Ich habe einen Kof… Bücherbaum in Berlin
Bokträdet på Sredzkistraße är ju inte vad det var, men min Hemingway som jag ställde dit i april hade åtminstone blivit adopterad av någon annan. Nu står Lövestam där också. Det dräller av svenskar i Berlin, allra helst i kvarteren runt Kollwitzplatz, så jag räknar iskallt med att denna fina bok hittar en trevlig och tacksam ny ägare mycket snart.
Det har varit en tuff vecka. Mycket stress, väldigt varmt och fuktigt. Jag har numera ettårskontrakt, jag är anställd i Tyskland nu, och det är redan bestämt att ett år förvandlas till fast jobb på huvudkontoret. Så blev det. Nu har jag skrivit ut mig från Sverige, hej då försäkringskassan och skatteverket, hej tyskt skattekonto (Lebenslang! Livslångt. Kommer för alltid stå i skuld till tyska staten ;)), hej svindyra elräkningar och obligatorisk TV-avgift (ingen TV, inget fast internet i lägenheten – men det spelar ingen roll!), hej tyskt girokonto hos Sparkasse, hej… ja, hej massor av saker som är läskiga och underbara på en och samma gång. En läskig tanke är ju grubblet på när K ska hitta jobb. Än är det tjusigt att ses en intensiv helg då och då, men när höstmörkret kommer hoppas jag ha honom här.
Så, veckan som gick var fylld av fler trötta och lite ledsna stunder än tidigare, därför är jag extra glad att jag tog mig ut på en kvällspromenad istället för att bara glo tomt i luften och sen svimma av. Det blev en nästan två timmar lång promenad på både gamla och nya gator. Hittade en mysig gata med massor av trevliga barer och matställen. Ännu ett tapasplejs att testa när K kommer nästa gång. Den tidigare hettan förvandlades till något mer lagom. Svalorna hojtade. Det var riktigt fint och mitt i den massiva tröttheten smög sig glädje tillbaka igen.
Vilken stad jag bor i, alltså. Här. Jag bor här. På riktigt.
Han har flyttat hemifrån
Ernest fick flytta till bokträdet nära Kollwitzplatz. Vi får se om jag ids gå ner och kolla om han är kvar senare idag. Förut drog de kvarteren något oerhört men nu gillar jag mina egna hoods mycket bättre. Idag går flytten från hotell till lägenhet, ikväll kommer K ner. Vilken dag!
Jag har en miniträdgård på fönsterblecket och en båt på innergården. Inga konstigheter i Berlin 😉
Det känns lite naket i lägenheten än, men jag har unnat mig en radio! Nåt skval vill jag ha och en tv intresserar inte. Imorgon drar jag med K till ikea. Liten bokhylla måste införskaffas!
Boknödig i Mui ne?
Jag är inte helt säker på om kitesurfande beachbums (nåja, vi är ju en del vanliga turister också) är boknördar i gemen, men här och var i byn finns små spontanbytesbokhyllor – här på Katie’s coffee. Mysigt! På de här haken (ägaren har minst två som jag vet om) finns dessutom otroligt gott kaffe. Jag vet inte vad vietnameserna gör med sitt kaffe (yes, det är härodlat) men det är starkt och gott, sammetslent utan att någonsin vara bittert. Mycket bra. Vanebildande!
att vara på väg till ett land och läsa om ett annat
Förra helgen åkte vi på en helgkryssning till Riga för att fira att vi fyllde 81 år sammanlagt. Det är något så vilsamt med att ha sin lilla egna hytt på en båt, att timme efter timme kunna sitta och glo ut i skärgården och peka ut fina/knäppa/konstiga saker för varandra. När mörkret föll (det gör det ju tyvärr ganska tidigt den här tiden på året) kröp jag upp med ryggen mot hyttväggen och läste Jenny Colgans The Loveliest Chocolate Shop in Paris – TROTS att jag muttrade surt att jag hade överdoserat just den typen av böcker efter att ha läst en annan Colgan för bara elva månader sedan.
I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?
