Vem ska betala?


Vi var några som ylade om synrelaterade ålderstecken för några dagar sen. Jag har som tur är otroligt snygga läsglasögon ty igår (rent tekniskt i morse eftersom jag den enooooorma åldern till trots nattsuddade ;)) tvingades jag för första gången gå upp och hämta läsglasögon för att kunna läsa normalstor pocket-text i sängen. Ögonen kräver bättre och bättre ljus minsann. Eftersom jag inte tänker byta sänglampan till en hundrawattare (eller motsvarande i lux för en lågenergilampa då) så antar jag att jag får vänja mig vid läsglasögonen. Eller börja läsa mer e-böcker på läsare som låter mig justera textstorleken!

Men nu var det inte så mycket mitt kroppsliga förfall som skulle avhandlas, utan det jag läste och hur det kopplar till min vardag (och för all del helgdag ;)).

Det handlar om att dejta och om den eviga frågan ”vem betalar”. Exet sa en gång tidigt i vår relation att det var så skönt med mig som alltid ville dela/turas om att betala, för han hade dejtat andra mycket yngre tjejer som både hade dyr smak och förväntade sig att killen betalar. I vårt fall var det enkelt, jag var äldre än han, hade en något högre befattning och tjänade därför mer. Varför skulle jag kräva att han skulle pynta ensam? Å andra sidan så var jag likadan när jag hade en ganska lång relation med en tolv år äldre person som var högutbildad och hade en välbetald tjänst medan jag under en tid pluggade och levde på CSN. Äh, det sitter i ryggmärgen på mig att jag vill dela/turas om helt enkelt. Det sitter också i ryggmärgen att försöka anpassa nivån till sällskapet.

Nåväl, nu förstår jag (det kanske inte var nån nyhet ;)) att jag med detta tankesätt reducerar mig själv till att vara någon som signalerar att jag är andrasortering enligt vissa kulturer:

”Jason had a theory that girls who offer to pay on dates suffer from low self-esteem. They don’t feel they deserve to be paid for; it’s a sign there’s something wrong with them.”

När jag flyttade till Berlin tog jag ett rejält kliv rent hierarkiskt i mitt företag. Jag har varit inne på det förut, detta är främst en tjänstestad (inte så många stora och rika företag, många företag har sina huvudkontor i andra tyska städer), mycket turistnäring, så medellönen här är så låg att många som kommer nån annanstans ifrån baxnar. Även vi med ”högstatusjobb” har markant lägre lön än nån har med motsvarande tjänster i t ex München, men tack vare den låga lönenivån är det förhållandevis billigt att leva här också så det jämnar ut sig. Det är det besökande svenskar noterar när de jublar över att en stöl av god kvalitet kostar runt tre euro på alls-icke-simpel lokal.

Jag envisas med att betala här också  😉 Jag är glad och tacksam över att ha råd att äta och dricka gott!

Så, över till min privata studie över hur personer av olika geografisk och socioekonomisk bakgrund hanterat det hela (och utan att vara speciellt vidlyftig i mitt dejtande – ey, listan nedan speglar 1,5 år som mestadels singel – kan jag konstatera att jag har svårt att minnas vilka jag träffat, några har dock gjort intryck), fast det där med olika socioekonomisk bakgrund är rent tekniskt att ta i eftersom jag utan att veta deras yrke på förhand (oftast) nästan alltid har träffat folk som har/har haft det mer än bra, å andra sidan så kommer några av de högutbildade/välavlönade ur klassisk arbetarklass precis som jag:

Raketforskare (jag skojar inte! :)), Sverige, 50+: han betalade maten (billigt underbart vietnameshak!), jag betalade vinet på baren vi gick till efteråt – inga konstigheter

Kodknackare, Australien, 38 år: självklarhet att dela

Finansanalytiker, Italien, 39 år: ville bjuda, eftersom jag bara tog en kaffe för 3 euro så gnölade jag inte

Post-doc/handledare/författare, UK, 45 år: självklarhet att dela

Officer, Tyskland (östbakgrund), 39 år: under hela vår relation delade vi/turades om – det verkar rent generellt vara mer etablerat hos gamla ”ossis”

Läkare, Tyskland (västbakgrund), 48 år: blev otroligt sur när jag ville dela på våra utgifter de gånger vi träffades, men gick med på det till slut

Arbetssökande (f d diplomatunge med bakgrund bl a på IVY-league uni i USA, råsocialist – våra politiska diskussioner var fantastiska!), 39 år, Italien/Uruguay: vi blev snart väldigt bra kompisar mest av allt och det blev naturligt att dela, ibland bjöd jag eftersom det barjobb han tog under sina månader här höstade in runt 1000 EUR/månad FÖRE skatt. Nu har han flyttat till en annan storstad i ett annat land (där fanns det jobb, fyyy så jag saknar honom!) och erbjuder boende och mat den dag jag kommer dit. Jag KOMMER dit i april (om han nu bor kvar då 😉 jag åker inte primärt dit för att hälsa på honom men hoppas såklart att han är kvar) men bokar ändå hotell. Mat kan han dock gärna få bjussa på, helst egenlagad. Han är bra på det.

Advokat (letar jobb i Berlin), Italien, 40 år: blev störd av att jag ville dela men gick med på det och sa ”nästa gång bjuder jag”

Jag har många tyska vänner som tänker som jag om jämställdhet/politik, men de flesta är

1)  ossis (herr officer var ett undantag, han är stockkonservativ vilket kanske inte är nån överraskning efter 17 år i Luftwaffe, det är synd för han hade många bra sidor också men i längden stod jag inte ut med hans olater)

2) minst tio år yngre än jag. Det finns NATURLIGTVIS fler undantag, jag har flera vettiga wessi-vänner i min ålder men dem har jag inga kärleks-/ dejting/ intima relationer med 😉

Kulturkrockar! Det är väl vardag oavsett geografisk hemvist numera. Det kan vara irriterande, förargande, vansinnesframkallande – men också otroligt otroligt intressant. Jag känner mig som en amatörforskare i mitt nya liv här, på många plan!

Jag gillar den här boken så här långt – det är metaboktok de luxe med aspirerande författare/folk i bokbranschen, det är Brooklyn (som många anser vara NYCs Berlin, om nu inte stadsdelar i storstäder kan få vara sina alldeles egna!), det är dejting samt därtill kopplade nojor. Att en del figurer i historien resonerar annorlunda än jag är ju delvis själva behållningen med att läsa den. Jag har höga förväntningar på den! ”I’ll be back” som Arnold sa.

 

Annonser

2 svar

  1. Pannlampa, jag säger bara pannlampa! 😀

    3 januari, 2016 kl. 12:27

    • JAAAAAA! Which reminds me – jag dejtade en AT-läkare för många år sen, han hade pannlampa i sängbordet, men han var bara 26 då så han borde väl inte ha varit ålderssynt redan? 😉 Extra roligt blev det eftersom han just då arbetade mycket med att stirra folk i rumpan hela dagarna. Förhoppningsvis var det inte jobblampan han plockat hem.

      För att vara en såpass trist/pimpinett nörd som jag är så har jag ändå haft mycket roligt!

      3 januari, 2016 kl. 12:32

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s