Allvarligt talat
Åh Lena! Och Stina!
Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.
Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.
Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?
Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”
Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.
JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.
Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.
Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.
Way to spend a Sunday
Gör ett nytt försök med Folke Schimanskis bok om Berlin, oklart varför jag avbröt senast, men den har vilat i många år nu. Den fångar direkt, och trots att jag för dagen bara dricker Rabarberschorle till min deathbycheese-Flammkuche så flinar jag nöjt åt tanken på alla vingårdar (26 stycken) som täckte mina hoods på 1500-talet. Min favoritpark, Volkspark am Weinberg, har t o m några stockar kvar än idag. Det är ju precis den här sortens nördigheter jag vill infoga i ”mitt” Berlin nu, ännu ett lager ovanpå allt det andra.
Inatt pratade jag Berlin, Tyskland, öst/väst, Gud (!), politik, fotboll (mycket lite) och lite till med mina ljuvliga vänner, en av dem fyllde år så det stod trevlig fest på agendan. Rasade in hemma strax efter 5.30 (very Berlin att komma hem efter att morgontidningen kommit, men ooookey, när Bengel, Sandra och jag tog tåget hem vid fem på morgonen fortsatte några av de andra ut på klubb – det är ÄNNU mer Berlin 😂) alldeles lycklig. Igen. Mot om inte alla så åtminstone en del odds.
Solen vräker ner, det blir uppåt 30 C i skuggan idag. Om jag ska traska neråt stan och kolla in en del av det Folke skriver om i medeltidskapitlet? Oh. Gissa.
grå grå grå grå
Det är söndag. Det ska regna hela dagen. Tackar, kära söndag, lediga dag, låtsashemesterdag. Hur tänkte du nu? Jag skulle ju till Wannsee idag, jag skulle plocka med picnic, vandra i skogen och kanske till och med bada lite? Jag ville ju få in lite Sommarlov-med-kulturkollo-vatten denna helg!
(OK OK, vatten som kommer uppifrån är ju också vatten, jag kanske helt enkelt inte var tillräcklig tydlig när jag önskade ”vatten” ;))
Planera om.
Läste just att ”Sommer in Berlin ist keine Jahreszeit, sondern ein Lebensgefühl.”
Sommar i Berlin är inte en årstid, utan en [livs-]känsla. Känsla av liv. Ja, mycket sant. En sån känsla måste man ju försöka fånga också en regnig söndag. Man kan ju läsa? Jag har just gjort mitt första amazonklipp på 1,5 år (vojne, det var ta tre böcker för tio pund” så det blev den del…), så läsning saknas inte. Fast jag är för dagen inte lässugen. Nåja, vi får se. Medan tvättmaskinen snurrar kan jag ju försöka skriva lite om de böcker jag HAR läst. Speciellt om den som jag älskade.
Marie Hermanson, Himmelsdalen. NU förstår jag varför många som nyss läst Skymningslandet blev så besvikna (jag tyckte ju att den var alldeles OK), Himmelsdalen var bara… något ännu mer. Jag älskade den! Galen, spännande, mindboggling.
Himmelsdalen var min handväskbok – men jag kunde inte hålla mig till att ”bara” ha den i handväskan, den var hemmabok också. Här njöts den dock med en Flammkuche på mitt stamställe Gugelhof. Ljuvlig dag.
”Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.
Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?”
Daniel kommer till ”kurorten” Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max. Trots att de är tvillingar har de alltid varit mycket olika i sinnet, om än lika exteriört. De växte inte upp tillsammans – kanske är det därför de är så olika? Eller kanske inte? Nåväl, Max ber Daniel om en tjänst. Max behöver lämna dalen ett tag för att fixa pengar till klinikräkningen, men läkarna vill ju inte skriva ut honom. Voj voj, what to do? Kan inte Daniel och han byta liv i några dagar? Jodå.
Normalt skulle ju en smart kille som Daniel börja undra lite, tänker jag, men nu går han med på dealen och finner snart att denna dal är väldigt väldigt underlig.
”OM du har den boken oläst gratulerar jag dig” skrev Majsan när hon såg en av mina första instagrambilder på det som då var mina nya handväskbok. Jag är böjd att hålla med. Perfekt sommarbok! LÄS!