VARFÖR, Siv?! Det verkar vara något med hösten och chick lit för mig. Mörker och kyla triggar min lust att tröstäta och eftersom jag bara får göra det fredag kväll till lördag kväll (ja, jag behandlar mig själv som ett barn, för att jag måste. frågor på det?) och när jag nu inte kan vräka i mig kakor, godis och snabbmat varje kväll i veckan så kan jag åtminstone läsa det som för mig är böckernas svar på kakor och lösgodis.
Paris då? Där måste jag skylla på tunnelbanan igen. Jag åkte ganska mycket tunnelbana när jag var där 1988, men då var jag ganska ointresserad av vagnarna och stationerna per se. Jag var där igen för… sju-åtta år sedan? Strunt samma, då gick vi. Gick, gick och gick. Är det någonstans (och någon gång) en kan tänka sig att promenera så är det i centrala Paris några ljuvliga dagar i början av juni. Nu var det en fotoserie i The Guardian som triggade mig. Paris. Paris Métro. Och Père Lachaise.
(de andra tunnelbanesystemen? jag är lycklig nog att ha besökt flera av dem, men ännu aldrig det i Buenos Aires. I den stan längtar jag dessutom efter att få besöka Recoleta – apropå Père Lachaise)
Boken. Du kanske inte kommer hit för att läsa om metrosystem och kyrkogårdar? Boken låg där i en av väntehyllorna bland alla de andra mer än ööööööh 600 olästa böckerna och ordet ”PARIS” studsade ut från bokryggen, in genom pupillen och FORSADE genom synnerven in i hjärnan (med en divergerande signal som tog avstickare ner i reptilhjärnan också för säkerhets skull, ett ”tjong” och en känsla som inte gick att styra).
(- – – jag känner emellertid några bloggpolare nog väl för att veta att de hundra gånger hellre läser om kyrkogårdar än om boken jag just har läst…!)
Jo. Ja. Jag visste ungefär vad jag skulle få, och jag fick det. Jenny kan sin sak när det gäller att förse mig med recept som får mig att dregla. Hon kan det där med att skriva om Paris på ett sätt som OCKSÅ får mig att dregla. Hon är inte otroooooligt insatt (eller jo, det kanske hon är, men hon säljer inte in jätteJÄTTEinsidertips om stan i sig i boken åtminstone), men jag har inte varit nog många gånger i Paris för att riktigt reta mig på eventuellt banala beskrivningar av Turistfällor Klass 1 A.
(Notre Dame har till exempel alltid lockat mig oavsett Turistfällestatus Med Stort T – jag älskar att gå upp på taket och klappa på gargoylerna, speciellt på en som äter en hund. då ska ni veta att jag gillar hundar. också.)
Anna råkar ut för en liten olycka på jobbet (trist engelsk chokladfabrik) och drabbas på sjukhuset av något som nästan bara måste vara MRSA (det skrivs aldrig rakt ut, tror jag) och mister två tår som en följd av detta. Dessa två amputerade tår får aningens stort utrymme i historien (eller så har jag bara blivit avtrubbad av alla sjukdomar i min familj, ty jag har svårt att se att två amputerade tår skulle behöva vara the end of the world as we know it), men dock: sjukdomen gör så att den unga kvinnan återfår kontakten med en av sina gamla lärare. Favoritläraren. Claire, som undervisade i franska.
Claire har cancer, och när de ligger där sida vid sida på sjukhuset börjar de prata franska för att ha något att göra. Anna var jättebegåvad i skolan (förstås!), men hon förstod det aldrig själv och gjorde aldrig något av sin begåvning (förstå… ja, ni fattar). Nu är hon trettio år, singel, arbetslös: Claire bestämmer sig för att Anna ska flytta till Paris. Claire har naturligtvis kontakter så att Anna kan få sommarjobb i stans mest exklusiva chocolaterie OCH rum i en liten charmig lägenhet som bebos av fantastisk partytransa de luxe och… Ja, men ESKAPISM. Don’t knock it. Just swallow. Jag säger som vanligt när det gäller chicklittare – kärlekshistorien är jag gärna utan (tror’u att Anna är singel när boken är slut?) men jag gillar det runtomkring. Ny stad, nyorientering, nytt liv, bitterljuv historia från förr berättad av äldre mentor etc etc etc i oändlighet. So sue me.
Ingen femma, ingen fyra, men med chicklittarmått mätt åtminstone en liten småskakig trea. Den går raka vägen till byteshyllan, men för de ynka pund jag betalade var den värd priset så läsningen var långt från helt bortkastad.
