The House We Grew Up In
En av många diskussioner på Bokresan (ja, ni kommer eventuellt att få höra om den där resan ganska länge till, men den är årets stora bokhöjdpunkt för mig, inte ens Bokmässan kan i alla avseenden konkurrera) var den om chick lit. Vad ÄR det numera? Existerar det riktigt renodlat? Går det att ta sig ur genren och klassas som ”vanlig” författare? Är det ens önskvärt att göra det? Var Marian Keyes egentligen per definition mindre värd som författare än Nick Hornby i slutet av nittiotalet? Keyes skrev tidigt i sin karriär en rolig men också allvarlig bok om missbruk och behandlingshem. Är det mer oseriöst än att skriva om en fotbollsnörd eller en musiknörd? Är det genusglasögonen nu igen?
Feelgood kontra feelbad är också ett tacksamt ämne att debattera, där går diskussionsvågorna stundtals höga i olika hörn på bloggar och i diskussionsforum. Nån avskyr feelgood för att det är så orealistiskt, saker ORDNAR sig aldrig sådär fint i verkliga livet (men det är väl ingen läskunnig som tror det? är det? eller umgås jag med för smarta människor?). Nån annan anser att feelbad är deprimerande, livet är tungt nog ändå. Så kan vi argumentera i all oändlighet och det finns ju egentligen ingen anledning att sluta med det, för det är förtvivlat roligt att diskutera så länge vi gör det på ett konstruktivt sätt.
Själv har jag efter långt och moget övervägande kommit fram till två avancerade teser:
– ibland är jag sugen på nåt lättsmält
– ibland vill jag ha tuggmotstånd
Fantastiskt va?
Lisa Jewell är en f d chick lit-drottning som numera skriver, tja, vanliga romaner om du frågar mig. Hon skriver om glädje, sorg och relationer och hon använder en del flerstaviga ord. Hon kommer kanske aldrig in i finrummet, men jag tror inte ens att hon nödvändigtvis vill dit. Strunt samma.
The House We Grew Up In snurrar omkring familjen Bird. Mamma, pappa och fyra barn lever tillsammans i stort hus med ljuvlig trädgård i en liten lantlig stad.
Varje påsk njuter familjen av en rolig äggjakt – eller ja, egentligen är det kanske mamma Lorelei som njuter mest av hela spektaklet, att fixa och dona och gömma såna där glittriga chokladägg i vackert färgad stanniol (måste sparas! bra pysselmaterial!) i trädgården så att barnen kan hitta dem. Storasyster är snäll nog att låta de yngre syskonen hitta de flesta äggen. Äggjakten följs alltid av en härlig påskmiddag med familjen i det stora köket med AGA-spisen.
Så händer Livet. Familjen drabbas av något fruktansvärt och det är som fukt som letar sig in i små små sprickor – när vattnet fryser till is expanderar sprickorna och somligt faller isär fullständigt. Korrektion: det mesta faller isär. Alla har sina mörka sidor, dessa förstärks och det som möjligen kan adderas till genrens (förmenta?) oseriositetskonto är väl den vanliga invändningen: attans så mycket elände och konstigheter som kan tvingas på en enda familj. Å andra sidan så är det ett fenomen som icke förekommer i denna genre enbart, måste alla historier alltid befästas med önskemål om 100% diskbänksrealism? Nä, just det.
(Det där var eventuellt en övertydlighet från en fantastikälskares sida men å andra sidan: den alltid lika normkritiska Suzann – som jag själv med kärleksfull varsamhet lotsade ner i fantastikträsket för bara ett år sedan – knäppte mig redigt på näsan under helgen: ”Det heter inte OM zombierna kommer Siv, det heter NÄR de kommer!”)
Åter till boken. Familjerelationerna blir allt trassligare och ett antal år efter Den Förfärliga Påsken har de tidigare så tighta familjemedlemmarna knappt någon kontakt med varandra alls. Utan att vilja spoila alldeles för mycket kan jag avslöja att livet tvingar dem samman igen. Hur och varför får du ta reda på själv, men för mig blev det viktigt eftersom det är så relaterat till en av de jobbigare sakerna jag har tvingats göra de senaste åren. Hoarding-problematik. Svårigheten i att hantera en förälders bekymmer, komplett med sorg, frustration och enorma känslor av otillräcklighet.
Printz Publishing har givit ut boken på svenska: Fågelburen (en väldigt väldigt smart och snygg översättning av boktiteln).
contrary to popular belief –
– man behöver inte alls ha människobarn för att ta en ledig sportlovsdag. Det finns normativa tankar där också, så jag skrattade mycket, hårt och länge när K vände lite på begreppen för nån vecka sedan. Vi diskuterade just det där fenomenet att de som inte har människobarn ibland inte antas ta ledigt för vissa saker, och jag mumlade nåt om att kattägare vill ju också minsann… och K utvecklar det genom att börja säga ”Ja, för barnägare [yadayada]”
BARNÄGARE! Älsket på det! Jaja jag veeeet, vi äger inte våra barn, vi har dem till låns, men jag tyckte att det var ett skönt sätt att vända på normerna. Ju.
