Har du koll på HIV?
Ibland är vetenskapen fantastisk. Alla vi som minns 80-talet och domedagsprofetiorna om AIDS – och som är uppdaterade på nuläget (det kan du snart bli, om inte annat!) – fascineras. Med det sagt fastnar jublet lite i halsen när man tänker på människor i de länder där behandling inte är lika allmänt tillgänglig.
Suzann tipsar om ett seriealbum. HIV 2.0. Det är dags att ta kunskapen om hur liv med HIV ser ut i Sverige till nästa nivå.
Självklart bör vi fortfarande skydda oss vid nya sexuella kontakter! Klamydia florerar än – syfilis är också en sjukdom man vill undvika. Du vet aldrig vem som bär på vad. Den farligaste är inte den som vet och behandlas. Farligast är okunskap.
Han den där Fager. Och den där Thollin. Och en smutsig kolsvart sommar utanför Borås.
fryslortssöndag i pyjamas troooooots dagsljus – so sue me
Ibland undrar jag vad han går på, den där karln. Noveller, romaner, spel, drama, skitrolig barnbok på vers – och nu ett snyggt snyggt SNYGGT vuxensamarbete med Daniel Thollin. Fager skriver, Thollin bildsätter. Smutsig svart sommar.
gå med i en kult, sa de
det blir kul, sa de
Den smutsiga svarta sommaren baseras på historier ur Samlade svenska kulter, med den för mig oemotståndliga faktorn ”oooooh, du anar inte vad som döljer sig under ytan i den sömniga småstaden” (just här bl a Borås och Lund) och en skruvad sorts girlpower. Vi har sett det förut: riter som går fel och följderna det får. Det går snett för Kari när det äntligen är hennes tur att stå i centrum och dansa med den svarta getens budbärare. De andra vill inte riktigt se vad som händer. Det är nog ingen fara. Det ordnar sig nog. Det gör det såklart inte.
En dansbana ute i skogen mitt mellan tre småstäder. Thollins bilder låter ana den stickande doften av volymgivande hårspray, svettdoft hjälpligt (eller tveksamt) maskerad med Axe och höga halter av könshormoner. En bit bort, där träden står ännu tätare (griper de rent av efter dig…? lite…?), doftar det köttigare. DEFINITIVT köttigare.
Meta-Fager – för den som läser noggrant finns många roliga detaljer att hitta, längre ut på sidan finns ännu en blinkning i form av CeO Molin som föreslagen ”person du kanske känner baserat på dina nuvarande kontakter”
Thollin och Fager kompletterar varandra perfekt och jag har en svag aning om hur kul de måste ha haft när de jobbade med det här. Jag hade gärna tjuvlyssnat.
Det enda jag har att invända LITE mot är textstorleken. Jag var tvungen att använda läsglasögon för att kunna läsa texten i sängen (i dagsljus gick det fortfarande bra utan läsglasögon). Jag känner mig kränkt 😉 Här läser jag en smart, sexig och spännande bok för att få känna mig smart, sexig och spännande (nåja) – men läsglasögonen längst ner på näsan förtog lite av känslan (speciellt när de immade igen).
Sensmoral: Bråka aldrig med småstadstjejer
/köttigt varma hälsningar från småstadstjejen (ursprung Karlstad, och nej – det är inte jag som är ”sola” även om solen skiner i Berlin idag)
Detta är bra skit. Väl värt läsglasögon i sängen. LÄS!
The Other Side of the Wall
I söndags var jag trött men smått euforisk efter en ”yeah-still-got-it”-natt då jag dansade till 6.15 utan att tillgripa kemisk stimulans (”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas any more.” – ja, den känslan slog denna tant straight out of Surahammar mer än en gång när jag både tackade nej till vitt pulver och gröna rökdon i en rökig klubb i tegelbågarna under S-Bahn vid Spree). På det viset var jag betydligt mycket mer hardcore än en del av de andra, tio-tjugo år yngre, besökarna 😉
Pratade med min nyaste favoritmänniska (jaja, en av dem, men senaste tillskottet i favoritskaran då) Grönis om det där och när jag först råkade säga att jag inte dansat hela natten sen ”last century” påpekade den unge mannen hjälpsamt att ”du menar last millenium”. Ja. Tack som f*n.
Jag hade illans kul och jag vill göra’t igen! Jag var milt sagt tveksam på förhand, inte minst tack vare det där med åldern (A gjorde kanske inte saken bättre på förhand när han sa ”jo, men det finns EN som är rätt gammal, typ i din ålder… eller ja, han är åtminstone 40” – lol!!) men jag kände mig inte som morsor-på-stan en minut och det jag älskar med detta gäng (de hyr ett hak, bjuder in 300 kompisar och öser sen på – flera av dem är DJs och turas om) är att de gör det för att dansa och festa. Inte för att visa upp sig. Folk kom i jeans, t-shirt och gympadojor. Det fanns inte ett SPÅR av den cooooooolnesstävling jag ofta suckat över hemma. I had a feeling we were not at Stureplan (eller ens i Västerås) heller. På det bra viset.
Jag stod i toalettkön och den vackra kvinnan framför mig sa ”du, BLUNDA, och riv av en lapp” och pekade på en upptejpad A4 med klippta flikar (a la ”ring-det här-numret-för-hundvakt”-lappar på icas anslagstavla, ni vet). Jag blundade, sträckte fram handen och rev en lapp.
”Bau dir eine Bude im Kopf”
Bygg mig vad i huvudet?
Ah. Bude? Bod? Bo? ”Ja, nåt sånt” sa tjejen. ”Du är inte härifrån va?” sa hon sen och jag medgav att nej, jag är ju en svennebanan. ”Ah. Och du känner dig inte helt helt hemma än? Du liksom letar ‘hemma’?” [Eh… ja, på många vis]. ”Ja, då är det det det handlar om. Du ska bygga DITT hemma i DITT huvud”
Ja j*klar. Hittade lappen i behån (!) när jag kom hem. Den sitter på väggen i hallen nu, fast jag kanske borde ha den limmad i pannan. Hmf.
Nåväl, jag var i säng kl 07.00 men var uppe igen tre timmar senare tack vare pigga husdjur som väl hade sovit som grisar hela natten när jag var borta. Det BLEV brunch på Gugelhof (det hade jag inte trott att jag skulle orka på förhand) i sällskap av en essä om Nietzsche och von Druskowitz och sen blev det en lååååång promenad trots att det var grått och hurvigt.
Nebel-Spargel – det är gråruggdimmigt när inte ens linslusen-vi-kallar-tv-torn syns.
Prenzlberg – Alexanderplatz – Gendarmenmarkt – Stadtmitte – Friedrichstrasse – Monbijou Park – Rosenthaler Platz (och ett frustrerat tjut när Vino e Libri inte hade hunnit öppna än, grmpf, jag tänkte ju ääääntligen sitta där med mina libri nu när jag hade tre stycken med mig i väskan) – Prenzlberg/hemma. Nätt liten runda. Mötte Markoolio på Unter den Linden och kände att det onekligen var lite starstruck-roligare på den tiden då jag brukade möta Till Lindemann.
—————————–
Jag hade tänkt mig en eftermiddag med en fin kopp kaffe och min nyaste grafiska självbiografi – Simon Schwartz The Other Side of the Wall – där på Vino e libri, men nu fick det bli kaffe och bok hemma istället. Detta är rent tekniskt en barn/ungdomsbok, men det brukar som bekant inte störa mig och gjorde det inte den här gången heller.
