The New Hunger
”Men, har du inte läst UT den där än?” retades Marie när jag lagt upp umpte bilden på raken där Isaac Marions The New Hunger halkat in nånstans på ett hörn.
Mhmmmmpf. Det var ingen dålig bok, men att vara handväskbok hos mig när jag samtidigt har en bra ljudbok i telefonen – det är inget lätt liv. Dessutom: du ser ju bilden. ”Min” gräsmatta i parken på andra sidan gatan ser så postapokalyptisk ut att det snudd på gör ont att LÄSA om postapokalyps också.
(det ösregnade igår kväll och inatt. ooooh, jag hoppas att det inte bara studsade på marken och rann undan. Berlin är kruttorrt! vi BEHÖVER vätska nu! marken! djuren! och kanske kanske tvättades en del av den varma pisslukt som förstört promenadupplevelserna de senaste stekheta veckorna bort nu. hoppas.)
The New Hunger är en s k prequel (”vad hände innan…?”) och det vete tusan om Marion egentligen tänkte ge ut den på papper – men så blev det iallafall. Nån tjatade väl hål i huvudet på honom. Kanske t o m hans egen skrivpanik? Han skriver ju på uppföljaren till den utmärkta Warm Bodies och kanske behövde lite monetär skrivro. Vad vet jag. Det är inte direkt en roman, mer en ”novella” (så, medboktokar, vad säger vi på svenska? är det långnovell som gäller?).
Det är alltså en liten bok med stor text och ymnigt förekommande (snygga) anatomiska bilder av gammeldags slag. Tre spår, tre stories tar oss genom ett zombieinfesterat postapokalyptiskt Nordamerika. Tolvåriga Julie och hennes mamma och pappa. Sextonåriga Nora och hennes lillebror. Och en nymornad Zombie. Fast han är inte som alla andra zombier. Han TÄNKER. Han är förvirrad. Och huuuuungriiiig… Samtligas spår korsas redan här. Det gör mig ont att jag bara minns huvuddragen av det som hände i Warm Bodies – så jag minns utan-att-gå-in-på-spoilande-detaljer inte ens alla överlevare av personerna som nämns i denna prequel. ska jag behöva läsa om Warm Bodies? (Det var en av ganska FÅ lästa böcker som överlevde Utrensningen i september, så mycket tyckte jag alltså om den att den fick flytta med till Berlin när 14 Billysar blev 5,5…!)
Marion skriver alltså på en uppföljare, THE uppföljare, den som ska knyta ihop säcken. Det har han gjort länge nu. Oroväckande länge. Jag läste en bloggtext (bloggen tycks sova gott nu) där han avhandlade 1) skrivarvånda (nähä?) 2) förvåning över hur boken svällde ut och blev jääääättetjock. Warm Bodies är en ”vanlig” roman rent formatmässgt, men ovanligt tunn för att vara PA.
Hoppas att han får bra redaktörshjälp. Jag vill få säcken hopknuten. SNART. Genomtänkt. Med KVALITET.
(ack oh ve, kräsna kvinna)
Jag skulle inte rekommendera The New Hunger till nån som inte läst Warm Bodies. Jag skulle nog bara rekommendera den till Redan Övertygade Fans, eller Troliga Blivande Fans som har möjlighet att läsa den i nära anslutning till Warm Bodies. Jag tyckte om den, men den kändes lite som om nån skulle sätta fram ett fat med fantastiska ostar, fikonmermelad, lyxiga päron och kanske lite valnötter och ett fint fint vitt vin och sen säga ”varsågod, du får ta en bit inplastad hushållsost och en Pripps Blå”. Pripps blå kan vara gott en varm dag när intet annat finns och man kanske längtar efter något som förknippas med SVERIGE (hushållsost däremot finns det aldrig några ursäkter för). RETLIGT är ordet jag far efter. Nåt som kunde vara så mycket mer, man känner doften av det, reduceras till en halvhjärtad budgetvariant. Tur för Marion att han har en trogen följare i mig ändå 😉
—————————–
(och DAMN you, Kulturkollo – Station Eleven har jag ju fingrat på länge nu, jag försöööööker ju att dra ner på bokinköpstakten men det vete tusan om inte jag behöver den här boken nu när jag klivit ner i PA-träsket igen…)
JAAAA! Herman!!
Long time no zombies – men de är fortfarande mina favorit… favorit… vad ska jag kalla dem, favoritmonster låter fel, men favorit-nånting. Ni hajar. Ju.
