byteshyllan

Ich habe einen Kof… Bücherbaum in Berlin

image

Bokträdet på Sredzkistraße är ju inte vad det var, men min Hemingway som jag ställde dit i april hade åtminstone blivit adopterad av någon annan.  Nu står Lövestam där också.  Det dräller av svenskar i Berlin, allra helst i kvarteren runt Kollwitzplatz, så jag räknar iskallt med att denna fina bok hittar en trevlig och tacksam ny ägare mycket snart.

Det har varit en tuff vecka.  Mycket stress, väldigt varmt och fuktigt.  Jag har numera ettårskontrakt, jag är anställd i Tyskland nu, och det är redan bestämt att ett år förvandlas till fast jobb på huvudkontoret. Så blev det. Nu har jag skrivit ut mig från Sverige, hej då försäkringskassan och skatteverket, hej tyskt skattekonto (Lebenslang! Livslångt. Kommer för alltid stå i skuld till tyska staten ;)), hej svindyra elräkningar och obligatorisk TV-avgift (ingen TV, inget fast internet i lägenheten – men det spelar ingen roll!), hej tyskt girokonto hos Sparkasse, hej… ja, hej massor av saker som är läskiga och underbara på en och samma gång. En läskig tanke är ju grubblet på när K ska hitta jobb. Än är det tjusigt att ses en intensiv helg då och då, men när höstmörkret kommer hoppas jag ha honom här.

image

Så, veckan som gick var fylld av fler trötta och lite ledsna stunder än tidigare, därför är jag extra glad att jag tog mig ut på en kvällspromenad istället för att bara glo tomt i luften och sen svimma av. Det blev en nästan två timmar lång promenad på både gamla och nya gator. Hittade en mysig gata med massor av trevliga barer och matställen. Ännu ett tapasplejs att testa när K kommer nästa gång. Den tidigare hettan förvandlades till något mer lagom. Svalorna hojtade. Det var riktigt fint och mitt i den massiva tröttheten smög sig glädje tillbaka igen.

Vilken stad jag bor i, alltså. Här. Jag bor här. På riktigt.

Annonser

Han har flyttat hemifrån

image

image

Ernest fick flytta till bokträdet nära Kollwitzplatz. Vi får se om jag ids gå ner och kolla om han är kvar senare idag. Förut drog de kvarteren något oerhört men nu gillar jag mina egna hoods mycket bättre. Idag går flytten från hotell till lägenhet, ikväll kommer K ner. Vilken dag!

image

Jag har en miniträdgård på fönsterblecket och en båt på innergården.  Inga konstigheter i Berlin 😉

image

Det känns lite naket i lägenheten än, men jag har unnat mig en radio! Nåt skval vill jag ha och en tv intresserar inte. Imorgon drar jag med K till ikea. Liten bokhylla måste införskaffas!


Boknödig i Mui ne?

image

Jag är inte helt säker på om kitesurfande beachbums (nåja, vi är ju en del vanliga turister också) är boknördar i gemen, men här och var i byn finns små spontanbytesbokhyllor – här på Katie’s coffee.  Mysigt! På de här haken (ägaren har minst två som jag vet om) finns dessutom otroligt gott kaffe. Jag vet inte vad vietnameserna gör med sitt kaffe (yes, det är härodlat) men det är starkt och gott, sammetslent utan att någonsin vara bittert. Mycket bra. Vanebildande!


att vara på väg till ett land och läsa om ett annat

Förra helgen åkte vi på en helgkryssning till Riga för att fira att vi fyllde 81 år sammanlagt. Det är något så vilsamt med att ha sin lilla egna hytt på en båt, att timme efter timme kunna sitta och glo ut i skärgården och peka ut fina/knäppa/konstiga saker för varandra. När mörkret föll (det gör det ju tyvärr ganska tidigt den här tiden på året) kröp jag upp med ryggen mot hyttväggen och läste Jenny Colgans The Loveliest Chocolate Shop in Paris – TROTS att jag muttrade surt att jag hade överdoserat just den typen av böcker efter att ha läst en annan Colgan för bara elva månader sedan.

I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?

