennes nuvarande hemstad och är minst sagt känd där). Gapskratt.
Så kom äntligen grejen som fick mig att åka till Göteborg, bokcirkel med husgudinnan Kim Thuy. Alla hennes böcker är… gudomliga. Extra bonus var att hennes svenska översättare Ulla Linton deltog också. Kul!
Kim sa precis som Abdalleh: franska är mitt andraspråk. Jag måste väga varje ord på guldvåg. Jag KAN inte alla ord. Därför skriver jag kort. Korta meningar. Ibland är jag kreativ, ibland använder jag mitt nya språk på oheliga men egentligen inte inkorrekta vis.
Jag skulle säga att det är det som är deras super-power. Det som ger det lilla extra.
Thuys böcker är skenbart tunna, men ibland är det orden som INTE skrivs ut som ger tyngden. Få kan (be-)skriva så mycket med så få ord.
Kim Thuy framstår som exakt och lite reserverad när man läser henne. Live är hon ett energiknippe. Vi blev KÄRA i henne. Allihop! Öppen, snabb i tanken, snabb i repliken och mycket mycket rolig. Jag kunde ha lyssnat på henne i flera dagar.
Idoler som håller måttet. Som t o m överträffar ens förväntningar. Uuuuhuhu. Jag fick tårar i ögonen.
Fler Siv-å-författare
Nej, detta ska inte bli nån ny kategori, och jag avskyr egentligen min uppsyn på denna bild (vilket låter taskigt eftersom jag ser ut som min mamma, men jag vill inte se ut som min mamma, jag vill fortsätta se ut som mig själv ett tag till) men Mhairi McFarlane ser lika rar ut som hon är på den här bilden. Och nu vet jag vem skådisen i senaste boken är 😉
Lisa Jewell (i den grå koftan) kom också, men henne pratade jag inte med.
Jewell och McFarlane var väl storstjärnorna, men ett stort antal svenska författare dök generöst nog upp också, bl a Christoffer Holst. Hans nya bok låg i goodiebagen. Bättre än vilket lösgodis som helst!
(Jag har gjort slut med grej efter grej denna helg. Ostbågar var inte så gott som jag hade för mig. Inte lösgodis heller. Så! Nu slipper jag längta!)
Tack till Kulturkollo (puh, jag klarade det – skrev vare sig Kulturkolli eller Kukturkollo!) som fixar allt så fint!
nu BÖRJAR det…
…och jag är inte där. BOKMÄSSAN. Det strömmar in lägesrapporter i både insta- och fejjanfeed. Jag bokade inte i år för vi skulle ha En Stor Och Skitviktig Review nästa vecka som skulle blocka även denna veckan fullständigt – när det stod klart att Den Stora Döööviktiga Reviewen inte blir av var det redan för sent att dra igång hela apparaten. Otroligt surt, men sånt är livet.
Jag får träna på – igen, det skadar ju aldrig – att glädjas med andra. Och så får jag delta på mitt egna vis, via Mix Förlag. Kul grej! SMS-noveller! Svårt att välja vad jag ska börja med bara, jag älskar ju BÅDE Anders Fager och Jenny Lundin.
Du kan endast läsa en novell åt gången, men så fort du läst färdigt en novell kan du beställa nästa. Novellerna går att beställa 21/9-27/9. Självklart lämnar vi inte ut ditt telefonnummer till tredje part.
(nu får vi se om det funkar till tyskt nummer också, jag har inte vågat testa än ;))
Fallna kvinnor
När Suzann och jag var på Bokmässan för två år sen så lyssnade vi på Caroline Krook och Eva F Dahlgren när de talade om Evas då nyutkomna bok Fallna kvinnor. Inte hade jag väl tänkt att det skulle behöva gå två år innan jag läste den boken! Nu är det förvisso ett på vissa vis tidlöst stycke kvinnohistoria som skildras, så det spelade väl inte nån större roll när jag läste boken. Huvudsaken är ATT jag läste.
Eva började gräva i Sveriges smutsiga historia i samband med arbetet med Farfar var rasbiolog, men hon blev inte färdig när hon gav ut den boken. Det fanns fortfarande bilder kvar, kvinnoblickar som satte sig i minnet. Ja, du behöver antagligen bara se kvinnan på omslaget för att relatera. Jag förstår åtminstone precis hur hon kände. Eva började läsa brev, journaler och bläddrade i rasbiologens gamla fotoalbum. Anstalten i Landskrona, där hamnade många utsatta kvinnor. De hade varit prostituerade, lösaktiga, pilska eller helt enkelt hemlösa. Intagna för lösdriveri. Diagnosticerade som undermåliga, både fysiskt och prykiskt. I Landskrona skulle de få arbeta bort sina syndiga lustar och fackas in i ledet på rätt sätt.
Allt var inte kolsvart. I boken anas en vilja – på vissa håll – att hjälpa, samt ett ifrågasättande från delar av samhället: varför var det så få som fick ett ”normalt” liv efter vistelsen på anstalten? Var det så att man kunde hamna där på rätt luddiga grunder och en var man VERKLIGEN brännmärkt och dömt? Oh yes. Så var det.
Tung läsning, men aldrig svårläst. Eva levandegör kvinnoöden och det blir till en kombination av historielektion, dramatisering (ett utbroderande av en del av de öden som tonar fram i brev och journaler) och reflektion över hennes egna tankar och känslor under processen. Det lär kosta att skriva en sån här bok. Jag är glad att Dahlgren tar den kostnaden. Sånt här behöver vi läsa, ser ni, när vi ondgör oss över vad andra länder gör och har gjort.
