samhällsproblem

Stenhjärtat

9789100125516-276x430Jaaaaa, jag erkänner, jag snortar i mig Wennstams samlade produktion i en hiskelig fart nu.

Jag har blivit Wennstamoholist.

Det känns otäckt, ty nu har jag ”bara” fyra olästa/ohörda kvar, för ja, när jag lyssnat färdigt på Shirin-serien tänker jag gå tillbaka och lyssna på Smuts – som jag troooooor att jag läste när den kom – Dödergök och Alfahannen också. Några av personerna i Shirin-serien dök upp redan där. Lyssningen under påskens planerade Staycation Rumrennerei är räddad!

Jag lyssnar inte längre bara när jag pendlar, jag lyssnar hemma också, och igår promenerade jag hem från jobbet. Med diverse kringelikrokar och stopp tar sju kilometer genom centrala Berlin sin rundliga lilla stund.

För nån vecka sen skrev jag ”tur att jag lyssnade på den sista timmen i ensamhet” om Kanske imorgon. Tja, jag skulle kunna säga samma sak om Stenhjärtat. Fast nu VAR jag inte ensam. Imorse var jag på väg mellan hem och jobb och satt på S-Bahn och bet mig i läppen för att inte börja gråta.

Stenhjärtat berör barnmisshandel, shaken baby syndrome. Liten liten Gloria, sex månader, kommer in på akuten till synes livlös. Stressad trebarnsfamilj, ledsen mamma, till synes bufflig pappa, stissiga bröder. En försvunnen barnflicka. Som vanligt serveras inte den enklaste lösningen på gåtan, men det var inte direkt den största braskklappen heller. Icke desto mindre: spännande, tankeväckande och välskrivet som vanligt. Och hjärtskärande.


Svikaren

9789100128029

Fotbollsspelaren Sebastian Lilja vill få mer speltid och byter lag från Gnaget till Bajen. SVIKARE! Han är Svikaren. För fotboll är på liv och död för somliga. Otvivelaktigt. Han har fått ta emot mycket skit öppet, men han har dessutom fått ta emot hot som han inte riktigt berättat om. Sånt får man ta?

Så var det hat igen. Och död. Blodigt mord. Ett mord som på vissa vis påminner om ett mord (även om jag har för mig att slutresultatet då kallades ”dråp”, vilket kändes groteskt men kunde förklaras bort med juridiskt finl… FULLIR) i Västerås för många år sen. Mer om den kopplingen kan jag inte skriva utan att spoila, så då gör jag inte det.

Mer än sjuttio hugg får Sebastian ta emot. Han hittas död hemma. Hur är det nu, enkelt case eller? Njä. Inte riktigt så enkelt. Men inte jättesvårt heller. Däremot spännande och ännu en gång smart skrivet av Katarina Wennstam i Svikaren. Om våld och våldskultur, om osunda ideal och en patriarkal kultur som (ännu en gång, allihop tillsammans!) BÅDE kvinnor och män skulle tjäna på att slippa. Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå, det där.

Jag läste kritik mot Wennstam, att alla hennes spänningsromaner på något vis mynnar ut i tesen att allt är heteronormens och det patriarkalas fel. Jag vet inte hur heteronormen kom in i det hela (jo, det finns en homosexuell huvudfigur i serien, och heteronorm spelar in i en del – men långt från alla – hennes fiktiva fall) men att hon är sällsynt skicklig på att skildra offer för osunt patriarkat, skulle det vara något fel? Njä. Det kallar jag en styrka. Hon är sällan så ensidig som en del av hennes beclackare vill få det till (hur många av hennes böcker har de läst?), hon om någon är riktigt skicklig på å-ena-sidan/å-andra-sidan-diskussion.

Det har spritts en skämtbild apropå polisen i Östersund som manade kvinnor till försiktighet – det är en bild av massor av snutar som skiljer människor åt. Jag minns inte den exakta bildtexten nu, men det är något i stil med hur polismakten nu sätter in alla klutar för att skydda kvinnorna mot överfall. Nej förresten, det var visst bara svenska män som ska skyddas från varandra på grund av en fotbollsmatch. Jo.

(ja, jag vet kopplat till läktarvåld att inteallamän, jag vet också att endelkvinnor)

Japp, jag drar igenom Wennstams samlade produktion som pendlarlyssning nu. Hennes böcker är perfekta för det, och det blir som en drog att följa Shirin, Charlotta och de andra.


Bokbloggare mot rasism

Jag kan faktiskt inte säga det bättre än Bosse Parnevik:

klokparnevik

Vi är många som är bestörta över att SD har tagit sig in i riksdagen och över att partiet fortsätter att växa. De är just nu Sveriges tredje största parti. Är det sant? Kan det vara så illa? Jo, det verkar tyvärr så.