Spiken i kistan när det gäller Parislängt efter den där metrobildserien var för övrigt att det började komma statusuppdateringar, blogginlägg och instafrestelser från Dame Breakfast Book Club herself; fru Lindholm. När denna veritabla propaganda drabbade mig var jag dock redan en bra bit in i boken också, så ALLT är inte fru Lindholms fel.
Spik 1
Spik 2
Spik 3
PANG, kistan är igenspikad (trots att fru Lindholm alltså inte begriper sig på den finfina Code name Verity)
Just nu drömmer jag om Paris på Kristi Flygare. Vi får se. Drömma är halva nöjet.
Mina favvoställen i Paris, förutom Notre Dame? Katakomberna och Panthéon.
Riga: vackert men skrämmande och sorgligt. Det där med hur Lettland ska klara framtiden är ingen lätt (jag motstod frestelsen att göteborgsvitsa mig till ett ”lett”) nöt att knäcka. Ja, det är väl ingen av de baltiska staterna som har som det enkelt men nu var det just Lettland som vi fick höra mer om. Huvva.
MEN – redan när vi stävade in mot stan så såg vi en siluett som såg välbekant ut – jodå, även i Riga återfinns en av Stalins ”gåvor”. Jag har en inte så liten aning om att letterna helst hade sluppit både Stalin och gåvan, men nu står den där, läskig och vacker på en och samma gång. Alla som har läst Metro 2033 minns (förhoppningsvis) varför Stalins systrar känns så märkliga och skrämmande. Rigavarianten var förhållandevis liten och diskret men ändå fullständigt omisskännlig.
…och hur går det med byteshyllan?
Mina dagar fylls numera med ett nytt, stooooort och spännande projekt på jobbet. Plötsligt är vi i blickfånget och vi är överösta med besökare från koncernens alla hörn världen över (ibland känns det ärligt talat lite som en gräshoppssvärm, men det borde jag kanske inte yttra offentligt. oj, nu gjorde jag det ändå!). Inte helt otippat har vi gott om tyska besökare, och någon av dem tycks ha fastnat för byteshyllan för plötsligt en dag så stod det första tyskspråkiga bidraget där. Roligt!
Jag stod och bläddrade i den några gånger, men ställde tillbaka den igen. Den är skriven med ett språk som jag kan tänkas klara av, men det är dags att sluta bunkra. Jag har så otroligt många bra olästa böcker nu. Jag behöver inte ännu ett dåligt samvete, det är bättre att någon annan får fynda.
Ett annat relativt nytt tillskott i sagda byteshylla är Lauren Weisbergers Revenge Wears Prada. Efter all uppmärksamhet som hon fick med The Devil Wears Prada så måste det kännas lite underligt att denna uppföljare gör så lite väsen av sig. Ingen av böckerna som släppts efter The Devil… har blivit någon jättesuccé, kanske hoppades hon på att denna uppföljare skulle få henne att studsa tillbaka upp på listorna, men icke.
Hur är den då? Tja, mitt mellanmjölkiga tråkjag förstod aldrig riktigt den första bokens/filmens storhet (OK, men inte sååå fantastisk? blev paff över en del normalt ganska kräsna konsumenter som gav höga betyg) och jag förstår heller inte riktigt varför uppföljaren blir så sågad som den har blivit (inte av alla, men av många – ja, de få som nu har läst den eller ens vet att den finns). Tvåan är nämligen också OK men inte fantastisk. ”Bruks-chicklit” helt enkelt.
Tio år har gått sedan stackars Andrea hunsades av Miranda Priestly på Det Magiska Glossiga Magasinet. Ny kärlek, nytt (framgångsrikt) jobb på ny egenstartad tidning. Delvis nya vänner men samma gamla New York (NYC är alltid ett plus). Allt tycks gå som på räls tills – tadaaaa – Miranda dyker upp igen. Passion och svek, intet nytt under solen. Lättsmält underhållning.