Jag håller ju på att lära mig att lyssna på saker istället för att läsa på tåget, just nu ljudböcker men jag tänker börja ladda ner poddar också (ja, jag vet, jag är så 199x som inte gör det redan!). Sommarprogrammen är ljuvliga, och nu när jag inte bor i Sverige känns de ännu mer som något jag längtar efter. Jag har inte pratat svenska på flera veckor, har inte hört svenska heller (jo förresten, jag kollade på ESC på svt.se). Jag till och med tänker på engelska för det mesta eftersom det är det språk jag kommunicerar ohotat mest på (Steffen och jag pratar och skriver mest engelska eftersom han vill förbättra språket, men vi smyger in mer och mer tyska också eftersom det onekligen är det JAG behöver förbättra) både på jobbet och på fritiden.
Boah (där fick ni tysk slang ;)) – där fladdrade jag ut igen, jag skulle ju komma till HERMAN.
Zombieöverlevadsexperten Herman blev nämligen lyssnarnas sommarvärd 2015! Hurra! Jonny och Herman gjorde många roliga zombiepoddar på Swedish Zombie (JO, jag har lyssnat på poddar förr, men bara via datorn, aldrig dragit ner i mobilen för senare konsumtion).
Efter en jämn omröstning blev det slutligen zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer från Stockholm som röstades fram som Lyssnarnas Sommarvärd 2015. I sitt Sommarprat kommer Herman berätta om vad man kan göra för att öka sina chanser att överleva en zombieattack och andra katastrofer.
”Genom att använda ett fiktivt scenario som zombier går det att diskutera verkliga hot, risker och katastrofer som samhället står inför. Det handlar om hur vi klarar oss utan el och hur en kan överleva i naturen. Helt enkelt hur människor reagerar på kriser och katastrofer.”
virusinfesterat tyskatraggel
Min chef och jag inleder varje dag med en stunds småprat på tyska. Eftersom vi båda har varit halvkrassliga (eller snarare helkrassliga) i flera veckor (finns det nån som INTE har varit det?) så såg vi ungefär lika levande döda ut båda två imorse. Följaktligen vet jag nu att zombie heter Zombie även på tyska, samt att det är Der Zombie.
Omistligt! Det var lääääänge sen jag konsumerade brai… eh, sjysst zombiekultur nu. Jag har stått och fingrat på The Walking Dead på tyska ibland, men tvekar än. Jag har ju redan köpt ett par böcker på tyska (men färre än tio, jag lovar!) som jag aldrig kommer mig för att läsa så nu är jag sträng mot mig själv.
länkstänk
Tre snabba länktips innan fredagen är över:
Swedish Zombie har en förmåga att göra intressanta zomcasts. Dagens ämne, zombier och genus, kan tänkas intressera även ickezombiefiler. Den suveräna Renita Sörensdotter gästar Herman och Jonny och det blir ett roligt och intressant samtal om zombieana i allmänhet och därtill kopplade könsroller i synnerhet.
Bröllopstankar? Zombiefrälst? Se hit! (tack Bokmoster för tips!)
Elin Lucassi: om bokälskare var lite mer som idrottsfans (disclaimer: jag är idottsälskare också och jag veeeet att inte alla sportfans är huliganer, men jag får ändå underbara bilder i huvudet och tänker att en del hade blivit förvånade över hur mycket kulturtanter kan låta efter en lördagsmiddag och så funderar jag på hur det skulle låta om Suzann, Susanne och jag gav oss iväg på gatorna – vad skulle vi skandera (n b med lagom ljudnivå)? vad skulle det stå på våra litterära matchtröjor? tänker i termer ”vitsigt, subversivt, korsstygn”)
en optiker med fullt fokus (pun intended) på zombieapokalypsen?
Vi boktokar är eventuellt lite extra känsliga för ord och hur de ska användas, men jag lade band på mig. Jag korrigerade inte.
Dags att skaffa nya brillor.
(extra kulturtantiga för den som undrar, farsan hade likadana 196x)
”Vi har en försäkring också… den kostar 199:- och den är JÄTTEBRA för OM du skulle råka förolyckas så får du nya glasögon för bara 250:-”
Öhm. Det ryckte i mungiporna. Jag tänkte att hon kanske borde lära sig skillnaden mellan att råka ut FÖR en OLYCKA och att FÖROLYCKAS men som tur var så hann jag tänka ett varv till innan jag öppnade munnen och korrigerade henne.
Jag tror att jag eventuellt kan ha råkat sladda in hos Sveriges första post-zombieapokalyps-certifierade optiker. Döden måste inte vara slutet på livet.
Men behöver zombier verkligen glasögon?
Jag köpte ingen försäkring.
