Roadtrip x 2
Att jag älskar roadtrips är nog ingen nyhet – både att läsa om och att göra själv. Sålunda packade jag en bunt böcker och åkte till Visby! Har aldrig varit här förut, så ett vilsamt vinter-Visby passar perfekt.
Julens första bok blev Thommie Bayers Fallers stora kärlek. Fallers große Liebe. Två män på en roadtrip genom en (för mig) Annan Del Av Tyskland. De känner inte varandra när resan börjar. Alexander, sann bokälskare, har ett antikvariat. En dag tittar Herr Faller in. Vill Alexander köpa hans böcker?? Alexander slänger en blick och konstaterar att oj. Not within financial reach. Kan diskuteras, menar Faller. Under tiden, vill Alexander tjäna en extra slant och göra Faller en tjänst? Faller har blivit av med körkortet, men behöver göra en roadtrip.
Två män i en Jaguar. Ingen av dem kommer ut ur detta oförändrad.
Samtal om liv, konst, litteratur. Ljuvligt!
Min läshörna under julen
Och jag ser haaaaaavet från mitt rum
Ni ser ju. Njutjul! Nu väntar jag på kaffe med Dame Breakfast Book Club!
Gooood Juuuuul!
100 (+) underbaraste
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”.
1) det är svart
2) har döskallar
3) det står HELENA DAHLGREN på det
Vad troooooor ni?
Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!
Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!” (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla!
Helena borde få göra ”100 [x]”.
”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”?
”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”?
(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)
Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.
Kråkan Bråkan
Överlevnadskit denna sommar: bok, penna, brevblock. Te.
Om en triad. Pappan, Kråkan och Pojkarna (ja, de är en enhet, behandlas som en enhet – när vi bara hör en röst vet vi ändå inte vems).
Mamma är död. Pappa är en annan utan sin partner. Kråkan sveper upp far och söner i sin märkliga fjäderfamn. Kråkan knasar och kraar, många år hanteras på få sidor men någonstans ska det bli en nyorientering.
Som ett skrivet kollage. Ibland en lek med rytm och ljud, inte sällan visuellt med hjälp av layout, ibland korta ”normala” texter, noveller kokade ner i några få meningar. Några stycken är svindlande vackra, spot on. Andra är äckliga. Eller knäppa.
Max Porters Grief is the Thing with Feathers är ett märkligt projekt orkestrerat i meta-takt. Det underlättar om du har lite koll på Ted Hughes och hans Crow, men boken talar lite till oss i Team Plath också. En intressant pusselbit. Titeln är också en lek med Dickinsons ”Hope is the thing with feathers”. Meta sa jag! Så mycket meta att det riskerar att sippra meeeeta ut ur öronen om man läser för snabbt.
Jag är kluven. Å ena sidan fascinerad över det märkliga. Samtidigt läste jag ett omdöme på goodreads som var så sant för mig: ibland är det som en märklig installation som doftar mer prestation än riktig känsla.
Den här skickar jag in i poesirutan på min botns16-bricka.
Matt Haig – Reasons to stay alive
With only words on the cover. Knorvlarna räknas ej. #botns16
Matt Haig. Matt Haig Matt Haig Matt HAIG.
Jag har lovebombat honom förut, för hans fantastiska Humans, an A to Z och för hans barnbok om att vakna upp som… katt.
Jag kände att jag behövde varna mina vänner lite när jag började läsa Reasons to stay alive. Eller snarare lugna dem, lova att ”så illa är det inte!”
Titeln kan ju få folk att undra. Jag tänkte, tänker, inte hoppa framför tåget. Man måste inte vara, ha varit, eller ens känna nån som är deprimerad för att tycka om den här boken. Det är en del biografi, en del filosofi/kartläggning (inkl många tankar om böcker), en del självhjälp, eller åtminstone ”så gjorde jag”. Ibland berättande prosa, ibland listor i punktform. Spretigt! ”Vi gillar spretigt!” sa/skrev några av oss på fejjan igår. Haig berör och filosoferar kring tankar som ”men jag som har ALLT? vad är det för fel på mig som ändå trillar dit?” och många många andra saker som både kan snurra i den deprimerade personens egna huvud och inte minst i (den ibland fullständigt oförstående) folkmassan runtomkring.
Insikter och mycket humor. Ja, jag älskade detta. Men OK: det tog mig en stund att komma in i den, att RIKTIGT förstå alla lovord på omslaget (jaja, vi vet hur det kan vara med blurbar, men ändå), men när ögonblicket kom (tadaaaa) plockade jag upp min penna (ett bra tecken) och ritade, skrev, streckade för, ringade in, molnade in, HJÄRTADE in – nu har boken blivit så djupt personlig att jag aldrig kan eller vill låna ut den till någon annan.
Jag kom ut ur garderoben på Instagram igår. Fast de närmaste har vetat ett tag. Bekanta har förmodligen misstänkt. Den ökända svarta hunden har nog tassat efter mig hela livet, ibland – oftast! – på behörigt avstånd. Ibland har den lagt sig över mig, över hela huvudet, så jag knappt kunnat andas, men så illa har det inte varit på flera år nu (inte nu heller). Jag har jobbat alldeles för mycket övertid det senaste året, para det med att det FORTFARANDE inte är helt lätt att ensam rodda i allt i ett land där jag inte fattar hur allt funkar och att nya besked om kommande uppsägningar har regnat in varje vecka sedan årsskiftet. När min kollega Jarek dog i en tragisk olycka tillsammans med sin son i juni ställdes allt på sin spets och jag slutade sova. Jag kan klara övertid och osäkerhet/ensamt roddande i allt mellan himmel och jord ganska bra så länge jag sover. Med flera nätter i veckan då jag inte somnar alls: nej. Den svarta hunden reste sig från sin viloplats en bit bort och började gå fot igen. Man vill inte att den hunden ska gå fot. Helst.
Nu sover jag tack vare doktorn (eller snarare tack vare Zopiklon, men det hade jag ju inte fått utan doktorn) och tack vare sommar och semestertider har jag kunnat vara out of office sedan mitten av juli. Och ni vet hur det kan vara när man väl lägger sig platt och erkänner, allt kommer på en gång. Sålunda drabbades jag också av en riktigt risig och långdragen luftrörskatarr. Jag hade tänkt bekämpa stress och depp med mycket motion (det är jättebra medicin! det är inte bara något som hurtbullar, läkare och psykologer säger för att vara jobbiga), men på grund av feber och vecka efter vecka av bubblande luftrör (inte alls lika kul som olika sorters bubblor som man kan dricka, med eller utan alkohol) blev det inte mer än ganska stillsamma promenader och mycket sängliggande av denna sommar.
Jag börjar jobba igen om två veckor. Håll en tumme. För att hälsan håller och för att jag får behålla jobbet. (ja, överdos av ”håll” i olika variationer. men dock.)
Han kommer till bokmässan! Koljonen och Haig låter som en drömkombo! Tippar på att du kanske kan hitta honom i Massolits monter också. Hoppas det, om du ska dit. Han är mycket begåvad.
***
Så till kategorin ”Underbara läsplatser”. Den ligger där, på en av mina favoritgator: Baren. Hade passerat ofta. Många gånger var det stängt. När det väl var öppet vågade jag ändå inte gå in ensam. Inte för att det såg läskigt ut (i meningen”pågående slagsmål” eller som en vän sa om vissa kvällar på ett hak i hans stadsdel: ”loads of skinheads with faces full of nasty tattoos”), men alla där inne såg ut att höra HEMMA där, så SJÄLVKLART, på det Berlincoola viset. Jag är ju en tönt. Ni vet (en del av er iallafall) hur dumt man kan tänka.
Så var Ann-Sofie här, vi var i behov av en varsin stol och en paus: ”kan vi gå in här?”. Ann-Sofie, den kloka människan, hakade på. Vi älskade det. Enades om att jo, här kan jag sitta och se Ensam Och Mystisk ut med en bok, en kopp kaffe eller ett glas bubbel. Vi hade hittat den! MIN BAR! Passande nog heter den det. Meine Bar. Bar och café, åtminstone om du kan nöja dig med gott kaffe och inte söker avancerade bakverk. Varning: det är en rökbar (det finns några sådana än, trots att Berlin generellt också är en stad där många barer och restauranger har rökförbud), men nu på sommaren funkar det fint eftersom både dörr och fönster står vidöppna.
Igår återvände jag. Det var nästan tomt när jag kom dit. Jo, bra, då tar jag inte upp plats och förstör för nån coolare som annars kunde ha fått mitt bord. Gick in. Satte mig (fröken ISTJ) vid ”vårt” bord. Det ÄR det näst bästa bordet (om det är något enda bord som alltid är upptaget så är det det vid fönstret. Allra Bästa Bordet.). Plockade upp bok, penna, brevblock och vykort. Beställde. Skrev. Läste. Såg skymningen falla utanför. Barsnubben kom med att stearinljus så att jag skulle kunna läsa lite bättre. Omtänksamt. Plötsligt hördes åska och ett skyfall hamrade ner på Auguststrasse. Vi tittade alla upp och ut. Log mot varandra. Återvände så till vad vi gjorde innan knallen kom.
