Arkiv för april, 2016

Extas

  Att se Rammstein i deras hemstad en kväll i juli. Ja, men gissa själv.


Lösenordsskyddad: sauerkraut

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Biblioteksporr, Rijksmuseum Amsterdam 

Ickeforskare får inte gå in, men vi får kolla från balkong. 

M a g i s k t.

   
    
   


Rapport kommer!

  


Shit happens, revisited

   
   
Shit happens? DUSSMANN happens! Och det är inte kattskit.

Promenad hem från jobbet. Kylig (med våra mått mätt, runt 14 C i kvällningen?) men solig kväll. Trött men på gott humör. Passerar Dussmann. Passerar inte a l l s Dussmann. Går in. Handlar. Oj. Så det blev.

Sen, hemma: prosecco och en bok om kyrkogårdar.

Helt rimlig onsdagskväll.

Rent av underbar dito. 

Återkommer med omdöme.


Serendipity, Gudrun style

gudrunsmonster

Men se där, ena dagen skriver jag om kulturtantsuniformer, nästa dag läser jag om något som låter som en LJUVLIG vill-ha-bok: Gudrun Sjödén – Mina mönster.

Jag kommer alltid ha mer av Martens än av Gudrun (man kan dock handla Gudrun här också, såklart!) men ändå är detta lite av en drömbok. Misstänker att jag skulle få lust att riva ut var och varannan sida för att rama in.

PS jag vet inte riiiiiktigt hur jag ska förklara min grova Freudian slip då jag först råkade skriva kuklurtant :-O


Dora Bruder

dorabruder
Sent omsider vågade jag mig på Patrick Modianos Dora Bruder. Jag vet inte alls varför jag tvekade så länge – eller jo, det vet jag, jag trodde väl som vanligt att den skulle vara för tung och svår för mig.

Det var den inte. Möjligen var den för intensiv och detaljrik att ha i öronen som promenadsällskap (det är lätt att bli distraherad och tvingas ta hänsyn till världsliga ting som spårvagnar, cyklister och irrande turister när man lullar runt i centrala Berlin), så jag funderar på om den är trevlig nog att köpa i gammal hederlig pappersupplaga för att njuta igen, på annat vis. Vi får se.

Vad jag föll för? Så handlöst?

Paris, Paris, Paris och Paris. Besatthet och hängivenhet, snudd på NÖRDIGHET. Författaren såg en notis i en gammal tidning från 1941 – en efterlysning, den då femtonåriga flickan Dora Bruder hade rymt. Har någon sett henne?

En ung judinna på rymmen. Vad hände? Vem var hon? Hur gick det?

De två sista minuterna lyssnade jag på fem gånger. Hjärtat blir tungt även om vem som helst kan ana sig till hur saker slutar i ett land ockuperat av Tyskland under andra världskriget.

Det går långsamt. Jag imponeras av besattheten. Det är en bok att läsa i Paris, att ha i väskan och vandra i Modianos spår när han i sin tur vandrar i Doras.

Långsamt. Långsamt. Långsamt. Men inte tråkigt en enda sekund.


Berlintips, del 4578843

Det kan debatteras, det där med vad som ingår i en äkta kulturtantsuniform. De som inte förstår kulturtanter i hela artens ymnigt blommande spektrum tänker (oftast) slentrianmässigt ”Gudrun Sjödén”. Det är förvisso sant, jag känner kulturtanter som knarkar Gudrun i veckan och sniffar lite extra Marimekko på söndagar, men det sköna med att vara kulturtant är bredden (och då avser jag inte mitt eget akterparti).

”Jag är kulturtant, så jag klär mig hur fan jag vill”. Ungefär.

