handväskboken

Allvarligt talat

  
Åh Lena! Och Stina! 

Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.

Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.

Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?

Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”

Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.

JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.

Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.

Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.

Annonser

Way to spend a Sunday 

  
Gör ett nytt försök med Folke Schimanskis bok om Berlin, oklart varför jag avbröt senast, men den har vilat i många år nu. Den fångar direkt, och trots att jag för dagen bara dricker Rabarberschorle till min deathbycheese-Flammkuche så flinar jag nöjt åt tanken på alla vingårdar (26 stycken) som täckte mina hoods på 1500-talet. Min favoritpark, Volkspark am Weinberg, har t o m några stockar kvar än idag. Det är ju precis den här sortens nördigheter jag vill infoga i ”mitt” Berlin nu, ännu ett lager ovanpå allt det andra.

Inatt pratade jag Berlin, Tyskland, öst/väst, Gud (!), politik, fotboll (mycket lite) och lite till med mina ljuvliga vänner, en av dem fyllde år så det stod trevlig fest på agendan. Rasade in hemma strax efter 5.30 (very Berlin att komma hem efter att morgontidningen kommit, men ooookey, när Bengel, Sandra och jag tog tåget hem vid fem på morgonen fortsatte några av de andra ut på klubb – det är ÄNNU mer Berlin 😂) alldeles lycklig. Igen. Mot om inte alla så åtminstone en del odds.

Solen vräker ner, det blir uppåt 30 C i skuggan idag. Om jag ska traska neråt stan och kolla in en del av det Folke skriver om i medeltidskapitlet? Oh. Gissa.


grå grå grå grå

Det är söndag. Det ska regna hela dagen. Tackar, kära söndag, lediga dag, låtsashemesterdag. Hur tänkte du nu? Jag skulle ju till Wannsee idag, jag skulle plocka med picnic, vandra i skogen och kanske till och med bada lite? Jag ville ju få in lite Sommarlov-med-kulturkollo-vatten denna helg!

(OK OK, vatten som kommer uppifrån är ju också vatten, jag kanske helt enkelt inte var tillräcklig tydlig när jag önskade ”vatten” ;))

Planera om.

Läste just att ”Sommer in Berlin ist keine Jahreszeit, sondern ein Lebensgefühl.”

Sommar i Berlin är inte en årstid, utan en [livs-]känsla. Känsla av liv. Ja, mycket sant. En sån känsla måste man ju försöka fånga också en regnig söndag. Man kan ju läsa? Jag har just gjort mitt första amazonklipp på 1,5 år (vojne, det var ta tre böcker för tio pund” så det blev den del…), så läsning saknas inte. Fast jag är för dagen inte lässugen. Nåja, vi får se. Medan tvättmaskinen snurrar kan jag ju försöka skriva lite om de böcker jag HAR läst. Speciellt om den som jag älskade.

Marie Hermanson, Himmelsdalen. NU förstår jag varför många som nyss läst Skymningslandet blev så besvikna (jag tyckte ju att den var alldeles OK), Himmelsdalen var bara… något ännu mer. Jag älskade den! Galen, spännande, mindboggling.

handvaskhimmel
Himmelsdalen var min handväskbok – men jag kunde inte hålla mig till att ”bara” ha den i handväskan, den var hemmabok också. Här njöts den dock med en Flammkuche på mitt stamställe Gugelhof. Ljuvlig dag.

”Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.

Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?”

Daniel kommer till ”kurorten” Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max. Trots att de är tvillingar har de alltid varit mycket olika i sinnet, om än lika exteriört. De växte inte upp tillsammans – kanske är det därför de är så olika? Eller kanske inte? Nåväl, Max ber Daniel om en tjänst. Max behöver lämna dalen ett tag för att fixa pengar till klinikräkningen, men läkarna vill ju inte skriva ut honom. Voj voj, what to do? Kan inte Daniel och han byta liv i några dagar? Jodå.

Normalt skulle ju en smart kille som Daniel börja undra lite, tänker jag, men nu går han med på dealen och finner snart att denna dal är väldigt väldigt underlig.