VARFÖR, Siv?! Det verkar vara något med hösten och chick lit för mig. Mörker och kyla triggar min lust att tröstäta och eftersom jag bara får göra det fredag kväll till lördag kväll (ja, jag behandlar mig själv som ett barn, för att jag måste. frågor på det?) och när jag nu inte kan vräka i mig kakor, godis och snabbmat varje kväll i veckan så kan jag åtminstone läsa det som för mig är böckernas svar på kakor och lösgodis.

Paris då? Där måste jag skylla på tunnelbanan igen. Jag åkte ganska mycket tunnelbana när jag var där 1988, men då var jag ganska ointresserad av vagnarna och stationerna per se. Jag var där igen för… sju-åtta år sedan? Strunt samma, då gick vi. Gick, gick och gick. Är det någonstans (och någon gång) en kan tänka sig att promenera så är det i centrala Paris några ljuvliga dagar i början av juni. Nu var det en fotoserie i The Guardian som triggade mig. Paris. Paris Métro. Och Père Lachaise.

(de andra tunnelbanesystemen? jag är lycklig nog att ha besökt flera av dem, men ännu aldrig det i Buenos Aires. I den stan längtar jag dessutom efter att få besöka Recoleta – apropå Père Lachaise)

Boken. Du kanske inte kommer hit för att läsa om metrosystem och kyrkogårdar? Boken låg där i en av väntehyllorna bland alla de andra mer än ööööööh 600 olästa böckerna och ordet ”PARIS” studsade ut från bokryggen, in genom pupillen och FORSADE genom synnerven in i hjärnan (med en divergerande signal som tog avstickare ner i reptilhjärnan också för säkerhets skull, ett ”tjong” och en känsla som inte gick att styra).

jennychocolateshop(- – – jag känner emellertid några bloggpolare nog väl för att veta att de hundra gånger hellre läser om kyrkogårdar än om boken jag just har läst…!)

Jo. Ja. Jag visste ungefär vad jag skulle få, och jag fick det. Jenny kan sin sak när det gäller att förse mig med recept som får mig att dregla. Hon kan det där med att skriva om Paris på ett sätt som OCKSÅ får mig att dregla. Hon är inte otroooooligt insatt (eller jo, det kanske hon är, men hon säljer inte in jätteJÄTTEinsidertips om stan i sig i boken åtminstone), men jag har inte varit nog många gånger i Paris för att riktigt reta mig på eventuellt banala beskrivningar av Turistfällor Klass 1 A.

(Notre Dame har till exempel alltid lockat mig oavsett Turistfällestatus Med Stort T – jag älskar att gå upp på taket och klappa på gargoylerna, speciellt på en som äter en hund. då ska ni veta att jag gillar hundar. också.)

Anna råkar ut för en liten olycka på jobbet (trist engelsk chokladfabrik) och drabbas på sjukhuset av något som nästan bara måste vara MRSA (det skrivs aldrig rakt ut, tror jag) och mister två tår som en följd av detta. Dessa två amputerade tår får aningens stort utrymme i historien (eller så har jag bara blivit avtrubbad av alla sjukdomar i min familj, ty jag har svårt att se att två amputerade tår skulle behöva vara the end of the world as we know it), men dock: sjukdomen gör så att den unga kvinnan återfår kontakten med en av sina gamla lärare. Favoritläraren. Claire, som undervisade i franska.

Claire har cancer, och när de ligger där sida vid sida på sjukhuset börjar de prata franska för att ha något att göra. Anna var jättebegåvad i skolan (förstås!), men hon förstod det aldrig själv och gjorde aldrig något av sin begåvning (förstå… ja, ni fattar). Nu är hon trettio år, singel, arbetslös: Claire bestämmer sig för att Anna ska flytta till Paris. Claire har naturligtvis kontakter så att Anna kan få sommarjobb i stans mest exklusiva chocolaterie OCH rum i en liten charmig lägenhet som bebos av fantastisk partytransa de luxe och… Ja, men ESKAPISM. Don’t knock it. Just swallow. Jag säger som vanligt när det gäller chicklittare – kärlekshistorien är jag gärna utan (tror’u att Anna är singel när boken är slut?) men jag gillar det runtomkring. Ny stad, nyorientering, nytt liv, bitterljuv historia från förr berättad av äldre mentor etc etc etc i oändlighet. So sue me.