Simon Schwartz föddes 1982 så han är lite yngre än mina DDR-polare, men det var ändå mycket intressant läsning. Simons mor kom från en familj som alltid var lite tveksam till regimen, men hans fars familj var mycket lojal och därför blev det extra traumatiskt när hans mor och far tog beslutet om att ansöka om att få flytta till väst.
Rent formellt hade man under en period RÄTT att ansöka om det, men det betydde ju inte att det var enkelt eller att det sågs med blida ögon. Simons föräldrar trakasserades i tre år innan tillståndet ändå kom. Och farföräldrarna… ja, kunde fadern nånsin hitta tillbaka till dem? En fin bok med extra bonus i form av ett tecknat åttiotals-Berlin. Gillar’t!
—————————–
Grönis föräldrar var mycket aktiva i motståndsrörelsen i sin stad (nej, inte Berlin) och ett ständigt mörkt moln i form av hot om interneringsläger (naturligtvis ”fanns” de lägren inte officiellt) hängde över familjen. För dem föll muren i rättan tid, kan vi säga. Internering för föräldrarna hade inneburit barnhem med ”korrekt” fostran för Grönis och hans syster. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning att Grönis är politiker idag. Med en pol mag (och diverse kulturantropologi och annat intressant godis) är han en otroligt engagerad och kunnig människa som jag skulle kunna lyssna på i TIMTAL trots/tack vare att våra politiska åsikter är både lika och olika (vi RÖSTAR inte lika, kan vi säga). Ja, han är skitsnygg också och jag hör vad ni tänker. ”Om inte om fanns”. Låt oss stanna där.
en annan sida av Berlin
”Especially in Autumn, Berlin has this magical dreamy feeling. You realize the city is going into hibernation for the next months and somehow everything slows visibly down and becomes obscure, dark and mysterious. Apparently I am not the only one with this vision. Berlin-based visual artist, illustrator and live performer Cosimo Miorelli shows Berlin’s dark and mystical side. In his illustrations and comic books Berlin reminds me more of Gotham City mixed with the Wonderland of Alice and a novel of Edgar Alan Poe. The results are dark and dense illustrations with iconic Berlin buildings surrounded by magical creatures like flying whales or lonely city foxes in search for some human warmth.”
Jag tror att jag behöver exakt allt som Cosimo Miorelli har gjort. Allt. Det är ett Berlin, ett twistat Berlin, ett ibland mörkt, ibland färgglatt, men alltid drömskt och fantastiskt Berlin.
IHeartBerlin.de har seglat upp som min absoluta favoritsajt på sistone. Underbar att browsa, och tänk att få skriva för dem… (dream on dreamer)
Bokmässepepp del 8256926 – ”Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier”
Författarfoto av Pål: Ola Kjelbye
Läsecirkel: Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier
Ett samtal om tre aktuella skräckserier: Från andra sidan (Kriek/Lovecraft), Fylgia (Björkelid, Thollin & Andersson) & Den svarta jorden (Krantz). Moderator: Patrik Schylström (Stockholms stadsbibliotek). Medverkande: Pål Eggert (Borde vara död), Elias Hillström (podden Solen) & Nene Ormes (Udda verklighet).
Seriescenen, torsdag 25 september kl 15.00 – 15.45 – mer information hittar du HÄR
Pål och Nene är författare vars alster jag uppskattar MYCKET, Elias känner jag inte till sedan förut. Och skräckserier, ja, det behöver jag kanske inte berätta att jag älskar. Jag törs inte tänka på hur mycket min väska kommer att väga när jag ska hem igen efter mässan. Uff.
Det här är ett samtal jag ser fram emot att lyssna på, oavsett hur många kg extra jag får släpa på som resultat 😉
Comic Invasion Berlin
Ibland så slumpar sig saker rätt kul. Min kompis E är polare med en tecknare, Crippa, som skrev en statusuppdatering på fejan om att han skulle dra iväg på Comic Invasion Berlin med sina alster. E kan det där med mina böjelser så hon delade hans status på min sida. Jag har äntligen ett tyskt surfkort i mobilen, så jag läste det, insåg att jag hann innan jag skulle skriva lägenhetskontraktet, och drog dit. Det är så skönt att jag redan kan (delar av) Berlin såpass att jag bara kan göra en sån sak, visste redan var stället låg och hur jag skulle ta mig dit. Då blir allt lätt.
”Hälsa Crippa!” skrev E också. Jo tjena, tänkte jag, blir ju lätt att hitta en människa som jag inte känner och aldrig har träffat. Såg ungefär hur han såg ut på bilden men svartklädda killar med långt hår är inte direkt unika i Friedrichshain.
Det första jag såg var… Crippa. Bläddrade i hans alster och gillade det jag såg. Köpte med mig en Dollmatrix (samarbete Marc van Elburg, Crippa Almqvist, Zeke Clough). Otroligt cool grotescoskräckpunkvansinnestripp. Sidor en kan titta på LÄNGE och hitta nya detaljer. Vansinnigt och underbart. Tipsade Eskapix-Henrik och Crippa om varandra för jag tycker att deras alster skulle gifta sig fint…!
Eventet då? Jäkligt kul. Bar, skön musik och massor av bra grejor. Inte JÄTTEMÅNGA utställare (tror banne mig att seriemässan i Sthlm har fler bord) men riktigt riktigt skön stämning.
mina hipsterfobiska tendenser
”Wöööhööööhööö, Berlin, är inte det so last year?”
Joo. Näe. Men ibland, när jag måste ta glädjeskutt över att jag åker snart, känner jag samtidigt behovet av att (över-)förklara att jag ska inte göra nåt speciellt ballt, jag gör tåg (fast det kanske just jag tycker är ganska ballt eftersom jag gillar tåg), jag ska rent av vara en trist strukturfascist som tvingar folk att jobba smartare och mer likriktat (*. Jordat men inga coolhetspoäng. Jag åker inte till Berlin för att gå på den senaste pop-up-klubben och skriva Den Stora Romanen, så det spelar ingen roll om det är so last year eller always happening.
Jag pratade med en svensk kollega som bott i stan i ett par år, jag nämnde Käthe-statyn på Kollwitzplatz (jag har min grej, jag måste åka dit och klappa henne varje gång jag är i Berlin) och det faktum att det finns riktigt trevliga lekplatser på torget. Lekplatser av den typ som får mig att muttra surt över att gungorna inte är måttanpassade för såna som jag. Han började garva. Kollwitzplatz är symbolen nummer ett för gentrifieringen av Prenzlberg. I nån av dagstidningarna – jag tror att det var Berliner Zeitung – serveras en daglig seriestripp som driver med den rika hipsterkoloni som tagit över området. Livet kring torget. Mediafamiljskrig i miniformat på lekplatsen. Googlar efter serien. Hittar inte. Får tåla mig några dagar till. Jag måste bo på hotell i väntan på lägenhet och hotellet brukar ha tidningen i frukostrummet.
*) det där kan ju låta själadödande, men jag brukar försöka förklara mitt jobb enligt följande: vad lägger du helst tiden på?
– att klura ut något nytt och kreativt?
