New York-miljö

Fly on the wall

Vi har ett lite upp-och-ner-och-upp-förhållande, pseudonymen e. lockhart och jag.

Jag älskade We were liars, var svalare till How to be bad (den är förvisso ett grupp-projekt) och har ännu inte tagit mig igenom  The Disreputable History of Frankie Landau-Banks trots att jag egentligen inte riktigt kan sätta fingret på varför den inte roar mig. Ändå plockade jag upp Fly on the wall och BANG! – där kom kärleken tillbaka! NYC, akaporr, oooooh!

Gretchen Kaufman Yee är begåvad, men inte lika quirky som de andra på sin coooola konstskola i New York. Hon är ganska mainstream i en miljö där många är Unika. Jo, man kan känna sig utanför om man inte är nog unik. Om man är vanlig.

Gretchen älskar superhjältar i allmänhet och Spindelmannen i synnerhet, hennes lärare vill dock inte förstå hennes stil och lyssnar aldrig på förklaringarna hon vill ge om varför hennes hemläxor faktiskt fyller uppgiften. Hennes lärare tittar inte noggrannare än att de utgår från att hon ritar samma grej igen och igen. Det gör hon inte. Till råga på allt så ska hennes mamma och pappa separera. Och Gretchen är kär. Kär i en av de sköna snubbarna. Okysst mainstream blir kär i Cool, det kan ju aldrig funka.

Gretchen wishes she could be a fly on the wall of the boys’ locker room, just to see what these guys are like when they think no one’s watching.
And then… there she is.

A fly.
 On the wall of the locker room.

She sees…EVERYTHING.
And nothing is what she thought.

Och ni kan aldrig ana vad som händer sen…! (oh, dessa klickmonsterteser! jag avskyr dem!).

Lär hon sig nåt? Kan hon återfå sin människokropp igen? Ja, det kan du fundera på.

Fint fint fint! Inte lika annorlunda och fantastiskt uppbyggt som We were liars, men den är å andra sidan svårslagen.

Och nu måste jag nog försöka mig på Frankie Landau Banks igen.

Annonser

Vem ska betala?


Vi var några som ylade om synrelaterade ålderstecken för några dagar sen. Jag har som tur är otroligt snygga läsglasögon ty igår (rent tekniskt i morse eftersom jag den enooooorma åldern till trots nattsuddade ;)) tvingades jag för första gången gå upp och hämta läsglasögon för att kunna läsa normalstor pocket-text i sängen. Ögonen kräver bättre och bättre ljus minsann. Eftersom jag inte tänker byta sänglampan till en hundrawattare (eller motsvarande i lux för en lågenergilampa då) så antar jag att jag får vänja mig vid läsglasögonen. Eller börja läsa mer e-böcker på läsare som låter mig justera textstorleken!

Men nu var det inte så mycket mitt kroppsliga förfall som skulle avhandlas, utan det jag läste och hur det kopplar till min vardag (och för all del helgdag ;)).

Det handlar om att dejta och om den eviga frågan ”vem betalar”. Exet sa en gång tidigt i vår relation att det var så skönt med mig som alltid ville dela/turas om att betala, för han hade dejtat andra mycket yngre tjejer som både hade dyr smak och förväntade sig att killen betalar. I vårt fall var det enkelt, jag var äldre än han, hade en något högre befattning och tjänade därför mer. Varför skulle jag kräva att han skulle pynta ensam? Å andra sidan så var jag likadan när jag hade en ganska lång relation med en tolv år äldre person som var högutbildad och hade en välbetald tjänst medan jag under en tid pluggade och levde på CSN. Äh, det sitter i ryggmärgen på mig att jag vill dela/turas om helt enkelt. Det sitter också i ryggmärgen att försöka anpassa nivån till sällskapet.

Nåväl, nu förstår jag (det kanske inte var nån nyhet ;)) att jag med detta tankesätt reducerar mig själv till att vara någon som signalerar att jag är andrasortering enligt vissa kulturer:

”Jason had a theory that girls who offer to pay on dates suffer from low self-esteem. They don’t feel they deserve to be paid for; it’s a sign there’s something wrong with them.”

När jag flyttade till Berlin tog jag ett rejält kliv rent hierarkiskt i mitt företag. Jag har varit inne på det förut, detta är främst en tjänstestad (inte så många stora och rika företag, många företag har sina huvudkontor i andra tyska städer), mycket turistnäring, så medellönen här är så låg att många som kommer nån annanstans ifrån baxnar. Även vi med ”högstatusjobb” har markant lägre lön än nån har med motsvarande tjänster i t ex München, men tack vare den låga lönenivån är det förhållandevis billigt att leva här också så det jämnar ut sig. Det är det besökande svenskar noterar när de jublar över att en stöl av god kvalitet kostar runt tre euro på alls-icke-simpel lokal.

