underbara läsplatser

Matt Haig – Reasons to stay alive

 With only words on the cover. Knorvlarna räknas ej.  #botns16

Matt Haig. Matt Haig Matt Haig Matt HAIG.

Jag har lovebombat honom förut, för hans fantastiska Humans, an A to Z och för hans barnbok om att vakna upp som… katt.

Jag kände att jag behövde varna mina vänner lite när jag började läsa Reasons to stay alive. Eller snarare lugna dem, lova att ”så illa är det inte!”

Titeln kan ju få folk att undra. Jag tänkte, tänker, inte hoppa framför tåget. Man måste inte vara, ha varit, eller ens känna nån som är deprimerad för att tycka om den här boken. Det är en del biografi, en del filosofi/kartläggning (inkl många tankar om böcker), en del självhjälp, eller åtminstone ”så gjorde jag”. Ibland berättande prosa, ibland listor i punktform. Spretigt! ”Vi gillar spretigt!” sa/skrev några av oss på fejjan igår. Haig berör och filosoferar kring tankar som ”men jag som har ALLT? vad är det för fel på mig som ändå trillar dit?” och många många andra saker som både kan snurra i den deprimerade personens egna huvud och inte minst i (den ibland fullständigt oförstående) folkmassan runtomkring.

Insikter och mycket humor. Ja, jag älskade detta. Men OK: det tog mig en stund att komma in i den, att RIKTIGT förstå alla lovord på omslaget (jaja, vi vet hur det kan vara med blurbar, men ändå), men när ögonblicket kom (tadaaaa) plockade jag upp min penna (ett bra tecken) och ritade, skrev, streckade för, ringade in, molnade in, HJÄRTADE in – nu har boken blivit så djupt personlig att jag aldrig kan eller vill låna ut den till någon annan.

Jag kom ut ur garderoben på Instagram igår. Fast de närmaste har vetat ett tag. Bekanta har förmodligen misstänkt. Den ökända svarta hunden har nog tassat efter mig hela livet, ibland – oftast! – på behörigt avstånd. Ibland har den lagt sig över mig, över hela huvudet, så jag knappt kunnat andas, men så illa har det inte varit på flera år nu (inte nu heller). Jag har jobbat alldeles för mycket övertid det senaste året, para det med att det FORTFARANDE inte är helt lätt att ensam rodda i allt i ett land där jag inte fattar hur allt funkar och att nya besked om kommande uppsägningar har regnat in varje vecka sedan årsskiftet. När min kollega Jarek dog i en tragisk olycka tillsammans med sin son i juni ställdes allt på sin spets och jag slutade sova. Jag kan klara övertid och osäkerhet/ensamt roddande i allt mellan himmel och jord ganska bra så länge jag sover. Med flera nätter i veckan då jag inte somnar alls: nej. Den svarta hunden reste sig från sin viloplats en bit bort och började gå fot igen. Man vill inte att den hunden ska gå fot. Helst.

Nu sover jag tack vare doktorn (eller snarare tack vare Zopiklon, men det hade jag ju inte fått utan doktorn) och tack vare sommar och semestertider har jag kunnat vara out of office sedan mitten av juli. Och ni vet hur det kan vara när man väl lägger sig platt och erkänner, allt kommer på en gång. Sålunda drabbades jag också av en riktigt risig och långdragen luftrörskatarr. Jag hade tänkt bekämpa stress och depp med mycket motion (det är jättebra medicin! det är inte bara något som hurtbullar, läkare och psykologer säger för att vara jobbiga), men på grund av feber och vecka efter vecka av bubblande luftrör (inte alls lika kul som olika sorters bubblor som man kan dricka, med eller utan alkohol)  blev det inte mer än ganska stillsamma promenader och mycket sängliggande av denna sommar.

Jag börjar jobba igen om två veckor. Håll en tumme. För att hälsan håller och för att jag får behålla jobbet. (ja, överdos av ”håll” i olika variationer. men dock.)

Han kommer till bokmässan! Koljonen och Haig låter som en drömkombo! Tippar på att du kanske kan hitta honom i Massolits monter också. Hoppas det, om du ska dit. Han är mycket begåvad.

