det är en sån dag
(jag är glad. min favoritmänniska kommer hit.)
möjliga utflyktsmål
Det är förbjudet att gå in, men det gamla sanatoriet utanför Berlin där Rammsteins video spelades in är som en veritabel motorväg för inte-så-kräsna urbexare (de kräsna har sedan länge övergivit det ty nu är det mainstream), jag är lite sugen måste jag säga.
Min sekreterares man brukade träna på samma gym som Till Lindemann. Det är min allra bästa och mest långsökta Lassie just nu.
In stillen Nächten
Det är knappast en hemlighet att jag är galen i Rammstein och det mesta som har med Rammstein att göra. Det är dessutom helt ickeironiskt. Jag vet att det finns folk i min ålder som gillar dem på ett liksom ironiskt, roat, titta-över-glasögonkanten-med-höjda-ögonbrynsätt, för att de är så… ja. Äh. Jag älskar det bombastiska, vulgära, taktfasta, groteska, allt det och det faktum att de när en ser och läser intervjuer med dem mitt i allt framstår som så lågmälda och smarta. (youtuba Anaconda im Netz om du vill)
Jag såg en gång en bild av Till Lindemann i ett av sina mer energiska element, ”This man is a poet” stod det lite sarkastiskt under bilden (ja, för det vet ju alla att en utlevande scenpersonlighet och poesi måste vara motsatsförhållanden – duh). Jag har redan hans poesisamling Messer från 2005 och nu är Amazon på mig igen, de lockar med hans nya diktsamling In stillen Nächten som släpps i dagarna. Kruxet är att min tyska inte rikigt är bra nog för att läsa poesi. Tror jag. Poesi rent generellt är inte min kopp te numera.
Messer? Där ägnade han sig åt bildkonst också. Fotografi. Det blir lättare att tillgodogöra sig kombinationen än bara text. Å andra sidan så tycker jag mig ju kunna tillgodogöra mig det han sjunger om. Jag får helt enkelt fundera lite till.
För visst tusan vill jag ha den.
———————
Update: oj. jag behövde visst bara skriva inlägget för att bestämma mig. några minuter senare beställde jag den.
ett annorlunda reseminne
Jag tänker alltid ”Renita Regina” – för hon är som en drottning (på det bra sättet, jag är inte direkt att betrakta som rojalist i övrigt) – men egentligen heter hon något annat aaaaasgarv, det visar sig att hon HETER så, på riktigt: hon är iallafall en av Suzanns partners in crime i föreläsningsvärlden. Renita har dessutom den goda smaken att gärna idka zombiekultur (vi planerar en döhippa [as opposed to möhippa] för att mata Suzann med odöd kultur och slaskig föda) och hon tipsade om Nanna Árnadóttirs Zombie Iceland när vi träffades på Suzanns bröllop (ja, pratar inte alla om böcker på bröllop? vad ska en annars prata om?).
Following an accident at the construction of a new Icelandic power plant, there is a short but intense burst of sulfur gone sour. Reports of a mysterious illness amongst the plant workers begin to spread as they infect friends and family through cannibalism. Even worse, the sick rise from the dead and can only be killed once their brains have been damaged. Now the gritty undead wander the streets of Reykjavík and a group of misfits struggle to survive in “Zombie Iceland”.
Överlevarnas skrifter blir nästan till en turistguide – massor av fotnötter om isländsk kultur, mat, historia mm. Renita köpte boken som en souvenir här hon besökte ön och ett bättre reseminne än så är svårt att hitta, det slår plastiga vikingahorn med (islands-)hästlängder.
Jag har ännu aldrig varit på Island, men det står definitivt på listan över länder jag vill besöka.
PS det finns NATURLIGTVIS ett soundtrack också!
Weirdo
”Jag är inte anglofil, jag lider av ANGLOMANI” sa en skön kvinna som jag talade med i påskas. Anglomani – underbart! Jag ligger någonstans i gränslandet jag också, men nu var det ett tag sedan jag dök ner i en engelsk kriminalroman. Cathi Unsworths Weirdo fick lov att ändra på den saken.
Liten kuststad i östra England, egentligen inte känd för mycket alls annat än ett gammalt mord. En tonåring mördar en tonåring. Slaktar. Pentagram målade med blod, en massakrerad kropp.
Tjugo år senare hittar en envis advokat bevis för att den flicka som dömdes för mordet förmodligen inte var ensam i den gamla bunkern när det gräsliga skedde. Hon anlitar den f d polisen – numera detektiven – Sam Ward. Han sätter sig i bilen och finner en ganska sömnig liten stad med (bokstavligen) snudd på incestuösa maktförhållanden, en stad styrd av en samling sjuka människor. En stad där det utövas magi och där mer hederliga människor skrämts till tystnad. När Sam anländer verkar tiden emellertid vara mogen, det är dags att börja glänta på locket.
Weirdo är Unsworths första bok på svenska, och när jag kollar runt bland hennes andra böcker verkar samtliga involvera hennes kunnande om populärkultur på ett eller annat vis. Guld! Det var en av de saker som fångade mig – hennes offer/förövare är lika gamla som jag, så deras tonår är mina tonår, ner till favoritgrupper, (önske-)frisyrer, klädstil och Drömmen Om Ett Coolare Liv.
”Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.”