”OM du har den boken oläst gratulerar jag dig” skrev Majsan när hon såg en av mina första instagrambilder på det som då var mina nya handväskbok. Jag är böjd att hålla med. Perfekt sommarbok! LÄS!


Sommarboken

150320Att hitta den perfekta handväsk-/pendlarboken har blivit till en hel vetenskap, men jag TROR att jag börjar hitta mitt eget recept nu. En spännande thriller kan normalt vara fin distraktion under t ex en lång flygresa, men efter några försök (Lihammer funkade bra, mina andra försök gick so-so) har jag lärt mig att nej, det funkar inte lika bra för mig under min tunnelbaneresa till jobbet. Jag, som annars har ett kluvet förhållande till noveller, börjar mer och mer luta åt att DET är det perfekta. Noveller eller möjligen fackböcker med relativt korta essäer eller artiklar.

”Längtar du efter sommar?” undrade Ulrica när hon såg en bild av den senaste pendlarboken (jag har för mig att hon ofta läser den på sommaren, till och med varje sommar?). Ja. JA, det gör jag! Berlinsommar!

Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad.

Tove Jansson är alltid rätt, jag har många vänner som dyrkar henne, men trots att jag finner henne mycket intressant så är jag dåligt bevandrad i hennes författarskap. Jag tyckte aldrig om mumintrollen som barn (jag vet, jag svär i kyrkan!) men jag älskar Toves tecknade estetik som vuxen – men läst hennes böcker? Sällan. Detta var första gången jag läste Sommarboken! Jag var inte färdig för den förrän nu, men nu fann jag den svindlande vacker och tämligen tidlös. Farmor blev snabbt en idol. Bokens berättelser är löst sammanhållna på ett sätt som gör den alldeles perfekt att ta till när det finns en stund över, det är lätt att hitta tillbaka till sammanhanget och kronologin spelar ingen som helst roll. Varje kapitel är något nytt att upptäcka och jag tror att de flesta av dem skulle kunna läsas på nytt redan inom en vecka utan att kännas tråkiga. De liksom sätter sig i omgångar, plötsligt trillar den insikten på plats, och den, och den. Jag läste någonstans att Sommarboken är en glad bok, för mig är den mer smygande, eftertänksam och lite melankolisk. Jag tror att jag föredrar det framför ”glad”. Glada kan andra, simplare, böcker få vara.

Boel Westins förord är dessutom en påminnelse till mig – jag ska läsa förord. Alltid. Tänk om jag hade missat detta?

Nu fick jag ett nytt mini-tema att utforska i Helsinki (jo, jag vet, jag har snart önskningar som skulle fylla en veckoresa, vi får se vad jag hinner), jag ska leta Tove-platser. Jag hinner vad jag hinner. Det har bokens farmor lärt mig. Min egen farmor dog långt innan jag ens var påtänkt, men jag kan bara hoppas att hon var lite så där Sommarboken-farmor-klurig.

———————–

Nästa pendlarbok ligger redan i väskan i väntan på att jag ska bli frisk. Den är av ett HELT annat slag, men jag hoppas och tror att den också kan kvala in som Perfekt Pendlarbok. Vi får väl se…!


Marly’s Ghost

marlysghort

Jag erkänner. Trots att jag inte firar alla hjärtans dag så köpte jag fredag-den-trettonde-presenter till mig själv den trettonde februari, dagen innan… ni vet. Ja. Det blev dessutom tre böcker om kärlek (! vem var det som intog min kropp den dagen?), Colgan-boken som jag skrev om för några dagar sedan var en av dem, detta är en annan. Den tredje får vi se när jag ids läsa. Jag kanske inte ska överdosera 😉

Plotten? Ben saknar sin döda flickvän Marly. Han är arg och ledsen och bitter och tänker att kärlek är skit, livet är skit. Han kan luuuuuugnt tänka sig att sumpa alla andras upplevelse av alla hjärtans dag, han hjälper dem ju bara ändå för (alla i en kör nu): kärlek är bara nåt som gör en ledsen. Men så på kvällen… (jaa, punkt punkt punkt)

Jag läste någonstans att David Levithan ofta skriver korta historier om kärlek (eller hum, han skriver väl alltid om kärlek) just kopplade till alla hjärtans dag och detta är en av dessa historier. Makes sense. Han har plockat Dickens klassiska julsaga om Ebeneezer Scrooge och placerat den i nutida valentintid. Illustratören har till och med inspirerats – starkt – av John Leechs illustrationer i originalet.

