Shit happens, revisited
Shit happens? DUSSMANN happens! Och det är inte kattskit.
Promenad hem från jobbet. Kylig (med våra mått mätt, runt 14 C i kvällningen?) men solig kväll. Trött men på gott humör. Passerar Dussmann. Passerar inte a l l s Dussmann. Går in. Handlar. Oj. Så det blev.
Sen, hemma: prosecco och en bok om kyrkogårdar.
Helt rimlig onsdagskväll.
Rent av underbar dito.
Återkommer med omdöme.
Vallgren i repris
När Ann-Sofie såg att jag hade varit på Dorotheenstädtischer Friedhof för att hälsa på vår gemensamme ”vän” Wolfgang berättade hon att där hade hon gått mycket och länge med Vallgren i högsta hugg. Whut? Jag har ju läst boken förut, och visst kom jag ihåg att han skrev mycket om en speciell kyrkogård, men att det var min (ja, min, bara MIN ;)) hade jag inte registrerat. Det var ett tag sen jag läste den senast. Omläsning!
Ja men jaaaaa, den blir bara bättre och bättre. Det är så faktaspäckad att ”bara” en enda läsning kan ge en övermätt känsla. Dessutom har jag så mycket mer att hänga upp all trivia på nu när många av ”hans” stigar är mina egna. Åtta fina essäer, vilt varierande ämnen, varje essä avslutas med tips, föreslagen promenad och barer/fik/matställen på vägen. Det sistnämnda får man såklart ta med en nypa salt, boken skrevs kring sekelskiftet och reviderades 2009 – somligt är så klassiska ställen att de finns kvar än, annat kan du nog leta dig blå efter så här sju år senare. En del av hans promenadtips är riktigt udda pärlor, andra är numera så Mainstream Mainstream Turist 1 A att de är so-so (ja, min granngata Kastanienallee är småkul, men jag tror inte att Vallgren skulle tipsa om den gatan 2016).
En riktigt bra bok! Jag är jätteglad att jag läste om den. Det är synd att Carl-Johan Vallgren flyttat till Sverige. Jag vill ha mer av Berlin silat genom hans hjärna.
Ett besök hos Wolfgang Herrndorf
Detta med mitt påsklov, min HEMESTER, blev lite fiasko. Jag hade visualiserat en påsk som den jag njöt förra året, med massor massor av vårsol och utflykter. Jag skulle ta tåget ut i förorterna! UPPTÄCKA! Prognosen såg lysande ut. Först. Massor av sol och runt 18 C dag efter dag efter dag efter da… men så tog jag fram min jeansjacka från dess vinterförvaring och då jinxade jag naturligtvis allt. Då blev det grått, kallt och REGNIGT.
Ö S R E G N I G T
Den som uppfann uttrycket ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” kan dra nåt gammalt över sig. Men OK, jag har fått mycket gjort hemma och en bok är en bok är en bok.
Idag på eftermiddagen upphörde så regnet (tillfälligt, det ska regna igen imorgon) och det var ju alldeles lysande, för jag ville ge mig ut på tur! Inte jättelångt, jag ville bege mig till min favoritkyrkogård en liten bit bort, för nu skulle jag hälsa på Wolfgang! Dorotheenstädtischer Friedhof är mycket vacker och har många vackra, underliga och intressanta gravvårdar. Gammalt och nytt, vilt blandat. Den togs i bruk redan 1762.
Den lilla kyrkogården i stadsdelen Mitte huserar dessutom många kulturpersonligheter – RIKTIGT många för den som är mer bevandrad i det tyska än jag är, men till och med jag känner ju till Brecht, Hegel och Christa Wolf. Jag är utomordentligt förtjust i kyrkogårdar och har strövat runt där många gånger innan jag ens visste vilka som vilar där. Jag har gått in ibland på väg hem från jobbet, den är så otroligt vacker i eftermiddags-/kvällsljus.
