Going down
Long time no U-Bahn! DET måste vi åtgärda! Jag fick lite hjälp på traven av en f d chef (född i Berlin, URBERLINARE [ja, med STORA BOKSTÄVER], inte lika galen i tåg som jag, men dock) som utmanade mig – ”hur nördig ÄR du egentligen?”
…och jag fick 21 av 25, det skulle en del tycka är JÄTTEBRA (och inte ens alla urberlinare skulle klara det, har ännu t ex inte hört Sebs egna score om han nu gjorde testet, men hans kommentar till mitt resultat var ”you will kick ass in this city”) men jag gnisslade tänder. Ja, seriöst. Det är en av mina fula sidor.
Samtidigt kunde jag konstatera att stationerna jag missade var stationer jag ännu inte passerat (vi har 173 st här, och ett gäng till är under uppbyggad), och ”det finns faktiskt ingen bok med alla”, för den bristen hade jag konstaterat för några år sen minsann. Grejen var att den bristen hade en annan inflytting också konstaterat så nu FINNS det en bok med alla stationer (och snygga renditions av de tre som byggs för att överbrygga luckan mellan U55 och U5). Den är INTE lika snygg som Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin, men den boken har lite andra ambitioner (och kostade definitivt mer att producera). Buschmann fokar djupt på 20 av stationerna, Robert Schwandl har verkligen text och bilder om alla – men inte alls samma fotokvalitet och detaljrikedom (såklart, hans bok kostar bara EUR 14.50!).
MEN, se där, inte ens Schwandl hade med full säkerhet kunnat hjälpa mig, för stationsskyltarna är inte alltid jättetydliga. I övrigt då? Ja, jag hade mycket kul med den här boken, han lyckas få in massor av information på 160 sidor (igen: 173 stationer på 160 sidor – ni hajar). Han pressar in förvånansvärt mycket fakta om varje linje: när varje station kom till, hur man tänkte, vilka stationer som avvecklats (många var tillfälligt förslutna under de delade åren) och vilka planer som fanns som aldrig blev. Bilderna är inte direkt av Berlinstagram-kvalitet men de är bra nog för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning om vilka stationer jag ska prioritera och vilka som kanske inte är lika roliga.
Vad? Varför? Jo ett av mina drömprojekt är att kunna göra Berlinversionen av Lotta Jernströms bok om Stockhoms tunnelbana. Jag snackade med ett svenskt förlag om andra grejor i höstas och till slut kom vi in på drömmar också projekt snubben som äger förlaget sa ”VÄLDIGT bra idé och det finns garanterat en köparkrets, men den skulle också bli VÄLDIGT dyr att producera”. Jo, så är det. Jag tänker alternativa sätt nu. Och drömma bör man!
Vi får se om jag går RIKTIGT djupt ner i nörderiet och köper de specialböcker som finns om fyra av linjerna. Ibland köper jag den här typen av bok som belöning till mig själv. Eller tröst. Det finns värre sätt att köpa tröst 😉
PS att jag är sugen på den här behöver jag inte gå närmare in på va? men den har ju inte HELLER alla :´-(
———–
Nu blir det annan sorts kultur! Jag ska trotsa ösregnet och ge mig iväg västerut, till Anton Corbijn . Retrospective. Vi är ett gäng som är ute lite i sista minuten, den stänger imorgon, men bättre sent än aldrig. Jag såg Inwards and Onwards på Fotografiska för fyra år sen, den var mycket bra!
Breakfast Book Club på vift i Köpenhamn och på Louisiana
Sommarens resa för mig – en helg i Köpenhamn! Löst häng med delar av Breakfast Book Club, massor av god mat, sol sol sol från knallblå himmel och en av de mysigaste sommarstäderna jag vet. TOPPEN!
Jag vore ju inte jag om jag inte gick ut hårt med en bild av den vackra Hovedbangården i Köpenhamn. Snyggt både inne och ute! Det är så smidigt att ta sig till och från Kastrup, det går att ta vanliga tåg eller metro – jag testade såklart båda varianterna 😉 Vanligt tåg går snabbast (runt sju minuter) men metron är kul för en tågnörd, på den här linjen har de nämligen förarlösa tåg.
TW alla boktokar – Arnold Busck uppe vid Rundetårn är en grym bokhandel. Jag kan stolt säga att jag inte gjorde av med så mycket som en spänn här, men det var en rolig butik att titta runt i.
Rent generellt: ditcha Ströget! Njut av Latinerkvarteren (runt just Rundentårn) istället. Och Christianshavn.
Vad jag gjorde mer än åt? Jag gick. Gick gick gick gick. Spridda intryck nedan, gott om båtar och vatten.
Louisiana då, själva Litteraturfestivalen och boksnacket? (tips: Anna skriver bra om festivalen) Tja, jag var inte jättesugen på seminarieprogrammet men jag VAR jättesugen på att se konstmuséet (det är en så otroligt bra idé att gifta ihop boktok och konst – de flesta boktokar jag känner gillar nämligen båda grejorna), både de fasta utställningarna och en del av de tillfälliga som bjöds nu. Första intrycket: det var mindre än jag trodde, men det som fanns var utsökt (och museishopen…. aaaaargh). Nedan bl a Giacometti, Miró och Kennermeyer. Precis som Anna föll jag dessutom som en sten för Terry Winters grafik.
Åter till Köpenhamn och åka BÅT! Det kostar 80 DKK, tar ungefär en timme och är så mysigt [iallafall i det kalasväder som det alltid varit när jag gjort det]. Maggan, Marie, Ann-Sofie och jag tog en tur under sen eftermiddag och det var nyyyyydelig. På bilden nedan synes Olafur Eliassons Cirkelbron, snyggsnyggSNYGG och alldeles nyinvigd när vi passerade under den. Det regnade ännu serpentiner!
Dronningens lilla jolle till vänster.
Herr Andersen måste jag ju hälsa på, såklart!
