ett rätt och femtio fel
En av mina pelargoner i köksfönstret bekräftar att JA, det är vår nu.
——————-
Ur dejtingträsket: tysk man som ser väldigt tysk ut (förlåt för den generaliserigen) försöker se tuffsvår ut och skriver ”jag är en hård man, för mig är 50 nyanser av grått inte BARA en bra bok”
(oh. hej då!)
I stand in awe
Jenny Lindh, den fantastiska, svarar på frågan om huruvida böcker är bundna i människoskinn
Inventering – #bokresan2014-loot nr 1
Det blev ont om uppdateringar från årets kulturtantskollo. Jag var helslut efter den senaste tidens tvära jobbkast, det var den värsta pollenhelgen hittills (jag råkade visst bomba några timmar under lördagseftermiddagen och missade därför en diskussion om feministisk litteratur) OCH jag var omgiven av en bunt favoritmänniskor som jag träffar alldeles för sällan. Jag pratade med andra ord mer än jag skrev och läste. Helt OK för mig! Böckerna finns ju kvar. Vi fick en fin godispåse med oss hem och jag bytte faktiskt bort min Safier(* mot Erlend Loes senaste. (tack Josefine!)
Inventering är en absurd liten pärla, jag kan inte dölja att jag föll handlöst för den. Erlend Loe fyrar av en Helen Zahavi light, det är metaboktok, ilsken humor och en bunt formuleringar som får mig att skratta högt.
”Nina Faber har aldrig varit i takt med sin samtid. Trots att det fanns de som ansåg att hon borde fått Nordiska Rådets litteraturpris hade hennes sköra naturlyrik egentligen ingen chans mot 70-talets politiska diktning, 80-talets formexperiment eller 90-talets dubbla metadiktning. Härjad av motgångar och för mycket alkohol försvann hon från litteraturscenen.
Nu, efter tio år i Istanbul, är Nina Faber tillbaka med en ny diktsamling, Bosporen. Hon är känslig och nervös och när hon redan på första recensionsdag får ett antal sågningar, samtidigt som bokhandeln där hon skulle ha haft ett författarframträdande drar sig ur, har hon fått nog. Det är Pay Back Time.”
Jag SER egentligen – om jag kliver ur mig själv en stund – att den här blixtsnabbt serverade historien kanske inte är riktigt så fantastisk som jag tycker att den är (!), den kanske spårar en aning, men jag är så Loefierad, mina Erlend-glasögon har eventuellt vuxit fast lite på näsan. 136 inte-så-tättskrivna sidor om en poet som får nog satt som en smäck i mitt nuvarande rastlösa skick.
Nina Faber är ganska förfärlig. Tämligen bitter, hon har alltid varit i osynk med samtiden och det där lilla men naggande goda fönstret när den stora framgången kanske var möjlig öppnades – ja, hon hann inte låta kreativiteten flöda genom det då. Plötsligt är hon en alkad föredetting vars alster ska slaktas av folk som inte alls förstår sig på poesi. Som kanske inte ens är intresserade. Undra på att hon blir ilsk! Det är ju lite synd om henne också. Hon är en fantastisk och befriande romanfigur, men jag är glad att jag sluppit möta henne i verkliga livet. Aningens för mycket tid och möjlighet till navelskådande har gjort henne rejält egocentrerad. När hon av en slump möter sin son – som hon förutsatte var bög – tillsammans med en kvinna blir hon vrinsur och undrar vem som ska ringa till mormor och berätta det, för HON tänker då rakt inte göra det! Underbart.
Fyra boktoksflin av fem möjliga. Egentligen kanske bara tre och ett halvt, men några briljanta oneliners tippar trots allt upp det sista halvflinet till ett helt asgarv.
*) ja, det var ju elakt av mig att byta bort Safier när jag så sent som för en vecka sedan skrev om att jag ser fram emot att läsa honom, men jag läste trettio sidor i Min familj och andra monster och insåg att han faktiskt kan tänkas vara läsbar på tyska relativt snart. Det var inte direkt rocket science.
————————-
Det går snabbt att läsa den här boken och många hann läsa den innan vi lämnade Syninge. Jag var inte en av dem, men jag deltog ändå i en diskussion om huruvida vi skulle googla oss själva om vi vore författare och hur smart det egentligen är när författare ibland kontaktar recensenter och bokbloggare vars omdömen de inte uppskattat.
