Fly on the wall
Vi har ett lite upp-och-ner-och-upp-förhållande, pseudonymen e. lockhart och jag.
Jag älskade We were liars, var svalare till How to be bad (den är förvisso ett grupp-projekt) och har ännu inte tagit mig igenom The Disreputable History of Frankie Landau-Banks trots att jag egentligen inte riktigt kan sätta fingret på varför den inte roar mig. Ändå plockade jag upp Fly on the wall och BANG! – där kom kärleken tillbaka! NYC, akaporr, oooooh!
Gretchen Kaufman Yee är begåvad, men inte lika quirky som de andra på sin coooola konstskola i New York. Hon är ganska mainstream i en miljö där många är Unika. Jo, man kan känna sig utanför om man inte är nog unik. Om man är vanlig.
Gretchen älskar superhjältar i allmänhet och Spindelmannen i synnerhet, hennes lärare vill dock inte förstå hennes stil och lyssnar aldrig på förklaringarna hon vill ge om varför hennes hemläxor faktiskt fyller uppgiften. Hennes lärare tittar inte noggrannare än att de utgår från att hon ritar samma grej igen och igen. Det gör hon inte. Till råga på allt så ska hennes mamma och pappa separera. Och Gretchen är kär. Kär i en av de sköna snubbarna. Okysst mainstream blir kär i Cool, det kan ju aldrig funka.
Gretchen wishes she could be a fly on the wall of the boys’ locker room, just to see what these guys are like when they think no one’s watching.
And then… there she is.A fly. On the wall of the locker room.
She sees…EVERYTHING.
And nothing is what she thought.
Och ni kan aldrig ana vad som händer sen…! (oh, dessa klickmonsterteser! jag avskyr dem!).
Lär hon sig nåt? Kan hon återfå sin människokropp igen? Ja, det kan du fundera på.
Fint fint fint! Inte lika annorlunda och fantastiskt uppbyggt som We were liars, men den är å andra sidan svårslagen.
Och nu måste jag nog försöka mig på Frankie Landau Banks igen.
Vem ska betala?
Vi var några som ylade om synrelaterade ålderstecken för några dagar sen. Jag har som tur är otroligt snygga läsglasögon ty igår (rent tekniskt i morse eftersom jag den enooooorma åldern till trots nattsuddade ;)) tvingades jag för första gången gå upp och hämta läsglasögon för att kunna läsa normalstor pocket-text i sängen. Ögonen kräver bättre och bättre ljus minsann. Eftersom jag inte tänker byta sänglampan till en hundrawattare (eller motsvarande i lux för en lågenergilampa då) så antar jag att jag får vänja mig vid läsglasögonen. Eller börja läsa mer e-böcker på läsare som låter mig justera textstorleken!
Men nu var det inte så mycket mitt kroppsliga förfall som skulle avhandlas, utan det jag läste och hur det kopplar till min vardag (och för all del helgdag ;)).
Det handlar om att dejta och om den eviga frågan ”vem betalar”. Exet sa en gång tidigt i vår relation att det var så skönt med mig som alltid ville dela/turas om att betala, för han hade dejtat andra mycket yngre tjejer som både hade dyr smak och förväntade sig att killen betalar. I vårt fall var det enkelt, jag var äldre än han, hade en något högre befattning och tjänade därför mer. Varför skulle jag kräva att han skulle pynta ensam? Å andra sidan så var jag likadan när jag hade en ganska lång relation med en tolv år äldre person som var högutbildad och hade en välbetald tjänst medan jag under en tid pluggade och levde på CSN. Äh, det sitter i ryggmärgen på mig att jag vill dela/turas om helt enkelt. Det sitter också i ryggmärgen att försöka anpassa nivån till sällskapet.
Nåväl, nu förstår jag (det kanske inte var nån nyhet ;)) att jag med detta tankesätt reducerar mig själv till att vara någon som signalerar att jag är andrasortering enligt vissa kulturer:
”Jason had a theory that girls who offer to pay on dates suffer from low self-esteem. They don’t feel they deserve to be paid for; it’s a sign there’s something wrong with them.”
När jag flyttade till Berlin tog jag ett rejält kliv rent hierarkiskt i mitt företag. Jag har varit inne på det förut, detta är främst en tjänstestad (inte så många stora och rika företag, många företag har sina huvudkontor i andra tyska städer), mycket turistnäring, så medellönen här är så låg att många som kommer nån annanstans ifrån baxnar. Även vi med ”högstatusjobb” har markant lägre lön än nån har med motsvarande tjänster i t ex München, men tack vare den låga lönenivån är det förhållandevis billigt att leva här också så det jämnar ut sig. Det är det besökande svenskar noterar när de jublar över att en stöl av god kvalitet kostar runt tre euro på alls-icke-simpel lokal.
Jag envisas med att betala här också 😉 Jag är glad och tacksam över att ha råd att äta och dricka gott!
Så, över till min privata studie över hur personer av olika geografisk och socioekonomisk bakgrund hanterat det hela (och utan att vara speciellt vidlyftig i mitt dejtande – ey, listan nedan speglar 1,5 år som mestadels singel – kan jag konstatera att jag har svårt att minnas vilka jag träffat, några har dock gjort intryck), fast det där med olika socioekonomisk bakgrund är rent tekniskt att ta i eftersom jag utan att veta deras yrke på förhand (oftast) nästan alltid har träffat folk som har/har haft det mer än bra, å andra sidan så kommer några av de högutbildade/välavlönade ur klassisk arbetarklass precis som jag:
Raketforskare (jag skojar inte! :)), Sverige, 50+: han betalade maten (billigt underbart vietnameshak!), jag betalade vinet på baren vi gick till efteråt – inga konstigheter
Kodknackare, Australien, 38 år: självklarhet att dela
Finansanalytiker, Italien, 39 år: ville bjuda, eftersom jag bara tog en kaffe för 3 euro så gnölade jag inte
Post-doc/handledare/författare, UK, 45 år: självklarhet att dela
Officer, Tyskland (östbakgrund), 39 år: under hela vår relation delade vi/turades om – det verkar rent generellt vara mer etablerat hos gamla ”ossis”
Läkare, Tyskland (västbakgrund), 48 år: blev otroligt sur när jag ville dela på våra utgifter de gånger vi träffades, men gick med på det till slut
Arbetssökande (f d diplomatunge med bakgrund bl a på IVY-league uni i USA, råsocialist – våra politiska diskussioner var fantastiska!), 39 år, Italien/Uruguay: vi blev snart väldigt bra kompisar mest av allt och det blev naturligt att dela, ibland bjöd jag eftersom det barjobb han tog under sina månader här höstade in runt 1000 EUR/månad FÖRE skatt. Nu har han flyttat till en annan storstad i ett annat land (där fanns det jobb, fyyy så jag saknar honom!) och erbjuder boende och mat den dag jag kommer dit. Jag KOMMER dit i april (om han nu bor kvar då 😉 jag åker inte primärt dit för att hälsa på honom men hoppas såklart att han är kvar) men bokar ändå hotell. Mat kan han dock gärna få bjussa på, helst egenlagad. Han är bra på det.
