Essäer ftw
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.
Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter.
Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.
Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.
the no go zone
Jag lyssnade på Lars Myttings Simma med de drunknade tidigare i våras. Det kändes inte som en bok för mig när jag läste vad andra skrev (långsam familjehistoria, släktkrönika, hemligheter – sånt som lockar många, men sällan mig) men den skulle diskuteras i en bokklubb som jag gillar, så jag gav den mer tid än jag normalt gör när jag när tveksam till en bok.
”Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta.
Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting, som Edvards tillvaro vänds upp och ner.Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia”
Edvard är inte Norges mest världsvane pöjk när historien börjar, men han lyckas ändå förtrolla spännande kvinnor och hitta sin väg på något magiskt vis. Han vann mig någonstans mitt i sitt livs första indiska måltid (oh well, indisk och indisk, men indisk mat avnjuten på brittisk ö), det var då jag bestämde mig för att fortsätta lyssna på boken efter en – för mig – aningens långsam start. Historien knorvlar sig fram, den vindlar än hit, än dit, så man måste ha lite tålamod. Jag, som normalt har brist på just tålamod, tyckte att historien var värd det där tålamodet.
Jag kom att tänka på boken igen för några dagar sedan, när Messy Nessy Chic publicerade en post om de områden i Frankrike som fortfarande är stängda, långt långt efter att världskriget tagit slut. När en kollega som läser en enda bok per sommar frågade mig vad hon skulle läsa i år svarade jag Simma med de drunknade. Ingen fullträff, bitvis ojämn, men fascinerande på sitt vis.
Berlin Staycation 15 – pt 1
Dagens första utflykt gick till bokträdet! Där kan man inte bara hitta böcker, folk ställer dit allt möjligt i mediaväg (fast vem de tror vill ha VHS-filmer numera… beats me :)) så jag ställde dit en bunt glossiga magasin. På väg dit passerade jag min favorit-brandstation och kunde inte låta bli att knäppa bilden ovan (barnet är ju ganska anonymiserat, så jag känner inte att jag hänger ut nån). Hen stod där en låååång stund och tog in allt som hände med brandbilen, men när en av killarna gick dit för att prata blev det visst lite läskigt. Bra idé att gömma sig bakom stolpen <3.
Hade ju tänkt att denna staycation skulle bli ett evigt läsätande runt Berlin – började med en Frühstück mediterranes (medelhavsfrulle – nåja, det var lunchtid, så brunch it was) på Restauration 1900 vid Kollwitzplatz. Det var helt OK om än inte fantastiskt. Allra surast var det att jag fick ta mina grejor och gå in trots att det var en fin dag i solen – Berlin invaderas just nu av nån form av steklar som ser ut som bin (jag tror dock inte att det ÄR bin) och det är HOPPLÖST att försöka äta utomhus just nu. Vem vet vad de där steklarna har suttit på förut, liksom. Att ha dem i maten? Njäääe. Ser folk bli halvt hysteriska hela tiden, och det ÄR ganska nasty att plötsligt befinna sig i centrum av ett moln av stora insekter.
Restauration 1900 ska servera brunchbuffé på helgerna, den har jag dock aldrig testat. Än.
ÄNTLIGEN lyckades jag ta mig in på Jüdischer Friedhof Prenzlauer Berg (minst sagt sparsamma öppettider), den gamla judiska kyrkogården i mina hoods. Insprängd bland hus, utsatt för vandalisering under de mörka nasseåren och slutligen delvis förstörd av en bomb under kriget. Om jag inte minns fel så invigdes den 1827. Det är som att komma in i en grön sal, trolsk stämning, mycket vackert.
Som man måste du täcka huvudet om du vill gå in och titta.
Det doftade höst därinne, många av de stora kastanjerna hade redan fällt sina löv – men det är nog snarast en fråga om uttorkning. Som jag skrev, det är som en sal, tätt tätt tätt med träd, så det lilla regn som fallit de senaste veckorna har nog svårt att nå ner till marken.
För den som är intresserad av gravvårdar finns där många intressanta exempel. Somligt är illa åtgånget dock.