Boken? MYCKET bra hittills. Varmt tack till Cecilia för den!
Den pinsamt präktiga boksvullarens extrajulafton
Brottas med svåra funderingar. Jag vill verkligen läsa ut Stallo. Jag kommer inte att ha en chans att hinna göra det. Min inre sexåring (hon är stark) som får en ångestklump i magen när hon tänker tanken ”lämna tillbaka försenad bok till bibblan” är helt inne på att betala 99:- för att köpa den som e-bok istället för att betala 5:- i förseningsavgift. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Författaren ser väl hellre att jag köper boken, antar jag. OCH min inre sexåring då.
Detta veritabla nödrop skrev jag på fejjan för några dagar sedan. Jag fick massor av stöd i min menlösa ängslighet, samt några styrkande tillrop: jag borde testa att busa. Att läsa ut boken, rakryggat ta mina böter och inte skämmas.
”YES” tänkte jag, ”nu ska jag äntligen ta tag i saken och utöva en välbehövlig skvätt civil olydnad”.
Men icke.
Jag kröp till korset och lämnade tillbaka den halvläst idag och bokade den genast om igen. Tippar på att jag får tillbaka den om några veckor. Jag har nog många bra böcker som väntar för att jag ska kunna tänkas stå ut med det glappet. Olydig får jag vara en annan dag. På andra sätt.
…***¤¤¤…***¤¤¤***…¤¤¤***…
Idag kunde jag hämta den senaste amazonlådan, full av billiga fynd. The Great Gatsby SKA jag ha i min ägo redan, det vet jag – men VAR? Har letat ända sedan jag läste Rona Jaffe och Amor Towles. Nu fanns den att köpa för två ynka pund. Hittar jag den gamla så får jag väl ge bort den då.
Ni fattar ju. Jag var tvungen.
…***¤¤¤…***¤¤¤***…¤¤¤***…
Jag har köpt ännu en e-bok: Wool. Men nej Poo, ingen Kindle. Än.
#Blogg100 – 17
Människor som har gått till överdrift
Jag vill minnas att jag skrattade så att jag grät åt en del av kapitlen i boken Människor det varit synd om (det där gör mig inte riktigt lika ond som jag kanske låter, men det var bl a nåt ganska sarkastiskt kapitel om – förlåt Ann-Sofie 😉 – Ulf Lundell som var riktigt spot on) av Kalle Lind, så jag hade ganska högt ställda förväntningar på uppföljaren Människor som gått till överdrift.
Ja. Tja. Mja. På nåt vis så känns det som om ämnet teoretiskt sett skulle kunna tillåta att Kalle tar ut svängarna ÄNNU mer – nån som går till överdrift får ju egentligen skylla sig själv lite mer än någon som livet tilldelat den tunga bördan ”synd om” – men jag kan känna att många av kapitlen var väl långsökta. Jag vet inte om så var fallet, men det doftar lite brist på bra uppslag ibland.
Icke desto mindre får vi, tadaaaa:
”En bok om människor – profeter, astronauter, stjärnadvokater, lekprogramledare – som gått i spinn, tappat omdömet och tagit i för mycket, som inte kunnat stava till ”lagom” och som aldrig känt att nu-räcker-det-det-är-ju-en-dagimorron-också-och-man-ska-sluta-när-det-är-som-roligast.
Här får vi detaljerna om hur Sveriges ÖB la ut 97 000 kronor på att mjölka en pappko, om hur Robert De Niro slutade leka krabba och om hur scoutrörelsen grundades för att pojkar skulle sluta slita sej i snabeln. Vi läser om rockhataren som kallar långhåriga killar ”tösapågar” och om de tradigaste figurer som nånsin tragglat sej igenom Maos lilla röda.”
Kristoffer läser den nu (han är nöjd!), men när han är färdig går den här boken till byteshyllan. Människor det varit synd om är en keeper, det är inte bok nummer två. Kommer jag då att köpa och läsa bok nummer tre, Människor som haft fel när den kommer ut i pocket?
Otvivelaktigt. Kombinationen humor och värdelöst vetande är trots allt svårslagbar i min nördiga lilla svennebanan-värld.
man cold
”Men s*tan så du ser ut” sa fem (av varandra oberoende) personer till mig på jobbet i går morse. Variationen var ”du ser förj*lig ut” (tack. TACK.)
