Säkert kort? Tydligen inte.
Jag säger ofta att Jenny Colgan är mitt säkra kort i den lättviktiga delen av att byta liv-genren. Kanske inte fantastisk, men alltid helt OK.
And then came The Little Shop of Happy Ever After.
Det initiala upplägget är snudd på siviskt perfekt: en kvinna blir av med sitt jobb på ett bibliotek i Birmingham och börjar smida nya planer. Detta var extra träffande i hjärtat (eller hjärnan) eftersom nyheten om att min arbetsgivare måste låta 7000 – ja, tre nollor – personer gå kom ut i samband med att jag köpte boken, och alldeles då hade jag ingen aning om vad som skulle hända med mig, tankarna snurrade.
Nina är en riktig bokmal, så fast i sina böcker att hennes vänner finner det omväxlande roande (oroande?) och irriterande. Speciellt hennes flatmate Surinder, som bokstavligen tror att huset ska bågna av alla böcker Nina räddar. Köper. Tar över när bibliotek läggs ner. Ja, hon knarkar böcker.
Nina har som så många av oss andra boktokar drömt drömmar om att öppna en bokhandel. Att bli den som lyckas para rätt bok med rätt köpare. Lokal är förstås ett aber, det är dyrt att hyra affärsyta. En ambulerande butik kanske? Som en food truck, fast med böcker? Hon scannar annonser och hittar Sin Lastbil. Den perfekta lastbilen till bra pris. Enda kruxet är att den finns i en liten håla i Skottland. Ska hon orka åka dit bara för att kolla in en lastbil som hon inte ens vet om hon kan köpa, än mindre köra? Hon tar sitt avgångsvederlag och åker. Sen kan ni gissa resten. Det är ju ändå, som jag skrev i början, en att byta liv-bok.
Länge tyckte jag MYCKET om den här boken, upplägget (en ambulerande boklåda! som säljer”lyckliga slut”! SKOTTLAND! Swooooooon!) MEN så kom kärleken och förstörde allt. Jag har börjat reta mig lite på vad som utkristalliseras som Colgans ständiga recept när hon skriver böcker numera. Nu kan jag inte skriva ner det receptet utan att spoila, men ni får lita på mig. Aaaaargh. Nåja, det är irriterande. ÄNNU mer irriterande är hur platt, taffligt och heteronormativt Kategori 1 A kärleken skildras när allt väl ordnar sig. Utan att gå in på detaljer för att slippa spoila igen så får det väl finnas en gräns för hur pinsamt platt en sexscen kan bli. Colgan kan bättre än så. Det är väl därför jag surar. Något som skulle kunna bli en trevlig sufflé -inget avancerat som man minns länge, men något riktigt gött att sätta tänderna i till en kopp kaffe – pyser ihop och blir trams. Klägg. Det nästan luktar lite bränt (eller så är det bara min bittra hjärna som stinker).
Jag brukar ta med mina lästa Colgan på BBC-resorna för att byta bort dem mot Svenska Saker Jag Saknat, men denna vill jag inte tvinga på nån av de andra. MÖJLIGEN om nån av dem vill lustmörda. Troligtvis hamnar boken i bokträdet. Bokträdet har förövrigt hostat upp sig på sistone, där finns numera ganska bra svenska böcker (länge retade jag mig ju på att jag ställde dit svenska böcker som var borta en timme senare när jag passerade igen, men att det tycktes vara ont om andra expatsvenskar som hade lust att fylla på), så kanske borde jag inte tynga ner det med en halvkass bok på engelska.
Som tur är så har jag bättre vandra-vidare-böcker som ska jag försöka locka resten av BBC med. Jag ska förvisso till Sverige bara två veckor innan jag träffar de andra i Amsterdam, men vem vet – om jag glömmer att köpa nån av mina längtans-saker kan det vara bra att ha bytesvaluta i bokform!
Söndag i slask
Min kärlek till Berlin behöver återuppväckas en smula efter den ljuvliga veckan på Madeira. Här är kallt, det snöade inatt (snö en stund => ful ful ful gråbrun slask nästa) och förutom katterna, vännerna och min kudde hade jag svårt att hitta saker att längta hem till.
