Matt Haig – Reasons to stay alive
With only words on the cover. Knorvlarna räknas ej. #botns16
Matt Haig. Matt Haig Matt Haig Matt HAIG.
Jag har lovebombat honom förut, för hans fantastiska Humans, an A to Z och för hans barnbok om att vakna upp som… katt.
Jag kände att jag behövde varna mina vänner lite när jag började läsa Reasons to stay alive. Eller snarare lugna dem, lova att ”så illa är det inte!”
Titeln kan ju få folk att undra. Jag tänkte, tänker, inte hoppa framför tåget. Man måste inte vara, ha varit, eller ens känna nån som är deprimerad för att tycka om den här boken. Det är en del biografi, en del filosofi/kartläggning (inkl många tankar om böcker), en del självhjälp, eller åtminstone ”så gjorde jag”. Ibland berättande prosa, ibland listor i punktform. Spretigt! ”Vi gillar spretigt!” sa/skrev några av oss på fejjan igår. Haig berör och filosoferar kring tankar som ”men jag som har ALLT? vad är det för fel på mig som ändå trillar dit?” och många många andra saker som både kan snurra i den deprimerade personens egna huvud och inte minst i (den ibland fullständigt oförstående) folkmassan runtomkring.
Insikter och mycket humor. Ja, jag älskade detta. Men OK: det tog mig en stund att komma in i den, att RIKTIGT förstå alla lovord på omslaget (jaja, vi vet hur det kan vara med blurbar, men ändå), men när ögonblicket kom (tadaaaa) plockade jag upp min penna (ett bra tecken) och ritade, skrev, streckade för, ringade in, molnade in, HJÄRTADE in – nu har boken blivit så djupt personlig att jag aldrig kan eller vill låna ut den till någon annan.
Jag kom ut ur garderoben på Instagram igår. Fast de närmaste har vetat ett tag. Bekanta har förmodligen misstänkt. Den ökända svarta hunden har nog tassat efter mig hela livet, ibland – oftast! – på behörigt avstånd. Ibland har den lagt sig över mig, över hela huvudet, så jag knappt kunnat andas, men så illa har det inte varit på flera år nu (inte nu heller). Jag har jobbat alldeles för mycket övertid det senaste året, para det med att det FORTFARANDE inte är helt lätt att ensam rodda i allt i ett land där jag inte fattar hur allt funkar och att nya besked om kommande uppsägningar har regnat in varje vecka sedan årsskiftet. När min kollega Jarek dog i en tragisk olycka tillsammans med sin son i juni ställdes allt på sin spets och jag slutade sova. Jag kan klara övertid och osäkerhet/ensamt roddande i allt mellan himmel och jord ganska bra så länge jag sover. Med flera nätter i veckan då jag inte somnar alls: nej. Den svarta hunden reste sig från sin viloplats en bit bort och började gå fot igen. Man vill inte att den hunden ska gå fot. Helst.
Nu sover jag tack vare doktorn (eller snarare tack vare Zopiklon, men det hade jag ju inte fått utan doktorn) och tack vare sommar och semestertider har jag kunnat vara out of office sedan mitten av juli. Och ni vet hur det kan vara när man väl lägger sig platt och erkänner, allt kommer på en gång. Sålunda drabbades jag också av en riktigt risig och långdragen luftrörskatarr. Jag hade tänkt bekämpa stress och depp med mycket motion (det är jättebra medicin! det är inte bara något som hurtbullar, läkare och psykologer säger för att vara jobbiga), men på grund av feber och vecka efter vecka av bubblande luftrör (inte alls lika kul som olika sorters bubblor som man kan dricka, med eller utan alkohol) blev det inte mer än ganska stillsamma promenader och mycket sängliggande av denna sommar.
Jag börjar jobba igen om två veckor. Håll en tumme. För att hälsan håller och för att jag får behålla jobbet. (ja, överdos av ”håll” i olika variationer. men dock.)
Han kommer till bokmässan! Koljonen och Haig låter som en drömkombo! Tippar på att du kanske kan hitta honom i Massolits monter också. Hoppas det, om du ska dit. Han är mycket begåvad.
***
Så till kategorin ”Underbara läsplatser”. Den ligger där, på en av mina favoritgator: Baren. Hade passerat ofta. Många gånger var det stängt. När det väl var öppet vågade jag ändå inte gå in ensam. Inte för att det såg läskigt ut (i meningen”pågående slagsmål” eller som en vän sa om vissa kvällar på ett hak i hans stadsdel: ”loads of skinheads with faces full of nasty tattoos”), men alla där inne såg ut att höra HEMMA där, så SJÄLVKLART, på det Berlincoola viset. Jag är ju en tönt. Ni vet (en del av er iallafall) hur dumt man kan tänka.
Så var Ann-Sofie här, vi var i behov av en varsin stol och en paus: ”kan vi gå in här?”. Ann-Sofie, den kloka människan, hakade på. Vi älskade det. Enades om att jo, här kan jag sitta och se Ensam Och Mystisk ut med en bok, en kopp kaffe eller ett glas bubbel. Vi hade hittat den! MIN BAR! Passande nog heter den det. Meine Bar. Bar och café, åtminstone om du kan nöja dig med gott kaffe och inte söker avancerade bakverk. Varning: det är en rökbar (det finns några sådana än, trots att Berlin generellt också är en stad där många barer och restauranger har rökförbud), men nu på sommaren funkar det fint eftersom både dörr och fönster står vidöppna.
Igår återvände jag. Det var nästan tomt när jag kom dit. Jo, bra, då tar jag inte upp plats och förstör för nån coolare som annars kunde ha fått mitt bord. Gick in. Satte mig (fröken ISTJ) vid ”vårt” bord. Det ÄR det näst bästa bordet (om det är något enda bord som alltid är upptaget så är det det vid fönstret. Allra Bästa Bordet.). Plockade upp bok, penna, brevblock och vykort. Beställde. Skrev. Läste. Såg skymningen falla utanför. Barsnubben kom med att stearinljus så att jag skulle kunna läsa lite bättre. Omtänksamt. Plötsligt hördes åska och ett skyfall hamrade ner på Auguststrasse. Vi tittade alla upp och ut. Log mot varandra. Återvände så till vad vi gjorde innan knallen kom.