Den som väntar
(jag tänkte inte på det alldeles när jag lade upp bilden – men när min flight hem till Berlin blev två timmar försenad igårkväll lade jag upp en bild med en räkmacka, en Hof samt denna bok: ”hur man hanterar en försening”. ”Den som väntar”, minsann. men jag väntade åtminstone inte för länge, även om ”dramat” fortsatte på Tegel med trasiga bagageband – TVÅ – och meeeeeer väntan)
Ja! Jag har haft en myshelg i Sverige och då är det svårt att komma hem utan pappersböcker. Jo, det är fortfarande så, mitt nya storytel-liv till trots.
”Vilken superhelg, som en hel minisemester. Toppenväder, trädgårdsskötsel, grillat som blev löjligt gott, kattgos, shopping, mälarnjut på segelbåt (om än vid brygga) och inte minst häng och samtal med två personer som jag räknar till mina allra bästa vänner. Tack livet! Och tack vännerna.”
Ja, så var det. Och så här:
En del kollade bröllop, vi passade på att fixa i trädgården innan middagen. I den officiella versionen slog jag ner brännässlor runt Stefanos kompost. I verkligheten vet ni ju: träningsläger inför zombieapokalypsen.
Men boken då, dags att komma till saken. Jo, jag kanske vrider mig lite som en metmask, för jag älskade ju den första boken om Amanda, Äta kakan och ha den kvar. Jag måste ha läst den på S25:an under den intensiva finna-mig-till-rätta-i-Berlin-perioden förra sommaren, för jag kan inte hitta någon text om den. Men jag gillade! TOKGILLADE. Att den kommit ut en bok till om Amanda kom som en glad överraskning, så jag nöp den direkt och började läsa redan medan jag var kvar i Irsta. Min klassiska grej där numera, svenskt lösgodis, (den svarta) katten Snövit på fötterna och en chicklittare i handen. Jag är ett vanedjur. Det är helt OK.
Plotten i första boken (mild spoiler, sluta läs om du är känslig) var den att Amanda tröttnat ur lite på sitt snygga Brommaliv. När hon får kicken vill hon inte berätta det för sin lätt elitistiske man, hon låtsas istället att hon fått ett uppdrag i Tyskland som kräver veckopendling, så packar hon sin rullväska och lämnar familjen till förmån för ett… helt annat liv som hon otroligt nog lyckas bygga upp på Kungsholmen, inkl helt annat jobb, helt annat umgänge etc. PERFEKT ESKAPISM! Det hade kanske inte ens behövts någon mer bok om Amanda.
Men, nu blev det ju en bok till ändå. Den som väntar. Att börja om med småbarn är kanske inte alltid lätt. Bromma är fortfarande Bromma. Hur får vi in eskapismen här?
Jodå, det går, men trots fånga-in-Siv-grejor som t ex bokmässa stänger jag boken med ett tveksamt ”mja” efter att ha avslutat den. Jag hade roligt medan jag läste, men den kändes inte alls lika katjiiiiing som ettan. Jag vill ha mer Emilsson, men nu vill jag lämna Amanda ifred.
Den här boken går till bokträdet vid Anna Blume, nån lär bli nöjd över att hitta något relativt nyutkommet där.
Nästa bloggambassadör – Anna: och dagarna går…
Nu är min månad i rampljuset på Bokmässewebbens förstasida över – Anna med bloggen ”och dagarna går…” tar över!
Jag har träffat Anna några gånger förut, så det är jätteroligt att få vara boblamb-kollega med henne i år! Anna skriver mycket om världslitteratur, det tilltalar mig också (jag med mitt lätt maniska reseintresse…!), så för mig finns det alltid något intressant att hitta i Annas blogg.
I bokmässans diskussionsforum har hon startat en grupp som heter Vardagsrum för världslitteratur – kom dit och diskutera du också!
men hoppsan
Jag visste ju att det var dags nu, men jag måste ändå erkänna att jag hoppar till varje gång jag tittar in på bokmassan.se och möts av mitt eget plyte. Hela artikeln hittar du här.
——————-
Åh, TRODDE jag verkligen att jag frös på eftermiddagarna i Vietnam? Vi är visserligen lite förkylda och halvfeberruggiga men de där minus tio graderna som biter i kinderna nu plågar min kropp. Jag behövde göra ärenden på stan på lunchen i dag och det var så kallt att jag tvingades värma mig med Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan, alldeles färsk i pocketutgåva. När jag ska hinna läsa den? Pja. Om nån vecka kanske jag orkar hålla mig vaken lite längre än till kl 20 varje kväll. Läsande och skrivande är satt på undantag nu, det är jobbajobba och sedan hem och sova. Så kan det vara ibland. Två dagar kvar till helg…! DÅ ska jag ta en riktig läsmorgon. Vägra lämna kudden och det varma täcket förrän jag ar läst alldeles precis så mycket som jag har lust med.
——————-
Hurraaaaaaa!
Inför 2012 visste jag inte ens att det gick att söka.
Inför 2013 visste jag, men var för feg. Det gjorde inget, min trogna bokmässevapendragare Suzann vågade och hon blev dessutom antagen.
Inför 2014 gjorde jag det – och klang och jubel: jag är en av Bokmässans bloggambassadörer 2014!