Så for jag neråt Schöneberg till – nära U Nollendorfplatz finns denna lilla butik. Feinkost-skylten har falnat, men vi boktokar tycker ju att den gäller än – numera är det nämligen en liten bokhandel som huserar i lokalen. Feinkost. Delikatesser. Det är ju precis så vi ser på böcker, eller hur? 😉
Jag hade bestämt mig för att jag ville läsa om mina fallna kvinnor tillsammans med ett glas Prosecco på nån trevlig bar – valet föll på Bar Gagarin i Prenzlberg. Bubblande vin på en måndagseftermiddag va! Snacka om fallen kvinna!
Skämt åsido, Eva F Dahlgren är ett utmärkt sällskap att ha med sig i väskan. Ännu en gång återvänder hon till sin forskning om rasbiologins härjningar i allmänhet och kvinnoöden i synnerhet. Tung läsning, mycket mycket bra.
Det är varmt och fuktigt och alla dagens mål går ju inte att äta ute på lokal – en sallad fick det bli hemma i köket på kvällen. Stilton, päron, valnötter och blåbär på en salladsbädd. Gott och snyggt! Receptet hittar du här (om det nu behövs nåt recept för att plocka ihop en sallad – njäe va? – men det finns mer grejor i den bloggposten som jag vill testa vid tillfälle).
fortsatt Tudorslukande
Jag är inne på sista säsongen av The Tudors nu, jag följer för stunden med den unga Catherine Howard från Henrys säng till schavotten. Catherine var tonåring när Henry fick ögonen på henne (han närmade sig 50), hon var outbildad, lite flamsig och väääldigt flirtig. Hon härjade runt lite här och var, både före och under det korta äktenskapet. Vojne. Så kan man ju inte bete sig. Tjopp tjopp, off with her head!
Hampton Court 2009, jag har minsann en bild på The Haunted Gallery också, men mitt i den bilden sitter exet så näää, jag har ingen lust att lägga upp den.
En detalj hade de INTE fått till i serien (fått till och fått till, de vill väl ha effektiv scenografi), The Haunted Gallery på Hampton Court (där Catherine fortfarande sägs ses springa skrikande för att leta upp Henry och be om nåd) var utbytt mot en större festsal, men hon får åtminstone – precis som det påstås – ”nöjet” att passera de avhuggna huvudena av Culpepper och Dereham som hon roat sig med vid sidan (Culpepper) och innan (Dereham) kungen när hon lotsas mot sin död. Effektiv scenografi del 8628357, antar jag 😉
Hyggligt porträttlik Henry-kopia som strövade runt på slottet när vi var där, han var nästan lite läskig. Notera de ursöta skorna förresten, det är ju nästan Mary-Janes!
Att kungen var en horbock som pökade runt hejvilt var ju ingen big deal, men hans kvinnor skulle naturligtvis inte göra samma sak. Sexistiskt? Well, den nutida varianten (om än inte lika grov som avrättning) är att när Catherine ber att få låna in stupstocken i cellen kvällen före halshuggningen så att hon kan träna på att lägga huvudet rätt (!) så låter serieskaparna henne göra det NAKEN. Ung kvinna filmad halvt bakifrån, naken, lutar sig framåt för att lägga huvudet i en stupstock.
Så FRÄÄÄÄÄÄÄSCHT! Suck.
(Effektiv sceno… äh, ni vet)
De låter henne också stå på schavotten och ta farväl med orden ”I die a Queen, but I would rather have died the wife of Culpepper” som hon påstås ha sagt enligt sägnen.
Ja. Så nördig är jag, tio år efter min värsta Tudor-period. Ni ser ju? Ni FÖRSTÅR att ni också vill läsa mer om det här va? Stay tuned, nästa inlägg blir en lista med lästips om light-Tudor i romanform så väl som tyngre historieböcker.
it’s called a printing-press and it will change the world
Jag har fortfarande ingen TV, men jag har skaffat Netflix och jag glor på datorn. Allt är väl inte ryyyyykande aktuellt på tyska Netflix, men för mig som inte har orkat följa värst många serier de senaste åren så är det ändå bitvis en guldgruva.
