noveller

Våran hud, vårat blod, våra ben

Det har varit en stressig vår och mitt i allt dog alltså en kollega och vän i en galen olycka. Att säga att jag blev förtvivlad är att underdriva. Svårigheten i ett sånt läge är att koncentrationsförmågan inte är den bästa, men ändå behöver jag – då om nånsin – distrahera mig med en flykt in i berättelser, andras berättelser.

Min initiala tanke var att jag behövde något gulligt och fint med lyckligt slut. Den sockersötaste chick lit som tänkas kan. Letade i mina hyllor (och OK, i Dussmanns hyllor också), men inget dög. Så insåg jag att JALs senaste novellsamling, Våran hud, vårat blod, våra ben fanns på Storytel, inläst av John själv. Författarinläsningar är inte alltid en bra idé, men i Johns fall har det hittills alltid varit fantastiskt. Så även denna gång. Han har en behaglig talröst och han har TIMINGEN som krävs för en riktigt bra inläsning.

Den här samlingen skräckberättelser är i mitt tycke det bästa John Ajvide Lindqvist har skrivit sedan jag först förälskade mig i Låt den rätte komma in. Spannet, hur han bemästrar så många olika sorters mardrömmar. Hur han tar sig in i min hjärna. Hur han varierar sina slut. Stor katastrof, liten katastrof, snudd på lyckligt om så in a twisted way? Det gjorde fysiskt ont att lyssna ibland, make no mistake – det är stundtals riktigt otäckt, men jag VILL att skräck ska vara otäck. Mys-skräck? Nja. Inte för mig. Det finns smygande subtil skräck som kan vara riktigt bra, men alldeles nu var detta perfekt. Bam, in your face! När man är riktigt ledsen och tycker att livet är elakt och orättvist mot bra människor runt en så är det nästan skönt att dyka ner i något otäckt som bara är fiktion.

Men vi får se. Jag kanske läser något kärleksbemängt, fluffigt och rosa snart igen. Man behöver ju inte begränsa sig i onödan.

Annonser

Felice

Lika underbar som den förra helgen var, lika förfärlig är denna. Mycket melankoli rent generellt (alla dessa döda…) och det spetsas till av att älskade gammelkatten är så sjuk så sjuk, det har rasat snabbt utför. Jag måste nog be om en akuttid hos vetten imorgon och även om förnuftet vet att det är så det är att ha fyrbenta vänner så är det förbaskat jobbigt.

—————–

Stress och ledsenkänslor gör att vare sig läsande eller skrivande är på topp, det är svårt med koncentrationen, men noveller kan man alltid försöka få i sig för att få lite känslomässig näring. Fick plötsligt längt efter Amanda Hellberg, hittade en ljudnovell på Storytel men insåg mitt i att den här ”kan” jag redan, jag läste den redan för två år sedan. Nu är Blå linjer förvisso värd en repris, men det var ändå finfin tajming att det dök upp en puff från Swedish Zombie förlag. Puffen? Felice av Lupina Ojala.

Felice

Längtan finns i en dröm.

Catrin får sällskap om nätterna. Någon eller någonting kommer på besök, smeker och lockar. Sömnen blir lustfylld, men kanske också farlig. Det som börjar som en lek i drömmen blir snart allvar och förändrar hennes liv.

Felice är en vacker vacker novell som inte alls tar vägen dit jag initialt tror att den ska ta vägen. Jag hoppades på att bli skrämd, jag blev mer berörd – jag antar att mitt för helgen melankoliska jag svarade lite extra känslosamt på det här.

Nu låter det kanske som om jag är besviken över att inte bli skrämd men så är det inte. Jag fick något annat som jag kanske inte hajade att jag längtade efter. Skrämsel finns det ännu tid att fixa innan dagen är slut.