(n b – Izzy kom inte till skada under glasögonzombiefierandet av vår vanliga snälla presentationsbild)
Night of the Living Trekkies
Jag erkänner. Ibland händer det sig att jag slösurfar, glider runt några varv på ”den-som-köpte-den-här-boken-köpte-också”-länkarna och råkar köpa en bok enbart för att titeln låter kul. Jag tror att jag ville ha Killer Librarian och zombie-trekkisarna dök upp bredvid. Oavsett: jag förväntade mig inga mirakel och boken har blivit liggande i en av olästa-böcker-hyllorna ganska länge nu. Mitt zombiesug går i perioder.
Jag skrev en lång lycklig rant i går och Star Trek-nostalgin från i fredags kväll får mig fortfarande att le. Det är bra. Med den nostalgin i åtanke hade Anderson/Stalls Night of the Living Trekkies rent av kunnat komma undan med att vara lite småtrist , men nu var det så att det var den inte alls. Den var bra, välskriven, en riktigt rolig överraskning. Jo, ämnet (det är alltid lite skoj att driva med nördar, speciellt sf-dito) bjuder in till en del slapstick av det slag som zombieana ofta tycks dra till sig (sf-nördar OCH zombier, ouch) men det håller sig på rätt sida av vråltöntgränsen.
Jim Pike, f d Star Trek-nörd, är trött på livet. Två vändor i Afghanistan har fått honom att tappa lusten till det mesta i allmänhet och till folk som lever för nördiga TV-serier i synnerhet. Han blev hemskickad från kriget och arbetar nu – håglöst – på ett hotell i Houston. Just hans hotell håller en årlig Star Trek-konferens för de allra allra nördigaste nördarna. Samtidigt pågår, i tysthet, en katastrof på Johnson Space Centre en bit bort. Onyttigheter släpps lös och plötsligt börjar de konfererande nördarna att bete sig ännu underligare än förut.
Jim skulle rent av kunna tänkas välkomna en blodig död om det inte vore för att hans älskade syster är i stan för att delta i just denna konferens. En liten och spretig samling personligheter (inklusive prinsessan Leia – Star Trek-sic!) finner sig plötsligt instängda på hotellet, ihopknuffade och tvungna att samarbeta för att försöka komma fram till en väg ut. Det går nämligen rykten om att stan ska bombas för att sanera. DEN bomben, ni vet.
Det finns ett antal moment i postapokalyptiska romaner som jag tycker om – att överleva på relativt liten yta (”instängda på hotell” – check!) är ett av dem. Nyorienteringen, att klara livet efter katastrofen, är ett annat. Det är egentligen nyorienteringen jag tycker mest om, och den här boken utspelas under ett enda intensivt dygn så mycket till nyorientering hinner det i ärlighetens namn inte bli. Men spännande blir det.
Författarna gillar Star Trek. Oväntat. Nä, inte speciellt.
Jag ger dem fyra Spock-öron av fem möjliga.
PS I vissa kretsar är det snudd på dödsstraff på att skriva ”zombies” istället för ”zombier”. Jag råkar ofta missa detta och skriver fel. Men jag är månadsgivare till Cancerfonden och jag försöker att vara en snäll människa i det lilla. Får jag leva ändå?
PPS Jag älskar bokomslaget och det är ingen slump att jag fokar på ni-vet-vem, men på konferensen i boken är det en sport att klä ut sig till så SVÅRIDENTIFIERADE Star Trek-prsonligheter som möjligt, så att nån skulle ha klätt ut sig till Spock? I don’t think so. Men nu ska jag inte vara sån.
serendipity, när zombier möter Star Trek
Plötsligt händer det. Jag upptäcker av en slump att TV6 förgyller min snuviga fredagskväll i november genom att skicka på Star Trek-filmen från 1979 och jag går ännu en gång i spinn över Uhura. Professor Balthazar i all ära, men när jag växte upp i två-kanaler-på-tv:n-och-Nygammalt-regerade-Sverige på 70-talet så var lyckan fullständig när mamma och pappa var hos nån kompis och jag glömdes bort ensam framför TV:n så att jag kunde kolla på Månbas Alpha och Star Trek. Jag satt så nära rutan att näshåren sprakade. Uhura var coolast av alla och Mr Spock var min drömman (jag skojar inte, mamma och pappa undrade vad som var fel med, pja, Björn Skifs? Björn Ulveaus? Stenmark? Donny Osmond?). Det är inte direkt en slump att min storörade katt också heter Spock.
lycklig nybliven Uhuraägare vid ett köksbord hos faster och farbror på Widells väg i Malmö – dockan ville emellertid inte vara med på bild. wooohoooo, radion, kolla radion!