Mitt gamla intresse för familjen Tudor till trots (eller kanske snarare tack vare – serien är väl inte känd för att vara heeeelt historiskt korrekt, och Jonathan Rhys Meyers må ha NÅT, men inte tusan är han Henry VIII) så har jag inte sett The Tudors förut. Jag försökte se första avsnittet för många år sen men när jag insåg just hur fel det blev (för mig) så lade jag snart av igen. Nu är mitt Tudor-intresse lagt lite i träda och hungern efter en serie med snygga kvinnor och män inblandade i lagom mycket snusk (och banne mig, inte bara hetero!) och intriger fanns plötsligt där. Jag är numera nog ointresserad av familjen Tudor för att orka ta felaktigheterna med en nypa salt.
Det finns långa trådar att läsa om allt som är felaktigt rent historiskt i den här TV-serien, men jag sätter högaktningsfullt på mig skygglapparna och njuter kostymdrama om en grym grym tid där vänskap t ex kunde innebära att man slapp bli ”hung, drawn and quartered” och baaaaara blev halshuggen för en (relativt sett) skitsak bara för att den som indirekt dömer en till döden råkar älska en. Om en tid där katoliker och protestanter dödade varandra i stark övertygelse om att ”vi har rätt”, ”nej, VI har rätt!” och folk dog frivilligt för en tro om att det garanterade en plats i paradiset. Där kvinnor och sexualitet var fullt legitima handelsvaror i alla samhällsskikt.
Såååå 1500-tal, eller… vänta nu? (uff)
Intressant är skildringen av Cromwell och hur han blir en sorts propaganda- och kommunikationsminister. Han initierar att smaskiga pjäser ska skrivas och framföras för att få folk att älska kungen och framförallt: att vilja lyda, han införskaffar en tryckpress som visserligen uppfanns långt tidigare än så, men som inte direkt var något välspritt än när han insåg potentialen.
Cromwell was quick to appreciate the power of the printed word. Immediately following the break from Rome in 1534, he launched a massive campaign of propaganda printing – in Latin for the few and in English for the many – witty, persuasive pamphlets encouraging unity, conformity and obedience to authority while attacking the Pope and Spain. Bibles translated from Latin into English followed and by 1545 every parish had its own copy. The onslaught continued through Edward’s reign, with over 100 titles appearing every year, many of which were filled with Protestant polemics. (mer HÄR)
(Nutid? JÄKLAR vad jag hade velat läsa den här familjens facebookflöde, det kan jag säga! Artiga men sylvasst formulerade twitterkrig mellan Cromwell och More, Anne Boleyns ändlösa selfie-tsunami på Instagram och ett antal år senare: Bloody Marys rättrådiga bränn-dem-på-bål-blogg [helt utan drinkrecept, det kan jag lova], ja jäklar.)
Jag hade en dryg hyllmeter litteratur om familjen T hemma i mitt f d kråkslottsbibliotek, det var få av dessa böcker som överlevde flytten, men jag har nån enstaka oläst som kanske kommer till heders igen nu. Vi får se.
(jag trodde btw att jag föll offer för en överaktiv hjärna som signalerade nåt frustrerat freudianskt när jag en sen natt tyckte mig se en lösk*k flimra förbi på Cromwells skrivbord, men nej då, det är tydligen en välkänd goof även om somliga påstår att det bara är en olyckligt vinklad fjäderpenna som stått på samma skrivbord i ett tidigare klipp. fjäderpenna. sure. ”har du en fjäderpenna i fickan eller är du bara glad att se mig?”)
Paris mon amour
Jag har ju en faiblesse (se där, franska 😉 …men nej, jag kan inte franska) för att köpa julklappar och födelsedagspresenter till mig själv. Ofta av papper med små tecken på. Böcker.