Fast jag gjorde ju det. Det var en väldig tur att vi hade tid med sotarnisse typ mitt på dagen (med sin vanliga precision angav han eventuell ankomsttid inom ett tretimmarsintervall, men man får väl vara glad för att det inte var ”nån gång mellan 7-16”), för jag hann en väldig massa på tre timmars jobb (TROTS att jag såg så jävlig ut alltså, fast det underlättade snarast eftersom jag då fick jobba ifred istället för att agera sällskapsdam) innan vi for hem och jag BOMBADE. Min gryende halvförkylning hade utvecklats till en fully blown mansförkylning (killarna på jobbet OK:ade den diagnosen, trots att jag bara är kvinna).
Försvagad av förkylningen började jag läsa ännu en chick lit (naturligtvis för att ta tillbaka kvinnligheten och därmed kontrollen över virusarna). Denna gång är det en Jenny Colgan som var ute till extraextrasuperbilligt pris på amazon, och it-faktorn består ännu en gång av att någon startar en liten butik – eller ja, ett mysigt café, preciiiiis sånt som jag vill ha, i Stoke Newington dessutom, mys mys myyyyys – och huuuur ska det gå? Kärleken är så otroligt jäkla sekundär för mig i alla de här böckerna. Kan man inte få börja-om-på-nytt-och-starta-eget-storyn utan pseudoromanser?
Extrabonus: massor av muffinsrecept. Uj uj uj. Jag är inte sugen på att baka, men bara att LÄSA dem är halv matpornografi.
PS den som känner en svag doft av sexism har kanske rätt. eller så är jag bara väldigt självironisk. det händer. jorå.
PPS VET ni! Kristoffer kom hem med en stor chokladkaka till mig i dag. Han hade kanske fått en hint mailledes, men ändå. Det är långt från någon garanti.
Stockholm Rosé
Stockholm Rosé. Stureplan-å-shopping – lite Rudbergskt, misstänkte jag. Vägrade länge. Njä njä, knappast värt att spendera energi och tid på? Så läste jag någonstans-men-minns-inte-var att den var så förbaskat kul, och då var den ursäktad. Jag bokade den på bibblan – man kan ju alltid snabbreturnera det som visar sig vara skräp – och skrattade mig sedan halvt fördärvad medan jag läste. I en tid då man annars känner aningens kräkkänslor mot allt Stureplanigt så är den här en dystopisk stekar-komedi av klass. Kissie borde läsa den, fast den kanske är för svår.
”Du tar dig igenom det här, Desdemona. Ända sedan vi förväxlade din mammas aborttid med bilbesiktningen så har du inte gjort något annat än överlevt. Slår man upp överlevare i en ordbok så hittar man en bild av dig.”
26-åriga Desdemona ”Destiny” Ohlsson blir lämnad av sin pojkvän Ludwig på det som skulle ha varit deras förlovningsfest. Medan Ludwig istället roar sig i Dubai tillsammans med den 19-åriga dykinstruktören Bambi sitter Destiny ensam i den nyinköpta våningen som går i kaffekulörer och funderar ut en plan i sex steg för att få Ludwig tillbaka. Tillsammans med vännerna Daphne, Tessan och Tessans lillasyster parerar hon bakfylleångest, åldersnoja och begynnande livsleda med flärd, förmiddagscocktails och champagne samtidigt som hon gör allt i sin makt för att omvandla sex-stegs-systemet till praktik.
Men en tablettmissbrukande glamourmodell som återvänder från Los Angeles, ogifta gifta män med klotformade presenter och Destinys pappas pojkvän (som anser att hon bör anpassa sin livsstil efter sin ekonomi) riskerar att komplicera, inte bara Destinys framfart, utan även hela sex-stegs-systemet.
Stockholm rosé är en rolig och fräck roman om en livskris. Och om skor.
Tack Sophia Wolf Lösnitz. Skriv gärna mer! Rudberg och alla de andra är så attans distanserade nu, det är så här det ska göras. Smarrigt, sarkastiskt och skitkul. De flesta av oss lantisar är ganska stekarskeptiska, men förpackat på det här viset så är det alldeles alldeles ljufvligt. Jag skulle inte köpa den inbunden, men detta borde bli en pocketsuccé.
Omslaget? Cassandra Rhodins blasébrudar är underbara, även om stilen kanske påminner aningens mycket om Watkins mästerverk.
en blondins bekännelser
Jag spenderade natten med en riktig slampa – Bingo Rimér. Hans bok ”En flickfotografs bekännelser” sades vara boken som skulle skaka om Sverige. Njäe va?
Det mest fascinerande att försöka förstå hur någon tänker som är så totalt olik mig själv. Bingo är urentreprenören som ganska bekymmerslöst hoppar på än det ena, än det andra – även om han tackade nej till att fronta Private för Berth Miltons och HAs räkning – och förvånansvärt ofta landar på fötterna. Gör han inte det så har han ändå tio nya idéer att utveckla.
