Matt Haig – Reasons to stay alive

 With only words on the cover. Knorvlarna räknas ej.  #botns16

Matt Haig. Matt Haig Matt Haig Matt HAIG.

Jag har lovebombat honom förut, för hans fantastiska Humans, an A to Z och för hans barnbok om att vakna upp som… katt.

Jag kände att jag behövde varna mina vänner lite när jag började läsa Reasons to stay alive. Eller snarare lugna dem, lova att ”så illa är det inte!”

Titeln kan ju få folk att undra. Jag tänkte, tänker, inte hoppa framför tåget. Man måste inte vara, ha varit, eller ens känna nån som är deprimerad för att tycka om den här boken. Det är en del biografi, en del filosofi/kartläggning (inkl många tankar om böcker), en del självhjälp, eller åtminstone ”så gjorde jag”. Ibland berättande prosa, ibland listor i punktform. Spretigt! ”Vi gillar spretigt!” sa/skrev några av oss på fejjan igår. Haig berör och filosoferar kring tankar som ”men jag som har ALLT? vad är det för fel på mig som ändå trillar dit?” och många många andra saker som både kan snurra i den deprimerade personens egna huvud och inte minst i (den ibland fullständigt oförstående) folkmassan runtomkring.

Insikter och mycket humor. Ja, jag älskade detta. Men OK: det tog mig en stund att komma in i den, att RIKTIGT förstå alla lovord på omslaget (jaja, vi vet hur det kan vara med blurbar, men ändå), men när ögonblicket kom (tadaaaa) plockade jag upp min penna (ett bra tecken) och ritade, skrev, streckade för, ringade in, molnade in, HJÄRTADE in – nu har boken blivit så djupt personlig att jag aldrig kan eller vill låna ut den till någon annan.

Jag kom ut ur garderoben på Instagram igår. Fast de närmaste har vetat ett tag. Bekanta har förmodligen misstänkt. Den ökända svarta hunden har nog tassat efter mig hela livet, ibland – oftast! – på behörigt avstånd. Ibland har den lagt sig över mig, över hela huvudet, så jag knappt kunnat andas, men så illa har det inte varit på flera år nu (inte nu heller). Jag har jobbat alldeles för mycket övertid det senaste året, para det med att det FORTFARANDE inte är helt lätt att ensam rodda i allt i ett land där jag inte fattar hur allt funkar och att nya besked om kommande uppsägningar har regnat in varje vecka sedan årsskiftet. När min kollega Jarek dog i en tragisk olycka tillsammans med sin son i juni ställdes allt på sin spets och jag slutade sova. Jag kan klara övertid och osäkerhet/ensamt roddande i allt mellan himmel och jord ganska bra så länge jag sover. Med flera nätter i veckan då jag inte somnar alls: nej. Den svarta hunden reste sig från sin viloplats en bit bort och började gå fot igen. Man vill inte att den hunden ska gå fot. Helst.

Nu sover jag tack vare doktorn (eller snarare tack vare Zopiklon, men det hade jag ju inte fått utan doktorn) och tack vare sommar och semestertider har jag kunnat vara out of office sedan mitten av juli. Och ni vet hur det kan vara när man väl lägger sig platt och erkänner, allt kommer på en gång. Sålunda drabbades jag också av en riktigt risig och långdragen luftrörskatarr. Jag hade tänkt bekämpa stress och depp med mycket motion (det är jättebra medicin! det är inte bara något som hurtbullar, läkare och psykologer säger för att vara jobbiga), men på grund av feber och vecka efter vecka av bubblande luftrör (inte alls lika kul som olika sorters bubblor som man kan dricka, med eller utan alkohol)  blev det inte mer än ganska stillsamma promenader och mycket sängliggande av denna sommar.

Jag börjar jobba igen om två veckor. Håll en tumme. För att hälsan håller och för att jag får behålla jobbet. (ja, överdos av ”håll” i olika variationer. men dock.)

Han kommer till bokmässan! Koljonen och Haig låter som en drömkombo! Tippar på att du kanske kan hitta honom i Massolits monter också. Hoppas det, om du ska dit. Han är mycket begåvad.

***

Så till kategorin ”Underbara läsplatser”. Den ligger där, på en av mina favoritgator: Baren. Hade passerat ofta. Många gånger var det stängt. När det väl var öppet vågade jag ändå inte gå in ensam. Inte för att det såg läskigt ut (i meningen”pågående slagsmål” eller som en vän sa om vissa kvällar på ett hak i hans stadsdel: ”loads of skinheads with faces full of nasty tattoos”), men alla där inne såg ut att höra HEMMA där, så SJÄLVKLART, på det Berlincoola viset. Jag är ju en tönt. Ni vet (en del av er iallafall) hur dumt man kan tänka.

Så var Ann-Sofie här, vi var i behov av en varsin stol och en paus: ”kan vi gå in här?”. Ann-Sofie, den kloka människan, hakade på. Vi älskade det. Enades om att jo, här kan jag sitta och se Ensam Och Mystisk ut med en bok, en kopp kaffe eller ett glas bubbel. Vi hade hittat den! MIN BAR! Passande nog heter den det. Meine Bar. Bar och café, åtminstone om du kan nöja dig med gott kaffe och inte söker avancerade bakverk. Varning: det är en rökbar (det finns några sådana än, trots att Berlin generellt också är en stad där många barer och restauranger har rökförbud), men nu på sommaren funkar det fint eftersom både dörr och fönster står vidöppna.

Igår återvände jag. Det var nästan tomt när jag kom dit. Jo, bra, då tar jag inte upp plats och förstör för nån coolare som annars kunde ha fått mitt bord. Gick in. Satte mig (fröken ISTJ) vid ”vårt” bord. Det ÄR det näst bästa bordet (om det är något enda bord som alltid är upptaget så är det det vid fönstret. Allra Bästa Bordet.). Plockade upp bok, penna, brevblock och vykort. Beställde. Skrev. Läste. Såg skymningen falla utanför. Barsnubben kom med att stearinljus så att jag skulle kunna läsa lite bättre. Omtänksamt. Plötsligt hördes åska och ett skyfall hamrade ner på Auguststrasse. Vi tittade alla upp och ut. Log mot varandra. Återvände så till vad vi gjorde innan knallen kom.

Musik? Alltid mycket bra. Tänk i termer av Dinah Washington, gammal blues, souliga damer. Blues och åska och en bok om depressioner vid ett rangligt bord i en liten sliten Berlinbar kan låta som Klyschornas Kungarike, men det funkar. Jag satt kvar i tre timmar. Folk kom och gick, aldrig smockfullt. Ingen tittade konstigt. Nån tittade kanske lite nyfiket, men då intalade jag mig att de nog är som jag och undrade ”vad är det där för bok?”. Min bar. Meine Bar. I’ll be back.