Hej Luther!
…och mitt i allt hade nån kattnappat en övergiven, överväxt grav och ställt dit några små katthus med foliefiltar, vattenskålar och lite mat. Alla katter som vaktar denna kyrkogård – ja, de jag såg – var passande nog vackert svarta. Nästa gång jag går dit tar jag med kattgodis.
Hos Christa ska man lämna pennor.
Så hittade jag äntligen Wolfgangs grav. Någon hade lämnat flaskpost i en champagneflaska. Av mig fick han bara en tulpan. Graven var INTE lätt att hitta, jag var faktiskt på väg att ge upp efter en timmes letande (men OK, det är så vackert så hade det inte varit så kallt kunde jag ha strosat hur länge som helst) men fick plötsligt en ingivelse som visade sig vara korrekt. CU7-2-7 är hans gravnummer, men för att hitta den graven måste man förstå det nååååågot ologiska numreringssystemet. Det finns en infokarta där några av de mest kända gravarna är utmärkta (dock INTE med gravnummer…!) men den är såpass gammal att Herrndorfs grav inte finns med.
Vem är Wolfgang Herrndorf? Jo, han är kultförfattaren som skrivit boken Tschick (finns på svenska under samma namn, på engelska heter den fånigt nog Why We Took The Car). Är och är. VAR. Den döde kultförfattaren. Han drabbades av hjärntumör, levde med den i några år men tog sedan sitt liv 2013, medan han ännu var frisk nog att klara av det. Han sköt sig. En tysk vän (en av medlemmarna i min bokklubb) berättade att han var fullständigt öppen med att han tänkte göra det redan innan det var dags. Han startade en blogg 2011, jag läser den nu, jag vet inte om han skriver om sina planer på att ta sitt liv i bloggen – jag har inte hunnit så långt än.
Wolfgang var en vacker man. Han blev bara 48 år. Hans blogg – så långt jag har hunnit – avslöjar en smart människa med svart svart SVART humor. Det känns märkligt att sitta och garva åt hans ord när man vet hur det blev sen. När han startar bloggen är han inlagd på neuropsyk på Charité (bara två km från mig), i en av de gamla vackra tegelbyggnaderna som jag OCKSÅ går förbi en del kvällar på väg hem från jobbet. Jag har ännu inte förstått om han hamnade där som en följd av tumören, eller om han hade bekymmer redan innan han fick cancerdiagnosen.
Eine einzige Patientin entspricht dem Hollywood-Klischee der Irren: Nachlässige Kleidung, schlappe Haltung, wirre Haare. Nun sitzt sie zusammengesunken auf dem Sofa und starrt auf den nicht eingeschalteten Fernseher, während vor dem Fenster große Flocken fallen.
Jack-Nicholson-Momente:
– der Bällekorb in der Psychiatrie, insbesondere der fast braune, abgegriffene Basketball
– die Diskussion des Fernsehprogramms
– der Duschraum
– Einladung zum Gesprächskreis
– Einladung zum Töpfern und Basteln
– Einladung, am Ausflug in die Stadt teilzunehmen (sehe mich schon den Bus zum Hafen steuern, wo Max’ Boot liegt)Was fehlt: Mildred Ratched.
Ann-Sofie på BBC berättar att bloggen ges ut i bokform på svenska till hösten. Den finns redan i bokform på tyska, enligt Wolfgangs egen önskan. Från början var bloggen inte offentlig, den nu publicerade versionen är något nerkortad, namn är strukna/ändrade.
Jag vet inte varför den här mannen rör mig så. Jag har svårt att förstå, acceptera, att han är död. Han är en sån som man (jaja, JAG) nästan kan bli lite avståndsförälskad i.
Jag har en inte så svag aning om att jag kommer att gå och hälsa på honom ofta.
Ja, men ni ser ju: eftermiddagsljuset på denna plats.