Drog av en klassisk ”lille Skutt” inför en bunt förvånade kollegor (gråter hon? skrattar hon?) när jag fick mailet om att jag var utvald så ja, jag kan erkänna att jag blev otroligt glad.
Hela listan är ännu inte offentliggjord, men jag vet redan att Anna kom med (KUL! Skönt att känna någon lite sen förut) och Bokdetektiven hejade jag på som hastigast på årets bokbloggsmingel. Lär updatera deltagarlistan vad det lider. Jag vet några riktigt vassa bloggare som inte kom med, så det här känns som en ära att försöka förvalta väl.
Update – fler:
Boktok73
Bokofil..m
prioriteringar
Portugisisk kollega har sin flagga på väggen idag. Tackade henne av hela mitt hjärta för att vi nu kommer att slippa läsa om varje andetag som Zlatan skulle kunna tänkas dra i Brasilien.
Bokmoster muttrade lite över min statusuppdatering på fejjan imorse – men tänk så här Sussi: Zlatan får stanna hemma, men Bokmässan tar oss ändå till Brasilien. Inte illa!
Hetsläsning pågår
Av någon jäkla anledning så har jag inte fått sova en hel natt på en vecka. Jo, jag vet att alla småbarnsföräldrar har det så, men jag är för gammal för det här. Jag har ju inte ens lyckats producera en gullig unge som plåster på såren för sömnlösheten.
(info: kommande två stycken är gnäll, hoppa till tredje stycket härifrån om du vill slippa)
I Göteborg: ja, hääääärligt med bokmässa men att sova vid fönstret på andra våningen (läs: för nära gatan) alldeles bredvid en glasigloo i en stad som tycks vara fylld av nattaktiva och maniskt glaskastande miljövänner – inte lätt.
Hemma igen, måndag: K kommer hem från Berlin kl ett på natten, fylld av glädje efter fantastiskt fint genomfört maratonlopp – prat prat, sen: han somnar pang bom, jag själv ligger vaken två timmar till. Natten efter: tre galna katter som trampar mig i ansiktet i omgångar (bäst är när de sedan börjar slåss. på min mage. jag blöder.) Inatt: någon som ringde och sökte Alex (?) kl 03.00. Klarvaken till 5.30.
Tur då att jag har min bokmässe-loot att plöja. Är det något en kan ha nöje av när en är hålögt vaken och lite småbitter över förlorad nattsömn så är det Nina Hemmingsson. Fick en fin signatur i min Det är svårt att vara Elvis i Uppsala i lördags.
Nina berättade på Bokmässan att hennes huvudperson är nästan hon själv, fast kanske en sorts hon själv som går lite före, plöjer, som är lite som Nina vill vara. Bli. Absurd upplysning: Nina förväntas bli glad – tycks det – när folk säger att hon är mycket snyggare än sin huvudperson. Ja jäklar. Undrar om Kellerman skulle förväntas tacka om nån kliver fram och påpekar att han snyggare än Rocky?
Å ena sidan så har Ninas huvudperson det inte alltid så jäkla lätt (TROTS att hon är skönt modig, cynisk, lössläppt, tja, fortsätt rada upp bra saker i någon timme till så landar du nära sanningen), å andra sidan så studsar hon alltid tillbaka upp igen efter jävelskapet, ständigt beväpnad med någon skönt dräpande oneliner.
Det är inte lätt att vara Elvis i Uppsala är en samling serier tecknade mellan 2004 och 2012, lite från varje bok (kul, jag har inte första albumet Hjälp! så det är riktigt skoj att se hur det började) plus drygt femtio tidigare opublicerade sidor. En del av det äldre materialet är nytuschat/uppfräschat. Ingenting känns som gammal skåpmat, det känns tvärtom som om nytt och gammalt samsas lite extra bra i den här utvalda blandningen. Det är väl egentligen inte konstigare än att ett perfekt matchat blandband (ja, jag tillhör DEN generationen) kan vara bättre än ett band med bara samma artist från samma skiva. Liknelsen haltar lite (kan jag skylla på dålig nattsömn? hum?) men den välvillige läsaren förstår eventuellt vad jag menar ändå.
Jag skrattar för övrigt så att jag gråter åt strippen på sidan 107 (Mormors väninna Birgit från 2005) med tanke på vad Suzann och jag berättade om de jobbiga kn*lltanterna i rum 7B medan Nina signerade min bok.
(Internskämt. Bad taste. Förlåt.)
Jag vet inte om jag blir lite extra soft bara för att jag sover så kasst, men det känns som om jag har älskat precis allting sedan jag kom hem från bokmässan. Var det långtidsverkande knark i kaffet de sålde? Eller är en bara naturligt hög efter fyra dagar med trevligt umgänge, god mat och en och annan (eh… 20+ var det ja) infångad bok? Ibland är det gött att vara en simpel själ med enkla, köttsliga behov. Släng åt mig något bra att läsa så blir jag snäll.
Ordningen upprätthålls alltid
Sista dagen på Bokmässan är som gjord för spontaninköp. En har handlat det en ska, tagit alla beslut, vet om en har pengar (eller plats i väskan) kvar eller ej. Jag passerade Apart Förlags monter. Vände och gick tillbaka igen. Ordningen upprätthålls alltid? What? Jag visste (såklart) att de ger ut den svenska versionen av The Walking Dead, jag visste också att de kör Game of Thrones – men detta? Plockade ner. Bläddrade. Läste baksidestext. Bestämde mig på två minuter blankt. Serienovelletter? It’s mine.