….till sist: min nya ring. Jag hade bestämt att Min Souvenir (om jag hittade den) från Köpenhamn skulle bli en ring. jag visste PRECIS hur den skulle se ut. Jag har ofta liknande planer, men hittar nästan aldrig det jag bestämt mig för. Den här gången gjorde jag det! I museishopen i Louisiana låg den och väntade på bara mig ( 😉 ), priset var mycket lägre än jag trott (210 DKK) och nu sitter den på min högerhand och glänser. Ett fint minne av en fin helg!
———–
Whut? Vad jag tyckte om boken/långnovellen/kortromanen vi diskuterade på bokfrullen? Det kommer i ett eget inlägg. Stay tuned.
Berlin Staycation 15 – pt 3, Go West!
Jag är en heders-Ossi i själen. Eller bara inskränkt. Jag arbetar på att vidga vyerna.
Det är bara så att mina favoritplatser i Berlin ligger (nästan) alla i forna öst. Prenzlberg där jag bor, Mitte, Fhain. MYYYYSIGT! Områden som klarade sig förvånansvärt fint från att bombas under WWII och därför är fyllda av Altbaus (alla dessa tjusiga gamla hus), fik, små hak av alla de slag. Till stor del har de också undgått att bombas av de stora butikskedjorna (med viss reservation för delar av Mitte). Joooo, det finns vackert i väst också men mycket av det jag verkligen avskyr i Berlin ligger i väst. Försöker då och då att lära mig gilla Kreuzberg och Neukölln (där finns också fina Altbaus och roliga hak) men jag har lite att jobba på där. Området kring Savignyplatz, jodå. Delar av Charlottenburg ÄR fina.
NATUR saknar jag. Alltid. Det just nu förbrända gräset i innerstadens parker gör ingen glad, åtminstone inte mig. Jag sitter ofta vid floden i Monbijoupark med en bok i handen, men lilla Spree – nä, sorry. Jag vill ha vattenblänk från stöööööörre vatten. Djupare.
S Mexikoplatz – oooh, visst ser det ut som nåt hoberna skulle kunna bygga om de åkte S-Bahn? JA, jag tog S1 till sjöarna, klev av en station för tidigt för jag ville se stationen och en del av de vackra villorna på väg till Schlachtensee.
Tack vare mina nya böcker har jag börjat leta mig utåt igen. Bortåt. Wannsee är ett säkert kort – men hur är det med Zehlendorf? Nära Wannsee, men ändå LITE närmare stan (runt 20 minuter med S-Bahn från Potsdamer Platz). Där finns mycket fint att upptäcka. Arkitektur (grandiosa villor signerade Mies van der Rohe, Walter Gropius m fl), en spännande kyrkogård (ännu inte gjort) och inte minst några sjöar (Schlachtensee, Krumme Lanke) där det faktiskt sägs att man INTE behöver känna sig som en inlagd sill. (man säger så på tyska också, eller åtminstone nästan: ”Extrem-Sardinen-Dosing” skrev en kollega under en talande bild efter att ha genomlidit en trång strand i Jungfernheide förra helgen)
Vad jag fann! En för att vara Berlin ganska glesbefolkad plats (kanske p g a ”dåligt” väder efter några stekheta veckor, det var nog inte mer än 25 C igår ;)), en plats med fint vatten (fötterna blev glaaada av att få dingla i det medan jag fortsatte läsa min Dahlgren) OCH som bonus – runt hela Schlachtensee går ett jättefint skogsspår på perfekta 5,5 km! Det ska gå att gå runt Krumme Lanke också, men det spåret är ”bara” 2,5 km. Ni hör ju, för oss svenskar är detta blott och bart mer än tjärnar, men för mig var denna del av stan en LJUVLIG oas att hitta.
Jag åkte alltså S-Bahn ut, men tog en annan (tunnelbane-)väg hem, dels för att det var närmare till U Krumme Lanke från SJÖN Krumme Lanke, dels för att jag verkligen gillar en del av stationerna utefter U3. Alla stationer som slutar på -platz är tjusiga! Stan ovanför en del av dem är rätt trist (sömniga bostadsområden) men gillar du att titta på pampiga armaturer och tjusigt gammalt kakel är detta linjen för dig! (gör inte alla det? :-O :-D)
För den som är nyfiken på att se fina detaljfoton från några av Berlins metrostationer kan jag rekommendera Ulf Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin. Jag önskar mig fortfarande en bok med ALLA stationer. BÅDE metro och S-Bahn. Och med mer skriven information. Om jag bor kvar i Berlin när jag blir pensionär så skriver jag den boken själv 😀
livets nödvändigheter
Vi visste ju redan, vi som älskar böcker.
Böcker är väl så nödvändiga – och boknöd kan uppkomma! – som kondomer, kylda drycker, choklad eller annat som ofta saluförs i varuautomater.
Denna ljuvliga bokomat står på perrongen vid linje U8 på Alexanderplatz. Love it.
tågnörden älskar Roberta Nateri
Jag ÄR faktiskt inte färskast i stan, även om det ofta känns så. Den italienska fotografen och illustratören Roberta Nateri flyttade hit i juli. Jag älskar att se det hon ser, hennes stil att teckna. Jag har fortfarande inte satt upp en enda tavla, jag vill känna efter och bestämma mig för hur jag VERKLIGEN vill ha det innan jag börjar (slag-)borra i dessa massiva väggar som stått pall för två världskrig.
Takhöjden i mitt gryt är generös men flera väggar täcks redan av skåp och bokhyllor. Jag får fundera ordentligt på om jag verkligen verkligen behöver en tavla till, men hennes Der Zug skulle sannerligen glida in fint i det tågtema som genomsyrar många av mina tavlor. Vi får se. Tills vidare tänker och drömmer jag. Planerar. Jag MÅSTE ju inte direkt äga allt jag älskar. Jag kan surfa in och glo på hennes bilder så ofta jag vill ändå.
(flinade stort åt Club Mate-bilden – a l l a under 40 går runt med såna flaskor, speciellt när det är varmt, och jag blev såklart otroligt nyfiken. stod emot några månader men köpte sedan en flaska för att testa, tog en klunk och spottade sen ut innehållet lika snabbt igen. uff. inte min kopp te (sic!))