Faktum är att bland de kulturtanter som jag hänger med så är Dr Martens ett av de vanligast förekommande märkena. Vi är många som har upptäckt att de är svårslaget sköna (när man väl gått in dem, det är nästan legendariskt att man SKA lida lite när de är nya) och att livet är för kort för att trådas i smala, spetsiga och obekväma skor. ”Man ska vara varm om fötterna” sa alltid min mormor. Hon skulle älska den här delen av min kulturtantsuniform. Hon dog tyvärr innan jag vågade börja utforska den här delen av shoppinghimlen.

I många år var det London som gällde. Varje vår letade jag upp nån av favoritbutikerna där för att fylla på Martens-förrådet. Jo, jag började samla. Jag vill dock inte kalla det missbruk även om jag erkänner att jag köpte långt fler par än jag behövde.

Det tog oväntat lång tid innan jag letade upp den största butiken här. Jag var tvungen att skänka bort MASSOR av skor (Myrorna i Västerås fick nästan tio par Martens) när jag slimmade livet för att få plats i lägenheten här, men nu måste jag erkänna att samlingen byggs upp igen. Det är dock på bekostnad av andra skor. Och jag är noga med ”ett par in, ett par ut”.

Jag ska komma till saken. Butiken på Dircksenstrasse 49 är f a n t a s t i s k. Den ligger mellan Alexanderplatz och Hackescher Markt, mitt i turiststråket alltså, men ändå på en elegant svängd gata (alltså, svängen är elegant – inte gatan i sig) som är lätt att missa. Det vore synd, åtminstone om du förutom Martens också gillar gatukonst, S-Bahn är upphöjd här och det finns mycket kul att kolla på på tegelväggarna under järnvägen.

Två våningar, otroligt brett utbud (t o m lite kläder och väskor), ofta bra priser – alltid är det någon modell som är kraftigt nedsatt. Personalen brukar påstås vara otrevlig, men jag har aldrig haft några problem. Tvärtom.

Klart Mr Spock ska ha en ny låda! Ja, jag var där igår.
Hej då gamla trasiga (och dammiga, sorry) trotjänare.

Hej nya blanka par! (nä, jag kastar inte de gamla, de adopteras ut till nån som nog tycker att det trasiga adderar lite eeeeextra coolhetsfaktor)

Föll till föga för diskret präglat gulligull. De var dessutom några hundralappar biligare än de ”vanliga” just nu.

Nu ska de bara gås in! So far so good. Traskade en halvmil med dem igårkvällutan att få ont. Så här fint ljus är det i Mauerpark soliga vårkvällar.


Berlin Ringbahn 

Ibland blir det ändrade planer, det som skulle bli en helg i Stockholm med litteraturfestival och kompis/mosterhäng förvandlades till en dags hemester (det är för knöligt att ändra redan godkänd semester, lita på att det går att krångla till sån administration i det här blankettglada landet!). Flygbiljetten kunde jag boka om för en liten (nåja) peng, nu har jag biljetter som tar mig till Sthlm i tid för att se Kraftwerk i sommar istället. Gott så.

Jag är utslut och har arga bihålor. Jag flög och for i samma tillstånd förra våren, det resulterade i en långdragen otäck mediaotit, jag hade endast 20% hörsel (!) i en månad och lock för sämsta örat i tre månader, kvarstående hörselnedsättning än och… nej, jag riskerar inte en liknande vända denna sommar. Satsar på att bli frisk inför nästa helgs resa till Amsterdam istället!

Killen nedan är glad att jag är hemma. Vi har precis nåtts av nyheten att Berlin-zoos rara bögpingviner (ja, var annars om inte i denna stad, en fristad för homosexuella sedan Weimarrepublikens dagar även om de mörka åren på 30- och 40-talet utgjorde en katastrof även för HBTQ-människor) Stan och Olli har tvångsförflyttats till Hamburg eftersom de inte hade lust att skaffa småpingviner med pingvindamerna här (de kom hit för att fräscha upp genpoolen, det hade de inte alls nån lust med, Berlins schwulem Pingu-Paar <— älska tyska språket) och nu ska jag inte tvinga in Spockissen i något fack – eller ut ur nån garderob – men han tröstar sig iallafall med sin pläd och sin rosa fågelkompis.

