zombies

Och när vi talar om tyskatraggel…

Appen fattar hur man fångar mitt intresse 😀

Go Duolingo!


The New Hunger

ziiinewhunger

”Men, har du inte läst UT den där än?” retades Marie när jag lagt upp umpte bilden på raken där Isaac Marions The New Hunger halkat in nånstans på ett hörn.

Mhmmmmpf. Det var ingen dålig bok, men att vara handväskbok hos mig när jag samtidigt har en bra ljudbok i telefonen – det är inget lätt liv. Dessutom: du ser ju bilden. ”Min” gräsmatta i parken på andra sidan gatan ser så postapokalyptisk ut att det snudd på gör ont att LÄSA om postapokalyps också.

(det ösregnade igår kväll och inatt. ooooh, jag hoppas att det inte bara studsade på marken och rann undan. Berlin är kruttorrt! vi BEHÖVER vätska nu! marken! djuren! och kanske kanske tvättades en del av den varma pisslukt som förstört promenadupplevelserna de senaste stekheta veckorna bort nu. hoppas.)

The New Hunger är en s k prequel (”vad hände innan…?”) och det vete tusan om Marion egentligen tänkte ge ut den på papper – men så blev det iallafall. Nån tjatade väl hål i huvudet på honom. Kanske t o m hans egen skrivpanik? Han skriver ju på uppföljaren till den utmärkta Warm Bodies och kanske behövde lite monetär skrivro. Vad vet jag. Det är inte direkt en roman, mer en ”novella” (så, medboktokar, vad säger vi på svenska? är det långnovell som gäller?).

Det är alltså en liten bok med stor text och ymnigt förekommande (snygga) anatomiska bilder av gammeldags slag. Tre spår, tre stories tar oss genom ett zombieinfesterat postapokalyptiskt Nordamerika. Tolvåriga Julie och hennes mamma och pappa. Sextonåriga Nora och hennes lillebror. Och en nymornad Zombie. Fast han är inte som alla andra zombier. Han TÄNKER. Han är förvirrad. Och huuuuungriiiig… Samtligas spår korsas redan här. Det gör mig ont att jag bara minns huvuddragen av det som hände i Warm Bodies – så jag minns utan-att-gå-in-på-spoilande-detaljer inte ens alla överlevare av personerna som nämns i denna prequel. ska jag behöva läsa om Warm Bodies? (Det var en av ganska FÅ lästa böcker som överlevde Utrensningen i september, så mycket tyckte jag alltså om den att den fick flytta med till Berlin när 14 Billysar blev 5,5…!)

Marion skriver alltså på en uppföljare, THE uppföljare, den som ska knyta ihop säcken. Det har han gjort länge nu. Oroväckande länge. Jag läste en bloggtext (bloggen tycks sova gott nu) där han avhandlade 1) skrivarvånda (nähä?) 2) förvåning över hur boken svällde ut och blev jääääättetjock. Warm Bodies är en ”vanlig” roman rent formatmässgt, men ovanligt tunn för att vara PA.

Hoppas att han får bra redaktörshjälp. Jag vill få säcken hopknuten. SNART. Genomtänkt. Med KVALITET.

(ack oh ve, kräsna kvinna)

Jag skulle inte rekommendera The New Hunger till nån som inte läst Warm Bodies. Jag skulle nog bara rekommendera den till Redan Övertygade Fans, eller Troliga Blivande Fans som har möjlighet att läsa den i nära anslutning till Warm Bodies. Jag tyckte om den, men den kändes lite som om nån skulle sätta fram ett fat med fantastiska ostar, fikonmermelad, lyxiga päron och kanske lite valnötter och ett fint fint vitt vin och sen säga ”varsågod, du får ta en bit inplastad hushållsost och en Pripps Blå”. Pripps blå kan vara gott en varm dag när intet annat finns och man kanske längtar efter något som förknippas med SVERIGE (hushållsost däremot finns det aldrig några ursäkter för). RETLIGT är ordet jag far efter. Nåt som kunde vara så mycket mer, man känner doften av det, reduceras till en halvhjärtad budgetvariant. Tur för Marion att han har en trogen följare i mig ändå 😉

—————————–

(och DAMN you, Kulturkollo – Station Eleven har jag ju fingrat på länge nu, jag försöööööker ju att dra ner på bokinköpstakten men det vete tusan om inte jag behöver den här boken nu när jag klivit ner i PA-träsket igen…)


JAAAA! Herman!!