Konceptet är enkelt – en bunt av Sveriges bästa tecknare tecknar en varsin novell efter en ganska speciell given ram: varje alster börjar med orden ”Jag heter [x] och jag är död.” och avslutas med påståendet ”Ordningen upprätthålls alltid”. Jaaa, det låter ju upplyftande? Äsch då, det är väl inte värre än vilken kriminalroman som helst (jag menar – hur mycket folk ska behöva DÖ i trakterna av Fjällbacka egentligen? eller vackra lilla Visby, det känns som en av Sveriges farligaste småorter).
Somligt är verklighetsbaserat med en twist (hoppsan, där har vi bl a Thurneman från Salaligan!), annat är rena fantasifoster. Det mesta är väldigt VÄLDIGT snyggt (och en utmaning för de där som fortfarande tror att en kan se om det är en kvinna eller man som tecknat), allra snyggast var Jimmy Wallins slutbild i Brottets Bismarck, roligast var Lars Krantz bidrag Polis med Patos där det nästan känns som om han gett huvudpersonen drag av sitt eget ansikte (om än i en skruvad version). Det är för övrigt inte bara tecknarna som ska hyllas, Pär Thörn ska ha förstås också en släng av sleven. Kul idé, klockrent utfört snudd på från början till slut. Bara det där med spännvidden i stil. Urskönt.
Och hur ska det förresten gå för stackars Pär…?
Bokmässan 2013, sammanfattning
Jag är så otroligt tacksam mot Carina som var den som en gång lärde mig att det är smart att ta semester måndagen EFTER bokmässan också. Ordet ”boksmälla” är inte bara ett skämt. Fyra dagar i värme, trängsel, med allt brus, alla ljud och alla intryck är… ja, en blir helt slut. Håll då i åtanke att fru Larsdotter och jag inte deltog i det glammiga suset och duset på kvällarna, vi satt och bloggade och sippade Loka iklädda nattlinne på hotellrummet före 22 varenda kväll.
Till de där onda människorna som gnäller på Sussigulls snarkande (hon påstår att jag är den enda människan i hela världen – förutom hustrun Lotta – som har delat rum med henne och är beredd att göra det igen) vill jag bara säga att det var lättare att sova vid hennes fotända (jag fick dock en extrasäng, jag slapp kattknorvla mig vid fötterna i samma säng) än att hantera tre ivriga katter som ville jäklas med matte heeeeela natten i natt bara för att matte haft den dåliga smaken att ha varit borta i fyra dagar. Basta.
Idag ska jag bara ta det lugnt, packa upp böcker och redigera bilder. Jag hade med (den lilla) vanliga kameran också, så med lite tur kan jag byta ut en del av mina kassa mobilbilder i de tidigare blogginläggen.
Jag är f ö otroligt imponerad av mig själv, jag hade bara en liten kabinväska med kläder, hygienartiklar och dylika ting för hela vistelsen och fick ÄNDÅ utan problem ner 23 böcker (sex av dem var förvisso tunnisar från Novellix, men jag vägde upp dem med några ganska stora seriealbum). Jag lärde mig en del under de där åren då jag jobbade utomlands några månader i taget och skulle få ner arbetskläder, privata kläder, böcker och andra förnödenheter (att hitta engelska böcker i en liten håla på randen till Gobiöknen 1998 var ingen lek, det var inte ens jättelätt i det med Kinamått mätt extremt västerländska Qingdao så sent som 2009) i en väska som fick väga högst 20 kg.
Årets tjejtjusare: jag skulle vilja påstå att det blev oavgjort mellan två långa män som syntes överallt (det underlättar att båda är en bit över 190 cm – en av dem är väl två meter jämnt?) – Ernst och Martin. Nu är jag inte helt säker på att Schibbye är så värst intresserad av att vara tjejtjusare (Ernst har nog förlikat sig med det efter alla dessa år, han är nog inte dummare än att han inser vilka som gör att han kan leva ett tämligen välbetalt liv), men östrogenhalten i luften steg märkbart varje gång han var i närheten. Om jag ska vara en tråkmåns så kan jag avslöja att ingen av dem fick mitt östrogen att koka. Jag blir sällan exalterad över någon annan än Jo Nesbö eller Neil Gaiman. Och K, men han är ju inte direkt någon författare.
Årets tjusare-oavsett-kön: Caitlin. Ohotat. De flesta runt mig, oavsett kön eller sexuell preferens, blev lite till sig. Jag ser henne INTE som någon feministikon (men jag kan tänka mig att hennes teser känns mer radikala i det fortfarande LITE mer konservativa UK) men det är svårt att värja sig mot denna energi. Hon är en naturkraft.
Årets skratt/gråt/skämt/allvar: Johanna Koljonen modererade ett viktigt (pun slightly intended) samtal om kroppspanik mellan Julia Skott och Nina Hemmingsson.
Koljonen, Skott och Hemmingsson
Årets ”jag ser och hör att ni älskar mig men jag kommer nog aldrig till fullo att kunna inse eller ta det till mig”: Nina Hemmingsson igen. En mässa full med pösmunkar (av alla de kön, mind you) som i många fall grovt överdriver sin egen betydelse och så denna fantastiska och begåvade människa som… ja, jag vet inte. Det är något djupt mänskligt och på något märkligt vis också tilltalande i att Nina – Drottning Nina för mig – twittrar om hur hon absolut inte vet hur en beter sig på torsdagsminglet. Somliga snudd på koketterar med sina sociala tillkortakommanden, men Nina känns inte sån.