Jag ställde in boken i byteshyllan för några veckor sedan och är lite paff över att den står kvar än. Mina engelska chicklittare brukar försvinna relativt snabbt, men folk kanske bara ser ”Prada” och tror att det är den första boken, vad vet jag. Det är nog dags för en postitblurb. Alla böcker som jag har postitblurbat hittills har försvunnit inom några dagar. Hoppas alltid att fler ska börja blurba, men det är väl bara att envist fortsätta tills fler hakar på.
Maja Grå nr 2 och 3
Vilka dagar! Just nu får väskboken-för-dagen jobba hårt, jag har plockat med mig boken och matlådan ut och njutit solig läsning så snart det har funnits en chans.
Byteshyllan, den berömda
I fredags läste jag ut Tistelblomman på en bänk utanför jobbet. ”Maja Grå nr 3”. Sedan var det payback. Tistelblomman hamnade i byteshyllan, jag blurbade den tillsammans med Döden på en blek häst som jag ju hittade just där från första början. Jag vet fortfarande inte vilken kollega jag ska tacka för att jag äntligen fick tummen ur och läste mer än bara en novell av Hellberg, men jag är glad att jag gjorde det, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Hellbergs godispåse (en nypa spöken, en nypa snudd-på-deckare, ganska mycket kärlek) borde egentligen INTE vara något för mig, när jag läser de kritiska rösterna så ser jag vad de menar, men det finns något där. Något: utomordentligt vackert språk, fina miljöskildringar, kreativa huvudrollsinnehavare.
Min senaste läsvecka i korta drag: Maja Grå är konstnärlig. En skicklig illustratör. Så skicklig att hon får ett stipendium till (swooooon) Oxford. Plugga i UK: yay yay yay, men det är inte helt ickekomplext – Majas mamma, som stack när Maja var barn, har nämligen hittats mördad i Brighton. Maja ser saker. Känner. De döda kommunicerar med henne, även om hon inte alltid förstår varför, att de vill varna henne. I Oxford kommer hon nära en galning och utsätts naturligtvis för fara. Hon utsätts dessutom, mot alla odds, för kärlek. Det är kärleken som sedan tar henne till Skottland, där hon kommunicerar med döda och ännu en gång utsätts för fara + (annan) galning utan att förstå varför.
Usch, vad jag än skriver så låter det så raljant, men jag tycker om det här. Det pysmysiga som jag annars ofta dissar. Jag ser fram emot utgivningen av Snögloben (nr 4) och jag ska försöka få fatt på Styggelsen (nr 1, men enligt ryktet väldigt annorlunda än 2 och 3) också. Snögloben kan bli lite av en vattendelare för mig, det känns som om Maja Grå kan ta två vägar och en av dem känns klart mer lockande än den andra för mig (jag vill inte spoila genom övertydligheter).
Jag älskar att resa, och det måste inte vara fysiskt, den som kan ta mig till en intressant miljö bokledes har plockat många gratispoäng. Hellberg kan det där. Den deckaraktiga biten kan jag ha och mista.
——————————————-
…och så är det det där med böcker som jackar i varandra: NÄSTA väskbok handlar nämligen också om en skicklig illustratör med udda förmågor.
Men det berättar jag mer om senare. Nu ska jag njuta Åsa Schwarz en stund.
längtan till Oxford
Jag är fortfarande på samma sida som i tisdags. Det är inte Amanda Hellbergs fel. Hennes Döden på en blek häst har fått väldigt blandade recensioner i min vänkrets, men jag tycker mycket om den. Jag nappade åt mig den från byteshyllan för drygt en vecka sedan, det var det där med Oxford som lockade. Om några veckor åker vi till UK igen, vi har fått smak på det där med dagsutflykter och Oxford är en av de platser som finns med i diskussionen.
Amanda har hållit mig sällskap under många tysta timmar av vak den senaste veckan. Ett dödsfall i familjen gör att behovet av verklighetsflykt är lika stort som koncentrationsförmågan är bristfällig. Böcker är alltid tröst, jag får förlåta mig själv när läshastigheten och skrivförmågan sviker en stund.
———————-
Här är den, tavlan som gav namn åt boken.
byteshylleblurbar på postitlapp
Vilken bok tror du att det är? Bokbiten-Carina har redan knäckt det på Instagram.