Jag fick en riktigt otrevlig kommentar för drygt tio år sedan när jag ifrågasatt en del gubbsjuka detaljer i en svensk kriminalroman som jag helt enkelt inte gillade. Döm om min förvåning när det nu visade sig att fler som ogillat samma kriminalroman fått lika otrevliga kommentarer – det var nästan en lättnad. Författare är bara människor, men ändå. Vi enades om att JA, det måste vara som att sträcka fram sitt hjärta på ett fat när en ger ut en bok som en slitit med under lång tid, men det hör tyvärr till businessen att inte alla kommer att älska resultatet. Nu kan någon tycka att ”detsamma gäller väl alla er som skriver OM böcker då, ni får väl skylla er själva om ni sprider er dynga på nätet” och… äh, jag tar inte ens den diskussionen nu.
————————-
Alla som har hängt i diskussionsforum/bloggvärlden (för att inte tala om PRE-bloggvärlden) vet hur det kan vara när en har kommunicerat med någon i många år, men det där öga-mot-öga-mötet har ännu aldrig skett. Nu skedde ett av dem för mig. Efter 17 års (minst, men vi är inte helt säkra) dyrkan av Bokmoster sågs vi äntligen i köttrymden. Mötet var fullständigt självklart, hon var Bokmoster all the way (naturligtvis) och det enda som var lite förvirrande de första minuterna var att jag hade bestämt mig för att hon var en kvinna i min höjd, men kvinnan som klev fram och kramade mig var ganska lång. Bokmoster erbjöd sig att hasa runt på knä resten av helgen, men det verkade bättre att jag helt enkelt tog och vande mig vid tanken på att jag hade haft fel. Hårt men hanterligt.
Bokmoster tog en bild av mig, ”jag måste få en bild av GUBBEN som jag kan skicka till barnen”.
Huh?
Jo, Bokmosters numera vuxna barn var naturligtvis smarta redan som små. När Bokmoster lotsade ut dem i cyberrymden förmanade hon dem att alltid vara försiktiga. Det går aldrig att RIKTIGT veta vem en skriver till. Den där som verkar så snäll och jämnårig kan faktiskt vara nån helt annan än hen utger sig för att vara.
”Ja men DU då, som alltid skriver till den där SIV. Det kan ju faktiskt vara en GUBBE.”
Point taken.
min första Castillon, men långt från den sista
Jag har sneglat på hennes böcker. Länge. Plötsligt dök Insekt upp i byteshyllan på jobbet och jag högg som en kobra.
Man SER den här boken, vare sig man tycker om insekter eller ej. Frågar du mig så är det en utomordentligt snygg bok. En snygg bok som döljer nitton absurda noveller skrivna med ett likaledes utomordentligt snyggt språk.
Samtliga noveller behandlar mor-dotter-förhållanden. ”En del noveller bär även spår av kärlek” står det på omslaget (*. Make no mistake. Detta är en bok om GALNA mor-dotter-förhållanden. Osunda. Våldsamma. Sorgliga. Castillon tar till storsläggan, jag har läst kritik mot henne där man menar att det tar udden av det hela, att man blir avtrubbad, att hon borde ha slutat i tid, det är inte snyggt (go on endlessly) men jag håller absolut inte med. Det är storsläggan som gör det. HUR hon just svingar galet. Bajset skvätter (eller sprutas åtminstone in i en dotters vener).
”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”
Nu ska jag leta upp fler böcker av Claire Castillon att förälska mig i. Jag ska skicka den här boken till en analytisk vän så att vi kan diskutera den (vandringsböcker ftw), sedan behöver jag införskaffa ännu en Castillon. Jag tror minsann att det blir Därunder ett helvete.
Jag tänker mycket på den sura recensionen jag läste. Jag tänker inte länka till den här, den innehåller alldeles för många spoilers, men jag kan inte låta bli att känna ett litet surt ”ja, för kvinnor – speciellt docksöta, som Claire – behöver vara lagom, de ska inte vara galna eller bombastiska, de ska veta att sluta i TID”. Fast jag har väl genusglasögonen på mig igen, de där som alltid förgiftar oss feminister. Tänker lite tankar om att någon hade bett t ex Charles Bukowski att tona ner och vara lite mer lagom, men släpper genast den förfärliga tanken igen.