Long time no zombies – men de är fortfarande mina favorit… favorit… vad ska jag kalla dem, favoritmonster låter fel, men favorit-nånting. Ni hajar. Ju.

Jag håller ju på att lära mig att lyssna på saker istället för att läsa på tåget, just nu ljudböcker men jag tänker börja ladda ner poddar också (ja, jag vet, jag är så 199x som inte gör det redan!). Sommarprogrammen är ljuvliga, och nu när jag inte bor i Sverige känns de ännu mer som något jag längtar efter. Jag har inte pratat svenska på flera veckor, har inte hört svenska heller (jo förresten, jag kollade på ESC på svt.se). Jag till och med tänker på engelska för det mesta eftersom det är det språk jag kommunicerar ohotat mest på (Steffen och jag pratar och skriver mest engelska eftersom han vill förbättra språket, men vi smyger in mer och mer tyska också eftersom det onekligen är det JAG behöver förbättra) både på jobbet och på fritiden.

Boah (där fick ni tysk slang ;)) – där fladdrade jag ut igen, jag skulle ju komma till HERMAN.

Zombieöverlevadsexperten Herman blev nämligen lyssnarnas sommarvärd 2015! Hurra! Jonny och Herman gjorde många roliga zombiepoddar på Swedish Zombie (JO, jag har lyssnat på poddar förr, men bara via datorn, aldrig dragit ner i mobilen för senare konsumtion).

Efter en jämn omröstning blev det slutligen zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer från Stockholm som röstades fram som Lyssnarnas Sommarvärd 2015. I sitt Sommarprat kommer Herman berätta om vad man kan göra för att öka sina chanser att överleva en zombieattack och andra katastrofer.

”Genom att använda ett fiktivt scenario som zombier går det att diskutera verkliga hot, risker och katastrofer som samhället står inför. Det handlar om hur vi klarar oss utan el och hur en kan överleva i naturen. Helt enkelt hur människor reagerar på kriser och katastrofer.”


virusinfesterat tyskatraggel

Min chef och jag inleder varje dag med en stunds småprat på tyska. Eftersom vi båda har varit halvkrassliga (eller snarare helkrassliga) i flera veckor (finns det nån som INTE har varit det?) så såg vi ungefär lika levande döda ut båda två imorse. Följaktligen vet jag nu att zombie heter Zombie även på tyska, samt att det är Der Zombie.

Omistligt! Det var lääääänge sen jag konsumerade brai… eh, sjysst zombiekultur nu. Jag har stått och fingrat på The Walking Dead på tyska ibland, men tvekar än. Jag har ju redan köpt ett par böcker på tyska (men färre än tio, jag lovar!) som jag aldrig kommer mig för att läsa så nu är jag sträng mot mig själv.


länkstänk

Tre snabba länktips innan fredagen är över:

Swedish Zombie har en förmåga att göra intressanta zomcasts. Dagens ämne, zombier och genus, kan tänkas intressera även ickezombiefiler. Den suveräna Renita Sörensdotter gästar Herman och Jonny och det blir ett roligt och intressant samtal om zombieana i allmänhet och därtill kopplade könsroller i synnerhet.

Bröllopstankar? Zombiefrälst? Se hit! (tack Bokmoster för tips!)

Elin Lucassi: om bokälskare var lite mer som idrottsfans (disclaimer: jag är idottsälskare också och jag veeeet att inte alla sportfans är huliganer, men jag får ändå underbara bilder i huvudet och tänker att en del hade blivit förvånade över hur mycket kulturtanter kan låta efter en lördagsmiddag och så funderar jag på hur det skulle låta om Suzann, Susanne och jag gav oss iväg på gatorna – vad skulle vi skandera (n b med lagom ljudnivå)? vad skulle det stå på våra litterära matchtröjor? tänker i termer ”vitsigt, subversivt, korsstygn”)


en optiker med fullt fokus (pun intended) på zombieapokalypsen?

Vi boktokar är eventuellt lite extra känsliga för ord och hur de ska användas, men jag lade band på mig. Jag korrigerade inte.

Dags att skaffa nya brillor.