Advokat (letar jobb i Berlin), Italien, 40 år: blev störd av att jag ville dela men gick med på det och sa ”nästa gång bjuder jag”
Jag har många tyska vänner som tänker som jag om jämställdhet/politik, men de flesta är
1) ossis (herr officer var ett undantag, han är stockkonservativ vilket kanske inte är nån överraskning efter 17 år i Luftwaffe, det är synd för han hade många bra sidor också men i längden stod jag inte ut med hans olater)
2) minst tio år yngre än jag. Det finns NATURLIGTVIS fler undantag, jag har flera vettiga wessi-vänner i min ålder men dem har jag inga kärleks-/ dejting/ intima relationer med 😉
Kulturkrockar! Det är väl vardag oavsett geografisk hemvist numera. Det kan vara irriterande, förargande, vansinnesframkallande – men också otroligt otroligt intressant. Jag känner mig som en amatörforskare i mitt nya liv här, på många plan!
Jag gillar den här boken så här långt – det är metaboktok de luxe med aspirerande författare/folk i bokbranschen, det är Brooklyn (som många anser vara NYCs Berlin, om nu inte stadsdelar i storstäder kan få vara sina alldeles egna!), det är dejting samt därtill kopplade nojor. Att en del figurer i historien resonerar annorlunda än jag är ju delvis själva behållningen med att läsa den. Jag har höga förväntningar på den! ”I’ll be back” som Arnold sa.
Kvinnoliv
Det går trögt så trögt med läsandet. Tvångsläsa (som träning, ingen kan springa en mara utan att träna heller. ju.) eller inte?
Inte.
Lust lust lust är mitt ledord i läsningen nu, annars förstör jag min snuttetrasa. Det vill jag inte.
Jag fortsätter att titta och lyssna istället. Igår tog jag äntligen tag i What Happened, Miss Simone? och det blev en ganska omskakande upplevelse. Liz Garbus presenterar en kvinna som är långt mer än ”bara” en fantastisk jazzsångerska. Vi får lära känna den politiska aktivisten Ms Simone. Den mycket hårt skolade klassiska pianisten Ms Simone. Den misshandlade Ms Simone, som senare förvandlas till misshandlare. Mycket mycket sevärt och massor av bra musik, såklart.
Tidigt i filmen får Nina frågan ”vad är frihet för dig?”. Hennes svar fick mig att börja gråta och det slutade jag visst inte med sen. Jag gillar att gråta av film (åtminstone när jag är ensam och inte lockas till tårar av rena pekoral)
Sedan föreslog Netflix att jag borde titta på dokumentärfilmen om Iris Apfel också. Jag var tveksam men tänkte att den kunde kvala in på jullovsbingobrickan som ”en film jag aldrig hade trott att jag skulle se”.
Jag kände bara till Iris som ”den där rika New York-tanten med de konstiga glasögonen” men hon var visst lite mer än så. Jo, det förstod jag väl OCKSÅ på något vis, men nu blev jag riktigt förtjust i den här damen. Hon är galen men jordad på oväntade vis. I filmen fyller hennes man hundra år (hon är ”bara” 94), men nu har de visst skilts åt efter många många år tillsammans, han dog tre dagar innan han skulle fylla 101.
Två kvinnoliv. Det var en fin kväll.
———-
Idag ska jag möta upp med fellow bokmässeambassadör emeritus Anna som är i Berlin i några dagar! Vi ska kulturtanta oss bl a genom att se utställningen From Hockney to Holbein på Martin Gropius Bau. Solen skiner och det börjar bli kallare (så sent som i förrgår var det femton galna grader varmt klockan sju på kvällen…) så med lite tur blir det en fin dag!
Den röda adressboken
Fördelen, om man nu ska hitta en sån, med att vara nedrigt förkyld är att man hinner hyfsa slattar: bokliga slattar, alla dessa påbörjade böcker som oförtjänt blivit liggande i vardagsstressen och egentligen bara ska avslutas och skrivas om.
Det finns folk som kallar mig matchningsfanatiker, men jag valde faktiskt inte lakan efter bok (vad som inte syns är att underlakanet tar upp det röda alldeles perfekt ;)). En mycket vacker bok, för övrigt: Sofia Lundbergs Den röda adressboken.
En bok att längta hem till, skrev jag när jag instagrammade den en dag. En boklig snuttetrasa, smart exekverad. Den röda adressboken tillhör Doris, och Doris genomlever det där som min mormor också talade om under de sista åren då hon kunde tala: smärtan i att stryka namn efter namn. När födelsedagsdatum i adressboken efterföljs av ett kors, och ett annat datum. Historien rör sig i nutid (Doris är gammal, med stor sannolikhet döende – men hon har lyxen att älskas! om än av någon som bor långt bort) och dåtid: det är där adressboken kommer in, namnen formar kapitel av återblickar – vem var den här människan i Doris liv? Hur var det?
Doris levde i Stockholm, Paris, New York, i England – hon levde i sanning ett brokigt liv. Hon fick aldrig några egna barn men knöt tighta band till släktingen Jenny och det är för Jennys skull hon i hemlighet skriver ner sina minnen.
Under resans gång hann jag tröttna lite på allt drama – jag är ju oftast den jordbundna typen som har svårt för böcker som avhandlar otroooligt yviga livsöden (Doris öde är ett sånt), men jag vet precis vilka av mina vänner som skulle älska detta (mer än jag till fullo gör). Lundbergs debutroman är mer än godkänd, men mitt intiala ”wooohoooo” mattas lite. LITE. Den är en fin bok, jag skulle säga att den är perfekt att njuta tillsammans med te, varm pläd, goda ostmackor och höstblåst. Ibland är det alldeles det man vill ha!
—————
JAAAAA. Jag vet vad en del av er tänker. Jag dissar alltför yviga livsöden, men suger i mig böcker om zombier och framtida världar. Bygones!