– att fundera på hur leverabeln som dokumenterar ditt slutresultat ska se ut, var det ska sparas, hur färdighetsgraden ska mätas, hur det ska granskas, hur vi vet att ditt kreativa tänk resulterar i ett tåg som rullar? (fyll på med tråkfrågor i det oändliga)
Svaret borde vara ganska enkelt. Om nån annan funderar ut alla tråkiga ramar så hinner den som är kreativ vara just kreativ med innehållet i ramarna. Jooo, visst vore det skoj om vi alla fick vara planlöst kreativa men Utopia ligger någon annanstans.
——————————————–
Vad jag egentligen skulle komma till var hipsters och Lilla Berlin – So Last Year. Jag var på bok-aw hos Norstedts (Kolik samarbetar med dem numera) och lyssnade på Ellen Ekman och Josefin Svenske när de talade om serien i förrgår, och innan det samtalet tänkte jag på Lilla Berlin som en koloni (ja, alltså, jag säger inte att de bor i Hornstull, men…) av människor med längtan till ett liv som till exempel i staden på B, men nu lärde jag mig att Lilla Berlin syftar på (hipsterdelen av) Malmö, det har ingenting med Berlin alls att göra.
Egentligen har serien inte någonting med Malmö heller att göra längre, den utspelas i en namnlös svensk stad, men det var just i Malmö som Ellen pluggade och bodde när hon började skapa serien om de där människorna som vi både känner igen oss i och fnissar hejdlöst åt.
Att berätta att det här är bra är so last year som att sparka in en vidöppen dörr. Jag väste ett ”Sidan 14 och 33, men du får BARA kolla in just de sidorna, sen ska jag läsa resten innan du får låna den igen” till den relativt nymornade ölnörden K när jag kom hem i förrgår kväll. Han kollade, skrattade högt och försökte sedan bläddra vidare men jag SLET tillbaka boken.
hur jag låter när jag läser Lilla Berlin
För mig är det en svindlande tanke att klara av att kombinera det repetitiva med det kreativa så som Ellen gör. Hennes serie går som varjedagare i Metro (den enda anledningen att ens plocka Metro, tycker många) och det händer ibland att hon slänger in något rykande aktuellt bland de tidigare planerade stripparna. Imponerande.
På måndagar skriver hon manus för en hel vecka, tisdag-torsdag tecknar hon, fredagar ägnas åt finjustering. Hon lämnar åtminstone bort serien för färgläggning, annars skulle det nog aldrig gå. ”Är inte det jobbigt att låta någon annan färglägga?” frågade jag – de flesta av oss är kontrollfreaks och en serie som en ”sett” i sitt eget huvud kan ju komma tillbaka och se helt fel ut som färglagd – och Ellen berättade att det blev fel ganska ofta i början. Färgläggarna försökte t ex alltid lägga skuggor vid kvinnornas bröst, men att brösten skulle framhävas var Ellen helt ointresserad av. Nu har de hajat. Slutresultatet är alltid görsnyggt.
Jag är star struck. Att prestera nytt så ofta skulle kunna resultera i spridda skurar av oinspiration och repetition, men jag blev glatt överraskad över att finna att varenda jäkla sida i boken höll hög kvalitet. Det har jag inte sett speciellt ofta hos någon av de andra favoritkreatörerna, oavsett vilken helgonstatus de må ha i övrigt i min bok. Smart, politiskt och alltid alltid spot on. Ellen fick frågan om hon någonsin hade blivit censurerad, men Metro har alltid plockat in allting. Gott att höra.
En av de trevligaste birollerna i Lilla Berlin innehas av en cool hund. ”Men alltså, en HUND…? Ingen katt?” undrade jag. Ellen är kattoholista (eller åtminstone kattägare). Där slog hon i sista spiken i fantastisk-människa-kistan för min del:
”Katter är så perfekta. Det går inte att teckna dem så perfekt. Hundar är lite dummare, det funkar”.
Ellen Ekman. Må hon inte bränna ut sig nu när alla vill ha en del av henne. Jag minns inte när jag såg en sån här total supersuccé senast. Och det bästa av allt? Till hösten kommer det mer Lilla Berlin i bokform!
Annat spännande på gång från Kolik är Stina Hjelms debut, seriedagboken Mitt Dåliga Samvete. Ett förlag att hålla ögonen på, år efter år. I love it.
——————————————–
Vi fick höra mer spännande hos Norstedts. Stay tuned…! Jag har inte haft tid att skriva om det än, för jag fastnade omedelbart i två av böckerna som presenterades (Lilla Berlin var den ena).
——————————————–
Nej, jag har inga egentliga hipsterfobier. Men jag när nån sorts skräck, gränsande till fobi, för att någon ska tro att jag inbillar mig att jag är cool. Jag har med största sannolikhet passerat hipsteråldersfönstret ändå och pendlar mellan att ignorera vad som förväntas av ett visst kön från en viss klass i en viss ålder till att ändå på något vis vilja foga mig, inte inbilla mig att jag sticker ut. Det går lite so-so. Men den sortens existensiella i-landsbekymmer kan vi ta en annan gång. Om ej alls.
seriesöndag – nu testar jag Ransom Riggs, eller snarare Cassandra Jean
Den här boken är så vacker att jag helt sonika drar in omslaget i lite större storlek än vanligt.
Jag började läsa Hollow City för ett tag sedan, men det var besvärligt, jag hade glömt så mycket av den första boken om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn. Jag trillade ändå ner i total Ransom Riggs-fascination, så när jag såg att Yen Press hade gett ut en tecknad version av Miss Peregrine slog jag till. Cassandra Jean, minsann. Först blev jag lite fundersam – så liten boken är? Som en vanlig bok?
Vi är lätt bortskämda med att serier kommer i lite större format. Men boken är tung, vilar fint i handen. När jag slår upp den ler jag. Så in i minsta detalj välgjord.
Alla de fantastiska fotografierna är där, de är inlemmade i berättelsen på ett collage-vis som är svåremotståndligt. Somliga uppslag är i färg, andra är svartvita. Jeans stil är ren, snygg och effektiv. Historien är väldigt avskalad men jag saknar egentigen inte någonting, för mig är detta den perfekta preppen för att ännu en gång ge mig i kast med Hollow City.
(jag kände mig aningens tankspridd som hade glömt så mycket på så kort tid, men jag ser nu att det är mer än 1,5 år sedan jag låste den första boken – det är lååååååång tid i min bokvärld ;))
———
Seriesöndag och Malin Rydén-söndag (del 3 av Stilla kött ligger ute nu!) – apropå samarbeten jag är MYCKET nyfiken på: Breaks.
Men först, del tre av Stilla kött:
”Någonting knäppte till i väggen, och han mindes vad hans farmor hade berättat om dödsuret som kröp närmare när någon låg för döden och räknade ner de sista andetagen med sitt taktfasta knäppande. Numera hade dödsurets taktfasta knäppande i väggarna förvandlats till klick från maskiner och surrande elektriska apparater. De anhörigas snyftande och suckande och prästens mumlade välsignelser hade bytt skepnad och moderniserats precis som allting annat. Där det tidigare hade krävts en hel ensemble av människor och insekter för att ledsaga en döende mot sitt oundvikliga öde krävdes nu bara en enda. Åtminstone om man skulle följa landstingets kvalitetsnormer om att ingen borde dö ensam även när inga anhöriga fanns tillgängliga. Som i det här fallet.