Dame Breakfast Book Club herself, fru Lindholm, var i Paris ganska nyss. Det har jag skrivit om förut. En blick på boken ovan och den var redan min i fantasin. Ni förstår ju: metro, historia, Paris. MIN. Födelsedagen var mest en billig ursäkt. Jag har dock inte börjat läsa den än, joooo, jag har bläddrat lite – men jag läser Paris, jag läser ett mord i Paris. En kittlande historia, och det åks metro! Mer om det en annan dag. Jag ville bara skicka ut en liten teaser.
Vilken är din bästa Parisbok?
(tulle, kolla här :´-))
not just another queen
Mitt historieintresse kräver ett antal fina hyllmetrar i den fysiska manifestationen av boktokandet. Jag har mängder av underbara böcker om familjen Tudor, men där finns ett par böcker vikta åt svenskt 1600-tal också. Kristina. Jag hälsar på vid hennes grav when in Rome (ja, där är jag ju SÅ ofta, nä, men alla de tre gånger jag har varit där så har jag stannat till vid hennes fresk i Peterskyrkan) och jag är en av många som undrar vem hon egentligen var. HUR hon var. Nu var inte familjelivet på den tiden direkt som det är nu, men ett litet barn vars mamma enligt historien blir galen av sorg och sover med faderns lik, som är fel från första början (den store Gustav Adolf behövde ju en SON!) – ja, det där barnet. Uppväxten? Ungdomen? Vuxenlivet? Hon fascinerar. Indirekt hon tog möjligen livet av Descartes när hon lockade honom till råkalla Stockholm, men vi måste kanske förlåta henne det.
Jag är väldigt väldigt sugen på att se Bilder av Kristina på Livrustkammaren. Någon gång före januari 2014 BORDE jag lyckas få till det.
soffresenären fantasipromenerar i London – igen
Stephen Millar är bra på detaljer. Små små detaljer. Små små NÖRDIGA detaljer av en sort som jag älskar.
London’s Hidden Walks volym 2 är preciiiiiis vad jag hade hoppats på att den skulle vara. Tja, eftersom jag har volym 1 också så kanske det inte var någon överraskning, men man vet ju aldrig. Volym 2 kan ju vara urvattnad, trist, innehålla sekunda varo… eh, promenadförslag. Men icke.
Det jag INTE gillar är att den är så liten, FÖR liten. Jo, jag förstår att folk vill kunna stoppa ner den i fickan eller väskan, men nu är den så liten att texten går så långt ut (in, är snarare problemet) i kanterna att man måste bryta upp boken lite väl våldsamt för att kunna läsa texten hela vägen in i mitten. Den hade varit lika bärbar om den fått bli någon centimeter större åt vart håll. Tror jag.
Var bodde den författaren, när? Varför står det en tyskspråkig gravsten över en hund på en trottoar? Vadå Lambeth? Vem var den svarta prinsen? Oj, är det där Emmeline Pankhursts grav? Hur tänkte de, när de…? Massor av trivia, massor av bilder (om än pyttesmå, men de är liksom effektiva, man ser det man ska se, trots storleken), tretton promenadförslag att kombinera efter tycke och smak.
Metro Publications specialiserar sig just på den här typen av böcker – i deras serie hittar du böcker om Londons monument (den står på min önskelista), kyrkogårdar (den har jag), kyrkor, hus, parker… ja, man kan känna att Metro Publications gillar OCKSÅ London, och de gillar oss som gillar London. Jag älskar att resa, jag älskar att läsa guideböcker innan jag reser men jag älskar att läsa guideböcker UTAN att resa också. Inte för att det är så troligt att jag aldrig mer reser till London, men jag njuter av att läsa guideböcker även om det inte alldeles är i anslutning till en resa. Galgar att hänga drömmar på, ni vet.
end of the world
Vilken flopp. Vilken MEGAFLOPP!
Nej, jag syftar inte på att världen fortfarande inte har gått under. Jag syftar på hur min nogsamt orkestrerade väntan på att ännu en anka skulle explodera föll i kras. Jag hade planerat det perfekt – vad skulle vara roligare att läsa än Petersson/Sandéns Mot undergången?