Musik? Alltid mycket bra. Tänk i termer av Dinah Washington, gammal blues, souliga damer. Blues och åska och en bok om depressioner vid ett rangligt bord i en liten sliten Berlinbar kan låta som Klyschornas Kungarike, men det funkar. Jag satt kvar i tre timmar. Folk kom och gick, aldrig smockfullt. Ingen tittade konstigt. Nån tittade kanske lite nyfiket, men då intalade jag mig att de nog är som jag och undrade ”vad är det där för bok?”. Min bar. Meine Bar. I’ll be back.
näst sist – sommarens nummer ett (*
Klas Östergren. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Han låter initialt lite torr. Docerande. Mäh, hann jag tänka. I tre sekunder. Sen var det kört.
Allmänbildat. Roligt. Om böcker och författare och om liv. Om ord. Ordnödigt och ordnöRdigt. Dessutom en helt oustanding musik-kombo.
I give you Klas Östergren. Jag är golvad.
(tuppen, hönorna och mården! älskar’t!)
*) det är ju ett program kvar av denna sommars Sommar i P1, men detta blir svårslaget
40 – constant reader
min semester. läsa läsa läsa, ibland med kattkrig intill. ibland krigar de med varandra, ibland krigar de mot de böcker som skenbart snor fokus från dem. det är svårt att förklara för lillskiten att när jag är hemma med en bok i näven så är jag just HEMMA vilket innebär fler mattenärhetschanser än om jag är ute och ränner runt i andra ärenden. det ligger förvisso alltid minst en bok i väskan då med, men det kanske vi ska tala tyst om i Spockissens sällskap.
Nina Lekanders bok födde ett sug efter att läsa fler krönikor om livet och om litteraturen. Dags att gå in på ännu en bok som fick följa med hem från Sverige: Linda Skugges 40 – constant reader.
Linda ska [när boken skrivs] snart fylla 40 och är arg, eller kanske besviken. Hon tänker på Linda Skugge och ”Linda Skugge” och är arg och bitter, hon verkar känna sig missförstådd. Hon döms hårdare än andra. Är det för att hon erkänt sig rösta borgerligt? Eller för att hon är så smal? Är det lättare att bli älskad av alla om man är mullig och hbtq? Nja, det skulle kanske inte mulliga hbtq-personer hålla med om, men detta är Lindas bok om Linda. Hon filosoferar runt det faktum att en del andra författare och debattörer kommer undan med saker som hon aldrig skulle komma undan med (djupt mänskligt, hand upp den som aldrig känt så – oh, det blir nog ingen skog av vajande händer?). Jag fnissar nöjt när hon sågar en del (författar-)fenomen som jag också ställt mig frågande till.
Det måste vara skitsvårt med den veritabla Golgatavandring det innebär att gå från att vara en whiz-kid som skriver massor av krönikor och får mycket bra plats i En Stor Tidning (äh, flera) till att få kämpa kämpa kämpa för att få in jobb. Att inte kunna få knäck som bokrecensent fastän man är en mycket bra skribent med järnkoll på populärkultur i allmänhet och litteratur i synnerhet.
Inte så mycket om böcker som jag trodde, men nog mycket för att jag skulle vara nöjd. Hon skriver så effektivt, så effektfullt. Repetitiva satser hamras in. Stilistiskt perfekt. De som retade sig på henne förut kommer nog att reta sig nu med. Jag blir inte klok på om hon bryr sig eller inte. Hela boken skulle kunna ses som ett illtjut om att joooo, hon bryr sig – men ändå inte. Jag förstår henne, men jag förstår henne inte. Och det är ju därför jag återvänder till henne, långt efter att jag övergivit många andra krönikörer ur samma generation.
Hästar, män och andra djur
Ni har hört det förr – den här stan har en förmåga att sammanföra folk vars verkligheter aldrig ens skulle snudda varandra i många andra städer. Den förmågan ligger högt upp på listan av anledningar att älska Berlin. Jag lär mig så mycket varje dag (att lära mig saker är meningen med livet, för mig) och fyller med råge myten (vi är så många som säger så att det snudd på blir fånigt, och jaaaaa så kan man säkert säga om många många städer, men Berlin: extra knasig stad. jag lovar.) om att ”Berlin har förändrat mig”. Berlin HAR förändrat mig. På vissa vis har jag radikaliserats på sätt jag som aldrig trodde var möjliga. Men jag är ju mitt i livet också, eller snarare redan på andra sidan krönet, och då händer det saker! Ofta relationsmässigt, alltid kroppsligt. Oundvikligen.
Min förändring är förmodligen orsakad av en kombination (stad/historia/liv/umgänge/biologi), men den som tror att man nödvändigtvis behöver vara 22 när man flyttar hit för att suga ur allt det götta har vansinnigt fel!
”Men du är väl på tok för ung för klimakteriet?” sa min relativt nya kompis D apropå en diskussion vi hade. Oh well. Jag drog fakta om hur och varför. Han berättade att en av hans bästa vänner – ”lustigt nog är hon också svensk!” – har skrivit och ännu skriver bl a om klimakteriet. Jag känner bara till två svenska ikoner i ”rätt” ålder som (delvis) lever i Berlin.
”Nina eller Lotta?” undrade jag. Nina. Ah, Nina!
Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har en viss väninna som ofta förser mig med resultatet av sina bokhyllerensningar. Jag måste också sända en tacksam tanke till Suzanns fru som förvägrar henne att helt enkelt köpa fler bokhyllor. Omedelbar behovsuppfyllnad. Jag gick och lade mig 21.30 igår (en lördag i Berlin, jag tar dekadensen till nya höjder!) och sträckläste. Jo, för den fanns ju där i min politik/filosofihylla: Hästar, män och andra djur.
Essäer av det slag som jag tycker så mycket om. Om Nina och om de hästar, män och andra djur som Nina älskar och har älskat. Om hur vi förhåller oss till djur, rent etiskt och moralfilosofiskt. Om litteratur. Om liv! Och hästar och kvinnor och ledarskap. Hon diskuterar och refererar till böcker som jag har läst och tipsar om ännu fler böcker som jag (nu) vill läsa. Vilken skattkista!
Hon petar också in små satser om sitt eget skrivande. Om hur hennes ena livsmentor säger ”skriv om hästar, skit i männen!”. Den andra ger rådet ”skit i hästarna, fokusera på männen!” (n b, det där är inga direktcitat, det är hur min profana hjärna tolkar och minns det hela). Korta meddelanden från hennes förläggare som initialt är tveksam till allt det spretiga. För spretigt ÄR det. Jag gillar det. Så till slut ett erkännande från förläggaren: det funkar faktiskt. Ös på!
Åh gode tid så jag behövde den här boken just nu! Den tangerar så mycket i mitt liv just nu, och så många händelser de senaste åren, att det var med ett lättat ”aaaaah…!” jag läste också en del av de smärtsamma passagerna. Med det sagt: Nina är så jävla rolig. Också.
Nu har jag två horisontella bingorader. Men det känns rätt sekundärt.
***
Nu MÅSTE jag lyssna på Det sista ägget (2010)! Jag tog en barrunda (långt mer prat än öl) med den forna Karlstadbon herr Jörnmark för några veckor sen (han har gjort lite mer än bara råkat födas i Karlstad, men ibland måste man vara lokalpatriot och lyfta det viktiga). Han pratade om sin kompis Katarina och hennes programserie i P1. Han deltog själv i serien på ett hörn. Jag noterade seriens namn men hann sen glömma bort den. Nu skriver Nina också om den, flera gånger, så nu har jag lagt ett bokmärke på hemsidan.
Klimakteriet, den absolut sista ägglossningen, när något är förbi för alltid – trots att det är långt till döden. Ska vi sörja eller skåla i champagne att vi inte är fertila längre, att vi är post-objekt och kan ägna oss åt oss själva i fortsättningen? Hur gammalt är det sista ägget egentligen? Och hur mår männen? Åldras de ensamma? Vad ska man göra när man gjort allt, göra om det eller lägga av?
Bättre upp: screw bokmärket, jag ska börja lyssna nu direkt. Jag har inte tid med er längre. Vi hörs på andra sidan programserien, jag lär binge-lyssna.
***
Har nu binge-lyssnat. Fantastiskt, om än väldigt heteronormativt.
Hustrun
Mitt nionde #botns16-kryss blir Meg Wolitzers Hustrun. Det blev ett litet rejs för att fylla den här rutan (eh, OK, mellan den här och Love, Nina som också är en av många halvlästa böcker i högen vid sängen), men Wolitzer ”vann”. Boken ska bli film, regi Björn Runge, hustrun själv spelas av Glenn Close. Oh, hon känns perfekt.