Berlin Staycation 15 – pt 1
Dagens första utflykt gick till bokträdet! Där kan man inte bara hitta böcker, folk ställer dit allt möjligt i mediaväg (fast vem de tror vill ha VHS-filmer numera… beats me :)) så jag ställde dit en bunt glossiga magasin. På väg dit passerade jag min favorit-brandstation och kunde inte låta bli att knäppa bilden ovan (barnet är ju ganska anonymiserat, så jag känner inte att jag hänger ut nån). Hen stod där en låååång stund och tog in allt som hände med brandbilen, men när en av killarna gick dit för att prata blev det visst lite läskigt. Bra idé att gömma sig bakom stolpen <3.
Hade ju tänkt att denna staycation skulle bli ett evigt läsätande runt Berlin – började med en Frühstück mediterranes (medelhavsfrulle – nåja, det var lunchtid, så brunch it was) på Restauration 1900 vid Kollwitzplatz. Det var helt OK om än inte fantastiskt. Allra surast var det att jag fick ta mina grejor och gå in trots att det var en fin dag i solen – Berlin invaderas just nu av nån form av steklar som ser ut som bin (jag tror dock inte att det ÄR bin) och det är HOPPLÖST att försöka äta utomhus just nu. Vem vet vad de där steklarna har suttit på förut, liksom. Att ha dem i maten? Njäääe. Ser folk bli halvt hysteriska hela tiden, och det ÄR ganska nasty att plötsligt befinna sig i centrum av ett moln av stora insekter.
Restauration 1900 ska servera brunchbuffé på helgerna, den har jag dock aldrig testat. Än.
ÄNTLIGEN lyckades jag ta mig in på Jüdischer Friedhof Prenzlauer Berg (minst sagt sparsamma öppettider), den gamla judiska kyrkogården i mina hoods. Insprängd bland hus, utsatt för vandalisering under de mörka nasseåren och slutligen delvis förstörd av en bomb under kriget. Om jag inte minns fel så invigdes den 1827. Det är som att komma in i en grön sal, trolsk stämning, mycket vackert.
Som man måste du täcka huvudet om du vill gå in och titta.
Det doftade höst därinne, många av de stora kastanjerna hade redan fällt sina löv – men det är nog snarast en fråga om uttorkning. Som jag skrev, det är som en sal, tätt tätt tätt med träd, så det lilla regn som fallit de senaste veckorna har nog svårt att nå ner till marken.
För den som är intresserad av gravvårdar finns där många intressanta exempel. Somligt är illa åtgånget dock.
Så for jag neråt Schöneberg till – nära U Nollendorfplatz finns denna lilla butik. Feinkost-skylten har falnat, men vi boktokar tycker ju att den gäller än – numera är det nämligen en liten bokhandel som huserar i lokalen. Feinkost. Delikatesser. Det är ju precis så vi ser på böcker, eller hur? 😉
Jag hade bestämt mig för att jag ville läsa om mina fallna kvinnor tillsammans med ett glas Prosecco på nån trevlig bar – valet föll på Bar Gagarin i Prenzlberg. Bubblande vin på en måndagseftermiddag va! Snacka om fallen kvinna!
Skämt åsido, Eva F Dahlgren är ett utmärkt sällskap att ha med sig i väskan. Ännu en gång återvänder hon till sin forskning om rasbiologins härjningar i allmänhet och kvinnoöden i synnerhet. Tung läsning, mycket mycket bra.
Det är varmt och fuktigt och alla dagens mål går ju inte att äta ute på lokal – en sallad fick det bli hemma i köket på kvällen. Stilton, päron, valnötter och blåbär på en salladsbädd. Gott och snyggt! Receptet hittar du här (om det nu behövs nåt recept för att plocka ihop en sallad – njäe va? – men det finns mer grejor i den bloggposten som jag vill testa vid tillfälle).
(inte så) Anonyma Biblioholister 