Idag blev vi bättre vänner igen, min stad och jag. Brunch med kul gäng från Internations (idag var vi Tyskland, Kanada/USA, Polen, Ryssland och Sverige), sen en tur förbi bokträdet där jag storfyndade!
Den här boken blev aldrig någon favorit trots tågtemat. Torr och trist humor. Hej då boken! Hoppas att du hittar en mer tacksam ägare härnäst!
(rolig grej, jag fick ett meddelande på Instagram från nån som hade suttit inne på Anna Blume – fiket bredvid – och sett när jag lämnade boken)
Det är mycket mycket sällan som jag tar med mig nåt från bokträdet, men detta fynd plockade jag idag! Jag har ett stort lexikon redan, men det har jag tagit med till jobbet. Jätteglad att ha detta i min ägo nu.
Dagens brunch avnjöts på det mysiga franska cafét Le Midi på Greifenhager Str 17. Trångt, trevligt – helt klart ett ställe att återvända till. Menyn är inte jääääätteomfattande, men det som finns är bra. Kaffet RIKTIGT bra. Aningens dyrt för att vara Berlin, men för en svensk med svenska priser i huvudet är det mer än prisvärt.
GreifenhagerStr är en liten fin gata som lätt förblir bortglömd bland alla de större gatorna runtomkring, en den stoltserar med ett par trevliga ställen. Ska testa Zuckerfee också.
Vid Pappelallee finns en gammal kyrkogård som numera är omstlpt till park. Kramsnö idag, på kyrkogården var snön ännu vit så det var flera familjer där som rullade snögubbar. Fint!
Väl hemma igen möttes jag av en viss pimpinett liten katt. Han punktmarkerar mig nu och kommer INTE bli glad över att hans människa ska börja gå till jobbet igen fr o m imorgon. Men imorgon är en annan dag. Idag stannar vi i soffan resten av eftermiddagen/kvällen. Vi ar lite böcker att läsa!
Sommarlov med Kulturkollo – smultronställe
Alla Kulturkollotexter om detta sommarlov är välskrivna – men den om smultronställe fick mig att flina lite extra. That’s dedication! Älskar’t!
—————-
I min f d trädgård drällde det av smultron, ända in i december ett år (!). Ja, hela trädgården var ett smultronställe. Vi behöver inte gå in på hur mycket jag saknar den.
I Berlin har jag inte sett ett enda smultron. Inga bokstavliga smultronställen med andra ord, men väl ett par av den där typen som vi menar oftast (tror jag) med ordet ”smulstronställe” numera. Marie skickade över den här länken som dräller av bra tips (en del av dem passeradejag under gårdagens långpromenad i Xberg).
Here goes, några av mina bästa:
* Att sitta/ligga uthälld i en av stolarna vid dansbanan i Monbijoupark. Kanske sipprar lite tango från dansgolvet (men denna sommar har det nästan varit mer lindy hop än tango, trenden kanske svänger igen?), båtar puffar förbi på floden. Jo, Spree är ju en flod även om de flesta grenarna som löper genom centrala Berlin är så ynkliga att vi svenskar som veeeerkligen kan vatten (nu är jag kanske lite sarkastisk igen) snarast tycker att den är som en bäck. Möjligen en å. Så hittar du dit —> pjoing
* Rosengarten har jag redan skrivit om den här helgen. En liten del av Volkspark am Weinbergsweg. Där finns rosor (duh), uppbyggeliga östfresker på en mur OCH en bar. Jag har varit i den baren tre gånger sedan i fredags kväll, så den håller nog på att rendera smultronställestatus officiellt nu. Igår förvånade jag mig själv (det är alltid bra) genom att stämma spontanträff med en nybliven instagramkompis som är i stan på semester. Vi tog en kopp te i parken (den är mysig även upplyst av kulörta lampor i mörker) och pratade feminism, böcker och annat som vi båda brinner för. Sverige är litet, det visade sig att vi har en del gemensamma bekanta i boksvängen och jag blev otroligt glad över att kunna skicka med henne min utlästa Kaninhjärta som annars skulle ha gått till bokträdet och därmed riskerat att hamna i ett hem där man INTE älskar böcker på ”rätt” sätt 😉 Så hittar du dit —> pjoing
utsikt från ett köksbord. den som kan sitt Berlin kan gissa var jag bor. kvällsljuset, hör ni! otroligt! igår var det magiskt, MEN också en påminnelse om hur mycket mörkare det redan är på kvällarna. i Berlin kan vi iofs oftast ha dagar som är som svenska sommardagar (då menar jag inte de där kalla och regniga svenska sommardagarna som många skrivit om på sistone) en bit förbi mitten av oktober. men ändå. uuuuhuhu.
