vuxenserier

Har du koll på HIV?

Ibland är vetenskapen fantastisk. Alla vi som minns 80-talet och domedagsprofetiorna om AIDS – och som är uppdaterade på nuläget (det kan du snart bli, om inte annat!) – fascineras. Med det sagt fastnar jublet lite i halsen när man tänker på människor i de länder där behandling inte är lika allmänt tillgänglig.

Suzann tipsar om ett seriealbum. HIV 2.0. Det är dags att ta kunskapen om hur liv med HIV ser ut i Sverige till nästa nivå.

Självklart bör vi fortfarande skydda oss vid nya sexuella kontakter! Klamydia florerar än – syfilis är också en sjukdom man vill undvika. Du vet aldrig vem som bär på vad. Den farligaste är inte den som vet och behandlas. Farligast är okunskap.

 

Annonser

Han den där Fager. Och den där Thollin. Och en smutsig kolsvart sommar utanför Borås.

  fryslortssöndag i pyjamas troooooots dagsljus – so sue me

Ibland undrar jag vad han går på, den där karln. Noveller, romaner, spel, drama, skitrolig barnbok på vers – och nu ett snyggt snyggt SNYGGT vuxensamarbete med Daniel Thollin. Fager skriver, Thollin bildsätter. Smutsig svart sommar.

gå med i en kult, sa de

det blir kul, sa de

Den smutsiga svarta sommaren baseras på historier ur Samlade svenska kulter, med den för mig oemotståndliga faktorn ”oooooh, du anar inte vad som döljer sig under ytan i den sömniga småstaden” (just här bl a Borås och Lund) och en skruvad sorts girlpower. Vi har sett det förut: riter som går fel och följderna det får. Det går snett för Kari när det äntligen är hennes tur att stå i centrum och dansa med den svarta getens budbärare. De andra vill inte riktigt se vad som händer. Det är nog ingen fara. Det ordnar sig nog. Det gör det såklart inte.

En dansbana ute i skogen mitt mellan tre småstäder. Thollins bilder låter ana den stickande doften av volymgivande hårspray, svettdoft hjälpligt (eller tveksamt) maskerad med Axe och höga halter av könshormoner. En bit bort, där träden står ännu tätare (griper de rent av efter dig…? lite…?), doftar det köttigare. DEFINITIVT köttigare.
Meta-Fager – för den som läser noggrant finns många roliga detaljer att hitta, längre ut på sidan finns ännu en blinkning i form av CeO Molin som föreslagen ”person du kanske känner baserat på dina nuvarande kontakter”

Thollin och Fager kompletterar varandra perfekt och jag har en svag aning om hur kul de måste ha haft när de jobbade med det här. Jag hade gärna tjuvlyssnat.

Det enda jag har att invända LITE mot är textstorleken. Jag var tvungen att använda läsglasögon för att kunna läsa texten i sängen (i dagsljus gick det fortfarande bra utan läsglasögon). Jag känner mig kränkt 😉 Här läser jag en smart, sexig och spännande bok för att få känna mig smart, sexig och spännande (nåja) – men läsglasögonen längst ner på näsan förtog lite av känslan (speciellt när de immade igen).

Sensmoral: Bråka aldrig med småstadstjejer

/köttigt varma hälsningar från småstadstjejen (ursprung Karlstad, och nej – det är inte jag som är ”sola” även om solen skiner i Berlin idag)

Detta är bra skit. Väl värt läsglasögon i sängen. LÄS!


The Other Side of the Wall

I söndags var jag trött men smått euforisk efter en ”yeah-still-got-it”-natt då jag dansade till 6.15 utan att tillgripa kemisk stimulans (”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas any more.” – ja, den känslan slog denna tant straight out of Surahammar mer än en gång när jag både tackade nej till vitt pulver och gröna rökdon i en rökig klubb i tegelbågarna under S-Bahn vid Spree). På det viset var jag betydligt mycket mer hardcore än en del av de andra, tio-tjugo år yngre, besökarna 😉

Pratade med min nyaste favoritmänniska (jaja, en av dem, men senaste tillskottet i favoritskaran då) Grönis om det där och när jag först råkade säga att jag inte dansat hela natten sen ”last century” påpekade den unge mannen hjälpsamt att ”du menar last millenium”. Ja. Tack som f*n.

