En onödig kvinna? The Hedonist Club For Love Of Books, Wine And A Nice Meal läser andra boken
Ni minns mina stapplande steg att starta upp en bokklubb här i Berlin va? Vi har haft möte nummer två (nej, egentligen möte nummer tre om vi räknar förmötet i december). Tre medlemmar av dåvarande fem (yay, jag hittade nämligen ännu en rolig medlem på en fonduemiddag, hon har ungerska rötter men har bott läääänge i Tyskland, så nu fick vi ännu en kartnål att lägga till gängets fiktiva boddaländerkarta) dök upp för att diskutera boken och äta god (men med Berlinmått mätt relativt dyr) mat på snygga snygga Akemi på Rykestrasse i Prenzlberg.
Jag älskade boken. Eller snarare: jag älskade den introverta egensinniga huvudpersonen Aaliya Sohbi som lever ensam och barnlös (vilken onödig kvinna!) tillsammans med högar och HÖGAR av böcker i en stor lägenhet i Beirut. Hon är pensionär nu, efter många år i en liten bokhandel. Det är lite oklart hur hon har råd att leva ensam (en kommentar från vår brittiska deltagare som har bott i Beirut några år, hon ogillade boken för att det var så otroligt att en kvinna skulle kunna leva ensam så) men jag tänker att en av hennes kontakter ur det förflutna (inga mer spoilers än så) kan ha något med saken att göra. Det hålls öppet – men strunt samma! Bygones!
Aaliya lever för litteratur och konst och skiter i stort sett i andra människor. Hon har älskat några få, men de är borta nu. Vad gör hon hela dagarna? Jo, varje år väljer hon ut en västerländsk bok som hon sedan översätter till arabiska. För hand. När hon är färdig lägger hon resultatet i en låda som hon sedan stoppar undan. Så bara!
Så ja, beroende på vem du frågar så kanske hon är en onödig kvinna. Hon tillför inget (synbart) längre. Hon vill inte socialisera, speciellt inte med de andra kvinnorna i huset. Häxorna. Hon gillar inte att laga mat. Vill inte ta hand om sin sjuka gamla mamma som resten av familjen vill lämpa över på henne. Har hon ens något existensberättigande? Ibland undrar hon nog själv.
Jag älskar Aaliyah. Hennes kolsvarta humor. Tänker att om jag blir över 70 så kan jag mycket väl vara lite som hon. Tänker att det rör mig inte i ryggen. Tänker att en kvinna som överlevde kriget i Libanon (”Someone shat on my floor. I procured a Kalashnikov.”) – vi får ta del av det i tillbakablickar – har överlevnadsskills som vore avundsvärda att ha.
Boken börjar med att hon råkar färga håret liiiiite för blått (hon lät sig påverkas ändå, lite, när hon hörde häxorna i trappen diskutera hennes fula vita hår) eftersom hon drack två glas vin medan hon färgade. ”You had me at hello”, herr Alameddine. Vi hade väldigt spridda åsikter, vi tre som dök upp (träffade en fjärde i söndags, hon älskade boken på samma sätt och av samma anledningar som jag, jag hade behövt henne i diskussionen, men hon var sjuk). V hatade Aaliyah och tyckte inte att boken var något vidare. C var småförtjust, men ändå ganska neutral. Och jag älskade.
En del böcker får mig att vilja göra en litteraturlista – detta är en av dem! Aaliyha är lite mer high-brow än jag i sitt urval, men hon gör mig sugen på att dyka ner i hennes boksmak. Nummer ett blir nog Marguerite Yourcenar. Hon kan bli en ”enkel” inkörsport (enkel och enkel, men inte så tung som en del andra verk i Aaliyahs bibliotek) och är en riktig citatmaskin de luxe. Jag var bara tonåring när jag skrev ner ett av hennes mest kända citat
Alkohol får mig att nyktra till
Redan efter några klunkar konjak slutar jag att tänka på dig
Nedan ser ni vår nästa bok – nu ger vi oss på Claire Messud! OCH vi (jaja, jag) har hittat ännu en medlem, vår första ”riktiga” snubbe (vi hade en som dök upp på förträffen, men han kom aldrig mer tillbaka :-O :-D).
M2 är tysk precis som M1 (jaja, jag är fånig med mina förkortningar, men de har ju inte bett att få blir omskrivna, mina medlemmar, men jag kan ändå inte låta bli att skriva för det är så häftigt för mig detta med bokklubben.), de är kompisar sen universitetet och vi är alla med i samma expatförening. Ja, vare sig M1 eller M2 är expats (just nu, M1 har bott i andra länder innan hon återvände till Tyskland), men föreningen är öppen för tyskar som står ut – rent av VILL hänga – med oss utlänningar också.