Liten parlör för älskande
Ibland händer det att ett omslag är så fantastiskt att det får breda ut sig i sin fulla prakt. Min pocketutgåva hade INTE det här omslaget, men jag väljer att posta detta ändå för jag älskar det, och det säger så otroligt mycket om en bok som jag också älskade. Älskar. Jag är dålig på att läsa om böcker, men David Levithans Liten parlör för älskande kommer jag definitivt att läsa om igen, jag kommer dessutom att köpa den på engelska också. Ofta säger jag att jag föredrar originalspråk för att slippa riskera paltig översättning, i detta fallet finns dock inga såna anledningar (otroligt fint språk av Elisabeth Helms), jag vill helt enkelt ha den på engelska OCKSÅ.
Vad, hur? Ja, det är en parlör. David serverar pärlor till ord (ord att älska, inte alltid de vanliga orden, ord för såna som oss som uppskattar bokstavssammansättningar av slaget ”serendipity, flabbergasted, kerfuffle” etc etc) och en kortare eller längre text i samband med ordet ifråga. Orden formar en helhet. En historia i sig. Ett lapptäcke av ord, känslor och situationer. Jag vill utnämna det till en närmast perfekt pendlarbok!
Detta är precis som Marly’s Ghost en av Davids (omarbetade) valentin-historier. Jag var lite sval i mitt omdöme om Marly’s Ghost, men inför Liten parlör för älskande kapitulerar jag. Fullständigt. Det är klurigt och snyggt och smart och snyggt (igen) och stundtals lite sorgligt. Precis som kärleken, ni vet.
(ja, jag vet, jag har använt orden älskar och älskade absurt många gånger i den här relativt korta texten, men det är för att jag älsk… äh, ni vet)
———————–
Om du också har läst och älskat Liten parlör för älskande, och vill ha mer i samma anda, vill jag varmt rekommendera Pontus Lindhs Appendix. Finns både som pappersbok och e-bok. Purt fantastisk.
Diaries of an Internet Lover
Nätdejting, sex och busiga flickor lät ju svåremotståndligt när boken tittade upp på mig från reahögen. Jag hade ingen aning om att Dawn Porter, numera Dawn O’Porter, är en ganska stor kändis i GB, men det är hon tydligen. Inser också att jag har en annan nyare bok av henne hemma i en olästaböckerhög. Hum.
Jag hoppade aldrig på Femtio nyanser-tåget, ingen av de liknande efterföljarna heller, så trenden med erotisk litteratur har gått mig förbi. Jag var ändå nyfiken, och rea är rea!
Nu kan jag inte påstå att erotiken i sig är det som är bra med den här boken (omslaget lovar mer än texten håller, det enda riktigt juicy är en trekant som hon sent omsider deltar i), den är snarare intressant ur någon form av sociologiskt perspektiv. Boken handlar om Dawns halvår på en internetdejtingsajt, hon lägger ut ett antal olika annonser som alla egentligen har samma budskap: bjud på lyxig mat och dryck samt spännande och lyxiga upplevelser så får vi se om vi får till lite sex sen. Vi läser mejlväxlingar, rapporter om efterföljande dejter och i vissa fall utvikningar om resor och sex. Hon bjuds på lyxiga middagar och resor till New York och Dubai. I Sverige rynkas det på näsan åt s k drinkluder, men detta tar konceptet till en helt ny nivå.
Det är nog mest därför jag fortsätter läsa – hon är mig så främmande. Så skönt skamlös i sitt självförtroende rörande såväl intelligens som utseende. Ofta förstår jag därför inte alls varför hon tycker att presumtiva dejter låter intressanta baserat på mejlväxling och vad jag har ÄNNU svårare att förstå är varför hon inte hellre helt enkelt splittar notan, avbryter och går hem än fortsätter en dejt med någon som visar sig vara närgången och motbjudande.
Hon definierar sig som hetero men dejtar och ligger med kvinnor också, även om det inte blir jättemycket av det i boken.
Godkänt men inte mycket mer. Roligt att titta in i en värld långt från min egen, extra bonus att läsa om lyx-London, men jag kan inte direkt säga att det gav någon väldig mersmak. Tyckte dessutom att konceptet kändes lite gammalt och gjort och det var inte undra på, boken är visst från 2006.
Öppen stad på stranden
I dag är det lite småregnigt, men iRivern fick ändå följa med till stranden. Sitter under tak, i klänning, det är skönt att inte känna behov av att tokpressa. Blir ändå aldrig speciellt brun. Bara att se och höra havet är paradis för mig.
Misstänker att lånet på min Teju Cole är på väg att gå ut, så nu bokreser jag till NYC igen, även om Julius just nu sitter på ett plan till Bryssel och pratar om Livet med dtolsgrannen som också visar sig vara läkare. Egentligen är Öppen stad en bok att äga, i papper, men jag försöker ju komma över det habegäret.
voffo, voffo, voffo, voffo GÖÖÖÖÖR jag på detta viset?
OK, jag börjar lära mig en sak: kanske chick lit, men oftare brittisk än amerikansk. Den man älskar doftade för mig så reaktionärt att jag bara gapade.
Ellen och hennes man Andy bor i en liten mysig lägenhet i New York. Ellen är fotograf och det går ganska bra för henne. Andy är jurist och har massor av (främst ärvda) pengar egentligen, men han har tonat ner det rika för arbetarklass-Ellens skull och paret tycks ha det ganska bra. Snudd på perfekt.
Så plötsligt en regnig dag så möter Ellen sitt ex Leo på ett övergångsställe. MJAU, LEEEO. The one that got away. Snubben hon hade ett passionerat förhållande med innan hon träffade Andy, men som kändes lite fjär och som sårade henne djupt till slut. De har inte setts sedan dess och mötet skakar om hennes trots att allt är så finfint med Andy. Hon sätter sig på ett fik för att lugna nerverna.
*pling* – ett SMS från Leo. ”Var det dig jag just mötte?”
…och från och med nu måste jag utfärda en liten spoilervarning om jag ska kunna berätta varför jag inte tyckte om den här boken. Läs på egen risk.
Ellen vill hålla Leo på avstånd men när han fixar århundradets photo shoot till henne så måste hon bara ta chansen. Hon mörkar detaljerna för Andy, han behöver inget veta, det är ju ingenting mellan henne och Leo. Men tankarna. Ja, visst händer det något i henne.