Sommarboken
Att hitta den perfekta handväsk-/pendlarboken har blivit till en hel vetenskap, men jag TROR att jag börjar hitta mitt eget recept nu. En spännande thriller kan normalt vara fin distraktion under t ex en lång flygresa, men efter några försök (Lihammer funkade bra, mina andra försök gick so-so) har jag lärt mig att nej, det funkar inte lika bra för mig under min tunnelbaneresa till jobbet. Jag, som annars har ett kluvet förhållande till noveller, börjar mer och mer luta åt att DET är det perfekta. Noveller eller möjligen fackböcker med relativt korta essäer eller artiklar.
”Längtar du efter sommar?” undrade Ulrica när hon såg en bild av den senaste pendlarboken (jag har för mig att hon ofta läser den på sommaren, till och med varje sommar?). Ja. JA, det gör jag! Berlinsommar!
Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad.
Tove Jansson är alltid rätt, jag har många vänner som dyrkar henne, men trots att jag finner henne mycket intressant så är jag dåligt bevandrad i hennes författarskap. Jag tyckte aldrig om mumintrollen som barn (jag vet, jag svär i kyrkan!) men jag älskar Toves tecknade estetik som vuxen – men läst hennes böcker? Sällan. Detta var första gången jag läste Sommarboken! Jag var inte färdig för den förrän nu, men nu fann jag den svindlande vacker och tämligen tidlös. Farmor blev snabbt en idol. Bokens berättelser är löst sammanhållna på ett sätt som gör den alldeles perfekt att ta till när det finns en stund över, det är lätt att hitta tillbaka till sammanhanget och kronologin spelar ingen som helst roll. Varje kapitel är något nytt att upptäcka och jag tror att de flesta av dem skulle kunna läsas på nytt redan inom en vecka utan att kännas tråkiga. De liksom sätter sig i omgångar, plötsligt trillar den insikten på plats, och den, och den. Jag läste någonstans att Sommarboken är en glad bok, för mig är den mer smygande, eftertänksam och lite melankolisk. Jag tror att jag föredrar det framför ”glad”. Glada kan andra, simplare, böcker få vara.
Boel Westins förord är dessutom en påminnelse till mig – jag ska läsa förord. Alltid. Tänk om jag hade missat detta?
Nu fick jag ett nytt mini-tema att utforska i Helsinki (jo, jag vet, jag har snart önskningar som skulle fylla en veckoresa, vi får se vad jag hinner), jag ska leta Tove-platser. Jag hinner vad jag hinner. Det har bokens farmor lärt mig. Min egen farmor dog långt innan jag ens var påtänkt, men jag kan bara hoppas att hon var lite så där Sommarboken-farmor-klurig.
———————–
Nästa pendlarbok ligger redan i väskan i väntan på att jag ska bli frisk. Den är av ett HELT annat slag, men jag hoppas och tror att den också kan kvala in som Perfekt Pendlarbok. Vi får väl se…!
Marly’s Ghost
Jag erkänner. Trots att jag inte firar alla hjärtans dag så köpte jag fredag-den-trettonde-presenter till mig själv den trettonde februari, dagen innan… ni vet. Ja. Det blev dessutom tre böcker om kärlek (! vem var det som intog min kropp den dagen?), Colgan-boken som jag skrev om för några dagar sedan var en av dem, detta är en annan. Den tredje får vi se när jag ids läsa. Jag kanske inte ska överdosera 😉
Plotten? Ben saknar sin döda flickvän Marly. Han är arg och ledsen och bitter och tänker att kärlek är skit, livet är skit. Han kan luuuuuugnt tänka sig att sumpa alla andras upplevelse av alla hjärtans dag, han hjälper dem ju bara ändå för (alla i en kör nu): kärlek är bara nåt som gör en ledsen. Men så på kvällen… (jaa, punkt punkt punkt)
Jag läste någonstans att David Levithan ofta skriver korta historier om kärlek (eller hum, han skriver väl alltid om kärlek) just kopplade till alla hjärtans dag och detta är en av dessa historier. Makes sense. Han har plockat Dickens klassiska julsaga om Ebeneezer Scrooge och placerat den i nutida valentintid. Illustratören har till och med inspirerats – starkt – av John Leechs illustrationer i originalet.