När det skulle till att köpas bonusjulklapp på Caroli City (avd. ”stunder jag aldrig glömmer”) svek jag ändå drömmannen – Spock-dockan var så ful att jag bad om Uhura. Numera är hon också tyvärr ganska ful eftersom jag någon gång under 197x bestämde mig för att frisera henne själv och sådant är ju sällan en bra idé.
När jag tömde mitt föräldrahem för två år sedan så var det två dockor som fann nåd, som fick överleva och som numera bor i mitt penselställ (!). En Barbie så gammal att hon var HELT ute när jag var barn för hon kunde inte böja en enda kroppsdel (pappa hade fått den hängd på ytterdörren av en försmådd kvinna någon gång i mitten av 60-talet, innan jag ens var född) och min Uhura. Frisyren var inte RIKTIGT så illa som jag mindes den. Vi kanske kan kalla det sidecut?
Vad vill jag med allt detta då, förutom att vädra en medelålders puff av nostalgi? JO. Det är nu de enorma och spretiga högarna med olästa böcker kommer in, för vad fann jag väl inte där? Night of the Living Trekkies. Zombier OCH Star Trek. Natten var räddad. Insert cliffhanger. Jag berättar mer om boken i morgon.
ett annorlunda reseminne
Jag tänker alltid ”Renita Regina” – för hon är som en drottning (på det bra sättet, jag är inte direkt att betrakta som rojalist i övrigt) – men egentligen heter hon något annat aaaaasgarv, det visar sig att hon HETER så, på riktigt: hon är iallafall en av Suzanns partners in crime i föreläsningsvärlden. Renita har dessutom den goda smaken att gärna idka zombiekultur (vi planerar en döhippa [as opposed to möhippa] för att mata Suzann med odöd kultur och slaskig föda) och hon tipsade om Nanna Árnadóttirs Zombie Iceland när vi träffades på Suzanns bröllop (ja, pratar inte alla om böcker på bröllop? vad ska en annars prata om?).
Following an accident at the construction of a new Icelandic power plant, there is a short but intense burst of sulfur gone sour. Reports of a mysterious illness amongst the plant workers begin to spread as they infect friends and family through cannibalism. Even worse, the sick rise from the dead and can only be killed once their brains have been damaged. Now the gritty undead wander the streets of Reykjavík and a group of misfits struggle to survive in “Zombie Iceland”.
Överlevarnas skrifter blir nästan till en turistguide – massor av fotnötter om isländsk kultur, mat, historia mm. Renita köpte boken som en souvenir här hon besökte ön och ett bättre reseminne än så är svårt att hitta, det slår plastiga vikingahorn med (islands-)hästlängder.
Jag har ännu aldrig varit på Island, men det står definitivt på listan över länder jag vill besöka.
PS det finns NATURLIGTVIS ett soundtrack också!
Fredagsmys
Min postit-blurb på Gatsby (ni gissade rätt! bra jobbat. berätta gärna om filmen är något att ha sen…!) gjorde succé, boken var borta i ett nafs. Någon hade ställt dit en annan bok som jag tycker mycket om, så jag blurbade på den också. Gissa?
Ja, min handstil är knasig numera. Jag vet.
”When it rains, it pours” är ett uttryck som jag gärna strösslar omkring mig. Jag vräkte mig ur bokinköpsstopp-fållan med råge när jag beställde elva pocketböcker för några dagar sedan. Idag råkade jag gå in på Akademibokhandeln. Inte kunde jag motstå en bok om zombiekossor? Jag läste färdigt This Dark Earth (omdöme avges snart i en blogg nära dig) inatt och måste genast fylla på med mer zombieana. Tag 4 betala 3. Damn. Jag åker dit på det varje gång. Jo, tre böcker till gick ganska snabbt att plocka ihop.
Så gick det med det införselförbudet. Jag lämnade nio böcker i byteshyllan igår och skickade ner en till svärmor idag, men veckans inköp – och boken från Sofia igår – bygger en nätt liten hög på femton böcker. Fem stycken in alltså. Ojoj.
Inte nog med det. Jag fick med mig en snygg anteckningsbok (resedagbok) och ett limstift till densamma (reseCOLLAGEdagbok) också. Vojne. Den invigs i Berlin nästa vecka. Det är bara ännu en jobbresa, men NÅGON stund på trevligt hak borde jag hinna med efter jobbet.
Det var en ren slump att kvällens drink matchade anteckningsboken. Faktiskt. Jag lovar! Jag fick en riktigt fin stund i kvällsolen. Zombiekossorna och jag. En skvätt Aperol. Gottgottigottgott.
när litteraturen färgar vardagen?