Det såg inte bra ut för människorna. Europa tycktes vid 1500-talets slut verkligen ha nåtts av det fruktade tillstånd som skriften talade om – det djupast tänkbara förfallet, det sista skälvande skedet i människornas historia och hela jordens existens, där den yttersta dagens hårda dom nu slutligen stod för dörren.
Tyvärr var allting människornas fel. Det hejdlösa syndandet hade vredgat Gud. Och nu kom straffet. Än var det krig och pest, än de bittraste strider, än var det jordbävningar, svält och flodvågor.
Jag sökte efter den på biblioteket – den fanns! Den FANNS, och den fanns som e-bok. Omedelbar behovsuppfyllelse, tjoho! Men nu är det så – antar jag – att biblobudgeten är hårt ansträngd i slutet av året. Ännu en gång har mitt bibliotek stängt ner e-boksutlåningen.
(senast det hände var när ”alla” skulle läsa om Zlatan)
Fail, Siv. LÅNESTOPP? Det ÄR ju typ som att världen går under. I-landsproblem de luxe. Nu ska jag fundera på om jag ska köpa mig en e-boksjulklapp eller inte. Jag kan eventuellt vänta några dagar med att läsa boken. Aztekernas kalender tar slut 2017 om jag inte missminner mig. Det finns alltid en ny apokalyps att frukta.
Jag kanaliserade Trollkarlen i mars förra året. Han berättade redan då att nej, världen skulle inte gå under. Det var bara slut på sten den där gången när de skulle trycka upp hacka in nästa baktun.
Vi åkte runt Yucatan och besökte många många Mayaruiner. Det var min näst bästa resa någonsin hittills.
seriemord i grannskapet
Märkligt ändå att jag har bott i och omkring Västerås sedan 1989 utan att någonsin ta reda på så värst mycket om Salaligan. Salaligan – det låter så harmlöst. Jag tänkte att de kanske rånade bensinmackar, ägnade sig åt spel och dobbel (si där har vi ett gammalt uttryck att älska, DOBBEL!?) och möjligtvis brände sina egna starka ”medusiner” hemma under motbokens dagar.
Så fel jag hade. Salaligan ägnade sig förvisso åt en del rån, men dessutom åt hypnos, magi (nåja), yoga (!! ;)) och MORD. Det var en hel bunt människor som fick sätta livet till på grund av den märklige Thurneman och hans gäng.
Jag måste tacka två män för att jag fick förmånen att lära mig mer: Leif GW, som tipsade om den i Babel, samt min käre K som blev hastigt anmodad (att resa några timmar senare är väl helt normalt?) att dra till Tyskland och tvingades jobba över lunchen. Han behövde tandkräm och Snickers, och jag köpte ”Fallet Thurneman” av Arne Sundelin till honom också för att han skulle slippa dö av uttråkning på flyget när jag nu ändå var ute och fixade matsäcken. Baktanke? Ville jag också läsa den? Mäh! Inte skulle väl jag 😉
Han hade med den ner på nästa Berlinresa också (den där han anslöt när jag var nere och jobbade för två veckor sedan), och när han läst ut den så snodde jag med den i väskan för att ha som andlig spis på våra fikarundor runt stan.
Arnes bok är mycket välskriven. Den fokuserar på Thurneman själv, denne – som sagt – så märklige man. HUR kunde denne försagde lille särling, herrekiperingsbiträdet Sigvard Nilsson, ”förvandlas” till den kallblodige Thurneman och få sån makt över så många människor? Hur tänkte de? Hur tänkte HAN? Jo, han ansåg att det inte alls var något fel att döda en människa, det innebar endast en förändring av hans eller hennes fysiska tillstånd. Man släppte själen fri. Ja, man kan aldrig helt förstå, men tack vare Sundelin får man läsa delar av Thurnemans jornaler under den långa vistelsen på mentalsjukhus.
Sigvard spenderade större delen av sitt återstående liv flyttad mellan diverse rättpsykiatriska avdelningar runt landet. För så var det – redan då, i 30-talets Sverige, bedömdes Thurneman för sjuk för att sitta i fängelse. Han behövde vård. Han kom ut till slut, till ett för honom märkligt samhälle. Han åkte in 1937 och kom ut till ett mycket förändrat Sverige 1969. Han gjorde inte mycket väsen av sig och dog 1979.