Musik? Alltid mycket bra. Tänk i termer av Dinah Washington, gammal blues, souliga damer. Blues och åska och en bok om depressioner vid ett rangligt bord i en liten sliten Berlinbar kan låta som Klyschornas Kungarike, men det funkar. Jag satt kvar i tre timmar. Folk kom och gick, aldrig smockfullt. Ingen tittade konstigt. Nån tittade kanske lite nyfiket, men då intalade jag mig att de nog är som jag och undrade ”vad är det där för bok?”. Min bar. Meine Bar. I’ll be back.
Stilla dagar i augusti
Jag bor ju långt från alla medlemmar i Breakfast Book Club, men jag har haft turen att få hänga med Dame BBC I, II och III (fråga mig inte vem som är vilket nummer :)) den här sommaren. Marie var här i juli, i lördags åt jag middag med Maggan i Stockholm och denna vecka är Ann-Sofie här i Berlin. Vi har lullat och ätit gott och pratat, pratat om böcker och allt annat som är viktigt i livet. Vi har hittat en ny favoritbar, vi har åkt tunnelbana och S-Bahn och spårvagn (vi gillar att åka och titta och åka lite till).
Baren. Och boken. Vi skulle gängläsa. Vi inhandlade högtidligen varsin bok som förberedelse. Ann-Sofie har varit flitig med sin Book of Clouds (så att vi skulle kunna leta upp en del av platserna som figurerar i boken), men jag har ännu inte ens öppnat min presumtivt ljuvliga Pocket Atlas of Remote Islands (också med Berlin-koppling, om än mer indirekt).
En av våra tågresor tog oss till Spandau. Jag har beundrat biblioteket där förut, men jag var i stan på en röd dag den gången. Allt var stängt.
”Vi går in!”
Ah. Oh. Vackert utanpå, uuuuuurtråkigt inuti (men jag hittade en fin kollektion av fackböcker om området/regionen). Det var den sortens bibliotek som funkar för oss redan frälsta, även om vi också ofta föredrar något mer än bara hylla på hylla på hylla på hylla på hyl… (ni hajar). Det funkar för den som gillar att läsa, som vet vad hen söker – men den där ljuvliga uppmaningen till att upptäcka, till att tänka brett, att locka till läslust: nej. ÅH vad jag älskar svenska bibliotek! Gå till ditt alldeles egna idag och njut av det, du som bor i Sverige.
—
Till sist vill jag säga att Stina Stoors Sommarprogram var ÄNNU bättre än jag vågade hoppas på på förhand. LYSSNA! (”och hör sen!” pun intended.)
A tale of many cities
Förra söndagen bjöd på tropisk värme parad med en känsla av glatt men tungt huvud (att njuta fest med goda vänner till klockan fem på morgonen gör gärna sånt med en mycket medelålders kropp). Sådana dagar avnjutes bäst med en lång snirklig promenad beväpnad med (minst) en bok i väskan. Som jag skrev häromsistens var det Folke Schimanski som fick följa mig på färden – men jag måste berätta om en av mina allra bästa läsplatser också.
Leise Park firar alldeles i dagarna fem år som park, och den har varit kontroversiell sedan starten. Man har nämligen tagit ett hörn av en gammal kyrkogård, låtit det vildvuxna växa sig ännu vildare, låtit många gravar vara kvar (ingen har begravts här sedan 1970) OCH gjort 1) en park av det 2) med en massa LEKPARKSYTOR. Leka på en kyrkogård? Kränkande tanke för många många människor!
Själv tycker jag att det är alldeles ljuvligt. Vackert. Fantasieggande. Jag stortrivs. Här finns bl a små gläntor med vädertåliga hängmattor som man kan låna, och jag hade turen att hitta en ledig. Där låg jag och läste om stans historia, med solen strilande ner mellan löven och en glad koltrast som tjoade en bit bort. Det är paradis för mig. Alldeles gratis.
Du finner parken i Prenzlberg, en kort promenad från Alexanderplatz, på lilla tysta Heinrich Roller Str. Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Det här är Berlin at its best.
Där uppe låg de och pussades och var kära. Leise Park är en fantastisk plats för en dejt! Och vet ni, jag tror att själarna vars stoft blivit en del av jorden där tycker att barn, läsande tanter och hånglande nykära är preciiiiiis vad de vill ha på sin viloplats.
Lite spänning blev det för några år sen då det hittades benknotor och hår i parken. Hade de streetsmarta stadsrävarna grävt upp LIK? Var detta beviset för olämpligheten i att göra en lekpark här? Gillar man drama kan man ju tänka så, men rävar gräver nog inte upp benknotor som eventuellt finns kvar tre meter under ytan, menade en av parkens skapare och försvarare. Nåväl, benen skickades till rättsmedicin i Moabit för analys (var de mänskliga? hur gamla var de?) och hur det gick sen vet jag faktiskt inte. Det går säkert att googla fram men jag föredrar att ha kvar det där mysteriet i mitt huvud…
***
Så till en annan favoritstad och kampen jag för med min obotliga inre London-snobb. Jag lyssnar på en bok som utspelas i en vansinnigt trevlig stadsdel – Islington – och rynkar pannan varje gång den svenska inläsaren säger Aaaaajlington. Isslington! ISSLINGTON!
Säger jag alltid allting rätt? Nej. Absolut inte. Men ändå.
Gråt i Gorkiparken
Solen sken nästan igår (vi är inte bortskämda med sol i Berlin på vintern) och jag hade slut på kaffe, så jag bestämde mig för att INTE ligga kvar och dra mig. Ut och traska! Jag vänjer mig aldrig vid att jag ”går ner på stan” och köper kaffe och att det där ”ner på stan” innebär – som idag – en butik i TV-tornets skugga.