Jag envisas med att betala här också  😉 Jag är glad och tacksam över att ha råd att äta och dricka gott!

Så, över till min privata studie över hur personer av olika geografisk och socioekonomisk bakgrund hanterat det hela (och utan att vara speciellt vidlyftig i mitt dejtande – ey, listan nedan speglar 1,5 år som mestadels singel – kan jag konstatera att jag har svårt att minnas vilka jag träffat, några har dock gjort intryck), fast det där med olika socioekonomisk bakgrund är rent tekniskt att ta i eftersom jag utan att veta deras yrke på förhand (oftast) nästan alltid har träffat folk som har/har haft det mer än bra, å andra sidan så kommer några av de högutbildade/välavlönade ur klassisk arbetarklass precis som jag:

Raketforskare (jag skojar inte! :)), Sverige, 50+: han betalade maten (billigt underbart vietnameshak!), jag betalade vinet på baren vi gick till efteråt – inga konstigheter

Kodknackare, Australien, 38 år: självklarhet att dela

Finansanalytiker, Italien, 39 år: ville bjuda, eftersom jag bara tog en kaffe för 3 euro så gnölade jag inte

Post-doc/handledare/författare, UK, 45 år: självklarhet att dela

Officer, Tyskland (östbakgrund), 39 år: under hela vår relation delade vi/turades om – det verkar rent generellt vara mer etablerat hos gamla ”ossis”

Läkare, Tyskland (västbakgrund), 48 år: blev otroligt sur när jag ville dela på våra utgifter de gånger vi träffades, men gick med på det till slut

Arbetssökande (f d diplomatunge med bakgrund bl a på IVY-league uni i USA, råsocialist – våra politiska diskussioner var fantastiska!), 39 år, Italien/Uruguay: vi blev snart väldigt bra kompisar mest av allt och det blev naturligt att dela, ibland bjöd jag eftersom det barjobb han tog under sina månader här höstade in runt 1000 EUR/månad FÖRE skatt. Nu har han flyttat till en annan storstad i ett annat land (där fanns det jobb, fyyy så jag saknar honom!) och erbjuder boende och mat den dag jag kommer dit. Jag KOMMER dit i april (om han nu bor kvar då 😉 jag åker inte primärt dit för att hälsa på honom men hoppas såklart att han är kvar) men bokar ändå hotell. Mat kan han dock gärna få bjussa på, helst egenlagad. Han är bra på det.

Advokat (letar jobb i Berlin), Italien, 40 år: blev störd av att jag ville dela men gick med på det och sa ”nästa gång bjuder jag”

Jag har många tyska vänner som tänker som jag om jämställdhet/politik, men de flesta är

1)  ossis (herr officer var ett undantag, han är stockkonservativ vilket kanske inte är nån överraskning efter 17 år i Luftwaffe, det är synd för han hade många bra sidor också men i längden stod jag inte ut med hans olater)

2) minst tio år yngre än jag. Det finns NATURLIGTVIS fler undantag, jag har flera vettiga wessi-vänner i min ålder men dem har jag inga kärleks-/ dejting/ intima relationer med 😉

Kulturkrockar! Det är väl vardag oavsett geografisk hemvist numera. Det kan vara irriterande, förargande, vansinnesframkallande – men också otroligt otroligt intressant. Jag känner mig som en amatörforskare i mitt nya liv här, på många plan!

Jag gillar den här boken så här långt – det är metaboktok de luxe med aspirerande författare/folk i bokbranschen, det är Brooklyn (som många anser vara NYCs Berlin, om nu inte stadsdelar i storstäder kan få vara sina alldeles egna!), det är dejting samt därtill kopplade nojor. Att en del figurer i historien resonerar annorlunda än jag är ju delvis själva behållningen med att läsa den. Jag har höga förväntningar på den! ”I’ll be back” som Arnold sa.

 


Kvinnoliv

Det går trögt så trögt med läsandet. Tvångsläsa (som träning, ingen kan springa en mara utan att träna heller. ju.) eller inte?

Inte.

Lust lust lust är mitt ledord i läsningen nu, annars förstör jag min snuttetrasa. Det vill jag inte.

