A tale of many cities

Förra söndagen bjöd på tropisk värme parad med en känsla av glatt men tungt huvud (att njuta fest med goda vänner till klockan fem på morgonen gör gärna sånt med en mycket medelålders kropp). Sådana dagar avnjutes bäst med en lång snirklig promenad beväpnad med (minst) en bok i väskan. Som jag skrev häromsistens var det Folke Schimanski som fick följa mig på färden – men jag måste berätta om en av mina allra bästa läsplatser också.

Leise Park firar alldeles i dagarna fem år som park, och den har varit kontroversiell sedan starten. Man har nämligen tagit ett hörn av en gammal kyrkogård, låtit det vildvuxna växa sig ännu vildare, låtit många gravar vara kvar (ingen har begravts här sedan 1970) OCH gjort 1) en park av det 2) med en massa LEKPARKSYTOR. Leka på en kyrkogård? Kränkande tanke för många många människor!

Själv tycker jag att det är alldeles ljuvligt. Vackert. Fantasieggande. Jag stortrivs. Här finns bl a små gläntor med vädertåliga hängmattor som man kan låna, och jag hade turen att hitta en ledig. Där låg jag och läste om stans historia, med solen strilande ner mellan löven och en glad koltrast som tjoade en bit bort. Det är paradis för mig. Alldeles gratis.

Du finner parken i Prenzlberg, en kort promenad från Alexanderplatz, på lilla tysta Heinrich Roller Str. Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Det här är Berlin at its best.

   Där uppe låg de och pussades och var kära. Leise Park är en fantastisk plats för en dejt! Och vet ni, jag tror att själarna vars stoft blivit en del av jorden där tycker att barn, läsande tanter och hånglande nykära är preciiiiiis vad de vill ha på sin viloplats.

Lite spänning blev det för några år sen då det hittades benknotor och hår i parken. Hade de streetsmarta stadsrävarna grävt upp LIK? Var detta beviset för olämpligheten i att göra en lekpark här? Gillar man drama kan man ju tänka så, men rävar gräver nog inte upp benknotor som eventuellt finns kvar tre meter under ytan, menade en av parkens skapare och försvarare. Nåväl, benen skickades till rättsmedicin i Moabit för analys (var de mänskliga? hur gamla var de?) och hur det gick sen vet jag faktiskt inte. Det går säkert att googla fram men jag föredrar att ha kvar det där mysteriet i mitt huvud…

***

Så till en annan favoritstad och kampen jag för med min obotliga inre London-snobb. Jag lyssnar på en bok som utspelas i en vansinnigt trevlig stadsdel – Islington – och rynkar pannan varje gång den svenska inläsaren säger Aaaaajlington. Isslington! ISSLINGTON!

Säger jag alltid allting rätt? Nej. Absolut inte. Men ändå.