Nu vill jag läsa brorsan Anders bok också, Leif GW rekommenderade nämligen den också. Anders Sundelin, Den magiska cirkeln: hela historien om Salaligan. Lite annat fokus, men minst lika bra om man ska tro Leif. Det gör jag.
jag hjärta trivia
Jag har HELT missat serien Svenska hemligheter, men tack vare SVT Play vet jag nu ÄNTLIGEN var jag ska hitta den berömda muttan på väggen i Gamla stan. SOM jag har letat!
Programmet finns tillgängligt t o m 110111.
Det här en PRECIS den typ av information som jag älskar. Serien har fått en ny trogen tittare, det är en sak som är säker.
jag + värdelöst vetande = sant
Jag gillar komboläsning – i e att läsa två böcker samtidigt som egentligen är HELT olika, men ändå tangerar samma ämne. Tänk Söderbergs ”Dr Glas” kontra Kerstin Ekmans ”Mordets praktik” (äsch, det var ett ganska dåligt exempel för de ÄR ju ganska synkade – på ett bra sätt)
Jajajaja, det jag skulle komma till var i alla fall att som komboläsning till ”Neverwhere” kör jag en helt fantastiskt kul bok som jag köpte i London, Stephen Smiths ”Underground London: Travels Beneath the City Streets” (mitt älskade Book Warehouse igen – boken har ett ”utpris” på £9.99, men i denna underbara skattkista till butik gick den loss på £3.99). Detta är en extremt ”pratig” bok om allt och lite till som finns under (och för all del somligt över) ytan i London. Övergivna tunnelbanestationer, överbyggda åar, kloaker, kyrkogårdar, romerska lämningar – you name it. Jag älskar sånt. Värdelöst vetande.
(jag är en sån där som du vill ha i ditt lag när du spelar TP. jag lovar. det är ju… KUL, men det skulle vara bra om jag vore lika bra på att minnas sånt som jag BEHÖVER minnas också. det är jag inte. shucks!)
Whittingtonkissen, oktober 2010
Nattens läs-session resulterade i alla fall i att jag fick lära mig att den gullmulligt trinda katt som jag plåtade på väg till Highgate i själva verket är en staty av Dick Whittingtons katt – och den hade jag ju hört talas om förut, även om jag inte kopplade ihop det med statyn. Jag älskar inte bara den sortens värdelösa vetande, utan också den sortens slumpmässiga sammanträffanden.
Kattens ena kind är alldeles blanksliten, jag antar att man ska smeka den på kinden för att få tur eller liknande. Jag har slögooglat lite, men en snabb check (SNABB, som sagt. du hittar säkert mer om du mot förmodan vill kolla) gav ingenting.
(om jag klappade den? vad tror du? bajsar björnar i skogen?)
heta drömmar och kära besvär
I går var det SYND om mig. Jaa, med versaler. Jag har varit halvsnorig ganska länge, det bröt ut till tokförkylning med feber i går eftermiddag och sambon – med vilken jag delar pendlingsbil till och från Brukshåla – var på möte i Hufvudstaden. Klockan halvsex ringde han och sa att ”NU går jag till tåget”. NU? Jag hade ju hoppats att vi skulle kunna åka hem kl fem, så att jag fick svimma av hemma i soffan istället för på jobbet.
Det är då man är jäkligt glad över att vi har ett någorlunda fräscht vilrum på jobbet. Jag greppade en nyinköpt bok och begav mig mot kudden för att överleva fram till 19.00 då vi skulle kunna åka hem. Jag piggnade till lite – åtminstone mentalt – av läsningen, må jag säga.
(dagarna å dagarna å dagarna… ;))
Ingenting är bokat eller ens bestämt än, det hänger en hel del på hur våra retroaktiva löneutbetalningar för 2010 kommer att se ut i december (tidernas segaste lönerörelse!), men vi drömmer DRÖMMAR. Förra vintern tog vi en billig spur-of-the-moment-resa till Aqaba i Jordanien, det var bland det bästa vi gjort någonsin. Året hade varit förjävligt (mammor ska inte ha obotlig benmärgscancer, underbara bäbisar ska inte dö, inte fina kompisar ihop med sina sjuåriga döttrar heller…) och vi ville BORT.