Hustrun. Hustrun heter Joan och är gift med Joe. Joe Castleman, a big American writer. En kulturman! Nu har Joe vunnit ett prestigefyllt pris så Joan och Joe är på väg till Helsingfors för att delta i den högtidliga ceremonin. Joan är 64 år och har funnits för Joe i MÅNGA år. Hon har curlat och stått ut med ständig otrohet. Så sitter hon där i förstaklassätet på en flight med destination Vanda och får NOG. Hon tänker lämna Joe. Hon vill dock vänta tills prisceremonin är över innan hon levererar beskedet.
”Starta i en händelse!” var ledorden i en kurs jag deltog i för många år sedan. Wolitzer startar just där, i händelsen, beslutet. Sedan tar hos oss tillbaka. Vi följer den begåvade studenten Joan som möter Joe – föreläsare, wannabeförfattare som ännu inte slagit igenom – och hur deras relation också startar i otrohet, ty Joe är gift med en annan kvinna när han och Joan börjar ligga med varandra. Hon blir hans musa, och titeln wannabeförfattare byts mot författare till Författare, med stort F.
Wolitzer är skarp, snyggt språk, snygga sarkasmer. Det händer egentligen inte så mycket, historien liksom sover räv i nästan 200 sidor, så: BAM! Grejor händer, slag i slag. Somligt hade vi anat (det klassiska greppet, läsaren får ana något för att känna sig lite lite smart och därmed behålla intresset trots brist på fyrverkerier), annat överraskade åtminstone mig. Snyggt och intressant. Hög poäng för exekveringen, men ändå tycker jag inte om boken. Korrektion: jag hittar ingen karaktär att tycka om. Inte ens Joan, riktigt. Ändå: mycket mycket läsvärt. Bra bokklubbsbok. Tänker mig att jag t ex vill höra vad Suzann och Camilla tycker om det här. (Suz, den är din om 1,5 vecka om du vill ha den)
—
Den här boken låg som en glad överraskning i brevlådan en dag – jag deltog i Bokmässans utlottning av boken och jag vann! Hurra! Du som är i krokarna kan lyssna på henne i Göteborg den 23 september.
Nu börjar det!
Sommar – sommar, sommar, sommar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag uppskattar det mer än nånsin nu när jag själv pratar svenska så sällan. Årets lista har legat och kokat, nersparad i min telefon, ett tag. Jag skulle ju skriva ett låååångt blogginlägg om den. Glöm det. Men om jag måste välja fem förhandsfavoriter blir det Karin Bojs, Kerstin Ekman, Alexander Bard, Edward Blom och Stina Stoor. Förra året lyssnade jag på nästan alla program, det blev min kvällsritual att lyssna på nätet. Det blir nog samma i år. Lass uns überraschen. Jag ska låta mig överraskas.
Det fanns en tid när jag skojade om att lägga sju snygga människor under kudden för att få drömma om blommor. Vi boktokar har en annan variant. Jag såg den igår på instagram och kunde inte låta bli att skratta, samt gå in och titta på min egen säng.
Tur att jag sover ensam – och jag kan erkänna att de låg långt mer utspridda i sängen innan jag tog bilden. Bilden är dock fusk. Innan jag läste om ”sju böcker” låg bara fyra av dem rent tekniskt vid kudden. De andra tre låg staplade på golvet, inom räckhåll. (minns dock inga drömmar. alls.)
…och så har jag startat ännu en bytesbokhylla. Bokträdet vid Anna Blume i all ära, nu har vi ett bokskåp på jobbet också.
En onödig kvinna? The Hedonist Club For Love Of Books, Wine And A Nice Meal läser andra boken
Ni minns mina stapplande steg att starta upp en bokklubb här i Berlin va? Vi har haft möte nummer två (nej, egentligen möte nummer tre om vi räknar förmötet i december). Tre medlemmar av dåvarande fem (yay, jag hittade nämligen ännu en rolig medlem på en fonduemiddag, hon har ungerska rötter men har bott läääänge i Tyskland, så nu fick vi ännu en kartnål att lägga till gängets fiktiva boddaländerkarta) dök upp för att diskutera boken och äta god (men med Berlinmått mätt relativt dyr) mat på snygga snygga Akemi på Rykestrasse i Prenzlberg.
Jag älskade boken. Eller snarare: jag älskade den introverta egensinniga huvudpersonen Aaliya Sohbi som lever ensam och barnlös (vilken onödig kvinna!) tillsammans med högar och HÖGAR av böcker i en stor lägenhet i Beirut. Hon är pensionär nu, efter många år i en liten bokhandel. Det är lite oklart hur hon har råd att leva ensam (en kommentar från vår brittiska deltagare som har bott i Beirut några år, hon ogillade boken för att det var så otroligt att en kvinna skulle kunna leva ensam så) men jag tänker att en av hennes kontakter ur det förflutna (inga mer spoilers än så) kan ha något med saken att göra. Det hålls öppet – men strunt samma! Bygones!
Aaliya lever för litteratur och konst och skiter i stort sett i andra människor. Hon har älskat några få, men de är borta nu. Vad gör hon hela dagarna? Jo, varje år väljer hon ut en västerländsk bok som hon sedan översätter till arabiska. För hand. När hon är färdig lägger hon resultatet i en låda som hon sedan stoppar undan. Så bara!
Så ja, beroende på vem du frågar så kanske hon är en onödig kvinna. Hon tillför inget (synbart) längre. Hon vill inte socialisera, speciellt inte med de andra kvinnorna i huset. Häxorna. Hon gillar inte att laga mat. Vill inte ta hand om sin sjuka gamla mamma som resten av familjen vill lämpa över på henne. Har hon ens något existensberättigande? Ibland undrar hon nog själv.
Jag älskar Aaliyah. Hennes kolsvarta humor. Tänker att om jag blir över 70 så kan jag mycket väl vara lite som hon. Tänker att det rör mig inte i ryggen. Tänker att en kvinna som överlevde kriget i Libanon (”Someone shat on my floor. I procured a Kalashnikov.”) – vi får ta del av det i tillbakablickar – har överlevnadsskills som vore avundsvärda att ha.
Boken börjar med att hon råkar färga håret liiiiite för blått (hon lät sig påverkas ändå, lite, när hon hörde häxorna i trappen diskutera hennes fula vita hår) eftersom hon drack två glas vin medan hon färgade. ”You had me at hello”, herr Alameddine. Vi hade väldigt spridda åsikter, vi tre som dök upp (träffade en fjärde i söndags, hon älskade boken på samma sätt och av samma anledningar som jag, jag hade behövt henne i diskussionen, men hon var sjuk). V hatade Aaliyah och tyckte inte att boken var något vidare. C var småförtjust, men ändå ganska neutral. Och jag älskade.
En del böcker får mig att vilja göra en litteraturlista – detta är en av dem! Aaliyha är lite mer high-brow än jag i sitt urval, men hon gör mig sugen på att dyka ner i hennes boksmak. Nummer ett blir nog Marguerite Yourcenar. Hon kan bli en ”enkel” inkörsport (enkel och enkel, men inte så tung som en del andra verk i Aaliyahs bibliotek) och är en riktig citatmaskin de luxe. Jag var bara tonåring när jag skrev ner ett av hennes mest kända citat
Alkohol får mig att nyktra till
Redan efter några klunkar konjak slutar jag att tänka på dig
Nedan ser ni vår nästa bok – nu ger vi oss på Claire Messud! OCH vi (jaja, jag) har hittat ännu en medlem, vår första ”riktiga” snubbe (vi hade en som dök upp på förträffen, men han kom aldrig mer tillbaka :-O :-D).
M2 är tysk precis som M1 (jaja, jag är fånig med mina förkortningar, men de har ju inte bett att få blir omskrivna, mina medlemmar, men jag kan ändå inte låta bli att skriva för det är så häftigt för mig detta med bokklubben.), de är kompisar sen universitetet och vi är alla med i samma expatförening. Ja, vare sig M1 eller M2 är expats (just nu, M1 har bott i andra länder innan hon återvände till Tyskland), men föreningen är öppen för tyskar som står ut – rent av VILL hänga – med oss utlänningar också.
Nu är vi alltså sex medlemmar! Jag vet inte hur många vi ska bli. Jag är ganska kräsen och selektiv med mina inviter, och tänker att det är skönt att inte vara för många. Samtidigt är det skönt att vara NÅGRA fler än nu, så att vi har lite marginal när folk måste droppa ur sammankomsterna med kort varsel. Vi får se. Nästa träff blir inte förrän första maj eftersom vi hade svårt att hitta nån söndag i april när alla är i stan. Jag kommer vara den som flänger värst av alla. Så kan det vara.
Säkert kort? Tydligen inte.
Jag säger ofta att Jenny Colgan är mitt säkra kort i den lättviktiga delen av att byta liv-genren. Kanske inte fantastisk, men alltid helt OK.
And then came The Little Shop of Happy Ever After.
Det initiala upplägget är snudd på siviskt perfekt: en kvinna blir av med sitt jobb på ett bibliotek i Birmingham och börjar smida nya planer. Detta var extra träffande i hjärtat (eller hjärnan) eftersom nyheten om att min arbetsgivare måste låta 7000 – ja, tre nollor – personer gå kom ut i samband med att jag köpte boken, och alldeles då hade jag ingen aning om vad som skulle hända med mig, tankarna snurrade.