***

Så till kategorin ”Underbara läsplatser”. Den ligger där, på en av mina favoritgator: Baren. Hade passerat ofta. Många gånger var det stängt. När det väl var öppet vågade jag ändå inte gå in ensam. Inte för att det såg läskigt ut (i meningen”pågående slagsmål” eller som en vän sa om vissa kvällar på ett hak i hans stadsdel: ”loads of skinheads with faces full of nasty tattoos”), men alla där inne såg ut att höra HEMMA där, så SJÄLVKLART, på det Berlincoola viset. Jag är ju en tönt. Ni vet (en del av er iallafall) hur dumt man kan tänka.

Så var Ann-Sofie här, vi var i behov av en varsin stol och en paus: ”kan vi gå in här?”. Ann-Sofie, den kloka människan, hakade på. Vi älskade det. Enades om att jo, här kan jag sitta och se Ensam Och Mystisk ut med en bok, en kopp kaffe eller ett glas bubbel. Vi hade hittat den! MIN BAR! Passande nog heter den det. Meine Bar. Bar och café, åtminstone om du kan nöja dig med gott kaffe och inte söker avancerade bakverk. Varning: det är en rökbar (det finns några sådana än, trots att Berlin generellt också är en stad där många barer och restauranger har rökförbud), men nu på sommaren funkar det fint eftersom både dörr och fönster står vidöppna.

Igår återvände jag. Det var nästan tomt när jag kom dit. Jo, bra, då tar jag inte upp plats och förstör för nån coolare som annars kunde ha fått mitt bord. Gick in. Satte mig (fröken ISTJ) vid ”vårt” bord. Det ÄR det näst bästa bordet (om det är något enda bord som alltid är upptaget så är det det vid fönstret. Allra Bästa Bordet.). Plockade upp bok, penna, brevblock och vykort. Beställde. Skrev. Läste. Såg skymningen falla utanför. Barsnubben kom med att stearinljus så att jag skulle kunna läsa lite bättre. Omtänksamt. Plötsligt hördes åska och ett skyfall hamrade ner på Auguststrasse. Vi tittade alla upp och ut. Log mot varandra. Återvände så till vad vi gjorde innan knallen kom.

Musik? Alltid mycket bra. Tänk i termer av Dinah Washington, gammal blues, souliga damer. Blues och åska och en bok om depressioner vid ett rangligt bord i en liten sliten Berlinbar kan låta som Klyschornas Kungarike, men det funkar. Jag satt kvar i tre timmar. Folk kom och gick, aldrig smockfullt. Ingen tittade konstigt. Nån tittade kanske lite nyfiket, men då intalade jag mig att de nog är som jag och undrade ”vad är det där för bok?”. Min bar. Meine Bar. I’ll be back.
    
 

Annonser

Stilla dagar i augusti 

Jag bor ju långt från alla medlemmar i Breakfast Book Club, men jag har haft turen att få hänga med Dame BBC I, II och III (fråga mig inte vem som är vilket nummer :)) den här sommaren. Marie var här i juli, i lördags åt jag middag med Maggan i Stockholm och denna vecka är Ann-Sofie här i Berlin. Vi har lullat och ätit gott och pratat, pratat om böcker och allt annat som är viktigt i livet. Vi har hittat en ny favoritbar, vi har åkt tunnelbana och S-Bahn och spårvagn (vi gillar att åka och titta och åka lite till).

Baren. Och boken. Vi skulle gängläsa. Vi inhandlade högtidligen varsin bok som förberedelse. Ann-Sofie har varit flitig med sin Book of Clouds (så att vi skulle kunna leta upp en del av platserna som figurerar i boken), men jag har ännu inte ens öppnat min presumtivt ljuvliga Pocket Atlas of Remote Islands (också med Berlin-koppling, om än mer indirekt).
En av våra tågresor tog oss till Spandau. Jag har beundrat biblioteket där förut, men jag var i stan på en röd dag den gången. Allt var stängt.

”Vi går in!”

Ah. Oh. Vackert utanpå, uuuuuurtråkigt inuti (men jag hittade en fin kollektion av fackböcker om området/regionen). Det var den sortens bibliotek som funkar för oss redan frälsta, även om vi också ofta föredrar något mer än bara hylla på hylla på hylla på hylla på hyl… (ni hajar). Det funkar för den som gillar att läsa, som vet vad hen söker – men den där ljuvliga uppmaningen till att upptäcka, till att tänka brett, att locka till läslust: nej. ÅH vad jag älskar svenska bibliotek! Gå till ditt alldeles egna idag och njut av det, du som bor i Sverige.