En lördagskväll i Berlin
Det är ingen hemlighet att jag är både tågnörd och i viss mån infrastrukturnörd. Jag är svag för logistik och arkitektur som kopplas till de där tågen. Hur möjliggörs passagerarflöde? Hur väljs stil och utsmyckning? Vem SER utsmyckningen? De flesta av oss står nog och halvsover på väg till och från jobbet. ”Våra” stationer kan vi så att vi knappt ser dem just därför, och de där som susar förbi om vi ens tittar ut när vi passerar. .. nej, de flesta av oss missar nog mycket.
Berlins tunnelbana är kanske inte lika känd som Londons eller Moskvas, men här finns en del att upptäcka. Det finns just nu 173 stationer, men det händer mycket än.
Ulf Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin koncentrerar sig på 20 av dessa 173, han väljer gamla (drygt 100 år gamla) och nya. Bundestag från 2009 är färskast. Måste nog åka dit imorgon. Hum. Bland de äldsta finns en bunt vackra stationer signerade svenske Alfred Grenander. De som följer mitt instagramflöde bombades med bilder av hans vackraste stationer, Wittenbergplatz och Nollendorfplatz, idag. Det lär bli fler bilder 😉
Mycket lite text men vackra bilder. Varje station får 2-3 färguppslag, vi serveras översiktliga bilder såväl som små detaljer som annars lätt skulle missas. Jag tokgillar! Möjligen skulle jag vilja ha en bok med ALLA stationer (förmodligen helt otippat), men den här boken är en mycket bra början och inspirerar till utflykter till platser som jag nog skulle strunta i annars. 17 euro för 93 sidor kan låta dyrt, men för mig är den värd varenda öre. Gissar att sambon också kommer att sluka den när han kommer ner.
And she went bananas at Kulturkaufhaus Dussmann
Så det… ja, så det BLEV? Klev av på Friedrichstrasse idag. Äntligen skulle jag kolla Dussmann. Oh. OH.
en lyckad kampanj
Jag lämnar mina älskade tåg om en månad, men det är väl klart att jag vill ha en sån här poster i biblioteket!
Underjordiska timmar
Jag och mina reserantar. Surr om Paris och metro och fantastiska platser på en lång lista av måste-grejor. ”Metro och Paris – du har väl läst Underjordiska timmar?” undrade Anna.
Va? Nä. Nääääe! Jag och fransk litteratur, vi är liksom bara i början av vår romans. (*
Delphine de Vigan, det namnet ser jag nu och då, hon tycks vara älskad. Jag sökte och tog in spridda fraser och läste ihop något eget av det: ”En roman om tyst våld i en pulserande storstad där man riskerar att gå under utan att någon ens märker något”. Kastade mig över reservera-knappen på bibliotekets hemsida och inväntade resultatet.
Snabb behovsuppfyllnad, det gillas. Jag hämtade boken i torsdags och den har formligen runnit in i hjärnan sedan dess. Den är fint sällskap under sömnlösa nattimmar, men inte på det nallebjörnsgosiga sättet. Delphine serverar en historia om två vitt skilda människor som tar varsitt mycket viktigt beslut. Två människor som har skavts ner av lång tids oro. Utfryst på jobbet eller utfryst i en kärleksrelation – mitt hjärta brister kanske mest av allt för kvinnan som långsamt går från dynamisk och efterfrågad till utfrusen och placerad i en skrubb på jobbet.
Ett dygn. Ett omskakande dygn. Historien förs framåt på ett mycket elegant vis och slutet lämnar mig med ett ”aaaaaaargh!”. Mer än så säger jag inte.
Författaren lyckas få Paris att inta en ganska liten men viktig biroll; en kuliss, en organism i sig. Staden som kan få dig att känna dig älskad, viktig, som att du har koll – eller som kan tugga dig, mala ner dig och sedan spotta ut dig, där du ser dig fast i ännu en trafikstockning eller illrande i klaustrofobiska och kallt neonljusbelysta korridorer. Det är ingen ”Mmmm, PARIIIIIS”-[insert: drömmande suck]-bok.
Jisses, det här var bra. Delphine de Vigan måste undersökas mer.
*) Jag vet inte ens om det är romans än, men jag misstänker, motvilligt, ty det frankofila har sällan lockat mig förr. Är jag otrogen mot anglomanin om jag sniffar på La Fraaaaance också? Det blir svårt för mig, jag kan inte franska. Jag vill ofta originalspråk. Ibland när jag läser översatta romaner och något skaver så kan jag om originalspråket är engelska ganska snabbt genomskåda om det är tafflig översättning eller om boken är skriven på det viset. Tafflig översättning – ja, då drar jag av den på engelska istället. Så kan jag inte göra med franska böcker. Nu var det heller inte aktuellt i det här fallet, för språket lämnade inget övrigt att önska. Helén Enqvist har översatt och det fanns ingenting alls som skavde. Men annars. När det GÖR det. Jag läser en annan bok som är översatt från franska och de första kapitlen kändes så underliga att jag undrade om e-boken jag fått som recex hade missat en första genomläsning. DÅ hade jag velat läsa originalet.
Jag vet. Det är aldrig för sent att lära sig ett nytt språk och det är dessutom alldeles fantastisk hjärngympa att göra det i vuxen ålder. Men nu är det tyskan som står först i kön. Där har jag något att bygga på. Jag behöver uppamma flera TON av tålamod innan jag vågar ge mig i kast med något som fullständig nybörjare. Från de första stapplande Je m’apelle Siv till flytande läsning av Delphine de Vigan är steget för mig skrämmande långt.
boknördens restips, del 8750248750258b
12 historiska barer som varje boknörd behöver ha på drömlistan. Tja, två av dem finns det chans att besöka i juni. Vi får väl se.
Annat på planerings-/minneslistan (två skööööna tips från Camilla):
Le Bourget
Musée Dupuytren
Promenade plantée
Centre Pompidou
La Conciegerie
Tekniknördsunder från 1885 – Pont levant de la rue de Crimée
Marie Curie-promenad (OJ så 1996 den sidan kändes, men innehållet är fint – eller så försöker jag bara få en röd ros till hennes grav
…och på tal om gravar
den där tunneln alltså… och Boots!