Jag packade två böcker och en penna i väskan. Jag tänkte att en brunch på ett populärt men för mig nytt café kunde vara en bra ide. Jag stannade till på Café Gorki Park nära Rosenthaler Platz. Mysiga lokaler i den där stilen som många nog tänker när de tänker Berlin (gamla möbler, lite slitet, labyrintlika lokaler), rysk meny. Jag åt en fiskbrunch (!) – det var fisk på längden och bredden (rökt lax, tonfisk etc) – men det blev onekligen lite mycket till slut. Gott men inte fantastiskt. Återvänder jag hit blir det mer för stämningen och läget än för maten i sig.
…och just som jag plockade upp telefonen så insåg jag att Bodil Malmsten hade dött. För mig var hon en husgudinna, hon fick mig att läsa Montaigne, hennes texter är BILDANDE utan att skriva på näsan. Ingen kunde som hon skildra det vardagliga, det absurda, det ilskna, det reflekterande, det roliga… ja, husgudinna sa jag.
Modernista planerar ett praktverk (de beskriver det inte som ett praktverk, det är JAG som lägger in den betydelsen i det hela): en 988 sidors utgåva av Loggböckerna: 2006–2014 släpps i augusti. Jag gav bort mina loggböcker (men behöll en fin diktsamling) när 14 Billyhyllor måste bli ynka 5,5 för några år sen, så jag kommer nog att köpa den för jag ångrade mig bittert redan innan Bodil dog.
Nåväl, jag satt där på caféet och kunde inte låta bli att gråta en skvätt. Det kändes knasigt, men OK då. Jag gråter normalt INTE när mina idoler dör, men jag hade fått på tok för lite sömn och just cancer har haft en lite för stor del i mitt liv, så det var nog den samlade tanken på Bodil och många andra döda som rann ur tårkanalerna där och då.
Fiskbrunch
Rara lokaler!
Ni ser ju Martina Montelius? Jag lyssnade på boken – fantastiskt roligt uppläst av Martina själv! – som pendlarbok, men jag insåg snabbt att jag ville ÄGA den också. Äga, stryka för särdeles intressanta, roliga och snygga passager. Min bokliga partner i crime, Suzann, kände samma sak. Sagt och gjort. Fixat! Suzann har också skrivit om boken och citerar många passager som fick mig att skratta högt när jag lyssnade!
Montelius blandar snyggsvenska med brutala satser (pun intended) sprängfyllda med s k fula ord. Den kontrasten parad med Montelius svarta humor gjorde detta till något av det roligaste – igen: trots mycken svärta – jag läst/lyssnat på på LÄNGE.
Hennes hjältinna, kulturtanten Boel, är trött på att just vi kulturtanter ska förväntas vara fogliga och asexuella kulturbärare efter ett liv då vi sannerligen skaffat oss både kunskaper och goda grunder till passion också för annat än tygkassar, poeter och färgglada halsdukar. Kulturtanter borde supa, knulla och knarka! Boel skulle kanske veta att det kanske de redan gör, åtminstone såna i Berlin- lol!
Boel åker inte till Berlin, men hon åker på litteraturkryssning för att fixa till allt det där. Några dagar efter att jag hade läst ut boken så skrattade jag rakt ut igen. En kompis i Sverige hade skickat ner en Vi läser till mig och vaaaaaad tronar väl inte där, på en helsida? Jo, reklam för en *tadaaaa* litteraturkryssning!
(nja, jag stannar nog här ändå ;))
Nu hoppas jag att jag snart kan få lyssna på Främlingsleguanen också, uppläst av Martina själv. Jag har inte hittat den på Storytel än, men en (måttligt) stillsam kulturtant i Berlin kan väl ändå få ÖNSKA?
Sol och spår. En sorts porr i sig. Tågnördskulturtantsporr. Bästa sorten.
Söndag i slask
Min kärlek till Berlin behöver återuppväckas en smula efter den ljuvliga veckan på Madeira. Här är kallt, det snöade inatt (snö en stund => ful ful ful gråbrun slask nästa) och förutom katterna, vännerna och min kudde hade jag svårt att hitta saker att längta hem till.
Idag blev vi bättre vänner igen, min stad och jag. Brunch med kul gäng från Internations (idag var vi Tyskland, Kanada/USA, Polen, Ryssland och Sverige), sen en tur förbi bokträdet där jag storfyndade!
Den här boken blev aldrig någon favorit trots tågtemat. Torr och trist humor. Hej då boken! Hoppas att du hittar en mer tacksam ägare härnäst!
(rolig grej, jag fick ett meddelande på Instagram från nån som hade suttit inne på Anna Blume – fiket bredvid – och sett när jag lämnade boken)
Det är mycket mycket sällan som jag tar med mig nåt från bokträdet, men detta fynd plockade jag idag! Jag har ett stort lexikon redan, men det har jag tagit med till jobbet. Jätteglad att ha detta i min ägo nu.
Dagens brunch avnjöts på det mysiga franska cafét Le Midi på Greifenhager Str 17. Trångt, trevligt – helt klart ett ställe att återvända till. Menyn är inte jääääätteomfattande, men det som finns är bra. Kaffet RIKTIGT bra. Aningens dyrt för att vara Berlin, men för en svensk med svenska priser i huvudet är det mer än prisvärt.
GreifenhagerStr är en liten fin gata som lätt förblir bortglömd bland alla de större gatorna runtomkring, en den stoltserar med ett par trevliga ställen. Ska testa Zuckerfee också.
Vid Pappelallee finns en gammal kyrkogård som numera är omstlpt till park. Kramsnö idag, på kyrkogården var snön ännu vit så det var flera familjer där som rullade snögubbar. Fint!
Väl hemma igen möttes jag av en viss pimpinett liten katt. Han punktmarkerar mig nu och kommer INTE bli glad över att hans människa ska börja gå till jobbet igen fr o m imorgon. Men imorgon är en annan dag. Idag stannar vi i soffan resten av eftermiddagen/kvällen. Vi ar lite böcker att läsa!