Jag hade illans kul och jag vill göra’t igen! Jag var milt sagt tveksam på förhand, inte minst tack vare det där med åldern (A gjorde kanske inte saken bättre på förhand när han sa ”jo, men det finns EN som är rätt gammal, typ i din ålder… eller ja, han är åtminstone 40” – lol!!) men jag kände mig inte som morsor-på-stan en minut och det jag älskar med detta gäng (de hyr ett hak, bjuder in 300 kompisar och öser sen på – flera av dem är DJs och turas om) är att de gör det för att dansa och festa. Inte för att visa upp sig. Folk kom i jeans, t-shirt och gympadojor. Det fanns inte ett SPÅR av den cooooooolnesstävling jag ofta suckat över hemma. I had a feeling we were not at Stureplan (eller ens i Västerås) heller. På det bra viset.

150125

Jag stod i toalettkön och den vackra kvinnan framför mig sa ”du, BLUNDA, och riv av en lapp” och pekade på en upptejpad A4 med klippta flikar (a la ”ring-det här-numret-för-hundvakt”-lappar på icas anslagstavla, ni vet). Jag blundade, sträckte fram handen och rev en lapp.

”Bau dir eine Bude im Kopf”
Bygg mig vad i huvudet?

Ah. Bude? Bod? Bo? ”Ja, nåt sånt” sa tjejen. ”Du är inte härifrån va?” sa hon sen och jag medgav att nej, jag är ju en svennebanan. ”Ah. Och du känner dig inte helt helt hemma än? Du liksom letar ‘hemma’?” [Eh… ja, på många vis]. ”Ja, då är det det det handlar om. Du ska bygga DITT hemma i DITT huvud”

Ja j*klar. Hittade lappen i behån (!) när jag kom hem. Den sitter på väggen i hallen nu, fast jag kanske borde ha den limmad i pannan. Hmf.

Nåväl, jag var i säng kl 07.00 men var uppe igen tre timmar senare tack vare pigga husdjur som väl hade sovit som grisar hela natten när jag var borta. Det BLEV brunch på Gugelhof (det hade jag inte trott att jag skulle orka på förhand) i sällskap av en essä om Nietzsche och von Druskowitz och sen blev det en lååååång promenad trots att det var grått och hurvigt.

150115aNebel-Spargel – det är gråruggdimmigt när inte ens linslusen-vi-kallar-tv-torn syns.

Prenzlberg – Alexanderplatz – Gendarmenmarkt – Stadtmitte – Friedrichstrasse – Monbijou Park – Rosenthaler Platz (och ett frustrerat tjut när Vino e Libri inte hade hunnit öppna än, grmpf, jag tänkte ju ääääntligen sitta där med mina libri nu när jag hade tre stycken med mig i väskan) – Prenzlberg/hemma. Nätt liten runda. Mötte Markoolio på Unter den Linden och kände att det onekligen var lite starstruck-roligare på den tiden då jag brukade möta Till Lindemann.

—————————–

Jag hade tänkt mig en eftermiddag med en fin kopp kaffe och min nyaste grafiska självbiografi – Simon Schwartz The Other Side of the Wall – där på Vino e libri, men nu fick det bli kaffe och bok hemma istället. Detta är rent tekniskt en barn/ungdomsbok, men det brukar som bekant inte störa mig och gjorde det inte den här gången heller.

theothersideofthewall

Simon Schwartz föddes 1982 så han är lite yngre än mina DDR-polare, men det var ändå mycket intressant läsning. Simons mor kom från en familj som alltid var lite tveksam till regimen, men hans fars familj var mycket lojal och därför blev det extra traumatiskt när hans mor och far tog beslutet om att ansöka om att få flytta till väst.