Bergbanan
Hälsa på våra vakthundar – det är 387 trappsteg till toppen av södra tornet, äntligen får jag en RIKTIGT meningsfull anledning att motionera
(nä, vi kommer inte hinna hälften, men vi listar det vi kommer på och sållar sen)
ja, jooo, jag var ju så otroligt unikt rolig senast jag var i krokarna
—————————-
Wooohoooo, och så postade Dame Breakfast Book Club DETTA, som i sin tur ledde mig till DETTA. Ich sterbe.
nästa milsten
Vi har varit i Paris förr, men aldrig tillsammans. Om drygt fyra månader bär det av. Nu har jag en finfin lista med Parisrelaterade böcker som ska avnjutas. Jag borde nog börja med att läsa ut Viviane Élisabeth Fauville – jag begriper inte hur jag kan ha så svårt att avsluta en så bra bok? Jag kan inte ens skylla på separationsångest.
Vi har metrotema på hallväggarna (den här hängde vid trappan ner till källaren förut, vi är sååå roliga) och bilden av Abbesses är lite extra kul eftersom det är en av de mestrostationer jag har spanat in lite extra inför vår resa. Den bjussar jugend de luxe och jag lär bränna av en och annan bild där. Hum. På Place de Abbesses ovan jord finns dessutom Le Mur des Je t’aime som jag också kan tänka mig att titta lite på.
Det var naturligtvis en ren slump att jag bokade oss på ett hotell vid Gare du Nord också. Det har ingenting alls med nån snabbtågs- eller fackverks-fetish att göra. Nope nope.
Vi ska naturligtvis kolla lite cykelrelaterade prylar också. Mina hjältar från tidigt åttiotal vet vad det rör sig om. PS älskling – här är det ingen jäkla kolfiber!
det var inte jag, det var Camilla
”Det var inte jag det var munnen!” sa H. Apropå något olämpligt hon sa.
Ha! Det ska jag också börja säga från och med nu!
Jag fick börja dagen med ett leende tack vare fejanfeeden. Min lilla favorit i Vietnam levererar. Den berömda H som nämns ovan – hon är två år och ett av de ganska få barn som omedelbart letar sig HELA vägen in i hjärtat på mig som annars är ganska ovan vid barn och därför inte alltid tycker att de är gulliga per automatik. För några veckor sen var hon på zoo och plåtades tillsammans med en orm. Hennes kommentar på det var ”Ormen fick träffa H!” och det är ju faktiskt ett alldeles fantastiskt sätt att se tillvaron. Zlatanesque! Själv är jag ”hon som inte heter Kivi”. Hon som inte heter Kivi fick också träffa H och det kommer jag att vara glad över länge.
Men nu skulle inte bloggposten handla om en liten trollunge. Det skulle handla om hur även en 45-åring som borde veta bättre (eller: varför då?) kan adaptera synsättet. Det var inte jag, det var mitt klickgalna gamla finger. Eller: det var inte jag, det var Camilla. (*
Camilla lägger ut shelfporn av ett slag som inte går att motstå. Att dingla London OCH tunnelbanemania framför mitt hungriga plyte är nästan tortyr. För en stund så övervägde jag nästan att leverera en vit lögn till K, ”nej vet du, det finns inte ett ENDA ledigt hotellrum i HELA PARIS på kristi flygare” – – – ”men i LONDON finns det!”
Äh. Klart som tusan att jag är tacksam om vi tar oss till Paris! Men ändå. Tre böcker om London – inklusive Craig Taylors Londoners – är på väg hem till mig nu. Om inte jag komma till London London komma till MIIIIIIG.
—————————————
Det där med sovmorgon som jag ältar hela veckan; att ligga kvar i sängen och läsa så länge jag vill. Det gjorde jag, och stod ändå nere i köket och kokade kaffe 7.34 i morse. Allt är väl relativt och jag antar att hela grejen är Bestämma Själv, på det tvååriga viset. Å andra sidan så är det lätt att längta upp till vietkaffe! Idag ska jag slakta tidningar, träna och läsa ut min feel bad-bok. Just så.
Heleva von Zweigberk, ni vet. Svåremotståndliga ord som snudd på gör fysiskt ont att läsa. En kan fräsa ”medelklassångest” eller så köper en att smärta är smärta.
—————————————
*) Äsch, jag vet. Det finns inget unikt eller tvåårsgulligt i att skylla på någon annan. Något annat. Att ha en bekväm förklaring till varför just det här undantaget är legitimt. Det är inget en kan antas ha slutat med som 45-åring, eller ens som 85-åring om en nu blir så gammal.
men hoppsan
Jag visste ju att det var dags nu, men jag måste ändå erkänna att jag hoppar till varje gång jag tittar in på bokmassan.se och möts av mitt eget plyte. Hela artikeln hittar du här.
——————-
Åh, TRODDE jag verkligen att jag frös på eftermiddagarna i Vietnam? Vi är visserligen lite förkylda och halvfeberruggiga men de där minus tio graderna som biter i kinderna nu plågar min kropp. Jag behövde göra ärenden på stan på lunchen i dag och det var så kallt att jag tvingades värma mig med Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan, alldeles färsk i pocketutgåva. När jag ska hinna läsa den? Pja. Om nån vecka kanske jag orkar hålla mig vaken lite längre än till kl 20 varje kväll. Läsande och skrivande är satt på undantag nu, det är jobbajobba och sedan hem och sova. Så kan det vara ibland. Två dagar kvar till helg…! DÅ ska jag ta en riktig läsmorgon. Vägra lämna kudden och det varma täcket förrän jag ar läst alldeles precis så mycket som jag har lust med.
——————-
på vift med Lotta Jernström – underbart!
Då och då snubblar jag över en bok som jag hade velat skriva själv. I fallet med Lotta Jernströms Upplevelser med Stockholms tunnelbana: en guide så stannar jag ibland upp och undrar ”hupp, är vi samma person?”. Hennes sätt att betrakta, vad och hur hon betraktar – ja, till och med hur hon skriver. Med det sagt så känns det aningens egenkärt att tjata om vilken finfin bok det här är, men den ÄR så bra!