Gott nytt år!
Gårdagens sammanfattning på fejjan platsar här också.
Gott nytt år – Happy new year!
2015 var året då jag _landade_ i Berlin efter ett lite rörigt 2014. Att byta land som fullvuxen (med allt vad det innebär av ägande av hus mm) är inte jätte-enkelt. Speciellt inte när man gör det ensam, utan någon familjemedlem att ”bytas av med” när det gäller att stångas med regler och att försöka förstå lagar, myndigheter och helt enkelt hur saker bara FUNKAR (och INTE funkar). Det är fortfarande ingen alltigenom enkel resa, men det hade det ju inte varit i hemtama Sverige heller.
Jag har gjort massor av saker i år som jag på förhand inte trodde att jag vågade, som jag angstade över in absurdum långt i förväg, men som gick bra och ibland till och med jättebra. Jag har gjort massor av saker som INTE gick så bra också, men som gav ännu fler bidrag till upplevelsehögen som fackar in under ”tja, jag överlevde det också”.
Jag har fått nya vänner, en del av dem har försvunnit långt bort (geografiskt) för snabbt (detta är en sån stad, folk kommer och går i en faslig fart ibland) men tack vare bl a denna ofta utskällda plattform är det ganska enkelt att höras av ändå – det gillar jag. Jag har lärt mig helt nya saker om skillnaden i hur jag trodde att jag ville ha mina (kärleks-)relationer (för att man ”ska” vilja ha det så) och hur jag _faktiskt_ vill ha det och att det är tillåtet att ha det så. Där har jag utvecklat mitt tänk massor och en stor sten föll från mitt bröst när jag landade i hur jag har det nu. Jag hoppas att 2016 fortsätter lika bra där. Därmed inte sagt att jag inte kan få återvända till relationer som de såg ut för mig förut den dagen det känns som om jag vill ha det så. Alla dessa fantastiska diskussioner som har fått mig att komma hit!
Jag har läst mindre än vanligt (rastlös, rastlös!) men promenerat och lyssnat mer. Jag har köpt en TV som jag aldrig tittar på. Det kanske låter som ett dumt nyårslöfte (speciellt som jag inte gillar nyårslöften) men att försöka att komma ihåg att kolla på nyheter varje dag vore kanske inte så dumt, för jag är less på mig själv som FORTFARANDE håller mer koll på vad som händer i Sverige än i det som jag räknar som mitt hemland nu. De senaste veckorna har jag börjat åtgärda det mer medvetet. Jag ska fortsätta med det. Jag har träffat världens bästa bokklubb tre gånger i tre städer, och några av mina favoritmedlemmar har jag träffat ännu mer än så när de valt att förlägga helger här i stan. Jag har startat en ny bokklubb här, var den landar får vi se. Vi kommer från många länder och har relativt stor spridning åldersmässigt. Jag kan behöva gå från demokrati till diktatur om vi nånsin ska kunna hitta nästa bok att läsa 😉
Jag har varit för lat med att utveckla mitt nya hemlands språk. Jag behärskar det FORTFARANDE inte så bra som jag vill. Det svåra är att lägga ambitionerna på en lagom nivå. Jag är extremt verbal både på svenska och på engelska, att kräva samma nivå på tyska är att plåga sig, men jag har så svårt så svårt att hitta min godkända nivå. Det jobbiga och det enkla (på en och samma gång) är att det är bara JAG som kan påverka det här. Jag har ingen USB-port där jag kan plugga in en kabel och installera Deutsch_super_prima_toll_toll_toll. Jag har förvisso förbättrat min egen attityd till det här också de senaste månaderna, men jag får skärpa mig lite till.
Surt, sött och salt, jag är tacksam för mitt 2015. Vi var några som talade om att åldras (vi hade lite ynk-party kring det där som bl a händer med ögon med åren) och jag hävdade aningens drygt att trots att kroppen ”försämras” (både funktionsmässigt och rent estetiskt – om man ska gå efter den norm vi ofta bedöms efter) så har jag aldrig varit bättre än nu. Jag älskar att vara nu. Det är möjligt att jag både har nått och passerat krönet av mitt ”bästa”, men nä, det tror jag inte. Jag är redan äldre än min halvbror blev och är bara tio år yngre än pappa var när han dog. Det är tänkvärt. Jag kan bli gammal eller jag kan berövas chansen att bli gammal. Somligt går att påverka, annat inte. Det är väl en himla tur att vi inte vet allt på förhand! Jag drog inte högvinsten i det genetiska lotteriet när det gäller hälsomässigt arv, jag har höstat in en del kroniska sjukdomar som ställer till det i perioder, men det kan jag ju inte älta. Vem i vår ålder saknar krämpor? Igen: här och nu. Det jag kan påverka försöker jag påverka inom rimliga gränser. Jag kan göra mer, det kan alla, men jag har hittat min nivå.
Hej 2016! Jag är visserligen cynisk och rörs inte längre så mycket av att vi människor i vår del av världen har bestämt att ena dagen heter året 2015, nästa dag heter det 2016, men bring it on. The only constant is change. Mycket av det jag finner trygghet i nu kommer att rivas upp. Jag tror åtminstone inte att jag får tråkigt nästa år heller.
Ha kul ikväll, hur ni än firar! Jag hade mitt kompishäng/årsbokslut igår, mitt hörn av stan (till och med mitt hörn av kvarteret är ökänt eftersom det vetter mot Mauerpark) förvandlas till ett veritabelt fyrkerkerikaos denna dag så jag vill inte lämna djuren ensamma. Det blir god mat (till mig och dem) och dryck (till mig, sorry dandy-Spockissen, men du får bara vatten ikväll också) nån bra film och massor av bra musik för att blocka åtminstone lite av smällandet därute.