* Mitt köksbord! Det har väl inte undgått nån att jag spenderar mycket tid där numera. Radio, kaffe, något annat gott att äta eller dricka, något att läsa. Hur du hittar dit? Det får bara goda vänner veta 😉
Köksbordet figurerarar oooofta på bilder. En av de böcker som plåtats där på sistone är Candace Bushnells senaste bok Killing Monica.
I Killing Monica möter vi P J Wallis, skaparen av Monica – en hjältinna som gjort folk galna av begär. Monica har förvisso gjort P J rik, Monica har blivit en hel galen business med film(er), merch, skor – allt. Monica har blivit ett monster.
P J vill ju skriva annat, hon kan så mycket mer än att bara skriva om en ung kvinna som gillar party, män och snygga skor. Grejen är den att vare sig hennes rådgivare ELLER hennes ekonomiska situation vill att hon ska göra annat än att fortsätta mata på med Monica, Monica, Monica. För jo, P J har tjänat bra, men hon har råkat få en karl på halsen som kramar pengar ur henne.
Huuuuur ska det gå? Voj voj.
Den här boken har blivit toksågad av Bushnellfans, men jag tycker inte att den var så himla tokig. Den bjöd på en del roliga passager och vändningar, den bjöd också på den bittra kalken att kvinnor kan skapa saker, men det är sällan kvinnorna som drar in den stora cashen på det skapade. Fortfarande.
Det är naturligtvis OMÖJLIGT att inte undra om Bushnell önskar att hon kunde lustmörda Carrie (OCH om hon haft något förhållande med en gravt narcissistisk kock med moderskomplex ;)). The Carrie Diaries indikerar nästan att hon hamnar i samma rävsax som P J, eller så VILLE hon alldeles frivilligt mjölka ur SATC-konceptet lite till genom att skriva om Carries tonår. Vad tror ni?
(jag gillade tonårs-Carrie också, men New York Och Allt Som Skriva Om Den Stan – ja, med stora bokstäver – hade kanske mer med det att göra än den litterära kvaliteten per se)
Den som väntar
(jag tänkte inte på det alldeles när jag lade upp bilden – men när min flight hem till Berlin blev två timmar försenad igårkväll lade jag upp en bild med en räkmacka, en Hof samt denna bok: ”hur man hanterar en försening”. ”Den som väntar”, minsann. men jag väntade åtminstone inte för länge, även om ”dramat” fortsatte på Tegel med trasiga bagageband – TVÅ – och meeeeeer väntan)
Ja! Jag har haft en myshelg i Sverige och då är det svårt att komma hem utan pappersböcker. Jo, det är fortfarande så, mitt nya storytel-liv till trots.
”Vilken superhelg, som en hel minisemester. Toppenväder, trädgårdsskötsel, grillat som blev löjligt gott, kattgos, shopping, mälarnjut på segelbåt (om än vid brygga) och inte minst häng och samtal med två personer som jag räknar till mina allra bästa vänner. Tack livet! Och tack vännerna.”
Ja, så var det. Och så här:
En del kollade bröllop, vi passade på att fixa i trädgården innan middagen. I den officiella versionen slog jag ner brännässlor runt Stefanos kompost. I verkligheten vet ni ju: träningsläger inför zombieapokalypsen.
Men boken då, dags att komma till saken. Jo, jag kanske vrider mig lite som en metmask, för jag älskade ju den första boken om Amanda, Äta kakan och ha den kvar. Jag måste ha läst den på S25:an under den intensiva finna-mig-till-rätta-i-Berlin-perioden förra sommaren, för jag kan inte hitta någon text om den. Men jag gillade! TOKGILLADE. Att den kommit ut en bok till om Amanda kom som en glad överraskning, så jag nöp den direkt och började läsa redan medan jag var kvar i Irsta. Min klassiska grej där numera, svenskt lösgodis, (den svarta) katten Snövit på fötterna och en chicklittare i handen. Jag är ett vanedjur. Det är helt OK.