*) jaa, precis lite som varningen ”kan innehålla spår av nötter” på chokladkakor
#Blogg100 – 35
ormar och piercing
Jag skrev om min bokrika torsdag i förrgår. Ett av bokpaketen kom från Suzann. Det är sällan den kvinnan skickar något slätstruket, så icke heller denna gång. Suz lägger dessutom ofta vikt vid att hitta Det Perfekta Kortet (om så för att det är sällsynt förfärligt ibland) och den här gången var kombon extra intressant. Kina möter Japan. Chi Peng och Hitomi Kanehara.
Denna fascinerande bok måste du bara läsa, skrev hon. Jag är en lydig boktok (öh… ah… nä, men när det gäller fascinerande absurda böcker är jag stundtals lätt att övertala), så det gjorde jag. Försökte sortera mina tankar. Ta in. Svårt.
I Ormar och piercing möter vi en nihilistisk ungdomskultur i konflikt med det traditionella. Lui är nitton år och öppen för allt, en tjej på drift i en fascinerande värld där en avtrubbad generation måste klyva tungor, pierca eller tatuera sig för att över huvud taget känna någonting. I saklig ton beskriver hon möten med män och kvinnor i ett Tokyo där krocken mellan lustdrift och dödsdrift ofta blir smärtsam. Ormar och piercing är samtidigt ett triangeldrama som får hisnande konsekvenser.
Jag läste vad Tim Andersson skrev om boken på dagensbok.com och insåg att där står det, allting, vad kan jag tillägga?
Inte mycket, mer än att du absolut inte ska hoppa över Ryū Murakamis efterord. Jag brukade inte alltid läsa förord eller efterord förr, men nu gör jag det alltid, och finner (heureka) att det nästan alltid är värt det. (duh. ja. jag vet.) Hitomi Kaneharas Ormar och piercing, alltså. Boken finns med i årets bokreautbud. Vågar du? Vill du? Jag kunde inte läsa utan att rysa. Boken gör fysiskt ont att läsa, och det är ingen bok för dig som vill ha svar på dina frågor. Det är bara att åka med och förbli undrande men aldrig uttråkad.
”Jag förstår verkligen inte Japan” tänkte jag när jag läste, men insåg i samma stund hur otroligt dumt jag tänkte. Det är nog en hel massa japaner som skulle vara minst lika undrande om de läste den här boken. Jag förstår ÄNDÅ inte Japan, men det vete tusan vilken icke-japan som gör det. Jag har jobbat mycket i Asien, men aldrig i Japan, bara med japaner. Jag gjorde några månader vardera i Kina och Sydkorea 1998 och 1999. Kina var på ytan så främmande i den fattiga provins där jag var. Sydkorea var så mycket mer som hemma på YTAN, men när jag talade med mina lokala kollegor där jag arbetade kände jag mer igen mig i Kina än i Sydkorea. DÅ. På Sri Lanka delade jag några år senare kontor med en japansk transformatorexpert från Mitsubishi. Han var 55 år och färgade håret knallrött och berättade att alla hans jämnåriga manliga vänner gjorde detsamma. ”Vi är mycket fåfänga!” log han. Jag var 32 och färgade också håret knallrött, men hade aldrig tidigare lärt känna en 55-årig man som gjorde det. Allra helst inte en transformatorexpert 😉
Tio år senare återvände jag till Kina igen, det blev fyra resor på drygt ett halvår till en rik stad i en rik provins. Det går inte att generalisera detta gigantiska land, än mindre klumpa ihop och tala om ett ”Asien”. Att semesterresa är dessutom en sak, att arbeta där är en annan. Jag älskar hur man kan tala med sina kolleger. Man lär känna varandra och förtroendet gör att samtalen efter ett tag blir annorlunda än de blir när man turistar.
Ytan i Qingdao 2009 var mer lik vår (storstadsyta, för man kan ju inte generalisera lilla Sverige heller), men jag insåg att jag aldrig kommer att förstå. Men vem säger att jag måste?
Min sambo har ofta varit sugen på Tokyo. Många är det. Jag vet inte riktigt varför jag sällan har varit det, men suget ökar. Nu gjorde jag en bokresa. Bokresor kontra fysiska resor – ja, de går inte att jämföra men jag älskar båda sorterna. Speciellt som bokresorna stundtals tar mig till platser som jag aldrig skulle våga besöka på en fysisk resa. Ormar och piercings är en sån resa. Jag skulle aldrig våga göra den utan att den filtreras genom tryckta ord i en bok.
