Blogg100

…för att jag ÄLSKAR att hjälpa till!

130304

Dubbla paket idag – mums!

Paket 1: Rysk dystopi, jag är otroligt nyfiken.

Paket 2: Tja. Ni vet. Man är ju en filantrop. Varmhjärtad. Där satt K och pep ”men hur får man gratis frakt då?”. Han hade plockat ihop två cykelböcker hos en viss nätbokhandel och landade runt tjugo pund. Klart man hjälper till. Klart man offrar sig. Jag struntade ju i att köpa Atwood på SF-bokhandelns rea, men det har skavt sedan dess. Nu är hon min!

Ännu mer goda nyheter: Jag sitter just och bokar in en massa jobbmöten i Berlin om två veckor. Nu måste jag kolla vilka tyska böcker som jag absolut inte behöver också, så att jag verkligen kan arbeta på att inte råka köpa dem.

#Blogg100 – 41


Code Name Verity

Jag fick mail från Cecilia, min bästa bokbytare i Houston, för ett tag sedan. Hon skrev om den fantastiska YA-boken som hon tänkte skicka. Både hon och sambon R tyckte om den, men C höll mig på halster: inga detaljer.

codenameverityHade jag insett att det var en spionhistoria från andra världskriget som skulle förtrolla mig så hade jag förmodligen blivit ganska förvånad. En av oss i hushållet har många böcker om krigshistoria, men det är inte jag. Min pappas stora intresse hann aldrig smitta, kanske för att jag bara var 12 år när han dog. Samma sak med spionromaner, det finns en hel del av dem i biblioteket, men de är inte köpta av mig (trots att… ja, det kommer längre ner). Böcker om flygplan – yes, samma sak (även om jag sedan barndomen av någon anledning när en förälskelse i Viggen och Spitfire).

When ”Verity” is arrested by the Gestapo, she’s sure she doesn’t stand a chance. As a secret agent captured in enemy territory, she’s living a spy’s worst nightmare. Her Nazi interrogators give her a simple choice: reveal her mission or face a grisly execution.

As she intricately weaves her confession, Verity uncovers her past, how she became friends with the pilot Maddie, and why she left Maddie in the wrecked fuselage of their plane. On each new scrap of paper, Verity battles for her life, confronting her views on courage, failure and her desperate hope to make it home. But will trading her secrets be enough to save her from the enemy?

Elizabeth Wein, Code Name Verity. En spion-YA. Jag faller stenhårt. Första delen, så spännande! En fånge som förtvivlat skriver och skriver och skriver för att förlänga sitt liv. ”Så länge jag kan ge dem något intressant så får jag leva”. Nu kan man konstatera att den ganska spretigt pratiga bekännelsen kanske inte skulle tolereras av alla, men Gestapomannen som läser berömmer sig om att vara litterärt skolad och roas av texterna. Andra delen, när säcken knyts ihop. Bitarna faller på plats (en del bitar faller lite VÄL detaljerat på plats [kod: ”gammelmoster”], det är väl en av ganska få invändningar jag har, men det göööör inget – jag köper paketet, sveps med, för att det är så härligt att bli riktigt riktigt förtjust i något ibland). Åh. En sann sträckläsare.

Hade jag blivit lika fängslad om det hade handlat om två unga män (som det, nb, nästan alltid gör annars)? Blir jag extra förtjust för att det är två kvinnor från vitt skilda vardagsvärldar? För att Maddie är teknisk och analytisk? För att Julie är så modig och rapp i käften? För att det går lite lite utanför ramen om än på ett bitvis på gränsen till klyschigt sätt? Ja. Tja. Nja. Det ÄR kanske inte så klyschigt, det är bara det att det går i perioder, det populärkulturella allmänintresset för kvinnorna som deltog i kriget. Fanns, det gjorde de.