Årets bästa (och mest underskattade?) gratisnöje: Svenska kyrkans scen ”Se människan” huserade MÅNGA intressanta samtal med populära författare (LGWP, Eva F Dahlgren, Julia Skott, Gardell m fl) och för att lyssna på dessa behövde en INTE ha något seminariekort. Kände mig dock lite svekfull som icke medlem i Svenska kyrkan. Jag bestämmer mig för att om Jesus är den Jesus som jag skulle vilja tro på om jag inte vore ateist (! ah, tocken ”logisk” meningsbyggnad) så förlåter han mig. Han ser till mina övriga humanitära hjälpinsatser, hoppas jag.
Årets mest saknade förlag: (alltid saknat, inte bara i år!) Modernista.
Årets ”jag är lite bekymrad”: Vad GÖR Kalla Kulor med sina medarbetare? Ben ser f*n inte frisk ut. Kan ingen mata kraken?
Årets bubblare: Boel Bermann. Öppen, glad och debattsugen. Skriver enligt utsago på en (något eller ännu – jag tyckte nämligen att Den nya människan var lite sunt och subtilt ilsken också) argare andra bok som jag verkligen ser fram emot att få läsa. Ös på, Boel!
Årets coolaste: Bengt G Dagrin. Vilken människa! Energisk, påläst och mycket inkluderande. Jag säger som Suzann, ”Egentligen skulle jag vilja sitta vid hans fötter och lyssna på hans mångaåriga arbete och njuta av hans underfundiga och charmerande sätt att resonera och berätta i timmar.” och det inte BARA för att han har kört fler tåg än jag (så fick jag in det lilla skrytet också). Som jag konstaterade hos Suz, jag inser att jag också behöver Stora fula ordboken (jag råkade skriva boLken först, det kallar jag finfin Freudian slip med tanke på att vi bl a diskuterade ordet ”bola”), kan inte begripa varför jag inte förstod det där och då om jag nu är så intellektuell som Suzann påstår.
Årets what happens in Bokmässan stays in Bokmässan: Ingenting. Jag är världens sämsta på att fånga upp eller registrera händelser som kan bli till smarrigt skvaller.
Årets lärdom: det är jobbigt att blogga från mobilen i fyra dagar. JätteJÄTTEjobbigt.
Årets missar: jag bommade bl a Amanda Hellberg, Caroline L Jensen, Nene Ormes, Frida Arwen Rosesund och Helena Dahlgren – men det tillhör också bokmässan: krockar och en känsla av att inte ens 48 h/dygn skulle räcka. Missade dessutom massor av kompisar/bloggare som jag alltid tror att jag ska lyckas springa på i vimlet av en slump, men icke. Å andra sidan så mötte jag Eva L förra året. Eva och jag har kommunicerat i mer än femton år, vi hade aldrig tidigare träffats men för all del sett varandra på bild och plötsligt så bara STOD hon där i en monter och vi kände omedelbart igen varandra. Serendipity!
Årets logikvurpa: Jag kom alltså hem med 23 böcker fastän jag inte skulle ha något alls? Hur går det då om jag bestämmer mig för att jag ska gå all in?
Årets folkbildare: jag själv. Jag blev ohemult stolt över att Maria sa att jag hade fått henne att börja lyssna på Rammstein.
Over and out från eder tröttlyckliga biblioholist, fångad i en vimmelpaus på bästa-lugna-gå-undan-stället-som-jag-aldrig-kommer-att-skriva-ut:
att modigt kasta sig ut
Jag pratar om det (sorgligt utdöda) tyska läsprojektet ibland. Det går ju väldigt vääääldigt trögt. Jag kan tänkas ha tagit mig vatten över huvudet nu, men den kostade bara tio kronor och det är väl värt ett försök. Wish me luck! (”Hals- und Beinbruch, Siv!”)
Så inträdde vilodagen..
…om nu någon dag på Bokmässan kan kallas vilsam. Njäe va? Jag sitter på tåget hem nu efter en lite turbulent förmiddag då Suzann miste plånboken. Skit också.
Update: världens bästa spårvagnsförare ringde, S får tillbaka sin plånbok med pengar och allt orört. GULD!
Hann med tre små spontaninköp och fick visst en novellsamling på köpet också. Började ändå undra vad jag gjort för fel då min lilla kabinväska gick igen utan några som helst problem.
Ber att få avsluta med en bild på en fantastisk gammal nostalgivagn. En robust skönhet, ”helt annat än det italienska skräpet” som en något överförfriskad göteborgare sa åt mig häromkvällen. Såna uttalanden gillar jag (fast denna vagn tror jag kommer från Hägglunds, så det är ingen av mina bebisar. jag gjorde inte tåg för sextio år sen trots att det känns så ibland).
Allt som allt en tokbra bokmässa. Otroligt fint väder, bra hotell, tre fantastiska middagar och massor av kul folk.
…och i Berlin sprang kärestan maran på 3:40 på förmiddagen. Hade velat vara där också. Ju.
Over and out. Nu ska jag ägna hemresan åt Grundläggande genetik.
ord, ord, ord…
En vet att en är trött när en råkar kalla Suzann för Durex-kanin framåt eftermiddagen. Jag menade naturligtvis Duracell-kanin, men med tanke på hennes jobb kring HIV-prevention så blev min Freudian slip inte helt fel ändå. Fast det tog mig en stund innan jag noterade att autocorrect istället hade fått mig att skriva HIV-RECENSION på fejjan. Vojne.