Nu är vi alltså sex medlemmar! Jag vet inte hur många vi ska bli. Jag är ganska kräsen och selektiv med mina inviter, och tänker att det är skönt att inte vara för många. Samtidigt är det skönt att vara NÅGRA fler än nu, så att vi har lite marginal när folk måste droppa ur sammankomsterna med kort varsel. Vi får se. Nästa träff blir inte förrän första maj eftersom vi hade svårt att hitta nån söndag i april när alla är i stan. Jag kommer vara den som flänger värst av alla. Så kan det vara.
Berlin Staycation 15 – pt 1
Dagens första utflykt gick till bokträdet! Där kan man inte bara hitta böcker, folk ställer dit allt möjligt i mediaväg (fast vem de tror vill ha VHS-filmer numera… beats me :)) så jag ställde dit en bunt glossiga magasin. På väg dit passerade jag min favorit-brandstation och kunde inte låta bli att knäppa bilden ovan (barnet är ju ganska anonymiserat, så jag känner inte att jag hänger ut nån). Hen stod där en låååång stund och tog in allt som hände med brandbilen, men när en av killarna gick dit för att prata blev det visst lite läskigt. Bra idé att gömma sig bakom stolpen <3.
Hade ju tänkt att denna staycation skulle bli ett evigt läsätande runt Berlin – började med en Frühstück mediterranes (medelhavsfrulle – nåja, det var lunchtid, så brunch it was) på Restauration 1900 vid Kollwitzplatz. Det var helt OK om än inte fantastiskt. Allra surast var det att jag fick ta mina grejor och gå in trots att det var en fin dag i solen – Berlin invaderas just nu av nån form av steklar som ser ut som bin (jag tror dock inte att det ÄR bin) och det är HOPPLÖST att försöka äta utomhus just nu. Vem vet vad de där steklarna har suttit på förut, liksom. Att ha dem i maten? Njäääe. Ser folk bli halvt hysteriska hela tiden, och det ÄR ganska nasty att plötsligt befinna sig i centrum av ett moln av stora insekter.
Restauration 1900 ska servera brunchbuffé på helgerna, den har jag dock aldrig testat. Än.
ÄNTLIGEN lyckades jag ta mig in på Jüdischer Friedhof Prenzlauer Berg (minst sagt sparsamma öppettider), den gamla judiska kyrkogården i mina hoods. Insprängd bland hus, utsatt för vandalisering under de mörka nasseåren och slutligen delvis förstörd av en bomb under kriget. Om jag inte minns fel så invigdes den 1827. Det är som att komma in i en grön sal, trolsk stämning, mycket vackert.
Som man måste du täcka huvudet om du vill gå in och titta.
Det doftade höst därinne, många av de stora kastanjerna hade redan fällt sina löv – men det är nog snarast en fråga om uttorkning. Som jag skrev, det är som en sal, tätt tätt tätt med träd, så det lilla regn som fallit de senaste veckorna har nog svårt att nå ner till marken.
För den som är intresserad av gravvårdar finns där många intressanta exempel. Somligt är illa åtgånget dock.
Så for jag neråt Schöneberg till – nära U Nollendorfplatz finns denna lilla butik. Feinkost-skylten har falnat, men vi boktokar tycker ju att den gäller än – numera är det nämligen en liten bokhandel som huserar i lokalen. Feinkost. Delikatesser. Det är ju precis så vi ser på böcker, eller hur? 😉
Jag hade bestämt mig för att jag ville läsa om mina fallna kvinnor tillsammans med ett glas Prosecco på nån trevlig bar – valet föll på Bar Gagarin i Prenzlberg. Bubblande vin på en måndagseftermiddag va! Snacka om fallen kvinna!
Skämt åsido, Eva F Dahlgren är ett utmärkt sällskap att ha med sig i väskan. Ännu en gång återvänder hon till sin forskning om rasbiologins härjningar i allmänhet och kvinnoöden i synnerhet. Tung läsning, mycket mycket bra.
Det är varmt och fuktigt och alla dagens mål går ju inte att äta ute på lokal – en sallad fick det bli hemma i köket på kvällen. Stilton, päron, valnötter och blåbär på en salladsbädd. Gott och snyggt! Receptet hittar du här (om det nu behövs nåt recept för att plocka ihop en sallad – njäe va? – men det finns mer grejor i den bloggposten som jag vill testa vid tillfälle).
(inte så) Anonyma Biblioholister 