Mina brittiska kollegor och jag fånar oss lite ibland. Vi har kodnamn inspirerade av krigshjältar från andra världskriget. Jag kan naturligtvis inte avslöja de andras identiteter ( 😉 ), men mig gav de namnet Nora Baker. Jag vet inte hur jag ska tolka det där med att mitt alter ego var den enda som inte överlevde kriget (nä, jag lägger inte i något i det, harkel). At your service! I give you Nora:

On 19 November 1940, she joined the Women’s Auxiliary Air Force (WAAF), and as an Aircraftwoman 2nd Class, she was sent to be trained as a wireless operator. Upon assignment to a bomber training school in June 1941, she applied for a commission in an effort to relieve herself of the boring work there. Later she was recruited to join F (France) Section of the Special Operations Executive and in early February 1943 she was posted to the Air Ministry, Directorate of Air Intelligence, seconded to First Aid Nursing Yeomanry (FANY), and sent to Wanborough Manor, near Guildford in Surrey, and from there to various other SOE schools for training, including STS 5 Winterfold, STS 36 Boarmans and STS 52 Thame Park. During her training she adopted the name ”Nora Baker”.

Nora. Verity. Där kommer en del av min kärlek till den här boken: jag hade redan läst en del om kvinnorna under WWII.

Författaren är fritidspilot och hon refererar till en del av de böcker som också förekommer i artikeln om Noor Inayat Khan (Nora). När hon skrev boken började hon dessutom sticka kläder efter gamla 40-talsmönster. Underbart nördigt. Kvinnliga piloter fick för övrigt ha slacks när de flög, men sedan måste de byta om till kjol igen. I jobbväskan: kjol och gasmask. Yes.

”Du måste läsa den här sen!” säger jag, om och om igen. Vi får se vad han tycker, den flygingenjörska delen av hushållet som äger de flesta böckerna om WWII och spioner.

X-publishing, Gilla eller Pia Printz: någon av er behöver plocka upp den här boken om ni inte redan har gjort det. GÖR’T!

#Blogg100 – 40


läs och res

130302

Gårdagens googling om varför vuxna människor läser böcker kan till exempel besvaras så här: för att det är ett alldeles fantastiskt sätt att resa i tid och rum. Jag är kvar i Frankrike, och jag stortrivs.

Dagens bästa googling – ”tecknade fyra svarta svansar mot månen” – kittlar också fantasin måste jag säga. Fast hemma hos oss har vi ”bara” tre svarta svansar. Tre svarta och en fluffig röd. Jag tror inte att någon av katterna siktar mot månen, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.

Blogg100 – 39


när askes tangerar djurplågeri

130301bDen slocknade blicken. Det uppgivna örat. Svansen som inte finner ro. Ja, ni ser ju hur det drabbar värnlösa djur – som dessutom kikat över axeln och sett massor av bilder med lyckliga katter som boar i sina människors bokreakartonger – när matte beställer en bokreabok. En. Enda.

#Blogg100 – 38


Every Day

VISS spoilervarning (mest detaljer om grundregler) utfärdas

16BLEVITHANDu är sexton år och vaknar i en ny säng varje morgon. Vem är du idag? Flicka? Pojke? Rik? Fattig? Olyckligt kär? Hetero? Homo? Asexuell? Skolans snyggaste? Sex dagar från ett självmord?

Så ser livet ut för ”A”, huvudpersonen i David Levithans senaste bok Every Day. Så har livet ALLTID sett ut för A. Kan man vänja sig vid en sån tillvaro? Jo, A tror det, men å andra sidan så vet hen inget annat, det finns ingenting att jämföra med.

A anpassar sig snabbt. Hen har access till vissa grundminnen som finns i ”värdkroppen” – det är mest av allt en fråga om hur mycket hen ids ta reda på. Med åren har hen blivit tämligen duktig på att bara flyta med, ta saker som de kommer. Hen har bestämt sig för att aldrig försöka ändra sina värdars liv, hur lockande det än kan vara. Hen vill heller inte skada sin värd, så efter ett misslyckat äventyr i en slalombacke (bruten fotled, aj aj) så drar hen sig ur alltför äventyrliga aktiviteter.

