populärhistoria

Essäer ftw

  
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.

Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter. 

Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.

Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.


the no go zone

simmameddeJag lyssnade på Lars Myttings Simma med de drunknade tidigare i våras. Det kändes inte som en bok för mig när jag läste vad andra skrev (långsam familjehistoria, släktkrönika, hemligheter – sånt som lockar många, men sällan mig) men den skulle diskuteras i en bokklubb som jag gillar, så jag gav den mer tid än jag normalt gör när jag när tveksam till en bok.

”Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta.
Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting, som Edvards tillvaro vänds upp och ner.

Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia”

Edvard är inte Norges mest världsvane pöjk när historien börjar, men han lyckas ändå förtrolla spännande kvinnor och hitta sin väg på något magiskt vis. Han vann mig någonstans mitt i sitt livs första indiska måltid (oh well, indisk och indisk, men indisk mat avnjuten på brittisk ö), det var då jag bestämde mig för att fortsätta lyssna på boken efter en – för mig – aningens långsam start. Historien knorvlar sig fram, den vindlar än hit, än dit, så man måste ha lite tålamod. Jag, som normalt har brist på just tålamod, tyckte att historien var värd det där tålamodet.

Jag kom att tänka på boken igen för några dagar sedan, när Messy Nessy Chic publicerade en post om de områden i Frankrike som fortfarande är stängda, långt långt efter att världskriget tagit slut. När en kollega som läser en enda bok per sommar frågade mig vad hon skulle läsa i år svarade jag Simma med de drunknade. Ingen fullträff, bitvis ojämn, men fascinerande på sitt vis.


Berlin Staycation 15 – pt 1

150817a

Dagens första utflykt gick till bokträdet! Där kan man inte bara hitta böcker, folk ställer dit allt möjligt i mediaväg (fast vem de tror vill ha VHS-filmer numera… beats me :)) så jag ställde dit en bunt glossiga magasin. På väg dit passerade jag min favorit-brandstation och kunde inte låta bli att knäppa bilden ovan (barnet är ju ganska anonymiserat, så jag känner inte att jag hänger ut nån). Hen stod där en låååång stund och tog in allt som hände med brandbilen, men när en av killarna gick dit för att prata blev det visst lite läskigt. Bra idé att gömma sig bakom stolpen <3.

150817b

Hade ju tänkt att denna staycation skulle bli ett evigt läsätande runt Berlin – började med en Frühstück mediterranes (medelhavsfrulle – nåja, det var lunchtid, så brunch it was) på Restauration 1900 vid Kollwitzplatz. Det var helt OK om än inte fantastiskt. Allra surast var det att jag fick ta mina grejor och gå in trots att det var en fin dag i solen – Berlin invaderas just nu av nån form av steklar som ser ut som bin (jag tror dock inte att det ÄR bin) och det är HOPPLÖST att försöka äta utomhus just nu. Vem vet vad de där steklarna har suttit på förut, liksom. Att ha dem i maten? Njäääe. Ser folk bli halvt hysteriska hela tiden, och det ÄR ganska nasty att plötsligt befinna sig i centrum av ett moln av stora insekter.

Restauration 1900 ska servera brunchbuffé på helgerna, den har jag dock aldrig testat. Än.

150817c

150817d

150817e

ÄNTLIGEN lyckades jag ta mig in på Jüdischer Friedhof Prenzlauer Berg (minst sagt sparsamma öppettider), den gamla judiska kyrkogården i mina hoods. Insprängd bland hus, utsatt för vandalisering under de mörka nasseåren och slutligen delvis förstörd av en bomb under kriget. Om jag inte minns fel så invigdes den 1827. Det är som att komma in i en grön sal, trolsk stämning, mycket vackert.

Som man måste du täcka huvudet om du vill gå in och titta.

Det doftade höst därinne, många av de stora kastanjerna hade redan fällt sina löv – men det är nog snarast en fråga om uttorkning. Som jag skrev, det är som en sal, tätt tätt tätt med träd, så det lilla regn som fallit de senaste veckorna har nog svårt att nå ner till marken.

För den som är intresserad av gravvårdar finns där många intressanta exempel. Somligt är illa åtgånget dock.

150817f

Så for jag neråt Schöneberg till – nära U Nollendorfplatz finns denna lilla butik. Feinkost-skylten har falnat, men vi boktokar tycker ju att den gäller än – numera är det nämligen en liten bokhandel som huserar i lokalen. Feinkost. Delikatesser. Det är ju precis så vi ser på böcker, eller hur? 😉

150817g

Jag hade bestämt mig för att jag ville läsa om mina fallna kvinnor tillsammans med ett glas Prosecco på nån trevlig bar – valet föll på Bar Gagarin i Prenzlberg. Bubblande vin på en måndagseftermiddag va! Snacka om fallen kvinna!