För det är ju så att den där Andy, han kanske har något (mer än en perfekt rutig mage och en massa pengar) men inte lyckas då författaren riktigt få MIG att fatta vad det är han har. När så Andy vill flytta hem till Atlanta, där hans rika fina föräldrar och likaledes rika fina syster (som dessutom råkar vara Ellens bästis sedan de delade rum under universitetsstudierna) bor, så blir det än mer en gåta för mig. Ellen klättrar på väggarna, hon känner sig inte hemma i överklassidyllen, hon har övergivit en lovande karriär som fotograf i en av världens mest spännande städer för ett stort fint hus där hon går och stryker sin mans pyjamas för att ha något att göra på dagarna. WHAT? Hur? Hur ska en som läsare INTE känna ”bah, hur kan du gå med på det där?”. Andy spelar mest golf med sina polare och Ellen finner sig i att hans mamma lägger sig i allt från inredning till… ja ALLT.
Utan att gå in på detaljer så blir det naturligtvis förvecklingar när Leo fixar ÄNNU ett rätt sjysst knäck till Ellen och alla får henne att framstå som den mest illojala i hela världen och så tvingas hon göra ett VAL. Ja, gissa vilket, liksom.
Bah, nej detta gillade jag inte alls. Jag minns inte att jag köpt boken, när, eller ens varför. Det lät lovande med duktig fotograf och New York, men det var inte min kopp te. Inte illa skrivet per se, men kanske lite för unket för mig. Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet, det kanske finns någon mer romantiskt lagd människa som tycker mer om detta än jag gör. Eller så tvingar jag Suzann att läsa den, bara för att hennes veritabla lustmord på plotten efteråt skulle roa mig något oerhört. Jag hör redan ett ”gode TIIIIIID” från Skarpnäckshållet, tror jag minsann.
Och nu undrar jag: voffo voffo voffo voffo LÄSER jag ens böcker som retar mig så? Ja vem vet. Det tar jag reda på en annan dag. Jag är nämligen redan igång och läser nästa chick lit (bra jobbat Siv, men jag behöver underlag till min skräckhistoria ;)) fast en BRITTISK denna gång. Lisa Jewell brukar vara ett relativt säkert kort. En vet vad en får.
———————–
JA, jag såg Ronja Rövardotter i förrgår. Nu kommer jag att låta som en rumpnisse i flera veckor. Skjut mig, nån.
CCL all the way
Jag har skrivit, pratat och tjatat så mycket om min döda katt de senaste dagarna att jag tror att ungefär halva bekantskapskretsen har låst in mig i CCL-facket och kastat bort nyckeln för alltid. Jag kan lika gärna ta det ända in i kaklet – Strand i New York är en fantastisk boklåda med rolig merchandise. De var tidigt ute med de tygpåsar som de flesta butiker numera har. Att bära runt sina böcker i en tygkasse från Strand är extra snajdiga boktokpoäng för många.
Idag gjorde de reklam för sin senaste design på fejjan – OMG, en crazy-cat-lady-boktok-kasse! Blir det bättre?
Och – oh the irony – butiken ligger bara några kvarter från Astor Place.
Fina Astor. F*n vad vi saknar honom. Om ni undrar.
Jag har redan en kasse från Strand OCH levande katt(er) kvar, men det hindrar ju inte att jag behöver en katt… förlåt, en kasse till.
Och kanske en katt. Men då är jag rädd att K flyttar och honom vill jag behålla.
Om Strand har jag skrivit förr. Omistlig butik för bokälskare på vift i New York. Jag blev inte sådär pang pang bom woooooow kär i New York som så många tycks bli, men Strand, Central Park och MoMA gillade jag skarpt.
PS den förfääääärliga gröna vävtapeten är äntligen på väg bort nu. Woohooo!
…och hur går det med byteshyllan?
Mina dagar fylls numera med ett nytt, stooooort och spännande projekt på jobbet. Plötsligt är vi i blickfånget och vi är överösta med besökare från koncernens alla hörn världen över (ibland känns det ärligt talat lite som en gräshoppssvärm, men det borde jag kanske inte yttra offentligt. oj, nu gjorde jag det ändå!). Inte helt otippat har vi gott om tyska besökare, och någon av dem tycks ha fastnat för byteshyllan för plötsligt en dag så stod det första tyskspråkiga bidraget där. Roligt!
Jag stod och bläddrade i den några gånger, men ställde tillbaka den igen. Den är skriven med ett språk som jag kan tänkas klara av, men det är dags att sluta bunkra. Jag har så otroligt många bra olästa böcker nu. Jag behöver inte ännu ett dåligt samvete, det är bättre att någon annan får fynda.
Ett annat relativt nytt tillskott i sagda byteshylla är Lauren Weisbergers Revenge Wears Prada. Efter all uppmärksamhet som hon fick med The Devil Wears Prada så måste det kännas lite underligt att denna uppföljare gör så lite väsen av sig. Ingen av böckerna som släppts efter The Devil… har blivit någon jättesuccé, kanske hoppades hon på att denna uppföljare skulle få henne att studsa tillbaka upp på listorna, men icke.
Hur är den då? Tja, mitt mellanmjölkiga tråkjag förstod aldrig riktigt den första bokens/filmens storhet (OK, men inte sååå fantastisk? blev paff över en del normalt ganska kräsna konsumenter som gav höga betyg) och jag förstår heller inte riktigt varför uppföljaren blir så sågad som den har blivit (inte av alla, men av många – ja, de få som nu har läst den eller ens vet att den finns). Tvåan är nämligen också OK men inte fantastisk. ”Bruks-chicklit” helt enkelt.
Tio år har gått sedan stackars Andrea hunsades av Miranda Priestly på Det Magiska Glossiga Magasinet. Ny kärlek, nytt (framgångsrikt) jobb på ny egenstartad tidning. Delvis nya vänner men samma gamla New York (NYC är alltid ett plus). Allt tycks gå som på räls tills – tadaaaa – Miranda dyker upp igen. Passion och svek, intet nytt under solen. Lättsmält underhållning.
Jag ställde in boken i byteshyllan för några veckor sedan och är lite paff över att den står kvar än. Mina engelska chicklittare brukar försvinna relativt snabbt, men folk kanske bara ser ”Prada” och tror att det är den första boken, vad vet jag. Det är nog dags för en postitblurb. Alla böcker som jag har postitblurbat hittills har försvunnit inom några dagar. Hoppas alltid att fler ska börja blurba, men det är väl bara att envist fortsätta tills fler hakar på.