A vaknar alltid i en jämnårig kropp, och alltid på en plats inom några tiotal mils radie från den förra värden, såvida inte värdkroppen själv reser långt bort under det dygn då A huserar i den. Då fastnar A inom några tiotals mil från DEN platsen. Skiftet sker vid midnatt, och A har lärt sig den hårda vägen att det är bäst att se till att sova då. Hur tror DU att det känns att slitas ur en kropp och tryckas ner i en annan?

Allt flyter på till dag 5994. Det som inte får hända händer. Dagens värd heter Justin, och A förälskar sig i Justins flickvän Rhiannon. Att bli kär i någon som är upptagen är illa nog (och ämne för en young adult-roman i sig), men HUR hanterar man en sån sak, hur hanterar man kärlek ALLS,  när man är fångad i As loop? Varje morgon en ny kropp, vet inte vem, vet inte var?

Det låter lite skruvat” tänker du, ”Jodu, men du blir förvånad över hur snabbt A känns normal” svarar jag.

Jag föll som en fura för den här berättelsen. Det är otroligt spännande att följa As liv dag för dag, hur hen hanterar det liv som serveras för dagen (snacka om ”Life is like a box of chocolate”), men framförallt hur A hanterar sin EGEN förändring. Every Day är ingen fullpoängare, men den är mycket bra, och kudos till Levithan som undviker ett och annat uppenbart floskelscenario som slut.

TACK Suzann för att du skickade en 25-kronors-wrapp till Adlibris på alla hjärtans dag så att jag kom mig för att köpa den här boken. Jag, den oromantiska, har svårt att tänka mig en finare bok om kärlek.

#Blogg100 – 37


Underground a la Long & Magarigal

lulong

London Underground fyller 150 år i år så det formligen SPRUTAR ut ljuvliga publikationer, men fördelen för alla oss som älskar tuben är att det alltid är ganska lätt att hitta bra böcker, man kan alltid få sig en fix. David Longs Underground: Architecture, Design & History kom 2011, men blev en av mina julklappar till mig själv i julas. £12 för den här boken var ett pris snudd på omöjligt att motstå. Och varför skulle jag?

Det vi känner som enhetliga London Underground idag var inte helt trivialt att få till. Det startade med många operatörer. Knyta ihop infrastruktur. Biljettsystem. Rutter. Som tur var fanns det visionärer som såg vikten av samarbete, av att knyta ihop allt till den fantastiska logistik-organism som London Underground utgör. Så många år, så många entreprenörer. Så många idéer. Moden. Stilar. Oväntat mycket håller än idag, och Organismen med stort O är en omistlig del av varje Londonresa för mig. Vi kliver på Piccadilly Line på Heathrow, efter det har vi aldrig någonsin behövt gå mer än tio minuter ovan jord oavsett var vi har bott i stan. Trixigt ibland? Ja, visst, det kan bli några byten på vägen, men tack vare tunnelbanan har vi snabbt och billigt tagit oss till hotellet hur igensmetad trafiken än har varit uppe på ytan.

Jag läser om och fascineras av Leslie Green, arkitekten som satte spår som vi fortfarande starkt förknippar med LU. Du vet den där typiska oxblodsfärgade fajansen? Fönsterbågarna?  – tacka Leslie. Tråkigt nog så dog han ung, han blev bara 33 år. Ett tragiskt människoöde, och egoistiskt sett tragiskt för alla oss med lätt tunnelbane-fetisch – tänk vad han hade hunnit med om han hade fått leva ett normallångt liv? Nu hann han en hiskelig massa sina ynka fem år i tunnelbanan till trots, och det sägs att han enorma arbetsbörda var en av de saker som knäckte hans hälsa. Han dog av TBC.

leslieloooove

bilden tog jag i april 2012

Boken är ny, men de stämningsfulla bilderna i den är gamla. Gamla och gamla, men de togs 1976-1977. Många av dem är folktomma, på många vis tidlösa. Fotografen leker med linjer och perspektiv och gör det mesta och det bästa av den (i mitt tycke) sköna miljön. Det var en slump att hon började plåta nere i tunnelbanan. En lycklig slump:

I lived in Putney, southwest London, for about a year and a half between 1976 and 78. I shot the street life, some doors and windows at night, people on the street and so on. It wasn’t until I took a couple of shots of the London Underground, known as ‘The Tube’, that I found my subject.