Plotten i första boken (mild spoiler, sluta läs om du är känslig) var den att Amanda tröttnat ur lite på sitt snygga Brommaliv. När hon får kicken vill hon inte berätta det för sin lätt elitistiske man, hon låtsas istället att hon fått ett uppdrag i Tyskland som kräver veckopendling, så packar hon sin rullväska och lämnar familjen till förmån för ett… helt annat liv som hon otroligt nog lyckas bygga upp på Kungsholmen, inkl helt annat jobb, helt annat umgänge etc. PERFEKT ESKAPISM! Det hade kanske inte ens behövts någon mer bok om Amanda.
Men, nu blev det ju en bok till ändå. Den som väntar. Att börja om med småbarn är kanske inte alltid lätt. Bromma är fortfarande Bromma. Hur får vi in eskapismen här?
Jodå, det går, men trots fånga-in-Siv-grejor som t ex bokmässa stänger jag boken med ett tveksamt ”mja” efter att ha avslutat den. Jag hade roligt medan jag läste, men den kändes inte alls lika katjiiiiing som ettan. Jag vill ha mer Emilsson, men nu vill jag lämna Amanda ifred.
Den här boken går till bokträdet vid Anna Blume, nån lär bli nöjd över att hitta något relativt nyutkommet där.
så var det söndag igen
Idag har jag för en gångs skull både lämnat och fyndat i bokträdet. Jag stannade till på väg till Gugelhof och lät Amanda flytta hemifrån, samtidigt som jag snodde med mig en pytteliten bok med erotiska historier. Är det DET som har fattats för att få fart på min tyska? 😉
Väl på stamstället välkomnades jag både av ”min” tant och en ung svensk kille som jobbar ganska ofta. För en främling som jag är den så skön den där känslan, att ha nån att småprata med som man känner igen och som känner igen en. Nu hade jag inte varit där på länge. Jag njöt ugnsbakade ägg med getost och timjan och fortsatte mitt tyskatraggel med en guidebok om Helsinki på tyska – det är strax under fem veckor tills BBC ses där för att tala Westö. Jag har redan dedicerat en hel sida i min att-göra-bok till mina Helsinkiönskningar. Jag antar att det inte är helt otippat att det står något om centralstationen 😉 Och ja, det funkar finfint att läsa turistiskt på tyska även om det har bieffekten att jag fick fundera en liten stund över att centralstationen i Helsinki INTE heter Hauptbahnhof som jag nu tänkte om den.
Söndagar betyder ju långpromenad också. Vädret var kallt och grått (men fr o m imorgon, när det blir kontor från bittida till sent, ska det såklart vara jeansjackeväder igen) men jag hade lagt ut en tur på runt femton kilometer som skulle ge mig både gatukonst och kyrkogårdsspaning.
Café Stockholm på Kollwitzstrasse har visst haft semlor i år, vet jag nu. Jag HETSADE på semlor i februari, åt äntligen årets första och enda i Västerås förra helgen – bara för att upptäcka att det inte var så gott som jag hade för mig. Jag kan ändå tänka mig att testa Stockholm nån kväll framöver. Vi får se vem jag släpar dit. Tyskarna är galna i svenska kanelbullar!
Traskade upp till S-Bhf Prenzlauer Allee (det var ”min” station innan jag hittade första lägenheten, long time no see nu!), köpte en stor röd ros och tog sedan ringlinjen till andra änden av stan. Klev av vid Bundesplatz för att traska ner till Friedhof Stubenrauchstrasse. Jag skulle hälsa på Marlene!
