om grubbel och dåligt samvete och att försöka att inte falla i fällan och låta dem vinna

Vi har ett middagsgäng, ”mina” pojkar och jag. Igår begåvades vi med en bonusdeltagare till, ännu en presumtiv vän ur den ljuvliga kretsen kring min första Berlinvän som fortfarande är en som jag räknar till De Bästa. Jag återkommer så ofta till hur vi möttes han och jag, ihopknuffade av en slump av en av mina f d chefer som egentligen inte alls förväntades vara där han var (inte helt slump, men en oväntad vändning t o m för honom), and the rest is history. Vi klickade från sekund ETT och jag tycker lika mycket om hans käresta. Möter en efter en av deras vänner och blir fascinerad över vilka människor jag aldrig skulle ha mött. Kanske. Om inte om fanns.

Igår satt vi i min gröne väns kök, ett kök sådär som åtminstone jag tänkte mig Berlin när jag inte bodde här själv: i ett icke rotrenoverat Altbau i Fhain, så högt upp i huset att man är helt slut när man kommer hela vägen upp. Golven lutar åt alla håll och i köket finns inte en enda rät linje, det är gott om galna vinklar och vrår. Min gröne vän är ett geni när det kommer till att hitta fina gamla grejor som jag aldrig skulle ha förstått att köpa själv, för jag hade aldrig kunnat räkna ut hur mysigt det skulle bli. Grönis kök är ett av de mysigaste kök jag sett. Där satt vi i timmar, åt god mat, tömde fem flaskor vin (eller, eh, tror jag tappade räkningen sen) och pratade pratade pratade.

Vi är en pol mag, en dr i psykologi, en master i marketing & administration, en socionom och så jag: tågnörden. Tre nationaliteter, eller egentligen fyra när man tar ossi/wessi i beräkning. Initierade och allvarliga samtal om politik (jag slutar aldrig älska att lyssna på min vän Herr Pol Mag trots/tack vare att våra politiska övertygelser både diffar och enas så kraftigt), psykologi och litteratur till oenigheter om huruvida Tinder borde marknadsföras som pur hook up-app eller ej och en för mig chockerande (faktiskt) insikt om att de andra inte alls tycker att det är konstigt att jag får löjliga mängder mail från VÄLDIGT unga män som frågar/ber ”snälla säg att du är dominant?” på en plattform där jag har samma i mitt sinne (iallafall innan de började argumentera) fullständigt nördiga och oskyldiga profilbild som jag har här. (n b jag är helt ointresserad av dessa mycket unga män, om det är viktigt)

Klev in i en taxi med två av vännerna, vi bubblade hela vägen hem och förhoppningsvis fattade chauffören att vi inget visste. Han sa inget heller. Kom hem, öppnade telefonen och bleknade. Skämdes på ett absurt sätt över att jag fortfarande bubblade över p g a den underbara kvällen VI hade haft.

Berlin nu, och snart åker jag och en bunt vänner till London. ”När händer det här?” tänker jag ofta. Det är lätt att fångas i det. Begränsas. Bli rädd och arg och misstänksam. Det är ju precis det de vill, de i sinnet mörka människorna! Själva essensen i terror är att avskräcka och begränsa. Rädsla rädsla rädsla. Den som inte dör i en direkt attack kan ”dödas” på andra vis. Man kan bli så rädd att man nästan är som död. I själen. Tänker jag. Så jag skiter i att lyssna på tanken, jag skiter i att betrakta varje medpassagerare misstänksamt. Jag rör mig i denna min älskade stad och i andra städer jag älskar.

Jag fortsätter att bubbla över hur många sorters kärlek det finns och på vilka olika sätt man t ex kan älska de där människorna runt bordet igår. En av dem är min bästa vän att se konst och analysera [sönder] känslor och tankar med. En av dem är min bästa jag-kan-berätta-allt-utan-att-känna-mig-dömd-vän. En av dem vill jag kyssa (men inte gifta mig med). En av dem känner jag inte nog väl än för att hitta specifik kärlek till men hon är intressant nog att jag ska kunna säga att jag skulle älska att få veta mer. Man kan älska unga knäppa katter också, och gamla sjuka. Och andras barn och föräldrar i brist på egna. Och man kan älska ost och blommor och kartor och kärlek tunnas inte ur och devalveras för att man blir överlycklig över till synes triviala saker.

Vi hämnas på terroristerna! Häng med i den sortens hämnd: att vägra begränsas socialt, geografiskt eller mentalt.

Det kändes som en knasig men skön slump igen, att jag just idag ska kunna hämta mitt hittills försenade beställda exemplar av Book Lover’s London. Metro guides är och förbli mitt favoritförlag när det gäller Londonguider. Om tre veckor åker vi till London och tågnördar och äter gott och shoppar böcker (inte skulle vi).

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s