(extra kulturtantiga för den som undrar, farsan hade likadana 196x)

”Vi har en försäkring också… den kostar 199:- och den är JÄTTEBRA för OM du skulle råka förolyckas så får du nya glasögon för bara 250:-”

Öhm. Det ryckte i mungiporna. Jag tänkte att hon kanske borde lära sig skillnaden mellan att råka ut FÖR en OLYCKA och att FÖROLYCKAS men som tur var så hann jag tänka ett varv till innan jag öppnade munnen och korrigerade henne.

Jag tror att jag eventuellt kan ha råkat sladda in hos Sveriges första post-zombieapokalyps-certifierade optiker. Döden måste inte vara slutet på livet.

Men behöver zombier verkligen glasögon?
Jag köpte ingen försäkring.

zombieglasses

(n b – Izzy kom inte till skada under glasögonzombiefierandet av vår vanliga snälla presentationsbild)


Night of the Living Trekkies

zombiespockJag erkänner. Ibland händer det sig att jag slösurfar, glider runt några varv på ”den-som-köpte-den-här-boken-köpte-också”-länkarna och råkar köpa en bok enbart för att titeln låter kul. Jag tror att jag ville ha Killer Librarian och zombie-trekkisarna dök upp bredvid. Oavsett: jag förväntade mig inga mirakel och boken har blivit liggande i en av olästa-böcker-hyllorna ganska länge nu. Mitt zombiesug går i perioder.

Jag skrev en lång lycklig rant i går och Star Trek-nostalgin från i fredags kväll får mig fortfarande att le. Det är bra. Med den nostalgin i åtanke hade Anderson/Stalls Night of the Living Trekkies rent av kunnat komma undan med att vara lite småtrist , men nu var det så att det var den inte alls. Den var bra, välskriven, en riktigt rolig överraskning. Jo, ämnet (det är alltid lite skoj att driva med nördar, speciellt sf-dito) bjuder in till en del slapstick av det slag som zombieana ofta tycks dra till sig (sf-nördar OCH zombier, ouch) men det håller sig på rätt sida av vråltöntgränsen.

Jim Pike, f d Star Trek-nörd, är trött på livet. Två vändor i Afghanistan har fått honom att tappa lusten till det mesta i allmänhet och till folk som lever för nördiga TV-serier i synnerhet. Han blev hemskickad från kriget och arbetar nu – håglöst – på ett hotell i Houston. Just hans hotell håller en årlig Star Trek-konferens för de allra allra nördigaste nördarna. Samtidigt pågår, i tysthet, en katastrof på Johnson Space Centre en bit bort. Onyttigheter släpps lös och plötsligt börjar de konfererande nördarna att bete sig ännu underligare än förut.

Jim skulle rent av kunna tänkas välkomna en blodig död om det inte vore för att hans älskade syster är i stan för att delta i just denna konferens. En liten och spretig samling personligheter (inklusive prinsessan Leia – Star Trek-sic!) finner sig plötsligt instängda på hotellet, ihopknuffade och tvungna att samarbeta för att försöka komma fram till en väg ut. Det går nämligen rykten om att stan ska bombas för att sanera. DEN bomben, ni vet.

Det finns ett antal moment i postapokalyptiska romaner som jag tycker om – att överleva på relativt liten yta (”instängda på hotell” – check!) är ett av dem. Nyorienteringen, att klara livet efter katastrofen, är ett annat. Det är egentligen nyorienteringen jag tycker mest om, och den här boken utspelas under ett enda intensivt dygn så mycket till nyorientering hinner det i ärlighetens namn inte bli. Men spännande blir det.

Författarna gillar Star Trek. Oväntat. Nä, inte speciellt.
Jag ger dem fyra Spock-öron av fem möjliga.

PS I vissa kretsar är det snudd på dödsstraff på att skriva ”zombies” istället för ”zombier”. Jag råkar ofta missa detta och skriver fel. Men jag är månadsgivare till Cancerfonden och jag försöker att vara en snäll människa i det lilla. Får jag leva ändå?

PPS Jag älskar bokomslaget och det är ingen slump att jag fokar på ni-vet-vem, men på konferensen i boken är det en sport att klä ut sig till så SVÅRIDENTIFIERADE Star Trek-prsonligheter som möjligt, så att nån skulle ha klätt ut sig till Spock? I don’t think so. Men nu ska jag inte vara sån.