Många nöjda bokbytare på jobbet idag, det var skoj! Jag lämnade nio böcker och fick en tunnelbanethriller tillbaka. Jag skulle ju inte komma tillbaka med någon bok, men den här speciallevererades från en av kollegornas sambo och verkar vara ett riktigt fynd.
Hur har din bokbytardag varit?
on a mission
Jag har smugit runt och dekorerat dörrarna på jobbet. En rulle tejp och några A3:or ingår kanske inte i zombiejägarens normala vapenarsenal, men ombyte förnöjer.
The justice of this hits me like a tin of Spam in a swinging sock
Jag veeeeet vad jag har sagt om chick lit, men vi har inte RIKTIGT gjort slut, vi har bara en paus från varandra. När La Camilla på Mind the Book (Camilla Gloriana, the Queen of Anglomania) skriver bra om You had me at hello – då blir man sugen. Addera Manchesterfaktorn: Cold Feet gav mig en hint om att jag kanske borde ge något annat än London en chans. Nu har inte staden Manchester i sig någon speciellt framträdande roll i just den här boken, men ändå. Det var värt ett försök.
Polare sen college, det blev aldrig något då – det var alltid alltid iiiilite fel tajming mellan Ben och Rachel. När Rachel så äntligen dumpar den karl som jag inte kan fatta att hon varit tillsammans med i tretton år så får hon veta att Ben har flyttat tillbaka till Manchester. De har inte setts på tio år, det slutade inte direkt toppenbra senast de sågs – men *katjing*, hon ”råkar” träffa honom på bibblan och han är sååååå attraktiv än. Attraktiv och GIFT. Damn.
Mhairi McFarlane är ganska rolig och det är en riktigt rar historia. Utgången är förvisso inte helt svårförutsägbar, det är inte stor litteraur, men det är min bästa chick lit på länge (jag vet, jag vet – du sitter där med rynkad panna och tänker att ”bästa chick lit på länge? det säger väl ingenting”) men jag ville ha en fix och jag fick den. Punkt. Extraplus för en bunt riktigt sköna oneliners. Det är ingen keeper, den går till byteshyllan på jobbet. Gott så.
hot stuff i byteshyllan
Nån gång i början av sommaren skulle jag ta mig nånstans med tåg (minnet minnet) och jag insåg att jag inte ens hade nån påbörjad bok med mig i väskan. Utbudet i kiosken var inte jättestort, men jag plockade åt mig Keith Richards självbiografi ”Livet”.
Jo, den var ganska OK under den där resan, men den blev liggande och motivationen att läsa ut den var inte speciellt hög jämfört med övrigt innehåll i borde-läsa-ut-högen, så i dag landade den i bytesbokhyllan på jobbet.
SCHLOooooOOORRRRP sa det. Det tog nog inte ens tio minuter innan den försvann (…vilket jag har koll på för att jag ställde dit den precis när jag kom strax före åtta, gick till min plats för att hänga av mig, starta datorn och hämta kaffekoppen – när jag sen gick för att hämta kaffe var den redan borta). Keith Richards, Linus Thorvalds och Andreas Ekströms bok om Google är alltså mina största succébidrag hittills.
ÄNTLIGEN!
Det tog tid, men NU har nån lagt beslag på Drop Dead Gorgeous – en inte alltigenom usel zombieskröna – som har stått alldeles övergiven och glänst förgäves i byteshyllan på jobbet. Jag vill NATURLIGTVIS dra ner kollegerna i zombieträsket så att vi kan plaska där tillsammans i en stor glad hög. Om inte annat så för att jag helt egoistiskt vill att de också ska börja köpa och sen ställa dit zombieböcker *host*
Den enkla och lätta vägen ner i träsket är ju annars Max Brooks, men när det gäller World War Z är jag snålare. Den ger jag INTE bort. Inte en chans.
Ziiii preciousssssss…
Bilden är suddig och tafflig (hell, vi får ju inte ens ta in en kamera på jobbet egentligen!), men här är den: byteshyllan. Drygt fem månader efter grundandet finns en hylla med engelska böcker, en hylla kriminalromaner, två hyllor ”allt möjligt”, en hylla facklitteratur och en hylla med självbiografier. En del tidsskrifter, en bunt DVD:er och så stackars Eldkvarnskivan då. Man kanske borde ta dit mer musik. Och en ungdomsbok! Barnböckerna försvinner så snart man sätter dit dem (…och kom nu inte med några skämt om simpla ingenjörer och vår intelecktälla nivå bara för det ;)).