Nördens hårda liv, del 2752609476
Jag var så otroligt trött igår så jag tog The Group och gick upp för att lägga mig och läsa strax efter 21. Jag började inte läsa med en gång, men när jag väl började läsa Candace Bushnells förord (hon var väl het när den gavs ut för umpte gången 2009 och ansågs antagligen därför som helt rätt person att skriva förordet till denna ”Sex and the City”-prequel anno 1933) så tog det bara några minuter innan jag spratt upp igen. Candace skriver nämligen om Mary McCarthys fantastiska förmåga att föra historien framåt genom soliloquy.
Soliloquy? WHAT?
(jag anade inte ens att Bushnell kunde så fina ord ;))
Kutade nerför trappan (K såg paff ut, jag springer sällan i onödan) – detta måste googlas.
NU! NUMEDENGÅÅÅÅÅNG! Jo. Sånt är livet som nörd utan tålamod.
A soliloquy (from Latin: ”talking by oneself”) is a device often used in drama when a character speaks to himself or herself, relating thoughts and feelings, thereby also sharing them with the audience.
Soliloquy motsvarar det jag trodde var en monolog – men det visar sig att en monolog ändå har en (tigande) motpart. Världens mest kända exempel?
Tack vare den ursköna sidan howjsay.com så kan man lyssna på hur det låter också. Gör’t.
Jag var så trött så jag kom inte mer än femtio sidor i boken igår, jag kan inte säga att jag hunnit notera någon ”soliloquy” ännu. So far so good. Det är inte en fantastisk bok, men jag tycker om den.
#Blogg100 – 27
Nick och Norah, filmvarianten
Seg och rastlös – what to do? Fiiiiilmtajm. Jag var sugen på att kolla på något lättsmält och New York-doftande, gärna bokrelaterat, och resultatet Nick and Norah’s Infinite Playlist var inte så tokigt alls. Vi fnissade, höll för ögonen (jag säger tuggummi och Port Authority så hajar den som har sett filmen vad jag menar) men… här letades det efter Fluffy i en hel film och sen fick vi inte HÖRA resultatet? Va?
Jag avverkade bokvarianten av Nick & Norah i somras, den är inte min favorit-Cohn/Levithan, men bok vs film: jo, men de är helt OK båda två. Det är lätt (speciellt för en boktok de luxe) att slentrianmässigt tänka att boken är bättre än filmen, men i det här fallet är det hugget som stucket för mig. Kudos för sjuk humor och bra musik.
#Blogg100 – 13
När jag lät dig gå
Jag börjar nästan skratta när jag återvänder till texten jag skrev om Gayle Formans första bok, Om jag stannar. Jag låg vaken långt in på morgonkvisten då också, jag tänkte precis samma sak då: jag vill ha något nåt tunt och lättläst, tack. I natt (OK då: i morse) blev det När jag lät dig gå.
Den första boken om Mia var en tunn bok om ett ganska tungt ämne. Mia blir ensam kvar efter en svår bilolycka. Mamma, pappa och lillebror dör. Mia själv svävar mellan liv och död men bestämmer sig till slut för vilken sida av bron hon vill gå till. Hon väljer livet.
Hennes dåvarande pojkvän Adam var hos henne de där avgörande dygnen. Han bad henne att leva. Han lovade att ge henne vad som helst om hon bara lever vidare.
Nu blev det mer än så, mer än ”bara” liv. Tre år senare är Adam etablerad rockstjärna och Mia är en ung och lovande cellist som ska ut på världsturné. Det enda de INTE har längre är varandra. Mia orkade inte vara flickvän efter olyckan, när hon fick en plats vid Juilliard i New York gjorde hon slut med Adam – eller, hon gjorde inte ens slut. Hon gjorde sig bara oåtkomlig. Svarade inte i telefon. Ignorerade.
När bok nummer två drar igång sitter Adam på ett hotell i New York med ångest. Han borde åka till London och spela in en rockvideo eller han borde åka till LA och vara med sin snygga brutta Bryn (känd skådis) men han vill ingetdera. Han vill bara promenera, ensam, i New York. Han vill bara poppa sina piller ifred. Plötsligt tittar han upp och möter Mias blick. Hon ser på honom från en affisch om en konsert. En konsert som går av stapeln nu, och det finns en biljett kvar. Adam smyger in, och till sin enorma förvåning kallas han backstage efteråt.
Ännu en roman som utspelas under ett dygn, ännu en roman som förvisso inte är stor litteratur, men som bara FLYTER in i skallen. Bladvändare. Visst, mitt luttrade vuxenjag känner att det kanske är lite väääääl amerikansk YA när båda vuxit upp och blivit big stars (vad är oddsen?) men jag gav den där cyniska delen av hjärnan ledigt när jag läste och bara flöt med. Jättebonus också för att boken göder min New York-längtan på trevliga vis. Från Port Authority (som man kanske inte hade behövt översätta till Hamnmyndighetens busstation :)) till Staten Island-färlan till Brooklyn.
det är kontrasterna som gör det – Christmas at Cupcake Café
Från skräckkaos på Finlandsfärja och döda satanister i Berlin till snöflingor, hjärta och smärta i London och New York. Jag kommer lite att tänka på Frank Andersson när han vid ett tillfälle sa att ”***** ska ha sitt” (ja, om ni inte minns så får ni gissa), och lite så känns det varje gång jag sveper i mig några hundra sidor chicklit.
Jag vet inte vilken kroppsdel som har begäret, det är vare sig hjärnan eller min anatomiska motsvarighet till Franks… öh, kisstofs, men något i mig vill ha simpelt, gärna London eller New York (här fick jag båda) kryddat med lite av mitt det där gamla favorittemat med någon som startar upp en business med allt vad det innebär och, ja. Kärlekshistorierna är alltid av KRAFTIGT underordnad betydelse. Vänskapsförhållandena (förvisso snudd på lika klyschiga för det mesta) är oftast roligare.
Issy Randall, proud owner of The Cupcake Cafe, is in love and couldn’t be happier. Her new business is thriving and she is surrounded by close friends, even if her cupcake colleagues Pearl and Caroline don’t seem quite as upbeat about the upcoming season of snow and merriment.
But when her boyfriend Austin is scouted for a possible move to New York, Issy is forced to face up to the prospect of a long-distance romance. And when the Christmas rush at the cafe – with its increased demand for her delectable creations – begins to take its toll, Issy has to decide what she holds most dear.
This December, Issy will have to rely on all her reserves of courage, good nature and cinnamon, to make sure everyone has a merry Christmas, one way or another…
(javisst – det är en fortsättning på den här boken!)
I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?
