Hej klimakteriet!

hejklimkteriet

Ja men jisses vad som har hänt på ett år! Det är SNART ett år sedan jag tog bilden ovan, på Suzann, på kulturtantskollot i Syninge. När jag letade efter den underbara bilden (som jag bommade att blogga då, klantigt!) så hittade jag det här inlägget också. Tjoff ba. Att byta liv var ordet, sa Bull. Inget blev visst som jag trodde. Inte heller hade jag trott -även om jag kanske borde ana – att jag skulle få utropa ett ”Hej klimakteriet!” själv bara några månader efter att jag första gången såg den där boken, men nu blev det så. Jag har en kronisk sjukdom som kostat mig en äggstock och förmodligen mördat den andra också, så att jag skulle hamna i klimakteriet tidigt var väl inte så underligt. FÖRDELEN med det är att sjukdomen, endometrios, inte kommer åt mig på samma sätt längre. Hej DÅ, smärtor!

Nåväl, detta mytomspunna klimakterium… en del lider illa och andra märker knappt av det alls. I vintras var mitt klimakterium svårt att tolerera. Jag hade både värme- och köldvallningar som ledde till svåra sömnstörningar (och hur humöret blir av att ligga vaken natt efter natt efter natt vet nog de allra flesta) och frekvensen kofta-av-kofta-på fick folk att höja på ögonbrynen mer än en gång. Min käre vän som jag bodde hos i julas blev rent orolig över hur jag gick från svettblöt i ansiktet till frossa på 60 sekunder slätt, men efter att jag förklarat samtliga skeenden så hajade han mer (jag har sagt det förr och jag säger det igen: den människan blir ett storfynd för den rätta kvinnan den dagen han bestämmer sig för att ägna sig åt romantisk kärlek igen). Torra slemhinnor och en ständig känsla av att ha lite halvt blåskatarr är inte heller kul.

Nu har jag hittat mina sätt att hantera det hela och mår mycket bättre. Jag kombinerar fytoöstrogener (och rent allmänt kost med extra fokus på B, C, D och E-vitaminer) med motion och vare sig det har verkan ”på riktigt”, är ett utslag av placeboeffekt eller bara kommer sig av en naturlig lindring (ALLA lider inte år ut och år in) så är jag tacksam över att det inte är som det var i december och januari. När en vallning kommer tänker jag ”ja men kom då, kom an” och den minskade stressen tycks också ha påverkan på mig. Alternativet ”neeeeeej, nu kommer en vallning, nu blir jag illröd och svettig” gjorde inte saken bättre, kan jag konstatera. Tillämpad avslappning borde läras ut i skolan…!

Suzann utropade ”ooooooh, du är i klimakteriet, det ska vi FIRA!” alldeles då när jag mådde som sämst och hon fick ett ganska surt svar tillbaka, ”vi får väl se hur kul DU tycker att det är när det blir din tur, FIRA kan jag möjligen göra den dagen då det är över *mutter mutter*”.

Hon låg lågt i några månader, men sedan landade ändå ett stort klimakteriepaket till mig hos närliggande postkontor. Jag asgarvade när jag öppnade, det var tema klimakteriekossa för hela slanten. En zombieformad (!!) minifläkt som jag ser fram emot att använda på jobbet nu när det börjar bli varmare, en broderad kossa, en shoppingkasse i ko-dekorerad minificka (den adopterade Spockissen och bar runt på så sött att jag han tänka ”men tulle, det är hans kattunge!” ända tills han började slita och riva i den – eh, ojdå, det VAR hans kattun… ja, eller nåt, den är vart fall döööööd nu). Och BOKEN, Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av, då.

Åsa Albinsson och Maria Fröjdh har samlat fakta såväl som texter signerade ett antal kända svenska kvinnor som själva är i eller har passerat klimakteriet. Boken presenterade inga faktiska nyheter för mig rent medicinskt (jag är ju den nörd jag är, så GISSA om jag letade fakta när jag förstod hur det låg till för mig) men allt är mycket snyggt förpackat och jag uppskattar verkligen de personliga texterna. En del av dem är tjosan-hejsan-detta-är-ju-bara-coolt, nån skribent hade knappt märkt av det alls, nån hade märkt av det men sade sig till och med välkomna vallningarna. Boken tar upp andra saker kopplade till livet runt femtio också, det är inte bara klimakterium, en del avsnitt går in på statistik om arbetsliv, jämställdhet och liknande.

Ingen av de kvinnor som skriver i boken var så rent ut arg och negativ som jag var i vintras. Det är förvisso bra att sticka hål på myten om att det måste vara ett helvete, livet är fullt av dumma självuppfyllande profetior, men som det stod någonstans i ett av faktakapitlen – (fritt tolkat) det ska vare sig demoniseras eller trivialiseras för ingen av oss upplever detsamma. Vi har inte samma fysiska förutsättningar, vi har inte samma psykiska förutsättningar, vi har inte samma sociala förutsättningar. Ja, så kan jag fortsätta ett tag till.

Jag upplever ingen magisk andra vår (DET är intressant i boken – det finns några korta texter om hur klimakteriet ses i andra kulturer och där kan man säga att det skiftar vilt), jag anser mig inte leva i Frihetstiden – jag är här och nu och min kropp går från en hormonell fas till en annan. Så är det och så måste det vara. Ju.

Annonser

2 svar

  1. Åh, kulturtantskollot ❤ Och boken verkar också bra 🙂

    29 mars, 2015 kl. 07:36

  2. Ping: en annan bokklubb | (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s