PA-prepp på Jula med smultronfrön, Dregen-Polly, marsipan och en yxa. Välkomna, alla zombies. Så kan det gå när det är måndag och man har mens.
PS …bara det att den heter Hard Head. Bara det!
Samtidigt i Surahammar
Långledigt = tokförkyld. Det borde jag ha insett med tanke på hur risig K har varit den senaste veckan, men jag trodde verkligen att jag hade smittat ner honom och att jag för en gångs skull kom lindrigast undan med min tredagarshängighet efter Berlin.
Jag mår – och ser ut – som en genomsnittlig zombie (nu vet jag ju inte säkert hur de mår, men ska man gå efter hur de brukar låta [”grrr”, ”brööööl”, ”hnnnnnnnng”] så borde det vara något åt det här hållet). Jag har slitit lite rötter bara för att jag inte kan låta bli, men inser att det är lika bra att försöka ta det rätt lugnt. Solen tittade just fram en halvtimme. Snabbt som attan nappade jag åt mig en riktig feelgood-pärla signerad John Hornor Jacobs. En halvtimme i solen är alldeles bestämt bättre än att bara ligga inne och tryna hela dagen.
I’m coming out
Jag kände att det var dags nu, kollegerna behövde få veta. Min officiella titel är ”Specialist Processes & Tools” (nej, normalt inte tools som i hammare och såg, mer som i skräddarsydda excelblad och databaser) och äntligen äntligen är det officiellt att det är mig de ska vända sig till in case of zombie apocalypse. Också.
K har vetat detta länge. Han har slutat undra ända sedan den gången då vi som nyblivna husägare åkte till Bauhaus och han fick en fullständig genomgång av vad man EGENTLIGEN skulle använda yxor och hötjugor till. Ändå kom vi bara ut med en gräsklippare.
Behöver du också lite zombieprylar? Kolla in Slackjaw.se.
Doktor Joseph går en rond
Andreas Romans Doktor Joseph är nu ingen läkare. Joseph jobbar på Försäkringskassan. Han är en av de varma och trevliga, som får skäll för att han gör av med budget. Han kallas till samtal med chefen, tror att han ska bli befordrad, men får sparken. Hemma väntar familjen och vill fira, men det tar en stund innan Joseph förmår kläcka ur sig vad som egentligen har hänt. Den där tvekan, dröjsmålet, är droppen. Hans fru lämnar honom. Grannen polisnmäler honom.
Bra dag? Kunde bli bättre kanske? Dags att ta till lite magi? Lite vodou?
(jag vet. jag vill också skriva ”voodoo”, men nu är det ”vodou” författaren använder och då får det vara så då)
Joseph har lovat sin fru. Han ska inte. Han lämnade Haiti, han lämnade kulten. Han. Ska. Inte. INTE.
Men nu är ju inte Bea där? Hon har ju lämnat honom? Joseph går ner i källaren. Han ska bara… bara… bara LITE. Nu är det tyvärr så att ”lite” räcker. Starka mörka krafter längtar efter Joseph. Gamla stan är fylld av människor som flugit in från hela världen, människor som väntar på att rätt tidpunkt ska infalla. Månförmörkelsen som optimerar ondskans kraft. Och mitt i allt: Joseph. Han gjorde saker för många år sedan som gör att många vill se honom dö en våldsam död nu. Baron Samedi skojar man inte med ostraffat. Det räcker att glänta på vodou-locket litegrand för att ondskan ska få korn på Joseph.
Oavsett det förflutna: Joseph är en hyvens kille och man vill verkligen att det ska gå bra för honom. Man vill att frugan ska ta förnuftet tillfånga och återvända med barnen. Hon sniffade minsann lite på magin hon också, när de möttes på Haiti. Och barnen…
Ja, i den här historien är det många som har hemligheter. Det blir strid, och vilken strid sedan. Blodet sprutar, slöa men snudd på ostoppbara zombies tuggar på varandra i ren frustration, familjemedlemmar kämpar som djur för att rädda de sina. Halva Gamla stan – eller åtminstone katakomberna under ytan – flyger i luften.
Extraplus: voodoo-zombies! Älskansvärda bröder i huvudrollen. En spännande genre som känns kul och ny (i svensk nutidsfantastik, vill säga. första gången jag mötte Baron Samedi var annars när jag såg Live and let die sittande på golvet på Holken i Karlstad 1981). Skönt berättarperspektiv med en miljö där vodoun framstår som snudd på svennebananig, där man kan hitta prylar som behövs lite varstans om man bara vet vad man ska fråga efter.