DNF på väg till byteshyllan
Ibland inträffar det absurda. Man får tips om en finfin bok. Människor vars smak man ofta delar älskar den. Man köper den. Den: ”Love Virtually”, Daniel Glattauer.
Den fick följa med mig till Berlin (jaja, det hela utspelas i Tyskland om än icke i just Berlin), jag läste den på hotellrum och på mysiga fik sent på kvällen efter jobbet. Härligt språk. Fyndig idé.
Ändå känner jag i magen att detta är på väg någonstans dit det blir jobbigt [att läsa], jag bläddrar till slutet och beslutar mig för att nej, den här resan vill jag inte läsa mer om. Jag vet inte vad som tog – tar – åt mig, men detta blir en DNF (Did Not Finish) som går till byteshyllan på jobbet så att någon mindre konstig eller åtminstone ologisk människa än jag kan få njuta av den. För den är BRA. Den är förmodligen inte mindre ”jobbig” än andra böcker som jag läser ut trots att de förmodligen inte ens är hälften så bra, men så blev det nu och det är ju till en kommande läsares fromma. En bok till byteshyllan är aldrig förslösad.
Undrar just om den är på väg till Sverige, förresten? Den känns som något som Pia Printz skulle kunna göra något bra av!
It begins by chance: Leo receives emails in error from an unknown woman called Emmi. Being polite he replies, and Emmi writes back.
A few brief exchanges are all it takes to spark a mutual interest in each other, and soon Emmi and Leo are sharing their innermost secrets and longings.
The erotic tension simmers, and it seems only a matter of time before they will meet in person. But they keep putting off the moment – the prospect both unsettles and excites them. And, after all, Emmi is happily married. Will their feelings for each other survive the test of a real-life encounter?
stora bokbytaredagen 2012
Woohoooo, jag kom hem från Hennigsdorf på eftermiddagen i dag och struttade genast iväg till kaffeapparaten för att försöka hålla mig vaken. I byteshyllan stod en bunt nya böcker och formligen SKEN, spana in dagens fynd:
Tove Jansson, Judith Hermann och Jean Rhys. MUMS!
Hur var din bokbytaredag i dag?
The Symbol formerly known as… eller nåt
Suzann bildgooglade efter kvinnokampstecken och fann MIG. Mig och en hjullastare. Och en häst. Känns fint, speciellt med tanke på min forna karriär som gerillabrodös. Izzy kräver royalties för tassdeltagandet.
————————-
Nästa glada överraskning var att min vinst från i vintras äntligen låg i brevlådan: Varg Gyllanders senaste, Ingen jord den andra lik, signerad.
Jag är lättad, jag hade ju inga olästa böcker alls kvar. Um. Kanske några. Men ni fattar.
————————-
Byteshyllan är fortfarande ett attans lyckat projekt. Jag bar dit sju böcker i morse (i ren tjurighet mot vem-det-nu-är som bär dit Stanley Sjöberg så kontrade jag bl a med Svordomsboken, he), och drar dit fyra till i morgon. Omsättningen är finfin och fler och fler står där och tittar och diskuterar.
Påskgodis
Påsken var i sanning en katastrof rent näringsmässigt. Eller, jag åt attans mycket god och bra mat (lax, lax, ägg, räkor, lax) men shiiiiiiit så mycket godis det blev också. Jag tror att jag slog nytt rekord, på det dåliga sättet.
För att riktigt spä på diabetesvarningen så LÄSTE jag om godis också. Gullenuttigt engelskt godis.
Gullig Londontjej (titelns Rosie Hopkins) flyttar temporärt till landet (Derbyshire) för att hysta in en bitter och sjuk gammelmoster på hemmet. För att få råd att hysta in denna gammelmoster på ett BRA ålderdomshem måste gulliga-tjejen-Rosie polera upp och få fart på gammelmosters godisbutik som visar sig ha dammat ihop fullständigt efter att ha fört en tynande tillvaro i många år.