Jag fortsätter att titta och lyssna istället. Igår tog jag äntligen tag i What Happened, Miss Simone? och det blev en ganska omskakande upplevelse. Liz Garbus presenterar en kvinna som är långt mer än ”bara” en fantastisk jazzsångerska. Vi får lära känna den politiska aktivisten Ms Simone. Den mycket hårt skolade klassiska pianisten Ms Simone. Den misshandlade Ms Simone, som senare förvandlas till misshandlare. Mycket mycket sevärt och massor av bra musik, såklart.

Tidigt i filmen får Nina frågan ”vad är frihet för dig?”. Hennes svar fick mig att börja gråta och det slutade jag visst inte med sen. Jag gillar att gråta av film (åtminstone när jag är ensam och inte lockas till tårar av rena pekoral)

Sedan föreslog Netflix att jag borde titta på dokumentärfilmen om Iris Apfel också. Jag var tveksam men tänkte att den kunde kvala in på jullovsbingobrickan som ”en film jag aldrig hade trott att jag skulle se”.

Jag kände bara till Iris som ”den där rika New York-tanten med de konstiga glasögonen” men hon var visst lite mer än så. Jo, det förstod jag väl OCKSÅ på något vis, men nu blev jag riktigt förtjust i den här damen. Hon är galen men jordad på oväntade vis. I filmen fyller hennes man hundra år (hon är ”bara” 94), men nu har de visst skilts åt efter många många år tillsammans, han dog tre dagar innan han skulle fylla 101.

Två kvinnoliv. Det var en fin kväll.

———-

Idag ska jag möta upp med fellow bokmässeambassadör emeritus Anna som är i Berlin i några dagar! Vi ska kulturtanta oss bl a genom att se utställningen From Hockney to Holbein på Martin Gropius Bau. Solen skiner och det börjar bli kallare (så sent som i förrgår var det femton galna grader varmt klockan sju på kvällen…) så med lite tur blir det en fin dag!


Den röda adressboken

Fördelen, om man nu ska hitta en sån, med att vara nedrigt förkyld är att man hinner hyfsa slattar: bokliga slattar, alla dessa påbörjade böcker som oförtjänt blivit liggande i vardagsstressen och egentligen bara ska avslutas och skrivas om.

denrodaadressboken

Det finns folk som kallar mig matchningsfanatiker, men jag valde faktiskt inte lakan efter bok (vad som inte syns är att underlakanet tar upp det röda alldeles perfekt ;)). En mycket vacker bok, för övrigt: Sofia Lundbergs Den röda adressboken.

En bok att längta hem till, skrev jag när jag instagrammade den en dag. En boklig snuttetrasa, smart exekverad. Den röda adressboken tillhör Doris, och Doris genomlever det där som min mormor också talade om under de sista åren då hon kunde tala: smärtan i att stryka namn efter namn. När födelsedagsdatum i adressboken efterföljs av ett kors, och ett annat datum. Historien rör sig i nutid (Doris är gammal, med stor sannolikhet döende – men hon har lyxen att älskas! om än av någon som bor långt bort) och dåtid: det är där adressboken kommer in, namnen formar kapitel av återblickar – vem var den här människan i Doris liv? Hur var det?

Doris levde i Stockholm, Paris, New York, i England – hon levde i sanning ett brokigt liv. Hon fick aldrig några egna barn men knöt tighta band till släktingen Jenny och det är för Jennys skull hon i hemlighet skriver ner sina minnen.

Under resans gång hann jag tröttna lite på allt drama – jag är ju oftast den jordbundna typen som har svårt för böcker som avhandlar otroooligt yviga livsöden (Doris öde är ett sånt), men jag vet precis vilka av mina vänner som skulle älska detta (mer än jag till fullo gör). Lundbergs debutroman är mer än godkänd, men mitt intiala ”wooohoooo” mattas lite. LITE. Den är en fin bok, jag skulle säga att den är perfekt att njuta tillsammans med te, varm pläd, goda ostmackor och höstblåst. Ibland är det alldeles det man vill ha!

—————

JAAAAA. Jag vet vad en del av er tänker. Jag dissar alltför yviga livsöden, men suger i mig böcker om zombier och framtida världar. Bygones!


Liten parlör för älskande

litenparlorforalskandeIbland händer det att ett omslag är så fantastiskt att det får breda ut sig i sin fulla prakt. Min pocketutgåva hade INTE det här omslaget, men jag väljer att posta detta ändå för jag älskar det, och det säger så otroligt mycket om en bok som jag också älskade. Älskar. Jag är dålig på att läsa om böcker, men David Levithans Liten parlör för älskande kommer jag definitivt att läsa om igen, jag kommer dessutom att köpa den på engelska också. Ofta säger jag att jag föredrar originalspråk för att slippa riskera paltig översättning, i detta fallet finns dock inga såna anledningar (otroligt fint språk av Elisabeth Helms), jag vill helt enkelt ha den på engelska OCKSÅ.