Istället för prästens böner för själens frälsning fanns nu bara ett morfindropp, den enda lindring som återstod nu när kroppen hade gett upp. Det tysta vinandet från luftkonditioneringen blandades med avlägset trafikbuller till en stilla storm i det lilla rummet. Men trots att ljuden förstorades upp av tystnaden, trots att han kunde höra radion ända borta från dagrummet, trots att prasslet när han vände sida var nästan öronbedövande, så hörde han inte hennes andetag.”
Malin alltså. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Damn.
Seriesöndag -Dexter a la Marvel
Tecknad Dexter? Ja, varför inte? En av mina vänner har, sent omsider, upptäckt Dexter och hennes entusiasm parat med nyheter om den här boken fick mig att vakna till. När jag såg omslaget blev jag rädd att Dalibor Talajic möjligtvis hade fallit för frestelsen att köra Michael C Hall rakt av (det såg nästan ut lite som hans breda och härligt maniska fejkleende), men faktum är att serie-Dexter känns lika egen som TV-figuren Dexter kontra bokversionen av densamme. Gillar!
Snyggt utfört, ett bra äventyr. Dexter springer ihop med en av sina gamla (mycket oälskade) skolkamrater, Gonzalez. Snubben är numera stenrik och ses som Miamis Moder Teresa, en genuin välgörare och samhällets stöttepelare. Dexter och hans mörka passagerare känner naturligtvis doften av något helt annat och när det börjar dyka upp döda kroppar med anknytning till Gonzalez rehab-verksamhet så sätter Dexter och Deborah till alla klutar för att nagla honom till brotten.
Det håller nästan ända in i mål, slutet känns lite ”jaha?” – men i en tid av övertydlighet kan det kännas befriande på sitt vis. Boken var jämförelsevis dyr, jag fick inte många rutor per krona jämfört med många andra högkvalitativa serieböcker i hyllan (hyllan ja, det blir snart inköp av en hylla till för att husera alla våra snygga serieböcker) men det var definitivt bra nog för att jag gärna ska investera igen om samarbetet fortsätter.
Jag hade hunnit tröttna lite på Dexter och har både olästa böcker och icke avnjutna TV-säsonger liggande i skattkistan, men nu blev jag lite taggad igen. Gött! Gråväder gifter sig så fint med eleganta seriemördare.
———————————
Annat att se fram emot: En ny Dylan Dog, De sista ljuva åren, i mars!
två vandringar i dödsskuggans dal
Gårdagsunderhållningen var ganska mörk, och då syftar jag inte ens på vad somliga tyckte om melodifestivalen. Det blev tema Dödsskuggans dal x 2.
Först ut var Max Brooks (nåja, det är ett ganska stort gäng som ligger bakom Shadow Walk, men han lyfts fram mest). Hans zombieana har förlänat honom en lätt helgonstatus här hemma så instinkten att beställa allt han gör finns där än, trots att Closure Limited fick glorian att halka lite snett.
Marvel. Science fiction, pang-pang. Ett antal registrerade paranormala händelser kring en plats i Irak – en plats som inte borde kunna existera – väcker nyfikenhet hos underrättelsetjänster jorden runt. Flera länder är intresserade, men USA vill mest. Quelle surprise. Platsen tycks vara en källa till obegränsad energi, men frågan är om det är sunt att söka den energin ens i en värld där energigivande naturtillgångar håller på att ta slut.
En präst, några vetenskapsmän och en bunt veteraner tar sig dit för att undersöka saken. Kriget är det minsta problemet – det här gänget möter värre fasor än ”bara” krig. All in på monsterkontot!
Högt tempo, lite för högt för mig, jag hade hellre sett att boken varit lite längre och mindre komprimerad. Den är VÄLDIGT snyggt tecknad, men ibland blir layouten lite förvirrande. Det finns ett kvinnligt alibi (sorry, men det är så det känns) i form av en smart forskare, men VARFÖR måste just hennes rustning se ut som något strumpebandshållaraktigt i skrevhöjd? Ibland är denna genre så trött så trött.
På frågan om det kan/borde bli film av detta svarade Max Brooks själv att han ansåg att det vore svårt att göra film av det här på grund av det höga tempot och just det där med all in på monsterkontot. Jag, som bl a såg Pacific Rim på väg hem från Vietnam, förstår inte riktigt hur han tänker där, men OK.
Vietnamkriget var väl också en vandring i dödsskuggans dal för många. Förlorade de inte liv och/eller lem så förlorade de vettet. När vi kom hem köpte K Apocalypse now i nyutgåva, och igår såg vi den ”nya” (nåja, 2001) reduxen. Jag satt på mitt vanliga nördaktiga vis och följde tilläggen scen för scen, men jag kan inte påstå att det känns som om så hemskt många av de där tillagda minuterna bidrar med så speciellt värdefulla detaljer. Det är en mycket bra film, absurd, intressant, knäpp, otäck och galen – och anekdoterna om allt som hände runt filminspelningen känns precis lika absurda som filmen i sig.
Just nu förbannar jag min lättja igen, vi har bott här i tre år men jag har fortfarande inte bokstavssorterat skönlitteraturen. Jag är nämligen ganska säker på att vi ska ha Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1899 i gömmorna. Coppola flyttade historien i tid och rum, från ett kolonialiserat Kongo till ett Vietnam i brinnande inbördeskrig, det var väl ett tidens tecken så gott som något i slutet av 1970-talet. Det var ett elegant grepp, men originalhistorien i sig är minst lika intressant.
”Joseph Conrad has acknowledged that Heart of Darkness is in part based on his own experiences during his travels in Africa. At the age of 31, he was appointed by a Belgian trading company to serve as the captain of a steamer on the Congo River in 1890. Conrad, who was born in Poland and later settled in England, had eagerly anticipated the voyage, having decided to become a sailor at an early age. While sailing up the Congo river from one station to another, the captain became ill, and Conrad assumed command of the boat and guided the ship to the trading company’s innermost station. He reportedly became disillusioned with Imperialism after witnessing the cruelty and corruption perpetrated by the European companies in the area, and the novella’s main narrator, Charlie Marlow, is believed to have been based upon him.”
Boken har varit analyserad, kritiserad och diskuterad, och det med rätta. Det som skrevs med aldrig så goda avsikter för mer än 100 år sedan, i en annan kontext, framstår lätt som bigott och rasistiskt i dag. Det betyder inte att den inte ska läsas. Men diskussionen, den är ovärderlig.
ett lämpligt rosaluddigt inlägg för att helga vilodagen
”Not for the fainthearted” skriver jag ibland. Det kan vara en bok, en film, en serie. Ett liv. I dag är det nog hela det här blogginlägget.
Ibland uppstår diskussioner om bokbloggares legitimitet. Det anses oproffsigt att koppla texterna vi läser till något personligt. För mig är det tvärtom. Det är det personliga som gör det. Konst, i vilken form den vara månde (bild, text, film, you name it) kan inte existera utan en kontext och den kontexten finns både i det stora, det historiska eller samhälleliga, och i det lilla, personliga, privata. Vill jag bara läsa vad en bok handlar om läser jag baksidestexten. Vill jag se en text analyseras eller recenseras vänder jag mig till någon snajdig publikation. Vill jag ha added value i form av något personligt så vänder jag mig till en bokblogg eller den typ av litteraturkrönikörer som också i publikationer vill och vågar vara en smula personliga.