Rent formellt hade man under en period RÄTT att ansöka om det, men det betydde ju inte att det var enkelt eller att det sågs med blida ögon. Simons föräldrar trakasserades i tre år innan tillståndet ändå kom. Och farföräldrarna… ja, kunde fadern nånsin hitta tillbaka till dem? En fin bok med extra bonus i form av ett tecknat åttiotals-Berlin. Gillar’t!

—————————–

Grönis föräldrar var mycket aktiva i motståndsrörelsen i sin stad (nej, inte Berlin) och ett ständigt mörkt moln i form av hot om interneringsläger (naturligtvis ”fanns” de lägren inte officiellt) hängde över familjen. För dem föll muren i rättan tid, kan vi säga. Internering för föräldrarna hade inneburit barnhem med ”korrekt” fostran för Grönis och hans syster. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning att Grönis är politiker idag. Med en pol mag (och diverse kulturantropologi och annat intressant godis) är han en otroligt engagerad och kunnig människa som jag skulle kunna lyssna på i TIMTAL trots/tack vare att våra politiska åsikter är både lika och olika (vi RÖSTAR inte lika, kan vi säga). Ja, han är skitsnygg också och jag hör vad ni tänker. ”Om inte om fanns”. Låt oss stanna där.


en annan sida av Berlin

”Especially in Autumn, Berlin has this magical dreamy feeling. You realize the city is going into hibernation for the next months and somehow everything slows visibly down and becomes obscure, dark and mysterious. Apparently I am not the only one with this vision. Berlin-based visual artist, illustrator and live performer Cosimo Miorelli shows Berlin’s dark and mystical side. In his illustrations and comic books Berlin reminds me more of Gotham City mixed with the Wonderland of Alice and a novel of Edgar Alan Poe.  The results are dark and dense illustrations with iconic Berlin buildings surrounded by magical creatures like flying whales or lonely city foxes in search for some human warmth.”

Jag tror att jag behöver exakt allt som Cosimo Miorelli har gjort. Allt. Det är ett Berlin, ett twistat Berlin, ett ibland mörkt, ibland färgglatt, men alltid drömskt och fantastiskt Berlin.

IHeartBerlin.de har seglat upp som min absoluta favoritsajt på sistone. Underbar att browsa, och tänk att få skriva för dem… (dream on dreamer)


Bokmässepepp del 8256926 – ”Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier”


Författarfoto av Pål: Ola Kjelbye

Läsecirkel: Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier

Ett samtal om tre aktuella skräckserier: Från andra sidan (Kriek/Lovecraft), Fylgia (Björkelid, Thollin & Andersson) & Den svarta jorden (Krantz). Moderator: Patrik Schylström (Stockholms stadsbibliotek). Medverkande: Pål Eggert (Borde vara död), Elias Hillström (podden Solen) & Nene Ormes (Udda verklighet).

Seriescenen, torsdag 25 september kl 15.00 – 15.45 – mer information hittar du HÄR

Pål och Nene är författare vars alster jag uppskattar MYCKET, Elias känner jag inte till sedan förut. Och skräckserier, ja, det behöver jag kanske inte berätta att jag älskar. Jag törs inte tänka på hur mycket min väska kommer att väga när jag ska hem igen efter mässan. Uff.

 Det här är ett samtal jag ser fram emot att lyssna på, oavsett hur många kg extra jag får släpa på som resultat 😉


Comic Invasion Berlin

Ibland så slumpar sig saker rätt kul. Min kompis E är polare med en tecknare, Crippa, som skrev en statusuppdatering på fejan om att han skulle dra iväg på Comic Invasion Berlin med sina alster. E kan det där med mina böjelser så hon delade hans status på min sida. Jag har äntligen ett tyskt surfkort i mobilen, så jag läste det, insåg att jag hann innan jag skulle skriva lägenhetskontraktet, och drog dit. Det är så skönt att jag redan kan (delar av) Berlin såpass att jag bara kan göra en sån sak, visste redan var stället låg och hur jag skulle ta mig dit. Då blir allt lätt.