Jag älskar det här med att det finns så många bra noveller, så lättillgängligt, nu. Jag har sagt det förut: det är som att plocka ihop en påse smågodis. Felice är en mörk pralin. Elegant bitter choklad (hög kakaohalt!) med varmt innehåll som smakar rött. Jag skulle kunna säga körsbär i likör (jag är en av få som ÄLSKAR körsbär i likör) men det skulle få alla oförstående människor (såna som INTE älskar körsbär i likör) att missuppfatta mig.


nu BÖRJAR det…

…och jag är inte där. BOKMÄSSAN. Det strömmar in lägesrapporter i både insta- och fejjanfeed. Jag bokade inte i år för vi skulle ha En Stor Och Skitviktig Review nästa vecka som skulle blocka även denna veckan fullständigt – när det stod klart att Den Stora Döööviktiga Reviewen inte blir av var det redan för sent att dra igång hela apparaten. Otroligt surt, men sånt är livet.

Jag får träna på – igen, det skadar ju aldrig – att glädjas med andra. Och så får jag delta på mitt egna vis, via Mix Förlag. Kul grej! SMS-noveller! Svårt att välja vad jag ska börja med bara, jag älskar ju BÅDE Anders Fager och Jenny Lundin.

Du kan endast läsa en novell åt gången, men så fort du läst färdigt en novell kan du beställa nästa. Novellerna går att beställa 21/9-27/9. Självklart lämnar vi inte ut ditt telefonnummer till tredje part.

(nu får vi se om det funkar till tyskt nummer också, jag har inte vågat testa än ;))


Skyddsrummet Luxgatan

virdborgluxgatanSkrämmande, snyggt och frustrerande.

”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄÄÄÄÄNT!” tänker jag. Riksdagshuset i ruiner, Helgeandsholmen är en hög sten – inga konstigheter för killen som just ska sälja sin mammas medicin för att få pengar till kul saker. Någonstans (förslagsvis Luxgatan) ett skyddsrum där en människa ironiskt nog räknar detonationer för att slippa få panik. En stilla skog i Småland där någon forcerar vägspärr efter vägspärr, han måste muta, han misshandlas av påtända galningar i milisen – han vill hitta sin familj. Kanske kan svenska skogar och en välbekant huvudstad ingjuta lite ödmjukhet i skallen på oss svennebananer? Funkar finfint på mig iallafall. För nånstans finns det alltid nån som får lära sig den hårda vägen att sånt här, det händer inte alltid nån annanstans.

Skrämmande aktuellt igen.

”Igen”?

Inte att det händer – det är onekligen alltid aktuellt nånstans – men bristen på ödmjukhet hos oss. Igen och igen och igen.

Jerker Virdborg. Skyddsrummet Luxgatan. Novellsamling nyss utkommen i pocket – en del av den loot jag släpade hem från Sverige förra söndagen.


it’s not the size

”Bite size” är ett bra koncept. Förr tänkte jag ”ju mer desto bättre” om allt, nu tycker jag mer och mer om noveller och allra helst e-dito. Så smidiga att ha tillhands för att förvandla spridda stunder av tråktid till en skvätt hjärnstimulans.

rentalcausJag kommer aldrig sluta sakna bloggen Swedish Zombie, men förlaget är ju inte så dumt heller. Johan Rings Rent-a-claus hade kanske nått mina öro… ögon även utan Jonnys lilla pet på mig, men eftersom jag numera har dålig koll på aktuell utgivning är jag glad att jag påmindes om den här lilla pärlan.

Jag var själv skräckslagen för tomten (han frågade alltid om jag hade varit snäll, jag var redan som barn en liten läskigt plikttrogen prestationsprinsessa som visste att jag KUNDE ha varit bättre, snällare, duktigare, whatever) ända tills den dag då jag (klassiker) hittade en tom mask i en garderob (AHAAA!).

En julafton gömde jag mig under sängen och vägrade komma fram när det ringde på dörren. Jag minns inte vad jag hade gjort för fel dagen innan, men något var det, och jag hade INTE lust att redovisa den för den där läskiga gubben.