Levithan är tämligen trogen originalet (nästan lite för trogen, det är lätt att tänka ”var ligger utmaningen?”) men moderniserar ändå en smula och lyckas på trevligt Levithan-manér rucka på heteronormativiteten också. Gilla på det! Detta var min pendlarbok under den gångna veckan, jag har läst den på tåg och sittandes i väntrum på Orthopädiezentrum på Potsdamer Platz (medelålders förströdda människor ska gå försiktigt på morgonfrostiga durkplåtar på det att det annars slutar med slaskigt skrapsår på knä samt röntgen och bandagering, hmf) och jag vet inte var mitt cyniska jag tog vägen – men jag blev rörd och blöt i ögonen av och till och det kanske INTE är vad jag normalt önskar när jag läser på tåg/i väntrum. Jag kan knappast klandra boken, snarare min egen brist på Fingerspitzengefühl i val av lagomt lättsam pendlarförströelse.
Mina Levithan-favoriter är fortfarande Every Day och Dash & Lily’s Book of Dares. Levithan/Selznick i Dickenstappning är snyggt och smart och rätt gulligt, men jag kunde ha och mista den här läsupplevelsen. Eller nej, jag ångrar inte läsupplevelsen, men det är ingen KEEPER. Detta blir en passa-vidare-bok. Inget ont i det. Jag åker till Sverige i slutet av nästa vecka och jag tror minsann jag vet vem som ska få den här boken som överraskning i brevlådan 😉
(egentligen var det The Lover’s Dictionary jag ville köpa, men den fanns inte i någon av de fyra (!) boklådor jag besökte, jag får leta i Sverige)
Medan mörkret faller
”Det enda dumma med att promenera hem från jobbet nästan varje kväll är att jag får för lite lästid med min suveräna pendlarbok.” postade jag på instagram förra veckan.
Det är inte BARA för att få motion som jag promenerar, det är för att försöka ducka förkylning/flunsa också, för när S1, S2 och S25 är ersatta med bussar (ledtråd, man undviker helst gatutrafik i Berlin under vissa tider på dygnet så det är snällt att det finns ersättningsbussar men de är inte direkt ett bra alternativ) så blir den stackars kvarvarande U2 som ännu rälsrullar något episkt som vissa tider på dygnet liknar såna där videor från Tokyo där folk i stort sett staplas på höjden i tunnelbanevagnen. Så här ska det vara fram till maj och jag HOPPAS att behovet för tunnelarbetena verkligen uppkom akut, för hur de annars tänkte när de inte sköt på det hela till mer cykelvänliga tider vete tusan.
Till slut gav jag upp och fuskade (ja, det kändes lite som att fuska – som att äta upp lördagsgodiset redan på fredagskvällen, jag vet då sannerligen att hålla mig själv i herrans tukt och förmaning ;)). Lihammer plockades ur väskan och hamnade på kudden istället. När jag nu hade läst ut Marwood måste jag ha något annat att trösta mig med under nattvaken. Lihammer fick det bli.
Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.
Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.
Ja, ännu en kriminalroman. En ANNORLUNDA dito. Välresearchad, med många bottnar. Banne mig – här dyker dofter av ett ljuvligt dekadent Berlin upp, minnen av ett Berlin som jag önskar att jag hade fått uppleva (i e ett Berlin före nassarna). Här dyker också rasbiologiska institutet i Uppsala upp. I de lokalerna har jag genomlidit en och annan föreläsning, även om det naturligtvis inte heter just rasbiologen numera.
Jag har också bligat beklagande på en del av de skelett och andra preparat som pryder korridorerna på BMC där anatomilektionerna hålls och de skalade preparaten numera ”bor”. Jag minns alldeles speciellt en ”puckelryggig pojke från Älvdalen” (eller var han nu kom från) som jag tyckte så synd om där han hängde, aningens torr om benen.
(N B! numera kommer kropparna från FRIVILLIGA donatorer, det är en m y c k e t speciell process som föregår att en kropp ska få hamna i händerna på medicinstudenter i Uppsala! väl på plats behandlas kropparna med kärlek och respekt, åtminstone när jag gick där och jag tror inte att det har förändrats – vi insåg att det var en ynnest att nån lät sig grävas i för att vi skulle få lära oss muskler och ben)
I boken plöjer vi ner trynena i trettiotalets Stockholm/Uppsala, med de otäcka strömningar som minsann fanns i Sverige också. Tvångssteriliseringsdiskussioner. Galna experiment utförda på skyddslösa människor som föll utanför den trånga normen. I den här historien finns dessutom HBTQ-medvetenhet och en gryende feminism. Det är mycket lätt att tycka om huvudpersonerna Carl och Maria. Det är lika lätt att vilja ha MER av dem. En liten varning bör dock utfärdas: den här boken innehåller slaskiga och grymma detaljer kopplade till mord. Äckelmagade kan eventuellt bli lite gröna i ansiktet. Det kanske är lätt för mig att säga (jag är inte äckelmagad), men det är värt det!