”Hälsa Crippa!” skrev E också. Jo tjena, tänkte jag, blir ju lätt att hitta en människa som jag inte känner och aldrig har träffat. Såg ungefär hur han såg ut på bilden men svartklädda killar med långt hår är inte direkt unika i Friedrichshain.

Det första jag såg var… Crippa. Bläddrade i hans alster och gillade det jag såg. Köpte med mig en Dollmatrix (samarbete Marc van Elburg, Crippa Almqvist, Zeke Clough). Otroligt cool grotescoskräckpunkvansinnestripp. Sidor en kan titta på LÄNGE och hitta nya detaljer. Vansinnigt och underbart. Tipsade Eskapix-Henrik och Crippa om varandra för jag tycker att deras alster skulle gifta sig fint…!

Eventet då? Jäkligt kul. Bar, skön musik och massor av bra grejor. Inte JÄTTEMÅNGA utställare (tror banne mig att seriemässan i Sthlm har fler bord) men riktigt riktigt skön stämning.

comber1

comber2

comber3

comber4

comber5


mina hipsterfobiska tendenser

”Wöööhööööhööö, Berlin, är inte det so last year?”

Joo. Näe. Men ibland, när jag måste ta glädjeskutt över att jag åker snart, känner jag samtidigt behovet av att (över-)förklara att jag ska inte göra nåt speciellt ballt, jag gör tåg (fast det kanske just jag tycker är ganska ballt eftersom jag gillar tåg), jag ska rent av vara en trist strukturfascist som tvingar folk att jobba smartare och mer likriktat (*. Jordat men inga coolhetspoäng. Jag åker inte till Berlin för att gå på den senaste pop-up-klubben och skriva Den Stora Romanen, så det spelar ingen roll om det är so last year eller always happening.

Jag pratade med en svensk kollega som bott i stan i ett par år, jag nämnde Käthe-statyn på Kollwitzplatz (jag har min grej, jag måste åka dit och klappa henne varje gång jag är i Berlin) och det faktum att det finns riktigt trevliga lekplatser på torget. Lekplatser av den typ som får mig att muttra surt över att gungorna inte är måttanpassade för såna som jag. Han började garva. Kollwitzplatz är symbolen nummer ett för gentrifieringen av Prenzlberg. I nån av dagstidningarna – jag tror att det var Berliner Zeitung – serveras en daglig seriestripp som driver med den rika hipsterkoloni som tagit över området. Livet kring torget. Mediafamiljskrig i miniformat på lekplatsen. Googlar efter serien. Hittar inte. Får tåla mig några dagar till. Jag måste bo på hotell i väntan på lägenhet och hotellet brukar ha tidningen i frukostrummet.

*) det där kan ju låta själadödande, men jag brukar försöka förklara mitt jobb enligt följande: vad lägger du helst tiden på?
– att klura ut något nytt och kreativt?
– att fundera på hur leverabeln som dokumenterar ditt slutresultat ska se ut, var det ska sparas, hur färdighetsgraden ska mätas, hur det ska granskas, hur vi vet att ditt kreativa tänk resulterar i ett tåg som rullar? (fyll på med tråkfrågor i det oändliga)

Svaret borde vara ganska enkelt. Om nån annan funderar ut alla tråkiga ramar så hinner den som är kreativ vara just kreativ med innehållet i ramarna. Jooo, visst vore det skoj om vi alla fick vara planlöst kreativa men Utopia ligger någon annanstans.

——————————————–

lillaberlinVad jag egentligen skulle komma till var hipsters och Lilla Berlin – So Last Year. Jag var på bok-aw hos Norstedts (Kolik samarbetar med dem numera) och lyssnade på Ellen Ekman och Josefin Svenske när de talade om serien i förrgår, och innan det samtalet tänkte jag på Lilla Berlin som en koloni (ja, alltså, jag säger inte att de bor i Hornstull, men…) av människor med längtan till ett liv som till exempel i staden på B, men nu lärde jag mig att Lilla Berlin syftar på (hipsterdelen av) Malmö, det har ingenting med Berlin alls att göra.