Till sist vill jag säga att Stina Stoors Sommarprogram var ÄNNU bättre än jag vågade hoppas på på förhand. LYSSNA! (”och hör sen!” pun intended.)


A tale of many cities

Förra söndagen bjöd på tropisk värme parad med en känsla av glatt men tungt huvud (att njuta fest med goda vänner till klockan fem på morgonen gör gärna sånt med en mycket medelålders kropp). Sådana dagar avnjutes bäst med en lång snirklig promenad beväpnad med (minst) en bok i väskan. Som jag skrev häromsistens var det Folke Schimanski som fick följa mig på färden – men jag måste berätta om en av mina allra bästa läsplatser också.

Leise Park firar alldeles i dagarna fem år som park, och den har varit kontroversiell sedan starten. Man har nämligen tagit ett hörn av en gammal kyrkogård, låtit det vildvuxna växa sig ännu vildare, låtit många gravar vara kvar (ingen har begravts här sedan 1970) OCH gjort 1) en park av det 2) med en massa LEKPARKSYTOR. Leka på en kyrkogård? Kränkande tanke för många många människor!

Själv tycker jag att det är alldeles ljuvligt. Vackert. Fantasieggande. Jag stortrivs. Här finns bl a små gläntor med vädertåliga hängmattor som man kan låna, och jag hade turen att hitta en ledig. Där låg jag och läste om stans historia, med solen strilande ner mellan löven och en glad koltrast som tjoade en bit bort. Det är paradis för mig. Alldeles gratis.

Du finner parken i Prenzlberg, en kort promenad från Alexanderplatz, på lilla tysta Heinrich Roller Str. Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Det här är Berlin at its best.


   Där uppe låg de och pussades och var kära. Leise Park är en fantastisk plats för en dejt! Och vet ni, jag tror att själarna vars stoft blivit en del av jorden där tycker att barn, läsande tanter och hånglande nykära är preciiiiiis vad de vill ha på sin viloplats.

Lite spänning blev det för några år sen då det hittades benknotor och hår i parken. Hade de streetsmarta stadsrävarna grävt upp LIK? Var detta beviset för olämpligheten i att göra en lekpark här? Gillar man drama kan man ju tänka så, men rävar gräver nog inte upp benknotor som eventuellt finns kvar tre meter under ytan, menade en av parkens skapare och försvarare. Nåväl, benen skickades till rättsmedicin i Moabit för analys (var de mänskliga? hur gamla var de?) och hur det gick sen vet jag faktiskt inte. Det går säkert att googla fram men jag föredrar att ha kvar det där mysteriet i mitt huvud…

***

Så till en annan favoritstad och kampen jag för med min obotliga inre London-snobb. Jag lyssnar på en bok som utspelas i en vansinnigt trevlig stadsdel – Islington – och rynkar pannan varje gång den svenska inläsaren säger Aaaaajlington. Isslington! ISSLINGTON!

Säger jag alltid allting rätt? Nej. Absolut inte. Men ändå.


Gråt i Gorkiparken

Solen sken nästan igår (vi är inte bortskämda med sol i Berlin på vintern) och jag hade slut på kaffe, så jag bestämde mig för att INTE ligga kvar och dra mig. Ut och traska! Jag vänjer mig aldrig vid att jag ”går ner på stan” och köper kaffe och att det där ”ner på stan” innebär – som idag – en butik i TV-tornets skugga.

Jag packade två böcker och en penna i väskan. Jag tänkte att en brunch på ett populärt men för mig nytt café kunde vara en bra ide. Jag stannade till på Café Gorki Park nära Rosenthaler Platz. Mysiga lokaler i den där stilen som många nog tänker när de tänker Berlin (gamla möbler, lite slitet, labyrintlika lokaler), rysk meny. Jag åt en fiskbrunch (!) – det var fisk på längden och bredden (rökt lax, tonfisk etc) – men det blev onekligen lite mycket till slut. Gott men inte fantastiskt. Återvänder jag hit blir det mer för stämningen och läget än för maten i sig.
  …och just som jag plockade upp telefonen så insåg jag att Bodil Malmsten hade dött. För mig var hon en husgudinna, hon fick mig att läsa Montaigne, hennes texter är BILDANDE utan att skriva på näsan. Ingen kunde som hon skildra det vardagliga, det absurda, det ilskna, det reflekterande, det roliga… ja, husgudinna sa jag.