Väl på plats blev jag glatt överraskad över vilka trevliga kvarter det är runt Bundesplatz, många altbaus med roliga detaljer på fasaderna. Där fick jag, jag tycker ju ofta (och jag erkänner att det är på grund av okunskap, jag kan inte guldkornen) att det är tråkigt i väst men de här kvarteren smakade mer. Kyrkogården var liten och anses inte vara något speciellt, men jag hittade en hel del spännande och annorlunda gravvårdar så jag tycker att den är väl värd ett besök av den som till äventyrs delar mitt kyrkogårdsintresse. Några platser till vänster om Marlene hittade jag dessutom Helmut Newton (which reminds me, hans museum – i väst 😉 – ska jag också se framöver).
Jag fann sagda Marlene snyggt målad på en liten distributionstrafobyggnad vid Bundesallee
Strosade runt på kyrkogården en stund innan jag styrde snoken upp mot Schöneberg. Trodde jag. Bundesallee är lååååång och tråkig men ger långa obrutna promenadsträckor för mig som vill trycka på lite ibland. Hann en ganska lång bit och gick lite i min egen värld och glömde bort att hela och släta trottoarer – det är INTE Berlins grej – så jag klev snett och fick såpass ont i ett ledband att jag helt sonika fick ta tåget hem. Mina planerade femton promenadkilometer blev för dagen bara sju och gatukonsten får jag ta under någon solig lunch till veckan!
HM (pun intended) – vad kan vi göra av King Lear?
Allra hemskaste syster av Lina Forss, en King Lear i nutida bratförpackning med en svensk klädkedjeägande familj i centrum. Ja, inget dumt upplägg alls, det fångade åtminstone min blick även om det rosa omslaget fick mig att skygga. Lear-referensen vann ändå. Jag köpte boken och tänkte att den var light men ändå fångande nog att funka finfint som pendlarbok.
Kungen i detta drama är Kurt Leander, ägare till storföretaget Firman. Han är svårt sjuk och Firman måste delas mellan de fyra systrarna Cornelia, Gabriella, Regina och Alex. Frågan är bara hur? Patriarken samlar sina fyra döttrar och meddelar att den som älskar honom mest ska bli rikast belönad.
Så ställs syster mot syster i kampen om makten över modeimperiet, en kamp där två av systrarna Gabbie och Reggie jävlas idogt med varandra och den självklara tronarvingen Cornelia. Cornelia gillar inte att strida men däremot så gillar hon syrran Gabbies man och han gillar henne. Lite för mycket. Men i krig och kärlek är allt tillåtet – så länge det inte läcker ut i pressen.
Under tiden Kurt Leander förtvinar av sjukdom åser han striderna och smider egna planer som ska eka bortom hans bortgång.
Intressant upplägg – check, enstaka otroligt snyggt skrivna passager – check, ljuvligt lockande (om än snobbiga) Londonreferenser – check, men ändå faller jag inte för helheten. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som skaver, men när det plötsligt efter en låååång transportsträcka bränner till i vissa relationer så är det slut på boken. King Lear-upplägget med en bunt döttrar och andra ”givna” roller runtomkring gör dessutom att en del av karaktärerna som finns där för just det upplägget inte finner någon naturlig och riktigt intressant del i historien, de just bara finns där. När jag läste efterordet insåg jag att Lina verkar vilja fortsätta att skriva om familjen Leander, så de blekare karaktärerna kanske utvecklas i kommande böcker. I dagens hetsiga succé-geeeeenast-or-else-klimat i bokbranschen så undrar jag lite stilla om det ens blir fler böcker om Leanders? Vi får se.
Två av fem. Jag kanske läser mer av Lina (hon har bl a givit ut lite YA, det kanske funkar bättre?) för att forska i var de där otroligt snyggt skrivna passagerna kommer ifrån, vi får se. Det finns potential.
…och jag är sugen på att dra fram min King Lear ur bokhyllan, det är bra. Komboläsning ftw!
Någon annan kommer att kunna fynda den här boken i bokträdet på söndag, hoppas den finner ett fint nytt hem (trots att en viss liten katt ätit på hörnen så den ser lite extra sliten ut ;))
Inget elfte bud för mig
Det är inte du boken. Det är jag. Imorgon hittar du nån annan som kan älska dig, i bokträdet. Puss.