Boken är från 2009, så ett och annat har redan hunnit hända/ändras, men boken håller än. Lotta åker till var och en av de hundra tunnelbanestationerna i Stockholm. Lite kort om när stationen byggdes, lite kort om utsmyckningen, lite kort om vad som finns att se i närområdet. I vissa fall serverar hon intressant historieskrivning rent samhällsbyggnadsmässigt, varför hamnade stationen just här? Hur växte samhället upp runt stationen? Vi muttrar ofta om att politiker inte fattar nåt, men Lotta berättar om små spår av eftertanke och försök att lära sig av misstag.
Min absolut enda invändning what so ever mot den här boken är att jag vill ha MER av allt! Varje station får ett till två uppslag och det räcker ju inte så långt. Boken är generöst illustrerad med Lottas egna bilder och alla uppslag är i färg.
Jag har länge pratat om att göra en tunnelbanesafari i Stockholm, främst med fokus på utsmyckning och arkitektur. Kristoffers moster tog fasta på det och fyndade den här boken till mig. Alla säger att det är svårt att köpa böcker till mig (hm! äsch då), jag tror att Cathy tog förstaplatsen på mitt-i-prick-listan genom alla tider med den här gåvan. Jag visste inte ens att den här boken fanns när jag fick den (OK då, om jag hade vetat att den fanns så hade jag ju redan köpt den själv, för länge sen), men den fångar precis den breda syn på Organismen Tunnelbana som jag älskar och ofta tjatar om.
Det talas om en välkommen utbyggnad av tunnelbanenätet, men redan nu finns det en station till. Jernström nämner den i förbigående: Kymlinge. Kymlinge var stadsdelen som av flera anledningar aldrig blev av – men det är ju inte försent än?
”När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet fanns det planer på att bygga en stadsdel söder om Kista. Stadsdelen skulle huvudsakligen vara avsedd för statliga verk och myndigheter, som skulle flytta ut från Stockholms innerstad. Senare beslutades att vissa centrala statliga myndigheter skulle utlokaliseras till andra orter i Sverige och projektet fick förfalla. Projekteringen av stationen var redan påbörjad och för att försäkra sig inför ytterligare förändringar i framtiden byggdes den i råkonstruktion, det vill säga utan biljetthallar, rulltrappor, hissar och annan utrustning.”
Området huserar bl a speciell fauna så det vore synd att exploatera, man det inses lätt att ett storstadsområde som växer så snabbt son Stockholm ofta överrider sådana intressen. Vem vet hur det blir? Kymlinge har för övrigt en spännande biroll i Jerker Virdborgs Försvinnarna (också en mycket bra bok!).
Vem ska läsa den här boken då? ”Alla” är det enkla svaret. Ur-stockholmaren som vill lära sig mer om sin egen stad. Turisten. Tunnelbanenörden (tag dock varning – du hittar inte en bokstav om fordonen i sig! sånt finns det andra fina böcker om). Den historieintresserade. Den rastlösa som vill ha en bok som går att läsa i små små tuggor när det finns några minuters lucka.
Formatet är mycket väskvänligt och boken är robust, den tål att följa med på många utflykter i varierande väder. Det är väl just det väskvänliga formatet som är anledningen till att det bara kan bli några få sidor om varje station, det inser jag, men tänk om Lotta kunde få göra en de luxe-version? En stor, fet och lyxig ”cooffee table book” (vad ska vi kalla såna på svenska? tjockt fint papper, med stooooora fina bilder och… ja, ni hajar). Munin förlag verkar tråkigt nog ha lagt ner (när jag letar upp hemsidan verkar den ha tagits över av en privat blogg), men boken går att få tag i än. Jag önskar Lotta en anledning till nytryck!
Hjärnan spinner loss. Åh, jag vill ha exakt en sån här bok – OK då, lite tjockare – om London. New York. Prag. Paris. Moskva. Fyll på listan själv.
Jag fångade den här fantastiska takprydnaden hos SLL tidigare i höst. Vill haaaa! (jodå, jag fick tillåtelse att ta den här bilden!)
Mitt förhållande till Stockholms tunnelbana startade inte med med mitt nuvarande arbete (jag jobbar med utveckling av tåg, åtminstone i några månader till). Mormor lämnade ett litet sömnigt samhälle i Norrlands inland, hon sökte jobb och hamnade i Älvsjö på sextiotalet. Ett av våra gemensamma nöjen när jag var hos henne på loven var att åka tunnelbana. Vi köpte flerdagarskort och åkte och åkte och åkte. Jag var sju år när många av de mer fantasifulla stationerna på blå linjen invigdes och det var vårt billiga underbara nöje. Några år efter att hon hade pensionerat sig så flyttade hon åter norrut, så de allra nyaste stationerna fick vi aldrig uppleva tillsammans. Jag älskade mormor djupt ända tills hon gick bort för snart femton år sedan, men just mitt tonåriga jag var kanske inte jättesuget på att åka runt hela dagar för att tågnörda tillsammans med mormor (åh, misstagen som en önskar att en kunde korrigera nu).
mormor och jag i Dorotea 197x. jag bjussar på 1) mina roliga kläder, men just då kände jag mig fin 2) det faktum att om jag inte färgade håret så skulle en lätt kunna tro att det är jag som står till vänster. hupp!
en konstrunda i fåtöljen
Paul McDevitt gjorde verket som fick äran att pryda omslaget
Att resa, det är en fråga om inställning. Det går att förflytta sig hundratals mil rent fysiskt och ändå välja att missa massor av intryck, och det går att återbesöka en stad och en stämning hemifrån sin alldeles egna fåtölj. Ikväll har jag åkt tillbaka till London och gått på konstrunda.
I somras konstaterade jag att jag redan hade väldigt många av böckerna som säljs på London Transport Museum (jag var på fullt allvar på väg att skriva ”pinsamt många”, men vadå?) – men det fanns några att sukta efter fortfarande. Tamsin Dillons bok The Roundel: 100 Artists Remake a London Icon kom ut redan förra året, men det var först i år – för att fira att London Underground fyller 150 år – som jag köpte den.