Modernista planerar ett praktverk (de beskriver det inte som ett praktverk, det är JAG som lägger in den betydelsen i det hela): en 988 sidors utgåva av Loggböckerna: 2006–2014 släpps i augusti. Jag gav bort mina loggböcker (men behöll en fin diktsamling) när 14 Billyhyllor måste bli ynka 5,5 för några år sen, så jag kommer nog att köpa den för jag ångrade mig bittert redan innan Bodil dog.

Nåväl, jag satt där på caféet och kunde inte låta bli att gråta en skvätt. Det kändes knasigt, men OK då. Jag gråter normalt INTE när mina idoler dör, men jag hade fått på tok för lite sömn och just cancer har haft en lite för stor del i mitt liv, så det var nog den samlade tanken på Bodil och många andra döda som rann ur tårkanalerna där och då.

Fiskbrunch
Rara lokaler!

Ni ser ju Martina Montelius? Jag lyssnade på boken – fantastiskt roligt uppläst av Martina själv! – som pendlarbok, men jag insåg snabbt att jag ville ÄGA den också. Äga, stryka för särdeles intressanta, roliga och snygga passager. Min bokliga partner i crime, Suzann, kände samma sak. Sagt och gjort. Fixat! Suzann har också skrivit om boken och citerar många passager som fick mig att skratta högt när jag lyssnade!

Montelius blandar snyggsvenska med brutala satser (pun intended) sprängfyllda med s k fula ord. Den kontrasten parad med Montelius svarta humor gjorde detta till något av det roligaste – igen: trots mycken svärta – jag läst/lyssnat på  på LÄNGE.

Hennes hjältinna, kulturtanten Boel, är trött på att just vi kulturtanter ska förväntas vara fogliga och asexuella kulturbärare efter ett liv då vi sannerligen skaffat oss både kunskaper och goda grunder till passion också för annat än tygkassar, poeter och färgglada halsdukar. Kulturtanter borde supa, knulla och knarka! Boel skulle kanske veta att det kanske de redan gör, åtminstone såna i Berlin- lol!

Boel åker inte till Berlin, men hon åker på litteraturkryssning för att fixa till allt det där. Några dagar efter att jag hade läst ut boken så skrattade jag rakt ut igen. En kompis i Sverige hade skickat ner en Vi läser till mig och vaaaaaad tronar väl inte där, på en helsida? Jo, reklam för en *tadaaaa* litteraturkryssning!

(nja, jag stannar nog här ändå ;))

Nu hoppas jag att jag snart kan få lyssna på Främlingsleguanen också, uppläst av Martina själv. Jag har inte hittat den på Storytel än, men en (måttligt) stillsam kulturtant i Berlin kan väl ändå få ÖNSKA?

Sol och spår. En sorts porr i sig. Tågnördskulturtantsporr. Bästa sorten.


Söndag i slask

Min kärlek till Berlin behöver återuppväckas en smula efter den ljuvliga veckan på Madeira. Här är kallt, det snöade inatt (snö en stund => ful ful ful gråbrun slask nästa) och förutom katterna, vännerna och min kudde hade jag svårt att hitta saker att längta hem till.

Idag blev vi bättre vänner igen, min stad och jag. Brunch med kul gäng från Internations (idag var vi Tyskland, Kanada/USA, Polen, Ryssland och Sverige), sen en tur förbi bokträdet där jag storfyndade!

Den här boken blev aldrig någon favorit trots tågtemat. Torr och trist humor. Hej då boken! Hoppas att du hittar en mer tacksam ägare härnäst!

(rolig grej, jag fick ett meddelande på Instagram från nån som hade suttit inne på Anna Blume – fiket bredvid – och sett när jag lämnade boken)
Det är mycket mycket sällan som jag tar med mig nåt från bokträdet, men detta fynd plockade jag idag! Jag har ett stort lexikon redan, men det har jag tagit med till jobbet. Jätteglad att ha detta i min ägo nu.