Jag. Älskar. Den. Här. Boken. Jag är avundsjuk på den som ännu har den oläst. Vilken tur då att det kommer en fristående uppföljare senare i vår: Än skyddar natten.
————————
Läs också Eva F Dahlgren: Farfar var rasbiolog
HM (pun intended) – vad kan vi göra av King Lear?
Allra hemskaste syster av Lina Forss, en King Lear i nutida bratförpackning med en svensk klädkedjeägande familj i centrum. Ja, inget dumt upplägg alls, det fångade åtminstone min blick även om det rosa omslaget fick mig att skygga. Lear-referensen vann ändå. Jag köpte boken och tänkte att den var light men ändå fångande nog att funka finfint som pendlarbok.
Kungen i detta drama är Kurt Leander, ägare till storföretaget Firman. Han är svårt sjuk och Firman måste delas mellan de fyra systrarna Cornelia, Gabriella, Regina och Alex. Frågan är bara hur? Patriarken samlar sina fyra döttrar och meddelar att den som älskar honom mest ska bli rikast belönad.
Så ställs syster mot syster i kampen om makten över modeimperiet, en kamp där två av systrarna Gabbie och Reggie jävlas idogt med varandra och den självklara tronarvingen Cornelia. Cornelia gillar inte att strida men däremot så gillar hon syrran Gabbies man och han gillar henne. Lite för mycket. Men i krig och kärlek är allt tillåtet – så länge det inte läcker ut i pressen.
Under tiden Kurt Leander förtvinar av sjukdom åser han striderna och smider egna planer som ska eka bortom hans bortgång.
Intressant upplägg – check, enstaka otroligt snyggt skrivna passager – check, ljuvligt lockande (om än snobbiga) Londonreferenser – check, men ändå faller jag inte för helheten. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som skaver, men när det plötsligt efter en låååång transportsträcka bränner till i vissa relationer så är det slut på boken. King Lear-upplägget med en bunt döttrar och andra ”givna” roller runtomkring gör dessutom att en del av karaktärerna som finns där för just det upplägget inte finner någon naturlig och riktigt intressant del i historien, de just bara finns där. När jag läste efterordet insåg jag att Lina verkar vilja fortsätta att skriva om familjen Leander, så de blekare karaktärerna kanske utvecklas i kommande böcker. I dagens hetsiga succé-geeeeenast-or-else-klimat i bokbranschen så undrar jag lite stilla om det ens blir fler böcker om Leanders? Vi får se.
Två av fem. Jag kanske läser mer av Lina (hon har bl a givit ut lite YA, det kanske funkar bättre?) för att forska i var de där otroligt snyggt skrivna passagerna kommer ifrån, vi får se. Det finns potential.
…och jag är sugen på att dra fram min King Lear ur bokhyllan, det är bra. Komboläsning ftw!
Någon annan kommer att kunna fynda den här boken i bokträdet på söndag, hoppas den finner ett fint nytt hem (trots att en viss liten katt ätit på hörnen så den ser lite extra sliten ut ;))
kan inte sluta tänka på kombon Garbo och Dietrich
Veckans pendlarbok är Lena Einhorns mästerverk om Greta Garbo och Mimi Pollack och deras år tillsammans som elever på Dramaten. Oh the joy. Jag älskar den och slits mellan suget att bara VRÄKA i mig allt samtidigt, samtidigt som den försiktigare lilla ordningsminstern i mig viskar ”men det är väl bättre att ransonera, allt som gör den där svettiga tunnelbaneturen på 2 x 20 minuter per dag bättre är väl lämpat att vara en karamell att suga på lääääänge?”.
Som boende i Berlin och dyrkare av Dietrich är det naturligtvis omöjligt att inte tänka på dessa sköna damer tillsammans. Det går massor massor av rykten och internet dräller av snygga fotomontage. MJAU!