För mig är London Underground konst i sig själv (inte bara när jag plåtar sambon på vift i gångarna), en underbar organism som transporterar människor till upplevelser varje dag året runt. Det finns något att upptäcka bakom varje krök, och Transport of London är också ett av världens bästa företag när det handlar om att använda konst som vardagsnjutning och bruksföremål.
Det är en ära för konstnärer att få göra bilden som pryder nyutgåvorna av tunnelbanekartan (jag antar att jag inte behöver berätta att jag samlar på kartona i fickformat? oj, nu gjorde jag visst det ändå, för tydlighets skull) och LU är kreativa i sitt arbete med information. Sällan är säkerhetsrelaterade budskap så snygga som när LU smäller upp dem på väggen i posterformat. Det som blev LU var från början många företag, när de började enas och knyta ihop sina tunnelbanelinjer insåg de tidigt att konst och vackra posters var ett utmärkt sätt att profilera sig.
Detalj från Eduardo Paolozzis mosaiker på Tottenham Court Road-stationen
2008 fyllde den runda London Underground-loggan 100 år (min inre petimäter vill påpeka att den designen som vi känner igen bäst idag, den gjorde Edward Johnston på 20-talet) och för att fira det bjöds 100 konstnärer från hela världen (ja, några svenskar också) in för att göra sin alldeles egna version av loggan, eller vad den inspirerar till. Boken är ett försök att sammanfatta resultatet, men jag inser naturligtvis att det lilla formatet inte gör de fullstora verken rättvisa.
Foton, Warholinspirerade prints, akvareller, installationer – ingen kan komma och säga att resultatet var strömlinjeformat. Jag kan inte påstå att allt är snyggt eller ens intressant i mina ögon, men fördelen med en bok som presenterar 100 konstverk är att det ska rätt mycket till för att en inte ska hitta NÅGOT att tycka om. Till varje bild finns en kort förklaring där konstnären så har funnit lämpligt. Mina favoriter? Paola Pivi, Harold Offeh, Michael Lin och Susan Hiller har gjort några av de verk som jag mycket gärna skulle ha på väggen hemma.
The Roundel är en bok att återvända till, förutom alla fantastiska loggor finns några fina texter, en av dem signerad min storfavorit Claire Dobbins (hur jag älskar henne…). Jag har en och annan humanistvän som älskar konst men som ännu inte till fullo förstår sig på tunnelbanans storhet som den där magiska organismen betraktat. Jag ska använda den här boken för att stilla stilla omvända dem. Hot eller löfte? Bestäm själv.
för kombonördar
Jag tror knappt att jag känner någon boknörd som inte är en x-nörd också.
(x? byt mot valfri nördgren)
Det är som om vi har en fallenhet för att gilla saker väldigt MYCKET, och kärlek växer ju ju mer en slösar med den. Det är inte som om (de flesta) nördar känner sig HELT otrogna om de nördar in på mer än en sak. Lavar. Astrocyter. Alger. Löpning. Clitorismodeller. Nagellack. Kartor. Tåg. Cyklar. Zombier. Jag behöver inte fortsätta va?
Jag gillar till exempel böcker, tåg, kartor och Henry VIII. Jag svek Henry den här gången, jag skulle besöka hans grav i Windsor men vi bangade när kön var snudd på kilometerlång (jag skojar inte) och solen gassade hett hett hett.
London Transport Museum är ett paradis för min inre tåg- och boknörd. Kartnörden får sig också några kg tillfredsställelse. Och designnörden. Jag är nog en ganska dålig nörd ändå, för jag har aldrig varit inne på någon utställning (”transport” betyder ju gubevars inte bara tåg, och bussar – nej, där går min gräns även om de äldre dubbeldäckarna har sin charm). Det är butiken och fiket som lockar.
Den här gången insåg jag att jag visst har ganska många av böckerna som säljs redan. Men OJ då! Jag lyckades sansa mig (att jag har många av något jag gillar innebär annars inte alltid per default att jag sansar mig, um…), det blev inga bokinköp MEN jag fick äntligen tag på ett eget exemplar av Tate by Tube! Eftersom vi har tunnelbanetema i ena hallen och karttema i hallen som ansluter (ja, det är gott om små hallar i vårt kringelikrokiga kyffe) så är den affischen en given bro mellan dessa teman.
Fiket bjudet på snabbt gratis wifi och snygg latte. Nej, OK, det är formellt sett fel att säga att de bjuder på latten, men den är förhållandevis billig. Summering: London Transport Museum kan utgöra en utmärkt utflykt även om en bara stannar i fiket och butiken. Visst VILL du ha en soffa klädd i sätestyg? Metropolitanöl? Espressokoppar a la Beck?
Vad jag ångrar: VARFÖR köpte jag inte den här också? Ja, svår att få hem, men vadå. If there is a will there is a way.
mina fynd
Ja, jag skulle ju inte ha några böcker, hela idén var att BLI AV med böcker, men så… ja:
De här nappade jag åt mig. Nu ska de ju bara få stå i min bokhylla på jobbet, och då räknas de ju inte riktigt – eller hur? De kan sitta fint nu, det påstås att jag ska jobba i Tyskland några dagar i veckan de kommande veckorna. Den som lever får se.
…och så den übersnygga boken av Tobias Hill som Sofia skickade till mig. Love it! Riktigt kul eftersom den har några år på nacken, jag kände inte till den sen förut.
bästa påskpresenten
Album cover shoot for Aladdin Sane, 1973. Photograph by Brian Duffy © Duffy Archive
Vi spar in på biljetten till Blåkulla (det är såååå gjort) och lägger pengarna på långhelg i London till sommaren istället – wooohoooo! Vi ska kolla in David Bowie-utställningen på Victoria & Albert, vi ska såklart njuta lite extra av att åka den 150-åriga tunnelbanan, vi ska besöka en hiskelig massa trevliga antikvariat, glo på coola fixies, läsa böcker i solen i Hyde Park (jaa, jag skrev ”solen”, jag jinxar!), äta god god mat, försöka undvika att köpa ännu fler Dr Martens (eller… äh, vi får se) och bara njuta av världens bästa stad. Det blir bara två veckors semester i sommar, att kunna klämma in en Londonhelg mellan dessa två veckor känns helt underbart.