#bbcberlin
Chefen har dukat under för flunsa, jag är också halvrisig (och sömnstörd), så jag njuter ledig förmiddag hemma för att orka jobbmöten till sena kvällen sen. Att träna på att komma igång med bokbloggandet igen kan vara en bra sorts vila i sig. Kreativ vila.
BBC var det – en Berlinhelg med en hel bunt löst sammansatta grupper som strålade samman och löstes upp i ständigt nya konstellationer. Bästa sortens häng. Alla väljer själv, fixar själv. En del gemensamma aktiviteter, annat alldeles efter egen smak. Den enda absolutabsoluuuuut gemensamma aktiviteten var söndagens brunch på Gugelhof. Vi blev MÅNGA. ”Min” tant (jag MÅSTE fråga vad hon heter) kom och sa hej och hur mår du lite extra. Jag tror att hon tyckte att det var ballt att vi var ett så stort gäng, även om det blev lite rörigt och nån glömde betala sitt te (det där var lite roligt, de flesta av oss dricksade generöst men en kanna te för drygt 3 euro som nån glömt betala orsakade ändå mycket huvudbry innan A-S förbarmade sig och betalade den också).
Men vi börjar från början (tjäääääära dagbok), med fredagens event som blev för mig ett icke-event på grund av det sjuka barnet som jag älskar och de dåliga nyheter som berövade mig nattsömnen. Det som gjorde mig grön i ansiktet av avund efteråt var att jag fick höra att den fantastiska Lotta Lundberg hade varit där och minglat generöst. Suzann skänkte mig Lundbergs Timme noll i födelsedagspresent, jag läser den nu, och det är en sån där bok där jag viker hundöron vid fantastiska citat och oneliners. Jag brukar alltid ha små lätta pocketböcker som pendlarsällskap på U2:an, Lottas bok är den första inbundna som får den äran.
Sov lika dåligt natten till lördag, så dagen förflöt i en vampyrisk dimma, jag vågade mig inte ut förrän det var mörkt. Stora delar av BBC skulle äta gemensam middag på Aposto, jag hade tackat nej till det men slank ändå in och sa hej på väg ut för att handla frukost. Det var roligt att se dem. Petra dinglade en idé om en drink på jazzklubb lite senare – skulle jag inte med? Nöööö… vete tusan. Vi får se. Vi messar!
Gick en promenad och handlade min mjölk (samt lite till – hur kunde min matkasse kosta 59 euro när jag bara skulle handla mjölk?) och åkte sen hem och gjorde i ordning en förvånansvärt fin tallrik med blinier (!) till mig själv. Jag var inte hungrig, men jag vet ju att det är när jag är trött och inte tror att jag är hungrig som jag VERKLIGEN behöver äta. Telefonen plingade till och där låg ett milt och försiktigt och inte-alls-säkert men… jo, men EN bra grej hade de kunnat göra för den älskade lilla tösen som legat med öppen bröstkorg i flera dagar, hennes bröst var nu hopsytt och de hoppades kunna väcka henne om ännu några dagar.
PANG, där flög korken ur (den billiga men goda) vitvinsflaskan. Petra messade, jazzklubben hade ohemul inträdesavgift, men ville jag inte joina dem på Fabisch? Det var bara några få kvar, några av mina absoluta favoritboktokar och få nog för att mitt socialt urtrötta jag kunde tänkas klara av att orka. Klart jag skulle ut!
messade bild samt ”jag kommer snart, 10 minuter till U-bahn”
Väl på Fabisch blev det alldeles underbart. Jag har en svag känsla av att jag pratade löjligt mycket om något/n som ligger mig varmt om hjärtat, men wtf.
bilden ärligt stulen av Petra, från vänster: sagda Petra, Karin, jag och Camilla
Mitt liv i Berlin har varit fruktansvärt torrt och ordentligt hittills (om man frånser de trots allt ganska få kvällar då min vän och jag sitter vid en elegant bardisk och glor på oanständiga bilder av hans dekadenta dejter), men babysteps, babysteps…
Har bott i Berlin i åtta månader exakt idag och kommer hem lite onykter 02.35 _för första gången._
Det är SKANDAL.
I den här stan ska man komma hem 02.35 VARJE helg.Nä, det där var att ta i. Så oskyldigt som 02.35, det är vad normalt folk presterar en vanlig tisdag här.
