Arkiv för 28 maj, 2016

Vattnet drar

vattnetdrarback.jpg

Det har knappast undgått någon att jag stortrivs där jag är och inte vill vara någon annanstans – men ibland färgas kinderna lätt gröna av avund. Nu ska vi inte dra några alldeles för långtgående paralleller till bokomslaget här intill, men när BBC hade bokfrulle med Madeleine Bäck för att diskutera hennes nya bok Vattnet drar, ja, då blev jag lite lätt ljusgrön. Oh well. Vattnet drar är den första delen i en trilogi, så med lite tur blir det fler frukostar.

Märkliga saker börja hända i trakterna kring Hofors och Storvik. Ett inbrott i en kyrka, förövarna snor det mesta de hittar inklusive en medeltidaträmadonna och en… en sten. Någon smyger med sig en märklig sten. En okänd och karismatisk ung man som plötsligt dyker upp och vill lifta. Fåglar som börjar bete sig märkligt. En död kvinna vid en tjärn i skogen…

Någon vet, någon förstår, någon återupptar ännu en gång uråldriga riter. Är hen i tid? Kan hen stoppa det som sker?

 

Den här boken tar många märkliga kringelikrokar, det får mig att inse att den hade fungerat bättre som läsning än som lyssning för mig. Det är många personer att lära känna i början, jag som pendlingslyssnar fick svårt att hålla isär dem. Men så plötsligt var jag fast. Så där fast att jag började lyssna även när jag INTE pendlade. Det är ett gott tecken.

100 poäng för igenkänningsfaktor i ”liten-döende-ort-ångest”. 100 poäng för igenkänningsfaktorn kring de där karaktärerna som livet sprang ifrån. De som nog var coolast i hela bygden när de gick i nian, och sen bara… sen bara stannade de på den nivån. Intellektuellt. Inte coolhetsmässigt. Trasiga människor som hamnat vid sidan av det mesta – en del frustrerade över det, andra smått… apatiska? de kanske aldrig väntat sig något annat? – och så har vi de där som fortfarande hoppas, som längtar äventyr, eller åtminstone drömmer om en stunds skön känsla på fyllan. Lägg till 100 poäng för hur stillsamt vacker natur kan bli skrämmande och mystisk.

Du gillar Anders Fager och Bergmark/Elfgren? Upptäck Madeleine Bäck om du inte redan har gjort det. Jag kommer att gnaga knoge i väntan på nästa bok om Krister, Gunhild och de andra. Vattnet drar lanseras som en ungdomsbok, men där finns något för alla. Med tanke på att jag är medelålders kanske det ändå inte är så märkligt att det är just Krister och Gunhild jag tänker mest på. Gunhild är för mig årets coolaste bokliga superhjälte hittills.

Men tag varning om du är känslig: det är slaskigt ibland. Inte slaskigt sagt på något nedvärderande vis, men slaskigt på splatterskräckviset. Jag gillar det, men vore det en film skulle jag nog få titta upp på väggen över TV:n ibland. Speciellt när Gunhild gör sina amuletter. Mer kan jag inte säga utan att spoila.

Fyra nöjda boktokflin av fem möjliga.

Annonser

A tale of many cities

Förra söndagen bjöd på tropisk värme parad med en känsla av glatt men tungt huvud (att njuta fest med goda vänner till klockan fem på morgonen gör gärna sånt med en mycket medelålders kropp). Sådana dagar avnjutes bäst med en lång snirklig promenad beväpnad med (minst) en bok i väskan. Som jag skrev häromsistens var det Folke Schimanski som fick följa mig på färden – men jag måste berätta om en av mina allra bästa läsplatser också.

Leise Park firar alldeles i dagarna fem år som park, och den har varit kontroversiell sedan starten. Man har nämligen tagit ett hörn av en gammal kyrkogård, låtit det vildvuxna växa sig ännu vildare, låtit många gravar vara kvar (ingen har begravts här sedan 1970) OCH gjort 1) en park av det 2) med en massa LEKPARKSYTOR. Leka på en kyrkogård? Kränkande tanke för många många människor!

Själv tycker jag att det är alldeles ljuvligt. Vackert. Fantasieggande. Jag stortrivs. Här finns bl a små gläntor med vädertåliga hängmattor som man kan låna, och jag hade turen att hitta en ledig. Där låg jag och läste om stans historia, med solen strilande ner mellan löven och en glad koltrast som tjoade en bit bort. Det är paradis för mig. Alldeles gratis.

Du finner parken i Prenzlberg, en kort promenad från Alexanderplatz, på lilla tysta Heinrich Roller Str. Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Det här är Berlin at its best.


   Där uppe låg de och pussades och var kära. Leise Park är en fantastisk plats för en dejt! Och vet ni, jag tror att själarna vars stoft blivit en del av jorden där tycker att barn, läsande tanter och hånglande nykära är preciiiiiis vad de vill ha på sin viloplats.

Lite spänning blev det för några år sen då det hittades benknotor och hår i parken. Hade de streetsmarta stadsrävarna grävt upp LIK? Var detta beviset för olämpligheten i att göra en lekpark här? Gillar man drama kan man ju tänka så, men rävar gräver nog inte upp benknotor som eventuellt finns kvar tre meter under ytan, menade en av parkens skapare och försvarare. Nåväl, benen skickades till rättsmedicin i Moabit för analys (var de mänskliga? hur gamla var de?) och hur det gick sen vet jag faktiskt inte. Det går säkert att googla fram men jag föredrar att ha kvar det där mysteriet i mitt huvud…

***

Så till en annan favoritstad och kampen jag för med min obotliga inre London-snobb. Jag lyssnar på en bok som utspelas i en vansinnigt trevlig stadsdel – Islington – och rynkar pannan varje gång den svenska inläsaren säger Aaaaajlington. Isslington! ISSLINGTON!

Säger jag alltid allting rätt? Nej. Absolut inte. Men ändå.