Skämt åsido, Eva F Dahlgren är ett utmärkt sällskap att ha med sig i väskan. Ännu en gång återvänder hon till sin forskning om rasbiologins härjningar i allmänhet och kvinnoöden i synnerhet. Tung läsning, mycket mycket bra.

150817h

Det är varmt och fuktigt och alla dagens mål går ju inte att äta ute på lokal – en sallad fick det bli hemma i köket på kvällen. Stilton, päron, valnötter och blåbär på en salladsbädd. Gott och snyggt! Receptet hittar du här (om det nu behövs nåt recept för att plocka ihop en sallad – njäe va? – men det finns mer grejor i den bloggposten som jag vill testa vid tillfälle).


fortsatt Tudorslukande

Jag är inne på sista säsongen av The Tudors nu, jag följer för stunden med den unga Catherine Howard från Henrys säng till schavotten. Catherine var tonåring när Henry fick ögonen på henne (han närmade sig 50), hon var outbildad, lite flamsig och väääldigt flirtig. Hon härjade runt lite här och var, både före och under det korta äktenskapet. Vojne. Så kan man ju inte bete sig. Tjopp tjopp, off with her head!

hptncrt1
Hampton Court 2009, jag har minsann en bild på The Haunted Gallery också, men mitt i den bilden sitter exet så näää, jag har ingen lust att lägga upp den.

En detalj hade de INTE fått till i serien (fått till och fått till, de vill väl ha effektiv scenografi), The Haunted Gallery på Hampton Court (där Catherine fortfarande sägs ses springa skrikande för att leta upp Henry och be om nåd) var utbytt mot en större festsal, men hon får åtminstone – precis som det påstås – ”nöjet” att passera de avhuggna huvudena av Culpepper och Dereham som hon roat sig med vid sidan (Culpepper) och innan (Dereham) kungen när hon lotsas mot sin död. Effektiv scenografi del 8628357, antar jag 😉

hptcrt2
Hyggligt porträttlik Henry-kopia som strövade runt på slottet när vi var där, han var nästan lite läskig. Notera de ursöta skorna förresten, det är ju nästan Mary-Janes!

Att kungen var en horbock som pökade runt hejvilt var ju ingen big deal, men hans kvinnor skulle naturligtvis inte göra samma sak. Sexistiskt? Well, den nutida varianten (om än inte lika grov som avrättning) är att när Catherine ber att få låna in stupstocken i cellen kvällen före halshuggningen så att hon kan träna på att lägga huvudet rätt (!) så låter serieskaparna henne göra det NAKEN. Ung kvinna filmad halvt bakifrån, naken, lutar sig framåt för att lägga huvudet i en stupstock.
Så FRÄÄÄÄÄÄÄSCHT! Suck.
(Effektiv sceno… äh, ni vet)

De låter henne också stå på schavotten och ta farväl med orden ”I die a Queen, but I would rather have died the wife of Culpepper” som hon påstås ha sagt enligt sägnen.

Ja. Så nördig är jag, tio år efter min värsta Tudor-period. Ni ser ju? Ni FÖRSTÅR att ni också vill läsa mer om det här va? Stay tuned, nästa inlägg blir en lista med lästips om light-Tudor i romanform så väl som tyngre historieböcker.


it’s called a printing-press and it will change the world

Jag har fortfarande ingen TV, men jag har skaffat Netflix och jag glor på datorn. Allt är väl inte ryyyyykande aktuellt på tyska Netflix, men för mig som inte har orkat följa värst många serier de senaste åren så är det ändå bitvis en guldgruva.

henry8

Mitt gamla intresse för familjen Tudor till trots (eller kanske snarare tack vare – serien är väl inte känd för att vara heeeelt historiskt korrekt, och Jonathan Rhys Meyers må ha NÅT, men inte tusan är han Henry VIII) så har jag inte sett The Tudors förut. Jag försökte se första avsnittet för många år sen men när jag insåg just hur fel det blev (för mig) så lade jag snart av igen. Nu är mitt Tudor-intresse lagt lite i träda och hungern efter en serie med snygga kvinnor och män inblandade i lagom mycket snusk (och banne mig, inte bara hetero!) och intriger fanns plötsligt där. Jag är numera nog ointresserad av familjen Tudor för att orka ta felaktigheterna med en nypa salt.