Ulrika på Västmanländskans bokblogg introducerade det fantastiska uttrycket ”boksmälla” för mig. Jag vet, jag var förmodligen sist på bollen som vanligt – men det gör ingenting. Det var i precis det tillståndet som jag befann mig när jag stöpte om min energiska vän till en liten figur i tunn tunn latex. Framåt em på lördagen ser en många med håret på ända och tom blick. De kan t o m ha blodiga armbågar och vara rivna i ansiktet, men en ska ändå inte ta för givet att de är reklamzombies från Apart Förlags monste… eh, förlåt, MONTER. De kan mycket väl tänkas vara fyradagarsbesökare med boksmälla, alternativt dagsbesökare som försökt ta sig nära Ernst.
Bokmässelördag hela vägen in i kaklet
Alla som har varit på Bokmässan en lördag vet hur galet mycket folk det är. Under flera år har jag valt att lämna mässan de värsta timmarna. Ut i friska luften, bort från trängsel. I år hittade vi en lugn hörna där det gick att stämma träff för en kopp kaffe och lite snack. En plats där en kan börja tjuvläsa en del av nyinköpen och få tips om saker som inte bör missas.
I år har vi varit på fler seminarier än vanligt. Vi brukar ha skyhöga ambitioner. I år hade jag knappt läst programmet på förhand. Resultatet blev två vändor med Julia Skott (i en av dem flankerades hon av Nina Hemmingsson och Johanna Koljonen), en skvätt David Wiberg och sist men inte minst så lyssnade vi på ett samtal mellan Caroline Krook och Eva F Dahlgren (se ovan) om undermåliga kvinnor. Jag biblioteksköar på Evas senaste bok Fallna kvinnor, men efter detta samtal är jag väldigt sugen på att KÖPA boken istället.
Finns det något coolare än människor som brinner för saker? Jag hade förmånen att få lyssna på (och för all del delta i) ett samtal mellan Suzann och Bengt Dagrin. Dagrin är kanske mest känd för Fula ordboken och det var just om fula ord som Suzann ville intervjua honom.
Jag lovar, ni hade velat höra det samtalet. Vi kom in på allt och intet, men en sak som fick mig att garva var att Bengt berättade om sitt förflutna som tunnelbaneförare. Ni vet hur det är när en tänker på vad en INTE ska säga? Mycket riktigt. Bengt råkade ropa ut ett Fitta i Fittja. Han blev anmäld.
Vi talade också mycket om både kontext och tidevarv, hur något är fult men sedan blir OK och vice versa och jag fick slå fru sexolog på fingrarna genom att vara den som visste vad bola betyder. Bengt var vänlig nog att kalla mig för allmänbildad ung dam. Som förtappad vulgärateistisk ingenjör tycker jag snarare att det är normalvokabulär. He.
Snabbhejade på Pål Eggert och Socialist-Simon mellan två seminarier, men vi hade alldeles för bråttom. Igen. En annan gång….1
Sist men inte minst – god och trevlig bokbloggarmiddag: tapas på Pinchos. Många drog vidare till Park, men vi for hem och hade som vanligt nattlinnet på före 22. Nästa år, då…!
så var det bokmässelördag
Det ickeregniga Göteborg fortsätter att överraska. Det var extra uppskattat imorse. Vi var ju duktiga och lämnade – likt Askungen – Formas trevliga fest innan vi förvandlades till pumpor igår, men det var ändå inte helt utan ett litet kvidande som jag klev upp 07.00 imorse.
Dagens första punkt på agendan var nämligen ett författarsamtal med Mikael Fant. Han visade sig vara väl värd ännu lite förlorad nattsömn (det gick åt en del när jag sträckläste Vattnet i mars också, kan jag säga).
Den här mannen älskar att skriva, han lever med sina karaktärer och gör research ner på en nivå som jag som halvautistisk universalnörd bara kan applådera. Han kommer inte att återvända till den släkt som fångade mig (jag är inte klar med dem), men det ligger något bitterljuvt elegant i att han motstår frestelsen att göra det FÖR enkelt för både sig själv och oss läsare. Nu hintar jag inte en tro att denna släkt låter sig beskrivas utan mycken möda, men det brukar ändå kunna finnas en förrädisk trygghet i lockelsen att övertydligt knyta ihop säcken så att inte en enda tråd kan slita sig. Han avstår chansen/risken att överförklara. Det är det där med att våga lita på att läsaren förstår det hen ska förstå och att ha modet att eventuellt våga lämna några läsare oförstående.
Utan att vilja låta alltför stjärnögd och lyrisk så vill jag sammanfatta författaren som smart, rapp och trevligt intresserad av att öppet och ärligt diskutera sina böcker och sitt författarskap.
Återigen: leta upp Vattnet i mars. Gör. Nu.
Bokmässefredag
Vi gör verkligen vår egen mässa, precis som vi vill. Vi vägrar stressa. Sovmorgon till åtta, lång pratig frulle och sen till mässan. Ett enda seminarium blev det idag, om naziförföljelserna av homosexuella, annars bara monterprat och ett väldigt trevligt bokbloggarmingel anordnat av bloggambassadörerna. Finfin dag igen.