Två veckor på billigt och sunkigt hotell i Jordanien, vi skulle bara läsa läsa läsa och vara lediga. Vi skulle såklart besöka drömresmålet Petra, men i övrigt – två veckor på rygg. Omsorgsfullt plockade vi ut en hög böcker som båda kunde tänka sig att läsa, snacka om kärt besvär! Vi visste att det fanns en bokhandel (sånt tar man natuuuuurligtvis reda på i förväg!) i Aqaba med relativt bra engelskspråkigt utbud – men vi tog inga chanser! Tio böcker packade vi ner (facit blev att vi läste fem var, om jag inte minns fel).
(Kristoffer och Bosse läser bok i Aqaba. Bosse var en extremt bestämd men trevlig kattdam (!) som vaktade oss varje dag vid havet. NEJ, hon hade inte rabies, loppor eller några andra otrevligheter)
I slutändan LÅG vi såklart inte bara på rygg på den s k stranden (i verkligheten var hotellets ”strand” en trasig betongkaj!). Vi åkte till Petra, till Wadi Rum, till Döda Havet, till Jerusalem, till Betlehem, ut och snorklade bland världens mest orörda korallrev (Jordanien är inte så hett än, men snart översvämmas väl också dessa rev av turister)… en fantastisk resa, med andra ord. En resa som fick oss att inse att det är guld värt att skaffa sig dagsljus och upplevelser mitt i långa svenska vintern.
Nu har vi ett hus som kostar pengar, men vi funderar på om det inte är värt att skjuta nytt köksgolv och fräscha skåpsluckor en aning i tiden för att få samma energikick i år. Vi får se.
Den här gången inbillar vi oss INTE att vi kommer att ligga på rygg (vi vill se Kairo, pyramiderna, Karnak (och de andra templen i Luxor), Konungarnas dal, nån trevlig ”öde” ö där man kan snorkla, vi vill titta på stjärnhimlen från Sahara och… ja), men en bunt böcker kommer vi ju ändå omsorgsfullt att enas om (det är en process som drar ut flera veckor!) om det blir så att vi åker. Kära besvär var ordet, sa Bull.
För att börja drömma lite EXTRA redan nu så har jag börjat läsa Allan Klynnes ”Kleopatra, liv och legend”. (det kanske kommer som en stor chock för er, men jag gillar att läsa om mina resmål innan jag reser… ;))
”Kleopatra VII (69-30 f.Kr.) är en av världshistoriens mest kända kvinnor. Konstnärer och författare har i århundraden använt sig av hennes liv på ett sätt som skapat en livskraftig myt om kvinnlig passion, övermod och undergång. Filmer och tv-serier har förvandlat henne till en erotisk ikon i lyxförpackning. Ändå är hennes historia för de flesta i det närmaste okänd.
Vad är sanning och vad är myt i den fascinerande historien om Egyptens sista drottning? Kleopatra – liv och legend är berättelsen inte bara om vad som hände, utan förklarar också hur den arkeologiska och historiska forskningen resonerat i sin jakt på svar. Här framträder de romerska fältherrarna Julius Caesar och Marcus Antonius med vilka Kleopatra fick sina fyra barn, tillsammans med den brokiga skara människor som omgav kvinnan romarna i sin propaganda utmålade som ”det ödesdigra olycksvidundret”.