Jenny Colgan hör till de alldeles OK chicklitförfattarna för det mesta, men jag tror att jag överdoserade lite på Issy nu när jag återvände (i JULETID dessutom, jag som inte direkt älskar julen) till hennes lilla nuttiga muffins-kafé i Stoke Newington. Tomma kalorier! Som att vräka i sig en extrastor påse skumtomtar utan att ens hinna känna hur de smakar (ja, för vatusan, det vet jag redan: sött). Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet. Jag hoppas att den finner en ny ägare som förmår att uppskatta den mer.
Mannen som fick mig att bryta bokinköpsförbudet
Jag blev bara tvungen. Bloggen har jag njutit av i flera år, jag följer Daniel på Instagram – klart att jag måste ha boken också. När vardagen är grå behöver man drömma! Den här boken är så snygg så snygg, och den är billigare än vilken Lonely Planet som helst. Köp! Läs! Res (om inte annat) i tanken!
vad som påbörjades i hängmattan…
Usch, jag känner mig lite skamlig (tänk ”snaskig katastrofturism”), men det var stormen Sandy som fick mig att äntligen ta tag i Amor Towles Artighetsreglerna igen. Jag började läsa den – med hela kroppen full av njut – i hängmattan i somras, men sedan blev den bara liggande halvläst. Det där är ett MYCKET vanligt Sivsyndrom. Bra böcker kan bli liggande. KANONBRA böcker kan bli liggande. Jag är oförbätterlig. Jag förlåter mig för det.
Jag tänkte på den, igen, när jag läste Rona Jaffe i augusti. Perfekt komboläsning! Räckte tanken hela vägen? Nope, uppenbarligen inte.
När jag nu slog igen Artighetsreglerna tänkte jag ta komboläsningen ännu ett steg (”gör det NU!”) – Franklin Scott Fitzgerald – och jag var säker på att jag visste exakt var jag hade Den store Gatsby men tji fick jag. Knäpp på näsan. Jag får leta lite till, eller strunta i det. Det kan inte vara en slump att jag alltid hittar en bok som jag gett upp hoppet om att hitta när jag letar efter en ANNAN bok, så jag får kanske bara lära mig något av det; låta lämplig tidsrymd löpa och sen leta igen, skenbart efter nåt annat 😉
Nyårsafton 1937 i New York. På en jazzbar i Greenwich Village lär Katey och hennes väninna Eve känna den framgångsrike, världsvane och charmerande bankmannen Tinker Grey. Eve och Tinker tillhör överklassen och vet allt om de oskrivna reglerna i societeten, men för Katey är det en helt främmande värld. Hon arbetar som sekreterare, kommer från mycket enkla förhållanden och har inga fina anor.
Trots sina olika bakgrunder blir de tre oskiljaktiga vänner. Men en tragisk olycka förändrar allt och snart är Katey indragen i ett komplicerat triangeldrama med de två människor hon älskar mest av allt. Hon försöker att finna sig tillrätta i sin nya tillvaro men upptäcker att under den polerade ytan frodas avundsjuka, svek, åtrå och hänsynslösa ambitioner.
Stormen Sandy, sa vi. Två vänner var i NYC när det begav sig tidigare i veckan. Den ena var där med sin man, den andra med sin son. Jag följde deras uppdateringar på Facebook, de diffade rejält (det förstår jag verkligen, jag skulle också ha mått sämre om jag var där med ett barn än med en annan vuxen) rent upplevelsemässigt och mitt i allt triggade det ett New York-längt som alltså fick mig att plocka upp Artighetsreglerna igen. Gott så.
Jag tycker inte att den är fantaaaastisk, men den är bra. Snudd på mycket bra. Jag läste om någon som ville flytta IN i den. Jag hade det i bakhuvudet när jag läste, jag letade efter den känslan hos mig också (jag älskar tanken på böcker att flytta in i), men jag fick mest ont i magen av svek, halvlögner och besvikelser. Jag är dålig på att längta efter det dekadenta och depraverade. Det låter kanske tjusigt i teorin (om inte annat så är det ju väldigt långt från mitt inrutade ingenjörsliv), men jag börjar bli gammal nog att inse att jag är så simpelt svennig att det räcker finfint att bara LÄSA om det. Jag vill inte ens försöka övertala mig själv om att det är dagdrömmar som jag vill skvalpa bort i för att glömma storhandling på Willys, det där med att laga samma pastasås (IGEN) och en förhatlig väckarklocka som får mig att sucka fem dagar i veckan.
(nu började jag fundera på vilken bok jag VERKLIGEN skulle vilja flytta in i om en god häxa lät mig välja, men jag går bet, jag har inget svar. jag återkommer, kanske. tills vidare för du gärna berätta vilken som är DIN flytta-in-i-bok.)
klart att jag hade rätt
Ber att få föra till protokollet att Kristin, som var så otrooooooligt svårbjudd när det gällde Det bästa av allt, minsann tyckte om den trots att hon var så skeptisk 😉 Ha! *highfivar med mig själv*
det där är ingen killbok va?
Frågan i rubriken dök upp på fejjan efter att nån i vänkretsen hade lagt upp en bild av boken ifråga. Det bästa av allt, Rona Jaffe, debutboken från 1958.
”Det är som om Joanie i Mad Men skulle skriva dagbok” svarade jag. Den nämns ibland tillsammans med Elin Wägners Norrtullsligan, det är inte helt fel det heller även om Wägners Stockholmsvariant av flickor på kontor skrevs femtio år FÖRE Det bästa av allt.
New York, 50-tal, ett antal unga kvinnor börjar arbeta på samma förlag. Det är en tid då arbetande kvinnor ännu är något lite pikant. De får gärna vara kuttersmycken på kontor i några år tills de gifter sig, får barn och därmed ägnar sig åt sin riktiga sysselsättning. Ja, så kan man raljera, och även om boken kom ut 1958 så känns den inte alldeles daterad. Unkna värderingar, javisst, men det finns ju som bekant 2012 också.
Det är som att dyka ner i en RIKTIGT stor hög av mammas gamla FICK-journalen.
Det är en tid då sex före äktenskapet är något ganska fult – åtminstone om det utövas av kvinnor. Männen är äldre, inte sällan gifta, bjuder på restaurang och förför.