Får skärpa mig helt enkelt.
Ja, så jag somnade någon gång strax efter tre, sedan tyckte unge herr Spock att jag skulle vakna 6.30. Kunde inte somna om. Äh, det är bara att ösa!
Efter bokbrunchen (nån gång ska jag läsa ut de böcker som diskuterades och skriva om dem här ;)) vallade jag delar av #boblmaf till bokträdet via min favoritlångbänk och Käthe Kollwitz (som man SKA klappa på!). Lämpade av delar av gänget vid julmarknaden på Kulturbrauerei (samt förmanade dem – de måste kolla in DDR-utställningen som är liten men fin och alldeles gratis). Ann-Sofie följde med hem till mig och några timmar senare anslöt även Camilla. Spockissen tittade och nosade lite, men den som riktigt tog chansen att gosa var som vanligt tant Izzy.
Ragazze e sgroppini, det är the shit. Prat prat prat (samt utdelande av fantastiska julklappar) innan vi vandrade vidare till Onkel Ho. Min biotop, som Camilla så träffande beskrev det!
Ja ser ni, det var en finfin helg det, ett välbehövligt energitillskott.
Is there life on Mars?
Long time no report – liket lever? Jo, här är det livat. Alla som deltar – på distans – i mitt nya liv mumlar ”chick lit, chick lit!”. Jag är ännu inte övertygad och garderar med att avisera risk för en skvätt gotisk skräck också 😉
Sen sist: börjat nya jobbet. Ä-l-s-k-a-r. Jag går i korridorerna på slottet och får hejda mig för att inte börja Fred Astaire-a. Mina excentriteter (hmf?) framhålls förvisso som fördelar här, men där någonstans drar jag en gräns. Kan ändå medge att det är mäktigt att gå in i det där huset varje dag – eller ännu hellre, att gå ut när mörkret börjar sänka sig och hela den fantastiska byggnaden är upplyst. Kostar på mig ett litet ”hej då Macken, vi ses imörr’n” ibland bara för känslan.
”Macken”
Har aldrig gjort så mycket nytta från dag ett som här, så rent tekniskt är det lätt att tänka att det mesta jag har gjort de senaste 25 åren har varit en resa som förbereder mig för detta. Inte illa. Det är en mycket värdefull känsla.
Bonus är ett litet gym i källaren. Det har redan serverat mig en rejäl träningsvärk trots en sommar med mycket träning. Grundar där, om jag fortfarade håller i det där med tre pass i veckan i januari så ”får” jag köpa kort på Hard Candy då. Nej, det är inte Berlins motsvarighet till godishaket i Hummelsta (finns det ens kvar nu när vägen dragits om?), det är Madonnas gymkedja. Den är kalasbra och tro det eller ej prisvärd med Berlinmått mätt. Gym är m-y-c-k-e-t dyrare här än i Sverige. Saknar Friskis!
Också sen sist: mysiga middagar och utekvällar med fina vänner. För den som hoppas på smarrigheter kan jag meddela att det (av en slump, men är det Berlin så är det ;)) bara har blivit bögar och flator (snygga flator, men väldigt väldigt GIFTA snygga flator). Hittar nya fina stamställen och har hittat det perfekta plejset för söndagsbrunch – Gugelhof – jag är saligt tacksam mot Breakfast Book Club som bad mig scouta ställen inför bokfrullen i december. Dit kommer jag gå många söndagar med en bunt brevpapper och en bok. De kommer redan ihåg mig. Jag gillar känslan av att skaffa mig stamställen. Mina hoods, liksom. Vilka hoods sen!
Bonus på väg till/från Gugelhof: BOKTRÄDET! Lämnade en Chelsea Cain där i söndags – det tog inte ens en timme så var den borta.