Kvar i London stannar Rosies sambo Gerard och ”möjligheter” till ett antal trista undersköterskevikariat. Rosie förutsätter att hon ska komma att sakna både London och Gerard men HELT överraskande så inser hon efter några veckor att hon vare sig saknar stan eller snubben (det kunde vi aldrig ana). Den bittra gammelmostern är såklart under ytan en humoristisk kvinna med ett hjärta av guld.
Jodå. Detta var del 2489 i serien ”Siv älskar att läsa om folk som startar nya liv, speciellt om det nya livet involverar det där med att få fart på en lite lagomt mysig men inte helt självklart lönsam butik/verksamhet”. Den var inte fantastisk, men frånsett en riktigt RIKTIGT pinsam sexscen (bokens enda) så var det inte speciellt dåligt heller.
Det var extra kul att läsa om en by utanför Derby eftersom min chef och de flesta av mina kolleger jobbar i Derby (men nä, jag har aldrig varit där), och en del av dem bor just i såna här små byar med lustiga vanor och ovanor (det mest absurda sker i kollegan Bobs by där de varje år utövar traditionen ”toss the monkey” som involverar den atletiska övningen att kasta en leksaksapa över taket till den lokala puben – detta till minne av jakten på den rika feta by-lordens babian som dödade en liten fattig unge för cirka 200 år sen…!).
Lagomt trevlig påskläsning, men ingen keeper. Denna godisbok går till byteshyllan på jobbet.
PS boken innehåller ett par godisrecept också, men inget jag blev sugen på att göra
apokalypsen är nära
Byteshyllan är numera uppgraderad till att vara byteshyllORNA – tjoho!
Äntligen kan jag börja plocka om böckerna på lite vettigare sätt (uppdelat på språk [just nu svenska, engelska och norska], separera skönlitteratur från facklitteratur usw). Vi har t o m en barnbok (inga kommentarer om ingenjörer och förmodad intellektuell mognad, tack ;)).
Nån har nappat åt sig Eldkvarn-skivan nu, så musikavdelningen är tom, men vi har fortfarande en avdelning med film och en med magasin och tidsskrifter. Jag väntar bara på första ljudboken 🙂
I går stod en nyyyy stor bok där och sken. Min blick fångades av ordet ”APOCALYPSE” och jag blev lycklig – hade jag äntligen funnit en hemlig vän som också plaskar runt djupt nere i det postapokalyptiska njutningsträsket?
Döm om min förvåning när det snarast tycktes vara en bok ditställd av Stanley Sjöberg-läsaren. Boken är nämligen en manual för hur vi, med hjälp av profeten Daniels profetior (och författarens tolkningar av desamma), ska kunna läsa av tecknen på att tidens slut är nära. Enligt baksidestexten ska författaren t o m kunna hinta om vilken bransch antikrist kan tänkas jobba i/genom.
(tänk om det är TÅÅÅÅÅÅG :-O)
Klart att jag nappade åt mig boken. Den kan man ju bara inte missa, även om det kanske inte direkt är så att mitt intresse kommer av den gudfruktighet som den tidigare ägaren möjligtvis hoppades på.
Människor som har gått till överdrift
Jag vill minnas att jag skrattade så att jag grät åt en del av kapitlen i boken Människor det varit synd om (det där gör mig inte riktigt lika ond som jag kanske låter, men det var bl a nåt ganska sarkastiskt kapitel om – förlåt Ann-Sofie 😉 – Ulf Lundell som var riktigt spot on) av Kalle Lind, så jag hade ganska högt ställda förväntningar på uppföljaren Människor som gått till överdrift.
Ja. Tja. Mja. På nåt vis så känns det som om ämnet teoretiskt sett skulle kunna tillåta att Kalle tar ut svängarna ÄNNU mer – nån som går till överdrift får ju egentligen skylla sig själv lite mer än någon som livet tilldelat den tunga bördan ”synd om” – men jag kan känna att många av kapitlen var väl långsökta. Jag vet inte om så var fallet, men det doftar lite brist på bra uppslag ibland.
Icke desto mindre får vi, tadaaaa:
”En bok om människor – profeter, astronauter, stjärnadvokater, lekprogramledare – som gått i spinn, tappat omdömet och tagit i för mycket, som inte kunnat stava till ”lagom” och som aldrig känt att nu-räcker-det-det-är-ju-en-dagimorron-också-och-man-ska-sluta-när-det-är-som-roligast.