———–
(ja, nedan ser ni hur det gick. huset står kvar men nog var det ”livat” ett tag. jag blir så less på folk, vi har stora stora Mauerpark på andra sidan Eberswalder Strasse – runt femtio meter – ändå tycker många att det är en bra idé att dra av sina fyrverkeribatterier mitt bland husen)
———–
Tidigare på dagen igår tog jag ännu en av mina långpromenader i Mitte och Prenzlberg. Det slutade med att jag bar runt på möbler (jaja, möbel då, det blev bara en den här gången) igen. Jag har en dröm om att kunna få in ett litet skrivbord i sovrummet och i väntan på att Det Perfekta Skrivbordet ska dyka upp så hittade jag en bekväm och rolig stol att ha till det. Risken finns att den blir ”chairdrobe” i väntan på skrivbordet, vi får se om jag lyckas hålla den fri från kläder.
Mitte är en stooooor stadsdel, jag vandrar oftast i de labyrintlika kvarteren mellan Alexanderplatz och Rosenthaler Platz. Jag har mitt gamla ”beting” att försöka hitta nya hörn och gatsnuttar varje dag och tro det eller ej: det går fortfarande. Ny graffiti är det lätt att hitta, det förändras snabbt på gott och ont. Plötsligt är snyggsnygga favoriter övermålade med något annat. Vissa gånger till det bättre (ja, inte om det är snyggsnygga favoriter då), ibland till det sämre. Fördelen med den snabba förändringen är ju att det finns en chans att det kommer något snyggsnyggt igen.
Berlin var länge känt för sina otaliga squats, numera är det inte lika vanligt, men några ockuperade hus finner man fortfarande. Även i dyra delar av stan där innehav av fastighet kan betyda stora inkomster står hus tomma och helt eller halvt förfallna. Ägandeförhållanden är komplicerade att reda ut efter krig och delat land.
läshörna, nån?
———–
…och så lydde jag min mosters tips! Hon hade läst om den vietnamesiska restaurangen District Mot och undrade om jag hade testat den. Jag har gått förbi mååååånga gånger, det ser ”ganska” galet ut från utsidan, men jag har inte tänkt mer på det. Igår gick jag in och åt! Mysigt ställe med både stora och små bord, bra musik och rolig meny. Saigoninspirerad streetfood, somligt äventyrligt, annat ganska ”normalt” – men ingenting tråkigt. Jag åt sommarrullar (icke friterade vårrullar), friterad sötpotatis och grillade grönsaker. Det var GOTT! Personalen ränner så gott de kan men det är ett populärt ställe, så man kan få vänta en stund. Jag har en ny väskbok, så mig gick det ingen nöd på.
Bäst av allt: riktigt vietnamesiskt kaffe som dessert! Det har jag saknat. Måste nog åka till den vietnamesiska marknaden och se om jag kan hitta sil (VARFÖR lämnade jag alla i Sverige? dumt dumt dumt, de var ju roliga souvenirer från vår resa för två år sen) och kaffe. Cikoria gör något med smaken som jag älskar.
(inga konstigheter)
vanedjuret
”Ja men det är väl klart att du ska sitta DÄR” liksom flin-fnös min favorit-tant på stamstället när jag tog vanliga bordet. Egentligen är det inte mitt förstahandsval, men absoluta favvobordet var upptaget. Vi tog oss igenom en hel liten trevlig konversation om nytt år samt väder och vind sen. Ibland låter min tyska riktigt bra. Idag gjorde den det. ”Bra jobbat, Andersson”
Jag busade till det LITE för att vara jag (de första fyra-fem besöken åt jag väl samma sak varje gång, hum…) och testade oeufs cocotte med getost och timjan. Gudomligt gott. Frukten efteråt – man vet aldrig vad man får från gång till gång – är alltid lika fin. Bill Clinton was there, för övrigt. Lustigt, för det är ett bra ställe, men absolut inget lyxigt. Trevligt och jordat, helt enkelt. I like.
Jag läser fortfarande Lotta Lundberg – fantastisk bok, men mycket tung – och framförallt: jag fyllde tre sidor i min fina att-göra-bok (julklapp från P som vet att jag gillar Frida). Inga idéer är för små. Eller för stora. Här ryms allt från ”Åk till Madeira” till ”Gå mellan Hermannplatz och Kottbusser Tor” via ”Måla en tavla (obs, inte med katter på)”. Jag började fylla den med saker den 31/12 och en punkt är redan avklarad (promenera hela Karl Marx Allee). Ja, det finns en liten kolumn där jag kan bocka av det som är gjort and YOU BET ATT JAG GÖR’T. BOCKA AV FTW. JFDI.
Tog en kaffekväll med min allra äldsta vän Karin (ja, hon är inte äldst per se, men vi föddes med sex dagars mellanrum och bodde grannar från 1969 till 1980 så hon är den som varit min vän i flest år) när jag var i min barndomsstad i julas. Vi pratade om ordet ”normal”. Och om diagnoser. Finns det ens någon som är ”normal”, vad det nu är?, undrade jag. Vi är skeptiska. Så mumlade jag att jag inte tänker så mycket i termer av diagnoser men att jag också inser att jag har många aspiedrag och då skrattade hon rått.
”Du, Aspie? Skojar du? Klart du är.”
Ja, kanske. Alla har vi våra särdrag. Jag måste säga att som ingenjör, s k senior advisor och expert på projektuppföljning, planering och statusgenomgångar, har jag sannerligen nytta av mina. Jag är mycket tacksam över det. Det är väl klart att det finns nackdelar också, många, men det finns ju inte ett enda personlighetsdrag att tillgå som inte BÅDE har en fram- och baksida, om man tänker efter. Vad som är vad är in the eye of the beholder!
———————-
På chicklit-fronten? Inte mycket att redovisa mer än att jag fortfarande undrar hur folk tänker när de ska försöka tjusa en (se ovan ;)) erkänt torr ingenjör som beskriver sig som jordad och rätt icke-andlig genom att skriva en låååång och galen harang på franska och engelska om min underbara AURA (som tydligen syns på profilbilden). S u c k.