Levithan är tämligen trogen originalet (nästan lite för trogen, det är lätt att tänka ”var ligger utmaningen?”) men moderniserar ändå en smula och lyckas på trevligt Levithan-manér rucka på heteronormativiteten också. Gilla på det! Detta var min pendlarbok under den gångna veckan, jag har läst den på tåg och sittandes i väntrum på Orthopädiezentrum på Potsdamer Platz (medelålders förströdda människor ska gå försiktigt på morgonfrostiga durkplåtar på det att det annars slutar med slaskigt skrapsår på knä samt röntgen och bandagering, hmf) och jag vet inte var mitt cyniska jag tog vägen – men jag blev rörd och blöt i ögonen av och till och det kanske INTE är vad jag normalt önskar när jag läser på tåg/i väntrum. Jag kan knappast klandra boken, snarare min egen brist på Fingerspitzengefühl i val av lagomt lättsam pendlarförströelse.

Mina Levithan-favoriter är fortfarande Every Day och Dash & Lily’s Book of Dares. Levithan/Selznick i Dickenstappning är snyggt och smart och rätt gulligt, men jag kunde ha och mista den här läsupplevelsen. Eller nej, jag ångrar inte läsupplevelsen, men det är ingen KEEPER. Detta blir en passa-vidare-bok. Inget ont i det. Jag åker till Sverige i slutet av nästa vecka och jag tror minsann jag vet vem som ska få den här boken som överraskning i brevlådan 😉

(egentligen var det The Lover’s Dictionary jag ville köpa, men den fanns inte i någon av de fyra (!) boklådor jag besökte, jag får leta i Sverige)


Medan mörkret faller

medanmorkretfaller
”Det enda dumma med att promenera hem från jobbet nästan varje kväll är att jag får för lite lästid med min suveräna pendlarbok.” postade jag på instagram förra veckan.

Det är inte BARA för att få motion som jag promenerar, det är för att försöka ducka förkylning/flunsa också, för när S1, S2 och S25 är ersatta med bussar (ledtråd, man undviker helst gatutrafik i Berlin under vissa tider på dygnet så det är snällt att det finns ersättningsbussar men de är inte direkt ett bra alternativ) så blir den stackars kvarvarande U2 som ännu rälsrullar något episkt som vissa tider på dygnet liknar såna där videor från Tokyo där folk i stort sett staplas på höjden i tunnelbanevagnen. Så här ska det vara fram till maj och jag HOPPAS att behovet för tunnelarbetena verkligen uppkom akut, för hur de annars tänkte när de inte sköt på det hela till mer cykelvänliga tider vete tusan.

Till slut gav jag upp och fuskade (ja, det kändes lite som att fuska – som att äta upp lördagsgodiset redan på fredagskvällen, jag vet då sannerligen att hålla mig själv i herrans tukt och förmaning ;)). Lihammer plockades ur väskan och hamnade på kudden istället. När jag nu hade läst ut Marwood måste jag ha något annat att trösta mig med under nattvaken. Lihammer fick det bli.

Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.

Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.

Ja, ännu en kriminalroman. En ANNORLUNDA dito. Välresearchad, med många bottnar. Banne mig – här dyker dofter av ett ljuvligt dekadent Berlin upp, minnen av ett Berlin som jag önskar att jag hade fått uppleva (i e ett Berlin före nassarna). Här dyker också rasbiologiska institutet i Uppsala upp. I de lokalerna har jag genomlidit en och annan föreläsning, även om det naturligtvis inte heter just rasbiologen numera.

Jag har också bligat beklagande på en del av de skelett och andra preparat som pryder korridorerna på BMC där anatomilektionerna hålls och de skalade preparaten numera ”bor”. Jag minns alldeles speciellt en ”puckelryggig pojke från Älvdalen” (eller var han nu kom från) som jag tyckte så synd om där han hängde, aningens torr om benen.