————-

Meeeeen, över till MINA kinks. Några av dem. Tåg. Stationer. Allt runtomkring.

Ring frei! är en otroligt snygg och smart bok om den nästan fyra mil långa ringbanan och alla stationer utefter den. Den är dessutom fyndigt paketerad i ”ringband” så att boken också går att läsa utan början och slut – man bläddrar runt runt på samma vis som jag eventuellt *harkel* har åkt ringbanan runt runt ett par gånger.

Om du har varit i Berlin några gånger så kanske du har tröttnat på Brandenburger Tor, KaDeWe och hipsterbutiker. Eller så tänker du att det ena behöver ju inte utesluta det andra. Från ringlinjen (S41/S42 beroende på om du åker medurs eller moturs) kan du förvisso ofta se TV-tornet (om du tittar åt ”innervarv”), men du har också möjligheten att se ett vardagsberlin som du missar annars. Ringlinjen var bruten under de delade åren, men delar av den rullade både i öst och i väst även om väst-Berlinarna ofta bojkottade och vägrade använda S-Bahn eftersom även de delar som opererade i väst ägdes av DDR.

Du kan se den gamla flygplatsen Tempelhof, du ser skog, du ser vatten och massor massor av fula höghus. Fint och fult. Underskatta heller inte hur kul det kan vara att studera sina medpassagerare.

Varje station har sitt (ganska korta, men de får in förvånansvärt mycket information i litet omfång) kapitel, konceptet serverar inte så mycket information om stationerna i sig (det är inte så jääääättemånga stationer utefter ringlinjen som är snygga eller sevärda), det är snarare information om livet runtomkring som är grejen.

Många av kapitlen har snygga snygga kartor (här nedan dyker min första adress i Berlin upp förresten!) med hänvisningar till eventuella sevärdheter i kvarteren runt stationen.

Underbart snygg bok rent grafiskt alltså, och jag gillar mixen av historia och nutid. Jag kommer att använda den som inspirationsbok för utflykter i sommar.

Fem stora feta boktoksflin av fem möjliga. Jag ÄLSKAR den här boken!

Jag hittade min på Thalia (stor kedja), men tippar på att du kan hitta den lite varstans i Berlin om du blir sugen. Ja, den är på tyska. Nej, det kanske inte är nog många bilder för att du ska ha nöje av den ”bara” som bilderbok om din tyska är dålig/ickeexisterande, men bläddra i den om du åtminstone kan lite. Läs och se. Kanske kan den bli en instegsbok?


Lösenordsskyddad: Käääääse

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


36 timmar

36timmar”Hamilton som kvinna?” tänkte jag redan efter några minuter. Konceptet fångade mig. David Bergman, 36 timmar.

Sverige i en framtid som på vissa vis känns avlägsen, men ändå inte. Det är en mörk framtid. Ett Sverige där riksdagen antagit lagar som i sin förlängning får förödande konsekvenser för saker vi tar för givna: åsiktsfrihet, rätten att demonstrera, medias rätt att rapportera.

Nationalsäkerhetslagen tycktes ju så bra. Först. Den organiserade brottsligheten sjönk radikalt. Den nya säkerhetspolisen gjorde ett segertåg. Men den glider allt längre från den vanliga poliskåren och samhället i övrigt. En midsommarhelg urartar det.

Johanna Lindström lever ensam med dottern Madeleine. Dottern är femton år och plötsligt nås Johanna av ett nödrop, dottern har dragits med i en initialt oskyldig demonstration och är nu i fara. Klart mamma rusar till dotterns försvar! Just den här mamman råkar dock vara general, chef för Försvarsmaktens operativa verksamhet samt utrustad med sitt tjänstevapen. Oops. Innan kvällen är slut är många demonstranter döda. Och oj. På gatan ligger en bunt döda svartklädda personer också. Säkerhetspoliser. Och det var Johanna som höll i vapnet. Sitt tjänstevapen.