De där enorma skandalerna uteblir. Och skaka om Sverige? Jag vet inte hur omskakande det är att en liten klick flickor och en flickfotograf festar och ligger hejvilt. Boken är tunn och går snabbt att läsa, det är vääääldigt många bilder (jag sjunker inte så lågt att jag skämtar om ”attenmtion span” och läsuthållighet i eventuellt identifierad målgrupp nu *harkel*)
”Man har aldrig tråkigt med Bingo” – nej, det kan jag hålla med om. Boken är småkul och Bingo har en energi att avundas. Den här boken kommer nog att sälja en hel del i kommande pocketutgåva, men vi får se hur många som ställer in den i bokhyllan efter läsning (boken jag läste åker tillbaka till bibblan i morgon, så jag behöver inte fundera på det ;)).
Jag hade en rolig stund en sömnlös natt – tack för sällskapet, Bingo!
Härdsmälta
För Jimmy Corby var pengar det nya rock n roll. Livet var en enda lång adrenalinstinn och kokainfylld fest. Hade han inte träffat Monika skulle han troligtvis ha dött eller i alla fall hamnat på avgiftning. Men Jimmy hade lika tur i kärlek som han hade i aktieaffärer och i stället för att gå ner sig så steg han bara högre och högre på den pengadyrkande finanshimlen. Rika, bortskämda, framgångsrika och ansvarslösa levde Jimmy, Monika och deras vänner, med av en armé av hemhjälp, ett drömliv. Sen kom kraschen. Och med den globala finanskrisen upptäcker Jimmy att vem som helst kan hantera framgång. Det som verkligen betyder något är hur du hanterar motgångar.
Ben Elton gör comeback på svenska med en djupt underhållande och sylvasst bitande satir om de rika och privilegierade, om girighet och vänskap som sätts på hårda prov. Och som alltid när det gäller Elton gör han det elegant, tänkvärt och dråpligt roligt.
Ben Elton, COMEBACK? Jag blir alldeles paff! Har han varit ute? Ja, kanske. Han kommer tillbaka på Basil förlag, en avknoppning av Kalla kulor (uppstickare, uppstickare, jag hjärta uppstickare). Basil koncentrerar sig på brittisk humor. Brittisk humor är inte att klassa som blott ”humor”. Brittisk humor är att klassa som LIVSMEDEL.
Den enda Ben Elton-bok som jag inte har tagit mig igenom (det var många år sedan, iofs) är ”Post Mortem”. Plötsligt skrev han en detektivroman, och så långt som jag hann läsa innan jag tröttnade så hade han dessutom fullständigt glömt bort att strössla den med de snygga sarkasmer som jag älskar så. ”Härdsmälta” är inte den bästa Elton jag har läst, men han är i bra form och boken var ett riktigt bra sällskap under två sömnbesvärliga nätter.
Jag tror minsann att jag har en oläst Elton stående i väntehyllan nu när jag tänker efter. Yesssss! Det är som att hitta en bortglömd saltlakrits-Plopp i väskan!
ordinflation
BRUNKÅLSINFERNO, minsann. Nu väntar jag bara på lingonsylt-chocken. ICA-Stig RASAR.
Jag ser en helt ny business här. Antalet matlagningsprogram i TV eskalerar med oförtröttad hastighet och alla stjärnor oavsett normal-sysselsättning bör ge ut minst en kokbok för att inte tappa ansiktet. Vilken kombo-chans! Gourmet-dystopin. Exploderande konserver orsakar massdöd. Infernon. Man kan garanterat kasta in en zombie också (Morberg har ju redan en ”haunted look”, tycker jag).
Ja jävlar.
fi… fi… fiiiiint lästips, igen!
En osedvanligt fi… fi… fy… eh, FYNDIG artikel, om ett ganska roande ämne – Hennes ”grej” överskuggad av hans ”batong” – Fredrik Sjöberg läser en (ganska) ny bok (Kung Karl och kärleksgrottan – Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden av Karin Milles) och filosoferar kring den.
(jo, det är artikeln jag rekommenderar, men boken låter väldigt intressant den också, det blir nog ett inköpsförslag till bibblan av detta!)
Det värsta jag själv har hört i sammanhanget är köttsvärd. Smaka på ordet (nej, förresten, strunta i det). Jag misstänker att du gissade rätt. Det var inte MIN kaxigt uppkäftiga krigerska som avsågs. Nej, det förhållandet blev inte långvarigt, fast det hade väl i ärlighetens namn inte bara med benämningen att göra 😉
Jag tror att jag ska döpa henne till Xena. Krigarprinsessan. Vad som helst utom FRAMSTJÄRTEN.
(inte så) Anonyma Biblioholister 