Jag känner med och för April, Caroline och de andra. De drömmer, dejtar, vill komma nån vart. Innan boken är slut har flera av dem hunnit bli blåsta. Nån av dem blir blåst och sen jättekär igen och glömmer drömmarna om redaktörsjobbet – hon ska ju till hemstaden och gifta sig. Nån får göra abort i New Jersey. Nån blir galen. Nån dör. Nästan alla gifter sig till slut (lite trist, men OK: 1958)
När jag ser vad jag skriver – och funderar på hur jag ska beskriva vad boken egentligen handlar om – så förstår jag inte riktigt varför jag tyckte så mycket om den, men det gjorde jag. Jag hör Joanie (jag vet, Mad Men är 60-tal, men det spelar ingen roll). Det är en bok av den typ som jag brukar tänka att jag aldrig läser (nu tänker ni kanske ”mäh, hon läser ju chick lit”, men det är inte samma sak! bara för att en bok handlar om kärlek och har kvinnor i huvudrollerna är det inte chick lit). Jag får nog skaffa mig bättre självkännedom (eller öva upp minnet en aning ;)). Det var ingen sträckläsningsbok, men det var en bok som det var enkelt att återvända till varje gång jag plockade upp den. Den är lättläst utan att på minsta vis vara simpel.
Flera gånger lade jag fingret i uppslaget där jag just läste och tittade på omslaget. Det finns ingen direkt koppling (mer än stilmässigt), men ändå undrar jag vem som skulle kunna vara vem. Mycket vacker bild!
Metaboktok: kvinnorna i boken talar ofta om F Scott Fitzgerald och hans texter, jag tror att hans böcker kan vara utomordentlig komboläsning. Annan kul komboläsning – den finns i min ägo, påbörjad – kan nog vara Artighetsreglerna av Amor Towles.
Nä. Strand slår klubbarna för mig, trots allt.
I april läste jag min första Cohn/Levithan i form av Dash & Lily’s book of Dares – nu var det dags för nästa alster: Nick & Norahs oändliga låtlista. Den har fått massor av beröm, men för mig hamnar den på en klar andraplats efter Dash & Lily.
Kanske för att böcker trumfar musik i min värld (även om jag älskar musik också).
Kanske för att jag läste den här i svensk översättning. Jag reagerade inte över att översättningen var dålig, men Rachel och David skriver så finfint att de helst ska läsas i original ändå (varför jag köpte den på svenska? låg i halva reapriset-korg, jag tänkte att ‘det är bättre att ta den på svenska och få tummen ur än att den ska drunkna bland alla andra ”bordeletauppochläsaböcker” som snurrar i skallen’).
Konceptet är detsamma som i Dash & Lily (och som i ett antal andra böcker som de har skrivit): författarna skriver varannat kapitel, ibland överlappar de varandra, ibland inte. Jag gillar det konceptet väldigt mycket!
Nick: Jag vet precis vad som kommer att hända och jag vet att jag måste göra någonting – vad som helst – för att förhindra det. Så jag, den halvtrista basisten i det halvdåliga queercorebandet, vänder mig till tjejen i flanell som jag inte ens känner och säger:
”Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?”
Norah: Hon kommer rakt emot mig. Nej nej NEEEEEEEEEEEJ. Herregud, jag gör vad som helst för att hon inte ska känna igen mig och börja prata med mig. Pojkvän till undsättning!
Jag besvarar icke-bögens fråga genom att lägga handen om hans nacke och trycka hans ansikte mot mitt.
En natt i New York. Nick och Norah möts vid midnatt och sedan korsas deras vägar igen och igen. Musik, dans och hångel på de mest besynnerliga ställen gör natten näst intill oändlig.
Ännu en ungdomsbok om två lite kantstötta ungdomar som vinner både insikter och varandra. Ännu en ungdomsbok som hade fått mitt 16-åriga jag att tänka ”ja, stackars dig, du har det jättetufft med din snälla och rika skivbolagspappa som låter dig gå på coola klubbar i New York”. Fast det är å andra sidan en rätt meningslös invändning. Jag tror ändå att jag föredrar Jonas Gardell och Johanna Nilsson när det gäller att känna med och för utstötta fjortisar, men vill man läsa om en galen natt i NYC, massor av musik och en och annan smarrig kyss (killetjej, tjejtjej, killekille), ja, då är detta den rätta boken. Ska skicka den till ung punk/popprinsessa i min närhet och se vad hon tycker.
PS Bonuspoäng för mycket tunnelbana. DS
PPS Norah: jag hade valt Dinah. Definitivt. DS
annorlunda sommarläs… tittning
”Den här ska du låna!” sa Karin, och jag blev jätteglad. The Sartorialist, Scott Schuman, mannen som tar fantastiska gatuporträtt av folk med skön stil. Många många vackra bilder, men något skaver: det fanns en och annan kraftig karl, men antalet kvinnor med BMI överstigande 19,5 kan man räkna på ena handen. Kvinnorna får gärna vara gamla, vithåriga, men sällan annat än elegant magra.
Han skriver en kort text om en av de ickesmala, att hon är en av få som klär sig kul ”despite being large”. Så stor är hon inte, men visst klädde hon sig kul-galet. Tråkigt och märkligt bara att det inte verkar finnas fler stora eller ens normalstora kvinnor med bra streetstyle. Fashion, runway, javisst – provkollektionerna sägs vara uppsydda i storlek 32 numera, men nu var det ju just STREETSTYLE.
Roligt är att några av de finaste bilderna, som han också kommenterar, är tagna i Stockholm (majoriteten av bilderna är annars New York).
J C Oates – oh yes she can!
Man ska ha lite tur ibland, t ex så som jag hade i mars när jag lyckades pricka in ett par *harkel* besök på Hugendubel alldeles innan de stängde (egentligen flyttade – de har flyttat in i KaDeWe nu, suck) min forna favoritfilial i Berlin. De tömde lagret och sålde ut allt de hade för nästan inga pengar alls – hade det inte varit så så hade jag nog aldrig lyckats lägga tassarna på denna lilla YA-pärla skriven av Joyce Carol Oates 2002, och det hade varit synd.
Big Mouth: ”No I did not. I did not, I did not. I did not say those things, and I did not plan those things. Won’t It anyone believe me?”
Ugly Girl: ”All right, Ugly Girl made a mistake. I’d told my mom what I’d heard in the cafeteria, and she’d told Dad. Evidently. I’d thought for sure they would want me to speak up for the truth.”
Matt Donaghy is the class joker and Ursula Riggs is the misfit loner. Neither knows the other.
But when Matt is arrested on a charge of threatening to blow up the school and massacre the students, Ursula is the only one who sees through the hysteria and hypocrisy, and corroborates Matt’s story.