Det är en berättelse om kulturkrockar, kapprustning och storpolitiska konflikter, men det är också en historia om fördomar och könsroller som trots avståndet i tid och rum framstår som relevant än idag. Frågor kring kärlek, makt och synen på kvinnan förr och nu blir tydliga när Kleopatra sätts in i sitt historiska sammanhang, från antikens historieskrivare till nutida populärkultur.”
i dessa Alla Helgons tider
Jag kan inte påstå att det var med Alla Helgona i åtanke som vi besökte Highgate Cemetery i London för snart två veckor sedan. Nej, det var snarare en gammal dröm, ett ”någon gång MÅSTE vi bara…”, som äntligen prioriterades upp och togs tag i. Solsken, klar luft, kanske den sista varma oktoberdagen – stämningen var inte direkt skräckinjagande, men det var perfekt för en höstpromenad. Det VORE skoj att se Highgate i novemberdimma och skymningsmörker också… vem vågar följa med? 🙂
Highgate Cemetery är inte – som sin aningens äldre (och mer välhållna) kusin Père Lachaise i Paris – speciellt kändistät. Riktiga boktokar kanske vill besöka Douglas Adams, Radclyffe Hall, George Eliot eller Karl Marx, men allra helst besöker man denna märkliga plats för att bara få strosa. Drömma. Fantisera. Highgate osar av gotisk stämning, det är den perfekta platsen för en maffig spökhistoria, men det är också en tyst, vildvuxen oas där man kan kontemplera människoöden – andras, så väl som sitt eget.
Memento Mori. ”Vad ni nu är, var vi en gång. Det vi nu är, blir ni”
Radclyffe Hall (lesbisk feministikon som skrev den på sin tid oerhört skandalomsusade romanen ”The Well of Loneliness”) vilar i Lebanese Circle. Hennes grav pryds alltid av färska blommor.
Mitt intresse för Highgate och dess slingriga historia minskade inte direkt efter en suverän guidning (på den västra, mest vildvuxna delen får man inte ens gå in utan guide), så när jag snubblade över Catharine Arnolds bok ”Necropolis – London and its Dead” på W H Smith var det inget snack – den köpte jag.
(…mhmmmm, den, och fjorton andra böcker som ni säkert kommer att få läsa om vad det lider *harkel*)
Catharine Arnold är en brittisk journalist och populärhistoriker som bl a är känd för sin trilogi om några av Londons mer spektakulära historiska företeelser (den här boken, en om mentalsjukhuset Bedlam – London and its Mad [man måste bara älska den titeln], samt en kommande bok om det SYNDIGA London genom århundradena).
Jag kan väl redan nu avslöja att jag med största sannolikhet kommer att införskaffa både den galna och den syndiga boken, så att jag samlar hela trilogin. Populärvetenskap/historia är da shit!
”From Roman burial rites to the horrors of the plague, from the founding of the great Victorian cemeteries to the development of cremation and the current approach of metropolitan society towards death and bereavement — including more recent trends to displays of collective grief and the cult of mourning, such as that surrounding the death of Diana, Princess of Wales — NECROPOLIS: LONDON AND ITS DEAD offers a vivid historical narrative of this great city’s attitude to going the way of all flesh.
As layer upon layer of London soil reveals burials from pre-historic and medieval times, the city is revealed as one giant grave, filled with the remains of previous eras — pagan, Roman, medieval, Victorian. This fascinating blend of archaeology, architecture and anecdote includes such phenomena as the rise of the undertaking trade and the pageantry of state funerals; public executions and bodysnatching.
Ghoulishly entertaining and full of fascinating nuggets of information, Necropolis leaves no headstone unturned in its exploration of our changing attitudes to the deceased among us.”
Döden, och alla riter runt densamma, är svår att ignorera. Det som var högsta begravningsmode under den inte direkt sparsmakade viktorianska eran ansågs vulgärt och spekulativt några tiotal år senare. Efter alla spillda människoliv under första världskriget såg man kyrkogårdar som Highgate som något vansinnigt slösaktigt. Platsen föll snudd på i glömska, den stod övergiven i femtio år, och det är den tiden som har gett den dess säregna miljö i dag.
Arnolds bok är bitvis aningens torr, och alla kapitel är inte lika intressanta, men för mig som älskar 1) London 2) aningens morbida ämnen 3) historia i allmänhet var den alldeles perfekt.
Necropolis får fyra glada boktoksmajl av fem möjliga.
Highgate? En solklar femma! Besök rekommenderas!
(inte så) Anonyma Biblioholister 