På minussidan: en del spret. En del stickspår som jag gärna hade varit utan (kockarna?). Lite väl mycket humor (!) ibland. Jag älskar det absurda i ”kontorsgrå arbetsterapeut på dagen, spännande vodoupräst på natten”, jag myser åt en och annan rolig hämnd, men en del av figurerna gränsar till bonnabuskis. ANINGENS för långa stridsscener.
Detta gnäll till trots: en mycket stark trea till den första boken i en serie som jag ser mycket fram emot att följa. Andreas Roman är en pärla.
PS Drick ditt kaffe med försiktighet. Stor försiktighet.
buzzwords
Crossover – stekhett just nu. Jag ser det överallt, senast i en fb-post från Månpocket:
Nu finns 5 nya crossover-titlar från Månpocket till försäljning. Böcker som bryter gränser, som vägrar passa in i givna mallar och som genom sitt egensinne eller sin allmängiltighet vinner läsare bland både gamla och unga.
Det råkar – oavsett vad man kallar det – vara en genre som jag älskar, så jag är glad över ”buzzen”, trots det faktum att något som blir jättepopulärt också brukar kunna bli jätteute, ganska snabbt dessutom.
Månpocket då. ”Utomordentligt påsksläpp!” hann jag tänka innan jag insåg att böckerna verkar släppas först nästa vecka. Nåja, kolla din bokhandel om du är sugen, jag har noterat att man kan bli glatt överraskad ibland när böcker packas upp någon dag tidigare än det officiella datumet. Nu kan du fynda Isaac Marions fantastiska bok Varma kroppar (jag kan dock inte svara på om översättningen är bra eller inte, men jag hoppas! den boken vore det en dödssynd – och inte på det smarriga zombieviset – att sumpa med klantig översättning), Johanna Strömqvists Smittad och Lauren Olivers Resten får du ta reda på själv. Av beskrivningen att döma kan den sistnämnda tänkas vara en bok för mig att antingen älska eller hata – jag har utomordentligt svårt för alltför förnumstiga böcker om vad som verrrrrrkligen är viktigt i livet, men jag är svag för böcker med twisten ”du får en ny chans – vad gör du?”. Vi får se om det blir inköp eller inte. Jag har ju, eeeeeeh, två-tre olästa böcker som väntar redan.
Min påsklista? Anna Starobinets, Andreas Roman, Mo Hayder och Karl Pilkington som det ser ut just nu. Vad vill du läsa i påsk?
Stallo, med alla mina 6,25%
Efter många år av att svara ”nej, vi är inte samer bara för att min mamma föddes i Lappland” fann jag att en relativt avlägsen släkting hade skrivit en bok som visade att där finns lite same ändå. Jag är till 1/16 same, men jag antar att det överskuggas av mina 1/8 ryss som kommer från pappa. Och det i sin tur överskuggas av att mamma var från Lappland och pappa var från Skåne och jag lyckades födas i Värmland. Yada yada.
Nu vet jag bättre. Jag är nog inte 1/16 same. När humöret är som värst är det 1/16 stallo jag är. Minst. Fast jag samlar inte barn.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.
Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.
Åh, Stefan Spjut! Vilken skatt du har i skallen! Stallo är så lovande på så många vis, men det BLIR bara för långt, för spretigt. John Bauer – JA, Sven Jerring – NEJ! (sorry, det där förstår du bara när du läst boken) Jag är lite förvånad, jag inbillade mig att Bonniers är ett ganska stort och tufft förlag. Ett förlag som till exempel skulle kunna tänkas tvinga sina författare att redigera ganska hårt. Kill you darlings – det säger alla. Less is more.
(aaaaahaha, det kom inte direkt från rätt person, men så är jag inte författare heller)
Och trots alla dessa mängder av detaljer så sitter jag ändå där efter 600 sidor: Men…? Vad…? För risken när man lägger ut massor massor av trådar är ju att en del av dem bara slutar i intet. Så känns det för mig. Jag kanske är dum (hint: det är en känsla som läsare sällan uppskattar), jag kanske inte skulle ha läst de sista sidorna efter midnatt (min hjärna blir till en pumpa?) – men det är några för mig tämligen viktiga trådar som bara hänger där, slaka och trista. Om Stefan planerar en fortsättning? Ja, så är det kanske. Jag vet inte, jag har inte läst något om det någonstans än. Finns det planer på en fortsättning så talar det ännu mer för att Stallo kunde ha vunnit på att kortas, slimmas och styras in på ett smalare spår.