(nej, det är inte TOKYO jag är rädd för, men det förstod du förhoppningsvis ändå)
Att behöva känna smärta för att känna något alls är långt från något unikt för den här boken, det behöver man inte besöka nihilistiska japanska ungdomar för att förstå. Jag hade en vän som skar sig. Äsch. Formulera om: jag har många vänner som har skurit sig i perioder, men just den här vännen – om hon hade levt idag så hade jag velat ge henne den här boken.
Det fantastiska vykortet av Chi Peng som gjorde boken sällskap i kuvertet från Suzann kommer från Secret Love-utställningen på Östasiatiska. Vi borde verkligen gå och se den före 31/3 då den stänger, dags att inleda förhandlingar med den bättre hälften (som förvisso sällan är svårövertalad när det gäller spännande utställningar).
#Blogg100 – 32
lyckan när man finner det DÄR… DET.
Vet du vart vattenbuffeln i slutet av vår gata tog vägen, eller den där dykaren som vi hittade nära den underjordiska gången? Vet du varför hundar skäller om natten och vad som blir av alla dikter som ingen läser?
Jag läste om Shaun Tans Berättelser från yttre förorten och tänkte ”Hm…! Hm…?”
Varför hundar skäller om natten kan man ju gissa, vattenbuffeln i slutet av gatan – ja, det är kanske normalt i Australien (vi ser det sällan här i Brukshåla! vi har kossor nån kilometer utanför stan, men det är ju inte riktigt samma sak. nån kringirrande dykare har jag inte heller sett på länge) – men killen har ju fått en massa prestigefyllda PRISER, det måste ju finnas nåt där. DET.
Oh yes. ”Det” är bland annat illustrationer. VILKA illustrationer. Spännvidden, de olika uttryckssätten, idéerna. Det låter sig inte riktigt beskrivas, du behöver faktiskt slå upp boken och titta själv.
Ibland är illustrationerna just det vi vanligtvis tänker om en illustration, en liten bild som visar en scen ur berättelse, men minst lika ofta ÄR illustrationerna berättelsen.
Lever han bara på sina fantastiska bilder då? Nej. ”Det” finns också i berättelsen, hur han lyckas sätta ord på hur annorlunda man tänkte och tolkade saker när man var barn. Verkligheten tar lite andra vägar i ett barns huvud, även om det är lätt att glömma det som vuxen (men nu när jag läser så minns jag nåt som de vuxna sa var en rot – vi VISSTE att vi hade grävt fram en del av ett skelett från stenåldern vid tomtestugan i Mariebegrsskogen! hur en sten som enligt mor och far satt fast i marken faktiskt kunde flyta iväg ut i en sjö så att man satt där på stenen och var alldeles otroligt skeppsbruten i flera timmar. TACK Shaun Tan för att du fick mig att minnas mina egna absurditeter från 197x).
Jag faller som en sten för vattenbuffeln i slutet av gatan (Uppsynen. UPPSYNEN!). Det absurda, en del skulle kanske säga poänglösa. Vi tänker ofta att en historia måste ha en poäng, ett katjing, en tydlig slutpunkt, ett ”aha!”. Jag blir normalt frustrerad när det där tydliga saknas, även om jag börjar lära mig. Många av Tans historier är… ja, inte poänglösa, men inte helt glasklara heller. De bara ÄR, och när jag skriver det så vet jag att jag inte kan förklara det på ett sätt som en skulle ha fått mig själv att vilja läsa.
Jag antar att jag egentligen inte tillhör den primära målgruppen. Kanske är barn bättre på att ”ta” det där som jag initalt ser som det absurda och poänglösa eftersom de inte har drunknat i den vuxna platta ”verkligheten” än? Fast nu spelar det ju ingen roll om jag tillhör målgruppen eller inte. Jag faller, som sagt, som en sten. Den här boken går inte in i bokhyllan efter läsning. Den ligger kvar framme och bläddras i OFTA. Preciiiis så här önskar jag att jag kunde skapa.
Jag tror att en del av historierna kan vara lite för svåra eller otäcka för mindre barn (stickgubbarna, de är läskiga, uff), men bläddra i boken kan man göra med vilken unge som helst. En del av uppslagen inbjuder till en lång lång stund av betraktande. Det är väldigt lätt att hitta sina egna sagor i Shaun Tans bilder.
Katjing. En solklar hemma till Shaun Tan från mig. FYND.
PS han jobbade med Wall-E också. Bara en sån sak.
(inte så) Anonyma Biblioholister 