Vad, hur? Ja, det är en parlör. David serverar pärlor till ord (ord att älska, inte alltid de vanliga orden, ord för såna som oss som uppskattar bokstavssammansättningar av slaget ”serendipity, flabbergasted, kerfuffle” etc etc) och en kortare eller längre text i samband med ordet ifråga. Orden formar en helhet. En historia i sig. Ett lapptäcke av ord, känslor och situationer. Jag vill utnämna det till en närmast perfekt pendlarbok!

arrears

Detta är precis som Marly’s Ghost en av Davids (omarbetade) valentin-historier. Jag var lite sval i mitt omdöme om Marly’s Ghost, men inför Liten parlör för älskande kapitulerar jag. Fullständigt. Det är klurigt och snyggt och smart och snyggt (igen) och stundtals lite sorgligt. Precis som kärleken, ni vet.

(ja, jag vet, jag har använt orden älskar och älskade absurt många gånger i den här relativt korta texten, men det är för att jag älsk… äh, ni vet)

———————–

Om du också har läst och älskat Liten parlör för älskande, och vill ha mer i samma anda, vill jag varmt rekommendera Pontus Lindhs Appendix. Finns både som pappersbok och e-bok. Purt fantastisk.


Diaries of an Internet Lover

image

Nätdejting, sex och busiga flickor lät ju svåremotståndligt när boken tittade upp på mig från reahögen. Jag hade ingen aning om att Dawn Porter, numera Dawn O’Porter, är en ganska stor kändis i GB, men det är hon tydligen. Inser också att jag har en annan nyare bok av henne hemma i en olästaböckerhög. Hum.

Jag hoppade aldrig på Femtio nyanser-tåget, ingen av de liknande efterföljarna heller, så trenden med erotisk litteratur har gått mig förbi. Jag var ändå nyfiken, och rea är rea!

Nu kan jag inte påstå att erotiken i sig är det som är bra med den här boken (omslaget lovar mer än texten håller, det enda riktigt juicy är en trekant som hon sent omsider deltar i), den är snarare intressant ur någon form av sociologiskt perspektiv. Boken handlar om Dawns halvår på en internetdejtingsajt, hon lägger ut ett antal olika annonser som alla egentligen har samma budskap: bjud på lyxig mat och dryck samt spännande och lyxiga upplevelser så får vi se om vi får till lite sex sen. Vi läser mejlväxlingar, rapporter om efterföljande dejter och i vissa fall utvikningar om resor och sex. Hon bjuds på lyxiga middagar och resor till New York och Dubai. I Sverige rynkas det på näsan åt s k drinkluder, men detta tar konceptet till en helt ny nivå.

Det är nog mest därför jag fortsätter läsa – hon är mig så främmande.  Så skönt skamlös i sitt självförtroende rörande såväl intelligens som utseende. Ofta förstår jag därför inte alls varför hon tycker att presumtiva dejter låter intressanta baserat på mejlväxling och vad jag har ÄNNU svårare att förstå är varför hon inte hellre helt enkelt splittar notan, avbryter och går hem än fortsätter en dejt med någon som visar sig vara närgången och motbjudande.

Hon definierar sig som hetero men dejtar och ligger med kvinnor också, även om det inte blir jättemycket av det i boken.

Godkänt men inte mycket mer. Roligt att titta in i en värld långt från min egen, extra bonus att läsa om lyx-London, men jag kan inte direkt säga att det gav någon väldig mersmak. Tyckte dessutom att konceptet kändes lite gammalt och gjort och det var inte undra på, boken är visst från 2006.


Öppen stad på stranden

I dag är det lite småregnigt, men iRivern fick ändå följa med till stranden.  Sitter under tak, i klänning, det är skönt att inte känna behov av att tokpressa. Blir ändå aldrig speciellt brun. Bara att se och höra havet är paradis för mig.

image

Misstänker att lånet på min Teju Cole är på väg att gå ut, så nu bokreser jag till NYC igen, även om Julius just nu sitter på ett plan till Bryssel och pratar om Livet med dtolsgrannen som också visar sig vara läkare.  Egentligen är Öppen stad en bok att äga, i papper, men jag försöker ju komma över det habegäret.