Vad jag älskar: den grå vardagen. Stefan kliver in bredvid John AL på tronen, där kan de gott samsas. Skildringen av Lappland/Norrbotten. Och Susso. Jag älskar huvudpersonen Susso. Jag är dessutom ohemult förtjust i att författare plockar upp nordiska myter till urban fantasy. Kiruna by night blir aldrig detsamma igen.
Jag läser hos Bonniers att det ska bli film av Stallo. Mikael Marcimain, regissören bakom Call girl, ska hålla i taktpinnen. Mmmmm. Mmmhmmmmm. Det finns mycket i den här boken som kan bli bra film, bara det inte blir för inspirerat av Trollhunter! (om du inte har sett den – gör det)
Stallo är en gammal samisk myt, eller snarare en samling myter. Hen spretar lite. Ibland är stallo något zombieaktigt som nåjden (shamanen/medicinmannen/den vise) skickar ut för att för att skada den som skadas bör. Ibland är Stallo människoätare. Ibland halvt djävul och halvt människa. Troll. Hamnskiftare. Stallo har t o m jämförts med den som kom vandrande för att driva in skatt. Det kan man fnissa lite åt.
Nu vill jag läsa Fiskarens garn också. Hur kunde den få smyga så obemärkt förbi? Det finns något där, i beskrivningen av boken, som i viss mån tangerar en viktig detalj i Stallo. Slump eller ej? Det ska jag ta reda på.
#Blogg100 – 26
insnöad
Åsa skrev en kommentar på gårdagens bloggpost som fick mig att börja tänka. Det är en bra sak med Åsa – hon får mig ofta att just tänka. Ibland på stort, ibland på smått.
Intressant så stort utbud det finns av böcker. Jag känner inte igen någon av de böckerna som du nämner här.
Konstigt att många säger att de aldrig hört talas om nobelpristagaren? 🙂
(det där var en raritet dessutom, eftersom Åsa normalt ogillar smileys)
Åsa har ju rätt, ibland skriver jag om ganska smala böcker. Vi blir förvisso fler och fler som gillar postapokalyps och dystopier. Zombier var på stark frammarsch för några år sedan, men de blev (tack gode gud) aldrig riktigt lika populära och därmed gullifierade och ihjälkramade som de numera ganska impotenta (ta det inte så bokstavligt) vampyrerna.
Missförstå mig rätt. Den delen av min smak vill inte snobba eller spela svår, det är inte så att jag vill svänga mig med smala titlar från obskyra förslag (inte för att Coltso på minsta vis är ett obskyrt förlag, men de är inte Bonniers precis – tack och lov! oh ljufva mångfald, hur vi älskar dig!) för att vara märkvärdig. Jag bara tycker att det är så oemotståndligt att läsa om äventyr som kopplar till nyorientering och överlevnad i en värld där snudd på alla bekvämligheter som vi njuter av idag är ett minne blott.
Jag skulle med stor sannolikhet få fler engagerade bloggläsare om jag skrev mer om ”vanliga” böcker. Kruxet är att jag skriver den blogg som jag själv vill läsa. Jag vill hellre göra det än att ha många läsare.
Jag snöar lätt in på saker. Det går inte ens att hitta ett mönster. Jo, tunnelbana ledde mig till kartor. Tunnelbanan är dessutom en perfekt spelplats för skräck och/eller postapokalyps. Hur man ska få in särintresset ”unga människor i New York” i den smeten vet jag inte, men det är heller inte intressant. Jag skriver ofta om det, hur en bok leder mig in i en annan. Jag börjar dra i en tråd och vet aldrig var jag hamnar. Rona Jaffe ledde mig till Amor Towles som leder mig till The Great Gatsby (två pund hör ni, TVÅ PUND) och nu sitter jag här med The Group bredvid mig.
Jag antar att jag inte ens behöver avslöja att jag just har börjat kolla på Girls på SVT?
Den ljuva ironin i allt detta är att jag vet att jag är alldeles för svennebanan-mainstream för att passa en helt bunt andra läsare. Det sköna med att vara 45 år och rätt luttrad (jag blev det alldeles för sent, en del är inte lika mesiga som jag var väldigt länge) är ju att återkomma till detta: jag skriver den blogg jag vill läsa. Jag skriver om min älskade popkultur. Det är helt OK att vara konstig eller svennebanantrist.