Nina är en riktig bokmal, så fast i sina böcker att hennes vänner finner det omväxlande roande (oroande?) och irriterande. Speciellt hennes flatmate Surinder, som bokstavligen tror att huset ska bågna av alla böcker Nina räddar. Köper. Tar över när bibliotek läggs ner. Ja, hon knarkar böcker.
Nina har som så många av oss andra boktokar drömt drömmar om att öppna en bokhandel. Att bli den som lyckas para rätt bok med rätt köpare. Lokal är förstås ett aber, det är dyrt att hyra affärsyta. En ambulerande butik kanske? Som en food truck, fast med böcker? Hon scannar annonser och hittar Sin Lastbil. Den perfekta lastbilen till bra pris. Enda kruxet är att den finns i en liten håla i Skottland. Ska hon orka åka dit bara för att kolla in en lastbil som hon inte ens vet om hon kan köpa, än mindre köra? Hon tar sitt avgångsvederlag och åker. Sen kan ni gissa resten. Det är ju ändå, som jag skrev i början, en att byta liv-bok.
Länge tyckte jag MYCKET om den här boken, upplägget (en ambulerande boklåda! som säljer”lyckliga slut”! SKOTTLAND! Swooooooon!) MEN så kom kärleken och förstörde allt. Jag har börjat reta mig lite på vad som utkristalliseras som Colgans ständiga recept när hon skriver böcker numera. Nu kan jag inte skriva ner det receptet utan att spoila, men ni får lita på mig. Aaaaargh. Nåja, det är irriterande. ÄNNU mer irriterande är hur platt, taffligt och heteronormativt Kategori 1 A kärleken skildras när allt väl ordnar sig. Utan att gå in på detaljer för att slippa spoila igen så får det väl finnas en gräns för hur pinsamt platt en sexscen kan bli. Colgan kan bättre än så. Det är väl därför jag surar. Något som skulle kunna bli en trevlig sufflé -inget avancerat som man minns länge, men något riktigt gött att sätta tänderna i till en kopp kaffe – pyser ihop och blir trams. Klägg. Det nästan luktar lite bränt (eller så är det bara min bittra hjärna som stinker).
Jag brukar ta med mina lästa Colgan på BBC-resorna för att byta bort dem mot Svenska Saker Jag Saknat, men denna vill jag inte tvinga på nån av de andra. MÖJLIGEN om nån av dem vill lustmörda. Troligtvis hamnar boken i bokträdet. Bokträdet har förövrigt hostat upp sig på sistone, där finns numera ganska bra svenska böcker (länge retade jag mig ju på att jag ställde dit svenska böcker som var borta en timme senare när jag passerade igen, men att det tycktes vara ont om andra expatsvenskar som hade lust att fylla på), så kanske borde jag inte tynga ner det med en halvkass bok på engelska.
Som tur är så har jag bättre vandra-vidare-böcker som ska jag försöka locka resten av BBC med. Jag ska förvisso till Sverige bara två veckor innan jag träffar de andra i Amsterdam, men vem vet – om jag glömmer att köpa nån av mina längtans-saker kan det vara bra att ha bytesvaluta i bokform!
Jag har inte bara en ”Koffer” i Berlin, jag har 5,5 Billysar och en bokklubb…!
Ni har kanske sett den, skämtbilden med texten ”I tried starting a gang once. It turned into a book club.”
Tja, jag gick åt andra hållet. Berlin gör gärna sånt med en. Jag saknade min fantastiska svenska bokklubb – som faktiskt varit på besök i Berlin minsann – så jag försökte starta en egen. Vi är dock redan lite mer av ”gang” än mild bokklubb. Vi kallar oss ”The Hedonist Club for Love of Wine, Good Food and Books”. Say no more. Såna är vi!
”Vi” är ett löst sammansatt gäng, lite i startgroparna, antalet varierar per träff men det som allt mer utkristalliseras som Järngänget med stort J är fyra kvinnor (en man deltog faktiskt på första träffen, men vi skrämde visst bort honom? vad ääääär det med män och bokklubbar?) mellan 39 och 63 år. Vi kommer från Polen, Tyskland, Storbritannien och Sverige, men vi har alla levt och arbetat i andra länder också. Vi vill nog gärna se oss som kosmopoliter.
Jag drog igång det hela inom ramen för en förening för expats. De flesta där – även många tyskar – kommer från andra städer än Berlin, så upplägget för första mötet var att alla skulle ta med och presentera sin favorit-Berliniana, för visst vore det coolt att samlas kring litteratur om och från Berlin? Tänk brett! Skön- såväl som facklitteratur. Det finns ju huuuuuur mycket som helst! (du finner listan över de böcker vi presenterade nedan, knock yourself out…!)
Oh jisses. Jag är naiv. Naiv, och vad folk än tror alldeles för befriad från diktatorstendenser för att riktigt gå iland med mitt tänkta uppdrag. Vi hade en DIGER hög med underbara böcker att välja mellan, ÄNDÅ blev det till slut en bok som ingen tagit med sig som valdes (avd. ”oj, en bokklubb är inte rätt plats för sökande efter full konsensus”). En ganska lättviktig bok som jag misstänkte att jag skulle avsky redan innan jag började läsa: Sven Regeners Berlin Blues (Herr Lehmann på tyska).
(varför ingen av de andra böckerna? spridda omdömen , fritt ur minnet – men jag är inte bitter 😉 – om böckerna i högen var: för tung, för svår, för ”öst”, för tecknad, finns bara på tyska, etc etc etc)
Nåväl. Jag är generellt sett dålig på att vara busig (Duktig Flicka Galore), men i ett liv med insikten ”så många böcker, så lite tid” struntade jag helt sonika i att läsa ut boken om den förfärlige Herr Lehmann när jag fortfarande avskydde den efter 80 sidor. Funderade en ganska lång stund på om jag som ledare MÅSTE läsa ut den, men bestämde mig för att det är en form av statement att INTE läsa ut den också, eftersom jag kunde formulera vad jag avskydde. Vi enades om att vi inte ville ha det som det stundtals var i skolan (tvångsläsning!). Nån fördel ska man ha av att vara medelålders! Det hela slutade med att vi gemensamt suckade över boken i tio minuter innan vi övergick till att dricka vin och tala om annat (politik bl a – och i förlängningen kopplade det politiska samtalet faktiskt till den grava bryr-mig-inte-om-nånting-slacker som Herr Lehmann är).
Berlintemat? Det har vi redan övergett. Nästa bok på menyn blir Rabih Alameddines An Unnecessary Woman. Vad kan jag säga? En bok som börjar med att huvudpersonen råkar färga håret liiiiite för blått på grund av att hon drack för mycket vin medan hon pysslade med barret måste åtminstone jag älska. Lägg därtill faktorer som Beirut och metaboktok. What’s not to love?
Och det där med en Koffer in Berlin? Njuuuuuut…!
——–
Alone in Berlin och Tales from the Underworld – Hans Fallada
Der Tastenficker – Flake
The Berlin Stories – C Isherwood
The Innocent – Ian McEwan
Stasiland – Anna Funder
Berlin – city of stones – J Lutes
Look who’s back – T Vermes
City of endless night – M Hastings
Gay Berlin – R Beachy
Roads to Berlin – C Nooteboom
Leaving Berlin – J Kanon
Two brothers – Ben Elton
den här texten skrev jag ursprungligen till Hannas Europafest
Vem ska betala?
Vi var några som ylade om synrelaterade ålderstecken för några dagar sen. Jag har som tur är otroligt snygga läsglasögon ty igår (rent tekniskt i morse eftersom jag den enooooorma åldern till trots nattsuddade ;)) tvingades jag för första gången gå upp och hämta läsglasögon för att kunna läsa normalstor pocket-text i sängen. Ögonen kräver bättre och bättre ljus minsann. Eftersom jag inte tänker byta sänglampan till en hundrawattare (eller motsvarande i lux för en lågenergilampa då) så antar jag att jag får vänja mig vid läsglasögonen. Eller börja läsa mer e-böcker på läsare som låter mig justera textstorleken!
Men nu var det inte så mycket mitt kroppsliga förfall som skulle avhandlas, utan det jag läste och hur det kopplar till min vardag (och för all del helgdag ;)).
Det handlar om att dejta och om den eviga frågan ”vem betalar”. Exet sa en gång tidigt i vår relation att det var så skönt med mig som alltid ville dela/turas om att betala, för han hade dejtat andra mycket yngre tjejer som både hade dyr smak och förväntade sig att killen betalar. I vårt fall var det enkelt, jag var äldre än han, hade en något högre befattning och tjänade därför mer. Varför skulle jag kräva att han skulle pynta ensam? Å andra sidan så var jag likadan när jag hade en ganska lång relation med en tolv år äldre person som var högutbildad och hade en välbetald tjänst medan jag under en tid pluggade och levde på CSN. Äh, det sitter i ryggmärgen på mig att jag vill dela/turas om helt enkelt. Det sitter också i ryggmärgen att försöka anpassa nivån till sällskapet.