Undrar vilken kyrkogård vi ska beta av denna gång? Abney Park och Highgate är avklarade – Kensal Green kanske? Där vilar en och annan litterär storhet som man kan hälsa på.
ska vi köpa denna poster om den finns kvar? jaaaa, det ska vi!
Underground a la Long & Magarigal
London Underground fyller 150 år i år så det formligen SPRUTAR ut ljuvliga publikationer, men fördelen för alla oss som älskar tuben är att det alltid är ganska lätt att hitta bra böcker, man kan alltid få sig en fix. David Longs Underground: Architecture, Design & History kom 2011, men blev en av mina julklappar till mig själv i julas. £12 för den här boken var ett pris snudd på omöjligt att motstå. Och varför skulle jag?
Det vi känner som enhetliga London Underground idag var inte helt trivialt att få till. Det startade med många operatörer. Knyta ihop infrastruktur. Biljettsystem. Rutter. Som tur var fanns det visionärer som såg vikten av samarbete, av att knyta ihop allt till den fantastiska logistik-organism som London Underground utgör. Så många år, så många entreprenörer. Så många idéer. Moden. Stilar. Oväntat mycket håller än idag, och Organismen med stort O är en omistlig del av varje Londonresa för mig. Vi kliver på Piccadilly Line på Heathrow, efter det har vi aldrig någonsin behövt gå mer än tio minuter ovan jord oavsett var vi har bott i stan. Trixigt ibland? Ja, visst, det kan bli några byten på vägen, men tack vare tunnelbanan har vi snabbt och billigt tagit oss till hotellet hur igensmetad trafiken än har varit uppe på ytan.
Jag läser om och fascineras av Leslie Green, arkitekten som satte spår som vi fortfarande starkt förknippar med LU. Du vet den där typiska oxblodsfärgade fajansen? Fönsterbågarna? – tacka Leslie. Tråkigt nog så dog han ung, han blev bara 33 år. Ett tragiskt människoöde, och egoistiskt sett tragiskt för alla oss med lätt tunnelbane-fetisch – tänk vad han hade hunnit med om han hade fått leva ett normallångt liv? Nu hann han en hiskelig massa sina ynka fem år i tunnelbanan till trots, och det sägs att han enorma arbetsbörda var en av de saker som knäckte hans hälsa. Han dog av TBC.
bilden tog jag i april 2012
Boken är ny, men de stämningsfulla bilderna i den är gamla. Gamla och gamla, men de togs 1976-1977. Många av dem är folktomma, på många vis tidlösa. Fotografen leker med linjer och perspektiv och gör det mesta och det bästa av den (i mitt tycke) sköna miljön. Det var en slump att hon började plåta nere i tunnelbanan. En lycklig slump:
I lived in Putney, southwest London, for about a year and a half between 1976 and 78. I shot the street life, some doors and windows at night, people on the street and so on. It wasn’t until I took a couple of shots of the London Underground, known as ‘The Tube’, that I found my subject.
The first time I saw the photos of the London Underground come up in the developer, I was captivated by its architectural beauty. The variety architectural detail, the class structure evident in some stations, and historical value of this beautiful space became fascinating to me. Now I know that most people don’t realize how beautiful this space is, but to a photographer it is very special, especially for someone from Los Angeles, which at the time did have this kind of mass transportation system.
As it doesn’t rain underground, there was also a great advantage to shooting there. Had I not been called home due to a family emergency, I would have shot every station in the London area at the time.
läs vidare
Det tog mer än trettio år innan bilderna blev publicerade, just i den här boken.
Här kan du se Jane Magarigals foton – detta är ljuvligt. Jag skulle kunna tänka mig att ha de flesta av de här inramade på väggen (harkel, tja, vi har lite tunnelbanetema i ena hallen). Nu har jag dem i boken, jag kanske får göra en tjusig installation med den istället, ett nytt uppslag varje dag?
_______________________________
Detta är alldeles fantastiskt! En snubbe bygger Lego-stationer inspirerade av Leslie Greens design! Bästa sortens underbara nördighet.
Och ja. Jag var svag för LU redan innan jag började jobba där jag jobbar nu. Jag har bara råkat hamna preciiiiis på rätt plats.
#Blogg100 – 36
ännu en fredag
Veckorna bara flyger, men det de har gemensamt är att de numera alltid avslutas med ett besök på biblioteket. OK, det är bara fredag, veckan är rent tekniskt inte helt slut än – men arbetsveckan, inne i stan, den är slut!
Idag blev jag lite extra glad, för i snabblånehyllan stod Stallo och glänste. Jag fick ju lämna tillbaka mitt exemplar halvläst förra veckan, nu högg jag den här och lyckas jag inte läsa ut den under kommande två veckor så får jag nog bara tugga i mig att jag ska strunta i den. Snabblånehyllan är en pärla, man vet aldrig vilka skatter man kan finna. Böcker som man kan få köa månadsvis för att få tag i – *pjoiiiiing* så står de där helt plötsligt, det är bara att grabba tag i sina fynd och se glad ut. Det gjorde jag.
———————————
Amazon är i blåsväder och jag, superamazonisten, gnisslar tänder. Bojkotta eller ej? Jo, man kan alltid misstänka att det finns en hake med väldigt väldigt bra priser, men det är ju inte bara pengarna: UTBUDET. Där finns ju ALLT, eller åtminstone så nära ”allt” som man kan komma.
———————————
Jag skrev om min kärlek till skelett igår. Ett av mina favoritställen i London, Hunterian Museum, lade ut en underbar bild på facebook tidigare idag: konstnären Aaron Kuehn har gjort en snygg snygg bild. Vill ha!
———————————
Coltso har förnyat hemsidan och bjuder samtidigt på nyheten att Andrej Djakov släpper nytt i vår. Andra boken om Gleb heter Resan till mörkret. Har jag tröttnat på ryska Metro 2033-spinoffare nu? Jag vet inte. Resan till mörkret släpps i april, så jag har en stund på mig att bestämma mig. Jag var inte helt nöjd med den första boken, Resan till ljuset, så jag kommer inte att kasta mig över köpknappen, men ett inköpsförslag till biblioteket kan det kanske tänkas bli.