Planerar dessutom en massa roligheter med gammal vän, men den som hoppas på romans blir besviken där med. Vi har känt varandra länge och vi har både gråtit och skrattat tillsammans (mest skrattat som tur är, vi har eventuellt ungefär lika ”mogen” humor), de senaste åren har vi genomlevt ganska många gräsligheter av nästan läskigt liknande slag – så nu har vi en lukta-på-blommorna-pakt. Det känns fint. Det är en supermänniska som jag skulle rekommendera till vilken kvinna som helst (han är till och med snygg, om det är viktigt) men det är inte läge för oss av många många anledningar. Icke desto mindre är det underbart att ha en trygg vän att lita på, någon som det går att vräka ur sig allt till, någon som inte behöver få saker förklarade. En människa som känns vuxen i varenda millimeter. Någon som är så rolig att varje mail blir en liten present att öppna. Jag är mycket mycket lyckligt lottad när det kommer till vänskap nu, jag är helt tagen av alla de människor som kliver fram, både här i Berlin och hemma.
Vad mer? Jo, mitt flyttlass har kommit. ”Bara” 49 kollin (alla som flyttat summan av ett medelålders liv vet att det är ganska lite, men jag hade ju redan en hel del här och tog verkligen chansen att rensa, rensa, rensa) varav 2/3 hade med bokhyllor och böcker att göra. Två väggar är nu täckta av knökfyllda hyllor (det tog tre timmar, sen var allt uppe, hehe), men jag måste erkänna att böckerna inte är sorterade än, jag ville bara vräka upp allt så snabbt som möjligt så att flyttkillarna kunde ta med sig sina flyttlådor när de åkte vidare mot Grenoble. En lokal vän som är insatspolis (tysk insatspolis med specialisering mot nazigrupper/demosar – say no more) tyckte att jag var tuff när han såg vad jag klarat av ensam den senaste tiden, speciellt med tanke på (brist på) kroppshöjd och räckvidd. Det kändes lite gott i magen. Mitt gamla företagsamma jag från förr är tillbaka, hon har varit som bortblåst i några år nu. Jag har saknat henne.
Nu sitter ni och hoppar. Hallåååå, böcker? Läser jag inte? var inte detta en bokblogg?
Nej. Jag läser nästan inte alls nu. Tuggar fortfarande Stasiland, den är mycket läsvärd men lite för tung för mig just nu. Varvar med Annika Ruth Perssons fantastiska bok om Hannah Arendt, men den är så härligt faktaspäckad så den måste jag också beta av i små små tuggor. Läser lite erotik (! det ni, det kan jag behöva) och lite tidningar, men det jag konsumerar allra flitigast när det finns en stund över är Veronica Mars som jag fyndade på DVD-rea (tre säsonger för 20 euro får lov att betecknas som fynd).
——————————————————————–
Mer då? Jo, jag har lite förhandsinfo om nåt riktigt coolt som sker i Stockholm senare i höst/vinter. Fundera på den en stund. Jag återkommer 😉
Bokträdet revisited
OK. Det är dags att lägga till en ny kategori – bokträdet.
Jag hade ju nästan gett upp det där bokträdet. Trädet i sig (egentligen trädEN) har sett allt sunkigare ut och dess innehåll tycktes bara bestå av den sortens leftovers som möglar snarare än återbrukas.
Jag är en envis människa, så jag har ställt dit lite saker ändå, i någon slags förhoppning om att ju fler vi är som försöker hålla liv i det, desto fler kommer att bli intresserade av att gå dit och titta och ställa dit/plocka saker med jämna mellanrum trots allt.
Nu inbillar jag mig inte att min Hemingway och min Lövestam har gjort mirakel, men något har hänt.
Va? Sommar och fler turister säger du? Bara det? Inte det att trädet strålar och lever upp tack vare min envisa kärlek? Du är en tråkig cyniker, säger jag 😉
Min första fångst – jaa, för hittills har jag bara ställt dit, aldrig plockat med – blev ett litet politiskt lexikon. Det kommer att sitta som en smäck i min nya bokhylla. Jo, så är det. Min första hylla är urvuxen och har fått sällskap av en annan hylla (nej, det är inte samma sort, inköpet fick anpassas till att kunna transporteras på spårvagn och sen bäras 1 km snarare än att det skulle passa ihop perfekt med den förra hyllan). Nu när jag vet att jag blir kvar mer än ett halvår så känns det oundvikligt. Jag sover i en obekväm soffa, men utan bokhyllor kan jag inte vara.
(inte så) Anonyma Biblioholister 