Skammen i att mamma skulle berätta (pappa var ute och köpte tidningen, trots att detta var den tid – som vi nästan glömt – då det faktiskt fanns dagar då inga tidningar gavs ut i svea rike, det var på den tiden det till och med fanns dagar då mataffären var stängd :-O) stod jag inte heller ut med. Nej, bättre stanna under sängen.

Johan gör för (mot) tomtar vad King gjorde för (mot) clowner. I like it. Ibland är underbart kort. Jag har nu fått svart på vitt att jag gjorde HELT rätt som lade mig under sängen.

(du känner igen namnet Johan Ring, sa du? det beror kanske på att jag läste och gillade hans Fyra minuter häromveckan. nytt fantastikfynd, på min ära.)


tänk skräck, tänk brett – men håll det till nån form av hemsökt situation

Iiiiih, så kul. Jag säger alltid ”nej nej nej” när nån säger ”du borde skriva” (det är aldrig så enkelt som folk tror) men nu är till och med jag sugen!

En av senhöstens coolaste grejor nyheter att Swedish Zombie startar eget förlag (Swedish Zombie Press) tillsammans med En söt robot.

Nu tävlar de ut en plats i den kommande antologin Haunted House!

Novelltävling. Hösten 2014 kommer nystartade Swedish Zombie Press att ge ut en antologi på temat ”Haunted House”. Temat är avsett att tolkas fritt och det finns stort utrymme för att ta ut svängarna. Grundtonen i novellen ska dock vara skräck. Men var det spökar (det finns ju andra hus än gamla prästgårdar), varför det spökar (man behöver inte tänka ”The Others”) eller vad det är som hemsöker en plats får hemskt gärna vara originellt utfört.

Vinsten i tävlingen består av en plats i antologin samt ersättning enligt avtal efter bokens publicering.

Juryn består av medlemmar i Swedish Zombies redaktion.

Tema: Haunted House
Genre: Skräck
Längd: Max 10 000 ord
Format: Times 12 p, dubbelt radavstånd, ingen onödig formatering, .doc eller .odf
Slutdatum: 28 februari 2014
Märk ditt mail ”Haunted House” och skicka till forlag@swedishzombie.com

Vinnaren i tävlingen annonseras på Swedish Zombie 31 mars 2014.

Under tiden tycker jag att du ska ta en titt på den första antologin, Bländverk. Där finns många pärlor av svenska skräckförfattare. Ladda ner alldeles gratis nu som app, eller köp den i pappersutgåva till våren. Mycket nöje!

Många tänker ”skräck, nej det är ingenting för mig”, de tror att det är så eget. Att det måste vara på något speciellt vis. Men det går faktiskt att svepa in PRECIS vilken historia/miljö som helst i ett skönt lager av isande skräck. Tänk inte smalt. TÄNK, och skriv (ja, jag tittar alldeles speciellt på DIG, Suzann). Ta era vanliga intressen och klä dem i skräck. Tänk julgran. Ekorrens hem i skogen 51 veckor om året, men en del av dem möter plötsligt ödet som glitterbomb (innan den dör en isande döööööd ;)) tack vare kulor, glitter eller whatever. Gör samma sak med vilken text som helst som du redan har i huvudet. Häng dit en kvinnlig demon (sexhungrig och mycket dominant?), strössla några kilo zombiekatter med motorsågar (nej förresten, strunta i det, det är redan gjort) eller fundera på vad feministiska gengångare skulle vilja göra med Zlatan i valfritt omklädningsrum. Bara gör’t.

Kommer jag att klura på hemsökelse på stranden i Vietnam? You bet!