I dag har jag läst Frälsarens Predikobok av Janne Karlsson. Herr Karlsson är publicerad både här och var (jag känner honom mest som skaparen av den ljuvliga serien ”Allan & Hjördis: scener ur ett dött äktenskap” som är ett måste för varje luttrad zombieromantiker) men Frälsaren är Svart Humor med stora bokstäver också i en tid då svart humor förvisso anses rumsren på gränsen till trendig – men den ska gärna vara LAGOM svart. Frälsaren är mycket, men han fackar inte gärna in sig i ”lagom”. Sålunda är Frälsarens Predikobok tills vidare egenutgiven i väntan på att någon annan ska våga publicera den i bokligt tryckt format.
Frälsaren får Arne Anka att framstå som en rosafluffglittrig positivitetsminister som knarkar Dale Carnegies bok How to win friends & influence people (googla om du är nyfiken). Frälsaren är bitter och cynisk (och ganska ledsen), han längtar efter köttslig kärlek men kättjan lirar inte med livet. Det gör inte Soc och FK heller. Eller fruntimren för den delen. Frälsaren får alltid kämpa. Frälsaren och jag tycker inte lika om allt men vi är rörande ense om det olämpliga i att kalla Zlatan hjälte bara för att han snurrat upp elva andra män och skickat in en rund lädertingest i ett nät. Vi är inte så imponerade av Kevin Walker heller.
Får en skämta om sånt här? Missbruk, ångest och FK?
Ja, det får en. Måste en.
För mig blir detta dubbelt. Jag har levt nära flera sorters missbruk. Jag växte upp med en missbrukande pappa, men han kunde jobba (när han var 50 fick han omskolas från konditorsjobbet p g a astma, sen blev han vaktis på soc – ett uppdrag han alltid mycket stolt utförde i skjorta och slips fram till sin död). Min halvbror dog på en toalett efter en överdos. Det var under en av hans skötsamma perioder, så det var hemma på sin EGEN toalett han dog. Den sidan av mig vill skaka om Frälsaren, sätta honom i soffan, servera honom en tallrik tacos och säga ”f*n hörru, hur löser vi det här? sluta med ditt jäkla JIDDER!”.
Fast nu har jag själv också periodvis sett insidan på det svarta hålet så jag vet ju att det inte hjälper att nån annan matar en med tacos och kommer med goda råd. ”Raska långpromenader” eller ”en uppfriskande dusch” i all ära, men en djup depression är något helt annat. Jag är ju inte dummare än att jag ser familjedragen och vet att far och halvbror självmedicinerade med sprit och knark där jag självmedicinerar med mat, träning, jobb och/eller adrenalin (det har varierat genom livet, men det har sällan varit sunt även om somligt är mer socialt accepterat än annat).
Jag är numera en del av den svennebananiga medelklass som Frälsaren föraktar (men längtar efter? jo, det gör han, men han föraktar mest av allt sig själv och tror nog inte att han är värd det). Jag har det finanisellt mycket bra (mycket beroende på att jag är en ängslig hönapöna som vet att livet kan vända snabbt så jag bäddar alltid alltid för sämre tider och anpassar vardagslivet efter principen ”aldrig dra på sig höga fasta kostnader, måste leva och bo billigt”, men också på grund av att det där med att knarka jobb kan vara lönsamt en kortare tid – tills en går sönder) och jag gjorde inte tacos i går, men väl fajitas. Jag kan fatta att Frälsaren är less på såna som jag. Men ändå.
Ni ser ju. Not for the fainthearted. Många tycker att det är olämpligt att vara så öppen som jag är, men varför skulle jag vara något annat? Detta förekommer överallt. Hemma hos mina mer medel- och överklassiga klasskamrater i skolan (ty i sjuttiotalets Karlstad var det inte mer segregerat än att vi blandades på det viset även om vi barn inte tänkte i de termerna just då) var spriten möjligen dyrare, men även om jag inte förstod det då så vet jag nu att den där högsta chefen på XXX-verket i Karlstad 1978 var också alkis. Och den läkaren. Den journalisten. Så var det då och så är det än i dag. Fram med skiten på bordet, säger jag. Att blunda och låtsas tar oss ingenstans.
Fast nu stänger just JAG den här offentliga lådan ett tag igen, för är det något jag har lärt mig genom åren så är det att jag inte är stark nog att ta emot de förtroenden och de terapitantsuppdrag som OCKSÅ ofta följer på att en har öppnat sig och berättat. Jag lämnar med varm hand över allt sånt till betalda proffs numera, för om jag ska ta emot och försöka nysta i andras ångest också så går jag sönder. Igen.
(där har ni bl a det för många obegripliga svaret på frågan om varför jag inte fullföljde läkarutbildingen: jag är för distanslös)
Nyfiken på Frälsarens Predikobok? Det finns två svar på din nyfikenhet:
– Du kan susa iväg till Swedish Zombie och tävla om ett exemplar.
– Du kan kolla in Svensk Apache och beställa tidningen där för 50 riksdaler.
Min vän socinomen uppmanar numera sina socionomkollegor att läsa Pål Eggert. Jag vill uppmana dem att läsa Frälsaren också.
Vila i frid – välkommen tillbaka till Sverige, Dylan Dog
Det kom ett mail: Mardrömsdetektiven Dylan Dog ges ut på svenska.
Ades Media? Min ”nya-kaxiga-förlags”-nos började vibrera och vädra exalterat. Den anade en doft av succé. Det händer alltid bra grejor i serie-Sverige! För mig kan detta vara den bästa serie-nyheten sen Apart Förlag startade upp.
Dylan Dog, italiensk kultserie, såg dagens ljus redan 1986. Dylan är inte helt ny på den svenska marknaden, den kom ut som egen tidning med namnet Dylan under 1993 och publicerades som biserie i Seriemagasinet 1995-2001. För mig är det obegripligt hur den kunde få somna in så länge, men nu är han i alla fall tillbaka. Vila i frid är det första albumet i en riktigt fin utgivning, bra format och fint papper. En keeper!
Förlaget lyckades dessutom få tillstånd att utrusta det första svenska numret med ett specialomslag (känner du igen stilen? Apart förlags Jimmy Wallin kan långt mer än bara zombieporträtt…), originalomslaget finns istället på baksidan.
Det finns en lång lång bakgrundshistoria om Dylan, men det fina är att en inte behöver allt det för att kunna njuta av serierna, det går alldeles utmärkt att dyka in lite var som helst.
Det enda du behöver veta är att Dylan är en filmstjärnesnygg (ser du vem utseendet inspireras av? personen ifråga börjar bli äldre, men kindbenen har han kvar…) f d Scotland Yard-medarbetare som numera frifräser. Idol för många, bluffmakare för många andra. Dylan tog Arkiv-X-aktiga uppdrag långt innan Mulder och Scully började ge varandra trånande blickar på 90-talet. Zombier, vampyrer, djävlar och häxor, ”vanliga” seriemördare (de blir snudd på trista och mainstream i den samlingen ;)) – han har sett allt. Det är det som är grejen. Dylan kan verkligen hamna i precis vad som helst, och det är väl också därför han håller år efter år efter år.