En del undrar vad bokbloggeri har med partipolitik att göra. För mig är om inte all så åtminstone mycket litteratur politik i en eller annan form och min tro är benhård: att ta del av andras tankar, av deras historia, att lära sig mer om världen… ja ni vet alldeles PRECIS så som vi kan göra genom att till exempel läsa böcker: det måste på något vis vidga synen på människan. Öka kunskapen. Minska rädslan. Nu vet jag att det inte hjälper för alla, men varje liten människa som lär sig att att inte döma någon på grund av hudfärg, religion eller sexuell läggning – det är en vinst.

#bokbloggaremotrasism #jagärintesverigedemokrat

Läs
Gellert Tamas Lasermannen
Primo Levi
Meet the Somalis


vi måste tala om

skrivbordssol

En kort men skön solstund – filt, vantar och Lisa Bjurwald. Jag stöter på mental patrull tämligen snabbt. Lisa skriver om extremhögern och delar in den i två grenar, den nynazistiska och den antimuslimska. När jag tänker på det jag ser och hör så känner jag att det är för enkelt att klatta ihop det antimuslimska med extremhöger. Jag ser SD och antimuslimska åsikter på avlägset och nära håll, saker som uttrycks från personer som inte är höger på något vis alls. Jag tror att det är farligt att inte se det, inte diskutera det. Fast det kanske är en annan bok det då.


Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar

Vad läste jag när jag låg där i den röda soffan i Syninge? Jo, bland annat den här boken. Den är inte så jätteny – min upplaga reviderades 2005 – så en del teser känns aningens omoderna (t ex den om hur otroligt dålig service det är överallt, och att många/nästan alla vägrar prata engelska), men bortsett från det så är Jan Mosanders lilla bok om Berlin en riktig riktig pärla.

Ja, betoning på ”lilla bok om Berlin”. Med tanke på hur bra den var så hade den gärna fått vara dubbelt så stor. Trippelt. Jag vill få MER hintar om saker man aldrig skulle ha tänkt på annars, små detaljer att upptäcka och bonusinformation att blända sig själv och eventuellt resesällskap med när det bär av.

Jan Mosander kom till Berlin för Expressens räkning redan i början på sjuttiotalet. Kalla kriget, spioner och stundtals svettiga turer över till Öst-Berlin.

Sent omsider (efter murens fall) inser Jan att det antagligen måste finnas en Stasi-akt om honom, och eftersom han – tadaaaa – får återvända och arbeta i Berlin (nu som radiokorre) igen i mitten av nittiotalet så passar han på att begära ut den. Jodå. Visst finns den, även om inte ens Jan själv förstår vad han egentligen gjort för att förtjäna alla upplysningar som samlats om honom, än mindre hur och varför de har kategoriserats som de gjorts. Det hela blir till lite av en spännande ”lucköppning” som delvis görs ihop med gamla vänner från förr, ett detektivarbete med den egna historien i centrum. Att ha varit i Stasis fokus är å ena sidan försäligt, men å andra sidan – så jäkla coooooolt! Tänk att ha en Stasiakt om sig själv. Det vore nåt att visa barnbarnen det.

Mosander har mött Speer, Görings änka och C G Svingel (VAR han V-Gurras hemlige son?) via Wolf Biermann och Misha Wolf (spionernas spion back in the days). Han hoppar mellan nutid och dåtid till nutid igen, från komiskt till smärtsamt, från fattigt till rikt. Små kåserier om allt och inget. Roande, oroande och alldeles förfärligt beroendeframkallande.

Själv åker jag ner igen den 28/2. Schemat är tufft, men jag längtar.


varför

Nu har jag läst den här krönikan – och framför allt kommentarerna till den (man blir… matt. man behöver inte glida in på flashback för att hitta underligt folk, det räcker så fint med kommentarsfälten hos de stora kvällstidningarna) – många många gånger de senaste veckorna.

Precis som Åsa står jag enad med Mustafa i kampen mot intolerans och främlingsfientlighet, men jag fattar inte det där med att skriva en novell om att straffknulla Siv Jensen. Är inte det att sjunka till samma nivå? Och, varför inte straffknulla Åkesson istället? Straffknull? Vilket jävla ord. Vilka jävla tankar. Satir är förvisso svårt, men nej. Nej nej nej.

Sorry Can. Jag har aldrig varit ett stort fan, men jag kommer definitivt aldrig bli det efter detta heller.


det ena leder till det andra

…nu har vi filmkväll. FILMNATT. Vi drar igenom hela Modstrilogin i ett svep. Jag har sett en hel del av det förut, men för K är det premiär. Han är född när ”Ett anständigt liv” spelades in, det blir ett extra märkligt tidsdokument att se ur den aspekten (speciellt med tanke på att jag då såg den för första gången bara något år senare *harkel*).

Alla bilder av Stockholms Klarakvarter på 60-talet är också en upplevelse – i det har hon HELT rätt, Isabella Erkendal. Däremot har jag svårt att se Kenta, Stoffe och de andra som revolterande hjältar. Det gör mest bara ont att se dem, och höra dem berätta.

Update: det jag glömde är att JAG föddes samma år som ”Dom kallar oss mods” spelades in. Hum hum. Nu kände jag mig plötsligt VÄLDIGT gammal, tänk att världen var svart-vit på den tiden 😉