Johan Hilton (undrar förresten när han ska skriva en bok igen? jag gillar honom!) modererande alltså ett samtal mellan Jonas Gardell och Christian Antoni Möllerop (vice förbundsordförande i RFSL) om männen med de rosa trianglarna, de män som spärrades in i koncentrationsläger på grund av sin homosexualitet. Jag hade vridit och vänt på Heinz Hegers bok Männen med rosa triangel redan innan seminariet, efter att ha hört främst Christians referat så gick jag raka vägen tillbaka till Atlas monter för att köpa den.
Alla är galna i Schibbye och Persson – de är överallt samtidigt.
Roliga lappar från väggen ”svenska hemligheter” – alla fick bidra. Kanske var det Montazami som skrev den nedersta?
En stor stund för min inre Bang-nörd. Beata Arnborg signerade sin senaste biografi (om Kerstin Thorvall) och jag fick lovebomba hennes bok om Bang. Jag nämnde att jag läste den i Berlin varpå Beata sa ”åh, var det du som tog bilden av boken på en uteservering?” och det var det ju. En stund senare passerade jag hennes hörn och hon hojtade ”hej Siv!”. Jag vet att författare ofta är superproffs som vet hur de ska göra fans glada, men det spelar ingen roll.
…rätt som det var så satt Caitlin Moran i lobbyn. Energisk tös. Vi var på bokbloggarmingel en våning upp. Trevligt, men nog undrade vi vad hon sa där nere.
Hur det går när jag inte ska köpa böcker. Fast mer än hälften var gåvor.
…så avslutade vi kvällen med trevlig förlagsmiddag med bl Ernst och Maria M. När Maria anlände promenerade vi dock hem, men det var inte Marias fel – vi var helt enkelt dödströtta. Vi satte oss på varsin säng, bloggade och drack Loka iklädda nattlinne. Paaaaarty.
Bokmässetorsdagskväll
Torsdagskvällen på bokmässan – efter stängning – betyder montermingel. Hos trevliga Kalla Kulor förlag fanns svinstark bål samt nybliven favoritförfattare som snällt svarade på tusen frågor. Boel Bermann är urtrevlig och smart. På bilden strålar hon och Suzann ikapp (som sagt, stark bål ;)).
Kvällens snyggaste muggar återfanns hos Aftonbladet. En sann kulturtant dricker bara sitt gratisrödvin ur en plastmugg som matchar klänningen. Vid 18.30 tröttnade vi på Guillou et al. Indiskt käk på Långgatorna smäller högre.
Bokmässetorsdag
Sitter på tåget till Göteborg – anländer förhoppningsvis lagom tills det är dags för mousserande vitt och montermingel 😉
Mitt boksällskap (jag är modig i år, litar på att jag ska kunna fynda på plats, så detta är den enda boken som jag packat med) blev Mikael Fants första roman. So far so good. Han är bra.
när jag blir som ett mähä
Jag skulle ju inte åka på Bokmässan i år. Nej. Kanske aldrig mer. Nej. Så det så.
De flesta skulle kalla mig rätt bestämd, principfast på gränsen till tjurig. Det tog Suzann ca två minuter att övertala mig (”en behöver inte leda in mig i frestelse, jag kan gå själv?”) idag. Hoppsan.
Torsdag em – söndag är jag där. Ses vi?
Bokmässefynd: Pojkarna
Jag hade nästan inte köpt något alls, för i bakhuvudet låg den gnagande tanken på trötta fötter och på att SLÄPA. Kassen på axeln var redan tung. I många montrar blev jag tvärsur, för det som kallades bokmässepriser var fortfarande dyrt. Dyrare än nätbokhandeln.
Månpocket lockade med 3 för 100. Ja, men det kanske är dags att börja handla nu? Jag kan ju inte åka hem HELT utan böcker (för alla som känner mig vet ju, uff, att jag aldrig har några olästa böcker på lut hemma). Jag insåg att det var dags att sluta yla om trötta fötter. Upp med plånboken bara!
Nu var det ju inte så svårt att hitta tre böcker som jag ville ha. Svenska böcker för unga vuxna ligger ofta bra till hos mig, och när jag läste baksidestexten på Jessica Schiefahuers Pojkarna var saken klar. Det var den första boken jag plockade åt mig.
Det fanns en tid när jag hade järnkoll på alla vinnare av Augustpriset, men den tiden är förbi. Med lite mer koll hade jag tänkt ”ja, men självklart, Jessica vann 2011 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomsbok”, för det gjorde hon. Nu var det, som sagt, ren och skär tur att jag lade tassarna på den här boken.
Den tangerar mina drömmar (främst den typen av drömmar man drömmer på nätterna, ofrivilligt) – jag har haft perioder när jag drömt att jag är pojke/man om och om igen. Den tangerar min tonårstid, med frustration över en kropp som tog vägen åt underliga håll och med killar som betedde sig vidrigt mot den.
Jag gick tekniskt gymnasium, på en skola där man som tjej var i stark minoritet, och när jag i förtroende berättade för en lärare om äcklet och det ledsna i att varje dag bli nypen både här och var i trängseln och kaoset som skulle föreställa kö utanför matsalen sa hen ”men du är en söt tjej Siv, killar du vet”. Jo, det var 1984 och man pratade inte så mycket om sånt då, om att spräcka ”boys will be boys”-synsättet. Och ja, jag var säkert skitsvag som inte slog eller nöp tillbaka, men hur vet man vem man ska nypa när man omges av en mur av äldreklassare och inte har en aning om vem…? Jag var inte kaxig när jag var 16 år. Ska man behöva vara det…?