Dagens brunch avnjöts på det mysiga franska cafét Le Midi på Greifenhager Str 17. Trångt, trevligt – helt klart ett ställe att återvända till. Menyn är inte jääääätteomfattande, men det som finns är bra. Kaffet RIKTIGT bra. Aningens dyrt för att vara Berlin, men för en svensk med svenska priser i huvudet är det mer än prisvärt.
  GreifenhagerStr är en liten fin gata som lätt förblir bortglömd bland alla de större gatorna runtomkring, en den stoltserar med ett par trevliga ställen. Ska testa Zuckerfee också.
Vid Pappelallee finns en gammal kyrkogård som numera är omstlpt till park. Kramsnö idag, på kyrkogården var snön ännu vit så det var flera familjer där som rullade snögubbar. Fint!

Väl hemma igen möttes jag av en viss pimpinett liten katt. Han punktmarkerar mig nu och kommer INTE bli glad över att hans människa ska börja gå till jobbet igen fr o m imorgon. Men imorgon är en annan dag. Idag stannar vi i soffan resten av eftermiddagen/kvällen. Vi ar lite böcker att läsa!


Gott nytt år! 

Gårdagens sammanfattning på fejjan platsar här också.

Gott nytt år – Happy new year!

2015 var året då jag _landade_ i Berlin efter ett lite rörigt 2014. Att byta land som fullvuxen (med allt vad det innebär av ägande av hus mm) är inte jätte-enkelt. Speciellt inte när man gör det ensam, utan någon familjemedlem att ”bytas av med” när det gäller att stångas med regler och att försöka förstå lagar, myndigheter och helt enkelt hur saker bara FUNKAR (och INTE funkar). Det är fortfarande ingen alltigenom enkel resa, men det hade det ju inte varit i hemtama Sverige heller.

Jag har gjort massor av saker i år som jag på förhand inte trodde att jag vågade, som jag angstade över in absurdum långt i förväg, men som gick bra och ibland till och med jättebra. Jag har gjort massor av saker som INTE gick så bra också, men som gav ännu fler bidrag till upplevelsehögen som fackar in under ”tja, jag överlevde det också”.

Jag har fått nya vänner, en del av dem har försvunnit långt bort (geografiskt) för snabbt (detta är en sån stad, folk kommer och går i en faslig fart ibland) men tack vare bl a denna ofta utskällda plattform är det ganska enkelt att höras av ändå – det gillar jag. Jag har lärt mig helt nya saker om skillnaden i hur jag trodde att jag ville ha mina (kärleks-)relationer (för att man ”ska” vilja ha det så) och hur jag _faktiskt_ vill ha det och att det är tillåtet att ha det så. Där har jag utvecklat mitt tänk massor och en stor sten föll från mitt bröst när jag landade i hur jag har det nu. Jag hoppas att 2016 fortsätter lika bra där. Därmed inte sagt att jag inte kan få återvända till relationer som de såg ut för mig förut den dagen det känns som om jag vill ha det så. Alla dessa fantastiska diskussioner som har fått mig att komma hit!

Jag har läst mindre än vanligt (rastlös, rastlös!) men promenerat och lyssnat mer. Jag har köpt en TV som jag aldrig tittar på. Det kanske låter som ett dumt nyårslöfte (speciellt som jag inte gillar nyårslöften) men att försöka att komma ihåg att kolla på nyheter varje dag vore kanske inte så dumt, för jag är less på mig själv som FORTFARANDE håller mer koll på vad som händer i Sverige än i det som jag räknar som mitt hemland nu. De senaste veckorna har jag börjat åtgärda det mer medvetet. Jag ska fortsätta med det. Jag har träffat världens bästa bokklubb tre gånger i tre städer, och några av mina favoritmedlemmar har jag träffat ännu mer än så när de valt att förlägga helger här i stan. Jag har startat en ny bokklubb här, var den landar får vi se. Vi kommer från många länder och har relativt stor spridning åldersmässigt. Jag kan behöva gå från demokrati till diktatur om vi nånsin ska kunna hitta nästa bok att läsa 😉

Jag har varit för lat med att utveckla mitt nya hemlands språk. Jag behärskar det FORTFARANDE inte så bra som jag vill. Det svåra är att lägga ambitionerna på en lagom nivå. Jag är extremt verbal både på svenska och på engelska, att kräva samma nivå på tyska är att plåga sig, men jag har så svårt så svårt att hitta min godkända nivå. Det jobbiga och det enkla (på en och samma gång) är att det är bara JAG som kan påverka det här. Jag har ingen USB-port där jag kan plugga in en kabel och installera Deutsch_super_prima_toll_toll_toll. Jag har förvisso förbättrat min egen attityd till det här också de senaste månaderna, men jag får skärpa mig lite till.