Nåväl, nu förstår jag (det kanske inte var nån nyhet ;)) att jag med detta tankesätt reducerar mig själv till att vara någon som signalerar att jag är andrasortering enligt vissa kulturer:
”Jason had a theory that girls who offer to pay on dates suffer from low self-esteem. They don’t feel they deserve to be paid for; it’s a sign there’s something wrong with them.”
När jag flyttade till Berlin tog jag ett rejält kliv rent hierarkiskt i mitt företag. Jag har varit inne på det förut, detta är främst en tjänstestad (inte så många stora och rika företag, många företag har sina huvudkontor i andra tyska städer), mycket turistnäring, så medellönen här är så låg att många som kommer nån annanstans ifrån baxnar. Även vi med ”högstatusjobb” har markant lägre lön än nån har med motsvarande tjänster i t ex München, men tack vare den låga lönenivån är det förhållandevis billigt att leva här också så det jämnar ut sig. Det är det besökande svenskar noterar när de jublar över att en stöl av god kvalitet kostar runt tre euro på alls-icke-simpel lokal.
Jag envisas med att betala här också 😉 Jag är glad och tacksam över att ha råd att äta och dricka gott!
Så, över till min privata studie över hur personer av olika geografisk och socioekonomisk bakgrund hanterat det hela (och utan att vara speciellt vidlyftig i mitt dejtande – ey, listan nedan speglar 1,5 år som mestadels singel – kan jag konstatera att jag har svårt att minnas vilka jag träffat, några har dock gjort intryck), fast det där med olika socioekonomisk bakgrund är rent tekniskt att ta i eftersom jag utan att veta deras yrke på förhand (oftast) nästan alltid har träffat folk som har/har haft det mer än bra, å andra sidan så kommer några av de högutbildade/välavlönade ur klassisk arbetarklass precis som jag:
Raketforskare (jag skojar inte! :)), Sverige, 50+: han betalade maten (billigt underbart vietnameshak!), jag betalade vinet på baren vi gick till efteråt – inga konstigheter
Kodknackare, Australien, 38 år: självklarhet att dela
Finansanalytiker, Italien, 39 år: ville bjuda, eftersom jag bara tog en kaffe för 3 euro så gnölade jag inte
Post-doc/handledare/författare, UK, 45 år: självklarhet att dela
Officer, Tyskland (östbakgrund), 39 år: under hela vår relation delade vi/turades om – det verkar rent generellt vara mer etablerat hos gamla ”ossis”
Läkare, Tyskland (västbakgrund), 48 år: blev otroligt sur när jag ville dela på våra utgifter de gånger vi träffades, men gick med på det till slut
Arbetssökande (f d diplomatunge med bakgrund bl a på IVY-league uni i USA, råsocialist – våra politiska diskussioner var fantastiska!), 39 år, Italien/Uruguay: vi blev snart väldigt bra kompisar mest av allt och det blev naturligt att dela, ibland bjöd jag eftersom det barjobb han tog under sina månader här höstade in runt 1000 EUR/månad FÖRE skatt. Nu har han flyttat till en annan storstad i ett annat land (där fanns det jobb, fyyy så jag saknar honom!) och erbjuder boende och mat den dag jag kommer dit. Jag KOMMER dit i april (om han nu bor kvar då 😉 jag åker inte primärt dit för att hälsa på honom men hoppas såklart att han är kvar) men bokar ändå hotell. Mat kan han dock gärna få bjussa på, helst egenlagad. Han är bra på det.
Advokat (letar jobb i Berlin), Italien, 40 år: blev störd av att jag ville dela men gick med på det och sa ”nästa gång bjuder jag”
Jag har många tyska vänner som tänker som jag om jämställdhet/politik, men de flesta är
1) ossis (herr officer var ett undantag, han är stockkonservativ vilket kanske inte är nån överraskning efter 17 år i Luftwaffe, det är synd för han hade många bra sidor också men i längden stod jag inte ut med hans olater)
2) minst tio år yngre än jag. Det finns NATURLIGTVIS fler undantag, jag har flera vettiga wessi-vänner i min ålder men dem har jag inga kärleks-/ dejting/ intima relationer med 😉
Kulturkrockar! Det är väl vardag oavsett geografisk hemvist numera. Det kan vara irriterande, förargande, vansinnesframkallande – men också otroligt otroligt intressant. Jag känner mig som en amatörforskare i mitt nya liv här, på många plan!
Jag gillar den här boken så här långt – det är metaboktok de luxe med aspirerande författare/folk i bokbranschen, det är Brooklyn (som många anser vara NYCs Berlin, om nu inte stadsdelar i storstäder kan få vara sina alldeles egna!), det är dejting samt därtill kopplade nojor. Att en del figurer i historien resonerar annorlunda än jag är ju delvis själva behållningen med att läsa den. Jag har höga förväntningar på den! ”I’ll be back” som Arnold sa.
How to be a heroine
Böcker om böcker är en favoritgenre som jag har svårt att tröttna på! Jag älskade Ulricas utmaning för några år sedan.
Äntligen kom jag igenom den: Samantha Ellis How to be a heroine med undertiteln (or, what I’ve learned from reading too much)
(too much? whut? there’s no such thing ;))
Rolig, men vore förmodligen ännu roligare om jag hade läst alla de böcker hon dyker ner djupare i. Jag har till exempel på något underligt vis missat Wuthering Heights och det jag läser om den (här och annorstädes) får mig inte att vilja dyka ner i den heller. Åtminstone inte nu. Den som gillar böcker hittar nog ändå ganska många böcker att känna igen och jag uppskattar verkligen den prydliga sammanställningen på slutet. Varenda bok och författare som nämnts indexeras med sidangivelse. Apropå rolig/roligare – det handlar mycket om författaren själv också, hennes historia och hennes författarskap. Jag gillar att läsa om hennes egen historia (irakisk jude, dotter till flyktingar, i London) och är sugen på att testa hennes mammas masafan. Referenserna till hennes författarskap funkar däremot so so eftersom jag aldrig hört talas om henne förut (”borde”jag det? jag är kass på alla dessa kanon), men det är inget som stör.
Hur man blir och är en hjältinna? Ja, det är intressant att plocka sönder barndomens/ungdomens favoriter med nutida feministiskt perspektiv (eller klassperspektiv eller… ja ni hajar), väldigt få verk ”tål” det, men kanske måste de inte alltid tåla det. Vi läser dem i en kontext och skillnaderna ger ännu fler möjligheter till tankar, det gillar jag. Sen är det som vanligt (jag känner samma sak med den i många fall helgonförklarade Moran) – feministiskt much? Tja, det beror på hur man ser det. Ellis framstår ofta som ganska fixerad vid att hitta Honom. Att längta efter kärlek är förvisso en mänsklig längtan som går utanpå -ismer, men ibland blir jag lite matt. På slutet börjar hon ändå leta efter lyckliga spinsters, nuckor, och nosar på Det Goda Livet Bortanför Tvåsamhetsnormen – det som jag just nu lever och faktiskt älskar! Hon lyckas väl sådär med det. Hoppas att hon hittar sin väg, om hon inte redan har gjort det.
Så: förvänta dig inga djupa analyser eller omvälvande insikter, men om du väl läsa något småputtrigt trevligt om klassiska böcker med normativ ”kvinnoprofil” (jag läste nog i mångt och mycket helt andra böcker som barn och ung) så är den här boken helt OK. Den följde med mig i väskan i över en månad, det är en perfekt då-och-då-bok.
——
Jag försöker tyskifiera mig och kommunicerar just nu med min vän herr C, också bokmal, om exempel på tyska barnböcker att läsa. Jag vill ha en Tove Jansson-upplevelse med något tyskt, på tyska!
vino e libri
Igår kväll testade jag äntligen Vino e libri på Torstrasse, det stället har stått på to do-listan hur länge som helst utan att bli av (har ofta passerat på söndagar bara för att gång på gång inse att de inte har öppet för bok och kaffe/vin på eftermiddagen).
Vino e libri. Vin och böcker. Optimalt enligt stora delar av #boblmaf. Jo, foajén (med tre små bord för den som inte vill äta) var ombonad, väggarna var täckta av välfyllda bokhyllor. Fint! Men vinet? Tja, för den som inte ville beställa in en hel putell (det ville inte vi) fanns endast TVÅ sorters rött att välja på i glas, ”husets” och nåt sardinskt. Klent! OK, nu är ”vino” singularis, stället heter inte _Vini_ e libri – men dock. Vi blev paffa. ”Husets” visade sig vara gott, som tur var.
Mitt sällskap var en italiensk advokat som numera bor mitt i maffialand (…jag förstår att han valde civilrätt när det blev dags att välja :-/) men som ofta är i Berlin och ska flytta hit permanent i januari. Jag har bara bytt tåg i Neapel så jag bleknade en smula när jag fattade e x a k t hur mycket maffian styr. Jag behöver nog läsa Saviano ändå. Vi talade språk och politik, allt på en salig blandning av tyska, engelska, italienska och norska (!), ty han har jobbat i Oslo också. Hans norska är snudd på bättre än engelskan.