Den här boken är mycket spännande, och jag som hardcorenörd älskar (nästan) alla detaljer – men boken hade vunnit mycket på hårdare redigering. Eller, det beror i och för sig på, men om författaren (som bl a har officersutbildning, jag har dock ingen koll på grad eller vapenslag) hade velat vinna en bredare publik så hade boken tjänat på att manglas av en redaktör som vågat utmana och skala bort en fet skvätt floskeldoft och fläckvis svårartad adjektivsjuka.

En del saker (vi nördar kan en del om ballistik redan, övriga läsare kanske inte bryr sig RIKTIGT i den detalj som förloppet beskrivs här?) känns ovedersägligen som ett kunskapsmässigt revirpink. Jag känner ganska snart att ”yes, vi hajar, vi VET att du har koll på himla många spännande saker” och när det upprepas ofta tar det tyvärr fokus från det som är bra. Det är synd.  Jag anar att boken fått några riktiga hardcorefans i den skara som aldrig kan få nog av detaljer i technothrillers, men vi andra suckar lite till slut (och nej, det har inte med mitt kön att göra). Somligt visar på rätt kass koll. Kärnkraft tillhör t ex inte författarens primära kompetens, känner jag mot slutet av boken.

Det är mycket mandom, mod och morske män (och kvinnor) och militärerna är de moraliska vinnarna här. Persongalleriet är aningens polariserat och draget in absurdum i vissa fall. Jag hade nog gillat Johanna ännu mer om hon inte varit så förbövlat perfekt i alla avseenden (tänk er en mix av Hamilton och Salander, och så fyrdubblar ni det). Och hon är inte ensam.

Synd på rara ärtor – men med det sagt: jag hade mycket kul när jag lyssnade på den här boken. Jag gjorde precis som Johanna mitt första manuella hopp över Karlsborg. Jag älskade (men OK, igen, för många detaljer för medelläsaren tror jag) beskrivningen om hur man ”spottar” inför ett hopp och framförallt beskrivningen om hur man utför en perfekt flär (hade nån kunnat förklara det så på den tiden när jag hoppade så hade jag besparat mig själv några onödigt hårda landningar i början). Och där bryter jag, för nu låter jag snudd på lika revirpinkande själv. Temat i sig, att vi får inse hur ”lätt” ett i övrigt upplyst samhälle kan bli totalitärt när bollen väl satts i rullning, förtjänar att funderas på. Det har hänt förr (inte minst – under två olika regimer dessutom! – i staden där jag bor) och det händer igen. Turkiet, nån? Ryssland?

Den här boken kom 2013, ska man tro Davids twitterkonto så kommer det mer i mitten av september. Jag läser när det som ska komma kommer. Kanske har han fått en tuffare redaktör denna gång!

PS Hur jag hittade den? Jag sökte på Alexandra Rapaport som inläsare. Så kan det gå!

PPS Vem kan övertala Robert Karjel att skriva mer? Jag hungrar efter honom nu.

————

Såna här gånger kan jag trots allt sakna mitt gamla Luftwaffe-ex (det händer inte speciellt ofta annars), det finns så mycket med handlingen i den här boken som jag vill diskutera med honom. Både för att våra jobb har så mycket gemensamt (psykologi, strategi, analyser och team effectiveness-övningar), och för det vi inte har gemensamt (jag är inte flygstridsledare/bevakare, tack och lov). Jag kan ibland bli otroligt avundsjuk över all spännande utbildning han fått, men jag hade å andra sidan inte velat betala priset – de uppdrag han brukade få i skarpt läge. Nu är det nog lugnare. Nu sitter han i ett kontrollrum nån timme söder om Berlin och häckar. Där kan han väl ha det så kul då. Och han har aldrig känt ”yay, det funkade den här gången också”-känslan när man tittar upp och ser en lyckad öppning av kalotten.