Egentligen har serien inte någonting med Malmö heller att göra längre, den utspelas i en namnlös svensk stad, men det var just i Malmö som Ellen pluggade och bodde när hon började skapa serien om de där människorna som vi både känner igen oss i och fnissar hejdlöst åt.

Att berätta att det här är bra är so last year som att sparka in en vidöppen dörr. Jag väste ett ”Sidan 14 och 33, men du får BARA kolla in just de sidorna, sen ska jag läsa resten innan du får låna den igen” till den relativt nymornade ölnörden K när jag kom hem i förrgår kväll. Han kollade, skrattade högt och försökte sedan bläddra vidare men jag SLET tillbaka boken.


hur jag låter när jag läser Lilla Berlin

 
För mig är det en svindlande tanke att klara av att kombinera det repetitiva med det kreativa så som Ellen gör. Hennes serie går som varjedagare i Metro (den enda anledningen att ens plocka Metro, tycker många) och det händer ibland att hon slänger in något rykande aktuellt bland de tidigare planerade stripparna. Imponerande.

På måndagar skriver hon manus för en hel vecka, tisdag-torsdag tecknar hon, fredagar ägnas åt finjustering. Hon lämnar åtminstone bort serien för färgläggning, annars skulle det nog aldrig gå. ”Är inte det jobbigt att låta någon annan färglägga?” frågade jag – de flesta av oss är kontrollfreaks och en serie som en ”sett” i sitt eget huvud kan ju komma tillbaka och se helt fel ut som färglagd – och Ellen berättade att det blev fel ganska ofta i början. Färgläggarna försökte t ex alltid lägga skuggor vid kvinnornas bröst, men att brösten skulle framhävas var Ellen helt ointresserad av. Nu har de hajat. Slutresultatet är alltid görsnyggt.

Jag är star struck. Att prestera nytt så ofta skulle kunna resultera i spridda skurar av oinspiration och repetition, men jag blev glatt överraskad över att finna att varenda jäkla sida i boken höll hög kvalitet. Det har jag inte sett speciellt ofta hos någon av de andra favoritkreatörerna, oavsett vilken helgonstatus de må ha i övrigt i min bok. Smart, politiskt och alltid alltid spot on. Ellen fick frågan om hon någonsin hade blivit censurerad, men Metro har alltid plockat in allting. Gott att höra.

En av de trevligaste birollerna i Lilla Berlin innehas av en cool hund. ”Men alltså, en HUND…? Ingen katt?” undrade jag. Ellen är kattoholista (eller åtminstone kattägare). Där slog hon i sista spiken i fantastisk-människa-kistan för min del:

”Katter är så perfekta. Det går inte att teckna dem så perfekt. Hundar är lite dummare, det funkar”.

Ellen Ekman. Må hon inte bränna ut sig nu när alla vill ha en del av henne. Jag minns inte när jag såg en sån här total supersuccé senast. Och det bästa av allt? Till hösten kommer det mer Lilla Berlin i bokform!

Annat spännande på gång från Kolik är Stina Hjelms debut, seriedagboken Mitt Dåliga Samvete. Ett förlag att hålla ögonen på, år efter år. I love it.

——————————————–

Vi fick höra mer spännande hos Norstedts. Stay tuned…! Jag har inte haft tid att skriva om det än, för jag fastnade omedelbart i två av böckerna som presenterades (Lilla Berlin var den ena).

——————————————–

Nej, jag har inga egentliga hipsterfobier. Men jag när nån sorts skräck, gränsande till fobi, för att någon ska tro att jag inbillar mig att jag är cool. Jag har med största sannolikhet passerat hipsteråldersfönstret ändå och pendlar mellan att ignorera vad som förväntas av ett visst kön från en viss klass i en viss ålder till att ändå på något vis vilja foga mig, inte inbilla mig att jag sticker ut. Det går lite so-so. Men den sortens existensiella i-landsbekymmer kan vi ta en annan gång. Om ej alls.