Cathi Unsworths berättande påminner mig lite om Gillian Flynn ibland. Hon är snäppet mindre skoningslös, men nästan lika bra på att förvalta trasiga ungdomar. Vill jag läsa mer av Cathi? Oh yes. Yes yes yes.
the perks II
En fin bok blir en fin film – se den! Fin story, skön humor, underbart soundtrack och Ezra Miller – EZRA MILLER. Vilken stjärna.
#Blogg100 – 28
ett soundtrack till mina röda kängor
Vad det har med böcker att göra? Ja, jag vet inte hur du känner det, men bättre musik för att orka med zombieapokalypsen kan då inte jag hitta.
Stenberg möter Bukowski möter Roche möter
”Är den bra?” frågar K. ”Den är helt galen” svarar jag, och kan inte sluta läsa. Den blev inte jätteJÄTTEsnackis som inbunden, men nu när den har kommit ut i pocketupplaga – en bok som drar ögonen åt sig – så tror jag att den kan hitta en stor publik.
Bokens Anna sitter på tunnelbanan och läser Anaïs Nin och mannen mittemot henne stirrar på omslaget och tar på sig själv. Hamnar jag mittemot någon som läser Sophie Adolfssons ”Det känns konstigt att vakna i sin egen säng” så kommer jag inte att onanera (jag älskar tunnelbanan, men nej, inte på det viset, och boken är så mycket (manisk?) kåthet och sex en bok kan vara utan att vara minsta lilla uppeggande) men jag kommer inte att kunna låta bli att studera ansiktsuttrycket på den som läser. Att läsa Annas berättelse är ganska mycket som den där gången man stirrade på klasskamraten som letade ut näsans största snorbuse och sedan vällustigt åt upp den utan att ens fundera på om det var äckligt gjort eller inte. Anna räds icke sekret, inte sina egna och inte de andras. Inte ens som intorkade rester dagen efter.
Vad handlar den om? Anna. Anna som jagar efter något, jobbar, festar, förtränger ex (eller ärr, som de heter för henne). Anna som betraktar.
Anna jobbar, precis som författaren Sophie, som publikvärd på Dramaten. En helt störd miljö, alla är galna (mest av allt publiken, människor är vidriga), och Anna är en sårig störd flicka. Eteriskt vacker, det förstår man. Det är Sophie också och efter att ha läst otaliga referenser till Annas fantastiska bröst i boken så kan jag inte låta bli att glo på bilden av författaren. Jodå. Mycket vackert. Jag tänker, igen, på Charlotte Roche (också mycket vacker på ett liksom icketrivialt sätt) och funderar på om det möjligen bara är mycket vackra kvinnor som klarar av att skriva fysiskt äckliga böcker utan att bli hudflängda. Samtidigt som många på något sjukt vis verkar förutsätta att bara de fula är äckliga så vore det så mycket som att slå in en öppen dörr om en riktig äckelbobba skulle skriva samma sak. Att kvinnan som kan skriva de motbjudande orden är så eteriskt vacker kanske kittlar lite extra. Detsamma gäller inte män. Eller så har jag tokfel. Jag hoppas det.
Sophie fotograferades av Niklas Alexandersson
Anna är som sagt sårig, drabbad av ångest, och det jagas kickar i form av fylla, knark, sex, förälskelse, bekräftelse, vad som helst för att slippa tänka. Djupt mänskligt, även om det är rätt få som tar det så långt. Sophie skriver fint och fult på samma gång, på det bra sättet.
Tack Suzann för att du skickade den till mig! Det är en bok att passa vidare och jag ska fundera lite på vem som kan tänkas vilja läsa. Nån som inte tarvar kuvert och frimärken för mottagande ty jag har nog av måstepaket som ska iväg nu för att dra på mig ännu ett som jag ska ha dåligt samvete över att jag inte får iväg i tid. Bokcirkelbok! Man borde både diskutera och problematisera och låta bli detsamma men jag är inte kvinna nog för djupanalyser i nuläget.
Anna -precis som Sophie – är f d klubbvärd. Jag vill verkligen VERKLIGEN ha ett soundtrack till den här boken.
if the drugs don’t work
T o m jag kan få mardrömmar av den här lilla filmen, trots att jag älskar katter. Fantastiskt. Allra mest skrämmande är nog hur jag finner mig sitta nickande i takt till musiken, som en riktigt duktig idiot. Välgjort, knasigt, psykedeliskt och läskigt.
the sound of the apocalypse
Om man någonsin har undrat över lämpliga soundtrack till apokalypsen så behöver man inte undra längre. OCH JAG FÅR DEN INTE UR SKALLEN! *aaaaaargh*
(man ska passa sig för patologer på fejjan. OM man har dem i vänlistan så ska man åtminstone aldrig aldrig klicka på saker i deras feed…)
till alla biblioholister där ute – alla i en kör nu:
(en gammal tokfavorit faktiskt)
musikpaus
Hetfield om cancer. Så jävla bra.
sötaste söndagslåten
Nope. Ingen läser Stephen King här i dag (men jag SKA ha ett väl tummat – vintage 80-tal – ex av Pet Sematary nånstans i gömmorna…!), men väl en hel eftermiddag inne i biblioteket med varsin zombiebok. Jag njuter av The Walking Dead i tvåkilosupplaga, den är sååå bra och jag bara VILL att det ska vara en evighetsbok som aldrig tar slut.
Soundtrack till decemberlördag
Grattis! Jag bjussar på en av Metallicas mest underskattade låtar: Until It Sleeps. Soft, men hårt. Ju.
(inte så) Anonyma Biblioholister 