Tre nya författare finns i stallet – allra mest nyfiken blir jag på Anna Starobinets bok Den levande som släpps i mars.
En global katastrof som kallas Stora reduktionen har fixerat antalet människor som lever på jorden till exakt 3 miljarder. Det finns inte längre någon död, bara en kort paus eller »fem sekunder mörker«, varpå individen återföds med en inkod som innehåller informationen om alla tidigare inkarnationer. Människorna är bara partiklar av en sammansatt organism, Den levande, och alla är uppkopplade direkt från hjärnan till det sociala nätverket Socio, där familjen och nationen inte har någon som helst betydelse. Samhället är globalt och alla känsloyttringar mellan föräldrar och barn förkastas som avvikande beteende.
En dag föds »Zero«, en individ utan inkod. Den levandes antal ökar med en och den globala harmonin är hotad. tillsammans med några oliktänkande placeras Zero på ett korrektionshem. Men vem är denne Zero? Och kommer Den levande att gå under i en ny reduktion?
#Blogg100 – 24
Vägen till stjärnorna
På TV:n malde en fånig ring-in-tävling (”vad hette Robinson Crusoes polare?”). ”Måndag va?” kläckte jag – aningens sarkastiskt – och blev skräckslagen och förolämpad omvartannat när K lite förstrött (hoppas jag) korrigerade mig med ett ”Fredag” utan att riktigt reflektera över min sarkasm. Ouch! Den smärtan.
Han är emellertid redan förlåten, för jag fick låna hans paypalkonto (1.99 dollar – det ni! sånt gillar man. billigt billigt, bara ladda ner och läsa med en gång.) för att köpa Oskar Källners långnovell Vägen till stjärnorna.
Hur är det då, det där med att få kliva ner i Stockholms tunnelbana tjugo år efter atomkriget? Jo tack, detta är inte alls tokigt.
Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.
Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: Överlevnad.
Jag har en del invändningar, men inser att en del av dem hänger ihop med resurser som ett litet förlag eller en egenutgivare inte alltid har. I början reagerade jag lite på språket, det hade vunnit på att hanteras av en van redaktör. Sen var det en del kärleksfloskler som fick mig att sucka lite, men det säger nog mer om mitt cyniska jag än det gör om Oskars förmåga att skriva om kärlek och sex. Det är dessutom så att ingen av de Metro 2033-besläktade böcker jag har läst hittills (jag baserar min utsaga på ett enormt statistiskt underlag – hela fyra böcker ;)) är av den kaliber som kommer att kvala in som ”bästa relationsroman”. Nu är det ju inte en relationsroman jag söker heller. Det är äventyr.
Jaha. Nu levererade jag just en del gnäll, egentligen oproportionerligt mycket. Jag tyckte ju att detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv). Oskar skrev den här novellen till en Metro 2033-tävling om livet i ett postapokalyptiskt Sverige. Han vann inte. Det här är såpass kompetent att jag blir väldigt nyfiken på novellen som vann (vem är Rebecka? hur får man tag på hennes novell?), den måste ju vara… ja, VÄLDIGT bra. Eller så hade juryn dålig smak. Hmf.
Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!
Äntligen! Stockholms tunnelbana dystopieras. Wooohoooo.
Hittar en otroligt glad nyhet hos Swedish Zombie, tack vare Oskar Källners Vägen till stjärnorna så tar Stockholms tunnelbana steget över till de metronät som spinner loss i framgångvågorna efter Metro 2033. Som jag har väntat!
”Oskar Källners novell Vägen till stjärnorna är handlingsdriven urban fantasy med fokus på äventyr och förvecklingar. En njutbar anrättning kryddad med dystopi. Om du letar ett stycke text att deppa ihop till (tänk McCarthys The Road) har du inte mycket att hämta, men om du är sugen på strapatser i Stockholms tunnelbana i en tid då det mesta gått snett, har du så att säga hamnat rätt.”
Jag hade önskat mig en fet roman, jag fick en novell, men joy joy and happiness! Nu måste jag bara försöka förstå hur man får tag på e-boken. Smashwords, alltså. Spännande!
Grattis, 150-åringen
Wooohooooo! Inte illa! Jo, men det är väl klart att jag har köpt en födelsedagspresent till… eh, mig. Men till LUs ära, såklart!
how do I love thee?
let me count the ways.
Alltså, hörni. Claire Dobbins London Underground Maps – vilken BOK!
Claire Dobbin är kurator på London Transport Museum, de har just stängt utställningen Mind the Map och det äääääter mig att jag inte hann se den, men man kan som bekant inte göra allt som är kul! Att äga boken – som också innehåller mycket information (och naturligtvis många fantastiska bilder) som presenterades på utställningen – får vara gott nog den här gången.
Tate Gallery by Tube av David Airey är en favorit för många, den är och har varit en storsäljare i många år. Jag blir mer och mer sugen på att försöka få tag på den till en av hallväggarna – vi har lite karttema där. (OJ, nu gjorde jag det – jag beställde den!) <— edit igen: nej, det gjorde jag inte alls det för när jag väl fick tummen ur och försökte beställa så kom det ett meddelande att denna plansch skickar de inte till Sverige. Jaja, nähä, det får lösas på annat vis då.
Det SÄMSTA med att jag köpte den här boken är förslagen som kommer, heeeela tiden från amazon, om andra böcker att titta på. Tunnelbanenörderi är en nisch som kan dra en DJUPT ner i bokmissbruket, men uj uj – kartnörderi är ju lika illa. Så många vackra böcker.
Kartor, tänker ni, – är hon knäpp? …men ibland, OFTA, blir de till konst (om nu inte kartan i sig är lockande nog), underbara bilder att titta länge på, få egna knasiga idéer av och framförallt – de är underbara galgar att hänga drömmar på. Drömmar om resor man kan göra, drömmar om resor man INTE kan göra.
Du tror mig fortfarande inte?
(inte så) Anonyma Biblioholister 