Italian author Umberto Eco said: ”I can read the Bible, Homer, or Dylan Dog for several days without being bored.”
I Vila i frid kontaktas han av ett gäng vänner. De drabbades av en stor sorg tre år tidigare när en av deras kompisar blev påkörd och dog i en smitningsolycka. Efter några dagar fick smitaren ångest och anmälde sig själv, han har suttit i fängelse sedan dess. Allt borde med andra ord vara klappat och klart: case closed, mördaren tar sitt straff och den döda borde få frid – men icke. Hon är kvar mellan världarna, mycket missnöjd med det och hon påverkar sina vänner på ganska destruktiva vis. De börjar sakta men säkert bli galna.
Som om bristen på dödens frid inte vore illa nog anfalls hon varje kväll av en spökhund. Liten, söt men jävligt elak. Varje kväll blir hon biten av den ilskna hunden (trist, det hade onekligen varit en sötare men också aningens tråkigare story om de två osaliga andarna kunde sitta och gosa istället), varje dag är det läkt igen så att hon kan få benet sönderslitet ännu en gång. Om igen om igen. Både hon och vännerna vill få slut på mardrömscyklerna och de hoppas att Dylan är mannen som kan fixa det. Kan han det utan att drabbas av samma galenskap som de andra?
Detta sitter som en smäck! Jag känner mig väldigt väldigt serie-rudis som inte har upptäckt Dylan Dog förrän nu, men bättre sent än aldrig. Det finns en enorm skatt i form av backlist att gräva i, Ades lär ha att göra. Må svenska seriekonsumenter vakna till och kräva mer av det här. Det är snyggt, det stänker av svart humor, det är spännande och och och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer innan det börjar låta fånigt. LÄS!
Jag vore ju inte den crazy cat lady som jag är om jag inte serverade en liten specialpresentation av Dylans katt, Cagliostro, il gatto magico (jag gissar på att han har fått namnet efter en gammal italiensk ockultist). Han har en väldigt väldigt liten roll i Vila i frid, han ser mest bara snygg (och arg) ut, men jag hoppas på mer av honom längre fram.
”wtf, husse luktar HUND?”
dagens loot och en nyhetsvända
Jag bara slant… förlåt, SLANK in på Akademibokhandeln på lunchen. OJ. Böckerna hoppade på mig.
Jag har länge tvekat – törs jag läsa I kroppen min? Hopp och förtvivlan och cellgiftsbehandlingar och döden – det är kanske lite för nära. För nyss. Å andra sidan: just därför. En bok kan jag – till skillnad från Verkliga Livet – lägga åt sidan och vila en stund från.
Otsukas Vi kom över havet är kommande frullebok i BBC, jag kan inte komma på bokfrukosten men jag kan ju sympatiläsa ändå!
Matmolekyler har jag varit nyfiken på länge, nörderi für alle är min melodi i alla lägen och går det att nörda till matlagning OCKSÅ så vill jag naturligtvis göra det!
Old news: jag gillar uppstickare i form av nya förlag OCH jag gillar serieromaner, gärna med skräck-/fantastiktema.
Pure news: Dylan Dog – åter på svenska – från Ades Media kombinerar de där två bra-sakerna. Finns hos välsorterade boklådor (jag älskade det faktum att en butik i lilla goa MUNKFORS fanns bland säljställena), eller så kan du t ex handla hos Apart Förlag. Är du snabb får du en bonusutgåva med på köpet.
Seriemördare, London, snygg detektiv. Jag längtar efter helg så att jag kan hetsläsa. Återkommer med utlåtande.
—————–
Swedish Zombie-ligan har inte bara ny header signerad Lars Krantz, de länkar till ett intressant panelsamtal om Feminism, sci-fi och fantasy också. Karin Tidbeck och Nene Ormes samtalar under ledning av Linda Borgström.
—————–
The Guardian listar bästa sf-böckerna från 2013. Jag har slängt ett getöga. Nej, OK, jag har kanske läst lite noggrannare än så, kollat om jag redan har något (det har jag, darling Atwood finns med), men jag har inte vågat läsa allt än. Jag bör vila lite från bokbeställningarna nu.
Apropå sf och bra böcker så lade SF-bokhandeln ut en kul poll på fb för några dagar sen.
Har ni någon gång läst en bok ni tyckt varit bra men ändå misslyckats med att läsa klart, trots att ni äger boken (andras böcker som ska lämnas tillbaka räknas inte)? Och varför lästes den aldrig klart? /David
Mitt svar blev Cronins The Passage och Kings Under the Dome. Jag glömde Anna Starobinets Den levande. Så bra så bra, den ligger vid sängen, jag läser ibland, men den är för svår för mig nu. Jag är för splittrad. Starobinets rör sig i så många dimensioner samtidigt att jag inte klarar av att hänga med. Har jag gett upp den? Absolut inte. Jag bara väntar på att hjärnan ska vakna till igen. Förr eller senare måste det ske. (Jag har naturligtvis övergivit fler bra böcker, men hos SF-bokhandeln landar jag gärna i fantastiktänket.)
Vilket är ditt svar? Oavsett genre?
stories come in all shapes and sizes – Meet the Somalis
Herr Eggert tipsade om något riktigt bra på fejjan – Meet the Somalis.
Meet the Somalis is a collection of 14 illustrated stories depicting the real life experiences of Somalis in seven cities in Europe: Amsterdam, Copenhagen, Helsinki, Leicester, London, Malmo, and Oslo. The stories allow readers a unique insight into what everyday life is like as a Somali in Europe. Meet the Somalis is based on the firsthand testimonies of Somalis in Europe interviewed during six months in 2013.
Läs om Mustafa i Malmö, Saafi i London och många fler. Gillar’t, det är snudd på Persepolis-klass!
Hetsläsning pågår
Av någon jäkla anledning så har jag inte fått sova en hel natt på en vecka. Jo, jag vet att alla småbarnsföräldrar har det så, men jag är för gammal för det här. Jag har ju inte ens lyckats producera en gullig unge som plåster på såren för sömnlösheten.
(info: kommande två stycken är gnäll, hoppa till tredje stycket härifrån om du vill slippa)
I Göteborg: ja, hääääärligt med bokmässa men att sova vid fönstret på andra våningen (läs: för nära gatan) alldeles bredvid en glasigloo i en stad som tycks vara fylld av nattaktiva och maniskt glaskastande miljövänner – inte lätt.
Hemma igen, måndag: K kommer hem från Berlin kl ett på natten, fylld av glädje efter fantastiskt fint genomfört maratonlopp – prat prat, sen: han somnar pang bom, jag själv ligger vaken två timmar till. Natten efter: tre galna katter som trampar mig i ansiktet i omgångar (bäst är när de sedan börjar slåss. på min mage. jag blöder.) Inatt: någon som ringde och sökte Alex (?) kl 03.00. Klarvaken till 5.30.
Tur då att jag har min bokmässe-loot att plöja. Är det något en kan ha nöje av när en är hålögt vaken och lite småbitter över förlorad nattsömn så är det Nina Hemmingsson. Fick en fin signatur i min Det är svårt att vara Elvis i Uppsala i lördags.
Nina berättade på Bokmässan att hennes huvudperson är nästan hon själv, fast kanske en sorts hon själv som går lite före, plöjer, som är lite som Nina vill vara. Bli. Absurd upplysning: Nina förväntas bli glad – tycks det – när folk säger att hon är mycket snyggare än sin huvudperson. Ja jäklar. Undrar om Kellerman skulle förväntas tacka om nån kliver fram och påpekar att han snyggare än Rocky?