The first time I saw the photos of the London Underground come up in the developer, I was captivated by its architectural beauty. The variety architectural detail, the class structure evident in some stations, and historical value of this beautiful space became fascinating to me. Now I know that most people don’t realize how beautiful this space is, but to a photographer it is very special, especially for someone from Los Angeles, which at the time did have this kind of mass transportation system.

As it doesn’t rain underground, there was also a great advantage to shooting there. Had I not been called home due to a family emergency, I would have shot every station in the London area at the time.
läs vidare

Det tog mer än trettio år innan bilderna blev publicerade, just i den här boken.

Här kan du se Jane Magarigals foton – detta är ljuvligt. Jag skulle kunna tänka mig att ha de flesta av de här inramade på väggen (harkel, tja, vi har lite tunnelbanetema i ena hallen). Nu har jag dem i boken, jag kanske får göra en tjusig installation med den istället, ett nytt uppslag varje dag?

_______________________________

Detta är alldeles fantastiskt! En snubbe bygger Lego-stationer inspirerade av Leslie Greens design! Bästa sortens underbara nördighet.

Och ja. Jag var svag för LU redan innan jag började jobba där jag jobbar nu. Jag har bara råkat hamna preciiiiis på rätt plats.

#Blogg100 – 36


min första Castillon, men långt från den sista

insektJag har sneglat på hennes böcker. Länge. Plötsligt dök Insekt upp i byteshyllan på jobbet och jag högg som en kobra.

Man SER den här boken, vare sig man tycker om insekter eller ej. Frågar du mig så är det en utomordentligt snygg bok. En snygg bok som döljer nitton absurda noveller skrivna med ett likaledes utomordentligt snyggt språk.

Samtliga noveller behandlar mor-dotter-förhållanden. ”En del noveller bär även spår av kärlek” står det på omslaget (*. Make no mistake. Detta är en bok om GALNA mor-dotter-förhållanden. Osunda. Våldsamma. Sorgliga. Castillon tar till storsläggan, jag har läst kritik mot henne där man menar att det tar udden av det hela, att man blir avtrubbad, att hon borde ha slutat i tid, det är inte snyggt (go on endlessly) men jag håller absolut inte med. Det är storsläggan som gör det. HUR hon just svingar galet. Bajset skvätter (eller sprutas åtminstone in i en dotters vener).

”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”

Nu ska jag leta upp fler böcker av Claire Castillon att förälska mig i. Jag ska skicka den här boken till en analytisk vän så att vi kan diskutera den (vandringsböcker ftw), sedan behöver jag införskaffa ännu en Castillon. Jag tror minsann att det blir Därunder ett helvete.

Jag tänker mycket på den sura recensionen jag läste. Jag tänker inte länka till den här, den innehåller alldeles för många spoilers, men jag kan inte låta bli att känna ett litet surt ”ja, för kvinnor – speciellt docksöta, som Claire – behöver vara lagom, de ska inte vara galna eller bombastiska, de ska veta att sluta i TID”. Fast jag har väl genusglasögonen på mig igen, de där som alltid förgiftar oss feminister. Tänker lite tankar om att någon hade bett t ex Charles Bukowski att tona ner och vara lite mer lagom, men släpper genast den förfärliga tanken igen.

*) jaa, precis lite som varningen ”kan innehålla spår av nötter” på chokladkakor

#Blogg100 – 35