————————
Warm Bodies var en av mina absoluta favoritböcker under 2011 och nu läser jag att Isaac Marion har skrivit mer, en prequel till denna min älsklingsbok: The New Hunger. Det är en kortis (en ”novella” – hur översätter man? hjärnsläpp! långnovell? kortroman?) och den finns tyvärr bara som e-bok än så länge, och bara hos Zola. Jag skrev så sent som igår att jag kanske borde bojkotta amazon, men nu gnisslar jag tänder. Jag är konservativ! Det är ju alldeles nyss som jag har börjat köpa e-böcker, ska jag nu börja vänja mig vid en helt ny leverantör också? Uuuhuhu. Jobbigt. Mitt gnäll till trots så tycker jag om det jag ser. Jag blir sugen på Zola. Har reggat konto.
————————
Två personer delar med två timmars mellanrum ut en fyra till Julian Barnes The Sense of an Ending på Goodreads. ”Wow”, tänker jag, ”måste läsa!”. Så kommer den jobbiga stunden: har jag redan köpt den, ligger den i någon av jättehögarna, eller tänkte jag bara köpa den? Om jag nu inte ens vet om jag redan har köpt den, vill jag verkligen läsa den nog mycket då? Då är den kanske inte mer angelägen än att jag kan stå ut med att vänta med att läsa den ett tag till?
Bekännelse: det har hänt att jag har köpt böcker trots att jag inte kommer ihåg om jag har dem eller ej. Jag letar, men finner inte. Letar lite till. Är jag på mitt tålmodiga humör så kanske jag letar en tredje gång innan jag beställer. Betänk att drygt 600 olästa böcker i x antal högar kan medföra att mindre färgglada böcker är svårhittade. Hittar jag sedan en dublett så blir någon av mina vänner lycklig ägare av boken. Slutet gott allting gott, eller är det bokmissbrukaren i mig som talar igen?
#Blogg100 – 25 (2)
man inte bara läser om zombies
Hamnade – väldigt otippat – på pysseleftermiddag med en bunt fullständigt okända människor i Brukshålas Folkets Hus i dag. Ni ser ju. Man tar med fantastikintresset dit också. Började sy döskallen, men kommer att göra zombietrion också vad det lider. Korsstygn och zombies, det är som handen i handsken. Det hajar ju vem som helst.
Först gick jag fel och råkade hamna i biblioteket, som också ligger i Folkets Hus (håla var ordet, sa Bull, men det är kärleksfullt sagt). URMYSIGT! Utökade lånekortssamlingen en smula. Nu har jag fina plastkort till biblioteken i Västerås, Uppsala, Dorotea och – fr o m idag då – Surahammar. Nästa gång stannar jag längre.
dagens sämsta
Diskussion mellan mig och tyska chefen slutar i att jag mosar ur mig ett ”traiiiiins” i bästa zombiestil. Traaaaiiiiiiins. Braaaaiiiiiins. Det gäller att kombinera sina intressen.
…och hon gör det igen
Jag börjar nästan känna mig fånig, för det är alltid Malin. Malin Rydén. Jag älskar mångfalden i Eskapix utgivning, det absurda, äckliga, flippade, vansinniga och sköna. Ändå blir det Malin som får guldmedaljen ännu en gång.
En färd på finlandsfärja kan ha sina ganska enkelt förutsägbara skräckmoment (den högst troliga bakterieansamlingen man möter tack vare smörgåsbordet. hur kletigt blöt man blir av drinkar som far när vinden viner över Östersjön. hur snudd på intill döden [nåja] trampad man blivit på dansgolv då det begav sig. hur vidrigt svennebanan kan låta när hen ska excellera medelst Carolalåtar på karaoke.) men med Malins ömma anslag leder ett bad i den förmodat osunda jacuzzin till något ännu värre än bara fotsvamp. Man kan tycka att bakfulla frukostbesökare på färjan är sega och läskiga rent generellt, men jag har aldrig sett dem så HÄR vedervärdiga förut.
jo, det ser väl snyggt ut…
Är vi trötta på zombie-kultur? Nja. Jag är mer trött på Brad Pitt än på odödingar.
I en värld befolkad av döda tvingas vi att till slut börja leva
Apart förlag har gått från klarhet till klarhet från dag 1 – nu tar de The Walking Dead ännu ett steg längre och presenterar en rykande färsk och fin uppdaterad lärarhandledning. Som man säger i schlagerfestivalen (Apart och schlager är som hand i handske! Det VET jag ju nu när jag betraktat dem på plats i Göteborg) – ”Apart förlag – twelwe points”, kudos till dem och till alla lärare som fattar vilken guldgruva detta är.
Jag blev kär i serien för två år sen, och det håller i sig.
Me Zombie, you Jane
Lia – som vet hur jag gillar att fira min födelsedag 😉 – gjorde en otroligt söt zombiepartyfilm med mig, Kristoffer och Suzann. Fläng dit och gör en egen, vet’ja.
(inte så) Anonyma Biblioholister 