Samtal om hur ”vanliga” människor kan rösta på Berlusconi trots allt, om klimatfrågan, om hur kalla kriget påverkade våra respektive länder way back then, om hur det är att försöka lära sig ett nytt språk i vuxen ålder när man glömt allt om ordklasser och satsdelar, om Il Duces mindre erkända GODA sidor, om Sverige, Norge och Tyskland (och om den där fascinerande tendensen att högljutt vilja uppfostra andra som t ex går mot rött oavsett hur tom gatan är – jag blev visst [orättvist såklart ;)] gapad på i fredags och råkade visst gapa tillbaka, oh ni aaaanar inte hur befriande det kan vara att gapa tillbaka på tyska).
Alla dessa människor och samtal. Så värdefullt.
Idag blir det fler samtal! Första mötet med min nystartade bokklubb! Vi som möts idag (om alla föranmälda kommer) kommer från Australien, UK, Egypten, Spanien, Polen, Rumänien, Indien och Tyskland. GULD! I dagens samtal ska vi tipsa varandra om böcker (skön- såväl som facklitteratur) som har anknytning till Berlin. Jag tar med mig en hel säck! Meningen är att vi ska hitta framtida bokcirkelböcker. Efter denna kombinerade sena lunch och boktoksession tar jag med mig hugade spekulanter till Kulturbrauerei där det bjussas på svenskt luciatåg idag. Jag misstänker att det kan bli knökat så vi får väl se om vi kommer in.
Sommarlov med kulturkollo – #hopp, det känner man lätt med A J Fikry i väskan
nej, det är inte en vääääldigt liten bok, det är väääääääldigt stora blåbär! å goda var’om serru!
Kopplat till ordet ”hopp” skriver Carolina om en mig mycket välbekant syn. Hopptokarna på Alex. Vojne. Missförstå mig rätt, jag är gammal simhoppare OCH fallskärmshoppare, båda sporterna får en del att mumla ”dåre” (* – men det där de pysslar med på Alex, nej tack.
Men nu skulle jag skriva om Fikry. A J Fikry. Alla boktokar mumlade om denna metaboktok de luxe, jag roffade åt mig sista exet på Thalia uppe vid Schönhauser tidigare i vår. Kastade mig över. Men… men… men… den där Fikry, han kändes lite som Ove. En amerikansk bokhandels-man-som-inte-heter-Ove-men-är-rätt-sur-och-bitter-och-ni-hajar. Jag tillhör den lilla skara som INTE föll pladask för Ove. Min och A J Fikrys start var seg. Boken fick ofta ofta vara handväskbok, men det blev sällan så värst mycket läst. I teorin var den ju PERFEKT, vad var fel?
A. J. Fikry s life is not at all what he expected it to be. He lives alone, his bookstore is experiencing the worst sales in its history, and now his prized possession, a rare collection of Poe poems, has been stolen. But when a mysterious package appears at the bookstore, its unexpected arrival gives Fikry the chance to make his life over–and see everything anew.
Jo, det lossnade till slut. Det blev aldrig en lääääängta-till-bok, men den var bra! Klart läsvärd.
Alltså, uuuuhuhu, det händer så mycket tragiskt i den här boken, ändå ÄR den snudd på feelgood. Märklig känsla (eller så är jag bara ovan vid den typen av böcker). Den är bitterljuv på ett sätt som jag nog inte skulle ha uppskattat om det inte varit just så där mycket metaboktok med.
Och: den ger hopp. På något vis så gör den det. Drama, tragedi, bra sak. Drama, tragedi, bra sak. Repeat. Som livet. Och hopp om livet, hör ni, det måste vi faktiskt ha.
Den finns på svenska också. Livet enligt Fikry. Zevin.
—————–
*) innan man ska få börja ta sitt fallskärmscert måste man genomgå en hälsoundersökning – hjärta kollas, blodvärden, yadayadayada, och jaaaa, det finns faktiskt en liten ruta för mental status också. ”är du rädd?” frågade syster Håkan strax innan han skulle venpunktera mig. det var innan jag började med blodgivning, jag var svårstucken och ämlig. ”ja, detta gillar jag inte” svarade jag sanningsenligt. doktorn bredvid mig frustade till. ”du ska alltså BETALA för att kasta dig ur flygplan med en glorifierad ryggsäck på ryggen, men du är RÄDD FÖR ATT TA ETT BLODPROV?”
”jaa?” pep jag.
”lessen serru men då kan jag og inte kryssa i rutan om att du verkar mentalt frisk”
(höhöhö, kul kille. men jag fick mitt intyg.)
en annan bokklubb
Det råder väl inga tvivel om att Breakfast Book Club är min favoritbokklubb i heeeela vääääärlden, men jag tar gärna chanser att läsa om andra bokklubbar också.
Kerstin Thorvall Book Club (red Estrid Bengtsdotter och Kristina Thulin), till exempel. Texter skrivna av en bunt kända, kvinnliga svenska skribenter i typ-min-ålder, uppfångad under senaste Sverigeresan. ”Perfekt pendlarbok” tänkte jag, men det hann den inte ens få blir för det blev den boken jag började läsa med en gång redan på plats i Stockholm. Sedan sa det swoooooosh.
Det är texter om att bli osynlig, om vad kvinnor i vår ålder får och inte får göra (samt en del oväntat hårda omdömen om medkvinnor samt deras brist på stil, är vi inte förbi det?), om att plötsligt inse att man måste ta hand om sina föräldrar, om känslan av… ”oj, så fort det gick” (det gör det).
Jag hade nog fel förväntningar. Jag tänkte mer bokklubb och mindre utsöndringar. Konceptet är intressant, varje medlem skriver en text om sin medelålder eller sina tankar och föreställningar om densamma som de andra sedan (anonymt i boken) kommenterar. Där blöder mitt hjärta ibland för en del texter renderar långa diskussioner medan andra får nån enstaka kommentar. Den text jag tyckte allra mest om var en hyllning till Louise Bourgeois signerad Cecilia Blomberg.
Jo, vi får enstaka tankeutbyten om Kerstin och hennes liv (mest) och författarskap. Jag hade velat ha mer av författarskapet, Kertins och andras! Mer boksnack. Vad har det här gänget läst mer än Kerstin? Viss varning får (kanske inte helt oväntat) utfärdas för att detta är väldigt mediamedelklass. Det finns gott om kvinnor som kan tänka ”oh, om jag ändå [bara] hade de problemen” men så blir det i en grupp som är relativt homogen trots att den från början var löst sammansatt och relativt spretig (kompisar till kompisar).
Jag skulle nog hellre rekommendera Hej Klimakteriet (som alls icke bara handlar om just klimakteriet) till den som hungrar efter att läsa sånt här. Eller äsch, knussla inte, läs båda och jämför du också.
Så, vem skriver nu den första riktiga svenska BOKKLUBBSBOKEN? 😉 Kom igen BBC. Börja plita! 😉 Vi har en otroligt intressant spridning åldersmässigt och yrkesmässigt. Vi bor i (minst) fyra olika länder (jag kan ha glömt något). Jo, det är många lärare samt en och annan journaist och översättare, men vi är bl a kronofogdar, sexologer, projektledare och ingenjörer också.
Min mest älskade metaboktokbok hittills är fortfarande The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society. Den är förvisso fiktiv, men ack och oh. Kan vi fler? The Jane Austen Book Club har jag sett fladdra förbi, men jag minns inte om jag har läst den (jag vet, jag borde googla mina gamla skriverier men orrrrrrka).
———————-
OCH när vi nu talat en smula om den ljufvliga Louise en bit upp här – härligt nog gav den mulna lördagen tillfälle till en skön långpromenad och jag fick ÄNTLIGEN säga hej till Maman! Jag bommade henne i Wanås, jag bommade henne i London – men hej, här är hon!
———————–
Och ska vi nu tala ”att vara (medelålders) kvinna” så är det här rasande intressant!
Inför varandras skilda livsval hade systerskapet mått bra av lite svalkande likgiltighet.
(JA! se också ovan, om en del fördömanden i boken)
En bit av George
Vad som numera händer i samband med varje hemresa (n b: hem = ARN – TXL, jag börjar äntligen vänja mig): Jag står där, i Pocket Shop på Arlanda, och ältar val så att svetten lackar. Den? Eller DEN? Eller båda? Alla tre? Men oj, DEN också! En klassiker!
Jag som sällan ynkade över svenska böcker förr (jag vet, jag tjatar ofta om detta nu) får plötsligt något vilt i blicken i sista stund och vill hitta BARA NÅGRA POCKETAR TILL som kan rädda mig de stunder då jag längtar efter att läsa om Sverige, eller på svenska. För några veckor sen stod jag där igen. Lotta Lundgren hade jag redan i ett fast grepp, men jag ville ha något mer också. Något lättsamt. Jag har ju blivit en chick-lit-slukare av enorma mått sedan livet ställdes smått på ända (ja, jag tjatar om det också, nej, jag har inte riktigt vant mig).