(och, for the record: jag var inte ens nån söt tjej. om det nu skulle spela roll.)
Som vaken drömmer jag inte om att vara man, tror jag. Inte nu, och inte – vad jag kan minnas – förut heller (hur sur jag än kan ha varit ibland, surast var jag nog 1990 när jag inte fick följa med de andra nyanställda kollegerna till äventyret i Saudi, där fick jag INTE jobba som tjej).
Kim, Momo och Bella är 14 år, och de är mitt i det där som jag minns med fasa. Hormoner, hur kroppens utveckling kommer i ryck (ingen vill vara först, men ingen vill heller vara sist) och hur pojkarna stundtals med lärarnas tysta medgivande (uppgivenhet?) tar sig friheter som de inte borde få ta. De är en treenighet, ett gäng, en fantastisk trojka som leker egna lekar och rollspel. Inte sällan blir de ”herrar” när de leker. Bella har ett fantastiskt växthus, och en dag får hon något oväntat och ospecat i en av sina växtbeställningar. Upp ur den underliga knölen växer en fantastisk växt. Dess nektar… dess nektar är magi.
”- Låtom oss sluta en pakt, mina herrar, låtom oss brygga ett Magiskt Serum och dricka tillsammans, låtom oss aldrig andas ett ord till någon dödlig om vår dryck, vad som än må ske!
Och medan hon talade sträckte hon teglaset mot himlen, och vi sträckte också våra glas mot himlen, och Bella tog ett skutt fram till mig, böjde försiktigt ner blommans huvud.
– Ja, jag svär, jag svär!
Vi svor vår ed och vi sträckte fram våra glas, jag punkterade en av de små blåsorna med min pekfingerklo och den tjocka nektarn flöt ut.
Bara en droppe i varje glas.
Vi skålade. Sedan drack vi i djupa klunkar för teet smakade plötsligt oemotståndligt sött och kryddigt, vi drack ur i ett enda drag och slickade oss om läpparna. Vi såg upp ur våra glas, vi fick syn på varandra och en djup tystnad sänktes inom oss.”
Plötsligt är de pojkar. Alla tre tjejerna är pojkar. Kims dröm om att hitta ett blixtlås någonstans på kroppen har slagit in: hon har klivit ur sitt flickjag och blivit en pojke. Hon kan gå genom stan med självsäkra steg, hon hävdar sig bland de tuffa och börjar umgås med Tony.
Det är bara ett krux. Så snart tjejerna somnar så blir de sina flickjag igen. Bella tröttnar först, hon tröttnat på nattliga utfärder. Hon tycker inte att det är coolt att röka och dricka öl och försöka passa in i det pojkjag som nu blev (det finns ju andra pojkjag att anta… men nu handlar inte den här sköna sagan om killar som bygger modeller eller läser böcker hela natten eller som syr kläder eller – ja, ni vet). Momo drar sig också undan när hon ser vart det börjar barka. Men Kim, Kim… åh, hon vill vara med Tony hela tiden. Tony tar med Kim på allt farligare påhitt. Tony kittlar, på ALLA vis. Kim blir så otroligt attraherad av Tony och är NÄSTAN beredd att göra vad som helst.
Vilken bok! Snyggt snyggt språk, en historia som jag gärna hade sett utvecklad på några hundra sidor till men som ändå är så exakt och lagom alldeles som den är. Jag vet PRECIS vem jag ska skicka den här boken till nu! Och jag vet precis vilka jag skulle vilja diskutera boken med (Lia, Suzann!) så egentligen önskar jag att jag hade tre-fem-sjutton böcker TILL att skicka iväg, men nu får det bli så här.
mer blandad bokmässa
Jag satte nivån redan på tåget ner till Göteborg. HUR kunde jag veta att jag skulle tvingas att åka i ett av konkurrentens tåg när jag valde reselektyr?
Styxx är bra på att göra snygga böcker, och Nene Ormes Särskild är inget undantag. Började jag läsa den med en gång? japp, det gjorde jag.
Kass bild från Apart förlags snack på seriescenen. Det var fullsmockat och jag är en tvärhand hög, så det var svårt att få bra bild.
Men HOPPSAN, så det blev! Hur hamnade den häääär påsen i min hand? Det går lätt och fort att spendera 400 spänn i SF-bokhandelns monter. Jag hade nog kunnat tänka mig att spendera det fyrdubbla, men det var det där med att orka släpa…
Vem skrev en bok om OSS? Det var ju snällt att åtminstone kallas oss YNGRE vrak. Efter två dagar på bokmässan kände vi oss som urgamla rööööötna vrak.
Suzann, Bob och jag befann oss plötsligt i en diskussion om att få bajsblöjor i ansiktet. Jag vet inte riktigt vart den diskussionen tog vägen.
En av mässans TYNGSTA kändis-spaningar!
Vi lyssnade på ett väldigt intressant – men på tok för kort! – föredrag om hur man anlägger ett genusperspektiv på biologi av Malin Ah-King.
Sist men inte minst: vi lyssnade på Mariebergsskolans stolthet Jan Jörnmark som pratade om sin och Annika von Hausswolffs bok Avgrunden. Jan har också gett ut två otroligt uppskattade böcker om Övergivna platser. Jag kallar honom The Robert Plant of Ekonomisk Historia, jag tror att han är rätt nöjd med den titeln.
(inte så) Anonyma Biblioholister 