Det både retade och roade honom att dejta mig, misstänker jag.

 


Och när vi talar om tyskatraggel…

Appen fattar hur man fångar mitt intresse 😀

Go Duolingo!


plötsligt en dag…

Insikter insikter.

En del av mina tyska vänner vill ofta träna sin engelska men blir sen trötta i skallen efter nån timme (välkommen till min vardag, liksom ;)) och antyder att jag är slapp som inte vill prata tyska (ja, intensiva ältadiskussioner om relationer är ju lätta att ta på sitt tredjespråk :-O jag är ju en sån som tycker att sånt kan bli tröttande t o m på svenska efter en stund :-D), väldigt många glömmer att engelska är MITT andraspråk också. Jag begär, av naturliga orsaker, inte att nån ska prata SVENSKA.

Jag fick plötsligt en uppenbarelse om varför min tyskainlärning går så trögt – med mina mått mätt (jag är eventuellt lite för mycket perfektionist, men när folk säger ”men det är GULLIGT med fel kasus/böjning bla bla bla” tänker jag bara att ”ja, kanske, men jag vill inte vara GULLIG”) – och den kom när jag började köra duolingo. Där är det engelska – tyska som gäller (iallafall i min app) och då fattade jag hur fel jag gjort hittills när jag pluggat svenska – tyska med gamla läroböcker.

Det är ju värdelöst.

Eftersom jag skriver och talar engelska (när jag inte kör tyska) så tänker jag på engelska t ex på jobbet och ofta också i vardagen. Om jag då pluggar svenska – tyska hemma så måste jag ju köra ett steg extra i onödan i vardagskommunikation/på jobbet. Jag insåg just att jag ofta tänker/skriver något på engelska, översätter det till svenska i skallen INNAN jag går vidare och tänker vad det blir på tyska. Horribelt! Undra på att det blir svårt. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men ordföljder och liknande skiljer sig ofta ganska drastiskt, så det handlar inte bara om glosor.

Nu lägger jag om kurs. Sent omsider.

Med det sagt så klarade jag alldeles utmärkt av att ta (tvättmaskins-)tekniska diskussioner samt ältande hit och dit om leverans, vad ingår, kan de hjälpa till att forsla bort det gamla öket etc på tyska i lördags när min tvättmaskin dog och jag fick lägga ett antal sköna tusenlappar på en ny (men OK, nu får jag en snabbare och mer energisnål när den väl kommer om ca två veckor…) – så jag är inte HELT så hopplös som det kanske låter. Förra söndagen var jag på en brunch då vi talade politik och historia i två timmar, också på tyska. Jag får ofta komplimanger för att det jag väl säger när jag törs öppna brödluckan låter mycket bra. Det är inte bara för att de är artiga, för min andra kompis (också utlänning) blev hela tiden korrigerad på den där brunchen (vi ber dem att korrigera oss eftersom vi vill bli bättre).

Det är bara det att jag har väldigt höga förväntningar och krav på mig själv. Rätt eller fel. Jag försöker ändra det, men det är svårt.

En dag i taget. Där med.


årets roligaste

Jan Böhmermann gör skitrolig Rammsteinpastisch och lyckas skoja med ungefär alla tyska grejor (Birkenstock, brist på självkritik, Jack Wolfskin-jackor och AfD/NPD) samtidigt.

Love it! Älskar också att Rammstein delade klippet på sin sida.

 


Maratonmarschen

mmking.jpg

Det blir ovedersägligen lite meta att välja en bok som heter Maratonmarschen som pendlarsällskap. OK, jag åker tåg TILL jobbet (även om transport till/från S1/S2/S25 betyder 2,5 km promenad enkel resa när jag väljer det färdsätt jag oftast nyttjar) på morgonen, men hem går jag oftast större delen av vägen om det inte är åska, hagel och drivis eller jag har en stor säck kattsand eller motsvarande att släpa på. Sådana dagar är det inga större bekymmer att få ihop en mil på stegräknaren. Sådana dagar är det dessutom välkommet att ha något bra i lurarna ty hur mycket jag än älskar Berlins (mestadels fula) innerstad och hur fantasifulla omvägar jag än tar så börjar många långa sträckor kännas trista och been there done that efter två års kajkande. Ibland tar jag rent av tåg åt fel håll för att få lite variation när jag kliver av och går resten av sträckan.