Surt, sött och salt, jag är tacksam för mitt 2015. Vi var några som talade om att åldras (vi hade lite ynk-party kring det där som bl a händer med ögon med åren) och jag hävdade aningens drygt att trots att kroppen ”försämras” (både funktionsmässigt och rent estetiskt – om man ska gå efter den norm vi ofta bedöms efter) så har jag aldrig varit bättre än nu. Jag älskar att vara nu. Det är möjligt att jag både har nått och passerat krönet av mitt ”bästa”, men nä, det tror jag inte. Jag är redan äldre än min halvbror blev och är bara tio år yngre än pappa var när han dog. Det är tänkvärt. Jag kan bli gammal eller jag kan berövas chansen att bli gammal. Somligt går att påverka, annat inte. Det är väl en himla tur att vi inte vet allt på förhand! Jag drog inte högvinsten i det genetiska lotteriet när det gäller hälsomässigt arv, jag har höstat in en del kroniska sjukdomar som ställer till det i perioder, men det kan jag ju inte älta. Vem i vår ålder saknar krämpor? Igen: här och nu. Det jag kan påverka försöker jag påverka inom rimliga gränser. Jag kan göra mer, det kan alla, men jag har hittat min nivå.

Hej 2016! Jag är visserligen cynisk och rörs inte längre så mycket av att vi människor i vår del av världen har bestämt att ena dagen heter året 2015, nästa dag heter det 2016, men bring it on. The only constant is change. Mycket av det jag finner trygghet i nu kommer att rivas upp. Jag tror åtminstone inte att jag får tråkigt nästa år heller.

Ha kul ikväll, hur ni än firar! Jag hade mitt kompishäng/årsbokslut igår, mitt hörn av stan (till och med mitt hörn av kvarteret är ökänt eftersom det vetter mot Mauerpark) förvandlas till ett veritabelt fyrkerkerikaos denna dag så jag vill inte lämna djuren ensamma. Det blir god mat (till mig och dem) och dryck (till mig, sorry dandy-Spockissen, men du får bara vatten ikväll också) nån bra film och massor av bra musik för att blocka åtminstone lite av smällandet därute.

———–

(ja, nedan ser ni hur det gick. huset står kvar men nog var det ”livat” ett tag. jag blir så less på folk, vi har stora stora Mauerpark på andra sidan Eberswalder Strasse – runt femtio meter – ändå tycker många att det är en bra idé att dra av sina fyrverkeribatterier mitt bland husen)

———–

Tidigare på dagen igår tog jag ännu en av mina långpromenader i Mitte och Prenzlberg. Det slutade med att jag bar runt på möbler (jaja, möbel då, det blev bara en den här gången) igen. Jag har en dröm om att kunna få in ett litet skrivbord i sovrummet och i väntan på att Det Perfekta Skrivbordet ska dyka upp så hittade jag en bekväm och rolig stol att ha till det.  Risken finns att den blir ”chairdrobe” i väntan på skrivbordet, vi får se om jag lyckas hålla den fri från kläder.


Mitte är en stooooor stadsdel, jag vandrar oftast i de labyrintlika kvarteren mellan Alexanderplatz och Rosenthaler Platz. Jag har mitt gamla ”beting” att försöka hitta nya hörn och gatsnuttar varje dag och tro det eller ej: det går fortfarande. Ny graffiti är det lätt att hitta, det förändras snabbt på gott och ont. Plötsligt är snyggsnygga favoriter övermålade med något annat. Vissa gånger till det bättre (ja, inte om det är snyggsnygga favoriter då), ibland till det sämre. Fördelen med den snabba förändringen är ju att det finns en chans att det kommer något snyggsnyggt igen.

Berlin var länge känt för sina otaliga squats, numera är det inte lika vanligt, men några ockuperade hus finner man fortfarande. Även i dyra delar av stan där innehav av fastighet kan betyda stora inkomster står hus tomma och helt eller halvt förfallna. Ägandeförhållanden är komplicerade att reda ut efter krig och delat land.

läshörna, nån?
  