John Hennius, alltså? En bit av George. Never heard of. Plockade.
Det var omslaget, ser ni. Sara R Acedo har ofta den effekten på mig, hennes omslag hoppar ut på mig. Började läsa baksida: medelålders människa inser att partnern går bakom ryggen, och har så gjort ett tag, tack vare partnerns klantighet på nätet. Nej men, det låter ju VÄLDIGT välbekant! Medelålders människa ger sig ut i nätdejtingdjungeln trots stor tvekan och allmän känsla av ”jag är clueless, JAG ÄR CLUELESS!”. Nej men, det låter ännu mer välbekant.
Hennius fick följa med till Berlin. Att män skriver chick lit är kanske inte helt vanligt (så var vi där igen och jag orkar egentligen inte älta genrebenämningen en gång till: men lättsam relationsroman med stora inslag av humor och dråpliga situationer, företrädesvis med trygg igenkänningsfaktor samt oftast gossigt slut, då), eller så gör de det oftare än jag inser men vi bara etiketterar inte alstren på det sättet. Never mind. Det är inte noga. Jag har ingen lust att döma hunden efter håren, eller lättsamma-relations-romanen-med-humor efter författarens kön.
George jobbar med reklam (men hur han får något gjort på jobbet någonsin undrar jag ibland ;)). Han är tvåbarnsfar. Han var gift med Susanne, men hon lämnade honom för en annan fotbollsfarsa. Han börjar jaga ny kärlek. Hur gör man, i vår ålder? Ja, antingen börjar man leta bland de andra frånskilda i den närmaste kretsen (det kan kännas lätt incestuöst till slut, har jag insett) eller så ger man sig ut och nätdejtar. George kör båda varianterna.
Jo, det är tidvis roligt och en del passager är mycket snyggt skrivna, men jag undrar ofta hur ett så stort förlag som Bonniers kunde gå med på att ge ut den här boken utan att redigera den hårdare. MYCKET hårdare. Det är nästan 500 sidor med vilda spret hit och dit. Det finns material för flera böcker här (vilket blir lite meta, eftersom huvudpersonen George alltid har en ny bok-idé på gång i huvudet, och många av hans idéer nuddar naturligtvis skeendena i boken) och jag undrar väldigt ofta vad somligt spret ska tillföra mer än en provkarta på allt Hennius kan skriva om (resor, vuxen-hjälte-fantasier, inspirerad och relativt avancerad matlagning etc etc). George skriver bland annat väldigt passionerade kärleksbrev, även till kvinnor han ganska nyss mött, och nu är jag en jordnära och tjock halvgammal tågingenjör så jag kanske aldrig skulle ha hamnat på dejt med George från första stund (han fixar alltid väldigt tjusiga kvinnor), men så mycket kan jag säga att hade jag fått ett av de där breven så hade jag lagt benen på ryggen och sprungit.
Den här boken var på väg att gå till bokträdet halvläst just på grund av spretet, men jag läste ut den till slut under en lång natt då jag spydde som en gris (sorry författaren, det kanske inte är din glammigaste back-drop ever men de sista hundra sidorna utgjorde ganska mysig tröst ändå).
Vad jag gillade: Stockholm. Hennius skriver ibland om ett medelklass-snygg-Stockholm på ett sätt som får mig att längta dit: till den färgglada och lite glansiga (jaja: orealistiska) bilden jag får av mitt idealiserade turist-Stockholm, det som jag förhoppningsvis får njuta med en god vän i början av maj: det ska såklart vara varmt och soligt och jag ska få fräknar på näsan och vi ska hinna både Moderna och skärgårdsfärja och mysiga fik… ja, om han nu inte har fotbollsföräldertjänst den helgen då, och/eller att det spöregnar. Gillade också fläckvisa igenkänningsstunder och o-igenkänningsstunder. Om jag bara vill läsa om mig kan jag ju skriva dagbok och läsa den då.
Cons: omslaget på min pocketutgåva citerar en recension som talar om diskbänksrealism. Nja. Jag vet inte. Medelsvennebananen kan inte riktigt ha det så här tjusigt efter en separation, tror jag. George går till synes ekonomiskt obemärkt ur detta på ett sätt som få i åtminstone min vänkrets kan göra, men det är å andra sidan få av mina vänner som går på nyårsfest på Östermalm heller så vi lever i lite olika verkligheter, George och jag (jaja, jag är numera högavlönad och bor i en nyrenoverad sekelskifteslägenhet på Tjusig Gata I Berlin, så det går sannerligen ingen nöd på mig, men uppväxtränderna går visst aldrig ur). Nu kanske man ska läsa Alakoski istället om det är sann diskbänksrealism man är ute efter, detta är en underhållningsroman och det är knappast Hennius fel att den som stod bakom citatet inte har en bild av diskbänksrealism som stämmer överens med min. Jag ville ha verklighetsflykt och jag fick det.
(jag får korrigera mig själv: det stod DISKBÄNKSROMANTIK, inte -realism. Ah, men då så! ;))
Slutbetyg 2,5 av 5 och en biljett till bokträdet på söndag. Någon annan nordisk Berlinare ska också få njuta Stockholm och medelålders dejtingvånda. Pass it on!
——————————–
Jag kommer att passera Arlanda två gånger på två veckor framöver, men den första vändan är (bytes-)stoppet så kort att jag redan ältar hur jag ska hinna skutta från flight till flight så jag tror inte att jag hinner passera någon boklåda. Det blir förmodligen inte förrän i början av maj som jag står där på Pocket Shop och svettas igen. Jag hoppas naturligtvis alltid (Ms Control Freak at your service!) att jag ska ha handlat av mig INNAN jag kommer till Arlanda, att jag ska ha hunnit hitta allt jag vill hitta i en vanlig boklåda ute på stan, men den där hamstringspaniken kommer ändå när jag kliver förbi säkerhetskontrollen. Och det finns ju en Pocket Shop på Vanta också, även om deras utbud av böcker på svenska inte sägs vara enormt. Vi får se. Det går egentligen ingen nöd på mig. Tippar på att ungefär hälften av de böcker som fick flytta med mig ner till Berlin i oktober kommer från hyllorna och högarna av oläst (jag hade 700+ olästa böcker senast jag vågade räkna för något/några år sedan). Fast att jag har många olästa böcker har aldrig hindrat habegäret förr.
att fullständigt förtrolla
Idén är lika skenbart enkel som uppenbart genial: skriv en ordbok. En egen, med ord som betyder något för dig. Några delar (allmän-)bildning. Några delar fantasi. Några delar pur poesi (sån som till och med jag förstår att njuta). Några rörande glimtar ur ett verkligt liv. Ett liv som ur vissa sorgehänseenden liknar mitt eget.
Karln är ett geni. Pontus Lindh, Appendix. Ett inofficiellt och extraordinärt tillägg till de där officiella ordböckerna från Den Där Akademin, du vet. Det här är en bok för alla människor som älskar ord (det gör du nog om du älskar böcker och läser bokbloggar?).
Du, just du, behöver leta upp den här boken och bläddra lite i den. Slå till exempel upp blod-hjärnbarriären, facit, fantombotten, ko, pingislunga eller skälvet. Eller välj vad du vill, vilken sida du vill, du blir knappast besviken. Läs. Njut.
Det tog tid att läsa den här boken. Å ena sidan är den lite som comfort food (vad säger vi på svenska? tröstemat? njäe va?), jag vill ha lite till och lite till. Å andra sidan så vill jag vara skärpt och njuta av varje liten utsökt nyans. Jag tar det i små portioner. Längtar efter nästa. Det är få böcker jag läser om numera, men det här är en bok jag kommer att hoppa fram och tillbaka i, läsa en dutt här och en dutt där igen och igen. Det här är djupt personligt, fyllt av hjärta och hjärna. Det är roligt och djupt rörande. Lärt och varmt. Jag tror att det är årets ohotat finaste läsupplevelse hittills.
Åh, jag kan tänka ut en hel bunt vänner vars egna ordböcker jag vill läsa. Lia, Towe My. Fredrike och Tea. Fredrike och Tea är döda sedan många år, men de var ordmagiker av en kaliber som skulle gå i land med det här på fantastiska vis. Och Pontus själv? Ja, han får gärna göra en årlig utgåva. Minst. Appendix till appendix. Metaappendix.
En man av stil och smak
Trilogier och jag, jag och trilogier, det är ett ständigt aber och föremålet för mer än en ynkande bloggpost i det förflutna. Jag vet ju egentligen att jag aldrig ska börja läsa en trilogi förrän den är utgiven från start till mål, crash boom bang. Dels på grund av tålamodet. Bristen på. Dels på grund av minnet. Också bristen på. Jag vill inte tänka på hur många eleganta blinkningar som går mig spårlöst förbi helt enkelt för att jag aldrig minns de där allra klurigaste detaljerna från föregående del när jag äntligen får tassarna på nästa, ett år (oftast) senare.