Amerika i en obestämd framtid. Mörk dito. Vi anar något totalitärt i samhällsskicket. Varför skulle folk annars acceptera det de gör i den här boken? Men OK, med nutidens allt mer groteska reality-TV-koncept kanske det är en dum fråga även om kidsen som deltar nu kanske inte dödar något mer än sitt rykte (än så länge).

Varje år arrangeras en lång lång marsch – inget givet slutmål, men vinnaren vinner allt han (för ja, det är bara unga män som går) kan önska sig. Hundra startar. De måste hålla en viss hastighet, annars får de en varning. Tre varningar? Pang. You’re gone. Därav inget givet slutmål, de går helt enkelt tills alla utom en är borta. Somliga som går är statistiknördar. De vet hur långt tidigare års vinnare tagit sig. Kan vi slå det?

Vi är med på färden. Vi följer samtal, vänskaper som hinner formas och bryta upp. Varför är just den personen med? Och den? Vad drömmer den om? Och den? Vi läser om onda fötter, om krampande tarmar och lunginflammationer som utvecklas på rekordtid på grund av sömnbrist och överansträngning.

Jag vet. Det låter aptrist.

Det är det inte.

Men det gör ont att läsa. Den som bara har läst LITE King tänker onda clowner och övernaturligheter, men han är väldigt väldigt skicklig på att skriva obehag i det ”lilla” formatet också. AJ!

Solklar Hungerspelenkänsla även om jag läst att ”näää, Hungerspelen är nåt heeeelt annat”. OH well, detta (ungdomar som tävlas till döds) har blivit ett tema i många serier (vi har fått lite temporär trilogisjuka i den dystopiska YA-världen igen?), men King/Bachman (pseudonymen han använde när den först gavs ut) gör det mycket bra.

————

Anders på Följeslagarna skrev mycket bra om den här boken en gång i tiden.


Hipp hipp hurra!

  
Två år har rusat förbi! Dussmann, vänner, Monbijoupark, Rosengarten och alla slitna kullerstenar – vi trivs ihop, stan och jag!


Skymningsflickan – och nu är det slut :(

Under påsklovet lyssnade jag färdigt på de sista återstående olyssnade Katarina Wennstam-böckerna. Jag började ju mitt i serien, lyssnade sen ”i rätt ordning” fram till Skymningsflickan innan jag gick tillbaka och började om från början med Smuts.

Det är intressant att se hur Wennstam har utvecklat sin förmåga att skriva Människor (ja, med stort M) under seriens gång. Smuts hade en engagerande plott, det kretsar kring sexköp och trafficking och filosoferar mycket pedagogiskt om hur en torsk kan se ut hur som helst (estetiskt såväl som socialt), många bra grejor MEN karaktärerna kändes lite platta och stereotypa. Där tycker jag definitivt att hon har utvecklats i en intressant riktning, bok för bok.

Skymningsflickan var också en viktig bok (alla hennes böcker är viktiga, så det var på vissa vis en fånig och onödig formulering, men icke desto mindre) om hur fullständigt vedervärdigt det kan vara att rätt och slätt vara tonåring. Speciellt när vuxna inte går att lita på. Trots det engagerande ämnet (vill inte spoila) var det märkligt nog den bok i serien som det tog mig längst tid att komma in i, att fångas av. Normalt säger det ”swooooosh” och så blir random Wennstammare en drog så snart jag börjat lyssna.