(N B! numera kommer kropparna från FRIVILLIGA donatorer, det är en m y c k e t speciell process som föregår att en kropp ska få hamna i händerna på medicinstudenter i Uppsala! väl på plats behandlas kropparna med kärlek och respekt, åtminstone när jag gick där och jag tror inte att det har förändrats – vi insåg att det var en ynnest att nån lät sig grävas i för att vi skulle få lära oss muskler och ben)

I boken plöjer vi ner trynena i trettiotalets Stockholm/Uppsala, med de otäcka strömningar som minsann fanns i Sverige också. Tvångssteriliseringsdiskussioner. Galna experiment utförda på skyddslösa människor som föll utanför den trånga normen. I den här historien finns dessutom HBTQ-medvetenhet och en gryende feminism. Det är mycket lätt att tycka om huvudpersonerna Carl och Maria. Det är lika lätt att vilja ha MER av dem. En liten varning bör dock utfärdas: den här boken innehåller slaskiga och grymma detaljer kopplade till mord. Äckelmagade kan eventuellt bli lite gröna i ansiktet. Det kanske är lätt för mig att säga (jag är inte äckelmagad), men det är värt det!

Jag. Älskar. Den. Här. Boken. Jag är avundsjuk på den som ännu har den oläst. Vilken tur då att det kommer en fristående uppföljare senare i vår: Än skyddar natten.

————————

Läs också Eva F Dahlgren: Farfar var rasbiolog


HM (pun intended) – vad kan vi göra av King Lear?

Allra hemskaste syster_2

Allra hemskaste syster av Lina Forss, en King Lear i nutida bratförpackning med en svensk klädkedjeägande familj i centrum. Ja, inget dumt upplägg alls, det fångade åtminstone min blick även om det rosa omslaget fick mig att skygga. Lear-referensen vann ändå. Jag köpte boken och tänkte att den var light men ändå fångande nog att funka finfint som pendlarbok.

Kungen i detta drama är Kurt Leander, ägare till storföretaget Firman. Han är svårt sjuk och Firman måste delas mellan de fyra systrarna Cornelia, Gabriella, Regina och Alex. Frågan är bara hur? Patriarken samlar sina fyra döttrar och meddelar att den som älskar honom mest ska bli rikast belönad.

Så ställs syster mot syster i kampen om makten över modeimperiet, en kamp där två av systrarna Gabbie och Reggie jävlas idogt med varandra och den självklara tronarvingen Cornelia. Cornelia gillar inte att strida men däremot så gillar hon syrran Gabbies man och han gillar henne. Lite för mycket. Men i krig och kärlek är allt tillåtet – så länge det inte läcker ut i pressen.
Under tiden Kurt Leander förtvinar av sjukdom åser han striderna och smider egna planer som ska eka bortom hans bortgång.

Intressant upplägg – check, enstaka otroligt snyggt skrivna passager – check, ljuvligt lockande (om än snobbiga) Londonreferenser – check, men ändå faller jag inte för helheten. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som skaver, men när det plötsligt efter en låååång transportsträcka bränner till i vissa relationer så är det slut på boken. King Lear-upplägget med en bunt döttrar och andra ”givna” roller runtomkring gör dessutom att en del av karaktärerna som finns där för just det upplägget inte finner någon naturlig och riktigt intressant del i historien, de just bara finns där. När jag läste efterordet insåg jag att Lina verkar vilja fortsätta att skriva om familjen Leander, så de blekare karaktärerna kanske utvecklas i kommande böcker. I dagens hetsiga succé-geeeeenast-or-else-klimat i bokbranschen så undrar jag lite stilla om det ens blir fler böcker om Leanders? Vi får se.

Två av fem. Jag kanske läser mer av Lina (hon har bl a givit ut lite YA, det kanske funkar bättre?) för att forska i var de där otroligt snyggt skrivna passagerna kommer ifrån, vi får se. Det finns potential.

…och jag är sugen på att dra fram min King Lear ur bokhyllan, det är bra. Komboläsning ftw!

Någon annan kommer att kunna fynda den här boken i bokträdet på söndag, hoppas den finner ett fint nytt hem (trots att en viss liten katt ätit på hörnen så den ser lite extra sliten ut ;))