PS nej, jag mördar inte granar. På julen har jag en liten färgglad metallgran med värmeljus i samt två pliktskyldiga adventsljusstakar. Addera en bunt hyacinter. Kalla mig Grinchen.


ett brandtal till novellens försvar och romanerna en ”borde” tycka något om

En kan debattera Facebooks värde intill tidens (eller åtminstone Facebooks) ände, men jag hittar ofta underbara kommentarer i fejjanfeeden. Annars skulle jag inte hänga där. Eskapix lade ut en artikel om den underskattade novellkonsten tidigare i dag och Jenny Lundin sammanfattade det lika underbart som en riktigt välskriven novell:

”Tycker det är synd att novellen verkar ha så låg status i litteraturen idag. Noveller är fantastiska. Att läsa en bra novell är som att bli upphånglad i klädkammaren på en fest av nån man knappt vet namnet på.

Romaner är mer som att dejta. Man får lägga ner en hel del tid och oftast är det inte värt det.”

Nu är dagarna av klädkammarhångel förbi (fast det vore ett snyggt partytrick att dra in K på kattvinden och säga ”pssst, du vet inte vem jag är!” innan jag hånglar upp honom, sånt ska sannerligen inte underskattas) så länge sambon står ut med mig och mina bokhögar (det bokhögsorsakade köttsåret på mitt lår har förresten läkt nu, men det tog tid) men liknelsen är fantastisk!

En snärtig novell kan servera fantastiska överraskningar med ganska liten insats medan en dyr och platskrävande (se det inte bara rent fysiskt!) roman kan ge riktigt dålig lön för mödan. Det ligger nog i människans natur att trilla i fällan och generalisera (trots att en del gör det oftare än andra) men jag blir lika ledsen varje gång nån säger ”jag tycker inte om noveller”. Fast det är väl lika lite min plats att påpeka att ”du har bara inte mött den rätta än” som det var under alla de singelår då jag erhöll välmenta men oönskade kommentarer om att möta den rätta kvinnan/mannen. Så – jag ska inte vara förnumstig och skriva nån på näsan men NOVELLER ALLTSÅ, UNDERSKATTA DEM INTE.

(oj. jag slant.)

——————————

Ibland talas det om böckerna som folk ljuger om att de har läst och Ayn Rands Atlas shrugged från 1957 är nog en av toppkandidaterna. Älskad och hatad. Jag har den, men jag har inte läst den.

Jag köpte den faktiskt innan jag ens hade förstått kontroversen (eh, ja, det finns böcker i väntehyllorna som har samlat damm i mer än femton år…). Med risk för att avslöja min forna ytlighet (nu är jag naturligtvis en mycket bättre människa, hum hum) så fanns det en tid då mycket få romaner under 800 sidor fann nåd och på den tiden kvalade denna tegelsten in just på grund av Tegelsten Med Stort T.

(OH. SJÄLVMÅL. Tegelstenar vs noveller. nej, jag läste inte många noveller på den tiden.)

Elin Lucassi på Litteraturmagazinet gör slag i saken – dags att läsa! Hon bjuder in oss att följa med på resan, antingen genom att läsa med som nätbokcirkel eller att åka snålskjuts (min egen tolkning av vad jag tänker göra) och ta risken/chansen att läsa den genom hennes ögon. Jag väljer just det sistnämnda.

Ibland är det skönt att vara en ganska enkel människa, jag har aldrig känt något behov av att ljuga om att jag läst den eller den boken, men jag tycker att det är kul att läsa om vilka böcker andra ljuger om – om inte annat så för att ännu en gång formulera inför mig själv om jag borde ha läst boken ifråga eller inte.

Borde. Det där ordet. Pratade just med min 66-åriga halvsyster om det. Varje år som läggs till livet ger ännu en insikt om att ”borde” är skräp. Men ändå. Just i fallet ovan ser jag ”borde” i meningen ”skulle kunna vara trevligt/nyttigt/nödvändigt att”. Att-läsa-listan är redan enorm men det skadar sällan att omvärdera den.