”Vad har hänt med flickan som kommissarie Charlotta Lugn träffar på i skymningen? Hon som skriker nätterna igenom, hon som skär sig och inte verkar vilja leva. Vem tror på den som ljuger ibland? Vem tror på Molly?
Charlotta Lugn, som går hemma sjukskriven, och advokat Shirin Sundin gör det. De bestämmer sig för att ta reda på vad som har hänt Molly. Det är dags för flickan att få upprättelse.
Samtidigt är det någon som riktar hot mot en gymnasieskola. Allvarliga, dödliga hot. Mardrömmen om en massaker i en svensk skola skulle kunna bli verklighet.
Kort därefter hittas en elev mördad på skolans toalett. Jakten på gärningsmannen leder polisen åt flera håll och ett av spåren tycks peka tillbaka på Molly, och hennes döda väninna Miranda. ”

Det känns jättetomt nu! Jag blev så van vid att höra Rapaport och Kovacs (båda utmärkta uppläsare) när jag är ute och far att jag rent av började söka på dem som inläsare istället för att söka efter intressanta författare.

Jag har börjat lyssna på massor av böcker sen jag lyssnade färdigt på Skymningsflickan, men nästan ingen bok har fått nåd att följa mig på färden i mycket mer än en halvtimme. Sen – väck! Just nu (när jag lyckas få sittplats) kör jag Duolingo på tåget istället. När jag går lyssnar jag på en ganska bra bok (mer om den när jag är klar med den), men inget jag hittat hittills kan riktigt fylla hålet efter Wennstam. Det var den där underbara kombinationen av smart debatt, trevliga (och otrevliga – men åtminstone engagerande) karaktärer OCH skickliga inläsare som gjorde det hela så oemotståndligt. Jag tror jag skrivit det förut, men Wennstams böcker är så lätta att ta sig in i utan att på minsta vis vara triviala. Perfekt för en trött och stressad själ.

I-landsproblem. Men jag hoppas sannerligen att hon skriver på något nytt. NU.

 


Nerd mode on!

Ska man nu råka köpa dubletter (no comments) så är det vääääääldigt bra att ha kompisar som kommer ut ur nördgarderoben. Den här hade jag inte velat adoptera ut till okänd ny ägare i bokträdet!


Vallgren i repris

När Ann-Sofie såg att jag hade varit på Dorotheenstädtischer Friedhof för att hälsa på vår gemensamme ”vän” Wolfgang berättade hon att där hade hon gått mycket och länge med Vallgren i högsta hugg. Whut? Jag har ju läst boken förut, och visst kom jag ihåg att han skrev mycket om en speciell kyrkogård, men att det var min (ja, min, bara MIN ;)) hade jag inte registrerat. Det var ett tag sen jag läste den senast. Omläsning!

Ja men jaaaaa, den blir bara bättre och bättre. Det är så faktaspäckad att ”bara” en enda läsning kan ge en övermätt känsla. Dessutom har jag så mycket mer att hänga upp all trivia på nu när många av ”hans” stigar är mina egna. Åtta fina essäer, vilt varierande ämnen, varje essä avslutas med tips, föreslagen promenad och barer/fik/matställen på vägen. Det sistnämnda får man såklart ta med en nypa salt, boken skrevs kring sekelskiftet och reviderades 2009 – somligt är så klassiska ställen att de finns kvar än, annat kan du nog leta dig blå efter så här sju år senare. En del av hans promenadtips är riktigt udda pärlor, andra är numera så Mainstream Mainstream Turist 1 A att de är so-so (ja, min granngata Kastanienallee är småkul, men jag tror inte att Vallgren skulle tipsa om den gatan 2016).

En riktigt bra bok! Jag är jätteglad att jag läste om den. Det är synd att Carl-Johan Vallgren flyttat till Sverige. Jag vill ha mer av Berlin silat genom hans hjärna.


Dagens bästa

Matt Haig igen. Jag satt och log nöjt i Rosengarten.