Ingen femma, ingen fyra, men med chicklittarmått mätt åtminstone en liten småskakig trea. Den går raka vägen till byteshyllan, men för de ynka pund jag betalade var den värd priset så läsningen var långt från helt bortkastad.

Spiken i kistan när det gäller Parislängt efter den där metrobildserien var för övrigt att det började komma statusuppdateringar, blogginlägg och instafrestelser från Dame Breakfast Book Club herself; fru Lindholm. När denna veritabla propaganda drabbade mig var jag dock redan en bra bit in i boken också, så ALLT är inte fru Lindholms fel.
Spik 1
Spik 2
Spik 3
PANG, kistan är igenspikad (trots att fru Lindholm alltså inte begriper sig på den finfina Code name Verity)

Just nu drömmer jag om Paris på Kristi Flygare. Vi får se. Drömma är halva nöjet.
Mina favvoställen i Paris, förutom Notre Dame? Katakomberna och Panthéon.

Riga: vackert men skrämmande och sorgligt. Det där med hur Lettland ska klara framtiden är ingen lätt (jag motstod frestelsen att göteborgsvitsa mig till ett ”lett”) nöt att knäcka. Ja, det är väl ingen av de baltiska staterna som har som det enkelt men nu var det just Lettland som vi fick höra mer om. Huvva.

131019g

MEN – redan när vi stävade in mot stan så såg vi en siluett som såg välbekant ut – jodå, även i Riga återfinns en av Stalins ”gåvor”. Jag har en inte så liten aning om att letterna helst hade sluppit både Stalin och gåvan, men nu står den där, läskig och vacker på en och samma gång. Alla som har läst Metro 2033 minns (förhoppningsvis) varför Stalins systrar känns så märkliga och skrämmande. Rigavarianten var förhållandevis liten och diskret men ändå fullständigt omisskännlig.


…och hur går det med byteshyllan?

gorepatyska

Mina dagar fylls numera med ett nytt, stooooort och spännande projekt på jobbet. Plötsligt är vi i blickfånget och vi är överösta med besökare från koncernens alla hörn världen över (ibland känns det ärligt talat lite som en gräshoppssvärm, men det borde jag kanske inte yttra offentligt. oj, nu gjorde jag det ändå!). Inte helt otippat har vi gott om tyska besökare, och någon av dem tycks ha fastnat för byteshyllan för plötsligt en dag så stod det första tyskspråkiga bidraget där. Roligt!

Jag stod och bläddrade i den några gånger, men ställde tillbaka den igen. Den är skriven med ett språk som jag kan tänkas klara av, men det är dags att sluta bunkra. Jag har så otroligt många bra olästa böcker nu. Jag behöver inte ännu ett dåligt samvete, det är bättre att någon annan får fynda.

rwpEtt annat relativt nytt tillskott i sagda byteshylla är Lauren Weisbergers Revenge Wears Prada. Efter all uppmärksamhet som hon fick med The Devil Wears Prada så måste det kännas lite underligt att denna uppföljare gör så lite väsen av sig. Ingen av böckerna som släppts efter The Devil… har blivit någon jättesuccé, kanske hoppades hon på att denna uppföljare skulle få henne att studsa tillbaka upp på listorna, men icke.

Hur är den då? Tja, mitt mellanmjölkiga tråkjag förstod aldrig riktigt den första bokens/filmens storhet (OK, men inte sååå fantastisk? blev paff över en del normalt ganska kräsna konsumenter som gav höga betyg) och jag förstår heller inte riktigt varför uppföljaren blir så sågad som den har blivit (inte av alla, men av många – ja, de få som nu har läst den eller ens vet att den finns). Tvåan är nämligen också OK men inte fantastisk. ”Bruks-chicklit” helt enkelt.

Tio år har gått sedan stackars Andrea hunsades av Miranda Priestly på Det Magiska Glossiga Magasinet. Ny kärlek, nytt (framgångsrikt) jobb på ny egenstartad tidning. Delvis nya vänner men samma gamla New York (NYC är alltid ett plus). Allt tycks gå som på räls tills – tadaaaa – Miranda dyker upp igen. Passion och svek, intet nytt under solen. Lättsmält underhållning.