Matt må ha stor käft, men Ursula är natuuuurligtvis inte ugly. Hon är skolans basketstjärna, lite tonårsavig och står upp för sig själv. Jag antar att det i di amärrikanske klyschornas värld ger henne en självklar misfit-stämpel (ja, t o m hos J C Oates som annars är en fantastisk författare) när det för oss, åtminstone för mig, låter som hon en riktig STJÄRNA, bara. Lång och cool. Säger som hon tycker.
Matt är smart och snabb i käften. Sarkastisk. Orkar inte alltid ta reda på var gränsen går. En dag råkar han skämta ganska högljutt i skolkafeterian, ett skämt som tas på allvar av helt fel personer, och plötsligt blir Matt hämtad av polisen under en lektion. Visst planerade han en skolskjutning?
Men han skojade ju som sagt bara, och den enda som pallar stå upp för vad som egentligen hände är Ursula. Hon känner inte Matt, vet bara vem han är. Hon brukar inte bry sig så mycket i vad folk gör och inte gör, hon är sin egen ö, men hon försöker försvara Matt trots att alla avråder henne och trots att det skadar henne och hennes familj.
Gissa hur det slutar?
Big Mouth & Ugly Girl, alltså. Trots en par kg förutsägbarhet är detta en riktig liten pärla, och jag undrade mer än en gång hur tant Oates kan skriva så bra om fjortisar. NYC-förortsfjortisar. Hon kan nog allt, den där kvinnan.
twitter är kul
Plötsligt finner man sig retas med en duktig författare bara för att man kan köpa Turkisk Peppar anytime in Brukshåla. Det kan inte han där han bor.
Surahammar – Brooklyn 1-0
Joe Pitt – hej du!
Vampyrer känns lite trötta, jag överdoserade för många år sedan (hej Anne Rice!) och sen hann jag liksom aldrig hämta mig innan jag drabbades av den för mig i populärkultursammanhang allomstörtande ZOMBIEKÄRLEKEN. Jag har bara plats för en sorts mörksens varelser åt gången i hjärtat, tycks det *host*
Så öppnade den underbara outlet-butiken som jag alltid tjatar om (och som – jag kan inte älta det många gånger nog – STÄNGER om drygt en vecka).
I en av packlårarna låg en bunt pocketböcker med snyggsnyggSNYYYYYGGA omslag i svart, vitt och rött. På en av böckerna fanns t o m ett TUNNELBANETÅG, och inte från vilken jäkla tunnelbana som helst utan från New York Subway.
Enter Charlie Huston och hans böcker om Joe Pitt. Tråkigt nog så var det bara bok 2-4 som låg och gonade sig i tiokronorslådan, men jag tokchansade och köpte alla tre baraföratt.
Seriens första bok – Already Dead – hittade jag på SF-bokhandeln och jag var nästan skraj när jag började läsa den, tänk om den var aptrist nu när jag hade investerat HELA 30 SPÄNN på bok 2-4.
Det var den ju inte. Charlie själv kallar sin genre för Pulp Noir, och visst är det mörkt. Det är ett New York som av förklarliga skäl för det mesta levs på kvällen och natten (vampyrer, ni vet – allergi mot sol ;)), ett New York som man mycket väl känner igen men där Gossip Girl byts mot gangsters, knarkare och gängvåld. Ja, för vampyrer bildar också gäng, och de allra värsta gängen lyder under rika ”finvampyrer”. De som har resurser.
På något vis så är Joes sjukdom (vampyrismen, alltså) en bisak. Han är en privatdetektiv som letar efter en galen seriemördare och som naturligtvis röker för mycket och spenderar för mycket tid på sunkiga barer och så försöker han mitt i allt att inte bli dödad själv och att heller inte försumma sin HIV-positiva flickvän (som inte ens vet att han är vampyr).
Tufft.
Kolsvart humor, massor massor av New York, fläckvis rätt slaskiga mord och en lite ny twist på hela vampyrprylen. I like it. LOVE it.
(uppföljaren ”No Dominion” som jag läser nu är än så länge aningens segare, men… Joe Pitt är värd att följa. Helt klart.)
många skattjakter startar på Strand
Strand. Den underbara butiken spelar en biroll i nationalsången nedan, och det är en butik som jag alltid alltid tjatar om. Det är ingen slump. Man kan fynda det mesta mellan bokhimmel och jord (via snygga block och smarta bokkkassar), det är en veritabel labyrint att förlora och förälska sig i.
Ska man tro författarparet Cohn/Levithan så är det ett jäkla bra ställe att lägga ut bete för en flört också. Enter Dash & Lily’s Book of Dares.
Lily är tonåring, boktok och toksingel. Hennes bror tycker att hon borde ändra på singelstatusen, och han har en rätt kul idé: varför inte lägga ut ett bete i Lilys absoluta favoritbutik, Strand? Ett bete, planterat mitt bland böckerna i en hylla, som består av en röd anteckningsbok med följande utmaning:
“I’ve left some clues for you.
If you want them, turn the page.
If you don’t, put the book back on the shelf, please.”
Smart, mycket smart. Det åtminstone en bra början, ett sätt att hitta en boktok med samma humor, referensramar och en skvätt tankeförmåga.
Dash hittar boken. Han är rätt cool, en sån som Lily knappast skulle hänga med annars (såklart, annars skulle det ju inte bli nån bok av det ;)). Han fixar första ledtråden och lämnar boken till snubben i kassan enligt instruktionerna. Snubben, som är Lilys kusin.
Så startar en sorts litterär skattjakt runt Manhattan. Det är metaboktok de luxe, en väldigt mysig story som förvisso innehåller de vanliga små skavande irritationsämnena (Lily är såklart hur cool som helst EGENTLIGEN, varför är de trista nördarna aldrig trista nördar på riktigt? nä, jag vet, det skulle inte bli nån kul bok av det, den skulle förmodligen ta slut efter sida 22, men… äh.) men om jag inte stod ut med dem så skulle jag ju sluta läsa såna här böcker, och det gör jag uppenbarligen inte.
Ja, bortsett från det är det en bok med 100% New York-nostalgi, roliga ledtrådar, knöliga förvecklingar och snygga litterära referenser.
Vi får väl se hur länge jag kan motstå frestelsen att köpa Nick & Norah’s Infinite Playlist av samma författarpar. Jag ger det en månad. Högst. Mitt YA-sug verkar inte ge med sig i första taget, åtminstone inte så länge historierna om de unga nördarna tvinnas samman med populärkulturella referenser.
(inte så) Anonyma Biblioholister 