Å ena sidan så har Ninas huvudperson det inte alltid så jäkla lätt (TROTS att hon är skönt modig, cynisk, lössläppt, tja, fortsätt rada upp bra saker i någon timme till så landar du nära sanningen), å andra sidan så studsar hon alltid tillbaka upp igen efter jävelskapet, ständigt beväpnad med någon skönt dräpande oneliner.
Det är inte lätt att vara Elvis i Uppsala är en samling serier tecknade mellan 2004 och 2012, lite från varje bok (kul, jag har inte första albumet Hjälp! så det är riktigt skoj att se hur det började) plus drygt femtio tidigare opublicerade sidor. En del av det äldre materialet är nytuschat/uppfräschat. Ingenting känns som gammal skåpmat, det känns tvärtom som om nytt och gammalt samsas lite extra bra i den här utvalda blandningen. Det är väl egentligen inte konstigare än att ett perfekt matchat blandband (ja, jag tillhör DEN generationen) kan vara bättre än ett band med bara samma artist från samma skiva. Liknelsen haltar lite (kan jag skylla på dålig nattsömn? hum?) men den välvillige läsaren förstår eventuellt vad jag menar ändå.
Jag skrattar för övrigt så att jag gråter åt strippen på sidan 107 (Mormors väninna Birgit från 2005) med tanke på vad Suzann och jag berättade om de jobbiga kn*lltanterna i rum 7B medan Nina signerade min bok.
(Internskämt. Bad taste. Förlåt.)
Jag vet inte om jag blir lite extra soft bara för att jag sover så kasst, men det känns som om jag har älskat precis allting sedan jag kom hem från bokmässan. Var det långtidsverkande knark i kaffet de sålde? Eller är en bara naturligt hög efter fyra dagar med trevligt umgänge, god mat och en och annan (eh… 20+ var det ja) infångad bok? Ibland är det gött att vara en simpel själ med enkla, köttsliga behov. Släng åt mig något bra att läsa så blir jag snäll.
Ordningen upprätthålls alltid
Sista dagen på Bokmässan är som gjord för spontaninköp. En har handlat det en ska, tagit alla beslut, vet om en har pengar (eller plats i väskan) kvar eller ej. Jag passerade Apart Förlags monter. Vände och gick tillbaka igen. Ordningen upprätthålls alltid? What? Jag visste (såklart) att de ger ut den svenska versionen av The Walking Dead, jag visste också att de kör Game of Thrones – men detta? Plockade ner. Bläddrade. Läste baksidestext. Bestämde mig på två minuter blankt. Serienovelletter? It’s mine.
Konceptet är enkelt – en bunt av Sveriges bästa tecknare tecknar en varsin novell efter en ganska speciell given ram: varje alster börjar med orden ”Jag heter [x] och jag är död.” och avslutas med påståendet ”Ordningen upprätthålls alltid”. Jaaa, det låter ju upplyftande? Äsch då, det är väl inte värre än vilken kriminalroman som helst (jag menar – hur mycket folk ska behöva DÖ i trakterna av Fjällbacka egentligen? eller vackra lilla Visby, det känns som en av Sveriges farligaste småorter).
Somligt är verklighetsbaserat med en twist (hoppsan, där har vi bl a Thurneman från Salaligan!), annat är rena fantasifoster. Det mesta är väldigt VÄLDIGT snyggt (och en utmaning för de där som fortfarande tror att en kan se om det är en kvinna eller man som tecknat), allra snyggast var Jimmy Wallins slutbild i Brottets Bismarck, roligast var Lars Krantz bidrag Polis med Patos där det nästan känns som om han gett huvudpersonen drag av sitt eget ansikte (om än i en skruvad version). Det är för övrigt inte bara tecknarna som ska hyllas, Pär Thörn ska ha förstås också en släng av sleven. Kul idé, klockrent utfört snudd på från början till slut. Bara det där med spännvidden i stil. Urskönt.
Och hur ska det förresten gå för stackars Pär…?
Veckans helgkombo: Maus och Hannah Arendt
Art Spiegelmans Maus är något i hästväg. Eller musväg.
”The Pulitzer Prize-winning ”Maus” tells the story of Vladek Spiegelman, a Jewish survivor of Hitler’s Europe, and his son, a cartoonist coming to terms with his father’s story. ”Maus” approaches the unspeakable through the diminutive. Its form, the cartoon (the Nazis are cats, the Jews mice), shocks us out of any lingering sense of familiarity and succeeds in ”drawing us closer to the bleak heart of the Holocaust” (The New York Times)
Maus är alltså den tecknade historien om (främst) Spiegelmans far och dennes umbäranden före, under (Auschwitz) och efter andra världskriget, men det är också lika mycket en historia om Art själv. Hur han förhöll sig till sin far. Hur han ville förstå (Art föddes 1948 och slapp sålunda förintelsen, men han hade en storebror som försvann under kriget – en storebror som blir till ett spöke i sig, en helig bild av Den Gode Sonen som Art som levande och därmed besvärligt – säg den unge som aldrig är besvärlig? – barn aldrig kan leva upp till). Hur han problematiserar det faktum (han har kritiserats för detta) att hans egen bild av fadern ligger farligt nära nidbilden av den snåle juden. Till hans försvar kan en säga att den bild han presenterar av sig själv inte heller är speciellt smickrande.
Varför ska en läsa den här boken? Drunknar vi inte redan i filmer och böcker om förintelsen?
Njä, det gör vi väl inte, men för den som ändå känner så kan jag säga att Spiegelmans berättelse ger mer än bara det (”bara” förintelsen, det där gav en besk smak i munnen när jag skrev det, men iallafall): det är så djupt personligt, så otroligt mänskligt, så snyggt gjort rent tekniskt och så fint beskrivet hur en kan älska en förälder men ändå bli så less och ha så svårt att förstå ibland. Det är också metaboktok i den mening att Art beskriver sina våndor under berättandet/tecknandet. ”Detta kan jag inte teckna” tecknar han. Lite så.
Boken (egentligen böckerna, men K lade tassarna på en komboupplaga i London) har ett antal år på nacken, men den blir knappast inaktuell. Om jag jobbade som lärare så skulle jag rekommendera den till mina elever, just för att det ändå finns en del att problematisera och diskutera.
Som CCL kan jag känna en liten klump i halsen över att de tyska nazisterna är katter, men till och med som kattdyrkare kan jag se att det är perfekt i just det här sammanhanget. Polska ickejudar tecknas som grisar. Inte helt okontroversiellt. Svenskarna ser ut som någon sorts blandning mellan älgar och renar.
—————————————————————
Det var faktiskt en ren slump att jag kunde para läsningen av Maus med att se filmen om professor Hannah Arendt. Jag hade reserverat filmen på bibblan, den råkade trilla in nu. Med facit i hand så blev det en väldigt lyckad, om än tung, kombination. Filmen kretsar främst kring hur Hannah bevakar rättegången mot Eichmann i Jerusalem och hur många av hennes känslor i samband med det förvånade henne. Ondskans banalitet. Hur hennes artiklar om insikterna startade en orkan av protester. Rättegången skildras till stora delar med hjälp av dokumentära bilder från den riktiga rättegången.