Jag har dragit av ett kommunikationsrelaterat plåster ganska bryskt (jag kan inte ens med ORD beskriva hur skön min nya taktik är, inte gå och grubbla utan bara klippa sånt som känns konstigt) och det finns fortfarande utrymme för mig att bli positivt överraskad men jag tror inte det. Livet är för kort för att bara undra över en del saker. Klara besked is da shit.
Way to spend a Saturday
X2, tyst avdelning, fönsterplats. Fantastiskt väder ute. Sol och vita vidder. På väg till Stockholm för att bl a umgås med min moster som jag inte sett på 14 år. Det blir bra detta.
Just nu på Gugelhof
Idag är det jag, Lotta Lundberg och den schweiziska ostfrulletallriken. Tänk att det bara är en vecka sen Breakfast Book Club var här.
odds, odds, odds…
Det vankas riktig bokhelg, eller snarare Riktig Bokhelg, denna vecka.
På fredag ska jag på releaseparty här i Berlin, Thorén & Lindskog ger ut en svensk författare och firar det sköööönt nog med ett party i Sverige och ett här. Yay! Victoria Larsson debuterar med Ett norrländskt trauma och releasepartyt tar mig till Sameheads i Neukölln.
Vad är udda med det? Jo:
1) Thorén & Lindskog ger normalt inte ut svenska författare
2) Det blir mitt första bokevent i Berlin
Så… ja, jag läste igenom listan med inbjudna och i den listan finner jag namnen på två av den jag ser som min bästa lokala väns absolut närmaste väninnor. Vad är oddsen? Strax under 200 inbjudna och där är de! Bjöd med honom också, men han får besök av långväga vänner som han ska ta hand om i helgen.
(Vi ska kompensera det med en middag imorgon OCH om hans man hinner hem till Berlin i tid så ska han ansluta också. Hjälp! Jag är nervös! Tänk om vi avskyr varandra? Nu är det ju inte HONOM jag är nära vän med, det är ju A som är viktig, men jag vill gilla hans älskling också. Ju.)
Åter till boken. Victorias historia spinner kring Åmselemorden 1988, eller snarare kring Juha och alla de flickor och unga kvinnor som fascinerades av honom. Jag förstod aldrig kulten, men kan mycket väl tänka mig att läsa om den. Min lassie i sammanhanget? Jag sommarjobbade på en bensinmack en bit från Åmsele. Några dagar efter att allt hade hänt kom polisen förbi och berättade att Juha och Marita hade sovit i bilen på parkeringen utanför mitt jobb. Uff.
Mer boktok – på söndag är det bokbrunch på mitt stammishak Gugelhof. I söndags blev det en sen lunch efter en kylslagen promenad och jag satt där en lång stund och läste min Isherwood – en av de böcker som ska diskuteras på söndag. Jag plockar dit alla vänner jag kan och det känns helt overkligt att stora delar av Breakfast Book Club sammanstrålar där på söndag. Hurra!
Dagens läsplats #1
Första läsplatsen för dagen blir en solstol vid Spree, i Monbijou Park. K har shoppingfyndat lite, men en ljuvlig sommardag är ju aningens bortslösad med att bara göda Mammon så vi passar på att få en stund på en av favoritplatserna också. Det är för en gångs skull INTE kallt och regnigt när K är här så nu jäklar ska vi passa på och HETSSITTA här när vi kan 😉
Är paff över min Lucy Dillon. Det är en bok att längta till, så har jag inte känt för den här typen av bok på många år.
Nächste Station: gräsmattan på Falkplatz.
Kl 11.00 var det redan 29 grader i skuggan (30 grader vid 22-tiden igår, hjärnan koagulerar) så nu blir det en slöööööö dag. Njut! Sommar!
första helgen snart till ända
Jag har gått och gått och gått och gått och gått. Hur ska en annars lära känna en stad? Prenzlberg är en stad i sig, med många slingriga gator och massor att se. Som tur är så dräller det av caféer också, så det är alltid lätt att ta en vätskepaus och plocka upp väskboken en stund. Helgens väskbok har varit en Murakami (om en kvinna som sitter och läser på en restaurang, meta-läsa-på-fik m a o ;)) men fr o m imorgon återgår jag nog till min John Greene igen, den har varit S-Bahnbok. Att matcha bok med med situation är omistligt, det vet ju alla. Hmf.
Idag satt jag en stund i solen (just då, det har hunnit både regna och blåsa halv storm dessutom) med en Milchkaffee på Danziger Strasse. Superduper-ekologiskt-biodynamiskt-yadayada-de-luxe och så efter en stund kom ägaren ut och satte sig och bolmade ciggisar bredvid mig. Hum hum. Ska inte spekulera i om det möjligen var biodynamiskt röka eller ej.
”Alles wird gut, Cherie” i form av Berlins berömda TV-torn. Allt ordnar sig. Denna lilla dekal snubblade jag över redan första kvällen och den, eller snarare dess budskap, har följt mig sedan dess. ”Ta’t lugnt. Det löser sig.” – och det har det gjort hittills.
Annat som gifter sig bra med sol och böcker: jordgubbar. Jag kom till lördagsmarknaden på Winterfeldplatz (nej GoT-galningar – inte Winterfell. skulle jag ha gjort den referensen? hum. näääedå.) en kort stund innan handlare började packa ihop, så det var bara att fynda.
…och så har jag lite nya bilder till min samling ”folk som läser på och omkring allmänna transportmedel”. Jag älskar att smygkolla vad folk läser. I fredags på S25:an hem satt en kvinna och en man och diskuterade böcker och det var så roligt att tjuvlyssna. Han läste Murakamis IQ84, vad hon läste uppfattade jag inte.