Jag ställde in boken i byteshyllan för några veckor sedan och är lite paff över att den står kvar än. Mina engelska chicklittare brukar försvinna relativt snabbt, men folk kanske bara ser ”Prada” och tror att det är den första boken, vad vet jag. Det är nog dags för en postitblurb. Alla böcker som jag har postitblurbat hittills har försvunnit inom några dagar. Hoppas alltid att fler ska börja blurba, men det är väl bara att envist fortsätta tills fler hakar på.


Maja Grå nr 2 och 3

Vilka dagar! Just nu får väskboken-för-dagen jobba hårt, jag har plockat med mig boken och matlådan ut och njutit solig läsning så snart det har funnits en chans.

130712Byteshyllan, den berömda

I fredags läste jag ut Tistelblomman på en bänk utanför jobbet. ”Maja Grå nr 3”. Sedan var det payback. Tistelblomman hamnade i byteshyllan, jag blurbade den tillsammans med Döden på en blek häst som jag ju hittade just där från första början. Jag vet fortfarande inte vilken kollega jag ska tacka för att jag äntligen fick tummen ur och läste mer än bara en novell av Hellberg, men jag är glad att jag gjorde det, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Hellbergs godispåse (en nypa spöken, en nypa snudd-på-deckare, ganska mycket kärlek) borde egentligen INTE vara något för mig, när jag läser de kritiska rösterna så ser jag vad de menar, men det finns något där. Något: utomordentligt vackert språk, fina miljöskildringar, kreativa huvudrollsinnehavare.

Min senaste läsvecka i korta drag: Maja Grå är konstnärlig. En skicklig illustratör. Så skicklig att hon får ett stipendium till (swooooon) Oxford. Plugga i UK: yay yay yay, men det är inte helt ickekomplext – Majas mamma, som stack när Maja var barn, har nämligen hittats mördad i Brighton. Maja ser saker. Känner. De döda kommunicerar med henne, även om hon inte alltid förstår varför, att de vill varna henne. I Oxford kommer hon nära en galning och utsätts naturligtvis för fara. Hon utsätts dessutom, mot alla odds, för kärlek. Det är kärleken som sedan tar henne till Skottland, där hon kommunicerar med döda och ännu en gång utsätts för fara + (annan) galning utan att förstå varför.

Usch, vad jag än skriver så låter det så raljant, men jag tycker om det här. Det pysmysiga som jag annars ofta dissar. Jag ser fram emot utgivningen av Snögloben (nr 4) och jag ska försöka få fatt på Styggelsen (nr 1, men enligt ryktet väldigt annorlunda än 2 och 3) också. Snögloben kan bli lite av en vattendelare för mig, det känns som om Maja Grå kan ta två vägar och en av dem känns klart mer lockande än den andra för mig (jag vill inte spoila genom övertydligheter).

Jag älskar att resa, och det måste inte vara fysiskt, den som kan ta mig till en intressant miljö bokledes har plockat många gratispoäng. Hellberg kan det där. Den deckaraktiga biten kan jag ha och mista.

——————————————-

…och så är det det där med böcker som jackar i varandra: NÄSTA väskbok handlar nämligen också om en skicklig illustratör med udda förmågor.

Men det berättar jag mer om senare. Nu ska jag njuta Åsa Schwarz en stund.


längtan till Oxford

130705

Jag är fortfarande på samma sida som i tisdags. Det är inte Amanda Hellbergs fel. Hennes Döden på en blek häst har fått väldigt blandade recensioner i min vänkrets, men jag tycker mycket om den. Jag nappade åt mig den från byteshyllan för drygt en vecka sedan, det var det där med Oxford som lockade. Om några veckor åker vi till UK igen, vi har fått smak på det där med dagsutflykter och Oxford är en av de platser som finns med i diskussionen.

Amanda har hållit mig sällskap under många tysta timmar av vak den senaste veckan. Ett dödsfall i familjen gör att behovet av verklighetsflykt är lika stort som koncentrationsförmågan är bristfällig. Böcker är alltid tröst, jag får förlåta mig själv när läshastigheten och skrivförmågan sviker en stund.

———————-

Här är den, tavlan som gav namn åt boken.