Nu sitter jag i skiten igen. Mitt enda försvar är att när jag började läsa den HÄR gången så visste jag inte ens att det skulle bli en trilogi.
Jag läste Anders Fagers Jag såg henne idag i receptionen förra året och jag var aningen sträv i mitt omdöme då, för jag tyckte så mycket mer om hans Samlade svenska kulter. Jag tyckte att han var en novellformatets mästare, men att hans första roman blev för spretig.
Sen tänkte jag inte värst mycket mer på det förrän jag kontaktades av en Begåvad Skribentvän Med Tillförlitlig Smak som absolut tyckte att jag skulle läsa bok nummer två om Cornelia, CeO och de andra: En man av stil och smak. Jo, varför inte. Fagers skräckmästargloria kan halas upp en våning igen – på’t bara!
”Huvudperson i denna skräckroman är CeO Molin. Han har tidigare levt ett rikt liv och haft ett omfattande umgänge. Hans spektakulära fester i paradvåningen vid Johannes kyrkogård i centrala Stockholm är vida beryktade. Han har varit en lebeman, en man av stil och smak, och dessutom en gentlemannatjuv på jakt efter ovärderliga inkunabler.
När vi nu möter honom håller hans förflutna på att komma ifatt honom. För CeO Molin kommer alldeles säkert att kunna knytas till stölderna på sin arbetsplats vid Kungliga Biblioteket. Allt detta överskuggas dock av ett virvlande och alltmer skrämmande skeende där dunkla makter slåss om kontrollen över såväl hans liv som död och vad som eventuellt kan komma därefter.
Herr Fager själv avslöjade sedermera att jo, en trilogi är det, det blir en tredje del.
Jag körde ändå.
”Jag kan hantera det, jag kan sluta när jag vill.”
Ha.
Ha.
Ha.
Ha.
Sitter. I. Skiten.
Jag gick en ledarskapskurs en gång, en stor del av tiden ägnade vi åt så kallade ”motivational speeches”. Hur skulle vi få med oss folk på tåget (ja, betänk att på den tiden jobbade jag inte ens med tåg), hur skulle vi få dem att kasta sig över vardagens ganska trista arbetsuppgifter med energisk hunger yada yada yada. ”Börja i en händelse” var receptet hos just den här amerikanska teoretikern (hen är också känd för att vilja göra citrondricka när livet ger en citroner, men inga namn ;)).
Börja i en händelse, var det. I Fagers romantvåa händer det sig i en hemlig källarvåning under ett hus på Ignatiigränd i Gamla Stan. Skenbart småputtrigt, förberedelser pågår för ett coolt lajvkoncept som ska serveras till likaledes coola människor, en elegant äldre bög lotsar en yngre dito nerför en trapp och det är skön erotik i luften. Fler ansluter till skaran och sen
…går det åt helvete. Som vanligt är det nån som leker med saker hen inte borde leka med.
Det är ett elände att sälja sin själ. Först är det lätt. Man skriver på längs den prickade linjen och går på en rolig fest. Sedan blir det värre. Folk dör. Monster har ihjäl ens barn. Man blir ihjälsparkad på gatan.
Jag var fast innan tionde sidan hade passerats. Jag snortade hela boken på 24 timmar blankt. Tack gode gud att det var lördag när jag började.
Fager har ett korthugget och effektivt språk, men det där snabba och effektiva hindrar honom inte från att leka med ord på ett sätt som jag älskar (och eventuellt förfaller till att göra själv också med jämna mellanrum). Rågsvedsgrå. Södermalmsironisk. Playboybibliotekarie (det sistnämnda är extra oemotståndligt)
Torr, smart och nattsvart humor. Jag brukar beklaga mig över ymniga humorelement gränsande till buskisnivå (speciellt i en del zombieana) i somlig fantastik, men hanterat på det här viset hänger spridda stänk av humor som en perfekt cynisk backdrop i en historia om mycket cyniska människor. Det är metaboktok de luxe (såklart – CeO är ändå bibliotekarie!) och hårt strösslat med referenser till såväl samtidskultur som historiska anekdoter, sanna och påhittade.
CeO funderar över tunga gangsterrepliker. Han borde ha läst Lapidus istället för Knausgård.
Fager promenerar hemtamt runt i 1900-talets mest skandalomsusade HBTQ-historier, från den lesbiska härvan via Nothin (dock utan att passera Haijby, men den storyn är redan in absurdum urmjölkad) till nutida homoerotik och han har det där som får mig att vilja googla. Jag gillar att vilja googla. Jag vet vad waterboard är nu. Jag hoppas jag slipper använda kunskapen, men jag vet.
Fager gör det där som Boel Bermann också är så bra på, det som är sant och det som är påhittat är så snyggt ihopflätat att det ofta är svårt att hitta skarven, paketet håller ihop. När det gäller fantasy väljer jag Urban Fantasy framför att läsa om långhåriga män i spetsig hatt som springer runt i magiska skogar och ägnar sig åt enhörningsexcesser varje gång, och det är samma sak med skräck. Den bästa skräcken för mig är den där vansinniga saker händer i en i övrigt alldeles vanlig miljö. Ett Stockholm som jag känner igen, men med en avig skavande twist. När hela tillvaron blir så där skev som den kan bli de första sekunderna när man sätter på sig ett par splitter nya glasögon. När allt ser rätt OK ut så länge man glor stint rakt fram, men något som gör en lite illamående anas i ögonvrån.
Jag är såld. Jag kunde inte hantera det. Jag kommer att få ett helsike innan del tre kommer och när den kommer skulle jag behöva en specialutgåva med tre-i-en, för jag som sällan läser om böcker numera vill också se de där snygga sakerna som annars bara susar över skallen på mig.
Såpass, serru.
Grattis Fager. Glorian sitter som en smäck igen.
—————————————————————–
Teaser: kom tillbaka om några dagar så får du läsa mer om Anders Fager. Du VILL veta mer om hans förhållande till inplastade kulturtanter och i vems kök han kan tänka sig att stå och se otäck ut klockan tre på morgonen…
bättre sent än aldrig
Sent omsider har jag joinat John Green-kulten bland YA-älskare. Jag började med Paper Towns (omslaget! oh, ni hajar ju att en kartnörd blir till sig) som utgjorde pendlarbok ett tag. Den fungerade bra till det men jag fastnade inte riktigt för berättelsen. Boken snurrar kring en spännande jakt efter en älskad försvunnen ung kvinna – mitt ganska barnsliga problem var att jag tyckte att hon var så förfärlig att jag inte kunde förstå hur hon kunde vara så dyrkad.
Jag visste att jag skulle ha den hittills största succén – The Fault In Our Stars – någonstans i gömmorna. Den är het i Tyskland (också) nu. Stekhet, förmodligen på grund av filmen. Har petat på den ett par gånger. Tänkt ”jag kan ju köpa den och ge bort dubletten när jag hittar den”. Gjorde inte. Höll fast vid hoppet om att hitta den.
Jag vill inte ens erkänna för mig själv hur länge jag har letat efter boken hemma (det avslöjar 1) hur ohemult många olästa böcker jag har och likförbaskat fortsätter jag likt en shoppingmissbrukare att mata på med fler 2) vilken nollkoll jag har på dem) men i förrgår föll min blick plötsligt på den. Har den verkligen legat där hela tiden, i en hög strax norr om HUVUDKUDDEN?
Nåja. Älta det? Nope, nu hade jag den.
Jag har haft svårt att sova på nätterna under semestern, då kommer en bok som den här väl till pass. Det är en sträckläsare. Unga människor med cancer. Hazel, 16 år, med obotlig dito. En sorts ny mirakelmedicin lyckas hålla metastastillväxten vilande för stunden, men alla som levt nära cancersjuka vet att cancern i sig bara är en liten del av lidandet. Biverkningar, sidoeffekter, svaghet, smärta. Trötthet. Omgivningens attityder. Folk som vill så väl att de slår knut på sig. Känslan av att utsätta ANDRA för sorg och lidande. Att av misstag råka höra sin mamma gråta över att hon snart kanske inte ÄR någons mamma längre. Att inte vilja binda sig eller ge av sig själv i skräck för att människan en knyter till sig ska må dåligt sen. När en dör. För det gör en ju, förr eller senare – oftast ”förr” när en har lungorna fulla av mestastaser och därför mycket mycket nedsatt lungkapacitet.
Allt detta skulle kunna vara odrägligt sentimentalt om det inte vore för en förkrossande saklighet och flera ton svart, nattsvart, humor. Stort extraplus för metaboktok i form av en spännande författarjakt.
Oh. Jag kanske inte sällar mig till skaran som dyyyyyrkar den här boken, men det var en av mina finaste YA-upplevelser på länge. Jag kommer definitivt att leta upp fler Greenar (allra helst den han har skrivit tillsammans med en annan YA-favorit, David Levithan)
(inte så) Anonyma Biblioholister 