————–
Jag kan ärligt säga att just före jul krisade jag rejält i min relation till det nya livet i Berlin (eller snarare till allt som måste fixas och tyngden i att fatta och fixa precis allt ensam). Jag var ungefär så här —> xx <— nära att ge upp och flytta till Sverige igen, men nu känns det bättre. Igår hade jag en "break through day" och lyckades fixa massor av saker som jag haft ont i magen över (bankgrejor, försäkringar, yada yada). Med tanke på att jag fick ett åttasidigt häfte om hur man VÄDRAR tillsammans med lägenhetskontraktet så kanske ni kan gissa hur bank- och försäkringskontrakt ser ut? På kanslityska? I ett VI-ÄLSKAR-REGLER-OCH-GÄRNA-STRIKTA-OCH-KONSTIGA-DITO-land?
Nästa heta potatis är deklarationen. Här skickar man även som privatperson in sina papper med en låda kvitton. Papperskvitton. Skojar inte. Men det får bli då det. *frossa*
Igår var det som vår här. Oblåsigt för Berlin, 10 grader varmt (ända tills jag kom hem vid 19.15 faktiskt) och soooool. Stämplade ut redan 16.15 och promenerade sen i tre timmar. Inget lulla, det var bra tempo – men då och då smet jag in nånstans. Kan dock stolt säga att vare sig Dussmann eller Dr Martens (butiken här är verkligen välsorterad!) fick mig att glänta på plånkan.
Stannade till en stund vid minnesmärket över de mördade judarna. Skymningen var blå (klockan var 16.30, dagarna är rejält mycket längre än i Sverige här än men snart ändras det) och det är en plats som manar till eftertanke om vad som hände då och vad som händer nu och vad som händer sen.
Jag har aldrig plågat er med bilder av den här linslusen förut. There you go!
Frankrikes ambassad på Pariser Platz.
Rälsfordon. Otippat.
Rälsfordon II. Otippat II.
😉
————–
DrS är i annan stad långt bort men jag nästan garvade här i veckan, för det kom ett lååååångt mail som i stort sett var ett svar på allt jag gnölat om här. Han påstår att han tänker fortsätta göra mig förvånad (på det bra sättet) igen. Och igen. Och igen. Nåja, vi får väl se. Det kom också en passus om att hans skrivna kommunikatonsförmåga inte riktigt är lika vass som min. Båda kajkar vi runt i andraspråksdammen och min engelska är förvisso jäkligt bra, men det ÄR inte mitt förstaspråk. Hans engelska är bra för att vara tysk (förlåt, det där låter muppigt men svenskar i genomsnitt är långt bättre än tyskar i genomsnitt – vi MÅSTE ju) men inte riktigt som min. Skriven kommunikation är en kraftigt minerad väg oavsett språkkunskap, till och med för de som känner varandra väl sen förr.
Vi får se. Igen. Vi ska försöka se om vi kan ses till veckan, men nu är det jag som har en massa aktiviteter på kvällarna (jobbmåsten – drygt).
…och ikväll bär det hem till pojkarna A och G på middag. A hade bjudit in nån mer också, men kön eller läggning redovisades ej (jag vet att han vill hitta en tjej till mig, men han känner inga lediga flator, han känner knappt några flator alls :)) och jag hoppas sannerligen att det inte är nån oannonserad blind date. Jag tror inte det, Alex är inte den typen.
Bis gleich. Jag strävar på.
nej, men såna dära summeringsposter gör mig nervös! (varning: jätteinlägg)
Min chef varnade mig för att mitt kvarter kommer att låta som valfri natt under blitzen ikväll, så jag är hemma och vaktar djuren. Det fanns alternativ (vi erbjöds t o m att kasta oss i taxi – jag och djuren – för att fira i lugnare del av stan, men jag litar inte riktigt på unge herrns uppförande ihop med tvåmånadersbebis) men jag valde detta med frid i hjärtat, det finns gott om tid för dekadens längre fram. Eftersom jag är som jag är så lyxar jag till det för mig själv och gör snygg, jäkligt god och nyttig mat. Katterna fick Sheba för en gångs skull (”schlooooorp” sa det så var det borta) Har t o m köpt en halvflaska Moët för att fira in ett spännande nytt år. Jag ser fram emot det med tillförsikt efter ett aningens tufft 2014.