Här får vi detaljerna om hur Sveriges ÖB la ut 97 000 kronor på att mjölka en pappko, om hur Robert De Niro slutade leka krabba och om hur scoutrörelsen grundades för att pojkar skulle sluta slita sej i snabeln. Vi läser om rockhataren som kallar långhåriga killar ”tösapågar” och om de tradigaste figurer som nånsin tragglat sej igenom Maos lilla röda.”
Kristoffer läser den nu (han är nöjd!), men när han är färdig går den här boken till byteshyllan. Människor det varit synd om är en keeper, det är inte bok nummer två. Kommer jag då att köpa och läsa bok nummer tre, Människor som haft fel när den kommer ut i pocket?
Otvivelaktigt. Kombinationen humor och värdelöst vetande är trots allt svårslagbar i min nördiga lilla svennebanan-värld.
vi är som virus
”Hej! Skulle vi kunna få upp en bokhylla till till B-våningens fikarum för vårt ”bibliotek” 🙂 TACK! //A”
Fick just en cc på ovanstående mail som gick från vår sekreterare till husets vaktmästeri. Vi kommer att få jordens mysigaste jobbfikarum!
(I morse kom jag ÄNTLIGEN ihåg att bära dit veckans hög: vilt blandat, allt från Anita Shreve till Arto Paasilinna via Fredrik Lindströms bok om vad alla superokända människor gör hela dagarna!)
What happens in byteshyllan stays in byteshyllan
– nä, det var ju inte riktigt sant, den småsprattlar än och det både tillkommer och försvinner böcker, om än inte lika snabbt som förut, och TROTS att jag för tredje dagen i rad har glömt att ta med de åtta böcker (….och en tidsskrift. där finns filmer och musik också) jag tänkte ställa dit denna vecka.
Men man BLIR nyfiken. Vem har ställt dit alla böckerna om krigshistoria (puniska krigen ftw!)? Vem framhärdar med Livets ord och Stanley Sjöberg? Och framförallt, VEM ställde dit en flera hundra sidor tjock bok om SHERRY? 😀
Det är härligt att se vad kollegerna kan tänkas ha för specialintressen. Eller ha haft. För om man fortfarande älskar sherry så kanske man behåller boken.
Jag vill i alla fall skryta med att jag besökte Älsklingsbutiken både länge och väl i går, UTAN att köpa något. Jag fingrade på flera stycken ”jo, men den här kan jag tänka mig”, men ”jo, men den här kan jag tänka mig” är i nuvarande läge inte ett nog starkt kriterium för att jag ska få köpa något.
Bis später, mina vänner.
byteshyllan är såååå rätt i tiden
Gerillabibblorna tar över gator och kaféer
”Nyförsäljningen av fysiska böcker må blöda men begagnade böcker har fått ökad status.
Under hösten bidrog aktivisterna inom Occupy Wall Street till att popularisera idén om bibliotek när de under ett par månader lyckades samla in flera tusen böcker som de förvarade i Zuccotti Park, intill Wall Street på Manhattan. ”Folkets bibliotek” gjorde succé och fler amerikaner började strida för rätten att läsa fysiska böcker. Occupy Wall Street har sedan dess varit tvunget att lämna Zuccotti Park men böckerna finns kvar i lagerlokaler.
Aktivisterna inom rörelsen var emellertid inte först med idén om ett bibliotek utanför de traditionella ramarna för vad som sägs vara just ett bibliotek: En byggnad med väggar och tak dit folk kan gå och låna böcker.
De kallas för ”guerilla librarians”, gerillabibliotekarier, och tar egna initiativ till den fysiska bokens spridning.
För fem år sedan lanserade Colin McMullan ”Corner libraries” i New Haven, Connecticut, innan han tog idén vidare till New York City. I en lugn gatukorsning i Brooklyn står i dag ett vitt litet trähus, som för tankarna till en hundkoja.
(Läs resten också – det är en bra artikel!)
HaHAAAAAA!
Nördfällan fungerade! ”Googlekoden” är redan borta! 🙂
SKÖNT. Då vet jag åtminstone att det finns folk som låter blicken svepa över hyllan fortfarande.
(inte så) Anonyma Biblioholister 