Läscafė nr 1 /(inte så) Anonyma Biblioholister läser sig runt Berlin
(Nej, det ska inte bli nån vana att dricka öl på måndagar)
Det var lockande att åka till hotellet efter första panikiga jobbdagen, men jag har gett mig själv ett beting. Inte sega på hotellet! Ut och upptäck, om så bara ett fik tillsammans med en bok. Klev av på ”fel” S-Bahnstation för att leta upp café Rhino. Det var värt det. Toast och öl för drygt 5 euro, ett lugnt och mysigt hörn (alla andra sitter ute på gatan), bra trådlöst, Amy Winehouse i högtalarna och… ja. Lugn och ro. Kan t o m jobba lite.
Ska skriva ner lite frågor som ploppade upp på tåget hem och sen läsa min harmlösa men snälla En engelsman i Paris. Somna tidigt, hoppas jag. Det blev lite si och så med sömnen i natt.
Just nu längtar jag bara hem, men det är saknad och panik som talar. En sak i taget. Jag ska fixa detta. Och mina Dr Martens gick hem på kontoret, bland alla kostymer. Bara en sån sak.
Sista timmen
Försöker läsa min Ali men kelar i ärlighetens namn mest med Banarne.
Garderar upp med Tell the Wolves I’m Home i handväskan om jag skulle råka vara pigg nog att läsa ut Untold Story under natten. #inteutanminbok
Familjen Veka Magen chillar
En god middag i går blev till en vaken natt för min sambo, i morse hängde jag på kassamagen-tåget. Say no more. Vi lämnar ogärna toal… hemmets trygga vrå. Den lilla gräsplätten med alla vackra träd är guld värd. Restaurangägaren vägg i vägg kunde möjligen ha bättre musiksmak (obeskrivligt: som klagande vietnamesisk hästjazz med FLÖJTER) men allt som allt: det är sällan så mysigt att vara klen om en nu nödvändigtvis ska vara det. Middagen på favoritindiern får dock lov att frysa inne.
Untold Story är ganska lagom litteratur nu. Lite långsam. Lite ”nej, det är inte så lätt att fly sina demoner” (oh prinsessan, det förstod vi ju alla! ju!). En typ av berättande som jag tycker om, tre huvudspår (exprinsessan, hennes f d privatsekreterare och den paparazzo som tog de allra bästa bilderna på henne back in the days). En handling som sker i nutid, dåtid och som förs framåt genom såväl dagboksanteckningar som brev – och naturligtvis med alldeles vanligt tredje person-berättande. Flera röster och vinklar.
Det blir intressant att se vart den tar vägen. När jag ska förstå – OM jag gör det – varför så många blev så besvikna. Det är inte någon bok som jag omöjligen kan slita mig från men som långsam jag-är-inte-så-alert-idag-läsning funkar den fint.
När Ks mage började lugna sig imorse var det nästan dags för soluppgång. Vi vågade oss de få stegen till vattnet, men det var mulet i dag också så vi såg inte klotet stiga ur havet. Två chanser kvar! Mulet eller ej, det är en stilla vacker stund och det är intressant att se fiskarna ute på havet. De stävar fram stående i små runda båtar, ganska nära land. Aldrig sett något liknande förut.
Min första Ali
Idag skiner solen, min PA är utläst och jag går vidare med min första bok av Monica Ali. Ja, du läste rätt! Jag har bommat Brick Lane trots att den i så många avseenden bör vara en Sivbok. Skall åtgärdas vid tillfälle.
Boken jag börjar med nu har fått lite blandad kritik, sällan några överord. Jag vill iallafall testa. En storyline om en för världen död f d prinsessa som startar ett nytt liv efter den officiellt dödliga krocken i Paris skulle kunna bli något.
(update efter lite läsning: OK, i boken är Pariskraschen helt annorlunda, det bör jag kunna avslöja utan att tokspoila)
Det lilla ”biblioteket” på hotellet. Mycket Läckberg. En bra Nesser som jag redan läst. Det var bra att ha med egen stor hög. Det är mest ryssar på hotellet men mest svenska böcker i hyllan. Hela byn är ryssälskad. Skyltarna står på vietnamesiska, ryska och ibland engelska.
Tja. Om svenskar köper grejor med kinesiska tecken på för att det känns vackert och exotiskt så finns det kanske en marknad för denna buff här. Ingenjöriska. Exotish 😉
Vietnamesiska skrivs med vårt västerländska alfabet. Det underlättar vid läsning av gatskyltar! Just här i byn finns bara en gata (många km lång) men i Saigon var det bra.
Skylten jag tidigare bara sett på bild. Faktum är att huktoaletter är underskattade, men om en nu har en vanlig sitt-toa så är det väl bra att använda den rätt då.
Flyttar lite. Lite.
Eftermiddag betyder poolen eftersom havet – yes, ända in till strandkanten – kokar av kitesurfare. Det är lugnare och skuggigare här uppe och jag som är gammalt kakelvrak uppskattar lite turkost mot ögonen.
Trots löften till mig själv om att inte köpa fler böcker på ett tag så smyger jag runt bland nätbokhandlarna. Jag är nämligen så förtjust i Tom Eastons postapokalyptiska samhällsbygge att jag inte alls vill lämna gänget. Jag har tio sidor kvar och kan omöjligt nöja mig med det. Inte för att det är något paradis, det som blev. När pandemin tonat ut är någon galen. Någon med mycket makt. Det är snajdigt när en av de få som vågar ifrågasätta förser de unga med böcker i smyg. George Orwell.
Vad är överlevnad värd?
”… what’s the good of us carrying on at all if we can’t be human?”
Jag tror att detta är YA, men som vanligt spelar det ingen roll alls. Gillar’t. Nu ska vi se om de sista sidorna får mig att ändra åsikt.
God morgon lördag
Ännu en dag i paradiset. Mulet än, nyss kom lite regn men ryktet säger att det ska klarna upp fr o m nu. Det sköna som boktok är att för mig är det semester att kunna läsa från morgon till kväll om jag vill, oavsett vädet. Med en bokhög blir jag mer oberoende än random villblibrunpressare. Det är skönt.