Det finns långa trådar att läsa om allt som är felaktigt rent historiskt i den här TV-serien, men jag sätter högaktningsfullt på mig skygglapparna och njuter kostymdrama om en grym grym tid där vänskap t ex kunde innebära att man slapp bli ”hung, drawn and quartered” och baaaaara blev halshuggen för en (relativt sett) skitsak bara för att den som indirekt dömer en till döden råkar älska en. Om en tid där katoliker och protestanter dödade varandra i stark övertygelse om att ”vi har rätt”, ”nej, VI har rätt!” och folk dog frivilligt för en tro om att det garanterade en plats i paradiset. Där kvinnor och sexualitet var fullt legitima handelsvaror i alla samhällsskikt.
Såååå 1500-tal, eller… vänta nu? (uff)

Intressant är skildringen av Cromwell och hur han blir en sorts propaganda- och kommunikationsminister. Han initierar att smaskiga pjäser ska skrivas och framföras för att få folk att älska kungen och framförallt: att vilja lyda, han införskaffar en tryckpress som visserligen uppfanns långt tidigare än så, men som inte direkt var något välspritt än när han insåg potentialen.

Cromwell was quick to appreciate the power of the printed word. Immediately following the break from Rome in 1534, he launched a massive campaign of propaganda printing – in Latin for the few and in English for the many – witty, persuasive pamphlets encouraging unity, conformity and obedience to authority while attacking the Pope and Spain. Bibles translated from Latin into English followed and by 1545 every parish had its own copy. The onslaught continued through Edward’s reign, with over 100 titles appearing every year, many of which were filled with Protestant polemics. (mer HÄR)

(Nutid? JÄKLAR vad jag hade velat läsa den här familjens facebookflöde, det kan jag säga! Artiga men sylvasst formulerade twitterkrig mellan Cromwell och More, Anne Boleyns ändlösa selfie-tsunami på Instagram och ett antal år senare: Bloody Marys rättrådiga bränn-dem-på-bål-blogg [helt utan drinkrecept, det kan jag lova], ja jäklar.)

Jag hade en dryg hyllmeter litteratur om familjen T hemma i mitt f d kråkslottsbibliotek, det var få av dessa böcker som överlevde flytten, men jag har nån enstaka oläst som kanske kommer till heders igen nu. Vi får se.

(jag trodde btw att jag föll offer för en överaktiv hjärna som signalerade nåt frustrerat freudianskt när jag en sen natt tyckte mig se en lösk*k flimra förbi på Cromwells skrivbord, men nej då, det är tydligen en välkänd goof även om somliga påstår att det bara är en olyckligt vinklad fjäderpenna som stått på samma skrivbord i ett tidigare klipp. fjäderpenna. sure. ”har du en fjäderpenna i fickan eller är du bara glad att se mig?”)


Paris mon amour

metronomJag har ju en faiblesse (se där, franska 😉 …men nej, jag kan inte franska) för att köpa julklappar och födelsedagspresenter till mig själv. Ofta av papper med små tecken på. Böcker.

Dame Breakfast Book Club herself, fru Lindholm, var i Paris ganska nyss. Det har jag skrivit om förut. En blick på boken ovan och den var redan min i fantasin. Ni förstår ju: metro, historia, Paris. MIN. Födelsedagen var mest en billig ursäkt. Jag har dock inte börjat läsa den än, joooo, jag har bläddrat lite – men jag läser Paris, jag läser ett mord i Paris. En kittlande historia, och det åks metro! Mer om det en annan dag. Jag ville bara skicka ut en liten teaser.

Vilken är din bästa Parisbok?

(tulle, kolla här :´-))


not just another queen

queenk

Mitt historieintresse kräver ett antal fina hyllmetrar i den fysiska manifestationen av boktokandet. Jag har mängder av underbara böcker om familjen Tudor, men där finns ett par böcker vikta åt svenskt 1600-tal också. Kristina. Jag hälsar på vid hennes grav when in Rome (ja, där är jag ju SÅ ofta, nä, men alla de tre gånger jag har varit där så har jag stannat till vid hennes fresk i Peterskyrkan) och jag är en av många som undrar vem hon egentligen var. HUR hon var. Nu var inte familjelivet på den tiden direkt som det är nu, men ett litet barn vars mamma enligt historien blir galen av sorg och sover med faderns lik, som är fel från första början (den store Gustav Adolf behövde ju en SON!) – ja, det där barnet. Uppväxten? Ungdomen? Vuxenlivet? Hon fascinerar. Indirekt hon tog möjligen livet av Descartes när hon lockade honom till råkalla Stockholm, men vi måste kanske förlåta henne det.

Jag är väldigt väldigt sugen på att se Bilder av Kristina på Livrustkammaren. Någon gång före januari 2014 BORDE jag lyckas få till det.