Blockar oljudet utifrån litegrand med Depeche på hög volym (wtf, det är nyår) – apropå att se framåt även musikmässigt 😉 – och slås återigen av hur fantastisk den här låten är. Rent otrooooligt sensuell (även om en del kan ha svårt att höra det bakom blippbloppet)!
De som är nyfikna på den där parallella chick-lit-storyn kan tänkas flina lite åt att hjältinnan har övertalats till dejt med annan Depeche-älskare. Han har snärjt hjältinnans intresse bl a med hjälp av nattliga maildiskussioner om muskler och benutskott, samt word battles om vilken anatomiatlas som är bäst om man vill skrämma och äckla vanligt folk en smula. Vi får se. Protagonistens tillit är skadad, en snygg läkare i lagom ålder (13 månader äldre) som dessutom är rolig (inte berlinare, men bor här sedan några år tillbaka) – vad ska han med henne till, nåt måste vara fel? Seriemördare eller kattvåldtäktsman? Men en kaffe på stan är väl harmlöst… och protagonisten finner sig mitt i allt vara otroligt smickrad över att nån är så jäkla TYDLIG med att han VILL träffa henne. Hon är inte riktigt van vid den sortens rättframhet. Men hon är skeptisk. Jävligt skeptisk. Det kommer hon förbli tills motsatsen bevisats.
(var han är ikväll? hos sin bror i annan del av landet)
Om inte han är nåt att ha så finns det andra. En av dem serverade en nyårshälsning med hjälp av T S Eliot idag, och det är sällan fel:
For last year’s words belong to last year’s language
And next year’s words await another voice
And to make an end is to make a new beginning
Och viktigast av allt är ju att trivas i sitt eget sällskap.
(den där tidigare nämnda storyn? protagonisten älskar människan i centrum av den, men känner nu att hon OCKSÅ bara vill vara vän tills vidare, det får finnas nån gräns för hur mycket man kan krångla till sitt liv både känslomässigt och logistiskt)
———————————————
Jag LÄSER lite igen, hörni! Orken att skriva och analysera finns inte riktigt, men några korta ord ska jag väl kunna prestera.
Roxberg – Min pappa Ann-Christine, vilken liten pärla. Den här blev årets näst sista pendlarbok (den allra sista blir också nästa års första, den tar vi då) och jag njöt av att kunna plocka upp den och läsa på U2 till och från jobbet. Esters språk är alltid lika vackert och i en känslig historia om det där med att försöka förstå och acceptera att skäggiga stora pappan vill vara en mindre skäggig kvinna gör det sig alldeles extra fint. Ester hymlar inte med initialt svarta känslor, hon målar ingen tjusig bild av sig själv, men utan att spoila alltför mycket så kommer det känslor av acceptans och försoning även om det inte är alldeles enkelt. En mycket fin bok.
”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
– Ja, det ska vi ordna.
– Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
– Ja, helt okej, vad heter han?
– Ann-Christine Roxberg.
– Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
– Ja.
– … Jaha.”
Det finns många (nåja, men relativt sett) böcker som snuddar homo/bi, men trans hittar jag fortfarande alldeles för sällan. Det här är som sagt en liten pärla, men jag vill höra ÄNNU mer av Ann-Christine själv, av hennes röst, hennes sida. Fast hon kanske kan skriva en egen bok. Den människa som lyser igenom Esters berättelse tycks sannerligen ha ordets gåva själv också.
(3.5 av 5)
———————————————
Moa Herngren – Hon hette Jennie blev en av mina julklappar till mig själv när jag var i Sverige. Det blev visst åtta svenska pocket (jag är stolt över mig själv, en vecka i Sverige med endast handbagagestor väska OCH jag fick ner 11 böcker med hem till Berlin – tog med tre till från huset också) för att vila den stackars hjärna som annars snurrar i ett ständigt sammelsurium av engelska och tyska numera.
Klockan tickar och Sara längtar efter att få en familj. Konstnärslivet är kul men börjar kännas tomt och när den något äldre advokaten John dyker upp och de inleder ett passionerat förhållande känner hon för första gången på länge att hon har hittat rätt. Ganska snart förstår Sara dock att det finns en tredje part i förhållandet, och det inte är Johns hund Pärson som på alla sätt visar sitt missnöje med Saras intåg i hemmet. John förlorade sin fru i cancer för ett år sedan och Jennie finns kvar i hans lägenhet och liv på ett mycket påtagligt sätt.