Vår suddiga hög. Några e-böcker i läsaren därtill. Räcker fint.
I dag återvänder jag bokledes till den lilla byn utanför London där en handfull människor försöker överleva HAV3N-pandemin och det som kommer efter. Med tanke på fågelinfluensans ursprung kanske jag borde vänta med att läsa den tills vi kommer hem 😉
När K var ute på morgonlöpning i går hörde han ett så underligt ljud bakom sig. Surrdurrkvackkvack.
Jodå. På en moppe kom en snubbe med femton ankor. Det var då det lilla. Norröver binder folk fast levande bufflar och kör runt med, men det är inte tillåtet i provinserna kring Saigon.
…men nu spricker molnen nästan upp och jag har en spännande bok att läsa. Ha en fin dag, hörni.
Boknödig i Mui ne?
Jag är inte helt säker på om kitesurfande beachbums (nåja, vi är ju en del vanliga turister också) är boknördar i gemen, men här och var i byn finns små spontanbytesbokhyllor – här på Katie’s coffee. Mysigt! På de här haken (ägaren har minst två som jag vet om) finns dessutom otroligt gott kaffe. Jag vet inte vad vietnameserna gör med sitt kaffe (yes, det är härodlat) men det är starkt och gott, sammetslent utan att någonsin vara bittert. Mycket bra. Vanebildande!
Lite Said i blåsten
Ännu en mulen halvstormig dag. Röd flagg. Vågorna lämpar sig fint för galna lekar men strömmarna drar starkt åt söder. Vore jag förälder skulle jag hålla mina barn långt långt från detta hav. Vissa tider på dagen är vågorna så starka att det är svårt att ens ta sig ut i vattnet.
Sami Saids andra bok, en härlig ström av ord, håller mig sällskap. Hans desperata brev till Sara funkar fint i Vietnam också. Jag varvar den med min hittills utmärkta katastrofroman om fågelinfluensan going baaaaaad.
Längst ner ett för dagen både blom- och fruktfritt drakfruktsträd. Eller kaktus. Det känns som en sorts kaktus. Borde kanske googla men jag försöker ta semester också från mitt letafaktafixerade kontrollfreaksjag. I need it.
Vi har nyss ätit frukost, jag går bananas (pun intended) vid fruktbordet. Det spelar ingen roll att vi kan äta samma frukter hemma numera. Härodlat smakar! Mui ne omges av drakfruktsodlingar och bananer finns… ÄR varenda buske. Fast det är en ört. Äh. Ni vet.
Igår var jag med om något ganska speciellt: jag träffade en nätkompis för första gången. I mer än femton år har vi mailat, bytt papperspost (sällan papper. medges.), läst bloggar och interagerat på de där sätten som många av oss numera interagerar. Träffats? Aldrig. Oklart varför men åren går och vår form av interaktion – hur obegriplig den än kan te sig för ickenätisar – har räckt fint (avståndet mellan Stockholm och Västerås kan inte ses som nåt hållbart argument för att aldrig hinna ses). Intensiteten i kommunikationen har gått upp och ner genom åren, men vi har alltid haft koll.
Så, i somras när vi hade bokat den här resan, kom ett brev från Elin. ”Vietnam… vilken ort?”
Nu slumpade sig ödet så att hennes man fått ett projekt i just den här byn. De skulle flytta hit bara några veckor senare. Hit. Till den här lilla byn som vi just bokat en resa till, som inte ens är ett speciellt stort turistresemål än. Oddsen?
I går tog vi en kaffe på stranden. Elin är Elin, också iklädd kött öga mot öga. En go känsla. Men mycket märklig.
Öppen stad på stranden
I dag är det lite småregnigt, men iRivern fick ändå följa med till stranden. Sitter under tak, i klänning, det är skönt att inte känna behov av att tokpressa. Blir ändå aldrig speciellt brun. Bara att se och höra havet är paradis för mig.
Misstänker att lånet på min Teju Cole är på väg att gå ut, så nu bokreser jag till NYC igen, även om Julius just nu sitter på ett plan till Bryssel och pratar om Livet med dtolsgrannen som också visar sig vara läkare. Egentligen är Öppen stad en bok att äga, i papper, men jag försöker ju komma över det habegäret.
Doom and gloom
Genommulet i dag igen, då passar det fint att börja med lite hederlig PA. Det är nåt alldeles speciellt med postapokalyps som tar sin början på Hilton Heathrow.
————————
Slutomdöme om Amelia’s Fireside Dreams? Jo, inte pjåkig alls, den höll sig från de djupaste klyschdikena. Möjligen kan jag invända lite mot att en sextonåring målar och tapetserar ett rum ensam på nån timme, det är mer overkligt än zombier i min mönsterpassningsluttrade värld 😉 Rent ekonomiskt kändes renoveringsprojektet inte heller helt rimligt, men jag mumlar ”eskapism, eskapism” och nöjer mig med det. Nu fick jag iallafall lite välbehövlig motivation att slutföra hallen och påbörja planerna för matsalen när vi kommer hem. Det som tar tre månader i en bok är nämligen fortfarande inte färdigt efter 3,5 år hos oss!
Strandläsning
Trådlöst så att det går att mobilblogga på stranden – jisses.
(jag är en bokmisshandlare, se bara så bokstackaren ser ut. klantig boktok plus ett badkar har en del med saken att göra.)
I dag kör jag bok om Londonbaserad engelskalärare som försöker intressera studenterna för den klassiska littersturen. Går lite so-so. Mitt i allt drömmer hon om att lämna den trånga lägenheten i Hackney. Hon vill ha ett eget litet hus på landet innan hon fyller 30. Amelia och hennes man Jack hittar vad som verkar vara ett drömhus…
So far so good. Jag inser ju att de kommer att få ett helsike på något vis, nu får vi se vilket.
Läsa om att renovera hus när vi just åkt på semester från vårt eget evighetsprojekt? You bet!
(inte så) Anonyma Biblioholister 