———–

…och så lydde jag min mosters tips! Hon hade läst om den vietnamesiska restaurangen District Mot och undrade om jag hade testat den. Jag har gått förbi mååååånga gånger, det ser ”ganska” galet ut från utsidan, men jag har inte tänkt mer på det. Igår gick jag in och åt! Mysigt ställe med både stora och små bord, bra musik och rolig meny. Saigoninspirerad streetfood, somligt äventyrligt, annat ganska ”normalt” – men ingenting tråkigt. Jag åt sommarrullar (icke friterade vårrullar), friterad sötpotatis och grillade grönsaker. Det var GOTT! Personalen ränner så gott de kan men det är ett populärt ställe, så man kan få vänta en stund. Jag har en ny väskbok, så mig gick det ingen nöd på.

Bäst av allt: riktigt vietnamesiskt kaffe som dessert! Det har jag saknat. Måste nog åka till den vietnamesiska marknaden och se om jag kan hitta sil (VARFÖR lämnade jag alla i Sverige? dumt dumt dumt, de var ju roliga souvenirer från vår resa för två år sen) och kaffe. Cikoria gör något med smaken som jag älskar.



(inga konstigheter)


vanedjuret

”Ja men det är väl klart att du ska sitta DÄR” liksom flin-fnös min favorit-tant på stamstället när jag tog vanliga bordet. Egentligen är det inte mitt förstahandsval, men absoluta favvobordet var upptaget. Vi tog oss igenom en hel liten trevlig konversation om nytt år samt väder och vind sen. Ibland låter min tyska riktigt bra. Idag gjorde den det. ”Bra jobbat, Andersson”

150104a

150104b

Jag busade till det LITE för att vara jag (de första fyra-fem besöken åt jag väl samma sak varje gång, hum…) och testade oeufs cocotte med getost och timjan. Gudomligt gott. Frukten efteråt – man vet aldrig vad man får från gång till gång – är alltid lika fin. Bill Clinton was there, för övrigt. Lustigt, för det är ett bra ställe, men absolut inget lyxigt. Trevligt och jordat, helt enkelt. I like.

150104c

Jag läser fortfarande Lotta Lundberg – fantastisk bok, men mycket tung – och framförallt: jag fyllde tre sidor i min fina att-göra-bok (julklapp från P som vet att jag gillar Frida). Inga idéer är för små. Eller för stora. Här ryms allt från ”Åk till Madeira” till ”Gå mellan Hermannplatz och Kottbusser Tor” via ”Måla en tavla (obs, inte med katter på)”. Jag började fylla den med saker den 31/12 och en punkt är redan avklarad (promenera hela Karl Marx Allee). Ja, det finns en liten kolumn där jag kan bocka av det som är gjort and YOU BET ATT JAG GÖR’T. BOCKA AV FTW. JFDI.

Tog en kaffekväll med min allra äldsta vän Karin (ja, hon är inte äldst per se, men vi föddes med sex dagars mellanrum och bodde grannar från 1969 till 1980 så hon är den som varit min vän i flest år) när jag var i min barndomsstad i julas. Vi pratade om ordet ”normal”. Och om diagnoser. Finns det ens någon som är ”normal”, vad det nu är?, undrade jag. Vi är skeptiska. Så mumlade jag att jag inte tänker så mycket i termer av diagnoser men att jag också inser att jag har många aspiedrag och då skrattade hon rått.

”Du, Aspie? Skojar du? Klart du är.”

Ja, kanske. Alla har vi våra särdrag. Jag måste säga att som ingenjör, s k senior advisor och expert på projektuppföljning, planering och statusgenomgångar, har jag sannerligen nytta av mina. Jag är mycket tacksam över det. Det är väl klart att det finns nackdelar också, många, men det finns ju inte ett enda personlighetsdrag att tillgå som inte BÅDE har en fram- och baksida, om man tänker efter. Vad som är vad är in the eye of the beholder!

———————-

På chicklit-fronten? Inte mycket att redovisa mer än att jag fortfarande undrar hur folk tänker när de ska försöka tjusa en (se ovan ;)) erkänt torr ingenjör som beskriver sig som jordad och rätt icke-andlig genom att skriva en låååång och galen harang på franska och engelska om min underbara AURA (som tydligen syns på profilbilden). S u c k.

Jag har dragit av ett kommunikationsrelaterat plåster ganska bryskt (jag kan inte ens med ORD beskriva hur skön min nya taktik är, inte gå och grubbla utan bara klippa sånt som känns konstigt) och det finns fortfarande utrymme för mig att bli positivt överraskad men jag tror inte det. Livet är för kort för att bara undra över en del saker. Klara besked is da shit.