Filmen berör också generationen som föddes efter kriget och deras fläckvisa tvekan inför de överlevande föräldrarna. Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad? Maus knyter också an en smula till de här tankarna. Smärtsamma frågor som inte har något svar annat än att det nog var blandad pott som alltid. Visst fanns profitörer, men väldigt ofta var det slump som staplades på slump som staplades på…
Barbara Sukowa (till vänster på bilden nedan) som spelar Hannah är otroligt karimatisk. En vill finnas i hennes (elles snarare hennes Hannahs) krets. Jag kan för lite om Hannah Arendt för att kunna bedöma om Sukowa gör ett bra jobb, men det går inte att släppa henne med blicken.
(”alla kan inte bara vilda berlinare som ni” fick mig att flina med tanke på den ofta omtalade berlinska dekadensen, en del av historien är den om Hannahs inte alltid helt enkla förhållande till Heinrich Blücher, Mary McCarthy ifrågasätter hur Hannah orkar och… ja)
Scenografin är dessutom underbar och Hannahs och Heinrichs lägenhet med utsikt över Hudsonfloden får mig att sukta…! Kläderna är vackra, alla kedjeröker och skildringen av diskussionerna på The New Yorker är som en intellektuell version av Mad Men. Filmen dräller av snygga och smarta oneliners. Ja, jag är lite salig.
Jag har minsann en ”best of Hannah Arendt” liggande (nåja, rent tekniskt så heter den inte så, men det är lite så jag betraktar den), det är ingen bok jag läser från pärm till pärm, jag använder den mer som uppslagsbok. ”Skrev hon verkligen så?”. Jag vet alldeles för lite om denna filosof och politiska teoretiker, men min ständigt lika vetgiriga hjärna har henne på listan över personer som bör utforskas. Filmen var ett fint tillskott till intrycksbanken.
Denken ist ein einsames Geschäft säger Heidegger (ännu ett av Arendts icke helt okomplicerade förhållanden) i filmen. Ja, kanske. Men att diskutera diskutera diskutera sina tankar, det är fina grejor det. Fast det föredrar jag egentligen att göra ansikte mot ansikte, inte skriftligt.
Arendt och Heidegger
I väntan på…
Livet leker för alla oss som gillar svensk fantastik. Pål släpper nytt, och det BUBBLAR i Engelsfors (inspirerat av en håla mycket mycket nära mig…).
Jag tjuvläser både Eggert och Starobinets och vet därmed att jag har en kalashelg framför mig.
Vad läser du den här helgen?
en teaser som heter duga
I senaste Utopi Magasin: serienovellen Tornet. En nyyyyydelig försmak av det som kommer i april – Berättelser från Engelsfors. Längtan.
Röda rummet
Strindbergsåret är inte slut än, även om det bloggas mycket mindre om August nu än under de första månaderna i år.
Jag plockade upp Per Demervalls bearbetning av Röda rummet senast jag var på biblioteket, och den är alldeles förträfflig! Tidstrogna bilder (jag älskar detaljerna, jag fastnar ofta en lång stund på vissa sidor), faktagranskad av strindbersgexperten Bo Bennich-Björkman – ja, detta borde vara ett gott alternativ för frustrerade lärare som vill få motvilliga elever att smaka på Strindberg.
Det enda som är lite besvärligt är att även den inbundna boken är ganska liten, och med den texten: ni som ännu inte har hunnit bli ålderssynta kommer att förstå vad jag menar om några år, ni andra nickar och suckar förmodligen redan.
Blir du sugen? I den nyutgivna pocketutgåvan (jag kanske borde testa den… också) är serierna redigerade på ett sätt som ska passa det lilla formatet.
Jag gillar det här, precis som jag också gillade Fabian Göransons Inferno. Strindberg håller, de grafiska romanerna kan med stor sannolikhet ge honom nya läsare. Gott så.
Friday I’m in love
Jag glömmer ofta att nämna vårt riktigt sjyssta fackbibliotek (det röda huset till vänster). Det förtjänar också några kg lovebombing.
Högen som fick följa med hem idag skulle egentligen bestå av tysk relativt ny litteratur, men så råkade jag hamna vid serielådorna och så… ja.
en vanlig lördag
Kristoffer är ute och springer och jag njuter inomhus under en filt med en fin kopp kaffe och tecknat antikvariatsfynd från London. Uj. Tur att vi har trevligt tillsammans trots att en av oss är lite sportigare än den andra.
Science Tales – Lies, Hoaxes and Scams
…A documentary comic book debunking myths and exposing the lies of scientific naysayers and conspiracy theorists, and the role of the media.
The Book Warehouse i all ära, men den värsta frestelsen under vår ”nu-ska-jag-INTE-köpa-en-massa-böcker”-resa till London i maj (ni vet, öh, den HÄR) var faktiskt besöket i Cambridge. Dels för att boklådorna där var om än möjligt ÄNNU trevligare än sina kedjefränder i London (inte lika stressad personal, inte lika fullsmockade med folk, det gick alldeles utmärkt att få sig en stor och god kopp kaffe för inga pengar alls OCH det fanns lediga fåtöljer! :-O) – och om inte det vore ”illa” (oh, the suffering…!) nog så finns det riktigt riktigt bra independenthandlare också. Intressanta hyllor med tips från personalen…!
Ett av de oemotståndliga tipsen var alltså Daryl Cunninghams Science Tales. En snabb bläddring senare låg den i undantagshögen.
GottaHAVEhögen.
Böcker som jag skulle ångra att jag inte hade köpt, och varför bygga på DEN ångesten?
(otaliga äro den syndandes undanflykter)
Den är riktigt kul, men det känns som en bok som man inte ska räkna med att ha sällskap av i mer än… tja, tiden det tar att glufsa i sig en lunch (vilket förvisso kan vara en FÖRDEL i somligas ögon – dock inte i mina, jag ville ha mycket mycket mer). Daryl är lätt sarkatisk och jag gillar hans bilder.
ett essämpel, Helge, inte hela storyn
Cambridge var underbart (inte bara för en boktok), men mitt bästa bokköpartips i England är fortfarande alla Oxfam/charity shops (cancer är stekhett i London, det drällde av tokfyndspotentialinfesterade cancerloppisar) där man kan hitta fantastiska böcker för £1. Nya fräscha böcker, hot off the shelf. Ovanliga böcker. Böcker man knappt trodde fanns. Jaha, säger du, f*n vad du ska tjata om London då, så är det väl på Myrorna och Stadsmissionen också? Jo. Men alldeles för sällan. Eller så är det bara i min stad som dessa butiker verkar vara bästa dumpningsplatsen för gamla skämsiga Marklundare och andra hyllvärmare. Jag HAR hittat nästan alla mina P C Jersildare på Myrorna i Västerås, men det blir allt glesare mellan glädjestunderna.
———————–
….aaaaargh, när jag googlade på Science Tales hittade jag till Gosh! i London också. Underbart fynd, men det kommer att stå mig dyrt. Bok-stavligen (ah… min humor MÖGLAR).
flatgarv i hängmattan
Välkommen till din psykos – Nanna Johansson. Det var länge sen jag skrattade rakt ut så många gånger när jag läste en bok. Läs läs läs.
(inte så) Anonyma Biblioholister 