Vilken sträckläsare! Moa Herngren är ännu en favorit i genren som jag brukar säga att jag inte gillar (”rena relationsromaner) och hon blir bara bättre och bättre. Tänker på en vän som försöker bygga en relation med en änkling (där finns dessutom en liten dotter att ta hänsyn till) och önskar att hon läste böcker, för den här boken vill jag sätta i händerna på henne även om den tjusigt medelklassiga advokat-och-konstnärsvärlden inte direkt är hennes (eller kanske just därför). Eskapism.
(3 av 5)
———————————————
David Nicholls – Us, ÄNTLIGEN läste jag så ut den, det gick trögt och det var iiiinte enbart bokens fel. När det väl blev så blev det lite halvt i panik över att lillkatten helt sonika börjat äta upp den. Bäst att skynda sig.
”Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.”
”Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?”
Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån.
Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.
Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.
Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision.
Vad skulle kunna gå snett?
Svart humor (om en nörd som många av mina medboktokar ser som hopplös, men som jag ser som min kvinnl… eh, OK, manliga tvilling – ja, jag är Douglas, den überplanerande logistikmuppen som vill väl men oftast ses som en lite töntig torris) och en reseroman i ett, perfekt! Dels resan från festen där de möttes till den natt då Connie plötsligt säger att hon vill skiljas, dels den där faktiska resan genom Europa då Douglas ska vinna fru och barn tillbaka och bli number one! ”Vad skulle kunna gå snett?” Aaaahaha. Allt.
(Nicholls berättade att förvånansvärt många av katastroferna HAR hänt honom eller vänner till honom)
(Ännu en 3.5 av 5)
Jag är svårflörtad, men boken är en rar pärla för den som gillar rara pärlor. Och ja, den finns på svenska också.
Ich habe einen Kof… Bücherbaum in Berlin
Bokträdet på Sredzkistraße är ju inte vad det var, men min Hemingway som jag ställde dit i april hade åtminstone blivit adopterad av någon annan. Nu står Lövestam där också. Det dräller av svenskar i Berlin, allra helst i kvarteren runt Kollwitzplatz, så jag räknar iskallt med att denna fina bok hittar en trevlig och tacksam ny ägare mycket snart.
Det har varit en tuff vecka. Mycket stress, väldigt varmt och fuktigt. Jag har numera ettårskontrakt, jag är anställd i Tyskland nu, och det är redan bestämt att ett år förvandlas till fast jobb på huvudkontoret. Så blev det. Nu har jag skrivit ut mig från Sverige, hej då försäkringskassan och skatteverket, hej tyskt skattekonto (Lebenslang! Livslångt. Kommer för alltid stå i skuld till tyska staten ;)), hej svindyra elräkningar och obligatorisk TV-avgift (ingen TV, inget fast internet i lägenheten – men det spelar ingen roll!), hej tyskt girokonto hos Sparkasse, hej… ja, hej massor av saker som är läskiga och underbara på en och samma gång. En läskig tanke är ju grubblet på när K ska hitta jobb. Än är det tjusigt att ses en intensiv helg då och då, men när höstmörkret kommer hoppas jag ha honom här.
Så, veckan som gick var fylld av fler trötta och lite ledsna stunder än tidigare, därför är jag extra glad att jag tog mig ut på en kvällspromenad istället för att bara glo tomt i luften och sen svimma av. Det blev en nästan två timmar lång promenad på både gamla och nya gator. Hittade en mysig gata med massor av trevliga barer och matställen. Ännu ett tapasplejs att testa när K kommer nästa gång. Den tidigare hettan förvandlades till något mer lagom. Svalorna hojtade. Det var riktigt fint och mitt i den massiva tröttheten smög sig glädje tillbaka igen.
Vilken stad jag bor i, alltså. Här. Jag bor här. På riktigt.
Nästa handväskbok
…allt enligt principen ”vilt blandat”. Minsann, HVH serverar en rejäl skvätt Berlin också. Nästa resa dit blir – kanske – om tre veckor. Trots att det bara är en kortkort jobbresa så hoppas jag faktiskt att den blir av. Min kropp när ett ständigt Berlinlängt nu.
(inte så) Anonyma Biblioholister 